Motivering

I utskottet föreslog jag att 57 b § ändras och att 57 c och d § stryks. Men mitt förslag förlorade i omröstningen.

I betänkandet säger utskottet att det är mycket svårt att på ett tillförlitligt sätt bedöma de ekonomiska konsekvenserna av en begränsning av läkemedelsutbytet i lagförslaget. De som hade berett lagen hördes av utskottet som sakkunniga, men trots anmodan från utskottet flera gånger kunde de inte entydigt eller ens något så när säkert redogöra för vilka kostnader patienterna och samhället drabbas av eller vilka vinster framför allt den utländska läkemedelsindustrin kommer att kamma in, när lagen träder i kraft och därmed också läkemedel med analogiförfarandepatent inte omfattas av reglerna för läkemedelsutbyte. Det beräknade kostnadsintervallet fördelades så att kostnaderna för patienterna och samhällets läkemedelsersättningar, som samtidigt ska beraktas som vinster för läkemedelsindustrin, uppgår till minst 14 och högst 135 miljoner euro. Sanningen ligger säkert närmare det högsta än det lägsta beloppet, kanske till och med över det högsta beloppet.

Läkemedelskostnaderna är den kostnadspost i vår hälso- och sjukvård som ökar överlägset snabbast. Om vi inte lyckas vända trenden hotas hela systemet av en kostnadskris. Detta var en av de viktigaste orsakerna till att vi fick vår lagstiftning om läkemedelsutbyte 2003. Syftet med reformen var att få bukt med de snabbt galopperande läkemedelskostnaderna. Det lät sig göras med att synonympreparat och parallellimporterade preparat, som är billigare än generiska läkemedel, ska använas i större utsträckning. Reformen har varit den effektivaste metoden hittills att stävja de galopperande läkemedelskostnaderna.

Propositionen, som en majoritet inom utskottet ställde sig positiv till, minskar tyvärr avsevärt möjligheterna att reducera läkemedelskostnaderna med hjälp av läkemedelsutbyte. Ändringen inskränker konkurrensen och försämrar marknadens funktion. Över lag strider propositionen mot den bärande principen i läkemedelsutbyte, att läkemedel som har samma effekt men är billigare ska användas.

Varken de sakkunniga eller majoriteten inom utskottet har kunnat lägga fram hållbara argument till varför läkemedel som är skyddade av analogiförfarandepatent inte ska omfattas av läkemedelsutbytet. Ett argument har varit att konsumenterna inte har så stor nytta av att läkemedel med analogiförfarandepatent omfattas avläkemedelsutbytet. Som jag redan har nämnt utgår vissa experter från att nyttan kan uppgå till hela 135 miljoner euro och i vilket fall som helst är minst 14 miljoner euro. Å andra sidan, om lagändringen inte har så stor nytta för konsumenterna eller ersättningssystemet, varför då över huvud taget införa ett sådant system? I så fall måste läkemedelsutbytet ha mycket liten effekt för de läkemedelsföretag som tillverkar förfarandepatentläkemedel, och det är de som regeringen vill skydda med hjälp av lagen.

Det har också påståtts att läkemedelsutvecklingen vid dotterbolag till utländska läkemedelsföretag kommer i farozonen om deras generiska preparat omfattas av läkemedelsutbytet. Det är inget trovärdigt påstående. Inga stora läkemedelsföretag tar fram sina läkemedel bara för den begränsade marknaden i Finland utan riktar in sig på hela världen som marknad. I det perspektivet har en potentiell försämrad marknadsställning i Finland för ett eller två generiska preparat som redan i tio år har skyddats av analogiförfarandepatent någon relevans över huvud taget.

Ett annat hot som har nämnts är att tillverkarna av generiska preparat tar bort läkemedlen från den finländska marknaden om de "trakasseras" av de billigare synonympreparaten på marknaden och konsumenterna därför blir lidande. Då måste man fråga sig: "Vad då blir lidande?. Generiska preparat kan komma i skymundan vid läkemedelsutbyte bara om de har generisk substitution, det vill säga har exakt samma sammansättning och exakt samma effekt. Om det generiska preparatet försvinner kan konsumenterna i stället använda ett annat läkemedel som är billigare än det generiska preparatet.

