Sannfinländarna anser att statsrådets förhandlingsmål bör vara de synpunkter som framförs i den avvikande åsikt 1 som inlämnats i stora utskottets utlåtande (StoUU 6/2020 rd). 

Finland kan inte som sådant godkänna Europeiska rådets ordförande Michels förslag till EU:s återhämtningspaket. Finland bör kräva striktare villkorlighet och tydligare kriterier för EU:s återhämtningshelhet. Stimulanspaketet ska vara mindre och mer låneinriktat. Stimulansåtgärderna måste vara kortare än fyra år och också kortare än den föreslagna betalningstiden för kommissionens lån. Dessutom bör Finland prioritera skapandet av en trovärdig återbetalningsplan för lånen. 

Coronastimulansen måste koncentreras till de regioner och sektorer som lider mest av coronakrisen. Detta bör också återspeglas i kriterierna för fördelning av återhämtningspengar. Återhämtningsinstrumentet kan inte användas för att reparera tidigare uppkomna strukturella skador, utan de måste begränsas till de sociala och ekonomiska skador som coronakrisen orsakar. För att fonden ska vara effektiv och rättvis måste kriterierna för stödet basera sig på hur allvarlig den ekonomiska krisen till följd av coronaviruset är. I en färsk ekonomisk prognos från EU-kommissionen är Finlands ekonomiska tillväxt nästa år långsammast bland EU-länderna. Enligt prognosen kommer vårt lands ekonomi att minska med 6,3 procent i år och öka med endast 2,8 procent 2021. Samtidigt skulle hela euroområdets ekonomi växa med 6,1 procent och till exempel Italiens ekonomi växa med över 6 procent nästa år och Spaniens och Frankrikes ekonomier med över 7 procent. Finland kan inte nöja sig med att endast 30 procent av medlen från EU:s facilitet för återhämtning och resiliens i fråga om bruttonationalproduktens utveckling för 2020 och 2021 ska fördelas först 2023, utan Finland måste sträva efter att höja procentandelen och tidigarelägga användningen av den på ett sätt som är förmånligt för Finland. 

Förslaget ställer inte i tillräcklig utsträckning upp strukturpolitiska och ekonomiskpolitiska villkor för de medlemsstater som får stöd. Finansieringen måste förutsätta att mottagaren moderniserar de ekonomiska strukturerna, gör hållbara investeringar och stärker konkurrenskraften. Mottagaren måste också respektera rättsstatsprincipen. Rättsstatsmekanismen måste vara effektiv och får inte urvattnas ens under täckmantel av coronakrisen. Finland kan inte nöja sig med att återhämtningsinstrumentets villkorlighet i huvudsak förverkligas inom ramen för den europeiska planeringsterminen. Tanken bakom den europeiska planeringsterminen är utmärkt, men genomförandet och dess styrande effekt är svaga. Rekommendationernas avskräckande och tvingande effekt är liten, eftersom de förfaranden som skulle göra det möjligt att införa sanktioner för underlåtelse att följa rekommendationerna har tillämpats i liten utsträckning eller inte alls. På grund av coronakrisen har dessutom flexibilitetsklausulerna i stabilitets- och tillväxtpakten aktiverats, vilket innebär att det är möjligt att avvika från de regler som ska styra den ekonomiska politiken. Utöver utarbetandet av den nationella återhämtningsplanen måste en förutsättning för att få återhämtningsstöd vara att de reformer som anges i planen genomförs, men också sådana strukturella reformer som inte direkt hänför sig till användningen av återhämtningsstödet. Det väsentliga är att stödet uppmuntrar till och förutsätter att de länder som får stöd genomför omfattande strukturella reformer, även om de inte direkt hänför sig till ändamålet med återhämtningsfinansieringen. Vi föreslår att möjligheten att helt eller delvis omvandla ett stöd i form av lån till ett bidrag undersöks, om mottagarstaten genomför de strukturella reformer som utlovats i återhämtningsplanen. 

