7.1
7.1 Lag om medling vid brott och i vissa tvister
1 §.Lagens tillämpningsområde. Enligt propositionen ska det i 1 mom. i paragrafen för tydlighetens skull läggas till att lagen också tillämpas på personer under 15 år som är misstänkta för en brottslig gärning. Enligt formuleringen i gällande bestämmelse ordnas medling för den misstänkte. Eftersom en person under 15 år inte kan dömas för brott, kan de gällande bestämmelserna orsaka oklarhet om huruvida lagen även gäller personer under 15 år som är misstänkta för en brottslig gärning. Ett motsvarande begrepp används i förundersökningslagen (805/2011). Till exempel 3 kap. 5 § i förundersökningslagen innehåller bestämmelser om undersökning av en brottslig gärning.
Lagen om medling vid brott och i vissa tvister anger ingen åldersgräns, och på basis av förarbetet till lagen (RP 93/2005 rd och LaUB 13/2005 rd) kan man inte dra den slutsatsen att avsikten har varit att från lagens tillämpningsområde utesluta personer under 15 år som är misstänkta för en brottslig gärning. Den föreslagna ändringen påverkar inte den praktiska medlingsverksamheten, eftersom personer under 15 år enligt etablerad praxis har deltagit i medling redan under den gällande lagens giltighetstid.
5 §.Allmän ledning, styrning och övervakning. Det föreslås att paragrafen upphävs. I propositionen föreslås att uppgiften att ordna medling vid brott och i tvister överförs från Institutet för hälsa och välfärd, som finns inom social- och hälsovårdsministeriets förvaltningsområde, till Rättstjänstverket, som finns inom justitieministeriets förvaltningsområde. Enligt 7 § i lagen om Rättstjänstverket ankommer den allmänna ledningen och styrningen av samt tillsynen över Rättstjänstverkets verksamhet på justitieministeriet. Eftersom medlingen enligt propositionen ska höra till Rättstjänstverkets uppgifter, är det inte nödvändigt att särskilt föreskriva om justitieministeriets uppgift i fråga om medling.
6 §.Delegation. I propositionen föreslås att bestämmelserna i 6 och 7 § om delegationen för medling vid brott och skyldigheten att ordna tjänster ändras i syfte att förtydliga fördelningen av ansvaret mellan delegationen och Rättstjänstverket.
Det föreslås att 7 § i propositionen ändras så att skyldigheten att ordna medling vid brott och i vissa tvister ankommer på Rättstjänstverket i stället för på Institutet för hälsa och välfärd. Dessutom föreslås att det till 7 § fogas en ny mening enligt vilken Rättstjänstverkets skyldighet att ordna tjänsten omfattar styrning och utveckling av och tillsyn över medlingen. Den gällande lagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om att dessa uppgifter hör till Institutet för hälsa och välfärd. I förarbetena (RP 329/2014 rd) till lagen om ändring av lagen om medling vid brott och i vissa tvister (680/2015) har dock skyldigheten att ordna tjänsterna ansetts inkludera bland annat styrning, uppföljning och utvecklande av medlingstjänsterna.
Å andra sidan, enligt 6 § i gällande lag ska delegationen för medling vid brott styra, utveckla och övervaka medlingen på riksnivå. Bakgrunden till bestämmelsen är tidigare gällande bestämmelser enligt vilka sex regionförvaltningsverk ansvarade för ordnandet av tjänsterna. Eftersom ansvaret för ordnandet var uppdelat på flera aktörer, hade delegationen en viktig roll i styrningen och utvecklandet på riksnivå. När ansvaret för att ordna tjänsten övergick på Institutet för hälsa och välfärd förblev bestämmelsen om delegationen i kraft som sådan.
För att förtydliga bestämmelserna om styrning av medlingen föreslås att det till paragrafen fogas en uttrycklig bestämmelse om att ansvaret för ordnandet av tjänsterna omfattar styrning och utveckling av och tillsyn över medlingen. Syftet med delegationen i sin tur ska enligt förslaget vara mer allmän: att stödja utvecklingen och att främja samarbetet på riksnivå. Ändringen påverkar inte de uppgifter som övergår på Rättstjänstverket, eftersom dessa uppgifter även utan bestämmelse skulle anses höra till uppgiften att ordna tjänsterna. Ändringen är dock nödvändig för att fördelningen av ansvar och uppgifter mellan delegationen och Rättstjänstverket ska bli tydligare på lagstiftningsnivå.
Dessutom föreslås att bestämmelsen om delegationen uppdateras och ändras så att den blir mer flexibel. Bestämmelsen har varit i kraft oförändrad sedan medlingslagen trädde i kraft.
Utvecklingen av och ett smidigt genomförande av medlingsverksamheten förutsätter ett nära samarbete mellan å ena sidan de myndigheter inom olika förvaltningsområden som tar initiativ till medlingar, såsom polis, socialmyndigheter och skolor, och å andra sidan olika tjänsteleverantörer och organisationer. Enligt propositionen ska lagen fortsättningsvis innehålla bestämmelser om delegationen, men statsrådet ska fortfarande avgöra om samarbetet ska ske i form av en delegation eller på något annat sätt. Därför föreslås en mer allmänt formulerad bestämmelse, enligt vilken det i anslutning till justitieministeriet kan finnas en delegation för att stödja utvecklingen och främja samarbetet på riksnivå när det gäller medling. Delegationen ska finnas i anslutning till justitieministeriet på grund av den föreslagna ändringen av förvaltningsområde.
Det föreslås att bestämmelserna om delegationen ändras så att de blir mer flexibla än för närvarande på så vis att inte bara delegationens uppgift och sammansättning utan även dess namn och tillsättandet av den regleras genom förordning av statsrådet i stället för genom lag. Å andra sidan ska det till paragrafen fogas en bestämmelse enligt vilken bestämmelser om ordnandet av delegationens verksamhet utfärdas genom förordning av statsrådet.
Statsrådet har tillsatt en delegation för medling vid brott för perioden 1 augusti 2025–31 juli 2028. Enligt övergångsbestämmelserna i propositionen ska delegationen fortsätta till utgången av sin mandatperiod med den sammansättning i vilken statsrådets tillsatt delegationen genom sitt beslut av den 31 juli 2025. Delegationen ska dock finnas i anslutning till justitieministeriet från och med lagens ikraftträdande.
Det föreslås att paragrafens namn ändras, eftersom namnet på delegationen enligt propositionen ska bestämmas genom förordning av statsrådet.
7 §.Skyldighet att ordna tjänster. Det föreslås att denna paragraf ändras så att skyldigheten att ordna medling vid brott och i vissa tvister ankommer på Rättstjänstverket i stället för på Institutet för hälsa och välfärd. Motiveringen till ändringen anges i den allmänna motiveringen i propositionen.
Dessutom ska det till paragrafen fogas en ny andra mening på de grunder som anförs i specialmotiveringen till 6 §.
7 a §.Tillsyn över ordnandet av tjänster. Det föreslås att paragrafen upphävs.
Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården (Valvira) har utövat tillsyn över ordnandet av medlingstjänster. Enligt förarbetena (RP 329/2014 rd) till lagen ska Valvira i praktiken övervaka att Institutet för hälsa och välfärd uppfyller sin skyldighet att se till att medlingstjänster är tillgängliga och ändamålsenligt genomförda i hela landet. Det är fråga om tillsyn i efterhand som baserar sig på eventuella klagomål och på vilken de bestämmelser om förvaltningsklagan i 8 a kap. i förvaltningslagen tillämpas. Enligt information från Valvira har verket under den period då bestämmelsen varit i kraft inte haft några klagomål som gällt tillsynen över ordnandet av medlingsverksamheten under behandling.
Den 1 januari 2026 övergick Valviras uppgifter på det rikstäckande Tillstånds- och tillsynsverket som inrättats och som det föreskrivs om i lagen om Tillstånds- och tillsynsverket (530/2025). Det nya Tillstånds- och tillsynsverket är ett rikstäckande, sektorsövergripande statligt verk. Verkets uppgifter gäller social- och hälsovårdsbranschen, miljöfrågor, arbetarskydd, räddningsväsendet, beredskap, utbildning, kultur och småbarnspedagogik samt företagsverksamhet inom vissa branscher.
Om tillsynen av Rättstjänstverket finns det ingen särskild lagstiftning, utan den allmänna tillsynen av detta verk handhas enligt lag av justitieministeriet, och på tillsynen tillämpas de allmänna bestämmelserna om förvaltningsklagan i förvaltningslagen. Uppgifterna i samband med ordnandet av medling vid brott och i tvister är så pass normala uppgifter vid statliga myndigheter att det inte på grund av dem anses nödvändigt att ange en separat tillsynsmyndighet. Därför föreslås att paragrafen upphävs.
8 §.Tillhandahållande av tjänsterna. Det föreslås att det inledande stycket i 1 mom. och 2 mom. i paragrafen ändras så att bestämmelserna gäller Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd. I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafen.
11 §.Ordnande av kompletterande utbildning. Det föreslås att paragrafen ändras så att skyldigheten i fråga om utbildning gäller Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd. I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafen.
12 §.Ersättning av statens medel. Det föreslås att paragrafens 2 mom. upphävs, eftersom det är onödigt. I statsbudgeten anvisas ett anslag för medlingsverksamheten, och i den detaljerade indelningen av budgeten tilldelas Rättstjänstverket anslaget. Av denna anledning är en separat bestämmelse om ersättning av statens medel onödig.
Det föreslås att 3 och 4 mom. i paragrafen ändras så att bestämmelserna gäller Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd. I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafen.
12 a §.Redovisning av kostnaderna samt återbetalning och omfördelning av ersättning som betalats av statens medel. Paragrafens 1 mom. i paragrafen ska ändras så att tjänsteleverantörerna åläggs att lämna sin redovisning av kostnaderna till Rättstjänstverket i stället för till Institutet för hälsa och välfärd. Formuleringen ändras så att det framgår tydligare att bestämmelsen är förpliktande.
Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ändras så att Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd får dela ut återbetalade anslag. Dessutom föreslås att justitieministeriet i stället för social- och hälsovårdsministeriet ska underrättas om den andel av anslaget som har omfördelats. En motsvarande ändring i bestämmelsen om lämnande av uppgifter föreslås i 3 mom. i paragrafen.
I övrigt föreslås inga ändringar i paragrafens innehåll.
12 b §.Tillämpning av statsunderstödslagen. Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ändras så att Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd betraktas som statsbidragsmyndighet.
14 §.Platsen för medling. Det föreslås att 4 mom. i paragrafen ändras så att det är Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd som fattar det beslut som avses i momentet.
15 §.Utredning av förutsättningarna för medling samt beslut om medling. I propositionen föreslås att det i denna paragraf läggs till ett nytt 2 mom., som på ett uttryckligt sätt föreskriver om medlingsbyråns rätt att få information. Medlingsbyrån ska ha rätt att oberoende av sekretessbestämmelserna få den information som behövs för att den ska kunna sköta de uppgifter som anges i 1 mom. Till dessa uppgifter hör att bedöma om ärendet lämpar sig för medling och att besluta om medling ska inledas. Bestämmelsen är nödvändig för att säkerställa medlingsbyråns rätt att få information. Den gällande lagen innehåller ingen uttrycklig bestämmelse om rätten till sekretessbelagd information. Av skäl som beror på offentlighetslagen föreslås att det införs uttryckliga bestämmelser om detta och att grundlagsutskottets utlåtandepraxis iakttas i frågan.
Den information som medlingsbyråerna behöver består vanligtvis av namn, personbeteckning, adress, partens ställning, den misstänktes brottsbeteckning, en beskrivning av tvisten och platsen för händelsen. Personuppgifterna är de viktigaste uppgifterna. En del av informationen kan också bestå av personuppgifter som tillhör särskilda kategorier av personuppgifter, såsom hälsouppgifter, eller information som är känslig i konstitutionellt hänseende, såsom information om misstänkt brottsbeteckning. Vilken information som behövs varierar också från fall till fall, varför det inte är möjligt att i lagen införa en detaljerad och heltäckande förteckning. Det föreslås dock att information som gäller brottsmisstanke ska nämnas uttryckligt, på grund av artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen. Av ovannämnda skäl begränsas rätten till information så att den gäller endast information som är nödvändig för bedömningen av förutsättningarna för medling.
Rätten till information i detta skede är mer begränsad än i den situation som avses i 16 § 1 mom. 2 punkten och där informationen behövs för att genomföra medlingsprocessen efter att det har beslutats att medling ska genomföras i ärendet. En myndighet ska få ge information när den tar det initiativ till medling som avses i 13 §. Dessutom ska medlingsbyrån enligt denna punkt i lagen vid behov få begära ytterligare information för bedömningen av förutsättningarna för medling. Bestämmelser om avgiftsfrihet för informationen ska fortsättningsvis finnas i lagens 25 §.
På behandlingen av personuppgifter i samband med medling ska bestämmelserna i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 (den allmänna dataskyddsförordningen) tillämpas. Den rättsliga grunden för behandlingen av personuppgifter ska vara artikel 6.1 e i den allmänna dataskyddsförordningen, det vill säga att behandlingen är nödvändig för att utföra en uppgift av allmänt intresse. Den uppgift av allmänt intresse till vilken behandlingen av personuppgifter är relaterad utgörs av medling i en tvist eller vid ett brott, en uppgift som det föreskrivs om i lag och som sköts av offentliga eller privata tjänsteleverantörer. Genom den föreslagna bestämmelsen om rätten till information används det nationella handlingsutrymmet i enlighet med artikel 6.2 och 6.3 i den allmänna dataskyddsförordningen för att utfärda mer exakta bestämmelser om den behandling av personuppgifter som avses i punkt 1 e.
