Allmän motivering

Allmänt

Propositionen avser att förtydliga hälso- och sjukvårdens roll och uppgifter i elev- och studenthälsovården och främja samarbetet mellan de kommunala hälsovårdsmyndigheterna och undervisningsmyndigheterna. För att förbättra barns och ungas hälsa och välfärd på bred front inrättas en delegation som bland annat ska främja och samordna arbetet inom olika förvaltningsområden och vid andra myndigheter. Dessutom preciseras skyldigheten att lämna utlåtanden och intyg om personers hälsotillstånd i samband med folkhälsoarbete. Vidare ska försvarsmakten och kommunerna dela på kostnaderna för förhandshälsoundersökningar av uppbådspliktiga och för läkarmedverkan vid uppbådsförrättningen. Social- och hälsovårdsutskottet finner förslaget nödvändigt och lämpligt, och tillstyrker därför lagförslaget utan ändringar.

Skol- och studenthälsovården

Elev- och studentvården är verksamhet som främjar och uppehåller lärande, god fysisk och psykisk hälsa och socialt välbefinnande och samtidigt förbättrar förutsättningarna för allt detta. Bestämmelser om elev- och studentvården ingår i utbildningslagstiftningen. Elevvården och studerandevården sorterar under olika förvaltningar, det vill säga utbildningsverksamhet, socialtjänst och hälsovård. Skolhälsovården och studenthälsovården är viktiga inslag i elev- och studerandevården. Propositionen avser att precisera kommunernas skyldigheter inom skolhälsovården och studenthälsovården. Dessutom ska det utfärdas närmare bestämmelser genom förordning av statsrådet.

Enligt folkhälsolagen har de som omfattas av studerandehälsovården rätt att få hälso- och sjukvård, inbegripet munhälsovård och mentalvård. Det är den kommun eller samkommun där läroanstalten finns som är skyldig att tillhandahålla dessa tjänster. Trots att det finns skillnader i hälsovårdscentralernas tjänsteutbud måste kommunerna respektive samkommunerna ge studerande hälso- och sjukvård på samma villkor som alla andra kommuninvånare. Den sjukvård som ingår i studerandehälsovården måste tillhandahållas för alla studerande i överensstämmelse med lagstiftningen om tillgång till vård och på samma villkor för resten av befolkningen.

Det har förekommit en viss oklarhet kring skolornas skyldighet att tillhandahålla tjänster och i hur stor utsträckning det hör till kommunerna. I ett yttrande säger Folkpensionsanstalten till exempel att tillgången till nödvändig psykoterapi i statliga skolor har satts på spel eftersom arbetsfördelningen mellan skolorna och kommunen är otydlig. Dessutom har det rått en del oklarhet kring vem som är skyldig att ordna hälsovården på somrarna, studieorten eller hemkommunen. Social- och hälsovårdsutskottet anser att kommunerna i sina läroplaner måste ta större hänsyn till arbetsfördelningen mellan skolorna och kommunen. Dessutom bör det utredas vilka olämpliga rutiner det fortfarande förekommer i ett studerandeperspektiv. Samtidigt bör det utredas om lagstiftningen måste ändras.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag till tydligare samarbete mellan myndigheterna. Det betyder att den kommunala myndighet som ansvarar för folkhälsoarbetet är med och lägger upp läroplanen på de punkter som gäller elev- eller studerandevården. Samarbetsförpliktelsen syftar till att de myndigheter som har ett samlat ansvar för elevvården tillsammans planerar och kommer överens om arbets- och ansvarsfördelningen, trots att de arbetar inom olika förvaltningar. Skolhälsovården ska vara med och förbereda läroplanen som expert på barns utveckling och välbefinnande. Skolhälsovården tillför elevarbetet expertis inom hälsofrämjande, hälso- och sjukvård och medicin.

