7.1
Lagen om ändring och temporär ändring av lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport
1 §. Lagens syfte.
Enligt förslaget ska paragrafen om syftet med lagen om distributionsskyldighet ändras så att den motsvarar det utvidgade tillämpningsområdet.
I framtiden ska lagens syfte vara att i enlighet med de mål och bestämmelser som fastställts i RED III-direktivet främja användningen av förnybara drivmedel samt av el som används för transporter, det vill säga el för transporter, för att motorbensin, dieselolja och naturgas ska kunna ersättas i vägtrafiken.
2 §. Definitioner.
Det föreslås att definitionen av förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung i 1 mom. 3 punkten ändras, så att orden ”flytande och gasformiga” stryks och ordet ”drivmedel” ersätts med ordet ”bränslen”. Ändringen grundar sig på artikel 2.36 i RED III-direktivet, där den ursprungliga definitionen ”förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung” har ersatts med termen ”förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung”. Enligt direktivet avses med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung flytande och gasformiga bränslen vilkas energiinnehåll hämtas från andra förnybara energikällor än biomassa. I definitionen är det inte längre nödvändigt att precisera att det handlar om flytande eller gasformiga bränslen av icke-biologiskt ursprung. Hänvisningen till drivmedel har inte heller ansetts nödvändig, eftersom användningsobjektet för RFNBO-bränslen redan framgår av lagens tillämpningsområde. Samtidigt föreslås det att 1 mom. 4 punkten ändras så att den motsvarar den nya definitionen av RFNBO-bränslen.
Enligt förslaget ska definitionen i 1 mom. 11 punkten kompletteras vad gäller el för transporter. Med leverans till konsumtion ska också avses leverans av el för transporter till konsumtion via en eller flera laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten. Det var inte möjligt att utnyttja definitionen om överlåtelse till förbrukning enligt lagen om punktskatt på elström och vissa bränslen (1260/1996) som definition för leverans av el för transporter till konsumtion, eftersom kontrollpunkten för leverans till konsumtion då skulle definieras i ett för tidigt skede i relation till den föreslagna definitionen av leverantör av el för transporter. Därför föreslås som definition av leverans av el för transporter till konsumtion en egen definition som är separat från beskattningen.
En teknisk ändring föreslås i 1 mom. 15 punkten, så att ett kommatecken fogas till slutet av den.
Till 1 mom. fogas nya 16 och 17 punkter. I 16 punkten definieras leverantör av el för transporter. I RED III-direktivet specificeras inte vad som avses med ekonomiska aktörer som levererar el från förnybara energikällor till elfordon. Det föreslås att en leverantör av el för transporter ska avse en sådan ansvarig för laddningspunkt som avses i artikel 2.39 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2023/1804 om utbyggnad av infrastruktur för alternativa drivmedel och om upphävande av direktiv 2014/94/EU (nedan
infrastrukturförordningen
). Enligt infrastrukturförordningen avses med ansvarig för laddningspunkt den enhet som har ansvar för förvaltning och drift av en laddningspunkt och som tillhandahåller en laddningstjänst till slutanvändare, även när detta utförs på uppdrag av en leverantör av mobilitetstjänster och i dess namn. I lagen föreslås det dock att termen leverantör av el för transporter används i stället för termen ansvarig för laddningspunkt, för att bättre beskriva aktörens roll i distributionsskyldighetssystemet. En leverantör av mobilitetstjänster (mobile service provider) eller roaming-partner är inte sådana leverantörer av el för transporter som avses i lagen.
I nya 17 punkten i 1 mom. föreslås en definition av laddningspunkt som är tillgänglig för allmänheten. Med laddningspunkt som är tillgänglig för allmänheten ska avses en sådan laddningspunkt enligt artikel 2.48 i infrastrukturförordningen som är tillgänglig för allmänheten på det sätt som avses i artikel 2.45 i den förordningen och vars mätinstrument uppfyller de krav som anges i lagen om mätinstrument (707/2011).
RED III-direktivet förutsätter att el som levererats för transporter via offentliga laddningspunkter inkluderas i den nationella distributionsskyldigheten. Direktivet definierar dock inte vad som avses med offentliga laddningspunkter. I fråga om laddningspunkter hänvisar RED III-direktivet dock till definitionen i artikel 2.48 i infrastrukturförordningen enligt vilken laddningspunkt avser ett fast eller mobilt gränssnitt, via eller utan anslutning till elnät, som möjliggör överföring av el till ett elfordon och som, även om den kan ha ett eller flera anslutningsdon för att passa olika typer av anslutningsdon, kan ladda endast ett elfordon åt gången, och som utesluter anordningar med en uteffekt på högst 3,7 kW vars primära syfte inte är laddning av elfordon.
Enligt artikel 2.45 i infrastrukturförordningen avses med infrastruktur för alternativa drivmedel som är tillgänglig för allmänheten infrastruktur för alternativa drivmedel som är belägen på en plats eller i en fastighet som är öppen för allmänheten, oavsett om infrastrukturen för alternativa drivmedel är belägen på allmän eller privat mark, oavsett om begränsningar eller villkor gäller för tillträde till platsen eller fastigheten och oberoende av de tillämpliga användningsvillkoren för infrastrukturen för alternativa drivmedel. I skäl 11 i infrastrukturförordningen konstateras att laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten omfattar till exempel privatägda laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten och som är placerade på offentlig eller privat mark, i form av till exempel allmänna parkeringsplatser eller parkeringsplatser vid köpcentrum. En laddningspunkt som är placerad på privat mark och som är tillgänglig för allmänheten bör anses vara tillgänglig för allmänheten även när tillträdet är begränsat till en viss allmän användargrupp, till exempel kunder. Laddningspunkter för bildelningssystem bör anses vara tillgängliga för allmänheten endast om de uttryckligen ger tredjepartsanvändare tillträde. Laddningspunkter som är placerade på privat mark och till vilka tillträdet är begränsat till en begränsad, bestämd personkrets, till exempel parkeringsplatser i kontorsbyggnader eller terminaler som endast anställda eller behöriga personer har tillträde till, bör inte anses vara laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten.
Definitionen av laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten i infrastrukturförordningen kan anses vara ändamålsenlig att använda som definition även i lagen om distributionsskyldighet. Till denna del hänvisas i definitionen av laddningspunkt som är tillgänglig för allmänheten till definitionerna i infrastrukturförordningen.
Dessutom förutsätts att mätinstrumentet i den laddningspunkt som är tillgänglig för allmänheten uppfyller kraven enligt lagen om mätinstrument (707/2011). Syftet med lagen om mätinstrument är att säkerställa att mätinstrumentens funktion, mätmetoderna och mätresultaten är tillförlitliga. Syftet med kravet är att säkerställa att det vid laddningspunkterna som tillhör dem som deltar i handeln för att mot ersättning fullgöra en annan distributörs distributionsskyldighet finns tillförlitliga mätare för att verifiera mängden distribuerad el. Samtidigt säkerställs att elmätningen vid alla laddningspunkter sker enligt samma standarder. I Finland utövar Säkerhets- och kemikalieverket tillsyn över att laddningspunkterna följer lagen om mätinstrument.
5 §. Leverans av förnybara drivmedel till konsumtion.
Det föreslås att paragrafen ändras för att inkludera skrivningarna i regeringsprogrammet och bestämmelserna i RED III-direktivet i distributionsskyldigheten.
Enligt förslaget ska 1 mom. ändras så att det till det inledande stycket fogas ett omnämnande om el för transporter. I artikel 27 i RED III-direktivet föreskrivs om beräkningsregler inom transportsektorn. Enligt artikel 27.2 a ska alla bränslen och all el som levereras till transportsektorn beaktas vid beräkningen av nämnaren, det vill säga mängden energi som används inom transportsektorn. Enligt artikel 27.2 b ska energiinnehållet i alla typer av energi från förnybara energikällor som levereras till alla transportsätt, inklusive till internationell bunkring, på varje medlemsstats territorium beaktas vid beräkningen av täljaren, dvs. den mängd energi från förnybara energikällor som används inom transportsektorn.
Enligt förslaget ska distributionsskyldigheten fortfarande till största delen basera sig på distributionen av förnybara drivmedel, men vid beräkningen av distributionsskyldigheten ska i framtiden även el för transporter beaktas. Ändringen ska beaktas i det inledande stycket till 5 § 1 mom., till vilket fogas omnämnanden om el för transporter och förnybar el för transporter. El för transporter ska avse el som distribueras för transporter, oberoende av om elen har producerats från fossila eller förnybara källor. Närmare bestämmelser om förnybar el för transporter föreslås i nya 5 c §. Samtidigt föreslås det att definitionen av förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung uppdateras i det inledande stycket.
Dessutom ändras 1 mom. i enlighet med skrivningarna i regeringsprogrammet, så att nivåerna på distributionsskyldigheten sänks under 2025–2027 jämfört med de nuvarande nivåerna. Således ska distributionsskyldigheten vara 16,5 procent år 2025, 19,5 procent år 2026 och 22,5 procent år 2027. I propositionen föreslås ingen ändring av nivåerna på distributionsskyldigheten under 2028–2030.
Det föreslås att det nuvarande 2 mom. upphävs. Bestämmelsen om att energiinnehållet i ett biodrivmedel ska räknas dubbelt vid uppfyllandet av distributionsskyldigheten gällde år 2020, vilket innebär att bestämmelsen är onödig i nuläget.