Enligt artikel 9.1 i den allmänna dataskyddsförordningen är behandling av särskilda kategorier av personuppgifter i regel förbjuden, om inget av de i artikel 9.2 föreskrivna undantagen från förbudet att behandla dessa uppgifter kommer i fråga. I samband med medling skulle inte sådana personuppgifter behandlas i alla fall. I de fall där det i samband med medling skulle vara nödvändigt att behandla uppgifter som hör till en enskild särskild kategori av personuppgifter, till exempel hälsouppgifter, skulle man på behandlingen direkt tillämpa bestämmelserna i den allmänna dataskyddsförordningen och i dataskyddslagen (1050/2018). I enlighet med artikel 9.2 g är då behandlingen av personuppgifter som hör till en särskild kategori av personuppgifter nödvändig av hänsyn till ett viktigt allmänt intresse på grundval av medlemsstatens nationella rätt, det vill säga medlingslagen. Artikel 9.2 g förutsätter dessutom att lagstiftningsåtgärden står i proportion till det eftersträvade syftet, är förenlig med det väsentliga innehållet i rätten till dataskydd och innehåller bestämmelser om lämpliga och särskilda åtgärder för att säkerställa den registrerades grundläggande rättigheter och intressen. I detta fall kompletteras denna punkt i den allmänna dataskyddsförordningen av 6 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen (1050/2018), enligt vilken det förbud att behandla dessa uppgifter som föreskrivs i artikel 9.1 inte tillämpas på sådan behandling av uppgifter som regleras i lag eller som föranleds av en uppgift som direkt har ålagts den personuppgiftsansvarige i lag. I paragrafens 2 mom. föreskrivs det i enlighet med kraven i artikel 9 om särskilda skyddsåtgärder i samband med behandlingen, åtgärder som den personuppgiftsansvarige och personuppgiftsbiträdet är skyldiga att vidta. Enligt det föreslagna momentet krävs för behandling av personuppgifter som hör till en särskild kategori av personuppgifter också att informationen är nödvändig för bedömningen av förutsättningarna för medling.
Enligt artikel 10 i den allmänna dataskyddsförordningen får behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och överträdelser eller därmed sammanhängande säkerhetsåtgärder enligt artikel 6.1 endast utföras under kontroll av myndighet eller då behandling är tillåten enligt unionsrätten eller medlemsstaternas nationella rätt, där lämpliga skyddsåtgärder för de registrerades rättigheter och friheter fastställs. Ett fullständigt register över fällande domar i brottmål får endast föras under kontroll av en myndighet. Det föreslagna momentet om rätten till information grundar för medlingsbyråerna en rätt att behandla personuppgifter som rör brottsmisstankar och som är betydelsefulla med tanke på medlingen till de delar som de är nödvändiga för skötseln av deras uppgifter. Dessa uppgifter ska på grund av kravet i artikel 10 nämnas uttryckligt i bestämmelsen. Dessutom ska rätten att behandla uppgifterna grunda sig på 7 § 1 mom. 2 punkten i dataskyddslagen. I enlighet med 2 mom. i samma paragraf ska de skyddsåtgärder som avses i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen tillämpas även på behandling av personuppgifter som rör brottsmisstankar.
Den behandling av personuppgifter som ska utföras av medlingsbyråerna och som rör brottsmisstankar avviker från det ursprungliga ändamålet med insamlingen av dessa uppgifter. Om ändamålet med insamlingen finns bestämmelser i 1 § 1 mom. i lagen om behandling av personuppgifter i brottmål och vid upprätthållandet av den nationella säkerheten (1054/2018, dataskyddslagen avseende brottmål). Bestämmelserna i dataskyddslagen avseende brottmål tillämpas till exempel på polisen och Åklagarmyndigheten, som kan vara de i momentet avsedda myndigheter som tagit initiativ till medling. I 5 § i dataskyddslagen avseende brottmål föreskrivs det om kravet på ändamålsbegränsning. Enligt 2 mom. i denna paragraf får personuppgifter som har samlats in för ett ändamål som anges i 1 § 1 eller 2 mom. i lagen behandlas för något annat än ett i momentet angivet ändamål endast om det föreskrivs om behandlingen i lag. I detta fall uppfyller den föreslagna lagstiftningen om rätten till information kravet på att det ska föreskrivas om behandlingen i lag.
När det gäller tvister avviker de föreslagna bestämmelserna från det krav på ändamålsbegränsning som det föreskrivs om i artikel 5.1 b i den allmänna dataskyddsförordningen. De föreslagna bestämmelserna om rätt till information innebär att medlingsbyråerna för skötsel av sin uppgift kan få personuppgifter som en myndighet samlat in för behandling av en tvist. Genom den i bestämmelserna föreslagna begränsningen om att informationen måste vara nödvändig sörjer man för att momentet samtidigt utgör en nödvändig och proportionell åtgärd som syftar till att säkerställa medlingsförfarandet och den registrerades rättigheter, på det sätt som artikel 6.4 och artikel 23.1 f och i i den allmänna dataskyddsförordningen kräver. De ovannämnda skyddsåtgärderna som avses i bestämmelserna i 6 § 2 mom. i dataskyddslagen uppfyller också kravet på skyddsåtgärder i artikel 23.2 i dataskyddsförordningen.
16 §.Medlingsbyråns uppgifter i anslutning till medlingsförfarandet. I 2 punkten i denna paragraf föreskrivs om inhämtande av information som är nödvändig för medlingen efter att beslutet om att medling ska genomföras i ärendet har fattats. Det föreslås i propositionen att 2 punkten preciseras så att informationen kan inhämtas oberoende av sekretessbestämmelserna. Precisionen behövs för att det av bestämmelsen uttryckligen ska framgå att rätten gäller trots sekretessbestämmelserna. För att beakta krav som följer av grundlagen ska det dessutom föreskrivas att endast information som är nödvändig för medlingen får inhämtas. Eftersom den information som behövs vid medling varierar från fall till fall, är det inte möjligt att i lagrummet införa en förteckning över all information som behövs. Uppgifter som rör brott är dessutom känsliga, och ibland kan de innehålla personuppgifter, som hör till de särskilda kategorier av personuppgifter som avses i artikel 9 i den allmänna dataskyddsförordningen. Av denna anledning fogas nödvändighetsvillkoret till bestämmelsen, i enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis.
Den information som behövs för medlingen kan finnas till exempel i en polisanmälan, ett läkarutlåtande, en handling från ett försäkringsbolag eller ett domstolsbeslut. En typisk sådan handling är till exempel ett läkarutlåtande om den skada som orsakats. Det är således fråga om exempelvis sådan behandling av hälsouppgifter som avses i artikel 9.1 i dataskyddsförordningen och som enligt artikel 9.2 g kräver extra skyddsåtgärder. Av denna anledning föreslås att samtyckeskravet enligt bestämmelsen bibehålls. Dessutom har de motiveringar till 15 § 2 mom. som rör behandlingen av personuppgifter och extra skyddsåtgärder betydelse även i fråga om den föreslagna 2 punkten i 16 § 1 mom.