Samlingspartiets riksdagsgrupp anser att ett villkor för att en återhämtningsfond ska kunna skapas är att EU vidtar åtgärder som förbättrar medlemsländernas skuldtålighet. Euron behöver strikta men enklare regler och mer marknadsdisciplin. Bankunionen bör genomföras helt, och vi behöver en kapitalmarknadsunion så fort som möjligt. Återställandet av marknadsdisciplinen förutsätter att medlemsländernas skulder är på en hållbar nivå och att de har prissatts enligt den faktiska risken. Genomförandet av principen om starkt investeraransvar förutsätter att en rekonstruktionsmekanism införs. Effekten av en rekonstruktionsmekanism uppstår genom att räntan på statsskulden prissätts rätt, varvid skuldräntorna i svagare ekonomier i euroområdet är högre, vilket leder till att möjligheten och viljan att ta lån minskar. Statsrådet bör koppla rekonstruktionsmekanismen till EU:s budgetuppgörelse. 

Samlingspartiets riksdagsgrupp håller med statsrådet om att EU är en viktig värdegemenskap för Finland och att EU också har en bredare betydelse för Finland med tanke på såväl strategiska som utrikes- och säkerhetspolitiska intressen. Ett starkt och handlingskraftigt EU ligger i Finlands intresse. Med hjälp av återhämtningspaketet och återhämtningsverktyget bör man eftersträva en snabb återhämtning inom EU och euroområdet och en hållbar ekonomisk tillväxt, vilket är ytterst viktigt med tanke på det exportdrivna Finlands återhämtning. Samtidigt är det mycket viktigt att varje EU-medlemsstat svarar för sin egen ekonomi och sina egna skulder. Detta har länge varit Finlands principiella linje i EU-politiken, och Finland bör hålla fast vid den också under statsminister Marins period. Finland bör hålla fast vid sina samarbetsrelationer särskilt med de medlemsstater som delar Finlands mål i fråga om euroområdets skuldhållbarhet och varje medlemsstats ansvar för sin egen ekonomi och sina egna skulder. Med hjälp av samarbetsrelationerna är det möjligt att försöka åstadkomma även betydande förändringar i det återhämtningspaket som nu är under förhandling. 

Kommissionens förslag till EU:s återhämtningspaket innebär en stor förändring i EU:s verksamhet. Ekonomisten och arbetslivsprofessorn Vesa Vihriälä skrev den 13 juli 2020: Det är problematiskt att de faktiska befogenheterna och ansvarsområdena ändras genom en omtolkning av fördragen, särskilt när det gäller små stater. Stora länder kan alltid utgå ifrån att beslut om frågor som är av betydelse för dem, oberoende av det formella beslutsfattandet, inte fattas i strid med deras egen ståndpunkt. För små länder är detta inte nödvändigtvis fallet. Därför är det viktigt att respektera avtalens anda just för länder som Finland." Därför betonar Samlingspartiets riksdagsgrupp fortsättningsvis att lösningarna på EU-nivå bör uppmuntra medlemsländerna till strukturella reformer och ökad konkurrenskraft. Vi kan inte avtala om ett EU-lån utan att veta hur det ska betalas av. EU:s finansieringslösningar och i synnerhet Finlands andel i dem måste kunna samordnas med de förutsättningar som fastställts av Finlands riksdag och grundlagsutskott. EU:s medlemsstater bör stärka sin egen ekonomi och sin kristålighet så att alla medlemsländer i krissituationer kan skaffa finansiering på marknaden utan att det i fortsättningen finns behov av sådana arrangemang som återhämtningsinstrumentet. 

Vid månadsskiftet maj—juni lade kommissionen fram förslag till en återhämtningsplan för EU i syfte att få fart på ekonomierna efter coronaviruset och stödja återhämtningen i Europa. Kommissionens omfattande återhämtningsplan omfattar två meddelanden och 21 lagstiftningsförslag. De viktigaste av dessa är det reviderade förslaget till budgetram för 2021— 2027 och det ändrade förslaget till rådets beslut om egna medel samt förslaget till förordning om inrättande av ett nytt återhämtningsinstrument, ”Next Generation EU”. 

