Motivering

Statsandelarna till kommunerna

Social- och hälsovårdsutskottet har upprepade gånger i samband med behandlingen av statsbudgeten uttryckt sin oro över hur anslagen för den kommunala social- och hälsovården ska räcka till och krävt att staten ska stå för en större andel av finansieringen. Det är enligt utskottet ett positivt tecken att regeringen i budgetpropositionen har insett att kommunerna måste få större resurser för att kunna säkerställa välfärdstjänsterna. I budgetpropositionen för 2004 föreslås statsandelen för basfinansiering av den kommunala social- och hälsovården bli höjd från 28,06 till 31,89 procent. Merparten av höjningen består visserligen av kompensation till kommunerna för sänkta skatter på förvärvsinkomsterna. Anslaget har höjts för att äldreomsorgen ska kunna utvecklas i enlighet med kvalitetspolicyn för äldrevården.

Trots den höjda statsandelen är det osäkert i vilken mån kommunerna använder tillskottsresurserna för de avsedda ändamålen. Minst lika osäkert är det hur kommunerna i ett försämrat läge för den kommunala ekonomin ska klara av sin kalkylerade andel av finansieringen.

Statsandelen höjs med 0,49 procent, alltså med 53 miljoner euro, för genomförandet av det nationella hälsovårdsprojektet och det nationella projektet inom det sociala området enligt vad som föreskrivs särskilt. Utskottet anser att finansieringen för projekten måste säkerställas, men understryker att det vid sidan av projektfinansiering också behövs adekvat basfinansiering för den kommunala tjänsteproduktionen. Höjningen av statsandelen för 2004 är inte nog för att stärka den finansiella basen för servicen. När de lagstadgade åtagandena ökar krävs det större anslag, och kommunerna får det ännu svårare. Statsandelen för kommunal basservice måste således öka också de närmaste åren eftersom adekvat service inte kan tillhandahållas utan att kommunernas skyldigheter och resurser balanserar upp varandra.

Utvecklingsinsatser inom det sociala

Tillgången och kvaliteten på socialt arbete i kommunerna har länge försämrats av bristen på kvalificerade socialarbetare och av den stora omsättningen på personal. Bristen och omsättningen på arbetskraft beror på att socialbyråerna har underdimensionerat sin personal, att arbetet är psykiskt påfrestande och på att lönen är låg i relation till utbildningsnivån och kraven i arbetet. Det är de mest utsatta klientgrupperna som blir lidande när det sociala arbetet försämras. Om människor med psykiska problem, missbrukare, bostadslösa, frigivna interner, funktionshindrade och långtidsarbetslösa samt deras familjer ska få den service de behöver måste kommunerna kunna anställa tillräckligt många socialarbetare för basalt socialt arbete.

Personalbristen inom det sociala området har lett till långa väntetider på en del orter. Bland annat det ökade antalet brådskande omhändertaganden av barn beror till viss del på kommunernas problem med barnskyddet. Problem som kunde undvikas med tidiga interventioner från socialens sida måste nu på grund av resursbristen lösas med snabba omhändertaganden i krissituationer. Läget försvåras också av att andra typer av psykosocialt stöd till barn och barnfamiljer är mycket efterfrågade eller inte alls tillhandahålls. Till exempel var femte kommun är utan uppfostrings- och familjerådgivning.

I projektet för utveckling av det sociala området ingår en översyn av tjänsteutbudet och arbetsmetoderna samt insatser för att säkerställa tillgången till personal. Förslagen är bra och det måste avsättas adekvata resurser för genomförandet. Det är befogat att servicen förbättras med hjälp av intensifierat samarbete mellan regioner och landskap. Det ger personalen större kompetens och förbättrar kvaliteten på tjänsterna. Kompetenscentren inom det sociala området är regionala expertorganisationer som främjar samarbetet mellan dels den offentliga, privata och tredje sektorn, dels utbildningsenheter inom området. Centren bör få en starkare roll. Utvecklingsverksamheten vid kompetenscentren finansieras huvudsakligen med projektpengar, vilket gör att den fortsatta verksamheten är oviss. När den kommunala ekonomin försämras kan det hända att kommunerna skjuter till mindre anslag. Därför måste staten se till att centren får bättre basfinansiering. Utvecklings- och forskningsarbete inom det sociala området kunde lämpligen också finansieras med en specialstatsandel för det sociala området.

