Allmänt
(1) Propositionen gäller godkännande och sättande i kraft av det i London den 19 juni 1951 mellan parterna i nordatlantiska fördraget ingångna avtalet om status för deras styrkor (nedan Nato Sofa) och det i Paris den 28 augusti 1952 upprättade protokollet om status för internationella militära högkvarter som inrättats i enlighet med nordatlantiska fördraget (nedan Parisprotokollet). Propositionen innehåller utöver förslag till lagar om sättande i kraft av avtalet och protokollet också de förslag till ändring av vissa lagar som anslutningen till Nato Sofa och Parisprotokollet förutsätter.
(2) Nato Sofa och Parisprotokollet är en integrerad del av Natos avtalssystem, vars syfte är att skapa faktiska förutsättningar för militärt samarbete inom Nato. Avtalsbestämmelserna tillämpas ömsesidigt när Finland är antingen sändande eller mottagande stat. Alla Natos medlemsstater har godkänt dessa avtal, och Finland förband sig genom sin ansökan om medlemskap i Nato att godkänna dem och sätta dem i kraft.
(3) Finland har redan tidigare som deltagande stat i Natos Partnerskap för fred (Partnership for Peace, PfP) sedan 1994 förbundit sig till skyldigheter som i stor utsträckning motsvarar Nato Sofa och Parisprotokollet. Samarbetet inom Partnerskap för fred är dock till sin karaktär betydligt mindre omfattande än Natomedlemskapet och de skyldigheter det medför. Därför är det motiverat att innebörden av skyldigheterna har granskats på nytt i och med den nu aktuella propositionen.
(4) Som medlem i Nato deltar Finland fullt ut i Natos verksamhet. I och med medlemskapet deltar Finland i genomförandet av Natos avskräckning och försvar samt i det fredstida samarbetet. Finlands försvar samordnas så att det blir en del av alliansens kollektiva försvar, vilket innebär deltagande i planeringen och genomförandet av det kollektiva försvaret.
(5) I praktiken kan detta innebära att Finland stöds eller försvaras av alliansen i enlighet med arrangemang som planerats och övats på förhand eller att Finland deltar i att stödja eller försvara andra medlemsstater i Nato. Finland bereder sig på att ta emot hjälp av sina allierade, ge sina allierade hjälp och övar sig i praktiken i att genomföra dessa åtgärder.
(6) I och med Natomedlemskapet blir formerna för det internationella försvarssamarbetet också mångsidigare. Ett stort antal rättsliga frågor är förknippade med ställningen för en främmande stats styrkor som befinner sig utomlands. Ur den sändande statens och den mottagande statens synvinkel skulle en situation där ställningen för den sändande statens styrkor är juridiskt oklar vara ohållbar på lång sikt. Nato Sofa har en viktig roll som rättslig förutsättning för det praktiska samarbetet eftersom det reglerar ställningen för styrkorna från Natos medlemsstater när de är verksamma på varandras territorier.
(7) Nato Sofa innehåller bestämmelser om bland annat inreseformaliteter, körkort och körtillstånd, rätt att bära vapen, utövning av jurisdiktion, skadeståndsskyldighet, hälso- och sjukvård samt befrielse från skatt och tull.
(8) Nato Sofa kan tillämpas på både fredstida och krigstida samarbete. Denna princip framgår av artikel XV i avtalet. Med beaktande av det territoriella tillämpningsområdet i enlighet med artikel XX i Nato Sofa ska avtalet tillämpas som standard på allt militärt samarbete mellan Natos medlemsstater inom deras territorier, om inte den stat som sänder styrkor och den mottagande staten kommer överens om något annat. Avtalet gör inte skillnad på huruvida samarbetet leds av Nato eller om det är fråga om de allierades bilaterala eller multilaterala verksamhet, utan det avgörande är att främja målen för det kollektiva försvaret.
