3.2
Avdelning II – Myndigheter, resolutionskollegier och förfaranden
Avsnitt 1 – Resolutionsmyndigheter, resolutionskollegier och deltagande av de europeiska tillsynsmyndigheterna
Artikel 3 förutsätter att medlemsstaterna utser en eller flera resolutionsmyndigheter med enhetliga befogenheter enligt förordningen. En resolutionsmyndighet kan vara centralbank, behörigt ministerium eller någon annan förvaltnings- eller tillsynsmyndighet eller myndighet som har beviljats förvaltningsbefogenheter. På behöriga myndigheter och deras anställda ställs krav på yrkeskompetens och resurser samt krav på operativt oberoende. Enligt förordningen ska varje medlemsstat utse ett behörigt ministerium som den behöriga resolutionsmyndigheten ska informera om besluten enligt förordningen och av vilket den behöriga resolutionsmyndigheten ska få ett förhandsgodkännande för vissa viktigare beslut, om inte annat framgår av nationell rätt.
Artikel 4 innehåller regler för inrättande av resolutionskollegier och kollegiernas uppgifter och medlemmar. Resolutionskollegier är myndigheters samarbetsorgan som inrättas av resolutionsmyndigheten i den centrala motpartens hemstat. Sammansättningen av medlemmarna i resolutionskollegierna motsvarar i stort sett sammansättningen av medlemmarna i tillsynskollegierna enligt Emir-förordningen. Vid sidan av Esma kan Europeiska bankmyndigheten (EBA) också vara medlem i resolutionskollegier.
För att säkerställa konsekvent och enhetligt fungerande tillsynskollegier i hela unionen ges Esma befogenhet att utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder för avtal som berör resolutionskollegier och till praktiska arrangemang för kollegiers verksamhet. Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i artiklarna 10—14 i Esma-förordningen.
Genom artikel 5 inrättas en intern resolutionskommitté inom Esma enligt artikel 41 i Esma-förordningen i syfte att förbereda de åtgärder som fastställs i förordningen. Esma åläggs skyldighet att samarbeta med andra europeiska finansinspektionsmyndigheter och ett krav på strukturell separering kommer att ställas på Esmas resolutionskommitté.
Genom artikel 6 åläggs tillsyns- och resolutionsmyndigheterna skyldighet till ömsesidigt samarbete vid beredningen, planeringen och resolutionsbesluten samt till samarbete med Esma.
Avsnitt 2 – Beslut och förfaranden
Artikel 7 innehåller bestämmelser om allmänna principer för tillsyns- och resolutionsmyndigheternas och Esmas beslut. Vid beslut ska hänsyn tas till proportionalitetsprincipen, effektivitet, skälig tid, samarbete, tydliga roller och ansvar, varierande intressen och skyldigheter, resolutionsplaner, transparens, kostnadseffektivitet och negativa effekter.
Artikel 8 innehåller bestämmelser om informationsutbyte mellan tillsyns- och resolutionsmyndigheter och konfidentialitet i de uppgifter som myndigheter i tredjeland har lämnat ut samt utlämnande av uppgifter till det behöriga ministeriet.
3.3
Avdelning III – Beredning
Kapitel I – Planer för återhämtning och resolution
Avsnitt 1 – Återhämtningsplanering
I artikel 9 åläggs centrala motparter och deras ledningsorgan skyldighet att upprätta återhämtningsplaner som innehåller åtgärder som ska vidtas för att återställa den centrala motpartens finansiella ställning efter en betydande försämring eller vid överträdelse av tillsynskraven enligt Emir-förordningen. Kraven ska både stöda och stärka de krav som ställs på centrala motparter i Emir-förordningen.