De som utredde det nationella projektet för utveckling av det sociala området föreslog vissa ändringar i de sociala förmånerna i sin slutrapport. Åtgärderna ska bland annat lindra kriser i kommunernas sociala arbete. Social- och hälsovårdsutskottet vill lyfta fram ett av förslagen som mycket snabbt bör föras fram.

Av utkomststödtagarna får 48 procent utkomststöd för arbetslösa som sin primära inkomstkälla. Stödet har mycket tydligt blivit en grundtrygghet från att tidigare ha varit en inkomsttrygghet. Betydligt fler än hälften av alla som får utkomstskydd för arbetslösa får också antingen arbetsmarknadsstöd eller grunddagpenning till utkomstskyddet för arbetslösa. Förmånerna är mycket små, vilket har lett till att en stor del av de långtidsarbetslösa måste komplettera sin försörjning med kommunalt utkomststöd. Denna grupp stödtagare sysselsätter i mycket hög grad den kommunala socialvården. Det faktum att långtidsarbetslösa kompletterar sin försörjning med utkomststöd är en av orsakerna till kriserna vid socialbyråerna. Enligt utredningsmännen vore den bästa lösningen att det primära utkomstskyddet förbättras en aning. Rent konkret innebär detta att grunddagpenningen inom utkomstskyddet för arbetslösa och arbetsmarknadsstödet bör höjas med 1,35 euro per dag. Dessutom föreslår utredningsmännen att inkomstgränserna för bostadsbidraget ses över för att ensamstående stödtagare fortfarande ska få bostadsbidrag till fullt belopp med en inkomstnivå motsvarande grunddagpenningen inom utkomstskyddet och arbetsmarknadsstöd.

De föreslagna åtgärderna medverkar i betydande grad till att underlätta arbetsbördan inom det kommunala socialväsendet. Kommunerna skulle få betydligt mindre utgifter för utkomststöd samtidigt som socialarbetarna kunde koncentrera sig på normalt socialt arbete. Med de föreslagna åtgärderna kan ungefär en tredjedel av de som nu får utkomststöd strykas bland stödtagarna.

En höjning av den primära tryggheten ökar statens och arbetslöshetskassornas utgifter, men kommunerna får mindre utgifter för utkomststöd och större skatteinkomster. Med hänvisning till detta anser social- och hälsovårdsutskottet det angeläget att regeringen ser till att åtgärder kan finansieras för att arbetslösa som lever på arbetsmarknadsstöd och grunddagpenning blir mindre beroende av utkomststöd. För att utkomststödtagarna ska få det bättre måste det också undersökas hur utkomststödet sjunker på grund av självrisken för boendekostnader och om det är önskvärt.

Det är viktigt att personer med utkomstskydd för arbetslösa och utkomststödtagare helt utan inkomster uppmuntras att söka sig ut i arbetslivet, också när inkomsterna kan vara relativt anspråkslösa till exempel vid deltidsjobb eller kortvariga jobb, understryker utskottet. Sådana aspekter har vägts in i utkomstskyddet för arbetslösa. Utkomstskyddet för arbetslösa minskar visserligen med 50 procent om personen har förvärvsinkomster, men om en arbetslös vägrar ta emot ett jobb införs en karenstid. Om utkomstskyddet vid arbetslöshet måste kompletteras med utkomststöd är det betydligt mindre lönsamt att ta emot ett jobb. Med stöd av en temporär försökslag kan 20 procent av nettoinkomsterna lämnas obeaktade, men högst 100 euro i månaden per hushåll. Aktivitet, till exempel arbete i en än så liten skala, minskar oftast risken för långtidsarbetslösa att marginaliseras och ger arbetslösa bättre möjligheter att få anställning.