(9) Parisprotokollet innehåller skrivningar om ställningen för Natos internationella militära högkvarter och deras personal. Protokollet får sitt huvudsakliga innehåll från Nato Sofa. Dessutom innehåller det vissa innehållsmässiga bestämmelser som direkt gäller internationella militära högkvarter. I Parisprotokollet har bestämmelserna i Nato Sofa anpassats till att motsvara behoven för internationella militära högkvarter. Det innehåller dessutom bland annat bestämmelser om beskattning av personal vid Natos högkvarter, skatte- och tullfrihet för högkvarteret, status som juridisk person och rättshandlingsförmåga för Natos högkvarter på strategisk nivå samt okränkbarhet för högkvarterens arkiv.
(10) Enligt propositionen kräver inrättandet av ett militärt högkvarter eller en militär organisation i Finland som har den ställning som avses i Parisprotokollet i praktiken att kompletterande avtal ingås. I samband med detta ska behovet av reglering och de konstitutionella aspekterna bedömas separat.
(11) I propositionen ingår också en granskning av huruvida Nato Sofa och Parisprotokollet är förenliga med EU-rätten (RP, s. 33—34). Även om både Nato Sofa och Parisprotokollet kan anses höra till medlemsstaternas exklusiva behörighet, innehåller både avtalet och protokollet bestämmelser som gäller verksamhetsområden om vilka det finns rikligt med gällande EU-lagstiftning. I motiveringen till de enskilda artiklarna behandlas förhållandet mellan avtalsbestämmelserna och EU-lagstiftningen närmare.
(12) Som bilaga till propositionen finns en notväxling mellan Finland och Förenta staterna den 20 november 2023 om förhållandet mellan Nato Sofa och förbudet mot dödsstraff. I notväxlingen är det fråga om ett politiskt samförstånd mellan regeringarna om tolkningen av Nato Sofa, som dock inte är rättsligt bindande. Frågan behandlas i propositionen i avsnitten 6.5, 14.2.4 och 14.2.5.
(13) Utrikesutskottet anser att propositionen behövs och stöder den, men med anmärkningarna och ändringsförslagen nedan.
Behandlingsordning
(14) I den nu aktuella propositionen ingår ett omfattande avsnitt om behovet av riksdagens samtycke och behandlingsordningen. Där bedöms bestämmelserna i avtalet och protokollet med avseende på 1 § 1 och 3 mom., 7 § 2 mom. och 9 § 3 och 4 mom. i grundlagen. Nato Sofa och Parisprotokollet granskas vidare i ljuset av de internationella människorättsförpliktelser som är bindande för Finland, särskilt med avseende på artiklarna 1 och 6 i Europakonventionen samt det sjätte och det trettonde tilläggsprotokollet till konventionen. Avtalen granskas också med avseende på artikel 14 och det andra tilläggsprotokollet till konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och, i fråga om tillämpningssituationer som hör till tillämpningsområdet för EU-rätten, också med avseende på de skyldigheter i fråga om de grundläggande fri- och rättigheterna och de mänskliga rättigheterna som följer av EU-rätten.
(15) I propositionen föreslås det att Nato Sofa och Parisprotokollet i enlighet med 94 § 2 mom. i grundlagen ska godkännas i riksdagen med ett beslut som har fattats med minst två tredjedelar av de avgivna rösterna samt att sättandet i kraft av avtalet och protokollet ska ske i den så kallade inskränkta grundlagsordning som avses i andra meningen i 95 § 2 mom. i grundlagen.