Artikeln innehåller bestämmelser om innehållet i återhämtningsplaner, de beslut som ska fattas utifrån återhämtningsplanen, beslut till tillsynsmyndigheten och information till resolutionsmyndigheten. Återhämtningsplaner ska uppdateras åtminstone en gång om året eller efter en sådan förändring av den juridiska eller organisatoriska strukturen eller affärsverksamheten eller den finansiella situationen som kan ha en väsentlig inverkan på eller nödvändiggöra en ändring av återhämtningsplanen. Tillsynsmyndigheter får kräva att de centrala motparterna uppdaterar sina återhämtningsplaner oftare. Bilagan till förslaget till förordning innefattar mer detaljerade krav på innehållet i en återhämtningsplan.
Artikel 10 innehåller bestämmelser om bedömning av återhämtningsplaner och ålägger centrala motparter att lämna in planerna till tillsynsmyndigheten för godkännande. Tillsynsmyndigheten ska lämna in planerna till tillsynskollegiet och resolutionsmyndigheten. Tillsynsmyndigheten bedömer återhämtningsplanerna genom det förfarande som fastställs i artikeln.
Artikel 11 innefattar ytterligare krav på centrala motparter som tillhör en företagsgrupp.
Artikel 12 innehåller bestämmelser om tillsynskollegiets gemensamma beslut och samordningsförfarande när det gäller återhämtningsplaner. Om ingen enighet om återhämtningsplanen nås, ges den myndighet som är medlem i tillsynskollegiet den rätt som avses i artikeln att hänskjuta tvister till Esma med bindande verkan enligt artikel 19 i Esma-förordningen.
Avsnitt 2 – Resolutionsplanering
I artikel 13 åläggs resolutionsmyndigheter skyldighet att upprätta resolutionsplaner. Vid upprättande av planen ska resolutionsmyndigheten samråda med tillsynsmyndigheten och samarbeta med resolutionskollegiet. Artikeln innehåller bestämmelser om de omständigheter som ska beaktas vid upprättande av resolutionsplaner. På motsvarande sätt som BRRD-direktivet föreskriver för bankerna, får centrala motparters resolutionsplaner inte förutsätta tillgång till extraordinärt offentligt finansiellt stöd, akut likviditetsstöd från centralbanker eller likviditetsstöd från centralbanker med icke standardmässiga villkor för säkerheter, löptider och räntesatser. Resolutionsplaner ska uppdateras minst en gång om året eller efter varje väsentlig förändring.
Olika omständigheter och scenarier för användning av resolutionsverktyg och utövande av resolutionsbefogenheter ska specificeras i resolutionsplanen. Planen ska innehålla, kvantifierat när så är lämpligt och möjligt, de omständigheter, alternativ och effekter som specificeras i detalj i artikeln.
Esma ges befogenhet att, efter samråd med Europeiska systemrisknämnden (ESRB), utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder som ytterligare specificerar innehållet i resolutionsplanerna. Kommissionen ges befogenhet att anta de tekniska tillsynsstandarder som avses i artiklarna 10—14 i Esma-förordningen.
Artikel 14 innehåller bestämmelser om centrala motparters samarbets- och informationsskyldighet vid upprättande av resolutionsplaner. Den information som krävs specificeras i bilagan till förslaget till förordning.
Artikel 15 innehåller bestämmelser om resolutionskollegiets gemensamma beslut och samordningsförfarande när det gäller resolutionsplaner. Om ingen enighet om resolutionsplanen nås, ges den myndighet som är medlem i tillsynskollegiet den rätt som avses även i denna artikel att hänskjuta tvister till Esma med bindande verkan.
Kapitel II – Kriterier för resolution
Artikel 16 innehåller bestämmelser om bedömning av resolutionsbarhet som ska göras av resolutionsmyndigheten i samarbete med resolutionskollegiet.
En central motpart ska anses kunna försättas i resolution om resolutionsmyndigheten anser det genomförbart och trovärdigt att antingen avveckla den genom normala insolvensförfaranden eller försätta den i resolution genom att använda verktygen och utöva befogenheterna för resolution, samtidigt som man säkerställer att centrala motparters kritiska funktioner upprätthålls och i största möjliga mån undviker eventuella betydande negativa effekter på det finansiella systemet. Resolutionsmyndigheten ska i god tid underrätta Esma om den anser att det inte är möjligt att försätta en central motpart i resolution.
