1.1  Bakgrunden till förvaltningsavgifterna till Verket för finansiell stabilitet och beredningen av ändringarna av lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet

Verket för finansiell stabilitet (nedan verket) hör till finansministeriets förvaltningsområde och är den nationella resolutionsmyndigheten med uppgift att säkerställa stabiliteten på finansmarknaden och omorganisera verksamheten vid sådana kreditinstitut och värdepappersföretag som drabbats av finansiella svårigheter. Verket för finansiell stabilitet är också den nationella myndighet som svarar för insättningsgarantisystemet och förvaltar stabilitetsfonden, som står utanför statsbudgeten och består av resolutionsfonden och insättningsgarantifonden. Verket har dessutom uppgifter i anslutning till krishanteringen och krisberedskapen när det gäller värdepapperscentralen och centrala motparter.  

På grund av de snabba förändringar i Finlands och Östersjöregionens säkerhetspolitiska miljö som beskrivs i statsrådets redogörelse (SRR 1/2022) Redogörelse om förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön 1/2022, https://julkaisut.valtioneuvosto.fi/handle/10024/164001 föreskrevs den 8 juli 2022 en ny uppgift för verket genom lagen om vissa arrangemang för tryggande av försörjningsberedskapen inom finansbranschen (666/2022). Uppgiften är att förvalta kontosystemet inom försörjningsberedskapen för att trygga dagliga betalningar. Kontosystemet inom försörjningsberedskapen säkerställer att sådana betaltjänster som hör till samhällets kritiska infrastruktur fungerar och möjliggör dagliga betalningar, såsom gireringar, kortbetalningar samt uttag och insättning av kontanter vid allvarliga störningar under normala förhållanden och under undantagsförhållanden. 

Verkets nya uppgift har på det sätt som beskrivs nedan i avsnitt 2.1 avsevärt ökat verkets omkostnader. Det maximibelopp för förvaltningsavgifter som den gällande lagen om förvaltningsavgift möjliggör räcker inte till för att täcka verkets framtida kostnader. För att verket ska kunna genomföra sin nya uppgift och för att trygga verkets trovärdighet som resolutionsmyndighet, insättningsgarantimyndighet och myndighet som förvaltar kontosystemet inom försörjningsberedskapen behöver avgiftsgrunderna i lagen om förvaltningsavgift höjas till en nivå som tryggar den finansiering som skötseln av verkets uppgifter förutsätter även i framtiden. I synnerhet med beaktande av verkets resolutionsuppgifter och för att eventuella oförutsedda finansieringsbehov ska kunna tillgodoses även i fortsättningen är det nödvändigt att bevara den marginal mellan ämbetsverkets omkostnader och det maximala beloppet av förvaltningsavgifter som funnits i lagen före kontosystemet inom försörjningsberedskapen. I artikel 3.8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/59/EU om inrättande av en ram för återhämtning och resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av rådets direktiv 82/891/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/24/EG, 2002/47/EG, 2004/25/EG, 2005/56/EG, 2007/36/EG, 2011/35/EU, 2012/30/EU och 2013/36/EU samt Europaparlamentets och rådets förordningar (EU) nr 1093/2010 och (EU) nr 648/2012 (nedan resolutionsdirektivet) förutsätts det att medlemsstaterna ska säkerställa att varje resolutionsmyndighet har de resurser och den operativa kapacitet som krävs för att tillämpa resolutionsåtgärder. Dessutom har Internationella valutafonden i sin utvärdering av Finland 2022 (Financial Sector Assessment program IMF Country Report No. 23/39, sida 9, rekommendation 3. https://www.imf.org/en/Publications/CR/Issues/2023/01/20/Finland-Financial-System-Stability-Assessment-528426 (FSAP)) rekommenderat att ministeriet ska säkerställa att finansmarknadsmyndigheterna har tillräckliga resurser för att fullgöra sina skyldigheter. 

Propositionen har beretts som tjänsteuppdrag vid finansministeriet. Under beredningen av propositionen ordnades ett diskussionsmöte för intressentgrupperna och ett skriftligt remissförfarande. Begäran om utlåtande, ett sammandrag av yttrandena och övriga handlingar som gäller projektet finns i den offentliga webbtjänsten.Statsrådets tjänst för projektinformation https://vm.fi/hanke?tunnus=VM019:00/2023 

1.2  Bakgrunden till och beredningen av förordningen om avdragssystemet Daisy Chain

Kommissionen lade den 27 oktober 2021 fram ett förslag till Europaparlamentets och rådets förordning om ändring av förordning (EU) nr 575/2013 och direktiv 2014/59/EU vad gäller tillsynsbehandlingen av grupper av globala systemviktiga institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter och en metod för den indirekta teckningen av instrument som är kvalificerade för att uppfylla minimikravet för kapitalbas och kvalificerade skulder. COM 2021/665 Final https://eur-lex.europa.eu/legal-content/FI/TXT/?uri=CELEX:52021PC0665 Statsrådet lämnade en skrivelse om förslaget till riksdagen (E 125/2021 rd E 125/2021 rd https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/KasittelytiedotValtiopaivaasia/Sivut/E_125+2021.aspx och senare U 72/2021 rd U 72 /2021 rd https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/Kirjelma/Sivut/U_72+2021.aspx) i samband med förslaget till genomförande av de så kallade Basel III-standarderna. I anslutning till statsrådets U-skrivelse gavs utlåtande av riksdagens ekonomiutskott (EkUU 55/2021 rd EkUU 55/2021 rd https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/Lausunto/Sivut/TaVL_55+2021.aspx ) och stora utskottet (StoUU 6/2021 rd StoUU 6/2021 rd https://www.eduskunta.fi/FI/vaski/Lausunto/Sivut/SuVL_6+2021.aspx). 

En överenskommelse om förslaget nåddes i Europeiska unionens rådet i Ständiga representanternas kommitté den 21 december 2021 och i Europaparlamentet den 2 februari 2022. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2036 om ändring av förordning nr 575/2013 och direktiv 2014/59/EU (förordningen om avdragssystemetDaisy Chain) antogs den 19 oktober 2022. Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2022/2036 De ändringar av resolutionsdirektivet som gjordes genom förordningen förutsätter nationellt genomförande. De ändringar i den nationella lagstiftningen som genomförandet förutsätter har beretts som tjänsteuppdrag vid finansministeriet.  

2.1  Lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet

Finansieringen av Verket för finansiell stabilitet

På det sätt som beskrivs i 1 kap. ålades verket 2022 en ny uppgift: att förvalta kontosystemet inom försörjningsberedskapen, som är viktigt med tanke på tryggandet av den kritiska infrastrukturen inom finansbranschen. Kostnaderna för inrättandet av kontosystemet inom försörjningsberedskapen täcktes med statsmedel inom ramen för ett anslag som reserverats separat i den fjärde tilläggsbudgeten för 2022. Kostnaderna för verkets verksamhet, inklusive kostnaderna för förvaltningen av kontosystemet inom försörjningsberedskapen, täcks enligt 2 kap. 8 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet (1195/2014) med avgifter som i enlighet med lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet (1197/2014, nedan lagen om förvaltningsavgift) tas ut hos kreditinstitut och värdepappersföretag. Verkets nya lagstadgade uppgift att förvalta kontosystemet inom försörjningsberedskapen har krävt tilläggsresurser vid verket och orsakat betydande kostnader för underhåll och utvecklande av systemet. Av denna orsak har verkets totala omkostnader ökat. Att underhålla och utveckla kontosystemet inom försörjningsberedskapen kräver omfattande satsningar också under de kommande åren. Det maximibelopp för förvaltningsavgifter som den gällande lagen om förvaltningsavgift möjliggör räcker inte till för att täcka verkets framtida kostnader. För att även vid störningar kunna trygga sådana dagliga betalningar som är kritiska med tanke på verkets verksamhet och samhällets funktioner bör maximibeloppet för avgifter enligt lagen om förvaltningsavgift höjas. 

Enligt den gällande lagen om förvaltningsavgift tas av de avgiftsskyldiga ut antingen en grundavgift eller en kombination av en grundavgift och en proportionell avgift. Grundavgiften är 25 000 euro för värdepapperscentralen, 100 000 euro för centrala motparter, 10 000 euro för centrala motparters clearingmedlemmar och 1 000 euro för andra avgiftsskyldiga. I grundavgifter samlas årligen in sammanlagt ca 128 000 euro. Den proportionella avgiften för inlåningsbanker och kreditföretag är 0,0008 procent av balansomslutningen, för filialer till utländska kreditinstitut 0,0002–0,0006 procent av den kalkylmässiga balansomslutningen och för inhemska och tredjeländers värdepappersföretag 0,03 procent av omsättningen. Det högsta möjliga beloppet för förvaltningsavgifterna beror således på de avgiftsskyldigas balansräkning och omsättning. Enligt den gällande lagen om förvaltningsavgift är det möjligt att ta ut förvaltningsavgifter av de avgiftsskyldiga till ett belopp av sammanlagt högst ca 6,5 miljoner euro beräknat utifrån företagens bokslutsuppgifter för 2021.  

Anslagen för Verket för finansiell stabilitet bestäms vanligen i statens ram- och budgetprocesser. Utifrån budgeten fastställer verket en eventuell sänkningskoefficient och samtidigt den faktiska årliga betalningsbördan för varje avgiftsskyldig i förhållande till maximibeloppet för förvaltningsavgifter enligt lagen. År 2022 tog verket ut förvaltningsavgifter till ett belopp av sammanlagt 3,37 miljoner euro. År 2023 kommer förvaltningsavgifter att tas ut till ett belopp av uppskattningsvis 5,89 miljoner euro. I budgeten har verkets omkostnader i år fastställts till 6,17 miljoner euro, som täcks med förvaltningsavgifter och poster som överförts från föregående år.  