Det gällande 3 mom. blir ett nytt 2 mom. I fortsättningen föreskrivs det i 2 mom. om hållbarhetskriterier för förnybara drivmedel. Momentet är till största delen oförändrat, men hänvisningen till det upphävda 2 mom. stryks. Distributören ska i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om biodrivmedel, flytande biobränslen och biomassabränslen visa att de förnybara drivmedel som avses i 1 mom. uppfyller de hållbarhetskriterier som anges i den lagen.
Det gällande 4 mom. blir ett nytt 3 mom. I 3 mom. föreskrivs det om den så kallade tilläggsskyldigheten. Det ska även i framtiden vara möjligt att fullgöra tilläggsskyldigheten med biodrivmedel eller biogas som producerats eller framställts av råvaror som avses i del A i bilagan eller med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung. I 3 mom. 1 punkten föreskrivs om tilläggsskyldigheten åren 2021−2024, dock utan att ändra nivån på tilläggsskyldigheten jämfört med nuläget. I 3 mom. 2 punkten föreskrivs om tilläggsskyldigheten år 2025, utan att ändra nivån. Nivåerna på tilläggsskyldigheten åren 2024 och 2025 har ändrats i enlighet med skrivningarna i regeringsprogrammet genom lag 1279/2023. Bestämmelser om tilläggsskyldigheten åren 2026 och 2027 finns i punkt 3, där det föreslås att nivån på tilläggsskyldigheten sänks från nuvarande sex procentenheter till fyra procentenheter. I övrigt föreslås att nivåerna på tilläggsskyldigheten förblir oförändrad.
Artikel 25.1 första stycket b i RED III-direktivet förutsätter att medlemsstaterna fastställer en skyldighet för bränsleleverantörer att säkerställa att andelen avancerade biodrivmedel och biogas som produceras från de bränsleråvaror som förtecknas i del A i bilaga IX, i kombination med andelen förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, av den energi som levereras till transportsektorn är minst 1 procent 2025 och 5,5 procent 2030, varav en andel på minst 1 procentenhet kommer från förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung 2030. Den nuvarande tilläggsskyldigheten på 10 procentenheter överskrider målet i RED III-direktivet.
Till nya 4 mom. fogas en ny skyldighet att uppfylla minimiandelen förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung, för att säkerställa att tilläggsskyldigheten som gäller RFNBO-bränslen enligt artikel 25.1 första stycket b i RED III-direktivet genomförs. Den så kallade skyldigheten att uppfylla minimiandelen RFNBO-bränslen ska enligt förslaget börja år 2028 och dess andel av distributionsskyldigheten ska öka, så att andelen RFNBO-bränslen ska vara minst 1,5 procentenheter åren 2028 och 2029 samt 4,0 procentenheter år 2030 och därefter. Den ambitiösare nivån än EU-regleringen år 2030 beror på regeringsprogrammets skrivningar om att främja vätgasekonomin samt avskiljningen och utnyttjandet av biobaserad koldioxid. I regeringsprogrammet konstateras det att Finland strävar efter en andel på 10 procent av EU:s produktion av ren vätgas och minst samma andel av den vidare användningen av vätgas. Dessutom har regeringen ställt upp ett mål för användning av tekniska sänkor. Avskiljning och utnyttjande av koldioxid från biobaserad förbränning tillsammans med ökad vätgasproduktion ska skapa en plattform för produktion av exempelvis bränslen, kemikalier och material från en hållbar kolkälla och minska beroendet av fossila råvaror. Genom skyldigheten att uppfylla minimiandelen som ingår i distributionsskyldigheten skapas efterfrågan på en ny typ av bränslen som baseras på förnybar vätgas samt avskiljning och utnyttjande av koldioxid. Den fastställda nivån grundar sig också på hörande av intressentgrupper under beredningen, där fastställandet av en tillräckligt ambitiös nivå på distributionsskyldigheten för RFNBO-bränslen framhölls allmänt.
Det föreslås att det nuvarande 5 mom. upphävs. Upphävandet beror på artikel 25 i RED III-direktivet där det inte längre föreskrivs om en separat skyldighet att uppfylla minimiandelen för biodrivmedel och biogas som produceras från de bränsleråvaror som förtecknas i bilaga IX till direktivet. Trots att direktivet uppmuntrar medlemsstaterna att fastställa differentierade mål för avancerade biodrivmedel och biogas som produceras från de bränsleråvaror som förtecknas i del A i bilaga IX samt RFNBO-bränslen på nationell nivå för att fullgöra tilläggsskyldigheten på så sätt att utvecklingen av båda bränslena främjas och expanderar, har det i den nationella beredningen emellertid ansetts vara tillräckligt att enbart fastställa en separat skyldighet att uppfylla minimiandelen vad gäller RFNBO-bränslen. Då är det i framtiden inte nödvändigt att nationellt föreskriva om en separat skyldighet att uppfylla minimiandelen för biodrivmedel och biogas som producerats av de råvaror som avses i del A i bilagan.
Det föreslås att det till nya 5 mom. fogas en bestämmelse om att tilläggsskyldigheten och skyldigheten att uppfylla minimiandelen får fullgöras med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som används som mellanprodukt vid ett raffinaderi. Enligt artikel 25.2 i RED III-direktivet ska medlemsstaterna vid beräkningen av målen om att öka användningen av förnybar energi inom transportsektorn beakta förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung även när de används som mellanprodukter för produktion av konventionella drivmedel, eller biodrivmedel förutsatt att den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom användning av förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung inte tillgodoräknas vid beräkningen av de minskade växthusgasutsläppen för biodrivmedel. Enligt nya 5 mom. i 5 § i lagen om distributionsskyldighet får skyldigheten att uppfylla minimiandelen fullgöras också med förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung som vid ett raffinaderi i Finland används som mellanprodukt, det vill säga så kallat väte som mellanprodukt, för produktion av konventionella drivmedel eller biodrivmedel, dock till en andel som är högst 0,5 procentenheter före år 2030 och 1,0 procentenheter år 2030 och därefter. Väte som mellanprodukt är det kostnadseffektivaste sättet att uppnå målet som ställts upp för RFNBO-bränslen i RED III-direktivet och därför är det motiverat att inkludera väte som mellanprodukt i distributionsskyldigheten. Användningen av väte som mellanprodukt för att fullgöra distributionsskyldigheten ska emellertid begränsas, eftersom det genom distributionsskyldigheten är önskvärt att uppmuntra till framställning och distribution av vidareförädlade produkter av i synnerhet väte. En obegränsad användning av väte som mellanprodukt minskar dessutom inte utsläppen från vägtrafiken, utan endast utsläppen från raffinaderiet. I regleringen beaktas också att det ska vara möjligt att fullgöra tilläggsskyldigheten med RFNBO-bränslen redan före år 2028, och därför är det nödvändigt att tilläggsskyldigheten även kan fullgöras med väte som mellanprodukt, om sådana produkter framställs i Finland redan före år 2028. Då ska mängden väte som mellanprodukt dock begränsas till en andel som är högst 0,5 procentenheter, liksom under 2028 och 2029. I nuläget är det i Finland möjligt att använda väte som mellanprodukt endast vid raffinaderierna i Borgå och Villmanstrand.
Det föreslås att det nuvarande 6 mom. upphävs som obehövligt. Enligt nya 6 mom. i paragrafen får den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom användning av väte som mellanprodukt inte beaktas vid beräkningen av minskningen av växthusgasutsläppen för biodrivmedel, om tilläggsskyldigheten och skyldigheten att uppfylla minimiandelen fullgörs med sådant väte som mellanprodukt som används för produktion av biodrivmedel. Bestämmelsen grundar sig på artikel 25.2 a led ii i RED III-direktivet. I praktiken beräknas minskningen av växthusgasutsläppen för det producerade biodrivmedlet samt raffinaderiets utsläpp i anknytning till detta som om raffinaderiet inte hade övergått till förnybar vätgas.
Det föreslås att nuvarande 7–10 mom. om råvarubegränsningar flyttas till 5 a §.
I nya 7 mom. befrias distributörer som frivilligt har begärt att få omfattas av distributionsskyldigheten från fullgörandet av skyldigheten att uppfylla minimiandelen. Distributörer som frivilligt har begärt att få omfattas av distributionsskyldigheten är till största delen företag som distribuerar små mängder biogas, och därför är det orimligt att kräva att de ska fullgöra skyldigheten att uppfylla minimiandelen RFNBO-bränslen.
5 a §. Råvarubegränsningar i fråga om distributionsskyldigheten.
Det föreslås att bestämmelserna om förhandsbesked i den nuvarande paragrafen flyttas till 5 b §. I framtiden ska paragrafen innehålla bestämmelser om råvarubegränsningar i fråga om distributionsskyldigheten, som för närvarande ingår i 5 § 7–10 mom. i lagen. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det nya innehållet i paragrafen.
I 1 mom. föreskrivs mer ingående än i nuläget om den maximala andelen biodrivmedel och biogas som får framställas av livsmedels- och fodergrödor. Enligt det föreslagna 1 mom. får andelen biodrivmedel och biogas som framställts av livsmedels- och fodergrödor vara högst 2,6 procentenheter av distributionsskyldigheten. Gränsen baserar sig på den maximala andel som Energimyndigheten fastställde år 2021 (Fastställande av den maximala andelen biodrivmedel och biogas framställda av livsmedels- och fodergrödor, dnr 2140/750/2021) och som nu kan fastställas på lagnivå. Under beredningen av det nationella genomförandet av RED II-direktivet var andelen biodrivmedel och biogas framställda av livsmedels- och fodergrödor år 2020 inte känd och därför överläts fastställandet av andelen till Energimyndigheten.