Artikel 17 innehåller bestämmelser om hur hinder för resolutionsbarhet ska avlägsnas och artikel 18 om resolutionskollegietss gemensamma beslut som gäller bestämmelserna i artikel 17 och om samordningsförfarande samt om eventuella bindande beslut från Esma.
3.5
Avdelning V – Resolution
Kapitel I – Mål, villkor och allmänna principer
Artikel 21 innehåller bestämmelser om resolutionsmålen som resolutionsmyndigheten ska beakta vid användning av resolutionsverktygen och utövandet av resolutionsbefogenheterna. Resolutionsmålen för centrala motparter är att säkerställa upprätthållandet av de centrala motparternas kritiska funktioner enligt återhämtningsplanerna, att säkerställa förbindelserna mellan aktörer enligt Emir-förordningen, att undvika betydande negativa effekter på den finansiella stabiliteten, att skydda offentliga medel, att minska kostnaderna för parternas resolution och att undvika att den centrala motpartens värde förstörs.
Artikel 22 innehåller bestämmelser om villkor för resolution när tillsynsmyndigheten eller resolutionsmyndigheten, efter samråd med varandra, anser att resolutionströskeln har överskridits. Tillsynsmyndigheten har det primära ansvaret för bedömning av om tröskeln har överskridits. Detta innebär att den centrala motparten är på obestånd eller sannolikt kommer att hamna på obestånd och att detta inte skäligen kan förhindras inom rimlig tid genom åtgärder från den privata sektorn eller genom tillsynsåtgärder, inbegripet åtgärder för tidig intervention. Dessutom är en resolutionsåtgärd nödvändig av hänsyn till allmänintresset och när det med tanke på målen inte är möjligt att avveckla den centrala motparten enligt normala insolvensförfaranden. Artikeln innefattar allmänna kriterier för bedömning av om en central motpart sannolikt är på obestånd eller inte. Esma ska ha befogenhet att utfärda riktlinjer som främjar harmonisering av tillsyns- och resolutionsåtgärder.
Artikel 23 innehåller bestämmelser om allmänna principer som resolutionsmyndigheterna ska iaktta när de utövar sina befogenheter. I principerna ligger fokus på att den centrala motparten ska iaktta avtalsskyldigheterna, att aktieägarna ska bära det primära ansvaret, att gäldenärer ska behandlas likvärdigt och att borgenärer inte får drabbas av större förluster än vad de skulle ha åsamkats om den centrala motparten hade försatts i resolution enligt normala insolvensförfaranden. Dessutom ska resolutionsmyndigheten beakta den eventuella omständigheten att den centrala motparten tillhör en företagsgrupp.
Kapitel II – Värdering
Enligt artiklarna 24—26 ska den centrala motpartens tillgångar, åtaganden, rättigheter och skyldigheter värderas rättvist, försiktigt och realistiskt. För resolution ska två värderingar göras, inbegripet en oberoende värdering. Värderingen kan också vara provisorisk. Esma ska ges befogenhet att utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder för oberoende värdering och värderingsmetoder och kommissionen befogenhet att anta standarderna.
Kapitel III – Resolutionsverktyg
Avsnitt 1 – Allmänna principer
Artikel 27 är en allmän bestämmelse om resolutionsverktyg. De resolutionsverktyg som resolutionsmyndigheterna kan använda är att fördela, skriva ned och konvertera positioner och förluster, att sälja verksamhet samt centrala motparter som fungerar som broinstitut och andra verktyg som är förenliga med målen och de allmänna principerna. Artikeln innehåller bestämmelser om resolutionsmyndighetens rätt att skaffa extraordinärt offentligt finansiellt stöd, att verkställa den centrala motpartens rättigheter och avvika från dem, att konvertera äganderätts- och skuldinstrument och att kräva att den centrala motparten emitterar äganderättsinstrument som gottgörelse. Artikeln innehåller också bestämmelser om relationen mellan åtgärderna och den nationella insolvenslagstiftningen.
