3.1  Förordningen om referensvärden

Det huvudsakliga innehållet i förslaget till ändring av förordningen om referensvärden är att förordningens tillämpningsområde inskränks avsevärt jämfört med nuläget. Kraven i regelverket kvarstår, men de ska tillämpas på en mindre grupp aktörer än tidigare och gälla särskilt systemviktiga referensvärden, det vill säga kritiska och signifikanta referensvärden. Förslaget undanröjer registreringsbördan och efterlevnadsbördan för administratörer av icke-signifikanta referensvärden (ca 90 procent av alla administratörer). 

Det föreslås att definitionen av signifikanta referensvärden ändras så att ett referensvärde som inte är ett kritiskt referensvärde, men vars användning i enlighet med förordningen överskrider värdet 50 miljarder euro beräknat på sex månaders genomsnittsvärden, är ett signifikant referensvärde och förutsätter att administratören omedelbart underrättar tillsynsmyndigheten om överskridningen och vidtar åtgärder för registrering och auktorisation samt börjar iaktta skyldigheterna enligt förordningen. Den nationella tillsynsmyndigheten föreslås dessutom få prövningsrätt och rätt att på nationell nivå fastställa att ett visst referensvärde ska betraktas som signifikant eller av orsaker som föreskrivs genom förordningen upphäva denna status.  

EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet får administreras endast av en auktoriserad eller registrerad administratör enligt förordningen.  

Administratörer av referensvärden som är belägna utanför EU, i tredjeländer, och som ansöker om erkännande ska iaktta förordningen om referensvärden eller motsvarande IOSCO-principer. 

Esma för ett register över administratörer i EU (auktoriserade och registrerade), administratörer i tredjeländer som är erkända och godkända i EU och EU-referensvärden för klimatomställning och EU-referensvärden för anpassning till Parisavtalet. 

Avsikten är att ändringarna ska träda i kraft den 1 januari 2026 

3.2  Förslaget om utbyte av uppgifter mellan myndigheter som utövar tillsyn över finanssektorn i Europa

Enligt unionens gällande lagstiftning omfattas de europeiska tillsynsmyndigheterna (EBA, Esma, Eiopa) och Europeiska systemrisknämnden (ESRB) av en sekretessbestämmelse, enligt vilken konfidentiella uppgifter inte får utlämnas till någon person eller myndighet utom i form av ett sammandrag eller en sammanställning, där enskilda finansinstitut inte kan identifieras. Flera myndigheter kan alltså samla in samma uppgifter för att sköta sina uppgifter. Enligt kommissionens förslag till ny förordning ska de europeiska tillsynsmyndigheterna och ESRB på begäran dela uppgifter med varandra, så att den överlappande rapporteringen minskar. I förslaget till förordningen ingår i huvudsak ändringar med samma innehåll som i förordningarna om inrättande av Europeiska systemrisknämnden (ESRB), Europeiska bankmyndigheten (EBA), Europeiska försäkrings- och tjänstepensionsmyndigheten (Eiopa) samt Europeiska värdepappers- och marknadsmyndigheten (Esma).  

Enligt kommissionens förslag ska EBA, Eiopa, Esma samt de behöriga myndigheterna dela uppgifter som de har fått från ett finansinstitut eller en annan behörig myndighet under fullgörandet av sitt uppdrag med varandra. Uppgifter ska delas regelbundet eller från fall till fall på begäran av en europeisk tillsynsmyndighet, ESRB, den myndighet som avses i penningtvättsdirektivet eller den behöriga myndighet som avses i förordningarna om inrättande av EBA, Eiopa och Esma. ESRB ska i sin tur dela uppgifter på begäran av de europeiska tillsynsmyndigheterna, Europeiska centralbankssystemet, kommissionen, en nationell tillsynsmyndighet, en nationell statistikmyndighet, den myndighet som avses i penningtvättsdirektivet eller den behöriga myndighet som avses i förordningarna om inrättande av EBA, Eiopa och Esma. För att uppgifter ska kunna delas ska den som begär uppgifterna ha rätt att få dem med stöd av Europeiska unionens lagstiftning. I och med den föreslagna ändringen av förordningen ska de europeiska tillsynsmyndigheterna och ESRB beakta all befintlig statistik som tagits fram och distribuerats av de ovannämnda aktörerna innan de själva samlar in uppgifter. Avsikten är att uppgifter ska kunna samlas in endast en gång och därefter delas mellan myndigheterna. De europeiska tillsynsmyndigheterna åläggs härmed också att se över behovet av tekniska standarder för genomförande, riktlinjer och rekommendationer som gäller rapporteringskrav samt vid behov avskaffa överflödiga och föråldrade bestämmelser. 