Det föreslås att begränsningarna av den maximala andelen biodrivmedel och biogas som framställts av livsmedels- och fodergrödor med hög risk för indirekt ändrad markanvändning flyttas till paragrafens 2 mom. Samtidigt stryks den onödiga punkten om åren 2021–2023. Förbudet om att använda så kallade biodrivmedel och biogas som framställts av råvaror med hög ILUC-risk för att fullgöra distributionsskyldigheten från och med år 2030 flyttas till ett eget moment. I momentet görs också språkliga ändringar för att förtydliga bestämmelsen. Det föreslås att momenthänvisningarna uppdateras så att de motsvarar nya 5 a §.
5 b §. Förhandsbesked.
Enligt förslaget ska bestämmelserna om överskjutande del i gällande 5 b § flyttas till nya 5 l §. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det nya innehållet i paragrafen. I paragrafen föreskrivs om förfarandet vid förhandsbesked på motsvarande sätt som i 5 a § i den gällande lagen. Paragrafhänvisningarna i 1 mom. uppdateras så att de motsvarar nya 5 § och 5 a § och samtidigt görs en teknisk ändring i 1 mom. för att förtydliga bestämmelsen.
5 c §. Förnybar el för transporter.
Det föreslås att en ny 5 c § med bestämmelser om utnyttjandet av förnybar el för transporter i distributionsskyldigheten fogas till lagen. I praktiken ska en del av den el som distribueras via laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten kunna godkännas som en del av distributionsskyldigheten. I paragrafen preciseras till vilken del el för transporter kan inkluderas i distributionsskyldigheten. Privata laddningspunkter ska enligt förslaget inte inkluderas i distributionsskyldigheten. Till denna del motsvarar bestämmelserna EU:s minimireglering. Enligt RED III-direktivet kan endast den förnybara andelen av elen godkännas som en del av distributionsskyldigheten. I framtiden ska en distributör kunna fullgöra sin distributionsskyldighet enligt 5 § 1 mom. med förnybar el som levereras för transporter via laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten i Finland.
I 2 mom. finns en närmare definition av förnybar el för transporter. Bestämmelsen grundar sig på RED III-direktivets artikel 27.2 i, enligt vilken den mängd förnybar el som levereras till transportsektorn ska fastställas genom att den mängd el som levereras till den sektorn multipliceras med den genomsnittliga andelen förnybar el som levererats på medlemsstatens territorium under de två föregående åren om inte el erhålls från en direkt anslutning till en anläggning som producerar förnybar el och levereras till transportsektorn i vilket fall den elen fullt ut ska räknas som förnybar, och el som genereras av ett solenergidrivet elfordon och används för fordonets egen användning fullt ut får räknas som förnybar. I Finland finns ingen större mängd solenergidrivna elfordon som avses i direktivet, och därför kan omnämnandet om solenergidrivna elfordon utelämnas.
Enligt förslaget ska Energimyndigheten för varje år fastställa den genomsnittliga andel förnybar el som ska tillämpas under året. Energimyndigheten fastställer andelen förnybar el utifrån data som Energimyndigheten erhåller från Statistikcentralen. Det är dock möjligt att andelen förnybar el under föregående år fastställs relativt sent och det är sannolikt att Energimyndigheten kan fastställa andelen förnybar el som ska tillämpas varje år först i slutet av det aktuella kalenderåret. Till exempel den genomsnittliga andelen förnybar el som ska tillämpas år 2025 kan troligen fastställas först i slutet av 2025, då mängden förnybar el under 2024 har verifierats. Distributören ska ta detta i beaktande när distributören ingår sådana avtal som avses i 6 a §, om avtalen ingås i förväg innan den fastställda andelen förnybar el har publicerats. Andelen förnybar energi i elnätet var 47,93 procent år 2022 och 39,58 procent år 2021 (SHARES). Andelen förnybar energi år 2023 fastställs i slutet av 2024.
Enligt 3 mom. ska energiinnehållet i förnybar el för transporter anses vara tre gånger så stort vid fullgörandet av distributionsskyldigheten. I beräkningsreglerna för transportsektorn i artikel 27.2 i RED III-direktivet har förnybar el fått koefficienten fyra, när elen levereras till vägfordon. Eftersom det handlar om beräkningsregler som tillämpas i medlemsstaternas rapportering, kan verkningsgradskoefficienten för el för transporter beslutas fritt i den nationella lagen om distributionsskyldighet. Med beaktande av fordonens energiförbrukning, ansågs det i beredningen att koefficienten tre bättre beskriver elfordonens energieffektivitet i förhållande till fordon med förbränningsmotor.
5 d §. Flexibilitetsmekanism för distributionsskyldigheten och de krav som gäller mekanismen.
Det föreslås att en ny 5 d § med närmare bestämmelser om flexibilitetsmekanismen för distributionsskyldigheten fogas till lagen. Enligt förslaget kan en distributör fullgöra högst 5,5 procentenheter av sin distributionsskyldighet enligt 5 § 1 mom. genom alternativa utsläppsminskande åtgärder som genomförs i Finland. Det ska inte vara möjligt att fullgöra tilläggsskyldigheten eller skyldigheten att uppfylla minimiandelen med flexibilitetsmekanismen. I framtiden kan en distributör besluta sig för att finansiera och genomföra andra alternativa utsläppsminskande åtgärder i stället för att distribuera förnybara drivmedel. Bakgrunden till den begränsade flexibilitetsmekanismen är i första skedet att pilottesta hur flexibilitetsmekanismen fungerar i distributionsskyldigheten. Om erfarenheterna är positiva, kan den andel som fullgörs med flexibilitetsmekanismen höjas. Inom distributionsskyldigheten motsvarar en procentenhet av skyldigheten en utsläppsminskning på cirka 100 000 CO
2
-ton i trafiken. Således kan flexibilitetsmekanismen minska utsläppen med sammanlagt cirka 550 000 CO
2
-ton. Om man emellertid beaktar kravet på dubbel utsläppsminskning, kan flexibilitetsmekanismen minska utsläppen med sammanlagt cirka 1,1 miljon CO
2
-ton. Mängden har uppskattats vara tillräcklig för att samla erfarenheter.
Enligt 2 mom. kan utsläppsminskande åtgärder som hänför sig till tillämpningsområdet enligt artikel 2 i den så kallade ansvarsfördelningsförordningen
Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2028/842 om medlemsstaternas bindande årliga minskningar av växthusgasutsläpp under perioden 2021–2030 som bidrar till klimatåtgärder för att fullgöra åtagandena enligt Parisavtalet samt om ändring av förordning (EU) nr 525/2013.
(EU) 2018/842 godkännas i flexibilitetsmekanismen. Till ansvarsfördelningssektorn hör förutom transporter även jordbruk, individuell uppvärmning av byggnader, arbetsmaskiner, avfallshantering och F-gaser. I flexibilitetsmekanismen kan till exempel godkännas åtgärder som siktar till att minska utsläppen av växthusgaser från jordmånen eller till exempel användningen av tillsatsämnen i foder. I regeringsprogrammet har även renoveringar där oljeuppvärmningen byts ut lyfts fram som en potentiell metod i flexibilitetsmekanismen. En inkludering av flexibilitetsmekanismen i distributionsskyldigheten enligt förslaget innebär att en del av de distribuerade förnybara drivmedlen ersätts med åtgärder inom flexibilitetsmekanismen, och eftersom distributionsskyldigheten är en viktig utsläppsminskande åtgärd inom ansvarsfördelningssektorn, kommer de alternativa utsläppsminskade åtgärderna också att gynna ansvarsfördelningssektorn.
Enligt 3 mom. ska Energimyndigheten utöver de utsläppsminskande åtgärderna som hänför sig till ansvarsfördelningssektorn också kunna godkänna en åtgärd som hänför sig till markanvändningssektorn enligt 6 § 9 punkten i klimatlagen (423/2022) som en alternativ utsläppsminskande åtgärd. Med markanvändningssektorn avses sex markanvändningskategorier som används i det nationella systemet för inventering av växthusgaser: skogsmark, åkermark, betesmark, våtmark, bebyggd mark och övrig mark. Åtgärderna kan till exempel hänföra sig till våtmarksodling, återvätning av torvmark eller förlängning av skogens omloppstid.
Enligt regeringsprogrammet inkluderas åtgärderna inom markanvändningssektorn i det första skedet i begränsad utsträckning i flexibilitetsmekanismen för distributionsskyldigheten. Genom en utsläppsminskande åtgärd inom markanvändningssektorn ska det vara möjligt att uppfylla högst 1 procentenhet av den maximala andelen på 5,5 procentenheter som avses i 1 mom. Åtgärderna inom markanvändningssektorn ska inte direkt gynna utsläppsminskningsmålen inom ansvarsfördelningssektorn. Växthusgaseffekterna av åtgärderna som hänför sig till markanvändningssektorn ska räknas till markanvändningssektorns växthusgasinventering, i den utsträckning effekterna framgår av den nationella inventeringen.