Vidare föreslås att bestämmelsen om samtycke kompletteras genom ett nytt 2 mom. i paragrafen. Detta moment ska innehålla en materiell hänvisning enligt vilken artikel 7 i dataskyddsförordningen tillämpas på villkoren för det samtycke som avses i 1 mom. 2 punkten. Eftersom samtycke inte ska utgöra rättslig grund för behandlingen av personuppgifter, utan en extra skyddsåtgärd, är villkoren i artikel 7 i den allmänna dataskyddsförordningen i princip inte tillämpliga. Av denna anledning behövs den materiella hänvisningen.
Det föreslås att ordet medgivande i 2 mom. i den svenskspråkiga paragrafen ändras till ordet samtycke, som har använts på andra ställen i den gällande lagen och i artikel 7 i den svenskspråkiga dataskyddsförordningen.
20 §.Sekretess och tystnadsplikt. Det föreslås att formuleringen i 1 mom. i denna paragraf preciseras och förtydligas. I propositionen föreslås att det föreskrivs särskilt om tillämpningen av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (offentlighetslagen) på tjänsteleverantörerna och de frivilliga medlarna. För de frivilliga medlarnas del föreslås ingen ändring i bestämmelsens innehåll.
Den gällande bestämmelsen förtydligas så att offentlighetslagen för tjänsteleverantörernas del inte endast tillämpas i fråga om sekretessen för handlingar och tystnadsplikten, utan att lagen i dess helhet tillämpas på dem när de utför uppgifter enligt medlingslagen.
Offentlighetslagen är en allmän förvaltningslag som tillämpas även utan särskild bestämmelse på privata tjänsteleverantörer och myndigheter enligt offentlighetslagens allmänna tillämpningsbestämmelser. Men på privata tjänsteleverantörer tillämpas den endast när dessa utövar offentlig makt. För myndigheternas del finns ingen sådan begränsning. Eftersom både privata tjänsteleverantörer och myndigheter, såsom kommuner och välfärdsområden, tillhandahåller medlingstjänster, ska offentlighetslagen tillämpas på alla tjänsteleverantörer i samma omfattning, oavsett om tjänsteleverantören är privat eller en myndighet. Detta är motiverat, eftersom de i fråga om medlingen har samma lagstadgade uppgifter.
Bestämmelserna om de frivilliga medlarnas tystnadsplikt och sekretessen för de handlingar som dessa innehar ska ha samma sakinnehåll som de gällande bestämmelserna. De frivilliga medlarna är inte anställda av medlingsbyrån, och det bedöms att de uppgifter som medlarna har enligt lagen inte kräver utövande av offentlig makt, åtminstone inte på ett sådant sätt att offentlighetslagen i princip på basis av dess tillämpningsområde ska tillämpas på de frivilliga medlarnas uppgifter. Å andra sidan bedöms det inte heller att de frivilliga medlarnas uppgifter kommer att kräva tillämpning av lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet i dess helhet, eftersom de frivilliga medlarnas uppgift begränsar sig till enskilda medlingar som medlingsbyrån tilldelar dem. Uppgiften kräver dock konfidentialitet, och därför föreslås det i propositionen att bestämmelserna i offentlighetslagen tillämpas i fråga om tystnadsplikten i anknytning till de frivilliga medlarnas medlingsuppdrag och i fråga om de sekretessbelagda handlingar som dessa medlare innehar.
Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ändras så att de bestämmelser om utlämnande av uppgifter i momentets andra mening gäller Rättstjänstverket i stället för Institutet för hälsa och välfärd.
Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. med bestämmelser om beviljande av forskningstillstånd i fråga om databasen i det riksomfattande informationssystem som medlingsbyråerna använder.
Enligt gällande praxis utvecklar och förvaltar Institutet för hälsa och välfärd ett klientinformationssystem som tjänsteleverantörerna ska använda för att registrera information och beslut som gäller medlingsklienterna och medlingsprocessens gång. Tjänsteleverantörerna är självständiga personuppgiftsansvariga och ansvarar för att uppgifterna i informationssystemet är korrekta. Tjänsteleverantörerna ska också förbli självständiga personuppgiftsansvariga. Institutet för hälsa och välfärd får nödvändig anonym statistisk information från informationssystemet, men har inte tillgång till klienternas personuppgifter. När medlingsuppgifterna övergår från Institutet för hälsa och välfärd på Rättstjänstverket övergår också ansvaret för att förvalta och utveckla informationssystemet på Rättstjänstverket. Fördelningen av personuppgiftsansvaret behandlas närmare i punkt 4.2.2.8 Konsekvenser för informationshanteringen.
Det tillstånd som enligt 28 § i offentlighetslagen behövs för att använda information som finns i informationssystemets databas för vetenskaplig forskning ska enligt gällande bestämmelser erhållas separat av alla 17 tjänsteleverantör. Detta leder till att forskningsarbetet går långsammare, och det påverkar forskarnas vilja att delta i forskningsprojekt om medling. Under de senaste åren har det genomförts några forskningsprojekt, och det kan anses sannolikt att det fortsättningsvis finns behov av forskning om medling. För att processen för forskningstillstånd ska gå snabbare föreslås att Rättstjänstverket i stället för tjänsteleverantörerna ger tillståndet till att ta del av uppgifter ur det riksomfattande informationssystemets informationsresurs. När det gäller andra uppgifter som behövs i forskningsprojekt ska tillstånd fortfarande begäras av tjänsteleverantörerna.
För forskningstillstånd ska det fortsättningsvis krävas att de villkor som anges i 28 § i offentlighetslagen ska vara uppfyllda, och till denna del föreslås inga ändringar av nuläget. Till Rättstjänstverkets uppgifter hör att förvalta och utveckla systemet, varför verket har tillräckliga kunskaper om arten av uppgifterna i databasen med tanke på bedömningen av förutsättningarna för beviljande av tillstånd. Att beviljandet av tillstånd koncentreras till Rättstjänstverket bedöms därför inte orsaka några förändringar av klienternas integritetsskydd. När den bedömning som gäller beviljande av tillstånd görs av en aktör i stället för av 17 tjänsteleverantörer blir tillståndspraxisen samtidigt mer enhetlig.
21 a §.Ansvar hos tjänsteleverantörers personal och medlare. Det föreslås att det till lagen fogas en ny paragraf som föreskriver om det straffrättsliga ansvaret och skadeståndsskyldigheten för medlare och för personer som är anställda hos en tjänsteleverantör och som deltar i uppgifter enligt medlingslagen.
Grundlagsutskottet har framhållit att när tjänster som hör till det allmännas organiseringsansvar läggs ut på en privat tjänsteleverantör ska man genom bestämmelser säkerställa att kraven på rättssäkerhet och god förvaltning i 124 § i grundlagen uppfylls. Detta kräver att man vid behandling av ett ärende iakttar de allmänna förvaltningslagarna och att de som handlägger ärenden handlar under tjänsteansvar (GrUU 11/2006 rd, GrUU 8/2014, GrUU 16/2016 rd).