Förslaget till förordning innehåller bestämmelser om den praxis som ska tillämpas vid datadelning. Myndigheterna får ingå ett samförståndsavtal för att närmare fastställa villkoren för utbytet av uppgifter. Vid utbyte av uppgifter ska bestämmelserna om tystnadsplikt, dataskydd samt upphovsrätt iakttas. Skyldigheten att utbyta uppgifter är också tillämplig på uppgifter som har bearbetats i samband med kvalitetskontroll eller behandlats på något annat sätt. Den myndighet som begär uppgifter ska ange en rättsliga grund för erhållandet av uppgifter. Den myndighet som ansvarar för delning ska utan dröjsmål underrätta varje berört finansinstitut eller behörig myndig om att uppgifter har delats. 

Kommissionen föreslår också bestämmelser om uppgifters allmänna användbarhet. Enligt de föreslagna bestämmelserna kan kommissionen eller ovannämnda myndigheter som har rätt till utbyte av uppgifter på motiverad begäran och från fall till fall få uppgifter som finansinstitut rapporterat. Uppgifterna ska dock lämnas i en form som omöjliggör identifiering av enskilda enheter och som inte innehåller personuppgifter. Syftet är att stöda utformningen av evidensbaserad lagstiftning. Dessutom föreslår kommissionen en bestämmelse enligt vilken finansinstitut, forskare och andra aktörer av grundad anledning ska ges tillgång till uppgifter för forsknings- och innovationsverksamhet. Förutsättningen är att uppgifterna har anonymiserats och bearbetas för att skydda konfidentiella uppgifter. Uppgifter ska få utlämnas endast med samtycke från den myndighet som ursprungligen samlade in uppgifterna.  

I förordningen som gäller utbyte av uppgifter mellan myndigheterna föreslår kommissionen också en ändring av artikel 28.4 i förordning (EU) 2021/523 (InvestEU-förordningen), enligt vilken rapporteringskravet för InvestEU-programmets genomförandepartner ändras från en gång i halvåret till en gång om året. 

5.1  Förordningen om referensvärden

Kommissionens konsekvensbedömning 

Kommissionen har inte utarbetat någon egentlig konsekvensbedömning av förslaget, eftersom förslaget svarar på två sådana policymål som till stor del bestämmer förslagets innehåll på förhand. I samband med förslaget konstateras det emellertid att förslaget att undanröja auktoriserings- eller registreringsskyldigheten för EU-administratörer av icke-signifikanta referensvärden eller identifieringsförfarandet för administratörer som är belägna i tredjeländer inverkar på de administrativa kraven på dessa aktörer. För närvarande innehåller Esmas register 73 EU-administratörer av referensvärden. Av dem administrerar fyra referensräntor som erkänts som kritiska i enlighet med förordningen (Euribor, Stibor, Nibor och Wibor) och enligt kommissionens inofficiella förfrågningar administrerar tre dessutom ett eller flera signifikanta referensvärden. De återstående 66 administratörerna stannar således utanför regleringen och de referensvärden som dessa administrerar fastställs inte separat som signifikanta.  

För administratörer som är belägna i tredjeländer stärks en likvärdig tillämpning av bestämmelserna. Enligt kommissionens uppgifter finns det för närvarande sammanlagt cirka 273 administratörer. Av dessa omfattas två av ett beslut om likvärdighet, två har erkänts av en enhet som står under EU:s tillsyn och tio har erkänts av Esma. De återstående 259 kan fortsätta verksamheten med stöd av övergångsbestämmelsen till och med den 1 januari 2026. Bland dessa aktörer utanför EU har kommissionen hittat åtminstone sex administratörer som administrerar åtminstone ett referensvärde som överskrider gränsen 50 miljarder euro.  