Verkets kostnader kommer 2024 att överskrida maximibeloppet för avgifter enligt den gällande lagen om förvaltningsavgift. Maximibeloppet för avgifter enligt lagen om förvaltningsavgift kommer således inte att räcka till för att täcka ämbetsverkets omkostnader. Enligt rambeslutet uppgår ämbetsverkets omkostnader till ca 6,91 miljoner euro 2024 och 6,95 miljoner euro 2025. I anslutning till förvaltningen av kontosystemet inom försörjningsberedskapen förväntas dessutom en tilläggskostnad på 1,138 miljoner euro från och med 2024, vilket man inte har hunnit beakta i siffrorna i rambeslutet. Tillägget föreslås i budgetpropositionen för 2024. Verkets faktiska utgifter kommer således sannolikt att uppgå till 8,05 miljoner euro 2024 och 8,09 miljoner euro 2025. 

Tabell 1: Uppskattning av omkostnaderna för Verket för finansiell stabilitet 

Beaktande av företagsregleringar i förvaltningsavgifterna

I 3 § i den gällande lagen om förvaltningsavgift finns en bestämmelse om hur företagsregleringar ska beaktas i de förvaltningsavgifter som tas ut av de avgiftsskyldiga. Man har identifierat utmaningar vid tillämpningen av bestämmelsen. Enligt den gällande bestämmelsen ska i beloppet av den proportionella förvaltningsavgift som påförs den avgiftsskyldige beaktas det med den avgiftsskyldige fusionerade företagets eller det övertagande företagets balansomslutning eller omsättning eller det ursprungliga företagets proportionella andel av balansomslutningen eller omsättningen. Företagsregleringen beaktas i avgiftens storlek från tidpunkten för företagsregleringen till kalenderårets utgång. Företagsregleringar påverkar inte det totala inflödet av förvaltningsavgifter, utan endast fördelningen av avgifterna mellan de avgiftsskyldiga. Paragrafen om företagsregleringar tillämpas det år då företagsregleringen infaller. Följande år beaktas företagsregleringens påverkan normalt som en del av den avgiftsskyldiges balansräkning eller omsättning.  

I 7 § i den gällande lagen om förvaltningsavgift beaktas situationer där en aktör till exempel genom företagsreglering blir avgiftsskyldig mitt under året eller inte längre omfattas av avgiftsskyldigheten. För den som blivit avgiftsskyldig mitt under året fastställs förvaltningsavgiften endast för tiden efter det att avgiftsskyldigheten började, för resten av året. Om avgiftsskyldigheten upphör mitt under året till exempel på grund av företagsreglering, återbetalas till den avgiftsskyldige den avgiftsandel för resten av året som redan tagits ut.  

Den gällande bestämmelsen om företagsreglering har i praktiken haft liten betydelse. Verket har årligen behandlat i genomsnitt 24 ändringar av förvaltningsavgiften till följd av företagsreglering. I fråga om företagsregleringar 2022 var den genomsnittliga ändringen i beloppet av förvaltningsavgiften en sänkning av avgiften med 465 euro. Medianen för de ändringar som granskats är en sänkning av förvaltningsavgiften med 551 euro. Bestämmelsens inverkan på de förvaltningsavgifter som tas ut av företagen beskrivs närmare i avsnitt 4.2. Den gällande bestämmelsen medför extra arbete för verket och förutsätter separata utredningar och verket har inte tillgång till alla de uppgifter som beaktandet av företagsregleringar förutsätter när avgifter bestäms. En motsvarande bestämmelse finns också i lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift (879/2008). Finansinspektionen har konstaterat motsvarande utmaningar när det gäller beaktandet av företagsregleringar i tillsynsavgifterna. 

I 3 § 2 mom. i lagen om förvaltningsavgift behandlas överlåtelse av affärsverksamhet. När det är fråga om överlåtelse av affärsverksamhet till följd av en affärstransaktion har den affärsverksamhet som överförs ingen balansräkning eller omsättning på basis av vilken förvaltningsavgiften kan beräknas. Således är det i praktiken omöjligt för verket att tillämpa 2 mom., eftersom verket inte har tillgång till de nyckeltal som används som beräkningsgrund för förvaltningsavgiften. Lagen om förvaltningsavgift innehåller ingen skyldighet för de avgiftsskyldiga att anmäla företagsregleringar, vilket innebär att för närvarande får verket inte heller information om de avgiftsskyldigas alla företagsregleringar.  

I bestämmelserna om avgifter vid delning av företag i 3 § 3 mom. i lagen om förvaltningsavgift används begreppet nettotillgångar, som avser skillnaden mellan företagets tillgångar och skulder. Nettotillgångarna bestäms således inte i förhållande till omsättningen eller balansomslutningen. Enligt 2 § 3 mom. beräknas förvaltningsavgiften dock enligt antingen balansomslutningen eller omsättningen. Således kan det inte anses vara motiverat att nettotillgångarna inverkar på förvaltningsavgiftens storlek vid företagsregleringar. Verket får dessutom för närvarande inga direkta uppgifter om det ursprungliga företagets nettotillgångar. Verket har vid behov använt sifferuppgifter från skattemyndigheten, vilka har bekräftats av det avgiftsskyldiga företaget.  

2.2  Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet

Även i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet har det i tillämpningspraxis upptäckts vissa brister och behov av att uppdatera bestämmelserna bland annat i fråga om verkets överdirektör, sakkunskapen hos medlemmarna i styrelsen för stabilitetsfonden, fondens placeringsverksamhet och automatiserat beslutsfattande.  

I 2 kap. 1 § i den gällande lagen begränsas mandatperioderna för överdirektören för Verket för finansiell stabilitet till två på varandra följande mandatperioder. I fråga om överdirektörerna vid andra ämbetsverk finns det ingen motsvarande begränsning av perioderna. För att förenhetliga bestämmelserna om ämbetsverkens ledning är det skäl att slopa begränsningen av överdirektörens mandatperioder. Bestämmelsen innehåller även behörighetsvillkor för den överdirektör som väljs. Dessa villkor överlappar delvis och strider mot de behörighetsvillkor i 8 § i statstjänstemannalagen (750/1994) som allmänt tillämpas på ämbetsverkens chefer. Behörighetsvillkoren för verkets överdirektör behöver till denna del ändras så att de blir enhetligare med villkoren i statstjänstemannalagen. 

I den gällande 3 kap. 4 § 1 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet anges inga särskilda behörighetsvillkor för medlemmarna i stabilitetsfondens styrelse. Fondens styrelse beslutar dock bland annat om styrningen av placeringen av fondens tillgångar, och ett krav på tillräcklig sakkunskap om placeringsverksamhet och riskhantering är motiverat. I fråga om styrelsen för andra fonder som bedriver motsvarande placeringsverksamhet, såsom Keva och Statens pensionsfond, krävs bland annat att styrelsemedlemmarna har sakkunskap om placeringsverksamhet och gott anseende. 

Det gällande 5 kap. 14 § 5 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet, som gäller användningen av insättningsgarantifondens medel till resolutionsfinansiering, innehåller fel. Genom bestämmelsen har artikel 109.1 fjärde stycket i resolutionsdirektivet genomförts. I bestämmelsen hänvisas felaktigt till resolutionsfonden vid konkursförfarande, även om fonden inte kan användas vid konkursförfarande. Endast insättningsgarantifonden kan eventuellt användas i samband med konkursförfarande. Med beaktande av direktivets ordalydelse är bestämmelsen dessutom för snäv i fråga om definitionen av insättningsgarantifondens förluster eftersom förlusterna begränsas till enbart influtna insättningsgarantiavgifter, även om fonden har kunnat använda också andra medel för resolutionsfinansieringen. Dessutom konstateras det felaktigt i bestämmelsen att verket till insättningsgarantifonden ska överföra skillnaden mellan insättningsgarantiavgifternas andel av nettoförlusterna och det belopp som vid konkursförfarande betalas ur resolutionsfonden. Verket har inte befogenheter att överföra medel från EU:s resolutionsfond. Ovannämnda fel bör korrigeras och bestämmelsen ändras så att den bättre motsvarar innehållet i direktivet. 

I 5 kap. 20 § i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet ingår en bestämmelse om verkets möjlighet att meddela automatiserade beslut om utbetalning av insättningsgarantiersättningar. Till förvaltningslagen (434/2003) har fogats ett nytt 8 b kap. där det föreskrivs om myndigheternas automatiserade beslutsfattande och förutsättningarna för det. På grund av den allmänna bestämmelse som fogats till förvaltningslagen finns det inte längre något behov av en särskild bestämmelse om saken i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet. På grund av de nya bestämmelserna i förvaltningslagen bör det dock i lagen föreskrivas en möjlighet att begära omprövning av verkets beslut om utbetalning av insättningsgarantiersättningar vid automatisk databehandling. Saken beskrivs närmare i kapitel 12. 

4.1  De viktigaste förslagen

Det föreslås att maximibeloppet för förvaltningsavgifter enligt lagen om förvaltningsavgift höjs från nuvarande ca 6,5 miljoner euro till 12 miljoner euro, vilket innebär en höjning på ca 85 procent. Den faktiska förvaltningsavgift som tas ut av de avgiftsskyldiga ska fortfarande bestämmas utifrån verkets faktiska omkostnader som fastställts i statens budgetprocess och kommer alltså inte att höjas så att den motsvarar den föreslagna höjningen. I fråga om de avgiftsskyldiga som anges i lagen om förvaltningsavgift beskrivs ändringen av avgifterna och konsekvenserna av den närmare i avsnitt 4.2. 

Syftet med höjningen är att på lång sikt trygga ämbetsverkets förmåga att klara av sina lagstadgade uppgifter och säkerställa en tillräcklig finansieringsbuffert med tanke på eventuella oförutsedda kostnadsbehov. Med förvaltningsavgifterna täcks bland annat lönekostnader och kostnader för förvaltning och informationssystem, vilka har ökat under de senaste åren bland annat till följd av ibruktagandet av kontosystemet inom försörjningsberedskapen. Verkets beräknade omkostnader under åren 2024–2026 uppgår till ca 7,79–8,09 miljoner euro. Den föreslagna höjningen ger således en finansieringsbuffert på ca 4 miljoner euro för oförutsedda finansieringsbehov eller ökade omkostnader under de kommande åren. Det har ansetts att finansieringsbufferten fortfarande behöver behållas särskilt med tanke på verkets resolutionsuppgifter. Det är nödvändigt att föreskriva om en tillräcklig buffert för att verket vid behov snabbare ska kunna ta ut förvaltningsavgifter till exempel i fråga om oförutsedda merkostnader som fastställs i en tilläggsbudget utan att lagen om förvaltningsavgift behöver ändras från fall till fall.  