Lagutskottet har i sitt betänkande om medlingslagen (LaUB 13/2005 rd) framhållit som sin uppfattning att den som är ansvarig för medlingsverksamheten, medlingshandledaren och medlaren är personer som utövar offentlig makt enligt 40 kap. 11 § 5 punkten i strafflagen och att bestämmelserna om tjänstebrott begångna av tjänstemän i 40 kap. i strafflagen därmed kan tillämpas på dem. Enligt detta lagrum gäller straffansvaret för bland annat de lagstadgade beslut som medlingsbyråerna fattar om att inleda och avbryta medling.
Medlarna har också uppgifter som inte nödvändigtvis innefattar utövning av offentlig makt. Enligt 17 § ska medlaren bland annat ordna medlingsmöten med parterna, medla opartiskt och med respekt för parterna, informera parterna om tillgänglig rättshjälp och andra tjänster och ta fram en handling över parternas överenskommelse till följd av medlingen och bekräfta handlingen med sin underskrift. Till uppgifterna hör inte exempelvis att lösa tvisten mellan parterna eller skuldfrågor, och inte heller att fatta andra beslut som berör parterna, utan parterna fattar själva besluten om överenskommelserna. De kan också själva besluta om de deltar i medlingen.
Medlingen har dock drag på grund av vilka det allmännas ansvar för medlingen ska bedömas. För medlarna har det föreskrivits skyldighet att i medlingssituationer vara opartiska, och de har i lag föreskriven sekretess- och tystnadsplikt. Medlarens uppgift är till sin natur sådan att det hör till att sörja för att de i lag föreskrivna förutsättningarna för medling gäller även under medlingen och att vid behov hänskjuta ett eventuellt avbrytande av medlingen till medlingsbyrån. Dessutom, även om det i medlingslagen inte finns några bestämmelser om hur en förlikning som uppnåtts under medlingen påverkar straffprocessen, kan förlikningen i sig påverka straffprocessens gång. Detta kan vara betydelsefullt med tanke på påföljden. I och med förlikningen kan man bland annat begränsa förundersökningen eller lindra straffet (RP 130/2024 rd, s. 5). Enligt lagstiftningen hör uppgiften att ordna och finansiera medlingen till det allmännas uppgifter liksom den utbildning som anknyter till medlingen. Det bedöms att de ovan anförda aspekterna innebär att medlarens lagstadgade ansvar är så pass stort att det straffrättsliga ansvaret för dem som sköter medlingsuppgifter bör omfatta även andra uppgifter än de som gäller utövning av offentlig makt. Detta ska gälla både personer som är anställda hos en tjänsteleverantör och frivilliga medlare när dessa sköter de uppgifter som avses i medlingslagen.
Medlingstjänsterna baserar sig till stor del på frivilliga medlares verksamhet. Det bedöms att en utvidgning av straffansvaret så att det omfattar även andra uppgifter än utövning av offentlig makt inte i någon betydande mån påverkar de frivilligas vilja att bli medlare. Medlarnas ansvar eller uppgifter förändras inte på grund av bestämmelsen, och för de frivilliga ordnar medlingsbyråerna utbildning, och i denna har även hittills medlarnas skyldigheter och ansvar, såsom opartiskhet och tystnads- och sekretessplikt, betonats. Även rekryteringen av nya frivilliga är en process i flera steg där uppgifterna och ansvaret tas upp. Enligt erfarenheter förhåller sig medlarna också ansvarsfullt till sin uppgift. Institutet för hälsa och välfärd får till exempel mycket sällan några klagomål som rör medlare. Under de senaste åren har antalet varierat från noll till två per år. Framöver är det nödvändigt att i utbildningen också behandla frågor som gäller det straffrättsliga tjänsteansvaret.
22 §.Behandling av tvister som gäller avtal om ordnande av medling. Efter att lagen om medling vid brott och i vissa tvister stiftades har förvaltningsprocesslagen (586/1996) upphävts genom lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Paragrafens hänvisning till förvaltningsprocesslagen ändras till en hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
23 §.Sökande av ändring. Det föreslås att paragrafens 1 mom. ändras till en informativ bestämmelse om ändringssökande. På sökande av ändring i förvaltningsbeslut tillämpas direkt lagen om rättegång i förvaltningsärenden, på både Rättstjänstverkets och medlingsbyrån förvaltningsbeslut, och det behövs ingen materiell särskild bestämmelse. I förvaltningsbeslut som har fattats med stöd av medlingslagen ska ändring fortsättningsvis sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen, så den föreslagna bestämmelsen innebär ingen förändring av nuläget. I gällande lag finns vissa undantagsbestämmelser i fråga om sökande av ändring. Till dessa hör bestämmelsen i 12 b § 1 mom. 15 punkten om ändringssökande i statsbidragsärenden och bestämmelsen i 20 § 3 mom. om ändringssökande i lagen om offentlighet. I denna proposition föreslås inga ändringar av dem.
Det föreslås att 2 mom. i paragrafen upphävs som onödig, eftersom en motsvarande bestämmelse redan finns i 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Enligt denna får ändring i förvaltningsdomstolens beslut sökas genom besvär endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.
25 §.Avgiftsfrihet i fråga om handlingar. I propositionen föreslås att paragrafens innehåll begränsas så att det gäller endast rätten att få handlingar avgiftsfritt. Ändringen är nödvändig bland annat på grund av att formuleringen i den gällande paragrafen kan orsaka oklarhet om huruvida det också är fråga om en bestämmelse som gäller rätten att få information. Om medlingsbyråernas rätt att få information ska det enligt propositionen föreskrivas om uttryckligt, i det nya 2 mom. i 15 § och i den föreslagna ändringen av 16 § 1 mom. 2 punkten.
Till de avgiftsfria handlingarna ska fortsättningsvis höra de handlingar som avses i 16 § 1 mom. 2 punkten och som erhålls från polisen, åklagare och domstolar. På grund av ändringen kommer avgiftsfriheten att omfatta också andra aktörer som byråerna har rätt att få information från. Till dessa hör exempelvis försäkringsbolagen. Eftersom det är fråga om enstaka handlingar som behövs ganska sällan, förväntas inte ändringen ha några konsekvenser för de aktörer som lämnar handlingarna. De behövliga handlingarna har i praktiken erhållits avgiftsfritt redan under den gällande lagens giltighetstid.
Avgiftsfriheten ska också omfatta de handlingar som erhålls av myndigheter som tar initiativ till en medling. När det gäller dessa handlingar föreslås bestämmelser om erhållandet av information i det nya 2 mom. i 15 §. Inte heller i fråga om dessa förväntas ändringen ha några konsekvenser för myndigheternas verksamhet, eftersom informationen i praktiken har erhållits avgiftsfritt redan under den gällande lagens giltighetstid.
