Högkvalitativ och tillgänglig basservice

Vi delar oron vid utfrågningen av sakkunniga att det finansiella läget för kommunerna har försämrats. Den mycket svåra ekonomiska situationen, som pågått länge, verkar inte släppa. Regeringens anspråkslösa satsningar på sysselsättning och ekonomisk tillväxt samt nedskärningar som försvagar människornas köpkraft och tvångslagar som försämrar arbetstagarnas situation försvårar läget ytterligare. Detta avspeglar sig allt starkare i kommunekonomin och tillgången och kvaliteten på den vardagliga basservice som är viktig för människorna. Avsikten är också att minska kommunernas uppgifter och kostnader i miljardklass. I praktiken betyder det sämre service för kommuninvånarna. Det är särskilt svårt att få den här ekvationen att gå ihop på grund av att behovet av kommunal basservice ständigt ökar bl.a. till följd av ändringen i åldersstrukturen.  

Regeringen satsar nog på ökad hemhjälp till barnfamiljerna men gör samtidigt drastiska nedskärningar i småbarnspedagogiken. Regeringen planerar en satsning för att förbättra närståendevårdarnas situation men tänker samtidigt försvaga kvalitetsrekommendationen för att trygga ett bra åldrande och förbättra servicen genom att minska personaldimensioneringen och också studeranden och personer utan utbildning i branschen räknas som vårdare.  

Ratificeringen av FN:s konvention om handikappades rättigheter riskerar att ännu en gång skjutas upp när revideringen av lagen angående specialomsorger om utvecklingsstörda kommer att träda i kraft senare. Dessutom har t.ex. den väntade sammanslagningen av handikapplagarna, som beräknats kosta 22 miljoner euro, är föremål för en helt ny bedömning trots att lagen är mycket viktig med hänsyn till likabehandlingen av människorna.  

Regeringen har genom sin förordning av den 19 november 2015 höjt klientavgifterna inom social- och hälsovården med så mycket som 27,5 procent från och med början av 2016. Avsikten är att på detta sätt uppnå en inbesparing på 150 miljoner euro i de offentliga finanserna. Inbesparingen baserar sig på uppskattningar eftersom det är kommunens behörighet att ta ut klientavgifter och bestämma om deras storlek. Pengarna från klientavgifterna stannar hos kommunerna, vilket är en förnuftig lösning i den här situationen. Vi kan dock inte acceptera förhöjningarna. I en jämförelse mellan OECD-länderna representerar Finland genomsnittet och i en nordisk jämförelse har vi en hög andel när man betraktar den andel som klienterna betalar av hälso- och sjukvårdens kostnader. En stor höjning av klientavgifterna kan avspegla sig i användningen av servicen. Höjningens negativa effekter blir framträdande i fråga om personer som har lägre inkomster och använder mycket service men som dock ännu inte nått avgiftstaket. När det gäller serviceanvändare med lägre inkomster ökar höjningen behovet av utkomststöd. Det är uttryckligen de socioekonomiska skillnaderna i hälsa och välfärd som är stora mellan människorna i Finland. Därför har också detta sparbeslut som försvårar situationen för personer med låga inkomster direkta effekter på ökade skillnader i hälsa och välfärd.  

I kombination med de försämrade förmånerna kommer nedskärningarna i den kommunala servicen att i det stora hela ge människor i utsatt ställning, låginkomsttagare och människor med stort servicebehov betydligt sämre villkor. Detta visar sig senare i ökad utslagning, sämre hälsa och välfärd, tyngre och dyrare vård och större behov av andra tjänster. 

Den förra regeringen balanserade upp den kommunala ekonomin med en temporär höjd utdelning av samfundsskatten. Det är värt att överväga att fortsätta med detta förfarande också i den här situationen.