(16) Grundlagsutskottet ger i sitt utlåtande en ingående behandling av de frågorna. Utskottet konstaterar att propositionens avsnitt om behovet av riksdagens samtycke och behandlingsordningen representerar god lagberedning. Det har ingenting att anmärka mot behovet av riksdagens samtycke i propositionen. Grundlagsutskottet kan i stora drag också instämma i det som sägs om behandlingsordningen för avtalet. Utskottet påpekar emellertid att grundlagens terminologi är autonom i förhållande till klassificeringar som görs i vanlig lagstiftning (GrUU 12/2015 rd, s. 3, och GrUU 17/2018 rd, s. 2). Eftersom propositionen inte innehåller uttryckliga avtalsbestämmelser eller förslag till bestämmelser exempelvis om särskild begränsning av de högsta laglighetsövervakarnas behörighet, är det enligt utskottet inte nödvändigt att på förhand behandla de högsta laglighetsövervakarnas behörighet genom kategoriska definitioner. Utskottet instämmer därför i regeringens ståndpunkt i motiveringen till lagstiftningsordningen (s. 150—151), enligt vilken förhållandet mellan den sändande statens verksamhet enligt Nato Sofa eller Parisprotokollet och skötseln av offentliga uppdrag enligt 108 § 1 mom. eller 109 § 1 mom. i grundlagen ska bedömas från fall till fall i laglighetsövervakarnas verksamhet. Området för laglighetskontrollen bestäms genom tolkning av grundlagens bestämmelser med beaktande av särdragen i varje tillämpningssituation. Motsvarande synpunkter kan framföras om det som i motiven till lagstiftningsordningen sägs om 118 § i grundlagen (GrUU 2/2024 rd, s. 6).
(17) Enligt propositionen (s. 131) ingår i propositionen ett meddelande som föreläggs riksdagen för godkännande och som gäller tillämpningen av artikel VIII.2 f i Nato Sofa. För att meddelandet ska kunna lämnas är det enligt propositionsmotiven nödvändigt att begära riksdagens samtycke, eftersom meddelandet gäller ett belopp som när det underskrids innebär att Finland avstår från att framställa ersättningsanspråk. Meddelandet gäller enligt motiven tillämpningen av den bestämmelse om skadestånd som hör till området för lagstiftningen. Avsikten är dock att föreskriva om skadeståndsbeloppet i lagen om sättande i kraft av Nato Sofa.
(18) Grundlagsutskottet hade inget att anmärka på det som sägs i propositionen om behovet av riksdagens samtycke (GrUU 2/2024 rd, stycke 20). Grundlagsutskottets anförde att riksdagens samtycke behövs för att godkänna det meddelande som avses i propositionen och att beslutet om att ge riksdagens samtycke till att ge underrättelsen ska fattas med enkel majoritet.
(19) Enligt uppgifter till utrikesutskottet innehåller propositionen (s. 131) ett fel till denna del. Det meddelande enligt propositionen som hör till området för lagstiftningen och som det hänvisas till i grundlagsutskottets utlåtande kommer inte att lämnas, utan bestämmelserna i 12 § i ikraftträdandelagen täcker området för meddelandet. Propositionen har således inte kompletterats med innehållet i det meddelande som föreläggs riksdagen för godkännande och utskottet föreslår därför inte något meddelande till riksdagen för godkännande.
Den sändande statens rätt att utöva domsrätt
(20) I artikel VII.1 i Nato Sofa föreskrivs det om att både den sändande och den mottagande staten kan ha rätt att utöva domsrätt med anledning av gärningar som begåtts på den mottagande statens territorium. Lagutskottet konstaterar i sitt utlåtande att det med avseende på sitt eget ansvarsområde anser att den sändande statens rätt att utöva domsrätt på det sätt som avses i Nato Sofa är godtagbar. Beaktansvärt är också att när Finland är sändande stat har Finland behörighet på det sätt som avses i den artikeln i fråga om sina egna styrkor. Det är av betydelse också med tanke på rättsskyddet för personer som hör till Finlands styrkor.
(21) Enligt artikel VII.1 a i Nato Sofa ska den sändande statens militära myndigheter ha rätt att i den mottagande staten utöva all den straffrättsliga och disciplinära jurisdiktion som de har enligt lagen i den sändande staten över alla personer som ”lyder under den militära lagstiftningen i den staten”. Lagutskottet och försvarsutskottet påpekar att avtalsparterna har olika tolkningar av begreppet i den avtalsbestämmelsen (LaUU 2/2024, s. 3—5, och FsUU 1/2024, s. 7—8).
(22) Den militära lagstiftning (military law) som avses i artikel VII ska i ljuset av förarbetena till Nato Sofa och rättslitteraturen i princip anses avse militär lagstiftning i dess sedvanliga bemärkelse, det vill säga inklusive sådana straffbestämmelser avseende militär disciplin och militära straffbestämmelser inom straffrätten som i sista hand garanterar militär disciplin och ordning inom de väpnade styrkorna. Avtalet ger dock parterna en viss prövningsrätt i fråga om definitionen av militär lagstiftning. Också enligt uppgifter från utrikesministeriet anger avtalet inte på ett uttömmande sätt vad begreppet innehåller, utan det krävs nationell bedömning.