Motivering

Sjukdomarna och dödsfallen på grund av rökning är ett stort folkhälsoproblem. Av männen i Finland röker 27 procent och av kvinnorna 20 procent. Årligen dör 5 000—6 000 människor en för tidig död på grund av rökning. Merparten av de som röker vill sluta. Vid rökstopp är motivationen viktigast av allt. Nikotinpreparat har en ganska obetydlig effekt när det gäller att sluta röka. Fem personer av hundra som använt nikotinpreparat slutar röka helt och hållet. Det är bara de som lyckats med sitt tilltag som har en positiv effekt för folkhälsan och hälso- och sjukvårdskostnaderna.

Nikotin är en stark, centralstimulerande läkemedelssubstans som medför obestridliga hälsorisker både vid rökning och vid användning av nikotinpreparat. Preparaten påverkar hjärta, cirkulation och centrala nervsystemet. Nikotinpreparat är beroendeframkallande genom exakt samma mekanism som tobaksvaror. Studier visar att 12 procent av dem som använder nikotinpreparat är beroende av dem. Många använder preparaten samtidigt som de röker. Till och med personer som inte röker börjar använda nikotinpreparat.

Preparaten för substitutionsbehandling är ett hjälpmedel för att lindra abstinensbesvären, men också då måste man kunna använda dem rätt. Betydligt fler lyckas med sitt rökstopp om substitutionspreparaten kombineras med kvalificerad rådgivning. När någon köper ett nikotinläkemedel på apotek finns det alltid en farmaceut som är utbildad för att ge kunderna råd om val och användning av preparat. Kassapersonalen i dagligvaruhandeln har inte den utbildningen. I dokumentet Lääkepolitiikka 2010 sägs att den information som apoteken tillhandahåller är av stor betydelse vid användning av egenvårdspreparat. Det finns 62 olika preparat för substitutionsbehandling med nikotin. Utan adekvat rådgivning kan konsumenterna inte välja det mest lämpliga preparatet för sig, rätt styrka och dosering eller bestämma rätt längd på behandlingen. Detaljhandeln ska inte vara tvungen att saluföra ett visst preparatsortiment. Det är således inte säkert att det mest lämpliga preparatet ingår i detaljhandelns sortiment. Däremot ska apoteken fortfarande vara skyldiga att ha alla produkter i sitt sortiment.

Dagligvaruhandeln har inte lyckats klara av övervakningen av försäljning av tobaksvaror till minderåriga när var tredje i åldrarna 14—18 år röker varje dag. Hur ska detaljhandeln klara av att övervaka försäljningen av nikotinpreparat till minderåriga? Nikotinpreparaten kan bli ett ämne som ungdomen använder för sitt höga nöjes skull. Kommunerna har inte tillräckligt med personal för att övervaka försäljningsställena eller adekvat kompetens för läkemedelsövervakning.

Liberaliseringen av försäljningen av nikotinpreparat har motiverats med att tillgången är ett problem. Problemet påvisas på intet sätt i motiven till lagförslaget. Inte heller antagandet att större tillgång till preparat för substitutionsbehandling med nikotin minskar rökningen har kunnat påvisas. Nikotinpreparaten blev egenvårdsprodukter 1998. Sedan dess har försäljningen ökat 300 gånger om medan rökningen bara har minskat med 5 procent under samma tid. Läkemedelsmyndigheterna har inga uppgifter om att det skulle finnas problem med tillgången. Ingen information i den riktningen har heller kommit fram i den årliga befolkningsstudien kring apotekstjänster. Dessutom har Finland flest apotek i relation till befolkningen i hela Norden.

Är det hälsovårdspolitiskt sett en hållbar lösning att ge detaljhandeln ett nytt farligt och beroendeframkallande preparat att sälja? Liberaliseringen av försäljningen av preparat för nikotinsubstitution kan bli ett prejudikat som man i framtiden hänvisar till för att få andra recept fria mediciner för försäljning inom dagligvaruhandeln. Vi måste i stället ta oss an rökningen med hjälp av en brett upplagd antirökkampanj, där det ingår upplysning om rökningens faror, rökfria restauranger och substitutionspreparat i kombination med rådgivning. En liberaliserad försäljning av produkter för nikotinsubstitution är inte den primära metoden för att minska rökningen.