Även om avgifterna för handlingar inte har visat sig vara en problematisk fråga i det praktiska arbetet är paragrafen fortsättningsvis nödvändig för att säkerställa en smidig tillgång till information. Det föreslås också att paragrafens rubrik ändras.
Ikraftträdande- och övergångsbestämmelser.
I 1 mom. i ikraftträdande- och övergångsbestämmelserna ska det föreskrivas om lagens ikraftträdande. Lagen föreslås träda i kraft den 1 januari 2027.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska 5 a och 5 c § i statstjänstemannalagen (750/1994) tillämpas på ställningen för de anställda i arbetsavtalsförhållande som sköter sådana uppgifter som övergår på Rättstjänstverket. Vidare ska det föreskrivas att anställningsförhållandet för de anställda i arbetsavtalsförhållande som överförs från Institutet för hälsa och välfärd till Rättstjänstverket vid ikraftträdandet av lagen blir ett tjänsteförhållande.
Ändringen berör i praktiken utvecklingschefen och en specialsakkunnig, som sköter medlingsuppgifter som huvudsyssla i ett arbetsavtalsförhållande som de ingått med Institutet för hälsa och välfärd. Dessutom har Institutet för hälsa och välfärd hand om förvaltningen och utvecklingen av det informationssystem (Sopu) som medlingsbyråerna och medlarna använder. Uppgifterna relaterade till informationssystemet sköts av ett team som också ansvarar för andra ärendehanteringssystem som används vid Institutet för hälsa och välfärd. För förvaltningen och utvecklingen av Sopu-systemet har ingen person utsetts, så överföringen kommer inte att gälla dem som sköter dessa uppgifter.
Den föreslagna bestämmelsen behövs, eftersom de personer som sköter dessa uppgifter är anställda i ett arbetsavtalsförhållande och utan övergångsbestämmelse skulle inte bestämmelserna om omstrukturering av funktioner inom statsförvaltningen i statstjänstemannalagen (750/1994) tillämpas på dem. Avsikten är att trygga de anställdas likställdhet vid förändringarna så att omställningsskyddet förverkligas i enlighet med statstjänstemannalagen oberoende av anställningsslag.
Personalen vid Rättstjänstverket har ett tjänsteförhållande. Eftersom det är ändamålsenligt att det i en statlig organisation finns endast ett anställningsslag föreslås att anställningsslaget för den personal som överförs ändras direkt med stöd av bestämmelsen utan några separata åtgärder. På grund av tillämpningen av 5 a § i statstjänstemannalagen förflyttas personalen i samband med omstruktureringen av funktioner inom statsförvaltningen till Rättstjänstverket, dit uppgifterna överförs. Personer som utnämnts till en uppgift för viss tid förflyttas till Rättstjänstverket för den tid anställningsförhållandet på viss tid varar. De anställda får överföras utan att de samtycker till det, om tjänsten överförs inom eller till personens pendlingsområde. Med pendlingsområde avses ett område enligt 10 § i lagen om ordnande av arbetskraftsservice (380/2023).
På de personer som överförs ska dessutom tillämpas de bestämmelser i statens tjänste- och arbetskollektivavtal som säkerställer att de som är anställda i ett arbetsavtalsförhållande bevarar sina anställningsförmåner. Bland annat när det gäller fastställandet av rätten till semester och semesterpenning ska det anses att anställningsförhållandet fortgår utan avbrott.
I 3 mom. ska det föreskrivas om överföringen av anhängiga ärenden. De ärenden som är anhängiga vid Institutet för hälsa och välfärd, ingångna avtal och förbindelser samt de rättigheter och skyldigheter som följer av dem övergår vid ikraftträdandet av denna lag på Rättstjänstverket. Detta gäller bland annat avtal som ingåtts med tjänsteleverantörer om tillhandahållande av medlingstjänster. Avtalen övergår från Institutet för hälsa och välfärd på Rättstjänstverket direkt med stöd av lagen.
För tydlighetens skull föreslås att det i 4 mom. föreskrivs att de rättigheter och skyldigheter som Institutet för hälsa och välfärd har i de ärenden som gäller medling upphör vid ikraftträdandet av lagen. Institutet för hälsa och välfärd ansvarar dock för alla förpliktelser som föranleds av institutets verksamhet före ikraftträdandet.
I 5 mom. ska det föreskrivas att den äganderätt som Institutet för hälsa och välfärd har till det riksomfattande informationssystem som medlingsbyråerna använder övergår på Rättstjänstverket vid ikraftträdandet av lagen. Samtidigt ska de skyldigheter som hänför sig till informationssystemet, såsom förvaltning och utveckling av det, övergå på Rättstjänstverket.
Till bestämmelsen föreslås ett undantag, enligt vilket äganderätten och skyldigheten att sörja för nödvändig förvaltning av systemet kvarstår hos Institutet för hälsa och välfärd mot skälig ersättning i högst två år, om Rättstjänstverket så kräver. En förutsättning för att verket ska kunna kräva det är dock att tryggandet av kontinuiteten förutsätter det. Bestämmelsen behövs, eftersom det tekniska underhållet och utvecklingen av systemet inom justitieförvaltningen, till skillnad från inom Institutet för hälsa och välfärd, anskaffas av en leverantör som bestäms genom en konkurrensutsättning enligt lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016) (upphandlingslagen). Anskaffningen av informationssystemet genomförs som en del av överföringen av medlingen, och målet är att informationssystemet kan användas genast efter att lagen trätt i kraft.
Vid beredningen av upphandlingarna finns det dock skäl att även vara beredd på exempelvis att behandlingen av eventuella besvär kan leda till att upphandlingen drar ut på tiden. Medlingsbyråernas uppgifter kräver att informationssystemets funktion är säkerställd även i förändringssituationen. Under övergångsperioden ska Institutet för hälsa och välfärd sköta de nödvändiga uppgifterna i samband med förvaltningen av systemet och övergången, och Rättstjänstverket ska ersätta de rimliga kostnaderna för dessa uppgifter.
Som ett alternativ till särskilda bestämmelser har ett temporärt arrangemang enligt 153 § i upphandlingslagen bedömts. En upphandling enligt upphandlingslagen skulle sannolikt vara en direktupphandling, vilket skulle innebära att kostnaderna kunde bli högre. På grund av att arrangemanget är temporärt kan det också bli nödvändigt att genomföra överföringen två gånger. Detta skulle orsaka extra kostnader för staten, vilket inte är en ändamålsenlig lösning med tanke på statens totala ekonomi.
Dessutom lämpar sig inte det temporära arrangemanget enligt upphandlingslagen för eventuella andra fördröjningar som orsakas av en upphandlingssituation, såsom en situation där upphandlingsenheten inte får ett enda anbud som uppfyller kraven i anbudsförfrågan, till exempel på grund av ett formfel, eller där de erhållna anbuden skulle medföra för höga kostnader. Det kan också finnas problem relaterade till överföringsfasen, problem som fördröjer överföringen.