Kommissionen föreslår ett nytt EU-finansieringssystem på 750 miljarder euro för att bemöta coronakrisen. Ur den så kallade återhämtningsfonden beviljas understöd och borgen till ett värde av sammanlagt 500 miljarder euro respektive lån till ett värde av sammanlagt 250 miljarder euro. Stödet ska riktas till de länder som drabbats hårdast av coronaviruset. För att finansiera återhämtningspaketet skulle unionen ansöka om lån på marknaden mot EU:s budget, som i sista hand skulle garanteras av medlemsstaterna. Återhämtningsfonden ska kunna utnyttjas och användas av medlemsländerna fram till utgången av 2024. 

Om fonden genomförs kommer den att leda till betydande principiella förändringar i unionens verksamhet. Återhämtningsfonden har många problempunkter som anknyter till EU-fördragen och grundlagsutskottets ställningstaganden. I det nya finansieringsarrangemanget ska unionen i stället för medlemsländerna ta lån och i sista hand solidariskt svara för medlemsstaterna. En central princip i EU:s grundfördrag är dock att varje medlemsstat svarar för sin egen ekonomi och för sina skulder. I artikel 125 förbjuds medlemsstaterna och unionen att överta medlemsstaternas skulder och andra ansvarsåtaganden. Den mest problematiska punkten utgörs av artikel 310, enligt vilken unionens budget måste vara i balans och därför inte får finansiera sin verksamhet genom lån. I ljuset av dessa artiklar ser kommissionens förslag ut att vara ytterst problematiskt med avseende på grundfördragen, och även sakkunniga har i sina utlåtanden fäst särskild uppmärksamhet vid dessa punkter. Dessutom förutsätter den valda rättsliga grunden att fördelningskriterierna hänför sig till coronakrisen och inte till annan finanspolitisk återhämtning för de medlemsländer som har ekonomiska svårigheter. 

Med tanke på riksdagens budgetsuveränitet är det väsentligt att vårt ansvarsåtagande är noggrant avgränsat och förutsägbart. Återbetalningen av den skuld som kommissionen tagit börjar först 2028, det vill säga efter den nu begynnande budgetramperioden, och pågår fram till 2058. Unionens skuld ska avbetalas genom höjda medlemsavgifter och eventuella nya egna medel åren 2028—2058. I statsrådets förhandlingsmål konstateras att den långvariga begränsningen av medlemsstaternas budgetsuveränitet måste avgränsas så att den blir så liten som möjligt. Med andra ord kan förslaget begränsa Finlands budgetsuveränitet. 

Återhämtningsfonden skulle innebära ett stort steg mot en unionsgemensam finanspolitik. Hittills har finanspolitiken legat i medlemsländernas händer. Det huvudsakliga syftet med återhämtningsinstrumentet är att möjliggöra en finanspolitisk återhämtning i länder som på grund av den ekonomiska situationen inte lyckas uppnå detta på egen hand. Till exempel Vesa Vihriälä konstaterar i sitt expertutlåtande att återhämtningsfonden och andra coronaåtgärder innebär att förtroendet för marknadsdisciplinen försvagas på nytt när det gäller att dämpa medlemsstaternas skuldsättning. 

Ur återhämtningsfonden ges direkta understöd och garantier till ett värde av sammanlagt 500 miljarder euro. Vi anser det vara alarmerande att det unionsstöd som ingår i återhämtningsfonden inte är förenat med villkor för budgetbalans eller strukturreformer som stärker den ekonomiska tillväxtbasen. Stödprogrammen innehåller inte heller någon hänvisning till hotet om att den finansiella stabiliteten i euroområdet äventyras. Enligt ett sakkunnigyttrande ger programmet en stark indikation på att det finanspolitiska handlingsutrymmet för en medlemsstat med finansiella svårigheter även i framtiden kommer att utvidgas genom andra staters åtgärder och utan särskilda ekonomis-politiska villkor som förbättrar den framtida skuldhanteringsförmågan. 