I 37 a § förpliktas läkemedelsföretagen att sälja sina produkter till samma pris till alla apotek. Det betyder att företagen ska lämna samma rabatt på partipriserna till alla apotek. Bestämmelsen gör prissättningen på läkemedel ännu mer stelbent och begränsar läkemedelsföretagens, partihandelns och apotekens konkurrensmöjligheter. Den föreslagna modellen för en samordning av partipriserna är ett extremt instrument och begränsar konkurrensen mer än en lösning av problemen med läkemedelsutbyte hade krävt. När man genom lagstiftning försöker förhindra att priser tillämpas som konkurrensmedel kan det hända att aktörerna på marknaden hittar på olika sätt att komma undan regleringen. Principen om samma priser gäller emellertid inte offentliga köpare av läkemedel, till exempel sjukhusapotek. Då uppstår uppenbara snedvridningar i konkurrensen.

Inte minst rabatterna för försäljningskvantiteterna är en väsentlig del av normal affärsverksamhet och bör inte förbjudas. Också i EU är det vanligt med rabatter. Det är en omöjlig situation om alla rabatter inklusive rimliga rabatter för stora engångsinköp samordnas och apoteken samtidigt måste lämna rabatt till kunderna på grundval av förordningen om läkemedelstaxan.

Motivering

I 37 a § föreslår utskottet att läkemedelspartihandeln inte ska få lämna rabatt till vissa apotek för läkemedel som de säljer. Man kan visserligen förstå tankegången mot bakgrunden att läkemedelslagen förbjuder enskilda apotek att sälja läkemedel till rabatterat pris till sina kunder. Då är slutresultatet att de rabatter som apoteken får blir kvar hos dem själva. Det kan vara lockande för dem att exponera ett sådant läkemedel mer än konkurrenterna, och det kan inte anses vara lämpligt. Vi föreslår ingen ändring i paragrafen trots att vi tycker att situationen är dålig. Däremot föreslår vi att man funderar på om förbudet att sälja läkemedel till kunder till ett lägre pris än i den fastställda taxan kan upphävas. Då vore det motiverat att apoteken får rabatter eftersom förbudet att konkurrera med priser leder till onödigt mycket ineffektivitet.

Fri försäljning av nikotinpreparat

Regeringen föreslår att detaljhandel med nikotinpreparat ska tillåtas i detaljhandelsaffärer som säljer tobaksvaror. Försalget motiveras med att det gör det lättare att sluta röka. Rökstopp är ett bra mål och substitutionsbehandling med nikotin ett effektivt hjälpmedel. Men man kan fråga sig hur många rökares beslut om rökstopp är beroende av att de måste köpa sina nikotinpreparat på apotek.

Det är att ta en risk att tillåta försäljning av nikotinpreparat i kiosker, på servicestationer och i livsmedelsaffärer. Nikotin är ett kraftigt beroendeframkallande ämne som utan vidare skulle förbjudas som narkotika om det kom ut på marknaden i dag. Läkemedel för substitutionsbehandling med nikotin är ett bättre alternativ än rökning, men sämre än att helt och hållet vara utan nikotin. I länder med fri försäljning av nikotinpreparat har försäljningen ökat markant, men någon minskning i rökningen har inte kunnat påvisas på ett tillförlitligt sätt. En amerikansk studie ger vid handen att 18 procent av unga som använder nikotinsubstitution aldrig har rökt. Unga idrottsmän använder nu snus som dopningsmedel. Det är inte omöjligt att nikotintuggummi kommer att användas för samma ändamål i större skala. Den risken finns förstås också när preparaten finns på apotek, men tröskeln är ännu lägre när nikotintuggummi säljs bredvid godishyllan. Lagen är också tandlös om ett nikotintuggummi som smakar gott och är tänkt att vara ett njutningsmedel kommer ut på marknaden. Det är inte många kunder som fattar att de köper ett farligt narkotiskt ämne.

Det finns olika styrkor på nikotinpreparaten. Enskilda affärer har ingen skyldighet, i motsats till apoteken, att saluföra produkter av olika styrkor. De är inte heller skyldiga att ha kompetens att ge kunderna råd om rätt styrka på läkemedlen. Det är ingen rättvis konkurrenssituation för apoteken när apoteken är skyldiga att dels saluföra alla preparat, dels ge kunderna råd i användningen av läkemedel.