Förutom vilken sektor åtgärden hänför sig till föreslås det också andra kriterier för godkännande av åtgärden. Bestämmelser om dem finns i 4 mom. Enligt 1 punkten i momentet ska den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom åtgärden vara tillförlitligt mätt, additionell och bestående. Minskningen av växthusgasutsläppen ska beräknas på ett ändamålsenligt, exakt, fulländat, konsekvent och jämförbart sätt. Även osäkerheter i beräkningen ska rapporteras och beaktas. Vid beräkningen av utsläppsminskningar och upptag av koldioxid ska tillämpliga och erkända beräkningsmetoder tillämpas, till exempel metoder som utvecklats och godkänts inom ramen för internationella eller nationella certifieringsprogram. Informationen kan till exempel grunda sig på internationell certifiering som används på den frivilliga koldioxidmarknaden eller på metoder enligt EU:s förordning om ett certifieringsramverk för upptag och infångning av koldioxid om vilka delegerade rättsakter kommer att antas under de kommande åren. För att bedöma om en mätning är tillförlitlig på det sätt som avses i 1 punkten ska distributören lämna information om den metod med vilken utsläppsminskningen ska beräknas i samband med den ansökan om godkännande som avses i 5 e §.
Enligt 1 punkten ska den alternativa utsläppsminskande åtgärden vara additionell. Additionalitetskravet har två dimensioner: additionell åtgärd som går längre än de lagstadgade kraven samt ekonomisk additionalitet. Enligt förslaget ska bägge additionaliteter uppfyllas. För att åtgärden ska vara additionell ska utsläppsminskningen för det första överstiga de lagstadgade kraven på EU-nivå och nationell nivå för en enskild aktör. För det andra ska distributören påvisa att åtgärden inte skulle utföras utan finansiering via flexibilitetsmekanismen för distributionsskyldigheten. Det kan inte handla om en sådan åtgärd som även annars skulle utföras. Utsläppsminskande åtgärder som ekonomiskt är så lönsamma och etablerade att de skulle utföras i vilket fall som helst är inte additionella. En utsläppsminskande åtgärd uppfyller inte heller kravet på additionalitet om statsstöd har erhållits för åtgärden i fråga. Genom additionalitetskravet inriktas flexibilitetsmekanismen på sådana åtgärder som behöver extra stöd via distributionsskyldigheten för att genomföras. På detta sätt försäkrar man sig om att flexibilitetsmekanismens metoder fungerar som ett faktiskt alternativ för att fullgöra distributionsskyldigheten och att metoderna skapar sådana utsläppsminskningar särskilt inom ansvarsfördelningssektorn som annars skulle genomföras genom att distribuera biodrivmedel.
Dessutom ska minskningen av växthusgasutsläppen som uppnås genom den utsläppsminskande åtgärden vara bestående. Det föreslås att kravet på beständighet ska bedömas från fall till fall. Till exempel vid användningen av tillsatsämnen i foder ska det granskas att minskningen av växthusgasutsläppen som uppnås genom åtgärden är bestående så länge åtgärden varar. Huruvida utsläppsminskningen vid användningen av tillsatsämnen i foder är bestående beror på de avtal som ingåtts och på verksamhetsmodellen. Åtgärder inom markanvändningssektorn bör vanligen pågå under flera år, för att kravet på additionell kolbindning eller nettoutsläppsminskning ska uppfyllas. Dessutom krävs i vissa fall att minskningen av växthusgasutsläppen som uppnås genom en åtgärd inom markanvändningssektorn är bestående under flera årtionden, eftersom åtgärdens klimateffekt handlar om en kumulativ förändring av kollagret. Avsikten med kravet på beständighet är i regel långvarigt upptag av koldioxid från atmosfären.
I 2 punkten i momentet föreskrivs om ett referensscenario som är starkt kopplat till additionalitet. Med referensscenario avses ett scenario med vilket en utsläppsminskande åtgärd inom flexibilitetsmekanismen jämförs för att bedöma åtgärdens klimatnytta. Enligt punkten ska den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom den utsläppsminskande åtgärden vara beräknad i förhållande till den kalkylerade uppskattningen av hur utsläppen eller upptagen skulle ha utvecklats om inte den utsläppsminskande åtgärden hade genomförts. Den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom den utsläppsminskande åtgärden ska alltså beräknas och dess additionalitet ska fastställas i förhållande till referensscenariot, som ska vara en kalkylerad uppskattning av hur utsläppen eller upptagen skulle ha utvecklats om inte åtgärden hade genomförts. Referensscenariot ska vara trovärdigt och utvecklingen av växthusgasutsläppen eller upptaget av koldioxid om den utsläppsminskande åtgärden inte genomförs ska fastställas på ett tillförlitligt sätt. Referensscenariot kan vara antingen standardiserat eller specifikt för den utsläppsminskande åtgärden. Utgångspunkten är att referensscenariot ska göras för den tidsperiod då avsikten är att utsläppsminskningarna ska ske.
Enligt 3 punkten i momentet ska den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom åtgärden vara dubbelt så stor som växthusgasutsläppen från en megajoule diesel, för att åtgärden ska kunna godkännas. Avsikten med kravet är att förbättra åtgärdens effekt och främja flexibilitetsmekanismens acceptans som en del av distributionsskyldigheten. Den utsläppsfaktor som Statistikcentralen använder för diesel är 73,3 gram koldioxidekvivalenter per megajoule, som kan användas som referensvärde för den utsläppsminskande åtgärden. Med beaktande av kravet på dubbel utsläppsminskade effekt, kan en utsläppsminskning på 146,6 gram koldioxidekvivalenter som uppnås med den utsläppsminskande åtgärden fullgöra en andel som motsvarar 1 megajoule av den distributionsskyldighet som föreskrivs i 5 § 1 mom.
I 4 punkten i momentet föreskrivs det att undvikande av koldioxidläckage ska vara en förutsättning för att åtgärden ska kunna godkännas. Enligt den föreslagna punkten ska den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom den utsläppsminskande åtgärden vara sådan att åtgärden inte leder till en ökning av växthusgasutsläppen eller en minskning av kolsänkan utanför verksamhetens gränser. Koldioxidläckage är inte relevant i alla typer av utsläppsminskande åtgärder, men i synnerhet i åtgärderna inom markanvändningssektorn ska denna risk beaktas. En åtgärd får till exempel inte leda till att skogsavverkning flyttas till en annan plats.
Enligt 5 punkten i momentet ska den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom den utsläppsminskande åtgärden vara verifierad av en oberoende kontrollör. Närmare bestämmelser om kontrollörer föreslås i 5 h §.
Det föreslås att flexibilitetsmekanismen för distributionsskyldigheten ska vara distributörsorienterad. Det kan antas att distributörer inte själva börjar genomföra alternativa utsläppsminskande åtgärder, utan att åtgärderna genomförs av tredje part med vilken distributören har ingått avtal om finansiering av åtgärden. Distributören ska själv hitta en lämplig partner med vilken distributören kan genomföra alternativa utsläppsminskande åtgärder. Avtalet ska finns tillgängligt på Energimyndighetens begäran.
Enligt förslaget ska 5 mom. innehålla bemyndiganden att utfärda förordning, vilket beskrivs mer ingående i avsnitt 8. Det föreslås att närmare bestämmelser om alternativa utsläppsminskande åtgärder och om de allmänna kraven för godkännande av åtgärderna enligt 4 mom. får utfärdas genom förordning av statsrådet.
5 e §. Ansökan om godkännande av flexibilitetsmekanismen.
Det föreslås att en ny 5 e § med bestämmelser om förfarandet för förhandsgodkännande av en utsläppsminskande åtgärd fogas till lagen. Enligt förslaget ska en distributör ansöka om godkännande av en utsläppsminskande åtgärd hos Energimyndigheten innan åtgärden genomförs. Syftet är att säkerställa att den åtgärd som distributören planerar är sådan att den kan godkännas inom ramen för distributionsskyldigheten. Förslaget behövs med tanke på distributörens rättssäkerhet, eftersom distributören på förhand kan vara säker på att minskningarna av växthusgasutsläppen som uppnås genom åtgärden räknas som en del av distributionsskyldigheten. Ansökan ska innehålla de uppgifter som behövs för att kunna bedöma om kraven i 5 d § uppfylls. De uppgifter ansökan ska innehålla är till exempel en beskrivning av åtgärden, dess placering, den dag åtgärden inleds och hur länge åtgärden pågår. Den sökande ska i ansökan också ange metod för att beräkna och mäta den utsläppsminskande åtgärden. Till ansökan ska också fogas den i 5 h § avsedda kontrollörens utlåtande om den utsläppsminskande åtgärdens överensstämmelse med kraven. Enligt förslaget ska distributören kunna lämna in en ansökan om godkännande av flexibilitetsmekanismen, trots att en kontrollör i sitt utlåtande har bedömt att den planerade åtgärden inte uppfyller kraven i lagen. Energimyndigheten ska ha självständig prövningsrätt att avgöra om den godkänner åtgärden inom ramen för flexibilitetsmekanismen för distributionsskyldigheten och kontrollörens utlåtande ska inte binda myndigheten i beslutsfattandet. Huruvida en utsläppsminskande åtgärd kan godkännas ska alltid bedömas från fall till fall med beaktande av åtgärdens särdrag. För att bedöma om åtgärden överensstämmer med kraven ska Energimyndigheten överväga att begära expertutlåtanden av till exempel närings-, trafik- och miljöcentralens klimatenhet, Livsmedelsverket eller Naturresursinstitutet.
