1
Överenskommelsens innehåll och förhållande till lagstiftningen i Finland
Artikel 1. I artikeln fastställs vad som avses bland annat med lagstiftning, behörig institution, försäkringsperiod och förmån i överenskommelsen. Definitioner av det här slaget som indirekt inverkar på tolkning och tillämpning av bestämmelser som hör till den materiella lagstiftningens område hör till området för lagstiftningen.
Artikel 2. I artikeln anges vilken lagstiftning som omfattas av överenskommelsen. Med avseende på Sydkorea tillämpas överenskommelsen på all lagstiftning som gäller pensionsförsäkring och arbetslöshetsförsäkring för arbetstagare. Med avseende på Finland tillämpas överenskommelsen på lagstiftning som gäller ålderspension, invalidpension och familjepension inom arbetspensionssystemet samt lagstiftning som gäller arbetslöshetsförsäkring, men endast till den del det är fråga om omfattande av arbetslöshetsförsäkringen och betalning av avgifter. Den sydkoreanska arbetslöshetsförsäkringen berörs likaså av överenskommelsen endast vad gäller försäkrande.
Överenskommelsen tillämpas också på lagstiftning som ändrar, kompletterar, sammanför eller ersätter lagstiftning som omfattas av överenskommelsen.
Artikel 3. I artikeln föreskrivs att överenskommelsen ska tillämpas på personer som omfattas eller har omfattats av finsk eller sydkoreansk lagstiftning. Dessutom ska överenskommelsen tillämpas på efterlevande och föräldralösa som har pensionsrätt efter en arbetstagare eller företagare som har omfattats av finsk eller sydkoreansk lagstiftning.
Artikel 4. I artikeln föreskrivs om likabehandling av dem som omfattas av överenskommelsens tillämpningsområde. När finsk lagstiftning tillämpas ska personer som omfattas av överenskommelsen behandlas likvärdigt med finska medborgare. I finsk arbetspensionslagstiftning finns inga bestämmelser baserade på medborgarskap och inte heller lagstiftningen om arbetslöshetsförsäkring innehåller några begränsningar på grund av medborgarskap.
Artikel 5. I artikeln föreskrivs det om betalning av förmåner utomlands. Pensionerna som avses i överenskommelsen beviljas och betalas också till förmånstagare som vistas eller är bosatta inom den andra avtalsstatens territorium. Pension ska också betalas till den andra avtalsstatens medborgare som bor i ett tredje land, om pension betalas till det egna landets medborgare i det landet. Enligt finsk arbetspensionslagstiftning ska pensioner betalas till pensionstagaren oberoende av var han eller hon är bosatt.
Artikel 6. Artikeln innehåller huvudregeln för tillämplig lagstiftning. Enligt den ska en arbetstagare eller företagare som arbetar inom den andra avtalsstatens territorium omfattas av den statens lagstiftning med avseende på det arbetet. Bestämmelsen om lagval är oberoende av personens bostadsort eller arbetsgivarens eller företagets hemort. Pensions- och arbetslöshetsförsäkringen jämte förmåner fastställs utifrån personens arbete och lagstiftningen i den stat där arbetet utförs. Även de skyldigheter som hänför sig till pensionsskyddet och utkomstskyddet för arbetslösa, såsom försäkringsavgifter, fastställs enligt samma lagstiftning.
Artikel 7. Artikeln innehåller särskilda bestämmelser om tillämplig lagstiftning, genom vilka man kan avvika från huvudregeln i artikel 6. När det är fråga om att en arbetstagare är utsänd till den andra avtalsstaten för att arbeta, kan arbetstagaren omfattas av utresestatens lagstiftning högst 60 månader. Detsamma gäller också en arbetstagare som en arbetsgivare som är verksam inom en avtalsstats territorium har sänt ut för att arbeta i sitt moder-, dotter- eller systerföretag inom den andra avtalsstatens territorium. Om det är fråga om en företagare som normalt är verksam inom en avtalsstats territorium gäller tiden på högst 60 månader också när personen tillfälligt är verksam som företagare inom den andra avtalsstatens territorium.
Enligt punkt 3 kan ovannämnda maximitid förlängas i fråga om enskilda personer genom ett avtal mellan de behöriga myndigheterna, de behöriga institutionerna eller de institutioner som de har utsett. Ett avtal om förlängning förutsätter också en begäran från företagaren eller en gemensam begäran från arbetstagaren och arbetsgivaren. Med stöd av bestämmelserna i denna artikel avviker man alltså från huvudregeln i artikel 6.