Genom propositionen genomförs också de ändringar som behövs till följd av de bestämmelser om automatiserat beslutsfattande inom den offentliga förvaltningen som fogats till förvaltningslagen. Verket fattar automatiserade beslut om insättningsgarantiersättningar. Det föreslås att lagen ändras så att det är möjligt att begära omprövning av sådana automatiserade beslut. Det föreslås också att den paragraf som uttryckligen gäller automatiserat beslutsfattande stryks, eftersom den inte längre behövs på grund av de tillägg som gjorts i förvaltningslagen.  

I bestämmelserna om myndigheten för finansiell stabilitet föreslås också andra förtydliganden och preciseringar av mer teknisk natur. Det föreslås att 3 § i lagen om förvaltningsavgift, som gäller beaktande av företagsregleringar när förvaltningsavgiften bestäms, stryks på grund av den ringa betydelsen och de utmaningar vid tillämpningen av paragrafen som beskrivs i avsnitt 2.1. Det föreslås att sammanslutningar av inlåningsbanker i fortsättningen ska påföras en gemensam förvaltningsavgift som om sammanslutningen var ett enda kreditinstitut, vilket motsvarar vad som föreskrivs om insättningsgarantiavgifter. Dessutom förtydligas bestämmelserna i fråga om de situationer där avgiftsskyldigheten upphör mitt under året.  

Bestämmelsen om revisorer för stabilitetsfonden utvidgas till att gälla också revisionssammanslutningar. Dessutom förenhetligas grunderna för utnämning av överdirektör, mandatperioderna och förordnandet av ställföreträdare för överdirektören med statstjänstemannalagen. I fråga om styrelsen för stabilitetsfonden införs ett krav på tillräcklig sakkunskap om placeringsverksamhet och riskhantering och i fråga om styrelsemedlemmarna ett krav på gott anseende. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

Konsekvenser för den offentliga ekonomin

Propositionen hänför sig till budgetpropositionen för 2024 och avses bli behandlad i samband med den i riksdagen. Propositionen ändrar inte beloppet av ämbetsverkets utgifter eller inkomster i budgeten eller anslagets användningsändamål. Propositionen höjer maximigränsen för de förvaltningsavgifter som med stöd av lagen om förvaltningsavgift kan samlas in av de avgiftsskyldiga för att täcka de i budgeten fastställda omkostnader som verket har. Propositionens förhållande till budgetpropositionen behandlas närmare i kapitel 11. 

Konsekvenser för myndigheterna

Propositionen stärker verkets förmåga att sköta sina lagstadgade uppgifter och att täcka kostnaderna för dem med förvaltningsavgifter på samma sätt som för närvarande. Propositionen tryggar finansieringen av verkets verksamhet också under de kommande åren. Propositionen höjer inte direkt verkets resurser eller omkostnader. Beslut om dem fattas separat i budgetprocessen.  

Den föreslagna höjningen av förvaltningsavgifternas maximinivå till 12 miljoner euro gör det möjligt för verket att i en eventuell krissituation i banker vidta alla behövliga åtgärder, anlita behövliga externa sakkunnigtjänster och tillfälligt öka resurserna utan att avgifternas maximibelopp enligt lagen om förvaltningsavgift begränsar hanteringen av krissituationen. Innan verket ålades uppgiften att förvalta kontosystemet inom försörjningsberedskapen angavs i den gällande lagen om förvaltningsavgift en buffert på cirka tre miljoner euro för sådana plötsliga oförutsedda kostnadsbehov. En motsvarande buffert anses fortfarande behövas. Bufferten mellan ämbetsverkets faktiska omkostnader och maximiavgifterna enligt lagen om förvaltningsavgift gör det möjligt att snabbare reagera på plötsliga kostnadsbehov och då behöver lagen inte ändras i en eventuell brådskande situation. 

Den föreslagna ändringen som gäller en gemensam förvaltningsavgift för sammanslutningar av inlåningsbanker, som centralinstitutet betalar till verket och tar ut hos medlemskreditinstituten, minskar verkets administrativa arbete i samband med påförandet av avgifter. För närvarande bestämmer verket förvaltningsavgiften separat för varje medlemskreditinstitut som hör till sammanslutningen och för centralinstitutet, sammanlagt ca 169 per år. I fortsättningen behöver verket sända besluten (3 st.) endast till centralinstituten.  

Den föreslagna ändringen av 7 kap. 6 § 2 mom. i lagförslag 2 medför en ny möjlighet till omprövningsförfarande. Förfarandet är tillämpligt på situationer där verket har meddelat insättare beslut om utbetalning av insättningsgarantiersättningar genom automatisk databehandling. Det nya omprövningsförfarandet förutsätter ändringar av verkets system och procedurer. Kostnaderna för dessa beräknas uppgå till 38 000 euro. De har beaktats i den första tilläggsbudgeten för 2023. Ett automatiserat beslut om insättningsgarantiersättning meddelas endast i en situation där en inlåningsbank är insolvent och verket har fattat beslut om utbetalning av insättningsgarantiersättningar. Beloppet av insättningsgarantiersättningen grundar sig på de kontouppgifter som banken har meddelat. Beslut om insättningsgarantiersättning meddelas således endast i exceptionella situationer, och det är osannolikt att det i besluten om utbetalning finns ett stort antal fel som kräver rättelse. Verket testar regelbundet bankernas förmåga att lämna korrekta uppgifter och försöker på så sätt på förhand begränsa antalet fel som kräver rättelse. I ersättningssituationer kan det dock förväntas att omprövning begärs hos verket, vilket medför extra arbete för stunden. Till denna del är det dock inte nödvändigt att på förhand anvisa verket tilläggsresurser. 

Ekonomiska konsekvenser för företag

Det föreslås att det högsta möjliga beloppet för grundavgifter och proportionella avgifter enligt lagen om förvaltningsavgift höjs från nuvarande ca 6,5 miljoner euro till 12 miljoner euro, det vill säga med ca 85 procent jämfört med nuvarande nivå. Även om den relativa ändringen av maximiavgifterna procentuellt sett är betydande, bör det i fråga om de ekonomiska konsekvenserna beaktas att räknat i euro är ändringarna av avgifterna rätt små i förhållande till de avgiftsskyldiga företagens omsättning.  

Det föreslås att grundavgifterna enligt 5 § höjs i samma proportion för alla avgiftsskyldiga. Detta innebär att grundavgiften för affärsbanker, sparbanker, sparbanksaktiebolag, andelsbanker, andelsbanksaktiebolag, kreditinstitut i andelslagsform och andra kreditinstitut, centralinstitut för sammanslutningar av inlåningsbanker, holdingföretag för ett kreditinstitut, filialer till utländska EES-kreditinstitut i kategori A eller B, filialer till tredjeländers kreditinstitut samt för värdepappersföretag eller tredjeländers värdepappersföretag enligt lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag (1194/2014) stiger från 1 000 euro till 1 850 euro. Av alla avgiftsskyldiga inlåningsbanker tas således årligen ut grundavgifter till ett belopp av sammanlagt 310 800 euro, av kreditföretag till ett belopp av sammanlagt 9 250 euro, av filialer till ett belopp av sammanlagt 5 550 euro och av värdepappersföretag till ett belopp av sammanlagt 14 800 euro. Grundavgiften för värdepapperscentralen höjs från 25 000 euro till 46 000 euro. Grundavgiften för centrala motparter höjs från 100 000 euro till 185 000 euro och grundavgiften för centrala motparters clearingmedlemmar från 10 000 euro till 18 500 euro. För närvarande finns det inga centrala motparter i Finland. Med beaktande av alla ovan nämnda avgiftsskyldiga kan det således enligt propositionen tas ut grundavgifter till ett belopp av sammanlagt högst 382 700 euro. Höjningen ökar maximibeloppet i fråga om förvaltningsavgifter som tas ut i form av grundavgifter med ca 165 700 euro jämfört med nuläget.  

I fråga om proportionella avgifter innebär den föreslagna höjningen för de avgiftsskyldiga att det högsta möjliga beloppet i fråga om den proportionella avgiften för inlåningsbanker och kreditföretag höjs från 0,0008 procent till 0,0015 procent av balansomslutningen. I fråga om den proportionella avgiften för filialer till utländska EES-kreditinstitut i kategori A stiger maximibeloppet från 0,0002 procent till 0,0004 procent av den kalkylmässiga balansomslutningen och för filialer i kategori B samt filialer till tredjeländers kreditinstitut från 0,0006 procent till 0,0011 procent av den kalkylmässiga balansomslutningen. För sådana värdepappersföretag och tredjeländers värdepappersföretag som avses i lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag stiger maximibeloppet i fråga om den proportionella avgiften från 0,03 procent till 0,056 procent av omsättningen. Det sammanlagda teoretiska maximibeloppet i fråga om proportionella avgifter stiger således från 6,3 miljoner euro till 11,8 miljoner euro, beräknat enligt företagens bokslutsuppgifter för 2021.  

De faktiska konsekvenser som de föreslagna ändringarna av avgifternas maximibelopp har för företagen är dock mindre än vad som anförts ovan. Den faktiska förvaltningsavgift som tas ut bestäms utifrån verkets faktiska omkostnader som fastställts i statens budgetprocess. Enligt den fastställda budgeten tas förvaltningsavgifter ut till ett belopp av 6,17 miljoner euro 2023. Så som anges ovan i avsnitt 2.1 uppgår verkets uppskattade omkostnader 2024 till ca 8,05 miljoner euro och 2025 till ca 8,09 miljoner euro, vilket innebär att jämfört med de förvaltningsavgifter som tas ut av de avgiftsskyldiga 2023 höjs avgifterna med ca 30 procent 2024 och med 31 procent 2025.  