Det sägs att villkorligheten i återhämtningsfonden kommer att uppfyllas genom den europeiska planeringsterminen. Det bör dock erkännas att rekommendationerna från planeringsterminen inte heller hittills har följts på önskat sätt. Kommissionen har dock i praktiken få möjligheter, om inte medlemsstaten själv anser det nödvändigt att genomföra de föreslagna reformerna. 

I sakkunnigyttrandena fästs uppmärksamhet vid att även om återhämtningsfonden och det lån som ska tas upp för att finansiera fonden formellt utgör en undantagsåtgärd av engångsnatur, talar flera faktorer för att den finanspolitiska kapacitet som uppstår på detta sätt blir en bestående och expanderande mekanism. Enligt en sakkunnigbedömning leder öppnandet av möjligheten till upplåning med stor sannolikhet till att man vill öka den upplåning som nu konstaterats vara en engångsföreteelse. Samtidigt blir det i och med att skulden ökar naturligt att öka skatterna på EU-nivå för att betala av skulderna. 

Om Finlands bni-andel hålls på samma nivå (1,7 %) under de kommande åren och årtiondena, är Finlands primära kalkylerade ansvar och andel av återhämtningsfonden cirka 13 miljarder euro inklusive räntor och kostnader. Finland skulle betala mer till fonden än man skulle få tillbaka. I statsrådets utredning konstateras det att om en eller flera andra medlemsstater underlåter att fullgöra sina skyldigheter i fråga om bidragen till unionens egna medel, kan Finlands ansvar bli större än bni-andelen. Detta har också finansutskottet fäst uppmärksamhet vid. 

I sitt betänkande om planen för de offentliga finanserna har finansutskottet fäst uppmärksamhet vid att beloppen av Finlands statsborgen och statsgarantier har ökat. Borgensförbindelserna inom Finlands offentliga finanser och statsfinanser var de högsta i förhållande till totalproduktionen bland EU-länderna 2018. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har i sin rapport lyft fram den dolda risken för statsfinanserna i en stor borgensstock. Avsaknaden av en helhetsbedömning av det växande ekonomiska ansvaret — både nationellt och på EU-nivå — inverkar på om åtgärderna inom ramen för coronakrisen ens kan anses vara förenliga med grundlagen och inte äventyra statens ekonomi. Grundlagsutskottet har också fäst uppmärksamhet vid att beviljandet av statsborgen för genomförandet av en EU-förordning inte är något som det juridiskt bindande kan föreskrivas om i unionsrätten. 

Kristdemokraterna kan inte godta förslaget om utdelning av direkta bidrag och om solidarisk upplåning. När det gäller coronaåtgärder på EU-nivå bör man hålla sig till en omorientering av EU-budgeten, en lindring av reglerna om statligt stöd och en tillfällig flexibilitet i stabilitets- och tillväxtpakten. En lättare penningpolitik från ECB:s sida skulle också hjälpa i en akut situation. 

Vi anser att det är av största vikt att unionens långtidsbudget och krisåtgärderna hålls åtskilda och behandlas separat. När det gäller långtidsbudgeten förutsätter vi fortfarande att regeringen i de pågående förhandlingarna säkerställer verksamhetsförutsättningarna och tryggandet av lönsamheten för det finländska jordbruket och landsbygdsnäringarna. Vid förhandlingarna ska man se till att den totala budgetnivån inte ökar, utan sträva efter en bni-nivå på 1 procent och hålla fast vid att Finlands betalningsandel inte ökar. Finland får inte heller godkänna nedskärningar i jordbruksstöden. Tilläggsfinansieringen kan hittas annanstans inom budgetramen bland annat genom att man avstår från att korrigera medlemsavgifterna i vissa medlemsländer. Strukturreformerna i medlemsstaterna kan stödjas mer ändamålsenligt och effektivt genom att stärka den befintliga kohesionsfinansieringens villkorlighet och effektiviteten i användningen av medel samt genom att inrikta kohesionsmedlen på ett sätt som främjar en sund anpassning av de ekonomiska strukturerna. Det klaraste är att stödja bevarandet av de traditionella egna medlen.