Avsnitt 2 – Fördelning av positioner och förluster
Artikel 28 är en bestämmelse om användning av fördelning av positioner och förluster i relation till den centrala motpartens clearingtjänster och relaterade säkerheter. Artikel 29 är en bestämmelse om delvis eller fullständig uppsägning av kontrakt med clearingdeltagare som hamnar på obestånd, andra kontrakt med clearingtjänster och kontrakt med den centrala motparten i resolution.
Artikel 30 ger möjlighet för den centrala motparten att minska de vinster som enligt gällande kontrakt ska betalas av den centrala motparten till clearingdeltagare som inte är på obestånd.
I artikel 31 åläggs clearingdeltagare skyldighet att betala tilläggsavgifter till centrala motparter. Tilläggsavgifterna kommer att vara en viktig finansieringskälla vid resolution. Skyldigheten att betala tilläggsavgifter kan dock vara högst det belopp som har betalats in i den centrala motpartens insolvensfond.
Avsnitt 3 – Nedskrivning och konvertering av äganderätts- och skuldinstrument och andra åtaganden utan säkerhet
Artiklarna 32—35 innehåller bestämmelser om skuldnedskrivning och konvertering av äganderätts- och skuldinstrument, villkor och begränsningar för dessa samt om effekter och avlägsnande av förfarandemässiga hinder för nedskrivning.
Artiklarna 36—39 innehåller bestämmelser om en omstruktureringsplan för verksamheten som ska utarbetas och genomföras i anslutning till nedskrivningar i syfte att återställa den långsiktiga lönsamheten för den centrala motparten.
Avsnitt 4 – Försäljning av verksamhet
Artiklarna 40—41 innehåller bestämmelser om överföring av den centrala motpartens verksamhet på affärsmässiga villkor och förfarandekraven på den.
Avsnitt 5 – Broinstitutsinstrumentet
Artiklarna 42—43 innehåller bestämmelser om överföring av den centrala motpartens verksamhet till en central motpart som fungerar som broinstitut (så kallat bridge CCP) och förfarandekraven på den, inbegripet kraven för nedläggning av verksamhet. Den centrala motpart som fungerar som broinstitut kontrolleras av resolutionsmyndigheten och ägs helt eller delvis av en eller flera myndigheter.
Avsnitt 6 – Alternativa finansieringssätt
Artikel 44 innehåller bestämmelser om möjlighet för resolutionsmyndigheten att låna eller få finansiellt stöd genom alternativa finansieringsarrangemang när detta är nödvändigt för en ändamålsenlig användning av resolutionsverktygen.
Avsnitt 7 – Statliga stabiliseringsverktyg
Artikel 45 innehåller bestämmelser om resolutionsmyndigheternas rätt att använda de statliga finansiella stabiliseringsverktygen vid resolution av centrala motparter, när ett sådant verktyg som en sista utväg är nödvändigt för att uppnå resolutionsmålen och förenligt med unionens regler om statligt stöd, och om kriterierna för detta samt om de behöriga ministeriernas och myndigheternas beslut.
Artikel 46 innehåller bestämmelser om offentligt aktiekapitalstöd till centrala motparter på affärsmässiga grunder och om kravet på överföring av sådana instrument till den privata sektorn så snart som möjligt.
Artikel 47 innehåller bestämmelser om tillfälligt offentligt ägande av centrala motparter och kravet på överföring av det till den privata sektorn så snart som möjligt.