Artikel 8. I artikeln ingår bestämmelser om fartygs- och flygbesättning. Enligt punkt 1 påverkar överenskommelsen inte hur en person som är anställd som befäl eller besättningsman ombord på ett fartyg försäkras enligt pensionslagstiftningen eller lagstiftningen om utkomstskydd för arbetslösa.
På en person som är anställd som befäl eller manskapet ombord på ett luftfartyg tillämpas enligt punkt 2 lagstiftningen i den avtalsstat där det företag som är arbetsgivare har sitt huvudkontor. Om en person är anställd hos en filial eller representation som finns inom den andra avtalsstatens territorium tillämpas dock lagstiftningen i den avtalsstat där filialen eller representationen finns, om det inte är fråga om en utsänd arbetstagare enligt artikel 7.
Artikel 9. I artikeln föreskrivs att överenskommelsen inte inverkar på tillämpningen av bestämmelserna i Wienkonventionen om diplomatiska förbindelser eller Wienkonventionen om konsulära förbindelser.
Enligt punkt 2 ska en avtalsstats regeringstjänsteman som utsänds för att arbeta inom den andra avtalsstatens territorium fortfarande omfattas av den förstnämnda avtalsstatens lagstiftning. Denna bestämmelse gäller också personer som enligt en avtalsstats lagstiftning ska betraktas som tjänstemän förutsatt att personen omfattades av den avtalsstatens sociala trygghetssystem omedelbart innan anställningsförhållandet började.
Artikel 10. I artikeln föreskrivs att de behöriga myndigheterna eller de institutioner som de har utsett får komma överens om undantag från bestämmelserna i artiklarna 6—9 för vissa personer eller grupper av personer, förutsatt att de berörda personerna omfattas av lagstiftningen i någon av avtalsstaterna. Med stöd av denna bestämmelse kan man avvika från lagstiftningen om arbetspensions- och arbetslöshetsförsäkring.
Artikel 11. I artikeln finns en bestämmelse om sammanläggning av försäkringsperioder. Den behöriga institutionen ska vid behov beakta även försäkringsperioder som fullgjorts i den andra avtalsstaten för pensionsrätt. Med detta förfarande kan en person ha nytta av försäkringsperioder som fullgjorts i vardera avtalsstaten. Sålunda läggs perioder som en person fullgjort enligt finsk arbetspensionsförsäkring samman med perioder som fullgjorts i Sydkorea, för att kravet på 10 års försäkringsperiod enligt sydkoreansk lagstiftning ska bli fullgjort och personen i fråga få rätt till pension från Sydkorea.
Artikel 12. Artikeln innehåller särskilda bestämmelser avseende Sydkorea. Där förutsätter lagstiftningen en försäkringsperiod på minst 10 år för att pensionsrätt ska uppkomma. Även försäkringsperioder som en person intjänat i Finland duger för att uppfylla detta krav. Då beräknas pensionsbeloppet från Sydkorea som en pro rata-förmån, dvs. enligt reglerna i punkt 2. Enligt punkt 3 bestäms återbetalning av engångsbelopp enligt sydkoreansk lagstiftning enbart enligt sydkoreansk lagstiftning. Sålunda kan enbart sydkoreanska medborgare få engångsbelopp på vissa villkor.
Artikel 13. Artikeln innehåller särskilda bestämmelser avseende Finland. Den behöriga institutionen i Finland ska vid behov beakta försäkringsperioder som fullgjorts enligt sydkoreansk lagstiftning. Enligt punkt 2 beräknas förmånsbeloppet enbart enligt finsk lagstiftning och enligt punkt 3 ska vid beräkning av förmånsbeloppet beaktas endast de förvärvsinkomster som den berörda personen har erhållit inom finskt territorium.
Artikel 14. Enligt artikeln ska de behöriga myndigheterna ingå ett verkställighetsavtal om tillämpning av överenskommelsen. I avtalet utses också förbindelseorgan för verkställigheten.
Artikel 15. Bestämmelsen gäller utbyte av information och ömsesidigt bistånd. De behöriga myndigheterna och institutionerna bistår varandra i den utsträckning som den egna lagstiftningen tillåter för att tillämpa överenskommelsen. Biståndet är avgiftsfritt.
