Motivering

Den sittande regeringen förslår redan för andra gången i rad att avgiften för långvarig institutionsvård ska höjas. Dessutom gick den i fjol och höjde hälso- och sjukvårdens klientavgifter riktigt ordentlig. Däremot har den inte lyckats få till stånd en ändring av systemet med avgiftstak som i hög grad påverkar försörjningen för långtidssjuka och storkonsumenter av hälso- och sjukvårdstjänster. Förfarandet är minst sagt oroväckande när man tänker på det stora sociala hälsoklyftorna.

Som en följd av avgiftshöjningen kommer den allmänna statsandelen till kommunerna för bastjänster att sänkas med 62,2 miljoner euro genom en separat proposition. De extra inkomsterna kommer alltså inte kommunekonomin till godo för att t.ex. användas för att förbättra äldreomsogen, utan går rätt ner i statens ficka i ett läge där kommunekonomin balanserar på katastrofens brant. Än en gång tvingas man konstatera att regeringspartiernas löften att förbättra äldreomsorgen med hjälp av ett resurstillskott aldrig omsatts i praktiken. Regeringen hävdar att den haft låginkomsttagarnas bästa för ögonen och underlättat för pensionärerna. Trots det har vi 200 000 pensionärer som lever under fattigdomsgränsen. Höjningen av den högsta avgiften för institutionsvård drabbar huvudsakligen dem. Även om propositionens förslag att vårdbidraget för pensionstagare ska betalas till personer i institutionsvård i och för sig är positivt, har nyttan av vårdbidraget för klientens ekonomi förbrukats på förhand, när avgifterna för långvarig institutionsvård höjdes i augusti 2008 och nu på nytt höjs till 85 procent av klientens nettoinkomster.

Avgiftshöjningen gäller alla som vårdas på institution, alltså även dem som inte får handikappförmåner. Också deras ekonomi försämras om reformen träder i kraft. Det kan också gå så att den föreslagna höjningen för långvarig institutionsvård till 85 procent av personens inkomster får kommunerna att hänvisa allt fler till institutioner, eftersom man den vägen kan komma åt nästan hela patientens inkomst i form av klientavgifter.

Effekterna övervägande negativa för vårdbidragstagarna

I propositionen föreslås av gränsen mellan öppen och sluten vård ska suddas ut, vilket i sig är en välkommen ambition. Enligt förslaget ska handikapp- och vårdbidrag betalas även till personer som vårdas på institution. Men regeringen föreslår att handikappförmånerna ska betraktas som inkomst på samma sätt som folkpensionerna när klientavgiften fastställs. Därmed kommer de disponibla medlen att öka för dem som får högsta vårdbidrag, förutsatt att deras månatliga nettoinkomst inte överskrider ca 1 500 euro. För dem som får höjt vårdbidrag sjunker inkomsten när månadsinkomsten ligger på ca 710 euro och däröver. I den grupp som får det lägsta vårdbidraget sjunker de disponibla medlen nästan över hela linjen. En ensamstående som får enbart folkpension går miste om ungefär nio euro i månaden och den som får en genomsnittlig bruttopension, 1 220 euro i månaden, får se ca 23 euro försvinna.

Totalt 28 200 personer får högsta vårdbidrag, 72 800 höjt vårdbidrag och 103 000 vårdbidragets grundbelopp. Sett ur den synvinkeln kommer reformen helt tydligt att påverka förmånstagarna i högsta grad.

Syftet med handikappförmånerna är uttryckligen att hjälpa vårdtagarna att klara sig i det dagliga livet. Förmånerna beviljas på grundval av vårdbehov och särskilda kostnader. Det betyder att bidragskriterierna behöver ses över för att man ska kunna börja betala handikappförmåner för personer i institutionsvård. Men några sådana nya kriterier har regeringen inte talat något om. Det är oklart om kriterierna för handikappförmåner kommer att ändras efter att propositionen gått igenom så att de som inte vårdas på institution blir missgynnade. Särskilt som reformen med högsta sannolikhet kommer att genomföras kostnadsneutralt finns det risk för att kriterierna skrivs om och endast de som vårdas på institution får handikappbidrag eller vårdbidrag medan de som klarar sig hemma fråntas rätten till bidrag.

I den nu gällande lagen, som inte föreslås bli ändrad, justeras handikappförmånerna när förmånstagarens hälsotillstånd, funktionsförmåga eller särskilda kostnader har förändrats så att det inverkar på rätten till förmåner. I den aktuella propositionen har anmälningsskyldigheten i fråga om institutionsvård strukits, men inga ändringar föreslås i justeringsbestämmelsen. Propositionen ger inget tydligt svar på om stödet trots allt alltid måste justeras när patienten tas in på institution för vård och gör därmed ett fortsatt stöd osäkert.