Kapitel IV – Resolutionsbefogenheter
Genom artikel 48 ges resolutionsmyndigheterna allmänna befogenheter som är nödvändiga för att effektivt använda resolutionsverktygen. Resolutionsmyndigheterna har rätt att få omfattande information, att ta kontroll över en central motpart och utöva alla de rättigheter och befogenheter som tilldelats aktieägarna och ägandeinstrumenten samt att överföra dem. Resolutionsmyndigheterna får överföra tillgångar, åtaganden, rättigheter och skyldigheter i en central motpart till en annan enhet, med denna enhets samtycke, sänka eller dra in skulder i en central motpart under resolution eller ändra villkoren för skulderna, säga upp och avsluta finansiella avtal, konvertera skulder till äganderättsinstrument i en central motpart eller en central motpart som fungerar som broinstitut, sänka eller dra in äganderättsinstrument i en central motpart och kräva att en central motpart eller dess moderenhet emitterar nya äganderättsinstrument, inbegripet preferensaktier och villkorade konvertibla instrument. Resolutionsmyndigheterna får avsätta eller ersätta styrelsen och ledningen i en central motpart eller kräva att tillsynsmyndigheten bedömer köparen av ett kvalificerat innehav. Resolutionsmyndigheterna har också rätt att ändra beloppet av säkerheter för en central motparts clearingpart, överföra öppna positioner och relaterade medel och arrangemang, kräva att en central motparts parter och moderenhet fullgör sina skyldigheter och kräva tilläggsavgifter av clearingparter. Samtidigt befrias resolutionsmyndigheternas beslut till många delar från olika godkännanden och informations- och registreringsskyldigheter.
Artikel 49 innehåller bestämmelser om kompletterande befogenheter vid beslut enligt artikel 48. Med kompletterande befogenheter är det möjligt att upphäva ansvarsförbindelserna vid överföring och rätten att förvärva äganderättsinstrument, avsluta eller avbryta offentlig handel med finansiella instrument, överföra avtal i anslutning till överföring av en central motparts verksamhet, överföra parters rättigheter och skyldigheter, ändra villkoren i avtal eller en central motparts stadgar samt överföra medlemskap i clearingparter. Vid sidan av dessa kan resolutionsmyndigheterna kräva kontinuitet som krävs för att säkerställa att resolutionsåtgärden är ändamålsenlig.
Artikel 50 innehåller bestämmelser om en särskild förvaltare som resolutionsmyndigheten kan utse för att ersätta styrelsen för en central motpart. Den särskilda förvaltaren har alla befogenheter som den centrala motpartens aktieägare och styrelse har. Den särskilda förvaltaren får dock endast utöva sådana befogenheter under resolutionsmyndighetens kontroll, och utövandet av rättigheterna kan begränsas.
Utifrån artikel 51 har resolutionsmyndigheterna befogenhet att kräva att en central motpart under resolution, eller någon av dess koncernenheter eller clearingdeltagare, tillhandahåller tjänster och faciliteter som är nödvändiga för att den centrala motpart som fungerar som broinstitut ska kunna driva den verksamhet som överförts till det effektivt.
Artikel 52 omfattar situationer där en överföring av äganderättsinstrument, tillgångar, rättigheter eller åtaganden vad gäller en central motpart i resolution omfattar tillgångar som är belägna eller regleras av lagen i en annan medlemsstat än resolutionsmyndighetens medlemsstat. Enligt bestämmelsen får överföringen rättsverkan i denna andra lagstiftning och myndigheterna i de andra medlemsstaterna ska tillhandahålla allt bistånd som behövs för att genomföra överföringarna i enlighet med gällande lagstiftning.
Artikel 53 innehåller bestämmelser om tillgångar, avtal, rättigheter, åtaganden, skyldigheter och äganderättsinstrument på vilka lagstiftningen i tredjeland tillämpas.
Enligt artikel 54 anses en krisförebyggande åtgärd eller resolutionsåtgärd som vidtas enligt förordningen i sig inte som en utlösande händelse i den mening som avses i direktivet om finansiell säkerhet 2002/47/EG eller som insolvensförfaranden i den mening som avses i nettningsdirektivet 98/26/EG, förutsatt att de väsentliga skyldigheterna enligt kontraktet, inbegripet betalnings- och leveransskyldigheter, även fortsättningsvis fullgörs och säkerheter tillhandahålls.