Samtidigt med denna proposition är en regeringsproposition med förslag till ändring av lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift under behandling. Propositionen gäller delvis samma avgiftsskyldiga som lagen om förvaltningsavgift. Förslagen kan tillsammans höja det maximala avgiftsbelopp som enligt dessa lagar kan tas ut av de avgiftsskyldiga med sammanlagt 21,8 procent jämfört med nuläget. Det bör dock noteras att liksom denna proposition höjer också den proposition som gäller lagen om Finansinspektionens tillsynsavgift närmast det högsta möjliga maximibeloppet av avgifter enligt lagen.  

Den gemensamma förvaltningsavgift som föreslås för sammanslutningar av inlåningsbanker och som centralinstitutet betalar till verket och tar ut av medlemskreditinstituten ändrar avgiftsskyldigheten för de medlemskreditinstitut som hör till sammanslutningen i förhållande till verket och ökar det administrativa arbetet för centralinstitutet för sammanslutningen. Ändringen minskar dock medlemskreditinstitutens administrativa arbete. Enligt propositionen ska centralinstitutet fördela den gemensamma förvaltningsavgift som påförts sammanslutningen mellan centralinstitutet och medlemskreditinstituten i enlighet med 2 § 6 mom. i lagförslag 1. Den föreslagna ändringen påverkar inte det inbördes förhållandet mellan storleken på avgifterna för det centralinstitut och de medlemskreditinstitut som hör till sammanslutningen. Den föreslagna ändringen motsvarar bestämmelserna om fastställande av insättningsgarantiavgifter och förfarandet är således bekant också för centralinstituten.  

Upphävandet av bestämmelsen om företagsregleringar bedöms ha ringa konsekvenser för beloppen av företagens förvaltningsavgifter. År 2022 hade bestämmelsen om företagsregleringar konsekvenser för sammanlagt 24 avgiftsskyldigas förvaltningsavgift. Största delen av företagsregleringarna var interna arrangemang inom sammanslutningar. År 2022 sänkte bestämmelsen om företagsregleringar en enskild avgiftsskyldigs förvaltningsavgift med högst 7 500 euro och höjde den med högst ca 10 100 euro. Den genomsnittliga förändringen var ca 465 euro. Efter att bestämmelsen om företagsregleringar upphävts sänks förvaltningsavgiften för företag som är föremål för företagsreglering således inte med i genomsnitt 465 euro, vilket skulle vara fallet enligt gällande bestämmelser.  

I tabell 2 anges den genomsnittliga inverkan som bestämmelsen om företagsregleringar har på de avgiftsskyldigas förvaltningsavgifter. 

Tabell 2: Genomsnittlig inverkan av företagsregleringar på förvaltningsavgiftens storlek 2022 

I fråga om företagsregleringar bör det beaktas att de inte påverkar det sammanlagda beloppet av förvaltningsavgifterna utan endast hur det totala beloppet fördelas mellan de avgiftsskyldiga. Enligt den konsekvensbedömning som beskrivs ovan fördelas således avgiften i praktiken mellan alla avgiftsskyldiga genom en sänkningskoefficient och förvaltningsavgifter tas ut till lika stort belopp oberoende av om företagsregleringar beaktas eller inte.  

Konsekvenserna av upphävandet av bestämmelsen om företagsregleringar för de avgiftsskyldiga lindras av att 7 § 2 och 3 mom. i den gällande lagen beaktar situationer där ett företag till exempel på grund av företagsregleringar blir avgiftsskyldigt mitt under året eller inte längre omfattas av avgiftsskyldighet, varvid förvaltningsavgiften ska betalas endast för den del av året då företaget har omfattats av avgiftsskyldighet. I praktiken inverkar upphävandet av bestämmelsen om företagsregleringar således endast på sådana företagsregleringar som äger rum mitt under året och där båda parterna har varit avgiftsskyldiga före företagsregleringen och förblir avgiftsskyldiga också därefter samt, vid överlåtelse av affärsverksamhet, på den övertagande avgiftsskyldiges förvaltningsavgift. Då är en eventuell sänkning eller höjning av den förvaltningsavgift som tas ut av den avgiftsskyldige inte längre möjlig, liksom för närvarande. Även då kan de avgiftsskyldiga, om de så önskar, beakta de företagsregleringar som de har gjort mitt under året och de ändringar som regleringarna medför i fråga om förvaltningsavgifterna och fördelningen av avgiftsandelarna i de inbördes avtalen om företagsreglering. 

Konsekvenser för insättarna

Den föreslagna ändringen av 7 kap. 6 § 2 mom. i lagförslag 2 ger insättarna möjlighet att söka ändring i verkets beslut om utbetalning av insättningsgarantiersättningar som fattats med hjälp av automatisk databehandling. Begäran om omprövning behandlas vid verket och ansökan om omprövning är avgiftsfri för insättarna. Möjligheten att begära omprövning förbättrar insättarnas grundlagstryggade rättsskydd genom att stärka rätten att söka ändring.  

Konsekvenser för samhällsekonomin

Propositionen har positiva konsekvenser för samhällsekonomins och de offentliga finansernas stabilitet. Verket för finansiell stabilitet bidrar till att trygga stabiliteten på finansmarknaden och i egenskap av den myndighet som förvaltar kontosystemet inom försörjningsberedskapen även till att de tjänster för dagliga betalningar som är kritiska med tanke på samhällets funktion fungerar i allvarliga störningssituationer. Den insättningsgarantifond som upprätthålls av verket skyddar insättarnas insättningar och verkets resolutionsbefogenheter bidrar till att upprätthålla den finansiella stabiliteten med tanke på eventuella krissituationer som gäller bankerna. Det är nödvändigt att trygga en tillräcklig finansiering för att verket ska kunna fullgöra sina skyldigheter och det stöder resurstilldelningen, effektiviteten och trovärdigheten i tillsynen över den finansiella stabiliteten. 

4.3  Daisy Chain-förordningens huvudsakliga innehåll och konsekvenser

Enligt resolutionsdirektivet ska finansiella instrument som omfattas av de krav som gäller kapitalbas och kvalificerade skulder inom en grupp innehas av den enhet som är föremål för ett resolutionsförfarande, det vill säga vanligen moderföretaget. Syftet med denna bestämmelse har varit att säkerställa att ansvaret för dotterföretagets förlustabsorberingskapacitet och kapitaliseringsförmåga i sista hand bärs av moderföretaget, det vill säga den enhet som är föremål för ett resolutionsförfarande. I förordning (EU) 2022/2036 tas det in bestämmelser i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut (tillsynsförordningen), genom vilka det så kallade Daisy Chain-avdragssystemet, som utvecklats av Europeiska bankmyndigheten, införs. Enligt Daisy Chain-avdragssystemet ska de finansiella instrument som är kvalificerade för MREL inom gruppen och som emitterats via en förmedlande enhet till en resolutionsenhet dras av i sin helhet från den förmedlande enhetens egen interna MREL-kapacitet. Den förmedlande enheten ska således dra av de instrument som de innehar och som är kvalificerade för att uppfylla interna MREL-krav och som emitterats av dotterföretag som tillhör samma resolutionsgrupp. Syftet med detta är att säkerställa att kvalificerade resurser för att uppfylla interna MREL-krav inte räknas dubbelt, det vill säga både i den förmedlande enheten och dess dotterföretag. Avsikten med tanke på resolution är också att förlusterna flyttas uppåt och kapitalet neråt i tillräcklig utsträckning mellan resolutionsenheterna och dotterföretagen.  

I tillsynsförordningen preciseras dessutom bestämmelserna om globala systemviktiga institut (G-SII) i fråga om resolutionsstrategier där resolutionsåtgärderna riktas till mer än en gruppenhet (resolutionsstrategi med flera ingångspunkter). G-SII-institut med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter ska beräkna sitt riskbaserade MREL-krav och det ytterligare MREL-kravet enligt artikel 45d.4 i resolutionsdirektivet både för varje resolutionsenhet enligt resolutionsstrategin med flera ingångspunkter och enligt det teoretiska antagandet att endast en enhet i gruppen som är ett moderföretag med säte inom EU försätts i resolution (resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt). I ändringsbestämmelserna preciseras det att också sådana dotterföretag till ett G-SII institut som är etablerade i ett tredjeland ska beaktas i beräkningarna. Artikel 45d.4 i resolutionsdirektivet om ytterligare krav för G-SII-institut och resolutionsenheter som ingår i sådana institut samt för enheter i tredjeland har genomförts genom 8 kap. 7 b § 3 mom. i resolutionslagen. För att genomföra ändringarna behöver bestämmelsens ordalydelse preciseras och en hänvisning till enheter i tredjeland fogas till bestämmelsen. 

I artikel 45h.2 i resolutionsdirektivet föreskrivs det om resolutionsmyndigheternas möjlighet att justera det MREL-krav som åläggs för att minimera skillnaden mellan de krav som beräknats enligt en resolutionsstrategi med flera ingångspunkter och en resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt. Även här ska enligt ändringsbestämmelserna enheter i tredjeland som hör till ett G-SII-institut beaktas. Den ursprungliga bestämmelsen har genomförts i 8 kap. 10 § 3 och 4 mom. i resolutionslagen, och för att genomföra ändringarna behöver bestämmelsernas ordalydelse preciseras och till dem fogas hänvisningar till enheter i tredjeland. 

Syftet med ändringarna har varit att göra bestämmelserna om G-SII-koncerner enhetligare med det dokument om den internationella standarden för total förlustabsorberingskapacitet som rådet för finansiell stabilitet offentliggjorde den 9 november 2015, den så kallade TLAC-standarden.  

Förordning 2022/2036 är till största delen direkt tillämplig lagstiftning, men förutsätter nationellt genomförande i fråga om ovannämnda ändringar av resolutionsdirektivet. När det gäller genomförandet ger bestämmelserna inget nationellt handlingsutrymme. Medlemsstaterna ska genomföra ändringarna av resolutionsdirektivet senast den 15 november 2023. Bestämmelserna gäller endast så kallade G-SII-institut och G-SII-enheter, som det för närvarande inte finns i Finland, och ändringarna anses således inte ha några konsekvenser i Finland.  