Till 2 mom. fogas bemyndiganden att utfärda förordning. Enligt förslaget får närmare bestämmelser om ansökan om flexibilitetsmekanismen och om utlåtandet av kontrollören utfärdas genom förordning av statsrådet.
5 f §. Tiden för när flexibilitetsmekanismen utnyttjas.
Det föreslås att en ny 5 f § fogas till lagen. Enligt den nya paragrafen ska en utsläppsminskande åtgärd godkännas för distributionsskyldigheten året efter det kalenderår under vilket det på ett tillförlitligt sätt har verifierats att minskningen av växthusgasutsläppen genom den utsläppsminskande åtgärden har uppnåtts. Syftet med bestämmelsen är att garantera att den ansökta utsläppsminskande åtgärden genomförs och att den uppnådda minskningen av växthusgasutsläppen verifieras på ett tillförlitligt sätt innan den utnyttjas för att fullgöra distributionsskyldigheten. De utsläppsminskande åtgärderna som inkluderas i flexibilitetsmekanismen är av mycket olika typ och utsläppsminskningarna kan uppnås även en lång tid efter att åtgärderna har genomförts. Således ska en utsläppsminskande åtgärd som ingår i flexibilitetsmekanismen utnyttjas först när utsläppsminskningen har uppnåtts och verifierats. Distributören ska av en kontrollör som avses i 5 h § begära utlåtande om huruvida den genomförda utsläppsminskande åtgärden motsvarar den utsläppsminskande åtgärd som Energimyndigheten har godkänt. Kontrollörens utlåtande ska lämnas till Energimyndigheten i samband med den anmälan som avses i 7 §.
I 2 mom. föreskrivs om Energimyndighetens skyldighet att årligen på sin webbplats publicera information om projekttyperna i fråga om de godkända utsläppsminskande åtgärderna. Syftet med bestämmelsen är att öka flexibilitetsmekanismens transparens och eventuellt utvecklingen av marknaden, då information om redan godkända utsläppsminskande åtgärder finns tillgängliga i offentliga källor.
5 g §. Förutsättningar för att bli godkänd som kontrollör för flexibilitetsmekanismen.
I 1 mom. föreslås bestämmelser om de krav som ska ställas på kontrollörer för flexibilitetsmekanismen. För att bli godkänd som kontrollör ska en sökande vara utomstående och dessutom oberoende i förhållande till distributörerna eller dem som genomför en utsläppsminskande åtgärd. Att sökanden är oberoende bedömas särskilt när det gäller uppdraget att ge utlåtanden enligt 5 e och 5 f §. Sökanden ska också objektivt sett vara oberoende på ett sätt som garanterar att det allmänna förtroendet för kontrollörens verksamhet inte äventyras. Det föreslås därför att sökanden ska vara oberoende i de uppdrag som avses i lagen. Sökanden ska dessutom ha tillgång till tillräckligt stor, kvalificerad och oberoende personal för uppdragen att ge utlåtanden. Genom kravet på kvalifikationer säkerställs att sökanden är kompetent för kontrollörsuppdragen. Kompetensen säkerställs också genom kravet på att sökanden ska ha de anläggningar, den utrustning och de system som behövs för verksamheten. Enligt 1 mom. ska sökanden därutöver ha tillräcklig ansvarsförsäkring eller något annat motsvarande arrangemang som kan anses vara tillräckligt med hänsyn till verksamhetens art och omfattning.
I 2 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning.
5 h §. Godkännande som kontrollör.
Det föreslås att en ny paragraf om förfarandet för godkännande av kontrollörer för flexibilitetsmekanismen fogas till lagen. Enligt 1 mom. ska Energimyndigheten på ansökan godkänna en finländsk sammanslutning eller stiftelse eller en del av en sådan som kontrollör. Förfarandet för godkännande av kontrollörer ska vara detsamma som det förfarande som Energimyndigheten iakttar vid godkännandet av kontrollörer i enlighet med hållbarhetslagen. Verifieringsuppgifter ska anses vara offentliga förvaltningsuppgifter enligt 124 § i grundlagen. För att kravet på ändamålsenlighet ska följas, vilket är en förutsättning för att offentliga förvaltningsuppgifter ska kunna överföras på andra än myndighetsorganisationer, och för säkerställa tillräcklig tillsyn, ska Energimyndigheten godkänna kontrollörerna för flexibilitetsmekanismen.
Sökanden ska godkännas som kontrollör om sökanden påvisar att de förutsättningar som anges i 5 g § är uppfyllda. Bevis på att förutsättningarna är uppfyllda ska vara en ackreditering eller ett utlåtande över kompetensen som Säkerhets- och kemikalieverkets ackrediteringsenhet (FINAS) gett i enlighet med vad som föreskrivs i lagen om konstaterande av tillförlitligheten hos tjänster för bedömning av överensstämmelse med kraven (920/2005). Av ackrediteringsbeslutet eller certifieringsintyget ska framgå att sökanden uppfyller förutsättningarna i 5 g § i den föreslagna lagen.
I 2 mom. ingår bestämmelser om innehållet i beslutet om godkännande. I beslutet om godkännande ska kontrollörens kompetensområde anges. Också sådana bestämmelser om kontrollörens verksamhet som behövs för att trygga allmänna och enskilda intressen ska ingå i beslutet. Genom bestämmelserna säkerställs att kontrollörens uppgifter utförs på ett ändamålsenligt sätt. I beslutet kan till exempel fastställas vilka förfaranden kontrollören får tillämpa och kontrollören kan åläggas att samarbeta med intressentgrupper. Kontrollören ska fortlöpande uppfylla de krav som ställs, och de tidpunkter när kontrollörens kompetens ska utvärderas på nytt kan därför anges i beslutet liksom hur denna utvärdering ska ske. Detta är särskilt viktigt när kontrollörens kompetens grundar sig på ett utlåtande från FINAS och inte på ackreditering. Godkännandet kan utfärdas för viss tid. Utgångspunkten är emellertid att beslutet om godkännande gäller tills vidare, om kontrollörens kompetens grundar sig på en ackreditering av FINAS.
I 3 mom. föreslås bemyndiganden att utfärda förordning.
5 i §. Kontrollörens uppgifter.
Det föreslås att en ny paragraf om uppgifterna som utförs av en kontrollör för flexibilitetsmekanismen fogas till lagen. Kontrollören ska ha till uppgift att ge utlåtanden som avses i 5 e och 5 f §.
Kontrollören ska enligt det föreslagna 2 mom. bevaka hur bestämmelser och standarder inom dess ansvarsområde utvecklas och samverka med andra kontrollörer inom sitt ansvarsområde i den omfattning som behövs för att säkerställa att arbetsmetoderna är enhetliga. Den opartiskhet och trovärdighet som krävs av kontrollörerna förutsätter också att deras arbetssätt och de tolkningar de gör i samband med bedömningarna är överensstämmande. Därför ska kontrollörerna samarbeta med varandra.
Enligt 3 mom. ska kontrollören underrätta Energimyndigheten om alla sådana förändringar som kan påverka uppfyllandet av de förutsättningar som anges i 5 g §. Kontrollören ska vara kompetent och uppfylla förutsättningarna under hela sin verksamhetstid, och Energimyndigheten ska kunna försäkra sig om detta. Förändringar i fråga kan till exempel vara organisatoriska förändringar, förändringar som gäller ackrediteringsbeslutet, förändringar i fråga om ägarförhållanden och personal när dessa kan påverka oberoendet och kompetensen, samt väsentliga förändringar i verksamhetsrutinerna.
Kontrollören ska med stöd av det föreslagna 4 mom. årligen lämna en rapport till Energimyndigheten om sin verksamhet enligt den föreslagna lagen och resultaten av verksamheten. Rapporten ska innehålla bland annat en allmän översikt över verksamheten, uppgifter om antalet utlåtanden, uppgifter om reklamationer som gäller kontrollörsverksamheten och vilka korrigerande åtgärder dessa gett upphov till och en redogörelse för användningen av underleverantörstjänster.
I 5 mom. föreskrivs om bemyndiganden att utfärda förordning. Enligt förslaget får närmare bestämmelser om kontrollörens uppgifter och hur de ska utföras samt om rapporteringsskyldigheten utfärdas genom förordning av statsrådet.
5 j §. Övrig lagstiftning som ska tillämpas på kontrollörer.
Det föreslås att en ny 5 j § med närmare bestämmelser om övrig lagstiftning som ska tillämpas på kontrollörer fogas till lagen. Syftet med paragrafen är att försäkra sig om kontrollörens tjänsteansvar. Enligt 1 mom. ska offentlighetslagen (621/1999), lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003), förvaltningslagen (434/2003) och språklagen (423/2003) tillämpas på kontrollörer när de utför förvaltningsuppgifter enligt den föreslagna lagen. Kontrollören ger utlåtanden som grundar sig på lagstiftningen och dessa påverkar rättigheter, intressen och skyldigheter för den distributör som är kund hos kontrollören. Därför ska kontrollören i dessa uppgifter iaktta de författningar som nämns i momentet med vilkas hjälp rättssäkerheten och en god förvaltning omsätts i praktiken.