(23) Lagutskottet konstaterar att man vid beredningen av propositionen har tolkat begreppet military law i enlighet med avtalets syfte så att militär lagstiftning i Finland i den nu gällande lagstiftningen i enlighet med vad som sägs i propositionen grundar sig på en helhet som utgörs av lagen om militär disciplin och brottsbekämpning inom försvarsmakten (255/2014), militära rättegångslagen (326/1983) och strafflagen (39/1889).
(24) I ljuset av propositionen och inkommen utredning anser lagutskottet att de lagstiftningslösningar i propositionen som gäller tillämpningsområdet för militär lagstiftning är ändamålsenliga i detta sammanhang (LaUU 2/2024 rd). Utrikesutskottet instämmer i bedömningen. Det är emellertid viktigt att tillämpningen av Nato Sofa följs och att man utifrån erfarenheterna bedömer behovet av att granska tillämpningsområdet för militär lagstiftning och lagstiftningslösningarna i anslutning till det, särskilt i situationer där Finland är sändande stat.
(25) Lagutskottet noterar också att enligt den ståndpunkt som intagits i propositionen (s. 69) inbegriper den sändande statens straffrättsliga och disciplinära jurisdiktion också åklagarens behörighet och i begränsad utsträckning förundersökning. Utskottet anser att principen är motiverad, men påpekar att omfattningen av de förundersökningsåtgärder som artikel VII.1—VII.3 i Nato Sofa medger förblir oklar. Eftersom i synnerhet tolkningen av förundersökningsåtgärder inte baserar sig på avtalets ordalydelse utan i första hand på ett ställningstagande i rättslitteraturen, betonar utrikesutskottet i likhet med lagutskottet att tillämpningen av avtalet bör följas och att lagstiftningsåtgärder vid behov bör vidtas om myndigheternas befogenheter, särskilt i fråga om förundersökning, i praktiken blir problematiska på grund av att de inte omfattas av bestämmelserna. (LaUU 2/2024 rd, s. 5)
Fördelningen av den straffrättsliga jurisdiktionen mellan den sändande och den mottagande staten
(26) Artikel VII.2—VII.4 i Nato Sofa innehåller bestämmelser om fördelningen av straffrättslig jurisdiktion. I enlighet med propositionen (s. 10) befrias ingen från straffrättsligt ansvar genom avtalets bestämmelser om straffrättslig jurisdiktion. Genom avtalet preciseras vilken stat som utövar jurisdiktion i olika situationer. Enligt artikel VII kan den straffrättsliga jurisdiktionen tillhöra uteslutande den ena staten eller vara parallell.
(27) Både lagutskottet och försvarsutskottet fäster uppmärksamhet vid att stycket lämnar rum för tolkning särskilt på grund av ordalydelsen ”i tjänsten” som används där (ordet ”tjänsten” används i olika uttryck inte bara i artikel VII i Nato Sofa, utan även i artiklarna I och VIII). Innebörden av uttrycket definieras inte i avtalet, utan det bestäms från fall till fall av den sändande staten. Enligt propositionsmotiven (s. 59) varierar medlemsstaternas tolkningspraxis i frågan och en del av Natos medlemsstater anser att deras styrkor befinner sig på tjänsteuppdrag så länge de befinner sig på den mottagande statens territorium. Flertydigheten och medlemsstaternas varierande tolkningspraxis kan i praktiken bli ett problem särskilt i fråga om artikel VII.3 a i Nato Sofa. Enligt den ska den sändande staten ha företrädesrätt att utöva jurisdiktion beträffande brott till följd av någon handling eller underlåtenhet som begåtts i tjänsten. I propositionen (t.ex. s. 45—46) har det dock ansetts att inte all verksamhet för den sändande staten inom finskt territorium kan ske i tjänsteuppdrag, utan det ska från fall till fall bedömas huruvida det är fråga om en gärning som begåtts i tjänsten eller utanför den. Enligt propositionen ska man sträva efter att lösa eventuella meningsskiljaktigheter på diplomatisk väg (LaUU 2/2024 rd, s. 6, och FsUU 1/2024 rd, s. 6).