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Vid beredningen av propositionen har man övervägt flera möjliga nivåer för höjning av förvaltningsavgifterna. Man har granskat en höjning av förvaltningsavgifterna från nuvarande 6,5 miljoner euro till antingen 10 miljoner euro, föreslagna 12 miljoner euro eller 15 miljoner euro.  

Vid beredningen bedömdes en höjning till 10 miljoner euro vara en oändamålsenlig lösning. Då kan avgifternas maximinivå bli otillräcklig redan i ett för tidigt skede och det finns ingen tillräcklig buffert för oförutsedda kostnader. Verkets omkostnader för 2023 uppgår till 6,17 miljoner euro. År 2024 beräknas verkets omkostnader uppgå till 8,05 miljoner euro.  

Även om kostnadsberäkningarna visar att den maximala nivån på 10 miljoner euro räcker till för att täcka verkets totala kostnader 2023–2027, ger det rätt lite handlingsutrymme med tanke på överraskande situationer. Om förvaltningsavgifternas maximinivå fastställs till 10 miljoner euro försämras verkets möjligheter att reagera till exempel på förändringar i marknadsförhållandena, eventuella krissituationer på finansmarknaden och andra plötsliga och oförutsedda behov. Detta kan i sin tur medföra utmaningar för trovärdigheten i tillsynen över den finansiella stabiliteten. Före verkets nya uppgift att förvalta kontosystemet inom försörjningsberedskapen har det i lagen om förvaltningsavgift föreskrivits om en buffert på ca 3 miljoner euro för sådana situationer som beskrivs ovan, och det anses att en sådan buffert fortfarande behöver bevaras, särskilt med beaktande av verkets resolutionsuppgifter. Det är också möjligt att lagen om förvaltningsavgift snart skulle behöva ändras på nytt, om höjningen av den maximala avgiftsnivån till 10 miljoner euro inte skulle räcka till för att täcka verkets kostnader.  

En högre nivå än den föreslagna maximinivån på 12 miljoner euro ansågs inte vara motiverad med beaktande av verkets uppskattade omkostnader 2023–2027 och för att säkerställa en tillräcklig buffert. En nivå på 15 miljoner euro bedömdes inte i detta sammanhang ge sådana särskilda fördelar som inte skulle uppnås lika väl med en höjningsnivå på 12 miljoner euro. Att höja förvaltningsavgifternas maximibelopp till 15 miljoner euro utan särskilda grunder är inte heller ändamålsenligt ur de avgiftsskyldigas synvinkel.  

I samband med beredningen av propositionen har man också övervägt att övergå till ett mer riskbaserat system med förvaltningsavgifter. I fråga om kreditinstitutens stabilitetsavgifter, insättningsgarantiavgifterna och Europeiska centralbankens (nedan ECB) tillsynsavgifter tillämpas en modell där avgifternas proportionella andel bestäms utifrån verksamhetens risknivå. Man har övervägt en modell som till sin karaktär mer påminner om ECB:s sätt att ta ut tillsynsavgifter av dem som banken utövar tillsyn över. Den modell som används av Europeiska centralbanken baserar sig på Europeiska centralbankens förordning (EU) nr 1163/2014 om tillsynsavgifter, enligt vilken det belopp som tas ut som tillsynsavgift bestäms utifrån avgiftsfaktorer. Dessa faktorer är totala tillgångar och total riskexponering och viktningen är 50 procent för båda faktorerna. Hälften av tillsynsavgiften bestäms alltså på basis av tillgångarnas totala värde och hälften på basis av den totala riskexponering som beräknats enligt artikel 92.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012.  

Den viktigaste fördelen med modellen är möjligheten att åtminstone i viss mån beakta risknivån för de avgiftsskyldigas verksamhet i förvaltningsavgiftsbeloppet. Vid beredningen konstaterades det dock att kostnaderna för verkets verksamhet och de åtgärder som riktar sig till varje avgiftsskyldig inte i någon betydande grad korrelerar med risknivån för de avgiftsskyldigas verksamhet. Att beräkna avgifterna enligt ECB:s modell skulle sannolikt också vara mer arbetsdrygt för verket och mindre transparent för de avgiftsskyldiga. Dessutom kan det medföra problem vid beräkningen av filialernas avgifter, eftersom de uppgifter som behövs inte finns tillgängliga i fråga om filialer. Verket har också upplevt att de grundläggande principerna för den nuvarande förvaltningsavgiftsmodellen fungerar. Dessa faktorer talar för att behålla den nuvarande modellen.  

Vid beredningen har man också övervägt alternativa sätt att göra det lättare att beakta företagsregleringar vid fastställandet av proportionella förvaltningsavgifter. Så som det beskrivs ovan i avsnitt 2.1 har det framkommit flera utmaningar vid tillämpningen av 3 § i den gällande lagen om förvaltningsavgift.  

Vid beredningen av propositionen övervägdes följande alternativ i anslutning till bestämmelsen om företagsregleringar: 1) begränsning av tillämpningsområdet för paragrafen om företagsregleringar till att endast omfatta verkets avgiftsskyldiga, 2) fastställande av en gräns i euro eller procent för tillämpningen av paragrafen, 3) ändring av paragrafen så att den tillämpas endast på ansökan, 4) förtydligande av bestämmelsen för att underlätta tillämpningen av den, 5) bestämmelser om anmälningsskyldighet vid företagsregleringar och 6) upphävande av paragrafen. Så som det beskrivs ovan i avsnitt 2.1 har det vid beredningen konstaterats att paragrafen om företagsregleringar har en relativt liten och begränsad betydelse med tanke på förvaltningsavgifterna. Till exempel i fråga om de stabilitets- och insättningsgarantiavgifter som verket tar ut beaktas inte företagsregleringar på motsvarande sätt, även om det belopp som årligen samlas in genom dessa avgifter är cirka hundra gånger större jämfört med förvaltningsavgifterna. Verket har i praktiken haft svårigheter att få uppgifter om företagsregleringar, eftersom det i lagen inte föreskrivs om anmälningsskyldighet i fråga om dessa. Det har också visat sig vara svårt att definiera nettotillgångarna, vilket paragrafen förutsätter. På grund av paragrafens relativt ringa praktiska betydelse och på grund av det extra arbete som den medför för verket har det mest ändamålsenliga alternativet ansetts vara att upphäva paragrafen i sin helhet. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Det är svårt att jämföra nationella resolutions- och insättningsgarantimyndigheters förvaltningsavgifter, eftersom myndigheternas verksamhet har mycket olika utgångspunkter i olika länder. Både insättningsgarantisystemen och myndigheterna är mycket olika till sin organisatoriska karaktär. En del av myndigheterna är administrativt en del av den lokala finanstillsynsmyndigheten, centralbanken eller den myndighet som ansvarar för finansieringsverksamheten, varvid även dessa myndigheters budget i allmänhet täcks med medel ur den överordnade myndighetens budget. Det är också möjligt att den nationella insättningsgarantin sköts med privata arrangemang i stället för genom ett offentligt system. Av dessa orsaker är resolutions- och insättningsgarantimyndigheternas förvaltningsavgifter i olika länder inte särskilt jämförbara sinsemellan.  

I Sverige är Riksgälden nationell resolutions- och insättningsgarantimyndighet. Riksgälden sköter också bland annat uppgifter i anslutning till statsförvaltningens kreditgivning, statsskulden och statsborgen. Resolutions- och insättningsgarantiärendena hör till avdelningen Finansiell stabilitet och konsumentskydd. Avdelningens administrativa omkostnader uppgick 2022 till totalt 109,3 miljoner SEK, varav de administrativa kostnaderna för insättningsgarantin uppgick till ca 22 miljoner SEK. Vid avdelningen sköttes resolutionsärenden av 15 personer och insättningsgarantiärenden av fyra personer. Dessutom har Riksgälden personal som allmänt sköter bland annat administrativa och juridiska ärenden samt IT-ärenden, vilka också stöder resolutions- och insättningsgarantiärendena. Riksgälden finansieras av staten. Myndigheten tar dock också ut administrativa avgifter av banksektorn för att täcka de administrativa kostnaderna för insättningsgarantin.  

I Norge är Bankenes Sikringsfond insättningsgarantimyndighet. Den förvaltar också resolutionsfonden. Bankenes Sikringsfonds administrativa kostnader uppgick 2021 till 64,8 miljoner NOK och myndigheten hade 21 anställda. Resolutionsmyndigheten i Norge är Finanstilsynet, som även övervakar finansmarknaden. Finanstilsynets budget fastställs som en del av statsbudgeten, men kostnaderna täcks i sin helhet med tillsynsavgifter som tas ut av dem som omfattas av tillsynen och vissa åtgärdsavgifter. Norges finansministerium (Finansdepartementet) har dessutom behörighet i resolutionsfrågor bland annat när det gäller att ställa en bank under resolutionsförvaltning och godkänna de största bankernas resolutionsplaner.  

I Danmark är resolutionsmyndighetens ansvar fördelat mellan Finanstilsynet och Finansiel Stabilitet. Finanstilsynet övervakar finansmarknaden, men ansvarar också för resolutionsuppgifter i synnerhet i anslutning till resolutionsplaner, ställande och övervakning av kapitalbaskrav och krav på förlusttäckning samt undanröjande av hinder för resolutionsdugligheten. Finansiel Stabilitet, som är ett offentligt ägt företag, sköter utöver resolutionsuppgifter också insättningsgarantin i Danmark. Vad gäller resolution ansvarar Finansiel Stabilitet för resolutionsåtgärderna när en bank anses ha gått omkull eller sannolikt kommer att gå omkull samt för resolutionsfonden. Även ministeriet för industri- och finansieringsbranschen (Erhvervsministeriet) har en roll när det gäller att fatta beslut om resolutionsverktyg. 

7.1  Lagen om förvaltningsavgift till Verket för finansiell stabilitet

1 §. Avgiftsskyldighet. Det föreslås att det till 1 § 1 mom. fogas en ny 8 punkt. På grund av den föreslagna ändringen av 2 § 6 mom. konstateras det i den nya punkten att också centralinstitutet för en sammanslutning av inlåningsbanker är skyldigt att betala förvaltningsavgift.  