Artikel 16. Bestämmelsen gäller skydd av personuppgifter. Enligt bestämmelsen får sådana uppgifter om en enskild person som vidarebefordrats från den andra avtalsstaten användas enbart för tillämpning av överenskommelsen och av den lagstiftning som överenskommelsen gäller. På uppgifterna ska tillämpas den berörda avtalsstatens nationella lag om integritetsskydd och om konfidentialitet för personrelaterade uppgifter.
Artikel 17. Det föreskrivs i artikeln att befrielse från avgifter som gäller handlingar som ska lämnas in för tillämpning av lagstiftningen i en avtalsstat ska utvidgas till att omfatta motsvarande handlingar som ska lämnas in för tillämpning av den andra avtalsstatens lagstiftning. Sådana avgifter regleras i lag, så bestämmelsen hör till området för lagstiftningen. Enligt artikeln behöver inte heller handlingar eller intyg legaliseras av en diplomatisk eller konsulär myndighet. De behöriga myndigheterna och behöriga institutioner samt förbindelseorganen ska också godkänna varandras bestyrkta avskrifter av handlingar utan vidare intygande.
Artikel 18. Enligt artikeln ska avtalsstaternas officiella språk eller engelska användas när överenskommelsen tillämpas. Enligt punkt 2 får ansökningar eller handlingar som har lämnats in till den behöriga myndigheten, den behöriga institutionen eller förbindelseorganet i en avtalsstat inte avslås eller avvisas enbart på den grund att den är skriven på den andra avtalsstatens officiella språk. Bestämmelsen avviker från bestämmelserna i språklagen (423/2003) och från språkbestämmelserna i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) och hör därför till området för lagstiftningen. Dessutom inverkar bestämmelsen i punkt 2 på propositionens behandlingsordning.
Artikel 19. I artikeln föreskrivs att en pensionsansökan som lämnats in i den ena avtalsstaten gäller även motsvarande förmåner enligt den andra avtalsstatens lagstiftning, om personen i fråga vid tidpunkten för ansökan på grund av ålder har en laglig rätt att lämna in ansökan om en förmån från den andra avtalsstaten och om han eller hon begär att ansökan ska behandlas enligt lagstiftningen i den andra avtalsstaten eller lämnar information om att försäkringsperioder har fullgjorts enligt den andra avtalsstatens lagstiftning. Enligt punkt 3 ska vid betalning av dröjsmålsförhöjning enligt finsk arbetspensionslagstiftning inte beaktas den tid som har förflutit innan förbindelseorganet i Finland tog emot ansökan.
Artikel 20. I artikeln föreskrivs om inlämnande av ansökningar, meddelanden och besvärsskrifter. Enligt artikeln bestämmer den dag då en ansökan eller besvärsskrift har lämnats in till den andra avtalsstatens behöriga myndighet, behöriga institution eller förbindelseorgan när ansökan eller besvärsskriften blir anhängig. Bestämmelsen avviker från förmånslagstiftningen och hör därför till området för lagstiftningen.
Artikel 21. Artikeln gäller utbetalning av förmåner och syftar till att säkerställa betalningen av förmånerna till personer i den andra avtalsstaten också när valutareglering eller motsvarande åtgärder råder.
Artikel 22. Bestämmelsen gäller tvistlösning. I det första skedet ska tvister lösas genom förhandlingar mellan de behöriga myndigheterna. Om de behöriga myndigheterna inte lyckas lösa tvisten, ska den lösas via diplomatiska kanaler mellan avtalsstaterna. Vid tvistlösning på det sätt som anges i artikeln kan det på ett för Finland bindande sätt bli fastslaget hur en viss avtalsbestämmelse som hör till området för lagstiftningen ska tolkas. Sådana bestämmelser anses höra till området för lagstiftningen.
Artikel 23. Artikeln innehåller övergångsbestämmelser. Enligt punkt 5 får personer som vid tidpunkten för överenskommelsens ikraftträdande arbetar som utsända arbetstagare och företagare i den andra avtalsstaten räkna att den arbetsperiod på högst 60 månader som avses i artikel 7 börjar den dag då överenskommelsen träder i kraft.
Artikel 24. Avtalsstaterna förbinder sig att se över överenskommelsen på den andra avtalsstatens begäran. Enligt punkt 2 ska en översyn ske senast 10 år efter överenskommelsens ikraftträdande. Då ska det bedömas huruvida överenskommelsen bör ändras för att garantera bästa möjliga sociala trygghet för de medborgare i avtalsstaterna som omfattas eller ha omfattats av båda avtalsstaternas sociala trygghetssystem.
Artiklarna 25—26. Dessa artiklar innehåller sedvanliga slutbestämmelser.