Verket leds av en överdirektör som utses och avsätts av statsrådet. Överdirektören ansvarar för att verkets mål nås samt för utvecklingen av verkets verksamhet och för dess resultat. 

Behörighetsvillkor överdirektörstjänsten är utöver de villkor som anges i 8 § i statstjänstemannalagen (750/1994) sådan kännedom om finansmarknaden som uppgiften förutsätter.  

Finansministeriet förordnar på framställning av överdirektören dennes ställföreträdare.  

Närmare bestämmelser om förordnandet av ställföreträdare för överdirektören får utfärdas genom förordning av statsrådet. 

Verkets fond som avses i 4 och 5 kap. har en styrelse som beslutar om fondens riskhantering, placeringsplaner och placeringsprinciper samt styr placeringen av tillgångarna. Finansministeriet utser styrelsen för tre år i sänder. Styrelsen har en ordförande, en vice ordförande samt minst tre och högst fem andra medlemmar. För varje medlem utses en personlig ersättare. Styrelsemedlemmarna ska vara personer med gott anseende. I styrelsen ska finnas god sakkunskap om placeringsverksamhet och riskhantering. 

Med avvikelse från 2 mom. kan insättningsgarantifonden inneha ett betalningsrörelsekonto i en inlåningsbank för skötseln av betalningsrörelsen i samband med fondens placeringsverksamhet. På skötseln av betalningsrörelsen i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet tillämpas inte det som i en förordning som utfärdats med stöd av 13 § i lagen om statsbudgeten (423/1988) föreskrivs om skötseln av betalningsrörelsen via statens betalningsrörelsebank, om redogörare, om daglig tömning av inkomstkonton och daglig täckning av utgiftskonton, om användaren av betalningsrörelsekontot och om skötseln av fondernas betalningsrörelse via bokföringsenhetens betalningsrörelsekonto eller kassa, och inte heller sådana föreskrifter och anvisningar om skötseln av betalningsrörelse som meddelats av Statskontoret med stöd av 24 c § i lagen om statsbudgeten. 

Om insättningsgarantifondens andel av resolutionsfinansieringen är större än nettoförlusterna som vid inlåningsbankens konkurs skulle ha täckts med insättningsgarantifondens medel, ska verket begära att resolutionsnämnden överför en andel som motsvarar skillnaden till insättningsgarantifonden. 

För revisionen av fondens förvaltning, ekonomi och räkenskaper tillsätter finansministeriet för tre år i sänder två revisorer som ska vara antingen CGR- eller OFGR-revisorer eller en revisionssammanslutning vars huvudansvariga revisor är antingen CGR- eller OFGR-revisor. 

Omprövning får begäras av beslut om utbetalning av ersättning som verket meddelat med stöd av 5 kap. 10 § och 11 § 1 mom. genom automatiserat beslutsfattande. Bestämmelser om begäran om omprövning finns i förvaltningslagen. 

Beslut med anledning av en begäran om omprövning och andra beslut som verket fattat med stöd av denna lag får överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. I övrigt tillämpas på sökande av ändring i förvaltningsdomstol vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). 

Verkets beslut ska iakttas trots ändringssökande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat eller om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. 

Vid tillämpningen av 10 §, i de fall där fler än en globalt systemviktig enhet som tillhör samma globalt systemviktiga institut utgör resolutionsenheter eller enheter i tredjeland som skulle vara resolutionsenheter om de var etablerade inom EES, ska resolutionsmyndigheterna beräkna det ytterligare kravet för varje resolutionsenhet och enhet i tredjeland samt för ett moderföretag med säte i en EES-stat. 

Om fler än en globalt systemviktig enhet som tillhör samma globalt systemviktiga institut utgör resolutionsenheter eller enheter i tredjeland som skulle vara resolutionsenheter om de var etablerade inom EES, ska resolutionsmyndigheterna vid behov besluta om avdrag från kvalificerade skuldposter i enlighet med artikel 72e i EU:s tillsynsförordning. Resolutionsmyndigheterna får samtidigt besluta om åtgärder för att minimera skillnaden mellan summan av de minimikrav som beräknats enligt artikel 12a första stycket a i EU:s tillsynsförordning för varje resolutionsenhet och enhet i tredjeland och de ytterligare krav som beräknats enligt 7 b § 3 mom. i detta kapitel samt summan av det minimikrav som beräknats enligt artikel 12a första stycket b i den förordningen för ett moderföretag som är etablerat i en EES-stat och det ytterligare kravet enligt 7 b § 3 mom. Det sammanräknade kravet för resolutionsenheter och enheter i tredjeland får dock inte vara lägre än det sammanräknade kravet för ett moderföretag som är etablerat i en EES-stat. Resolutionsmyndigheterna får fatta beslutet, om det är i överensstämmelse med resolutionsstrategin för ett globalt systemviktigt institut. 

Resolutionsmyndigheterna får besluta om minskning av skillnaden mellan kraven på det sätt som föreskrivs i 3 mom. genom att ändra nivån på minimikravet för att utjämna skillnader mellan medlemsstaterna eller tredjeländer i det totala riskexponeringsbeloppet. Beslutet får inte fattas för att undanröja sådana skillnader som beror på exponeringar mellan resolutionsgrupper.