2 §. Förvaltningsavgift.Det föreslås att det gällande 6 mom. blir 7 mom. I det nya 6 mom. föreskrivs det om en noggrannare beräkning och fördelning av förvaltningsavgiften för sammanslutningar av inlåningsbanker mellan det centralinstitut och de medlemskreditinstitut som hör till sammanslutningen. Det föreslås att en sammanslutning av inlåningsbanker ska påföras en gemensam förvaltningsavgift som om sammanslutningen var ett enda kreditinstitut. Grundavgiftens andel beräknas så att grundavgiften för centralinstitutet samt grundavgiften för varje medlemskreditinstitut som hör till sammanslutningen, beräknad enligt 5 § 1 mom. 1 punkten, räknas ihop. Den proportionella förvaltningsavgiften beräknas i enlighet med 4 § 1 mom. 2 punkten utifrån sammanslutningens medlemskreditinstituts sammanräknade balansräkningar, av vilka avgiften utgör 0,0015 procent. Dessa sammanlagda grundavgifter och den proportionella avgiften utgör förvaltningsavgiften för sammanslutningen av inlåningsbanker. Centralinstitutet för sammanslutningen är skyldigt att betala denna förvaltningsavgift till verket. Centralinstitutet fördelar förvaltningsavgiften mellan medlemskreditinstituten, som betalar sin andel av förvaltningsavgiften till centralinstitutet. Grundavgiften fördelas enligt antalet avgiftsskyldiga. Den proportionella avgiften fördelas mellan medlemskreditinstituten i förhållande till deras balansräkning. Med tillstånd av verket kan förvaltningsavgiften fördelas inom sammanslutningen också på något annat sätt.  

Bestämmelsen motsvarar vad som föreskrivs om beräkning och fastställande av insättningsgarantiavgifter i 5 kap. 5 § 4 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet. Den föreslagna ändringen i sättet att fastställa förvaltningsavgifterna för sammanslutningarna ändrar inte förhållandet mellan medlemskreditinstituten och centralinstitutet när det gäller fördelningen av avgifterna. Ändringen underlättar verkets administrativa börda så att verket i fortsättningen inte behöver fatta ett separat avgiftsbeslut för varje medlemskreditinstitut, utan verket kan bereda ett beslut för hela sammanslutningen och meddela det till centralinstitutet. Förfarandet förenhetligar sättet att fastställa avgifterna med sättet att fastställa insättningsgarantiavgifterna.  

Det nya 7 mom. motsvarar det gällande 6 mom. Ett kreditinstitut kan bedriva investeringsverksamhet och ett värdepappersföretag kan på motsvarande sätt bedriva kreditinstitutsverksamhet. Därför föreskrivs det i momentet att om avgiftsskyldighet uppkommer på flera än en av de grunder som anges i denna lag, tas avgiften ut endast en gång och på den grund som leder till den högsta avgiften. 

3 §.Hur företagsregleringar påverkar den proportionella avgiften. Det föreslås att paragrafen upphävs. På det sätt som beskrivs ovan i avsnitt 2.1 har tillämpningen av den gällande bestämmelsen i praktiken varit problematisk och verket får till exempel inte information om de avgiftsskyldigas alla företagsregleringar. Även definitionen av nettotillgångar enligt bestämmelsen har visat sig vara besvärlig och motstridig med beräkningssätten i andra bestämmelser.  

Så som beskrivs ovan i avsnitt 4.2 har paragrafen i praktiken ringa betydelse för de avgiftsskyldigas avgiftsandelar, men den medför extra arbete för verket och förutsätter separata utredningar. De avgiftsskyldiga kan om de så önskar beakta de företagsregleringar som de har gjort mitt under året och de ändringar som regleringarna medför i fråga om förvaltningsavgifterna och fördelningen av avgiftsandelarna i de inbördes avtalen om företagsreglering. I 7 § 2 och 3 mom. beaktas dessutom de situationer där ett företag till exempel på grund av företagsregleringar blir avgiftsskyldigt mitt under året eller inte längre omfattas av avgiftsskyldighet, varvid förvaltningsavgiften i regel ska betalas endast för den del av året företaget har varit avgiftsskyldigt. 

4 §.Proportionell förvaltningsavgift. I paragrafen föreskrivs det om de i paragrafen nämnda avgiftsskyldigas proportionella förvaltningsavgifter. Enligt förslaget höjs maximibeloppet lika för alla avgiftsskyldiga, med 85 procent på det sätt som konstateras ovan i avsnitt 4.1 och 4.2. 

Avgiftsskyldiga är i enlighet med gällande bestämmelser sådana inlåningsbanker, kreditföretag, filialer till utländska EES-kreditinstitut och filialer till kreditinstitut från tredjeland som avses i kreditinstitutslagen samt sådana värdepappersföretag och tredjeländers värdepappersföretag som avses i resolutionslagen. Avgiftsgrunden för värdepappersföretag är omsättningen, som bättre motsvarar kostnaderna för upprättande av resolutionsplaner och för andra uppgifter som föreskrivs för verket i resolutionslagen. Avgiftsgrunden för kreditinstitut är balansräkningen och för filialer den kalkylmässiga balansräkningen.  

Jämfört med den gällande bestämmelsen fogas till paragrafen en ny punkt till följd av den ändring av förvaltningsavgiften för sammanslutningar av inlåningsbanker som föreskrivs i 2 § 6 mom. Den föreslagna gemensamma proportionella förvaltningsavgiften för sammanslutningar beräknas utifrån sammanslutningens medlemskreditinstituts sammanräknade balansräkningar. Av sammanslutningens medlemskreditinstitut tas inte en proportionell avgift ut separat med stöd av 1 punkten. 

Det föreslås att gällande 2 mom. upphävs. En bestämmelse som till sitt innehåll nästan motsvarar det 2 mom. som upphävs ska enligt förslaget i fortsättningen ingå i 7 § 3 mom.  

5 §.Grundavgift. I 1 mom. föreskrivs det om de i momentet nämnda avgiftsskyldigas grundavgifter. Det föreslås att maximibeloppet höjs lika för alla avgiftsskyldiga, med 85 procent på det sätt som konstateras ovan i avsnitt 4.1 och 4.2. 

För att undvika dubbel avgiftsskyldighet föreskrivs det i 2 mom. i enlighet med gällande bestämmelser att om ett kreditinstituts holdingföretag samtidigt är dotterföretag i en annan koncern, ska hos moderföretaget inte tas ut avgift på samma grund. 

7 §.Debitering av förvaltningsavgiften. I 2 mom. föreskrivs det om avgifter som tas ut av institut som inleder sin verksamhet under avgiftsperioden eller som börjar omfattas av resolutionslagens tillämpningsområde. Det föreslås att bestämmelsen ändras så att det till bestämmelsen fogas en möjlighet att påföra den första förvaltningsavgiften för en ny avgiftsskyldig det följande året, tillsammans med och på samma grunder som förvaltningsavgiften för det följande året, om verket inte under det första året har tillgång till uppgifter om den avgiftsskyldiges balansräkning, kalkylmässiga balansräkning, sammanräknade balansräkning eller omsättning. I övrigt motsvarar paragrafen den gällande bestämmelsen.  

Det föreslås att 3 mom. ändras så att regleringen blir tydligare i fråga om de situationer där den avgiftsskyldiges avgiftsskyldighet upphör mitt under året. För att förtydliga regleringen i fråga om dessa situationer innehåller den nya föreslagna 4 § inte heller längre gällande 2 mom. om betalning av proportionell avgift för resten av året, som delvis överlappar denna bestämmelse. 

Enligt den föreslagna bestämmelsen är den avgiftsskyldige skyldig att betala en proportionell förvaltningsavgift för de månader denne har omfattas av avgiftsskyldighet i de fall avgiftsskyldigheten upphör under kalenderåret. Om en proportionell förvaltningsavgift redan har tagits ut av den avgiftsskyldige för hela året, återbetalas till den avgiftsskyldige den proportionella förvaltningsavgiften för det återstående kalenderåret efter upphörandet av avgiftsskyldigheten, beräknat enligt antalet hela kalendermånader. Grundavgiften återbetalas däremot inte, även om avgiftsskyldigheten upphör mitt under året. Även efter det att avgiftsskyldigheten har upphört vidtar verket åtgärder i anslutning till upphörandet som gäller den avgiftsskyldige, och grundavgiften anses täcka kostnaderna för dessa åtgärder. Verket gör på eget initiativ en eventuell återbetalning av den relativa förvaltningsavgiften till den avgiftsskyldige. Eftersom centralinstitutet enligt 2 § 6 mom. i fortsättningen är avgiftsskyldigt för hela förvaltningsavgiften i fråga om sammanslutningar påverkar upphörandet av verksamheten i ett medlemskreditinstitut som hör till sammanslutningen mitt under året inte sammanslutningens proportionella förvaltningsavgift för det år då verksamheten upphörde och verket återbetalar därför inte avgifter till medlemskreditinstitutet eller centralinstitutet. 

7.2  Lagen om myndigheten för finansiell stabilitet

2 kap. Förvaltning 

1 §.Ledning. Det föreslås att det nya 1 mom. till sitt innehåll ska motsvara den gällande lagen. Enligt momentet leds verket av en överdirektör som utses och avsätts av statsrådet. Detta behövs eftersom överdirektören utövar offentlig makt i sitt uppdrag. Överdirektören ansvarar för att verkets mål nås samt för utvecklingen av verkets verksamhet och för dess resultat. Utöver dessa uppgifter ansvarar överdirektören bland annat för beslut om tillämpningen av de resolutionsverktyg som avses i resolutionslagen. 

Innehållet i det nya 2 mom. ändras jämfört med den gällande bestämmelsen. Den gällande bestämmelsen överlappar delvis de behörighetsvillkor för chefer för ämbetsverk som anges i 8 § i statstjänstemannalagen, vilket kan skapa oklarheter i tolkningen av förhållandet mellan bestämmelserna. Syftet med ändringen är att förenhetliga behörighetsvillkoren för verkets överdirektör med kraven i statstjänstemannalagen.  