Vi anser att propositionen bör sändas tillbaka för ny beredning och att man då tar ställning till exempelvis huruvida och hur kriterierna för handikappbidrag och vårdbidrag ska ändras. Lagstiftningen om klientavgifter bör beredas med stor omsorg med iakttagande bl.a. av en avgiftspolitik som får inkomst- och hälsoskillnaderna mellan olika befolkningsgrupper att minska.

Också personer på institution ska ha rätt att njuta av livet

Det belopp som vårdtagaren får till sitt förfogande efter att klientavgiften tagits ut föreslås förbli (efter indexjustering) 97 euro per månad. En person som vårdas på institution har alltså efter att klientavgiften dragits av tre euro per dag att röra sig med. Med dagens levnadskostnader räcker 97 euro per månad inte till för personliga utgifter. Också i långvarig institutionsvård bör en person ges en mänsklig möjlighet att spendera sina pengar också på annat än bara basal vård, t.ex. köpa kläder, få sitt hår omskött eller ta en kopp kaffe. Minimibeloppet måste höjas i framtiden.

Propositionen lägger ett större ansvar på långvårdspatienternas anhöriga i och med att patienter med liten folkpension i praktiken inte kommer att ha tillräckligt med pengar att röra sig med. För patienterna betyder det att de får sämre möjligheter att bestämma över sitt eget liv.

Vi understöder propositionens förslag att höjt och högsta vårdbidrag ska börjas betalas förhöjt med ett veterantillägg på 50 euro till pensionstagare som får extra fronttillägg. Även om förslaget bara gäller en liten grupp ser vi det som ett viktigt första steg mot att hjälpa veteraner att bo hemma. Veterantillägget kommer uttryckligen att betalas till de krigsveteraner med små inkomster som på grund av försämrad funktionsförmåga behöver fortlöpande hjälp eller drabbas av särskilt stora extrakostnader.

Tydligare avgiftssystem för serviceboende

Serviceboende ersätter allt oftare vård på institution. Men de som bor på serviceboende behandlas inte likvärdigt med långvårdspatienter bl.a. när det gäller klientavgifter. I dagsläget är det bara personer i institutionsvård som enligt lag har rätt till disponibla medel, alltså ett garantibelopp för eget behov efter att klientavgifterna betalats. De som bor i servicebostäder har ofta utgifter för mat, stora egenandelar för läkemedelskostnader, utgifter för glasögon och tandvård med mera som de måste stå för själva. De har ofta också större utgifter för klädinköp och andra vardagsinköp än de som vårdas på institution. Eftersom folk i servicebostäder i allmänhet är i fysiskt bättre skick än folk på institution har de också större behov och möjligheter att konsumera. Det är därför motiverat att de som bor på serviceboende ska ha ett större minimibelopp av disponibla medel än de som är intagna för vård. Många kommuner har redan frivilligt gått in för en sådan linje.

Tjänster enligt lagen om service och stöd på grund av handikapp och bl.a. särskilda tjänster för serviceboende är avgiftsfria sociala tjänster, och följaktligen får avgift inte tas ut av en person med funktionsnedsättning på den grund att de tjänster han eller hon behöver beviljas med stöd av socialvårdslagen i stället för handikappservicelagen. Den brokiga skara som i övrigt bor på serviceboende, t.ex. åldringar, personer som får psykisk rehabilitering och andra omsorgsbehövande bör ges en lagfäst rätt till ett personligt belopp att röra sig med efter att klientavgiften tagits ut. Med hänvisning till lagmotion LM 106/2009 rd föreslår vi att lagen om klientavgifter inom social- och hälsovården kompletteras med en ny 7 d §. Paragrafen går ut på att när klientavgiften tas ut hos en person vars boendeservice inte innefattar mat utan måste bekostas av personen själv ska han eller hon efter avgiften ha kvar ett disponibelt belopp som motsvarar minst utkomststödets grunddel för ensamboende. Grunddelen för ensamboende är i år 417,45 euro/månad. Om matkostnaderna ingår i avgiften för serviceboendet, ska personen månatligen kunna disponera ett belopp som motsvarar minst utkomststödets grunddel minus 48 procent av matkostnadsbeloppet (ca 200 euro 2009). Den föreslagna lagändringen gäller såväl serviceboende inom den offentliga sektorn som serviceboende som kommunen upphandlar av tredje sektorn eller den privata sektorn. I framtiden bör det utredas hur de disponibla medlen ska ordnas för dem som bor på privat serviceboende.