Artikel 55 ger resolutionsmyndigheterna befogenhet att på viss tid skjuta upp en betalning eller en leveransskyldighet som följer av ett kontrakt som den centrala motparten under resolution är part i.
Enligt artikel 56 har resolutionsmyndigheterna befogenhet att på viss tid begränsa möjligheterna för borgenärer med säkerhetsrätt att göra säkerhetsrätter gällande avseende tillgångar i den centrala motparten under resolution.
Artikel 57 ger resolutionsmyndigheterna befogenhet att på viss tid skjuta upp uppsägningsrätten för en part i ett kontrakt med en central motpart under resolution.
Artikel 58 innehåller bestämmelser om att resolutionsmyndigheterna kan utöva kontroll över en central motpart.
Enligt artikel 59 kan resolutionsmyndigheterna vidta en resolutionsåtgärd i enlighet med nationella administrativa befogenheter och förfaranden.
Kapitel V – Skyddsåtgärder
Artikel 60 innefattar principen ”inte sämre villkor för borgenär än vid normala insolvensförfaranden” (den så kallade No Creditor Worse Off-principen). Enligt artikeln ska resolutionsmyndigheterna se till att aktieägare, borgenärer och clearingdeltagare inte till följd av resolutionsåtgärder drabbas av större förluster än vad som skulle ha varit fallet i fråga om befintliga fordringar vid åtgärder enligt återhämtningsplanen och de funktionella bestämmelserna i verksamhetsbestämmelserna.
Artikel 61 innefattar ett krav på att anlita en oberoende person som värderar om aktieägare, borgenärer och clearingdeltagare har behandlats sämre, samt värderingsprinciper. Esma ska ges befogenhet att utarbeta förslag till tekniska tillsynsstandarder för värderingsmetoder och kommissionen befogenhet att anta standarderna.
Artikel 62 förutsätter att aktieägare, borgenärer och clearingdeltagare ersätts mellanskillnaden om de utifrån en värdering enligt artikel 61 har drabbats av större förluster till följd av resolutionsåtgärder.
Artiklarna 63—67 innehåller bestämmelser om skyddsåtgärder i situationer där endast en del av tillgångar, rättigheter eller åtaganden i en central motpart under resolution och i en central motpart som fungerar som broinstitut överförs till köparen eller där villkoren för ett avtal i vilket en central motpart är en part ändras så att en central motpart som fungerar som broinstitut eller en köpare träder in i stället. Bestämmelserna gäller avtal om finansiell äganderättsöverföring, kvittningsavtal, slutavräkning, arrangemang om säkerheter, avtal om strukturerad finansiering och säkerställda obligationer samt skydd av handels-, clearing- och avvecklingssystem.
Kapitel VI – Förfaranderegler
Artikel 68 innehåller bestämmelser om underrättelseskyldighet för centrala motparter och myndigheter om en central motpart konstateras hålla på att hamna på obestånd eller sannolikt kommer att hamna på obestånd.
Artikel 69 innehåller bestämmelser om resolutionsmyndighetens beslut om resolutionsåtgärder, artikel 70 om resolutionsmyndigheters förfarandekrav och artikel 71 om konfidentialitet mellan myndigheter och andra parter.
Kapitel VII – Rätten att överklaga och uteslutande av andra åtgärder
Artikel 72 innehåller bestämmelser om möjligheten att kräva förhandsgodkännande av en krisförebyggande åtgärd eller en resolutionsåtgärd, som ges av en rättslig myndighet, och om rätten att överklaga beslut om vidtagande av krisförebyggande åtgärder eller utövande av någon annan befogenhet än en resolutionsåtgärd.
Genom bestämmelserna i artikel 73 upphävs för alla andra myndigheter än resolutionsmyndigheterna möjligheten att inleda normala insolvensförfaranden för centrala motparter, och andra myndigheter åläggs skyldighet att underrätta om inledande av förfaranden.