Enligt statstjänstemannalagen är särskilda behörighetsvillkor för cheferna för de ämbetsverk som anges genom förordning av statsrådet högre högskoleexamen, sådan mångsidig erfarenhet som uppgiften förutsätter, i praktiken visad ledarförmåga och erfarenhet av ledarskap. Den gällande bestämmelsen i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet förutsätter att överdirektören på motsvarande sätt har sådan mångsidig erfarenhet som uppgiften förutsätter, i praktiken visad ledarförmåga och erfarenhet av ledarskap samt med avvikelse från statstjänstemannalagen lämplig högre högskoleexamen och kännedom om finansmarknaden. Det anses inte finnas grunder för att förutsätta lämplig högre högskoleexamen av verkets överdirektör, utan högre högskoleexamen enligt statstjänstemannalagen är tillräcklig.  

Det föreslås dock att kravet på kännedom om finansmarknaden kvarstår som ett särskilt behörighetsvillkor som krävs av verkets överdirektör på grund av verkets särskilda uppgift och den specialkompetens som uppgiften förutsätter. Med tanke på tjänstens uppgifter är det möjligt att få sådan relevant kännedom om finansmarknaden till exempel genom uppgifter i anslutning till tillsynen över, regleringen av eller verksamheten vid institut, lagstiftningen om företags insolvens och konkurs eller tryggandet av stabiliteten på finansmarknaden.  

I det nya 3 mom. ändras också förfarandet för förordnande av ställföreträdare för överdirektören jämfört med den gällande lagen. Vid förhinder för överdirektören ska enligt den gällande paragrafen en tjänsteman vid verket som finansministeriet utser vara ställföreträdare för överdirektören. Lagstiftningen avviker dock till denna del från det förfarande som iakttas vid andra ämbetsverk, eftersom finansministeriet vanligen förordnar en ställföreträdare. Det föreslås att ställföreträdaren för verkets överdirektör i fortsättningen förordnas av finansministeriet på framställning av överdirektören i stället för att utses av finansministeriet.  

Enligt det nya 4 mom. får närmare bestämmelser om förordnande av ställföreträdare för överdirektören utfärdas genom förordning av statsrådet. Till denna del motsvarar paragrafen till sitt innehåll 2 kap. 1 § 5 mom. i den gällande lagen.  

Den föreslagna 1 § innehåller inte längre någon bestämmelse som motsvarar 1 § 2 mom. i den gällande lagen. Enligt den gällande bestämmelsen är överdirektörens mandatperiod fem år och han eller hon kan väljas för högst två på varandra följande mandatperioder. Perioderna har begränsats till två, eftersom överdirektören har ansetts ha omfattande beslutanderätt till exempel i fråga om utnämning av personal. Den omfattande beslutanderätten har därför uppvägts genom att antalet perioder har begränsats. Det bör dock noteras att mandatperioderna för överdirektören vid andra ämbetsverk inte har begränsats på samma sätt. Vid en helhetsbedömning kan det konstateras att det inte finns några särskilda skäl till en begränsning av perioderna för överdirektören för Verket för finansiell stabilitet och det föreslås att begränsningen av perioderna slopas. Enligt 9 a § i statstjänstemannalagen är mandatperioden för chefer för ämbetsverk i regel fem år, och därför behöver bestämmelsen om mandatperiodens längd inte heller tas in separat i lagen. 

3 kap. Fondens tillgångar och placeringen av dem samt kostnader och upplåning 

4 §.Placeringsbeslut om fondtillgångar. Det föreslås att 1 mom. ändras så att det förutsätts att det i styrelsen för stabilitetsfonden ska finnas god sakkunskap om placeringsverksamhet och riskhantering och att styrelsemedlemmarna ska ha gott anseende. Till fondens styrelses centrala uppgifter hör att besluta om fondens riskhantering och om placeringsplaner och placeringsprinciper samt att styra placeringen av tillgångarna (3 kap. 4 § 1 mom.), vilket kräver att styrelsen har bred kunskap om placeringsverksamhet. Genom den föreslagna ändringen motsvarar kraven på att det i styrelsen för stabilitetsfonden ska finnas sakkunskap om placeringsverksamhet och att styrelsemedlemmarna ska ha gott anseende de krav som ställs på pensionsfondens styrelse i lagen om statens pensionsfond (1297/2006), på Keva i lagen om Keva (66/2016) och på arbetspensionsförsäkringsbolag inom den privata sektorn i lagen om arbetspensionsförsäkringsbolag (354/1997) i fråga om styrelsens sakkunskap om placeringsverksamhet och styrelsemedlemmarnas goda anseende. Denna ändring ska tillämpas på de styrelser som tillträder efter fondens nuvarande styrelse. Det föreslås särskilda bestämmelser om detta i lagens ikraftträdandebestämmelser. 

6 §.Särskilda bestämmelser om placering av insättningsgarantifondens tillgångar. Till paragrafen fogas ett nytt 6 mom. där det föreslås de ändringar som är nödvändiga med tanke på inledandet av insättningsgarantifondens placeringsverksamhet. Enligt 6 § 2 mom. i den gällande lagen får insättningsgarantifondens tillgångar inte placeras i inlåningsbanker som betalar insättningsgarantiavgifter. Bestämmelsen har lett till oklarhet om huruvida insättningsgarantifonden kan öppna ett betalningsrörelsekonto i en sådan inlåningsbank eller om det ska betraktas som en sådan förbjuden placering som avses i bestämmelsen.  

Syftet med 6 § 2 mom. har varit att förhindra placeringar i en inlåningsbanks aktier, värdepapper eller annat på ett sådant sätt att fondens tillgångar kan äventyras om inlåningsbanken i fråga skulle gå omkull. Avsikten har också varit att förhindra uppkomsten av sådana potentiellt farliga kopplingar där insättningsgarantifondens tillgångar har placerats i en bank vars fall kan utlösa ett behov av att använda insättningsgarantifonden i form av betalning av insättningsgarantiavgifter. Det är inte ändamålsenligt att alla inlåningsbanker som betalar insättningsgarantiavgifter lämnas utanför möjligheten att insättningsgarantifonden till exempel kan öppna och använda ett betalningsrörelsekonto i dem. En sådan avgränsning skulle helt utesluta finländska inlåningsbanker och tillåta endast vissa utländska inlåningsbanker. För att förtydliga situationen fogas till paragrafen ett nytt 6 mom. där det konstateras att med avvikelse från 2 mom. kan insättningsgarantifonden inneha ett betalningsrörelsekonto i en inlåningsbank för skötseln av betalningsrörelsen i samband med fondens placeringsverksamhet. Således kan betalningsrörelsen i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet skötas via en inlåningsbanks eller ett utländskt kreditinstituts inlåningskonto. Ett betalningsrörelsekonto är nödvändigt för att transaktioner i anslutning till placeringar ska kunna skötas.  

I det nya 6 mom. föreslås dessutom sådana undantag i förordningen om statsbudgeten (1243/1992, nedan budgetförordningen) och Statskontorets anvisningar och föreskrifter om betalningsrörelse som utfärdats med stöd av lagen om statsbudgeten som är nödvändiga för inledandet av insättningsgarantifondens placeringsverksamhet. Det föreslås att vid skötseln av betalningsrörelsen i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet behöver 27 § 2 och 3 mom. i budgetförordningen inte iakttas. Insättningsgarantifonden kan således ingå avtal om skötseln av betalningsrörelsen i samband placeringsverksamhet också med någon annan aktör än statens betalningsrörelsebank. Detta gör det möjligt för insättningsgarantifonden att ordna placeringsverksamheten och arrangemangen till stöd för den på det sätt som är mest ändamålsenligt och totalekonomiskt mest fördelaktigt med beaktande av fondens syfte och verksamhetens karaktär och då är fonden inte beroende av ett avtal som ingåtts med statens betalningsrörelsebank. För att insättningsgarantifonden ska kunna lägga ut fondens placeringsverksamhet är det behövligt att avvika från 27 § 3 mom. så att också en tjänsteleverantör som valts på grund av utläggning kan vara en sådan redogörare som nämns i bestämmelsen och således till exempel debitera avgifter enligt köpuppdraget från betalningsrörelsekontot och betala dem vidare till motparten i värdepappershandeln.  

Vid skötseln av betalningsrörelsen i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet kan enligt förslaget avvikelse göras från 28 § 2 mom. i budgetförordningen, och det betalningsrörelsekonto som används i placeringsverksamheten behöver således inte dagligen tömmas till fondens allmänna inkomstkonto eller utgiftskontot täckas med medel från det allmänna utgiftskontot. Med tanke på betalningsrörelsen i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet är det inte ändamålsenligt att vidta dessa åtgärder dagligen när kontot används bland annat i anslutning till köp och försäljning av värdepapper och kostnader i anslutning till dessa uppdrag debiteras från kontot. För att kontot ska kunna användas i placeringsverksamhet och en eventuell extern tjänsteleverantör till exempel ska kunna debitera kontot enligt klareringen av köpet, är det även behövligt att avvika från 29 § 2 mom. i budgetförordningen i fråga om de begränsningar som gäller användare av betalningsrörelsekontot.  

Det föreslås att i fråga om insättningsgarantifondens placeringsverksamhet ska avvikelse kunna göras också från 35 § 2 mom. i budgetförordningen, varvid betalningsrörelsen i samband med fondens placeringsverksamhet kan skötas via fondens betalningsrörelsekonton i stället för via verkets betalningsrörelsekonton. Skötseln av placeringsverksamheten enbart via verkets konton leder till en situation där fondens tillgångar och de medel som används för förvaltningen av verket inte har åtskilts på behörigt sätt på betalningsrörelse- och förvaringskontona. 