Med stöd av 2 mom. ska de anställda som sköter en kontrollörs offentliga förvaltningsuppgifter enligt den föreslagna lagen omfattas av straffrättsligt tjänsteansvar med stöd av 40 kap. i strafflagen, eftersom dessa personer ska anses som sådana personer som utövar offentlig makt och som avses i 40 kap. 11 § i strafflagen. Det är fråga om en informativ hänvisning.
I 3 mom. ingår en informativ hänvisning om tillämpning av skadeståndslagen (412/1974).
5 k §. Ändring och återkallelse av ett beslut om godkännande som kontrollör.
I 1 mom. föreskrivs om ändring av ett beslut om godkännande som kontrollör. Ändringarna kan gälla kontrollörens kompetensområde enligt beslutet eller en enskild bestämmelse i beslutet. En ändring kan också initieras av kontrollören, till exempel en utvidgning av kompetensområdet ska i praktiken alltid initieras på ansökan av kontrollören. En ändring av kompetensområdet förutsätter att kontrollören har den kompetens som krävs för verksamheten och att de övriga förutsättningar som anges i 5 g § är uppfyllda, liksom att detta har visats genom en ackreditering av FINAS eller på något annat sätt som anges i 5 h § 1 mom. Vid ändring av en bestämmelse tillämpas 5 h § 2 mom. Till exempel en ändring som kontrollören meddelar med stöd av 5 i § 3 mom. kan kräva ändring av en bestämmelse i beslutet. Om kontrollörsverksamheten överförs på en annan kontrollör, är det inte fråga om en ändring av beslutet om godkännande av kontrollör, utan om ett helt nytt beslut.
I 2 mom. föreslås bestämmelser om Energimyndighetens prövningsrätt att ge en kontrollör en anmärkning eller en varning, om kontrollören inte uppfyller kraven enligt 5 g eller 5 h § eller handlar väsentligt i strid med den föreslagna lagen, bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller villkoren i beslutet om godkännande.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om återkallelse av ett beslut om godkännande som kontrollör. Återkallelse förutsätter uppsåtligt eller oaktsamt förfarande av kontrollören. Det kan bli aktuellt med en återkallelse till exempel om kontrollören sköter uppdrag på ett väsentligen felaktigt eller bristfälligt sätt. I en sådan situation som avses i 3 mom. 2 punkten ska Energimyndigheten först ge kontrollören anmärkningar och varningar. Godkännandet ska återkallas först, om kontrollören trots anmärkningar och varningar inte har rättat till de aktuella bristerna, förseelserna eller försummelserna. Enligt den proportionalitetsprincip som iakttas inom förvaltningen ska kontrollören först ges möjlighet att vidta korrigerande åtgärder. Hur lång tidsfrist som ges är upp till myndigheternas prövning, men den ska vara så lång att det är möjligt att korrigera bristen, förseelsen eller försummelsen inom den utsatta tiden.
5 l §. Överskridande av distributionsskyldigheten.
Det föreslås att en ny 5 l § fogas till lagen. Till nya 5 l § flyttas delvis oförändrade bestämmelserna om överskjutande del i 5 b § i den gällande lagen. Enligt förslaget ska 1 mom. ändras, så att det i momentet beaktas att distributionsskyldighetens tillämpningsområde utvidgas till att också omfatta förnybar el för transporter och att det i framtiden ska vara möjligt att fullgöra distributionsskyldigheten också med flexibilitetsmekanismen. Överskridandet av distributionsskyldigheten ska bedömas utifrån den helhet som utgörs av förnybara drivmedel, el för transporter och flexibilitetsmekanismen. I momentet görs också några språkliga ändringar.
I 2 mom. uppdateras paragrafhänvisningen så att den motsvarar de föreslagna ändringarna i 5 §. Samtidigt uppdateras definitionen av förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung.
I det nya 3 mom. föreskrivs om distributörens möjlighet att beakta den del RFNBO-bränslen som överstiger skyldigheten att uppfylla minimiandelen vid beräkningen av skyldigheten att uppfylla minimiandelen för följande år. Marknaden för förnybara bränslen av icke-biologiskt ursprung är under utveckling och därför kan det förekomma skillnader i tillgången på sådana bränslen och i bränslepriserna under de kommande åren. Förslaget om att den del som överstiger skyldigheten att uppfylla minimiandelen ska få överföras helt och hållet ger den flexibilitet som behövs i fullgörandet av distributionsskyldigheten, ökar skyldighetens kostnadseffektivitet och minskar dessutom distributörens risk, om det ett år till exempel är tillfällig brist på dessa bränslen på marknaden. Eftersom skyldigheten att uppfylla minimiandelen enligt förslaget inte kan särskiljas från tilläggsskyldigheten eller distributionsskyldigheten, ska det i bedömningen av överföringen av den överskjutande delen av skyldigheten att uppfylla minimiandelen i första hand säkerställas att distributören trots mängden RFNBO-bränslen som överförs fortfarande uppfyller sina övriga skyldigheter enligt lagen.
5 m §. Överskridande av distributionsskyldigheten 2023.
Till lagen fogas temporärt en ny paragraf som innebär avvikelse från mängden när det gäller den överskjutande delen av distributionsskyldigheten för år 2023. Innehållet i paragrafen motsvarar 5 b § 4 mom. i lagen om ändring och temporär ändring av lagen om främjande av användningen av förnybara drivmedel för transport (1134/2022), men i det görs språkiga ändringar.
6 §. Avtal mellan distributörer.
Paragrafhänvisningarna uppdateras så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i 5 § och 5 a §.
6 a §. Avtal med leverantörer av el för transporter.
Till lagen fogas en ny 6 a § med bestämmelser om avtal med en leverantör av el för transporter eller med en av leverantören befullmäktigad förmedlare. Enligt förslaget får en distributör avtala om fullgörande av sin distributionsskyldighet enligt 5 § 1 mom. under de förutsättningar som avses i 5 c § med en leverantör av el för transporter eller med en av leverantören befullmäktigad förmedlare. I praktiken innebär detta att en leverantör av el för transporter, som har levererat el till konsumtion via laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten, statistiskt kan sälja den förnybara andelen av den laddade elen till en distributör. På el för transporter av en leverantör av el för transporter tillämpas vad som anges i 5 c § om förnybar el för transporter som kan godkännas som en del av distributionsskyldigheten. Leverantören av el för transporter ska inte anses vara en distributör enligt lagen och det förutsätts inte att leverantören fullgör distributionsskyldigheten. Leverantören av el för transporter ska också kunna befullmäktiga en förmedlare att agera för sin räkning och ingå avtal med distributörer.
Avtalet ska gälla samma kalenderår för vilket en anmälan enligt 7 § görs. Detta behövs för att säkerställa att skyldigheten inte överförs från kalenderår till kalenderår och att skyldigheten fullgörs år 2030. Distributören ska lämna en kopia av avtalet till Energimyndigheten i samband med den anmälan som avses i 7 §. Vid avtalstvist ska den mängd förnybar el för transporter som anges i avtalet inte beaktas i distributörens distributionsskyldighet. För att systemet ska fungera är det viktigt att den distributionsskyldiga aktören i samtliga fall bär ansvaret för fullgörandet av skyldigheten och för påföljderna för försummelse av distributionsskyldigheten. Då påverkar eventuella oklarheter i anknytning till avtalsarrangemangen inte uppnåendet av lagens mål eller fullgörandet av en enskild distributörs skyldighet.
6 b §. Avtal med raffinaderier som använder väte som mellanprodukt.
Till lagen fogas en ny 6 b § med bestämmelser om avtal med raffinaderier som använder väte som mellanprodukt. Enligt paragrafen ska en distributör för att kunna fullgöra skyldigheten att uppfylla minimiandelen med ett sådant förnybart bränsle av icke-biologiskt ursprung som vid ett raffinaderi används som mellanprodukt såsom avses i 5 § 5 mom. avtala om fullgörande av den skyldigheten med ett raffinaderi som använder väte som mellanprodukt. Raffinaderiet ska vara beläget i Finland. Väte som mellanprodukt som används vid ett raffinaderi som är beläget utomlands ska inte kunna användas för att fullgöra distributionsskyldigheten.
För att det ska kunna anses att det handlar om RFNBO-bränsle som används som mellanprodukt, ska distributören få ett intyg från raffinaderiet där det påvisas att vätet som mellanprodukt uppfyller kraven i kommissionens genomförandeförordningar (EU) 2023/1184
Kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1184 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av en unionsmetod med närmare regler för produktion av förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung
och (EU) 2023/1185
Kommissionens delegerade förordning (EU) 2023/1185 om komplettering av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2018/2001 genom fastställande av ett minimitröskelvärde för minskningen av växthusgasutsläpp från återvunna kolbaserade bränslen och genom specificering av en metod för bedömningen av minskningen av växthusgasutsläpp från förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung och från återvunna kolbaserade bränslen
.
Avtalet ska gälla samma kalenderår för vilket en anmälan enligt 7 § görs, och en kopia av avtalet ska lämnas till Energimyndigheten i samband med den anmälan som avses i 7 §. Vid avtalstvist beaktas den mängd väte som mellanprodukt som anges i avtalet inte i distributionsskyldigheten.
7 §. Anmälningsskyldighet.
Det föreslås att också mängderna el för transporter, väte som mellanprodukt och förnybar el för transporter fogas till anmälningsskyldigheten i 1 mom.
Paragrafens 2 mom. ändras inte.