Alkoholrelaterade skador

Enligt vissa bedömningar kommer den totala alkoholkonsumtionen i vårt land att stiga från 9,3 till något över 11 liter per invånare och år, när skatten på alkohol sänks, importkvoterna för resenärer slopas och Estland blir medlem i EU. Därmed kommer Finland att få en avsevärd ökning i de alkoholrelaterade skadorna. Utskottet påpekar att de föreslagna skattesänkningarna är unika i vår alkoholpolitik och att det är omöjligt att förutse alla konsekvenser. Därför anser utskottet det angeläget att konsekvenserna noga följs upp.

Redan nu hör de direkta eller indirekta sjukdomarna på grund av missbruk till våra allvarligaste folkhälsoproblem. Inte minst ökningen i alkoholkonsumtionen bland kvinnor, unga och barn kommer senare att återspeglas i en ökning av de alkoholrelaterade sjukdomarna bland befolkningen i arbetsför ålder. Också alkoholskadorna hos nyfödda har ökat i snabb takt de senaste åren.

Sannolikheten att man kan botas från missbruksrelaterade hälsoproblem är större om symtomen upptäcks i ett tidigt stadium. Enligt vissa bedömningar kan sjukfrekvensen minska med upp till hälften om man tar tag i missbruksproblemen i tid. Därför är det viktigt att primärvården riktar in sig på att upptäcka symtom och ingripa i tid och satsar mer på attitydförändringar i preventivt syfte. Extra viktigt är det att försöka förebygga drogberoende bland barn och unga i tidig ålder. Dessutom bör vårdsektorn ses över, den måste i större omfattning studera och införa instrument som bevisligen är effektiva. En annan viktig sak är att servicen och vården för missbrukare måste vara lågtröskelvård eftersom missbrukare drar sig för att söka hjälp. Vården bör specifikt ta fasta på de befolkningsgrupper där den har den största preventiva effekten, till exempel drogberoende föräldrar med små barn.

I regeringens alkoholpolitiska riktlinjer ingår flera åtgärder för att förebygga alkoholrelaterade skador. Enligt social- och hälsovårdsutskottet är det positivt att samarbetet mellan ett flertal aktörer stärks i överensstämmelse med regeringens riktlinjer. Enligt utskottet är det dock en stor brist att det inte har avsatts extra resurser för programmet för prevention av alkoholrelaterade skador. Inga resurser avsätts heller för utbyggd vård och behandling av missbrukare. Det måste avsättas mer resurser för arbetet senare, anser utskottet.

Insatser för att utveckla hälso- och sjukvårdsområdet

Utskottet påpekar att det nationella hälsovårdsprojektet för utvecklingsinsatser inom hälso- och sjukvården i mångt och mycket bygger på samma premisser som projektet för utveckling av det sociala området, som startat en aning senare. Också inom hälso- och sjukvården är problemen med att få och behålla personal mycket stora på grund av den låga personaldimensioneringen, den psykiska påfrestningen i arbetet och den låga lönenivån. På grund av personalbristen är vårdköerna och väntetiderna till mottagningarna långa.

Det är enligt utskottet positivt att regeringen i budgetförslaget för 2004 avsätter resurser för det nationella hälsovårdsprojektet i enlighet med principbeslutet från statsrådet. Huruvida hälsovårdsprojektet ska kunna genomföras enligt planerna är emellertid i hög grad beroende av i vilken omfattning kommunerna kan leva upp till sina egna finansiella åtaganden nästa år. Projektet innehåller visserligen en del åtgärder som inte kräver ekonomiska satsningar. Ändå är det ytterst viktigt för projektarbetet att den kommunala finansieringen bekräftas.