Genom förslaget omdefinieras tillämpningsområdet för förordningen om referensvärden och främjas drag som främjar proportionalitet. Förslaget närmar förordningen om referensvärden till de bestämmelser och ekonomiskt relevanta index som gäller i andra jurisdiktioner.  

I förslaget har man utnyttjat konsekvensbedömningen från 2020 samt kommissionens rapport från 2023 och två offentliga samråd. 

Kommissionen bedömer att förslaget inte har några konsekvenser för EU:s budget.  

Konsekvenser för de nationella myndigheterna 

Förslaget bedöms inte ha någon betydande inverkan på Finansinspektionens arbetsbelastning. I Finansinspektionens register finns för närvarande en auktoriserad administratör av referensvärde. Förordningen ger den nationella myndigheten möjlighet att vid behov fastställa att ett visst referensvärde ska betraktas som signifikant, om det anses nödvändigt till exempel av tillsynsskäl.  

Konsekvenser för företagen 

Ändringen av förordningen om referensvärden syftar till att säkerställa att europeiska tillhandahållare av finansiella tjänster har tillgång till ett så brett utbud av referensvärden som möjligt även efter den nuvarande övergångsperiodens slut. Lättnaderna i kraven på registrering och auktorisation erbjuder också administratörer av referensvärden, inklusive administratörer från tredjeländer, större verksamhetsmöjligheter i Europa.  

Konsekvenser för investerarna 

5.2  Referensvärden som fastställts som kritiska (t.ex. Euribor, Stibor och Nibor) fortsätter att omfattas av tillämpningsområdet för förordningen om referensvärden. Även stora referensvärden, det vill säga signifikanta referensvärden vars användning enligt förordningen överstiger 50 miljarder euro hör till tillämpningsområdet för bestämmelserna. Referensvärden av mindre betydelse stannar utanför tillämpningsområdet, men även en stor del av dem baserar sig på prisuppgifter som offentliggjorts på en reglerad marknad eller någon annan övervakad marknadsplats.

För investerare är det viktigt att ett referensvärde som eventuellt använts är tillförlitligt och inte kan manipuleras. När bestämmelserna ger tillsynsmyndigheten rätt att vid behov fastställa att även ett icke-signifikant referensvärde ska betraktas som signifikant och utsträcka skyldigheterna enligt förordningen till det, beaktas även investerarnas synvinkel när bestämmelserna tillämpas.  

5.3  Förslaget om utbyte av uppgifter mellan myndigheter som utövar tillsyn över finanssektorn i Europa

Kommissionens konsekvensbedömning 

Eftersom de föreslagna riktade ändringarna säkerställer ett mer effektivt och ändamålsenligt genomförande av befintlig politik och olika relevanta handlingsalternativ saknas anser kommissionen att en konsekvensbedömning inte nödvändig. Enligt kommissionen är de viktigaste ändringarna baserade på erfarenheterna av att genomföra lagstiftningen. Kommissionen har samlat erfarenheter av att genomföra bestämmelserna med hjälp av efterhandsutvärderingar och samråd med berörda parter. 

Kommissionen offentliggjorde 2019 en kontroll av tillsynsrapporteringskrav i fråga om EU:s lagstiftning om finansiella tjänster. I kontrollen identifierades datadelning som ett av förbättringsområdena. Som resultat av kontrollen tillkom en strategi om tillsynsdata inom EU:s finansiella tjänster, där kommissionen åtog sig att föreslå att alla onödiga rättsliga hinder för datadelning mellan myndigheter skulle undanröjas. Kommissionen förslag om utbyte av uppgifter mellan myndigheter som utövar tillsyn över finanssektorn i Europa har antagits för att uppnå målen i strategin. 