I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. med närmare bestämmelser om de uppgifter om el för transporter som ska rapporteras om en distributör har ingått ett i 6 a § avsett avtal med en leverantör av el för transporter eller med en av leverantören befullmäktigad förmedlare. Enligt det föreslagna momentet ska distributören meddela Energimyndigheten identifieringskoderna för de laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten och som omfattas av avtalet. Med identifieringskoder avses sådana identifieringskoder som avses i infrastrukturförordningen (ID-koder).
Dessutom ska distributören meddela den mängd el för transporter vilken under kalenderåret levererats via laddningspunkter som omfattas av avtalet. Uppgifterna ska erhållas från leverantören av el för transporter eller av en av leverantören befullmäktigad förmedlare och uppgifterna ska ha granskats av en revisor som avses i revisionslagen (1141/2015). I Finland finns ingen statistik över den mängd el som distribueras via laddningspunkter som är tillgängliga för allmänheten och därför ger skyldigheten att anmäla den totala mängd el som levereras via de laddningspunkter som omfattas av avtalet även ny information om utvecklingen av eltrafiken.
Det föreslås att det nuvarande 3 mom. blir 4 mom. Samtidigt uppdateras paragrafhänvisningarna så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i 5 § och 5 a §. Även termen förnybara flytande och gasformiga drivmedel av icke-biologiskt ursprung uppdateras.
Det föreslås att ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen. Enligt det nya 5 mom. ska distributörens anmälan innehålla information om de utsläppsminskande åtgärder som genomförts inom ramen för flexibilitetsmekanismen, den minskning av växthusgasutsläppen som uppnås genom åtgärderna och den andel av distributionsskyldigheten som ska tillämpas.
Det föreslås att det nuvarande 4 mom. blir nya 6 mom. och att det nuvarande 5 mom. blir nya 7 mom. Dessutom görs främst tekniska ändringar i 7 mom.
8 §. Bokföringsskyldighet.
Enligt det föreslagna 1 mom. förutsätts av distributören skyldighet att bokföra också el för transporter och förnybar el för transporter. Således ska av distributörens bokföring i framtiden framgå också de mängder el för transporter och förnybar el för transporter som levererats till konsumtion liksom energiinnehållet i den förnybara elen för transporter. Samtidigt uppdateras termen om RFNBO-bränslen.
Likaså uppdateras författningshänvisningen i 2 mom. I det gällande momentet hänvisas till bestämmelserna om hur länge och i vilken form bokföringsmaterialet ska bevaras enligt 11 kap. i punktskattelagen (182/2010). Punktskattelagens 11 kap. har emellertid upphävts genom en lag om ändring av punktskattelagen (766/2020). Framöver ska bokföringsbestämmelserna i lagen om beskattningsförfarandet beträffande skatter som betalas på eget initiativ (768/2016) avgöra hur länge och i vilken form bokföringsmaterialet ska bevaras. Utifrån detta ska materialet bevaras i sex kalenderår.
9 §. Energimyndighetens rätt att få uppgifter.
Det föreslås att den nuvarande paragrafen om distributörers och utomståendes skyldighet att lämna uppgifter upphävs på grund av paragrafens tvetydighet. I framtiden ska paragrafen innehålla bestämmelser om Energimyndighetens rätt att få uppgifter. Det föreslås att paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar det nya innehållet i bestämmelsen.
För närvarande innehåller den gällande lagen inte tillräckliga rättigheter att få uppgifter för att Energimyndighetens nuvarande tillsynsuppgifter ska kunna tryggas. Effektiv tillsyn förutsätter att rätten att få nödvändiga uppgifter för tillsynen tryggas i lagen. Eftersom det föreslås att distributionsskyldigheten ska utvidgas till att också omfatta förnybar el för transporter och flexibilitetsmekanismen, är det ändamålsenligt att säkerställa att Energimyndigheten har tillräckliga rättigheter att få uppgifter och tillräckliga inspektionsrättigheter för att utföra sina uppgifter.
Enligt paragrafen har Energimyndigheten för tillsynen över att lagens bestämmelser följs rätt att trots sekretessbestämmelserna få nödvändiga uppgifter av andra myndigheter och av verksamhetsutövare som avses i lagen om distributionsskyldighet. Det handlar om ett undantag från sekretessbestämmelserna i offentlighetslagen. Nödvändiga uppgifter för Energimyndigheten kan till exempel vara Skatteförvaltningens uppgifter om mängden förnybara drivmedel som frisläppts för konsumtion eller mer detaljerade uppgifter om en utsläppsminskande åtgärd som genomförts inom ramen för flexibilitetsmekanismen från den som genomfört åtgärden. I synnerhet i fråga om flexibilitetsmekanismen är det viktigt att säkerställa att Energimyndigheten får information om en utsläppsminskande åtgärd också direkt av den som genomför åtgärden.
9 a §. Energimyndighetens inspektionsrätt.
Det föreslås att en ny 9 a § med bestämmelser om Energimyndighetens inspektionsrätt fogas till lagen. Att paragrafen behövs beror till stor del på att det i lagen inte togs tillräcklig hänsyn till att Energimyndighetens tillsynsbefogenheter var tillräckliga när tillsynsuppgifterna överfördes från Skatteförvaltningen till Energimyndigheten genom lag 802/2020. Därför föreslås det att bestämmelser om Energimyndighetens inspektionsrätt fogas till lagen.
Enligt 1 mom. har Energimyndigheten rätt att få tillträde till lokaler och utrymmen som innehas av distributören, den som genomför den utsläppsminskande åtgärden eller leverantören av el för transporter, om det behövs för tillsynen enligt lagen om distributionsskyldighet, och att utföra inspektioner och vidta andra behövliga tillsynsåtgärder där. Med inspektion avses att myndigheten själv skaffar utredning på platsen, och inte bara utreder ärendet på basis av skriftligt material. Inspektioner kan till exempel utföras i distributörens kontorslokaler till den del det behövs för att inspektera distributörens dokument eller utföras på områden där bränslen eller råvaror produceras eller framställs, om det behövs med tanke på tillsynen. Inspektionerna kan också utföras i konstruktioner och byggnader som innehas av leverantören av el för transporter, till exempel laddningspunkter. För att säkerställa en effektiv tillsyn av flexibilitetsmekanismen har Energimyndigheten dessutom rätt att få tillträde till lokaler och utrymmen som innehas av den som genomför en utsläppsminskande åtgärd eller till områden där utsläppsminskande åtgärder genomförs.
Inspektioner får dock inte utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur. I grundlagsutskottets praxis har hemfriden ansetts omfatta i princip alla lokaler för boende av permanent natur (se t.ex. GrUU 49/2005 rd, GrUU 40/2010 rd och GrUU 43/2010 rd), det vill säga till exempel också en näringsidkares affärslokaler som finns i hans eller hennes bostad. Dessutom har grundlagsutskottet i sin praxis ansett att en åtgärd som ingriper i hemfriden bör kunna godkännas "för att brott skall kunna utredas", om åtgärden kopplas till en konkret och specificerad anledning att misstänka att brott mot lagen har begåtts eller kommer att begås. Med tanke på proportionalitetskravet har utskottets utgångspunkt varit att ingrepp inte bör göras i hemfridsskyddet för att föga klandervärda förseelser för vilka det strängaste straffet är böter ska kunna utredas (se GrUU 40/2002 rd). Således är avsikten inte att utföra inspektionsåtgärder som ingriper i hemfriden, eftersom inspektioner inte utförs för att utreda brott.
Vid inspektioner ska 39 § i förvaltningslagen (434/2003) iakttas. Förfarandet vid inspektioner relaterade till behandling av förvaltningsärenden enligt bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen kan tillsammans med rättsprinciperna i 6 § i förvaltningslagen anses uppfylla de lagstiftade kraven för genomförande av inspektioner. I detaljmotiveringen till 39 § i förvaltningslagen (RP 72/2002 rd, s. 100) konstateras att den föreslagna paragrafen endast gäller sådan inspektion som med stöd av annan lagstiftning hör till myndighetens behörighet och som behövs för att ett visst förvaltningsärende ska kunna utredas eller förutsättningarna för ett beslut ska kunna konstateras samt att inspektioner som har karaktären av tillsyn som faller inom myndighetens behörighet också i fortsättningen ska vara beroende av speciallagstiftning. Det är således nödvändigt att till den föreslagna paragrafen foga en hänvisning enligt vilken bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen ska iakttas vid inspektionen. Enligt den paragrafen ska en myndighet underrätta en part som direkt berörs av ärendet om tidpunkten då en inspektion som faller under myndighetens behörighet inleds, såvida syftet med inspektionen inte äventyras av en sådan underrättelse. Parten har rätt att närvara vid inspektionen och att framföra sin åsikt och ställa frågor om omständigheter som har samband med inspektionen. Under inspektionens gång ska parten om möjligt underrättas om inspektionens ändamål, hur den genomförs samt om fortsatta åtgärder. Inspektionen ska förrättas utan att inspektionsobjektet eller dess innehavare orsakas oskälig olägenhet. Enligt paragrafen ska den som förrättar inspektion också utan dröjsmål avfatta en skriftlig inspektionsberättelse över inspektionen. Av inspektionsberättelsen ska inspektionens förlopp och inspektionsförrättarens viktigaste iakttagelser framgå. Inspektionsberättelsen ska delges en part som har rätt att närvara vid inspektionen.