(28) När Finland är sändande stat avgörs frågan om när en medlem av en finsk styrka anses vara på tjänsteuppdrag särskilt med beaktande av den nationella lagstiftningen, tjänstgöringstypen, tillämpningspraxis och de aktuella omständigheterna (RP, s. 72). Enligt uppgifter från utrikesministeriet bedöms det alltid från fall till fall huruvida en person i ett enskilt fall har skött ett tjänste-uppdrag och därför är det inte möjligt att slå fast en exakt definition.
(29) Lagutskottet slår fast att artikel VII.3 inte är problematisk med tanke på bestämmelserna i 1 kap. i strafflagen, eftersom Nato Sofa på det sätt som också nämns i propositionen (s. 72) är en sådan internationellt överenskommelse som avses i 1 kap. 15 § i strafflagen och som innehåller en bestämmelse som begränsar tillämpningsområdet för finsk straffrätt. Utrikesutskottet omfattar lagutskottets ståndpunkt. Dessutom inskärper utskottet att eftersom ordalydelsen ”i tjänsten” ska bedömas specifikt för varje fall och den tolkas på varierande sätt av medlemsstaterna finns det skäl att följa hur tillämpningen i fråga om parallell behörighet utvecklas. Detta i syfte att säkerställa fungerande och ändamålsenliga förfaranden.
Avstående från jurisdiktion
(30) I Nato Sofa ingår också bestämmelser om avstående från och begäran om jurisdiktion (artikel VII.3 c). Den gällande lagstiftningen innehåller inga bestämmelser om vilken myndighet i Finland som är behörig att fatta sådana beslut om utövande av jurisdiktion som avses i artikel VII.3 c. Enlighet den lösning som valts i propositionen ges behörigheten i fråga till riksåklagaren. Lagutskottet slår i sitt utlåtande fast att lösningen är motiverad. Utrikesutskottet har ingenting att anmärka mot det föreslagna. Lagutskottet har i sitt utlåtande ingående behandlat behörighetsaspekterna (LaUU 2/2024, s. 7—8).
(31) Enligt både grundlagsutskottets och lagutskottets utlåtande bör man bedöma behovet av att se över 2 § i lagförslag 1 för att eventuellt begränsa riksåklagarens prövningsrätt i fråga om utövning av domsrätt.
(32) Enligt uppgifter till utrikesutskottet har man under beredningen bedömt i vilken mån det behövs bestämmelser om detta. Att lyfta upp de bedömningsgrunder som styr riksåklagarens prövningsrätt till lagnivå skulle enligt sakkunniga ha krävt en grundlig utredning och granskning av vad som ingår i dessa grunder. Eftersom det är fråga om en helt ny internationell tillämpningssituation har det varit omöjligt att göra en heltäckande analys. Att ta in bedömningsgrunderna i lag skulle ha lett till en risk för att något som inte gått att förutse faller utanför regleringen. Detta hade i praktiken kunnat medföra betydande problem, och i de enskilda brottmålen är det fråga om avgörande beslut. Att ta in en öppen exempelförteckning eller mycket allmänna kriterier i lag skulle inte tillföra nämnvärt mervärde vid tillämpningen av bestämmelsen, och även detta innebär en risk för att regleringen inte kan formuleras på ett ändamålsenligt sätt. Det faktum att motiveringen innehåller en exempelförteckning gör det möjligt att fatta ett ändamålsenligt beslut i en ny till-lämpningssituation, som bland annat kan omfatta olika oförutsedda sidor av relationerna mellan Natos medlemsstater.
(33) Enligt sakkunniga motsvarar den föreslagna bestämmelsen innehållsmässigt strafflagens 1 kap. 12 § om riksåklagarens åtalsförordnande, som i de situationer som nämns i paragrafen är en förutsättning för att brott ska få prövas i Finland. Inte heller i den bestämmelsen anges några kriterier för beslut om åtalsförordnande.