För verkställigheten av det nationella hälsovårdsprojektet har det avsatts 30 miljoner euro. Projektpengar beviljas på ansökan för projekt som främjar målen. Projektpengarna bör användas till samordnade och tydliga projekt samt till projekt som har effekt på hälsofrämjande och sjukvård, påpekar utskottet. Det måste undvikas att verksamheten splittras på grund av projektfinansieringen. Då behövs det adekvat samordning och möjligheter för små kommuner att också delta i projekten. Enligt utskottets mening bör resurserna särskilt riktas in på projekt som förebygger psykiska problem hos barn och unga och säkerställer vårdinsatser vid rätt tidpunkt.

Enligt uppgifter till utskottet har projektförslagen börjat genomföras ganska bra. Inom primärvården är den ökande läkarbristen det största problemet i utvecklingsarbetet. Det brådskar med att få bukt med läkarunderskottet för att hälso- och sjukvård ska kunna tillhandahållas på lika villkor i hela landet. När primärvården inte fungerar ökar behovet av specialiserad sjukvård. Samtidigt stiger de totala kostnaderna.

På vissa orter har man lyckats behålla läkarna och få sökande till läkartjänster genom särskilda åtgärder, till exempel konsultationer med äldre kolleger, arbete i par med vårdpersonal, minimering av nattjour med hjälp av jourkoncentration och uppmuntran till kompletteringsutbildning. Arbete på hälsovårdscentral måste bli mer attraktivt dels med hjälp av omorganisering av verksamheten och arbetet, dels med hjälp av bättre löner för läkarna och skräddarsydd utbildning. Också arbetsledningen spelar en stor roll för personalens trivsel på arbetsplatsen. Det är positivt att regeringen i budgetpropositionen ökar anslaget för fortbildning av yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården med 12,7 miljoner euro. Samtidigt föreslår regeringen att arbetstagarnas och arbetsgivarnas skyldigheter visavi fortbildning preciseras genom lagstiftning.

Utskottet påpekar att den statliga ersättningen till hälso- och sjukvårdsenheter för kostnaderna för läkar- och tandläkarutbildning inte höjs för 2004 ens så mycket som kostnaderna har ökat. Därmed kommer den reella nivån på ersättningen de facto att sjunka. Ändå har utbildningsvolymen ökat markant när fler studerande tas in till läkar- och tandläkarutbildningen. Följden har varit att de kommuner som driver universitetssjukhus har fått ta på sig ett större ansvar för kostnaderna för grund- och fortbildningen av läkare och tandläkare, trots att det är staten som står för det samlade ekonomiska ansvaret. Kostnaderna för utbildningen och undervisningen belastar dessutom priserna per enhet för sjukhustjänster. Det i sin tur leder till orationell praxis i kommunerna när de beslutar om upphandling av tjänster.

Med hänvisning till det ovanstående föreslår utskottet

Dessutom vill utskottet lyfta fram vikten av att psykiatrisk vård för barn och unga tryggas. För 2000—2003 har riksdagen beviljat ett särskilt anslag för psykiatrisk vård av barn och unga. Med hjälp av anslaget har bland annat basservicen förbättrats, kötiderna förkortats, utvecklingsprojekt startat och personal utbildats i nya arbetsmetoder. I samband med budgeten för 2003 ansåg riksdagen att det inte är rationellt att fortlöpande avsätta ett särskilt anslag för psykiatrisk vård, utan att det särskilda anslaget är avsett att stärka den finansiella basen i initialfasen. I fjol minskade det särskilda anslaget för 2003 och riksdagen ansåg att minskningen var befogad eftersom andra anslag hade stabiliserats. Det behövs fortfarande stora resurser för att utveckla den psykiatriska vården av barn och unga, påpekar social- och hälsovårdsutskottet. Därför måste den kommunala social- och hälsovården säkerställa kontinuiteten i den verksamhet som inleds med hjälp av det särskilda anslaget. Utskottet understryker ytterligare att mentalvården för barn och unga är ett långsiktigt arbete och att målet bör vara dels att säkerställa tillgången till vård, dels att resurser satsas på målmedvetna förebyggande insatser.