En rad utredningar visar att det finns regionala skillnader i skol- och studerandehälsovården, men också skillnader mellan utbildningsnivåerna. Det har förekommit brister i planeringen, personaltilldelningen och de regelbundna kontrollerna. Handboken i skolhälsovården (Skolhälsovården 2002, Stakes handböcker 51) och kvalitetsriktlinjerna (STM oppaita 2004:8) har haft mindre effekt än önskat, visar utredningar. I många kommuner och inte minst på stora hälsovårdscentraler är resurserna betydligt mindre än rekommenderat. De största bristerna har förekommit i studerandehälsovården på yrkesläroanstalter. Sedan regelstyrningen reducerades har kommunerna själva kunnat ordna skol- och studerandehälsovård på sitt eget sätt. Sedan 1990-talet har resurserna för verksamheten varit otillräckliga trots att kommunernas kostnader för verksamheten är små jämfört med till exempel barnskyddet, specialundervisningen och specialistvården för barn och unga.

I sitt utlåtande anser kulturutskottet det vara ett viktigt mål, som regeringen föreslår, att skol- och studerandehälsovården ordnas på ett rättvist sätt, i överensstämmelse med behoven och något så när på samma sätt i hela landet. Enligt den föreslagna 14 § ska gymnasiestuderande framöver omfattas av studerandehälsovården. Skolhälsovården för gymnasieeleverna har fungerat väl, uppger kulturutskottet, medan det finns stora brister i hälso- och sjukvården för studerande vid yrkeshögskolorna. I utlåtandet hänvisar kulturutskottet till en utredning från social- och hälsovårdsministeriet. Den visar att hälso- och sjukvården för studerande vid yrkesläroanstalter är betydligt sämre än skolhälsovården för gymnasieelever i nästan samma ålder. Kulturutskottet anser att hälso- och sjukvården för gymnasieelever inte ska föras över till studerandehälsovården. Utskottet motiverar detta med att gymnasienätet förändras och att det också då är viktigt att säkerställa god hälso- och sjukvård för gymnasieeleverna. Vidare menar kulturutskottet att en åldersbaserad indelning i skol- respektive studerandehälsovård inte talar för att gymnasieelever lyfts över till studerandehälsovården. Vidare påpekar kulturutskottet att gymnasieeleverna i snitt är två år yngre än yrkesstuderandena och dessutom har andra behov när det gäller hälsokontroller och hälsovård. En överflyttning av gymnasieeleverna till studerandehälsovården kan diskuteras tidigast när studerandehälsovården för yrkesstuderande har ordnats ordentligt och vilar på en hållbar grund, understryker kulturutskottet.

I handboken om studerandehälsovård (STM 2006:12) ingår det redan nu anvisningar om hälsovård för unga som inte längre är i grundskoleålder, inbegripet hälso- och sjukvård för gymnasieelever, påpekar social- och hälsovårdsutskottet. Både handboken och propositionen för fram synpunkten att behoven av hälso- och sjukvård bland unga i gymnasieåldern ligger närmare behoven bland yrkesstuderande än bland grundskoleelever. Många kommuner bjuder också in föräldrarna till hälsoträffarna och hälsoundersökningarna av grundskoleelever, och i princip behandlar skolhälsovården inga frågor utan att föräldrarna vet om det. Gymnasieeleverna kan utifrån sin ålder och utvecklingsnivå som regel förbjuda att information om deras hälsotillstånd ges ut till föräldrarna.

Enligt uppgifter till social- och hälsovårdsutskottet kommer hälsovården till gymnasieelever att ha samma uppbyggnad som nu och finnas tillgänglig på elevernas egen skola. I många fall får gymnasieeleverna träffa samma hälsovårdare och läkare som de lärt känna redan i grundskolan. Enligt anvisningarna ska yrkesstuderande på andra stadiet det första året få gå på hälsokontroll hos hälsovårdaren. Läkarundersökningar görs vanligen det första eller det andra studieåret. I studerandehälsovården ingår också sjukvård. Därmed kan också gymnasieelever som går i skola på någon annan ort än sin hemort få sjukvård på studieorten. Social- och hälsovårdsutskottet anser det motiverat att hälsovården för gymnasieelever integreras i studerandehälsovården.