(34) Enligt erhållen utredning är det sannolikt fråga om en situation som i praktiken sällan aktualiseras. Bestämmelsen kommer att tillämpas endast av riksåklagaren och inte av ett stort antal lagtillämpare. Riksåklagarens byrå har också deltagit i beredningen och ombetts yttra sig. Den har inte haft något att anmärka på förslaget.
(35) Utrikesutskottet anser därför att den valda regleringsmodellen är motiverad. Dessutom betonar utskottet att det är motiverat att närmare bedöma behovet av att precisera avtalet när det finns praktisk erfarenhet av tillämpningen. När det gäller de högsta laglighetsövervakarnas åtalsbehörighet i förhållande till den behörighet som föreslås för riksåklagaren anser utrikesutskottet att skrivningarna i propositionen är ändamålsenliga (RP, s. 149—151; GrUU 2/2024 rd, s. 6, och LaUU 2/2024 rd, s. 8). Också i fråga om detta är det viktigt att bedöma behovet av att precisera regleringen senare när det finns mer tillämpningspraxis.
Rättssäkerhet och målsägandens ställning
(36) Ikraftsättandet av Nato Sofa kan få konsekvenser särskilt för målsägandens ställning i situationer där åtalet för ett brott som begåtts i Finland behandlas av en myndighet i den sändande staten i stället för av en finsk domstol. Sådana konsekvenser som försämrar målsägandens ställning kan i praktiken i synnerhet bero på den bestämmelse i artikel VII enligt vilken den sändande statens myndigheter har företrädesrätt att utöva jurisdiktion över en medlem av en styrka eller en civil komponent beträffande brott till följd av någon handling eller underlåtenhet som begåtts i tjänsten.
(37) Vilken betydelse bestämmelsen har i praktiken beror i hög grad på hur ordalydelsen ”i tjänsten” tolkas. Till denna del bör det å andra sidan noteras att de finska myndigheterna genom sin egen verksamhet kan sträva efter att domsrätt utövas i en finsk domstol för att trygga den rättsliga ställningen för en målsägande som är varaktigt bosatt i Finland.
(38) Utrikesutskottet betonar vikten av att beakta rättssäkerheten och målsägandens ställning och hänvisar till de viktiga synpunkter som lyfts fram i lagutskottets utlåtande (LaUU 2/2024 rd, s. 11—12).
(39) Lagutskottet lyfter bland annat fram hur internationella förpliktelser som gäller exempelvis disciplinärt våld mot barn eller annat våld i nära relationer ska fullgöras, om den sändande staten har primär domsrätt i ett brott som begås på finskt territorium. Till skillnad från Finland är inte alla Natos medlemsstater till exempel parter i Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet. Sakkunniga har också lyft fram situationer som gäller barnskydd eller besöksförbud och som berör medlemmar i en främmande stats styrka eller deras anhöriga. Frågor har också ställts om aspekter som hänför sig till den åtalades rättsskydd i den mottagande statens domstol, om Finland är den sändande staten.
(40) Eventuella situationer som gäller barnskydd eller besöksförbud avgörs enligt lagutskottet från fall till fall och i samarbete med den sändande staten. Finland har också möjlighet att av den sändande staten begära att en viss person avlägsnas från Finlands territorium och den sändande staten ansvarar enligt artikel III.5 i Nato Sofa för att ta emot personen inom det egna territoriet eller på annat sätt ombesörja att personen tas emot utanför den mottagande staten.
(41) Utrikesutskottet fäster också uppmärksamhet vid artikel VII.8 i Nato Sofa, som innehåller bestämmelser om principerna för en rättvis rättegång när det gäller tillämpningen av ne bis in idem-regeln. Ne bis in idem innebär ett förbud att undersöka, åklaga och döma en person en andra gång för ett brott för vilket personen redan slutligt frikänts eller dömts skyldig. Utskottet anser det vara viktigt att Nato Sofa innehåller bestämmelser om detta och konstaterar att de har beaktats på behörigt sätt i propositionen (RP, s. 78—80).