Hur lång tid det tar att behandla ett besvär vid domstol varierar, men enligt erfarenheter bör man vara beredd på en behandlingstid som är längre än ett år och dessutom på åtgärder som måste vidtas efter domstolsbeslutet. Av denna anledning föreslås att övergångstiden löper ut senast två år efter att lagen trätt i kraft. Om lagen träder i kraft den 1 januari 2027, löper övergångstiden ut den 31 december 2028.
Institutet för hälsa och välfärd ska ha rätt att av Rättstjänstverket få en rimlig ersättning för kostnader som uppkommer under övergångstiden. Dessa kan bestå av till exempel personal- och servicekostnader, såsom Valtoris kostnader för driftstjänsten. Ämbetsverken ska sinsemellan närmare komma överens om de nödvändiga uppgifterna och om ersättningen för kostnaderna.
Under beredningen bedömdes att det under 2026 eller i början av 2027 kommer att klarna om det behövs en övergångsperiod.
Enligt 6 mom. ska ändring i ett beslut som har fattats före ikraftträdandet av denna lag sökas enligt de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet.
I 7 mom. föreslås bestämmelser om vilken lag som ska tillämpas på behandlingen av ärenden som är anhängiga vid en domstol. Enligt förslaget ska man på behandlingen av ärenden som är anhängiga vid en domstol vid ikraftträdandet av denna lag vid sökande av ändring tillämpa de bestämmelser som gäller vid ikraftträdandet. Om en domstol upphäver ett beslut som har fattats före ikraftträdandet av denna lag och återförvisar ärendet att i dess helhet behandlas på nytt, ska ärendet behandlas och avgöras i enlighet med denna lag.
I 8 mom. ska det föreskrivas om hur mandatperioden för delegationen för medling vid brott fortsätter. Den 31 juli 2025 tillsatte statsrådet en delegation för medling vid brott för perioden 1 augusti 2025–31 juli 2028. I propositionen föreslås att delegationen fortsätter sin verksamhet till utgången av sin mandatperiod. Delegationen ska dock finnas i anslutning till justitieministeriet.
7.2
7.2 Lag om Rättstjänstverket
1 §.Rättstjänstverket. Det föreslås att det till 1 mom. i denna paragraf läggs till att verket förutom tjänster inom rättshjälp, ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning och allmän intressebevakning även ordnar medlingstjänster vid brott och i tvister. Bestämmelser om Rättstjänstverkets skyldighet att ordna dessa tjänster ska införas i lagen om medling vid brott och i vissa tvister (1015/2005), till vilken det ska finnas en hänvisning i det nya 2 mom. i 2 §. Motiveringarna till denna ändring anges i den allmänna motiveringen i propositionen.
Det föreslås att 2 mom. i paragrafen ändras så att det vid verket utöver rättshjälps- och intressebevakningsbyråer ska finnas ekonomi- och skuldrådgivningsbyråer. Det är fråga om att ekonomi- och skuldrådgivningstjänsterna överförs till egna byråer. Motiveringarna till den föreslagna ändringen anges i den allmänna motiveringen i propositionen.
2 §.Rättstjänstverkets uppgifter. Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. som innehåller en informativ hänvisning till lagen om medling vid brott och i vissa tvister. Enligt propositionen ska det finnas bestämmelser om Rättstjänstverkets skyldigheter i samband med medling i lagen om medling vid brott och i vissa tvister, och i propositionen föreslås att denna lag ändras så att skyldigheten att ordna medling övergår från Institutet för hälsa och välfärd på Rättstjänstverket.
3 §.Produktion av tjänster. Enligt propositionen ska det i 1 mom. i paragrafen läggas till att tjänster inom ekonomisk rådgivning och skuldrådgivning produceras av ekonomi- och skuldrådgivningsbyråerna. Uppgifterna övergår från rättshjälpsbyråerna på ekonomi- och skuldrådgivningsbyråerna på de grunder som anges i den allmänna motiveringen i propositionen.
Formuleringen i 2 mom. i paragrafen ska ändras så att rättshjälpsbyråerna och intressebevakningsbyråerna inte räknas upp separat, utan i stället för dem används ordet byrå, som även omfattar ekonomi- och skuldrådgivningsbyråerna. För tydlighetens skull ska det läggas till ett nytt moment med en informativ hänvisning om att det finns bestämmelser om tillhandahållande av medling vid brott och i vissa tvister i lagen om medling vid brott och i vissa tvister.
4 §.Ledning. Enligt propositionen ska det i 2 mom. i paragrafen läggas till att ekonomi- och skuldrådgivningsbyråerna leds av en ledande ekonomi- och skuldrådgivare. När det gäller rättshjälp och intressebevakning finns motsvarande bestämmelser redan nu i den gällande lagen. Dessutom ska bestämmelsen om att Ålands rättshjälps- och intressebevakningsbyrå leds av ett ledande offentligt rättsbiträde ändras så att den i stället leds av ett ledande offentligt rättsbiträde, en ledande allmän intressebevakare eller en ledande ekonomi- och skuldrådgivare enligt vad som bestäms i verkets arbetsordning. Det har i praktiken visat sig vara svårt att rekrytera ett ledande offentligt rättsbiträde på Åland, vilket har försvårat en adekvat skötsel av byråns ledningsarrangemang. Eftersom byråns uppgift är att producera alla tre tjänster, är det motiverat att även en expert med bakgrund inom andra tjänster än rättshjälp ska kunna leda byrån. Verket ska i sin arbetsordning närmare bestämma tjänstebenämningen för den som ska leda byrån samt inrätta tjänsten och sköta rekryteringen av tjänstemannen i enlighet med bestämmelserna.
9 §.Tjänster vid Rättstjänstverket. Paragrafens 2 mom. ska ändras i fråga om tjänsterna vid rättshjälpsbyråerna så att tjänsterna inom ekonomi- och skuldrådgivning ska finnas vid ekonomi- och skuldrådgivningsbyråer i stället för vid rättshjälpsbyrån. Momentets struktur ändras så att det finns en gemensam mening om alla byråers andra anställda. I fråga om Ålands rättshjälps- och intressebevakningsbyrå ska bestämmelsen ändras så att den motsvarar den ändring som föreslås i 4 § 2 mom.
13 §.Jäv för offentliga rättsbiträden. Till paragrafen fogas ett nytt 3 mom. Tillägget behövs för tydlighetens skull, eftersom det i den praktiska verksamheten har visat sig vara oklart hur långt det jäv för advokaterna som avses i 1 mom. sträcker sig när personalen vid rättshjälpsbyrån arbetar i samma lokaler som andra statliga myndigheter eller med Rättstjänstverkets övriga byråer, såsom intressebevakningsbyrån.
Rättshjälpsbyråernas lokaler ligger allt oftare, i enlighet med statsförvaltningens riktlinjer, i samma lokaler som andra myndigheter. Målet i statens lokalstrategi (Statsrådets principbeslut den 16 december 2021, VN/2650/2021) är att de statliga myndigheternas arbetslokaler ska användas gemensamt av statliga ämbetsverk och inrättningar. Dessutom har vissa rättshjälpsbyråer redan i flera år arbetat i samma lokaler som en intressebevakningsbyrå.