Regeringen föreslår att rätt till försäljning av nikotinpreparat ska beviljas av kommunen som också är skyldig att övervaka försäljningen. Detta är ett slags bedrägeri som bara genererar kostnader utan att ge någon större nytta. Extra konstigt är det att samma tillståndsplikt inte gäller tobaksfaror. Om en affär säljer både tobaksvaror och nikotintuggummi till minderåriga får försäljningen av tobaksvaror fortsätta, men tillståndet för försäljning av nikotinpreparat är förverkat. Om riksdagen godkänner förslaget för fri försäljning av nikotinpreparat, vore det bättre att förkasta förslaget om kommunal övervakning alternativt att utvidga tillståndsplikten till försäljning av tobaksvaror.

Inget läkemedelsutbyte för synonympreparat tillverkade med hjälp av metodpatent

Ursprungligen föreslog regeringen i proposition RP 108/2005 rd att produkter som har produktpatent (själva läkemedelsmolekylen är patenterad) i fem EU-länder, men har ett metodpatent (samma molekyl tillverkas med olika metoder) i Finland som härrör sig från tiden före EU-medlemskapet inte ska omfattas av läkemedelsutbytet. RP 108/2005 rd krävde brådskande behandling och utskottet lyfte över bestämmelserna om läkemedelsutbyte till RP 107/2005 rd. Det faktum att Finland säljer synonympreparat till läkemedelssubstanser som på andra ställen i världen har patentskydd har stött på patrull från den internationella läkemedelsindustrin. Nu föreslås en kompromiss som går ut på att preparaten inte ska omfattas av läkemedelsutbytet. Det kan innebära en betydande ekonomisk eftergift för läkemedelsfabrikerna från skattebetalarnas sida. Som högst har kostnaderna för lagförslaget uppskattats till hela 135 miljoner euro om året. Juridiskt sett finns det ingenting som tvingar Finland att ändra sin lagstiftning. Utskottet har inte informerats om någonting som talar för ett så här oegennyttigt förfarande.

Hoten om att ta bort produkterna från den finländska marknaden är inte särskilt skräckinjagande eftersom problemet bara gäller läkemedel som det finns billigare alternativ till. Det har också sagts att utländska läkemedelsföretags forskning i Finland komma i farozonen om lagförslaget godtas. Det verkar som ett dåligt underbyggt påstående eftersom läkemedelsbolagen inte bedriver forskning enkom för den finländska marknaden utan riktar in sig på världsmarknaden. Ett flertal internationella företag har forskningsverksamhet i Finland eftersom Finland är ett bra land för läkemedelsforskning. Vi har bra och uppdatarede register och finländarna är positivt inställda till medicinska prövningar.

Eftersom ingen har kunnat lägga fram några vederhäftiga motiv till varför utskottet ska godkänna propositionen föreslår vi att 57 b, 57 c och 57 d § stryks med undantag för 57 b § 3 mom.

Dyra läkemedel säljs med förlust

I 58 § föreslår regeringen att läkemedelstaxan ska bli mer degressiv. Det innebär att det procentuella försäljningsbidraget blir mindre för dyra läkemedel. Detta är i och för sig motiverat eftersom försäljningen av mycket dyra läkemedel ger apoteken orimligt stora inkomster. Men reformen genomförs nu så att försäljningsbidraget kan vara mindre än apoteksavgiften. Det betyder i sin tur att apoteken måste sälja den här typen av läkemedel med förlust eftersom apoteksavgiften stiger mer av försäljningen än apoteken får lönsamhet av försäljningen. Problemet gäller bara de största apoteken som betalar de högsta apoteksavgifterna, och de finns bara i städerna. I närheten av dessa apotek finns det alltid något annat apotek som har mindre apoteksavgift och inte behöver sälja läkemedlen med förlust. Apoteken kommer säkert på någon diskret metod att slussa kunderna vidare till ett apotek där läkemedlet inte direkt säljs med förlust. Ändringarna borde sättas in i lagen om apoteksavgift, men de paragraferna är inte öppna. Vi föreslår ändå inte att 58 § slopas eftersom den degressiva taxan i och för sig är en bra sak även om den föreslagna modellen kommer att ge upphov till konstiga situationer. Konstigheterna bör snarare rättas till med ändringar i författningarna om apoteksavgift.