De föreskrifter och anvisningar som Statskontoret eventuellt har meddelat med stöd av 24 c § i lagen om statsbudgeten om skötseln av betalningsrörelser eller om de system som används i dem tillämpas inte på skötseln av betalningsrörelsen i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet. Statskontorets anvisningar om betalningsrörelser har inte utarbetats med tanke på placeringsverksamhet och de lämpar sig dåligt för sådan verksamhet samt ställer oskäliga begränsningar och svårigheter vid genomförandet av fondens placeringsverksamhet. I andra betalningsrörelser än betalningsrörelser i samband med insättningsgarantifondens placeringsverksamhet ska Verket för finansiell stabilitet och insättningsgarantifonden fortfarande iaktta bestämmelserna i budgetförordningen och Statskontorets föreskrifter och anvisningar.  

5 kap. Insättningsgaranti 

7 §.Användning av insättningsgarantifondens tillgångar. Det föreslås att i 3 mom. 1 punkten slopas möjligheten att använda insättningsgarantifondens tillgångar i samband med insolvensförfaranden för överföring av inlåningsstocken på den grunden att betalning av ersättningar till insättarna i stället för en överföring av inlåningsstocken sannolikt kommer att äventyra förtroendet för Finlands finansiella system. Genom 3 mom. har artikel 11.6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/49/EU om insättningsgarantisystem (nedan insättningsgarantidirektivet) genomförts. Enligt direktivet får insättningsgarantimyndigheterna använda insättningsgarantifondens tillgångar bland annat för att finansiera överföringen av inlåningsstocken i samband med insolvensförfaranden, om kostnaderna för detta inte överstiger nettobeloppet av de insättningsgarantiersättningar som alternativt ska betalas ut. I direktivet föreskrivs det inte om någon möjlighet att finansiera överföringen av inlåningsstocken på andra grunder än utifrån en sådan kostnadsberäkning, vilket också Europeiska kommissionen har fäst uppmärksamhet vid kontrollen av genomförandet av direktiven. Möjligheten att finansiera överföring av inlåningsstocken på den grunden att alternativet att betala insättningsgarantiersättningar skulle äventyra det finansiella systemets stabilitet är till denna del nationell kompletterande reglering, som nu föreslås bli slopad.  

14 §.Insättningsgarantifondens resolutionsfinansiering. I 5 mom. rättas de fel som beskrivs i avsnitt 2.2 i denna proposition. Genom paragrafen har artikel 109.1 fjärde stycket i resolutionsdirektivet genomförts.  

Insättningsgarantifondens tillgångar får enligt 5 kap. 14 § 3 mom. användas för finansiering av resolutionsåtgärder högst till det nettoförlustbelopp som fonden skulle ha ansvarat för genom att betala insättningsgarantiersättningar till insättarna, om inlåningsbanken hade försatts i konkurs. Om det vid den värdering som görs efter användningen av resolutionsverktyg emellertid konstateras att insättningsgarantifonden har finansierat resolutionen mer än beloppet av nettoförlusterna vid konkursförfarandet, har insättningsgarantifonden rätt att få den andel som överstiger nettoförlusterna ur EU:s resolutionsfond. I bestämmelsen förutsätts det att verket ska begära att resolutionsnämnden överför en andel som motsvarar skillnaden till insättningsgarantifonden.  

20 §.Automatiserade beslut. Det föreslås att paragrafen upphävs. Till förvaltningslagen har fogats ett nytt 8 b kap. där det föreskrivs om myndigheternas automatiserade beslutsfattande. Verket kan således meddela automatiserade beslut i fråga om utbetalning av insättningsgarantiersättningar enligt 5 kap. 10 § och 11 § 1 mom. i lagen om myndigheten för finansiell stabilitet direkt med stöd av 53 e § i förvaltningslagen. Det finns således inte längre något behov av en särskild bestämmelse i lagen. Paragrafen upphävs efter den övergångsperiod som nämns i 9 kap., från och med den 1 november 2024.  

6 kap. Fondens bokslut och revision 

1 §.Fondens bokslut och revision. Det föreslås att 3 mom. ändras så att utöver två revisorer kan en revisionssammanslutning vara revisor för stabilitetsfonden. Revisionssammanslutningens huvudansvariga revisor ska vara en sådan CGR- eller OFGR-revisor som avses i revisionslagen (1141/2015). Finansministeriet tillsätter två revisorer eller en revisionssammanslutning för tre år i sänder i enlighet med gällande bestämmelser. 

7 kap. Särskilda bestämmelser 

6 §.Överklagande. De föreslagna 2 och 3 mom. motsvarar 1 och 2 mom. i den gällande lagen. Till paragrafen fogas ett nytt 1 mom., varvid det nuvarande 1 och 2 mom. blir 2 och 3 mom. 

I det nya 1 mom. föreskrivs det om möjligheten att begära omprövning av ett beslut som verket har meddelat genom automatiserat beslutsfattande i enlighet med förvaltningslagen. Bestämmelsen utgör ett undantag från vad som föreskrivs i 2 mom., det vill säga att ändring i verkets beslut huvudsakligen ska sökas genom besvär. I fråga om beslut som fattats med hjälp av automatiserat beslutsfattande har det på det sätt som beskrivs i 12 kap. ansetts behövligt att föreskriva om möjligheten att begära omprövning av beslut avgiftsfritt genom ett administrativt förfarande. Enligt förslaget ska möjligheten att begära omprövning gälla sådana beslut om utbetalning av insättningsgarantiersättningar enligt 5 kap. 10 § eller 11 § 1 mom. som verket har meddelat med hjälp av automatisk databehandling. 

Vid omprövningsförfarandet tillämpas 7 a kap. i förvaltningslagen. Med avvikelse från 7 a kap. 49 f § i förvaltningslagen får enligt förslaget ett beslut verkställas i enlighet med 3 mom. i denna paragraf trots att en begäran om omprövning är anhängig. Ett rättelsebeslut får överklagas på det sätt som anges i 2 mom. genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol 

I 2 mom. föreskrivs det i enlighet med den gällande lagen att verkets beslut får överklagas genom besvär hos Helsingfors förvaltningsdomstol. Verket fattar beslut om till exempel användningen av resolutionsverktyg och av fondens tillgångar samt om tidpunkten då insättningsgarantifondens betalningsskyldighet uppkommer. Det är motiverat att koncentrera behandlingen av besvär till Helsingfors förvaltningsdomstol bland annat för att domstolen behandlar besvär som gäller Finansinspektionens beslut och för att den har kännedom om finansmarknadens funktion. På besvärsförfarandet tillämpas förvaltningsprocesslagen. På sökande av ändring i beslut som fattats av EU:s resolutionsnämnd tillämpas EU:s resolutionsförordning. Verket ska ha rätt att hos högsta förvaltningsdomstolen söka ändring i Helsingfors förvaltningsdomstols beslut genom vilket förvaltningsdomstolen har ändrat eller upphävt verkets beslut. 

I 3 mom. föreskrivs det i enlighet med den gällande bestämmelsen att verkets beslut ska iakttas trots överklagande, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat eller om inte något annat föreskrivs någon annanstans i lag. 

7.3  Lagen om resolution av kreditinstitut och värdepappersföretag

8 kap. Skuldnedskrivning och konvertering av skulder till kapitalbasinstrument 

7 b §.Minimikravet för globala systemviktiga institut, större dotterföretag och andra stora institut. I 3 mom. föreslås de ändringar som det så kallade Daisy Chain-avdragssystemet förutsätter och genom vilka de ändringar av artikel 45d.4 i resolutionsdirektivet som gjorts i förordning (EU) 2022/2036 genomförs. Bestämmelsen är tillämplig på globala systemviktiga institut (G-SII) som är moderbolag och sådana G-SII-enheter som hör till ett sådant institut och som utgör resolutionsenheter eller enheter från tredjeland som skulle utgöra resolutionsenheter, om de var etablerade inom EES. Enligt bestämmelsen ska resolutionsmyndigheterna beräkna ett ytterligare krav enligt 7 b § 2 mom. i enlighet med en resolutionsstrategi med flera ingångspunkterstrategin för varje resolutionsenhet och enhet i tredjeland samt i enlighet med en resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt för ett moderföretag som är etablerat i en EES-stat, när resolutionsmyndigheterna överväger avdrag från dessa enheters och moderföretagets kvalificerade skuldposter eller utjämning av skillnaderna mellan minimikraven enligt 10 §. 

10 §.Samarbete med andra EES-staters resolutionsmyndigheter. I 3 och 4 mom. föreslås de ändringar som det så kallade Daisy Chain-avdragssystemet förutsätter och genom vilka de ändringar av artikel 45h.2 i resolutionsdirektivet som gjorts i förordning (EU) 2022/2036 genomförs. Det föreslås att bestämmelserna kompletteras så att utöver på det G-SII-institut som är moderföretag och de G-SII-enheter som hör till institutet och som utgör resolutionsenheter ska bestämmelsen dessutom tillämpas på sådana enheter i tredjeland som hör till institutet och som skulle vara resolutionsenheter om de var etablerade inom EES.  

Resolutionsmyndigheterna kan, om de villkor som nämns i bestämmelsen uppfylls, besluta om åtgärder för att minimera skillnaden mellan det krav som beräknats i enlighet med en resolutionsstrategi med en enda utgångspunkt för G-SII-moderföretaget och de sammanräknande krav som beräknats i enlighet med en resolutionsstrategi med flera utgångspunkter för G-SII-enheter och enheter i tredjeland. Vid jämförelsen beaktas i fråga om G-SII-moderföretag summan av det minimikrav som beräknats i enlighet med artikel 12a b i EU:s tillsynsförordning och det ytterligare kravet enligt 7 b § 3 mom. Vid jämförelsen när det gäller G-SII-enheter och enheter i tredjeland sammanräknas summan av de minimikrav som beräknats i enlighet med artikel 12a a i EU:s tillsynsförordning för alla dessa enheter samt summan av de ytterligare krav som beräknats i enlighet med 7 b § 3 mom. Summan av kraven för resolutionsenheter och enheter i tredjeland får dock efter eventuella justeringar inte vara lägre än det sammanlagda teoretiska minimikravet och ytterligare kravet enligt en resolutionsstrategi med en enda ingångspunkt för ett moderföretag som är etablerat i en EES-stat. Skillnaderna mellan kraven kan minskas för att jämna ut skillnaderna mellan medlemsstaterna eller tredjeländer i det totala riskexponeringsbeloppet.