Enligt det föreslagna 2 mom. har Energimyndigheten vid en inspektion rätt att omhänderta handlingar och annat material som tillhör distributören, den som genomför den utsläppsminskande åtgärden eller leverantören av el för transporter, om det är nödvändigt för att syftet med inspektionen ska nås. Inspektioner som hänför sig till handlingar kan behövas bland annat för att kontrollera uppgifter som lämnats i en anmälan. Omhändertagande kan kommer i fråga när ärendet inte kan utredas i samband med inspektionen på det sätt som inspektionen kräver och det är nödvändigt att omhänderta materialet. Föremålet för omhändertagandet kan vara alla handlingar och annat material som omfattas av inspektionsrätten. Till exempel bokförings- eller bokslutsmaterial kan komma i fråga. Materialet ska återlämnas så snart det inte längre behövs för inspektionen.
I 3 mom. föreslås bestämmelser om att distributören, den som genomför den utsläppsminskande åtgärden och leverantören av el för transporter är skyldig att bistå Energimyndigheten vid inspektionen. Den som är föremål för inspektionen ska agera i gott samarbete med Energimyndigheten och även i övrigt bidra till att inspektionen kan utföras på ändamålsenligt sätt.
10 §. Force majeure.
Det föreslås att 1 mom. upphävs och att ett nytt 1 mom. införs. I det nya 1 mom. anges att om en distributör på grund av exceptionella och oförutsedda förändringar i tillgången på förnybara drivmedel eller av något annat liknande skäl som kan anses utgöra ett oöverstigligt hinder inte kan fullgöra sin distributionsskyldighet, tilläggsskyldighet eller skyldighet att uppfylla minimiandelen, kan arbets- och näringsministeriet på ansökan av distributören antingen sänka den procentuella andel som avses i 5 § 1 mom., eller den procentenhet som avses i 5 § 3 eller 4 mom. eller slopa distributionsskyldigheten, tilläggsskyldigheten eller skyldigheten att uppfylla minimiandelen för det kalenderår som ansökan avser. Ändringen förtydligar regleringen genom att ange att det oöverstigliga hindret 1 mom. gäller distributionsskyldigheten och tilläggsskyldigheten. Samtidigt beaktas att det oöverstigliga hindret kan bero på exceptionella och oförutsedda förändringar i tillgången på RFNBO-bränslen eller på något annat liknande skäl som kan anses utgöra ett oöverstigligt hinder.
Det nuvarande 2 mom. ändras inte. Momentets hänvisning till paragrafen kommer dock att uppdateras.
Det föreslås att 3 mom. i den gällande paragrafen upphävs.
11 §. Påföljdsavgifter.
I 1 mom. uppdateras paragrafhänvisningarna så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i 5 §. Bestämmelsen förtydligas också vad gäller ackumuleringen av påföljdsavgifter och i momentet görs språkliga och tekniska ändringar. I praktiken kan en distributör påföras påföljdsavgift för underlåtenhet att fullgöra såväl distributionsskyldighet, tilläggsskyldighet som skyldighet att uppfylla minimiandelen under ett och samma år. Samtidigt ska definitionen av RFNBO-bränslen uppdateras i enlighet med direktivet. I 1 mom. fastställs också en egen nivå på påföljdsavgiften för RFNBO-bränslen, för att distributionen av RFNBO-bränslen ska kunna säkerställas. Behovet av en egen påföljdsavgift beror på att prisuppskattningarna för RFNBO-bränslen är betydligt högre än för biodrivmedel eller avancerade biodrivmedel och biogas, och därför distribueras sannolikt inte RFNBO-bränslen om ingen påföljdsavgift påförs. Till 1 mom. fogas en påföljdsavgift för underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att uppfylla minimiandelen. Storleken på påföljdsavgiften i fråga ska vara 0,055 euro per megajoule. Påföljdsavgiften för underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att uppfylla minimiandelen ska enligt förslaget vara högre än för den allmänna skyldigheten och tilläggsskyldigheten.
I 2 mom. uppdateras paragrafhänvisningarna så att de motsvarar de föreslagna ändringarna i 5 §. Samtidigt förtydligas bestämmelserna om påförande av en påföljdsavgift för underlåtenhet att fullgöra den allmänna skyldigheten, tilläggsskyldigheten och den nya skyldigheten att uppfylla minimiandelen. Enligt förslaget beräknas påföljdsavgiften för underlåtenhet att fullgöra distributionsskyldigheten på mängden enligt den skyldighet som beräknas i enlighet med 5 § 1 och 2 mom. samt 5 c och 5 d § till den del distributören enligt den anmälan som denna lämnat i enlighet med 7 § 1 mom. inte har fullgjort sin distributionsskyldighet. I bestämmelsen beaktas att det förutom med hållbara förnybara drivmedel även ska vara möjligt att fullgöra distributionsskyldigheten med förnybar el för transporter och med flexibilitetsmekanismen. Utifrån den helhet som dessa tre metoder utgör bedöms om distributören har fullgjort sin distributionsskyldighet. Enligt förslaget beräknas påföljdsavgiften för underlåtenhet att fullgöra tilläggsskyldigheten på mängden enligt den skyldighet att leverera biodrivmedel, biogas och RFNBO-bränslen till konsumtion som beräknas i enlighet med 5 § 3 och 5 mom. till den del distributören enligt den anmälan som denna lämnat i enlighet med 7 § 1 mom. inte har fullgjort sin skyldighet. Därutöver beräknas påföljdsavgiften för underlåtenhet att fullgöra skyldigheten att uppfylla minimiandelen på mängden enligt den skyldighet att leverera RFNBO-bränslen till konsumtion som beräknas i enlighet med 5 § 4 och 5 mom. till den del distributören enligt den anmälan som denna lämnat i enlighet med 7 § 1 mom. inte har fullgjort sin skyldighet.
Nuvarande 3 mom. ändras inte.
Paragrafens 4 mom. ändras så att det motsvarar de föreslagna ändringarna i 10 §.
Det föreslås att ett nytt 5 mom. fogas till paragrafen. Det nya 5 mom. ska gälla Energimyndighetens rätt att inte påföra påföljdsavgift, om avgiften uppgår till högst 1 000 euro. Processen för att påföra påföljdsavgifter sker i flera steg och därför är påföljdsavgiftens administrativa kostnader för staten sannolikt högre än beloppet på påföljdsavgiften i de fall då påföljdsavgiften är lägre än 1 000 euro. Detta talar för att det ska vara möjligt att låta bli att påföra påföljdsavgifter i de allra minsta fallen.
11 a §. Påföljdsavgifterna för 2024–2027.
Enligt förslaget ska det till lagen fogas en ny 11 a § som innebär avvikelse från nivåerna på påföljdsavgifterna i 11 § 1 mom. för underlåtenhet att fullgöra distributionsskyldigheten och tilläggsskyldigheten. Nivåerna på påföljdsavgifterna har inte reglerats i RED II-direktivet eller dess uppdatering och därför omfattas nivåerna av nationell prövningsrätt. I tilläggsprotokollet till förhandlingarna om regeringsprogrammet har överenskommits om en gradering av nivåerna på påföljdsavgifterna för underlåtenhet att fullgöra distributionsskyldigheten för 2024–2027. För att genomföra skrivningen i regeringsprogrammet föreslås en temporär gradering av nivåerna på påföljdsavgifterna. Nivåerna på påföljdsavgifterna för 2024–2027 ska för underlåtenhet att fullgöra den allmänna skyldigheten vara 4 cent per megajoule för den del som understiger 13,5 procentenheter, 2,5 cent per megajoule mellan 13,5 och 18 procentenheter, och 1,75 cent per megajoule för den del som överstiger 18 procentenheter. Påföljdsavgiften för underlåtenhet att fullgöra tilläggsskyldigheten för 2024–2027 ska vara 3 cent per megajoule upp till 2 procentenheter och 2,4 cent per megajoule för den del som överstiger 2 procentenheter. Eftersom sänkningen av nivåerna på påföljdsavgifterna bara gäller åren 2024–2027, anses den inte äventyra fullgörandet av skyldigheterna enligt RED III-direktivet senast år 2030. Påföljdsavgifterna för underlåtenhet att fullgöra distributionsskyldigheten och tilläggsskyldigheten efter år 2027 påförs i enlighet med nivåerna på påföljdsavgifterna som anges i 11 §.
13 §. Ändringssökande.
Det föreslås att paragrafen kompletteras med att beslut om godkännande av en utsläppsminskande åtgärd inom flexibilitetsmekanismen för distributionsskyldigheten som fattats med stöd av 5 d § ska kunna omprövas. Distributören ska kunna begära omprövning av ett beslut som Energimyndigheten har fattat på det sätt som anges i förvaltningslagen (343/2003). Dessutom ska omprövning av ett beslut om godkännande som kontrollör som Energimyndigheten har fattat med stöd av 5 h § och ett beslut om ändring av ett sådant beslut som Energimyndigheten har fattat med stöd av 5 k § 1 mom. i första hand begäras av Energimyndigheten. Ett beslut som fattats med anledning av en begäran om omprövning får överklagas genom besvär till en förvaltningsdomstol på det sätt som anges i lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Att nämnda beslut ska omfattas av begäran om omprövning kan motiveras med att parternas rättssäkerhet förbättras och med strävan efter att samordna en snabb och effektiv myndighetsverksamhet med effektiv rättssäkerhet.