Förbud mot dödsstraff
(42) En särskild fråga som granskas i propositionen när det gäller rätten att utöva jurisdiktion är hur de ovillkorliga grundläggande och mänskliga rättigheterna beaktas vid utövandet av jurisdik-tion inom finskt territorium.
(43) Som det sägs i propositionsmotiven (RP, s. 48) är Amerikas förenta stater den enda av Natos medlemsstater som inte är part i någon internationell överenskommelse om förbud mot dödsstraff. Vid beredningen har det bedömts att det rättsligt mest effektiva sättet är att i Nato Sofa göra en reservation om förbud mot att döma till dödsstraff inom finskt territorium. Enligt propositionen har dock inte en enda avtalsslutande part i Nato Sofa gjort någon reservation mot avtalet. Av propositionen framgår att Finland under beredningen utrett möjligheten att göra en reservation, men det finns inga förutsättningar för det. Eftersom det inte är möjligt att på förhand försäkra sig om att ingen avtalsslutande part motsätter sig en reservation, särskilt Amerikas förenta stater, kan man således inte heller få garantier för att reservationen skulle bli rättsligt effektiv.
(44) Vid förhandlingarna mellan Finland och Förenta staterna om ett bilateralt avtal om försvarssamarbete har det förts diskussioner om hur staterna uppfattar den förpliktelse att respektera lagstiftningen som ingår i Nato Sofa och DCA. Det råder politiskt samförstånd mellan regeringarna om hur man vid tillämpningen av Nato Sofa inom Finlands territorium och i de finländska myndigheternas verksamhet ska beakta de begränsningar som följer av förbudet mot dödsstraff. Samförståndet mellan regeringarna har den 20 november 2023 fastställts genom en notväxling, som delges riksdagen som en bilaga till den aktuella propositionen. Också försvarsutskottet har i sitt utlåtande behandlat den notväxling som godkändes i samband med DCA-avtalet (FsUU 1/2024 rd, s. 4—5).
(45) En proposition om försvarssamarbete (DCA) mellan Finland och Förenta staterna kommer att lämnas till riksdagen efter det att regeringens proposition om Nato Sofa har godkänts. DCA- propositionen redogör enligt uppgift närmare för förhållandet mellan DCA och Nato Sofa. De skrivningar i DCA-avtalet som gäller de amerikanska styrkornas ställning i Finland kommer att bygga på och precisera bestämmelserna i Nato Sofa.
(46) Notväxlingen bekräftar att utgångspunkten i propositionen i fråga om tolkningen av sättet att samordna förpliktelserna enligt Nato Sofa med de grund- och människorättsförpliktelser som gäller förbud mot dödsstraff inte strider mot Förenta staternas tolkning av Nato Sofa. Genom notväxlingen undanröjs inte konflikten mellan Finlands grundlag och de människorättsförpliktelser som är bindande för Finland och artikel VII.1 a i Nato Sofa. Avtalsbestämmelsen kvarstår oförändrad, men notväxlingen begränsar i praktiken tillämpningen av avtalet. Genom notväxlingen är strävan således att de facto begränsa den praktiska tillämpningen av avtalet så att det vid till-lämpningen av avtalet säkerställs att förpliktelserna i fråga om de grundläggande och mänskliga rättigheterna i samband med förbudet mot dödsstraff fullgörs.
(47) Grundlagsutskottet och lagutskottet har i sina utlåtanden om propositionen behandlat frågor som gäller dödsstraff i detalj. Grundlagsutskottet framhåller bland annat att det i detta mycket specifika avtalssammanhang är ytterst osannolikt att det på grund av Nato Sofa i extrema situationer uppstår konkreta människorättskränkningar. Lagutskottet anser sammantaget sett med avseende på sitt eget ansvarsområde att den lösning som valts i propositionen i fråga om dödsstraff är motiverad, även om den i enlighet med vad som sägs i propositionen inte undanröjer konflikten mellan Finlands grundlag och Nato Sofa. Utrikesutskottet instämmer i dessa utlåtanden.