Rättstjänstverkets offentliga rättsbiträden ska enligt 10 § 1 mom. i lagen om Rättstjänstverket iaktta god advokatsed, som definieras i bland annat advokaternas vägledande regler. Enligt punkt 6.5 i advokaternas vägledande regler tillämpas reglerna om advokaternas jäv förutom på advokaten också på andra personer som arbetar på samma advokatbyrå (Finlands Advokatförbunds delegation den 23 januari 2023). Fram till den 31 maj 2023 gällde samma regel även advokater som arbetade i samma byrågemenskap med en advokatbyrå. Som en byrågemenskap betraktades bland annat advokatbyråer som arbetade i samma lokal. Rättshjälpsbyråerna och intressebevakningsbyråerna har genomfört de kontroller av jäv som krävs i regeln, om de har arbetat i samma lokaler, eftersom intressebevakningsbyråerna har ansetts arbeta på det sätt som avses i advokaternas vägledande regler i samma byrågemenskap som rättshjälpsbyråerna.
I advokaternas vägledande regler har punkt 6.5 som gäller jäv ändrats genom ett beslut som Finlands Advokatförbund fattade den 26 januari 2023. Ändringen trädde i kraft den 1 juni 2023. Enligt de nya reglerna begränsar sig jävet till advokatbyråns egen personal och omfattar inte längre byrågemenskaper.
Det finns ingen rättspraxis eller några anvisningar om huruvida ändringen av de vägledande reglerna kan tillämpas på rättshjälpsbyråer och andra byråer som är verksamma i samma lokal eller på statliga myndigheter. Detta har orsakat oklarhet i den praktiska verksamheten. Problemet växer i takt med att allt fler byråer kommer att placeras i samma lokaler som andra myndigheter. För att förtydliga situationen föreslås att det till paragrafen fogas en ny uttrycklig bestämmelse enligt vilken bestämmelsen i 1 mom. inte hindrar personalen vid rättshjälpsbyrån från att arbeta i samma lokaler som annan personal vid Rättstjänstbyrån eller andra myndigheter.
Enligt ett ställningstagande från Finlands Advokatförbunds styrelse den 17 mars 2023 om ändringen av de vägledande reglerna är förutsättningen för detta att de vägledande reglerna och bestämmelserna om advokater iakttas på behörigt sätt och att advokatsekretessen inte äventyras. Enligt ställningstagandet bör i princip alla som hör till byrågemenskapen ha separata system för kontroll av jäv. Av denna anledning föreslås att det till momentet fogas en bestämmelse enligt vilken åtkomsten till information som är sekretessbelagd eller som omfattas av tystnadsplikt genom informationstekniska lösningar och andra behövliga åtgärder ska begränsas så att endast rättshjälpsbyrån har åtkomst till informationen. Redan nu är det i praktiken så att endast rättshjälpsbyråns egen personal har åtkomst till rättshjälpsbyråernas informationssystem. Rättshjälpsbyråerna ska också i övrigt säkerställa att god advokatsed och tillhörande advokatsekretess iakttas, vilket det föreskrivs om i paragrafens 1 mom.
14 §.Hänvisande av rättshjälpssökanden i specialfall. Det föreslås att paragrafens 2 mom. ändras så att klienter oftare än tidigare ska kunna hänvisas till en annan rättshjälpsbyrå innan de hänvisas till ett privat biträde. Enligt 8 § i rättshjälpslagen kan den som beviljats rättshjälp själv välja sitt rättsbiträde när det är fråga om ett ärende som sköts vid domstol. I andra ärenden än domstolsärenden (utomprocessuella ärenden) ska enligt rättshjälpslagen ett offentligt rättsbiträde vara biträde. Med utomprocessuella ärenden avses ärenden som inte kan föras till domstol, såsom upprättande av köpebrev eller bouppteckningar eller förvaltnings- eller förvaltningsprocessärenden, som behandlas i en nämnd eller ett motsvarande organ.
I 2 mom. i paragrafen föreskrivs om hänvisande av klienter i utomprocessuella ärenden till en annan rättshjälpsbyrå eller till ett privat rättsbiträde. Enligt gällande bestämmelse kan en klient i andra än domstolsärenden i de situationer som nämns i 1 mom., såsom en situation då byrån är jävig, hänvisas till närmaste byrå, om avståndet till denna kan anses vara rimligt för uträttande av ärenden. I annat fall hänvisas klienten till ett privat biträde.
Det föreslås att klienten ska få hänvisas även till en annan byrå än den som är närmast innan man hänvisar klienten till ett privat biträde, om byrån finns inom ett avstånd som kan anses vara rimligt för uträttande av ärenden. Byråns läge har inte längre lika stor betydelse då användningen av telefon- och videoförbindelser har ökat. Av denna anledning föreslås det i propositionen att klienten även ska kunna hänvisas till en byrå som ligger längre bort för att bli klient hos denna byrå. Alla ärenden är dock inte av den karaktären att de kan skötas med hjälp av distansförbindelse. Alla klienter har inte heller möjlighet att använda utrustning för distansförbindelse. Därför ska förutsättningen vara att klienten har möjlighet att sköta ärendet med hjälp av distansförbindelser. Innan rättshjälpsbyrån hänvisar klienten till en annan byrå ska den bedöma ärendets lämplighet och klientens praktiska möjligheter att sköta ärendet vid en byrå som ligger längre bort.
Dessutom ska momentets sista mening kompletteras så att hänvisningen till ett privat biträde ska göras skriftligen. Enligt information från Rättstjänstverket varierar praxis i fråga om huruvida hänvisningen görs skriftligen eller muntligen, och det kan ha varit oklart för privata biträden när de kan ta sig an ett utomprocessuellt ärende. Avsikten med den föreslagna ändringen är att förtydliga denna situation.
15 §. Det föreslås att ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen. Enligt det föreslagna 2 mom. i 4 § kan även en annan än ett ledande offentligt rättsbiträde leda en byrå. Därför föreslås att det ledande offentliga rättsbiträdets beslutanderätt vid Ålands rättshjälps- och intressebevakningsbyrå ska höra till den tjänsteman som avses i det föreslagna 2 mom. i 4 §, det vill säga ett ledande offentligt rättsbiträde, en ledande allmän intressebevakare eller en ledande ekonomi- och skuldrådgivare enligt vad som bestäms i verkets arbetsordning. Dessutom, om det vid byrån inte finns något offentligt rättsbiträde och avgörandet i ett ärende som gäller ansökan om rättshjälp med stöd av 1 mom. måste överföras till ett offentligt rättsbiträde, ska beslutet överföras till den tjänsteman som ansvarar för ledningen av den ovannämnda byrån.
Ikraftträdandebestämmelse.
Lagen avses träda i kraft den 1 januari 2027.