Genom reformen integreras utbildningen efter den grundläggande utbildningen i en samordnad studerandehälsovård. Det medverkar till en effektivisering av studerandehälsovården, inte minst vid yrkesläroanstalterna. Men social- och hälsovårdsutskottet delar kulturutskottets oro över yrkeselevernas hälsotillstånd och de uppenbara bristerna i hälsovården för dem. Enligt uppgifter till utskottet uppmärksammas problemet också i den nya handboken om studerandehälsovården. Studerande på andra stadiet har tillförts större personella resurser än högskolestuderande. Kontroller kan således göras och de studerandes behov av stöd och hjälp bättre tillgodoses. På andra stadiet rekommenderas en hälsovårdare per 600—800 studerande medan rekommendationen för högskolorna är en hälsovårdare på 800—1 000 studerande. Föreskrifterna för yrkesstuderande på andra stadiet är identiska med föreskrifterna för gymnasieelever när det gäller antalet hälsokontroller och vad kontrollerna ska innefatta. Handboken kom till i fjol och det går därför ännu inte att ge någon tillförlitlig bedömning av hur den påverkat verksamheten. Det är angeläget att den goda yrkespraxis som råder inom hälsovården för gymnasieelever också införs i hälsovården för yrkesstuderande, framhåller social- och hälsovårdsutskottet.

I en del utredningar till social- och hälsovårdsutskottet påpekas det att de tidigare anvisningarna inte har följts fullt ut. I lagförslaget ingår ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om studerandehälsovården. För skolhälsovården ingick ett likadant bemyndigande i en tidigare reform av folkhälsolagen (). Och enligt uppgifter utarbetar social- och hälsovårdsministeriet en förordning om verksamheten vid rådgivningarna, skolhälsovården och studerandehälsovården. Åtgärder för att förbättra studerandehälsovården för yrkesstuderande har således vidtagits dels i den aktuella propositionen, dels genom ändringar av anvisningarna. Genom förordning av statsrådet ska det dessutom utfärdas närmare bestämmelser om innehållet och omfattningen av rådgivningen och kontrollerna för att följa upp och främja elevernas hälsa. Utskottet anser hälsovården för studerande på andra stadiet vara en mycket viktig fråga med avseende på en god hälsa bland hela befolkningen och möjligheterna att minska hälsoskillnaderna mellan befolkningsgrupperna. Därför föreslår utskottet ett uttalande om nödvändig uppföljning av studerandehälsovården (Utskottets förslag till uttalande).

Sjuk- och hälsointyg

Den föreslagna preciseringen av bestämmelserna om intyg över hälsotillståndet beror på vissa JO-avgöranden beträffande kommunernas skyldighet att ge hälsointyg för körkort. Utskottet anser preciseringen vara motiverad eftersom praxis varierar i kommunerna. Kravet på körkortsintyg finns visserligen inskrivet i lag, men intygen ingår inte i någon vård och omfattas därför inte av tidsgränserna för tillgången till vård. Enligt vissa uppgifter kommer den högsta avgiften för hälsointyg enligt förordningen om klientavgifter att höjas. Samtidigt påpekar utskottet att social- och hälsovårdsministeriet kommer att utreda vilka hälsointyg som framöver kan vara lagstadgade.

Hälsokontroller av uppbådspliktiga och uppbådsförrättningar

Enligt 25 § i den folkhälsovårdslag som träder i kraft den 1 januari 2008 (23/2006) betalar försvarsmakten ersättning till kommunerna för förhandshälsoundersökningar av uppbådspliktiga och för läkarmedverkan vid uppbådsförrättningar. Den lag som fortfarande gäller har inga bestämmelser om ersättningsskyldighet. När lagändringen gjordes var tanken att bara en del av de uppbådspliktiga skulle kallas till hälsokontroller. Men värnpliktslagen kommer att ändras och det betyder att praktiskt taget hela årskullen undersöks dels på grundval av värnplikten, dels av folkhälsoskäl. Det är befogat att försvarsmakten och kommunerna som regeringen föreslår står för hälften var av kostnaderna, eftersom förhandshälsoundersökningarna spelar en roll för de uppbådspliktigas hälsotillstånd och samtidigt ger information om behovet av hälsovård bland de unga årskullarna.

Motionen

Utskottet godkänner bestämmelserna om studerandehälsovård i folkhälsolagen i enlighet med propositionen och föreslår ett uttalande om verkställigheten av reformen. Följaktligen bör åtgärdsmotion AM 66/2006 rd förkastas.