Motivering

I social- och hälsovårdsutskottet föreslog jag att den föreslagna besparingen på 26 miljoner euro i läkemedelsersättningar enligt sjukförsäkringslagen inte ska göras. I stället föreslog jag att grundersättningen höjs från 35 till 45 procent i stället för till 40 procent som utskottet föreslår. Vidare föreslog jag att den årliga självrisken för personer med stor läkemedelsanvändning sänks från 610 till 550 euro. Dessutom föreslog jag att den läkemedelsspecifika självrisken PÅ 1,50 EURO slopas för läkemedelsinköp som överstiger den årliga självrisken.

I sitt program skrev regeringen Katainen in en stor reform av läkemedelsersättningarna. Den aktuella propositionen omsätter de spillror i praktiken som är kvar av de goda föresatserna. Ur berget föddes alltså en mus.

Enligt regeringsprogrammet skulle systemet med läkemedelsersättning ändras så att särskilt personer som använder många läkemedel drar nytta av ersättningarna. Samtidigt skulle man se till att kostnaderna inte var något hinder för långinkomsttagare att genomgå nödvändig läkemedelsbehandling. Samtidigt kom regeringen överens om att skära ner läkemedelskostnaderna med 112 miljoner euro på årsbasis. Vid förhandlingarna förutsatte Vänsterförbundet att en betydande del av besparingarna genereras genom större satsningar på rationell läkemedelsbehandling och inte bara genom sämre ersättningar.

I motiven till propositionen ger regeringen i och för sig plausibla förklaringar till de goda föresatserna i regeringsprogrammet. Tyvärr ser det ut som att besparingarna bara riktas in på ersättningssystemet och därmed grusar alla goda ambitioner, särskilt med sparbetinget på 26 miljoner euro, som kom efter slutrapporten från arbetsgruppen för ersättningssystemet. Ofta sjuka människor, särskilt de som överskrider taket för läkemedelskostnader, får bara skenbara förbättringar och går i värsta fall på en nit. Under valperioden har taket visserligen sänkts två gånger, sammanlagt med 120 euro, men 70 euro har gått till kompensation av merkostnaderna för den ändrade läkemedelstaxan. Så den enda reella lättnaden för ofta sjuka människor är att taket för läkemedelskostnader har sänkts med 50 euro. Också den lilla fördelen försvinner när initialsjälvrisken införs och ersättningsprocenten blir längre än 2011.

Varken arbetsgruppen eller regeringen kan erbjuda några förbättringar för att underlätta situationen för låginkomsttagare. Den enda "hjälpen" propositionen har att erbjuda är en uppmaning att ta till utkomststöd om pengarna inte räcker till för att köpa nödvändiga mediciner. Det är en dubbel förnedring att tvinga fattiga människor att redovisa för alla sina utgifter och inkomster för att kunna köpa de mediciner de behöver. För det är så den som ansöker om utkomststöd måste göra.

Det är att slå blådunster i ögonen på folk att säga att besparingar har gjorts genom att satsa på rationell läkemedelsbehandling. Hade man velat, hade det funnits mycket att spara in just där. Expertyttranden från Institutet för hälsa och välfärd, Fimea och Rinnakkaislääketeollisuus visar tvivelslöst vilka sparmöjligheter regeringen lät bli att ta tag i. Till följd av finansministeriets prioritering har fokus legat på att besparingar genom sämre förmåner och det har spolierat möjligheterna att nå de goda föresatserna i regeringsprogrammet. Summa summarum var de övriga regeringspartiernas nedskärningar med 26 miljoner euro i läkemedelsersättningarna en av de största orsakerna till att Vänsterförbundet lämnade regeringen efter budgetmanglingen.

Det är typiskt att social- och hälsovårdspolitiska ministerutskottet så sent som i februari 2014 enhälligt enades om ett alternativ med ungefär 590 euro som tak för läkemedelskostnader, 40 euro i initialsjälvrisk och 42 procent som grundersättning som underlag för propositionen. Vid budgetmanglingen blev sedan social- och hälsovårdspolitikerna överkörda av nedskärningsförespråkarna. Nedskärningskravet på 26 miljoner euro gjorde att läkemedelstaket höjdes till 610 euro och initialsjälvrisken till 45 euro medan grundersättningen sänktes till 40 procent.

Följaktligen var regeringens vägval att öka skillnaderna i hälsa och att med största sannolikhet också höja hälso- och sjukvårdskostnaderna, trots att det går stick i stäv med regeringsprogrammet.

Motivering

Vi i Sannfinländarna välkomnar i princip en reform av läkemedelsersättningarna, men reformen måste i första hand garantera att finländarna i fortsättningen får sina läkemedel till rimliga kostnader. Regeringens reformer av läkemedelsersättningarna har inte varit konsekventa och de har inte resulterat i de eftersträvade slutresultaten för läkemedelsanvändarna. Enligt regeringen garanterar reformen personer med stor läkemedelsanvändning bättre ersättningar och ser till att låga inkomster inte är något hinder för att köpa mediciner. Men målet är helt uppenbart att mest spara utgifter i statsfinanserna eftersom man med lagen vill spara in 26 miljoner euro i statens utgifter för läkemedelsersättningar.

Ett extra stort problem är initialsjälvrisken, anser vi. Den ska var 45 euro på läkemedelsinköp med FPA-ersättning (läkemedel med grundersättning, specialersättning plus vissa andra preparat). Patienten måste själv betala sina mediciner upp till beloppet för initialsjälvrisken, och det kan göra det svårare för i synnerhet låginkomsttagare att få nödvändiga mediciner. Dessutom blir systemet mer komplicerat av initialsjälvrisken, och exempelvis läkarna och andra kommer att ha svårare att bedöma kostnaderna för medicinering.

Regeringen vill höja grundersättningen till 40 procent med de pengar som initialsjälvrisken sparar in (så bara en del av besparingarna kommer grundersättningen till godo). Men det enda resultatet är att ersättningsnivån kommer lite närmare nivån 2011, när den var 42 procent. Regeringen stänkte själv grundersättningen till 35 procent 2012. Så man kan inte tala om någon riktig höjning. Det räcker inte att höja nivå närmare nivån 2011 för att garantera att låginkomsttagare eller människor med stor läkemedelsanvändning kan skaffa nödvändiga läkemedel. Också Läkarförbundet och FPA anser ersättningsnivån vara för låg. Dessutom påpekar Läkarförbundet att propositionen gör ersättningssystemet mer regressivt, vilket leder till att låginkomsttagare relativt sett betalar mer för sin hälso- och sjukvård än höginkomsttagare.

Vi sannfinländare tycker det är oroväckande att besparingarna än en gång slår hårdast mot låginkomsttagare och människor som har det sämst ställt. Dessutom vill vi påpeka att initialsjälvrisken kan göra att utgifterna för utkomststöd stiger och att folk återigen måste ta till de bidrag som är en sista utväg.