År 2022 genomförde kommissionen ett riktat samråd med myndigheter inom finanssektorn för att identifiera hinder för datadelning. Av de 58 respondenterna uppgav nästan 70 procent att det funnits hinder för datadelning när de begärt uppgifter, medan 40 procent hade upplevt samma sak när de velat dela data. När det gäller delning av data för forsknings- och innovationsverksamhet svarade 43 procent av myndigheterna att de delar data för sådana ändamål, medan 36 procent svarade att det fanns hinder för detta. Resultaten av samrådet analyserades vid ett seminarium som kommissionen ordnade och där över 130 myndigheter deltog. På seminarier fanns ett brett stöd för ökad datadelning mellan myndigheter inom bank-, försäkrings- och finansmarknadssektorerna. Det ansågs viktigt att stärka och förtydliga den rättsliga grunden för datadelning.  

Kommissionen konstaterar att förslaget inte har några budgetkonsekvenser. 

Konsekvenser för de nationella myndigheterna 

Förslaget syftar till att minska rapporteringsbördan även ur myndighetens synvinkel. Enligt förslaget ska begäran om utbyte av uppgifter vara frivillig, så det går inte att uppskatta den direkta inverkan på den administrativa bördan i anslutning till överlappande rapportering. Utbyte av uppgifter gör det dock möjligt att minska arbetsbördan för den myndighet som samlar in uppgifter, om man lyckas samla in uppgifterna bara en gång och därefter dela dem med andra myndigheter. Inverkan på den nationella tillsynsmyndigheten, Finansinspektionen, förefaller inte väsentlig, eftersom Finansinspektionen redan nu delar uppgifter på ett heltäckande sätt med till exempel de europeiska tillsynsmyndigheterna, Europeiska centralbanken samt de nordiska tillsynsmyndigheterna. Utbyte av uppgifter borde också främja bättre samordning av tillsynsåtgärderna och tillnärmning av tillsynen mellan olika myndigheter i EU. 

Utvecklandet av processer och praxis för datadelning kan dock innebära en administrativ börda för myndigheterna. Eftersom Finansinspektionen även för närvarande delar uppgifter på ett heltäckande sätt, förväntas de föreslagna bestämmelserna inte öka bördan i någon betydande mån, eftersom processerna och praxisen redan i princip existerar. Den utveckling av processer och praxis som förslaget eventuellt innebär kan också leda till effektivare insamling och behandling av uppgifter.  

Kommissionen föreslog också en informationsskyldighet, enligt vilken myndigheterna ska underrätta den vars uppgifter utlämnas om utlämnandet. Informationsskyldigheten kan bli tung, om flera hundra aktörer ska informeras. Anonymisering av uppgifter som utlämnas för forsknings- och innovationsverksamhet kan medföra extra arbete för myndigheterna, om de blir tvungna att avsevärt bearbeta de uppgifter som utlämnas. 

Konsekvenser för företagen 

Eftersom utbytet av uppgifter ska vara frivilligt går det inte heller för företagens del att uppskatta hur mycket utbytet av uppgifter skulle kunna minska företagens rapporteringsbörda. Rapporteringskraven i sig lättas inte upp eller minskas inte. Det är dock möjligt att företagen inte behöver rapportera samma saker flera gånger till olika myndigheter. För företag som är verksamma i Finland kan inverkan vara liten, eftersom Finansinspektionen redan nu heltäckande använder uppgifter som insamlats en gång och också delar dem vidare på det sätt som beskrivs ovan. Dessutom samlar myndigheterna in samma uppgifter från instituten på något avvikande sätt, så uppgifterna borde samlas in i en form som gör det möjligt att använda samma uppgifter för olika ändamål hos olika myndigheter, för att rapporteringsbördan faktiskt ska minska. Ur företagens synvinkel kan det också vara utmanande att uppfatta vilka uppgifter som ska rapporteras i enlighet med lagens bestämmelser, om datadelningen mellan myndigheterna inte är tillräckligt transparent.  

Ändringen av rapporteringskravet enligt InvestEU-programmet minskar direkt rapporteringsbördan för de genomförandepartner, finansförmedlare samt andra aktörer, såsom små och medelstora företag, som berörs av kravet. Rapporteringskravet halveras, för i stället för varje halvår ska uppgifterna rapporteras en gång om året.  

Erhållandet av uppgifter för eventuell forsknings- och innovationsverksamhet kan öka företagens möjlighet att ändra sina affärsmodeller eller utveckla och testa nya produkter.