7.1
Elmarknadslagen
2 §. Tillämpningsområde. I paragrafen definieras elmarknadslagens tillämpningsområde. Lagen tillämpas på elmarknaden samt på produktion, import, export, leverans, överföring och distribution av el. Det föreslås att ordalydelsen i 1 mom. ändras så att bestämmelsen inte står i strid med den nya bestämmelsen i artikel 2.9 i elmarknadsdirektivet där termen elmarknader definieras. I paragrafen avses med elmarknader elmarknader, inklusive OTC-marknader och elbörser, marknader för handel med energi, kapacitet, balanstjänster och stödtjänster inom alla tidsramar. Det föreslås att motsvarande definition tas in också i 3 § i elmarknadslagen. Dessutom anges det i bestämmelsen om tillämpningsområdet att lagen i enlighet med den tidigare ordalydelsen också tillämpas på produktion, import, export, leverans, överföring och distribution av el.
Försvarsförvaltningens och Försvarsfastigheters elnätsverksamhet och elproduktion faller dock utanför lagens tillämpningsområde. Inte heller bestämmelserna i 12 kap. om särredovisning av verksamheter tillämpas på försvarsförvaltningen och Försvarsfastigheter. Bestämmelserna i II avdelningen samt 7 och 12 kap. tillämpas inte på försvarsförvaltningen och inte heller på Försvarsfastigheter. Bestämmelserna i lagen tillämpas dock på elleveranser som försvarsförvaltningen och Försvarsfastigheter bedriver på sina fastigheter.
I samband med lagstiftningskontrollen gällande ellagen för landskapet Åland (ÅFS 1982:38) har landskapets behörighet i frågor som gäller el och energi härletts från 13 § 1 mom. 9 punkten i den tidigare självstyrelselagen för Åland (670/1951), som motsvarade 18 § 22 punkten om näringsverksamhet i den gällande självstyrelselagen för Åland (1144/1991) (RP 73/1990 rd s. 71). Av fördelningen av behörighet mellan riket och landskapet enligt självstyrelselagen följer att elmarknadslagen inte tillämpas i landskapet Åland till den del landskapet har lagstiftningsbehörighet i frågor som gäller elmarknaden.
I 2 mom. föreskrivs det att lagens bestämmelser om nätinnehavare tillämpas på näringsidkare som utövar tillståndspliktig elnätsverksamhet och i sin besittning har ett elnät i Finland, om inte Energimyndigheten har fattat ett beslut om att befria nätinnehavaren från tillståndsplikten. Bestämmelsen motsvarar gällande lag. Bestämmelserna om nätinnehavare omfattar näringsidkare som bedriver tillståndspliktig elnätsverksamhet i ett stamnät, högspänningsdistributionsnät, distributionsnät eller slutet distributionsnät. Dessutom tillämpas lagen på sådana näringsidkare som bedriver tillståndspliktig elnätsverksamhet, som inte för sin verksamhet har skaffat en sådan befrielse från tillståndsplikten som avses i 12 §. Tillståndspliktig elnätsverksamhet definieras i 4 §. Bestämmelserna om nätinnehavare tillämpas inte på elnätsverksamhet där elnätet enbart betjänar ett internt elnät i en fastighet eller en motsvarande fastighetsgrupp. Med elnätsverksamhet avses enligt elmarknadslagen att mot vederlag ställa elnät till förfogande för dem som behöver elöverföring eller eldistribution och andra elnätstjänster.
I 3 mom. föreskrivs det om huvudprincipen i fråga om tillämpningsområdet för bestämmelserna om detaljförsäljare av el i elmarknadslagen. Enligt det tillämpas lagens bestämmelser om detaljförsäljare på elleverantörer som levererar el direkt till slutförbrukarna via en distributionsnätsinnehavares distributionsnät. Avgränsningen av tillämpningsområdet innebär alltså att detaljförsäljning av el som sker i ett fastighetsnät i regel faller utanför tillämpningsområdet för bestämmelserna om detaljförsäljning. För att lagen ska tillämpas på elförsäljning som sker i fastighetsnät bör det föreskrivas särskilt om det i respektive paragraf. I 13 kap. föreskrivs det om en utvidgning av tillämpningsområdet som kompletterar 3 mom., enligt vilken bestämmelserna om detaljförsäljning i det kapitlet dessutom tillämpas på en elleverantör som säljer el till förbrukarna via ett internt elnät i en fastighet eller i en motsvarande fastighetsgrupp. Till den delen motsvarar de föreslagna bestämmelserna innehållet i gällande lag.
3 §. Definitioner. Det föreslås att till paragrafen fogas nya definitioner, både sådana som elmarknadsdirektivet förutsätter och sådana som gör tillämpningen av lagen tydligare. Den nya terminologin definieras så att den överensstämmer så väl som möjligt med definitionerna i elmarknadsdirektivet, och de nya definitionerna i lagen bör tillämpas i överensstämmelse med elmarknadsdirektivet.
7 §. Tilläggskrav för stamnätsinnehavare. I paragrafen föreskrivs det om tilläggskrav som tillämpas på sökande som ansöker om elnätstillstånd för stamnätsinnehavare. Tilläggskraven baseras på kraven i elmarknadsdirektivet. Det föreslås att hänvisningen i 1 mom. till bestämmelser om säkerställande av sökandens oberoende uppdateras. Inga ändringar föreslås i bestämmelsens innehåll.
12 §. Befrielse från elnätstillstånd för vissa sammanlänkningar. I paragrafen föreskrivs det om ett undantag genom vilket vissa sammanlänkningar kan befrias från elnätstillstånd. Bestämmelsen om befrielse från tillståndsplikten är ett undantag från en bärande princip i bestämmelserna om elnät, som syftar till att trygga tillträde till nätet för parterna på elmarknaden och rimliga serviceprinciper. Det föreslås att hänvisningsbestämmelserna i 1 mom. uppdateras. Inga ändringar föreslås i bestämmelsens innehåll.
Sammanlänkningar spelar en viktig roll för elmarknadens funktion. Elmarknadslagens syfte är primärt att ställa sammanlänkningarna till marknadens förfogande. Därför bör undantagsbestämmelsen tillämpas varsamt.
Enligt denna proposition ska Energimyndigheten i enskilda fall för viss tid kunna tillåta att elnätsverksamhet utövas utan elnätstillstånd, om nätinnehavaren har beviljats undantag enligt artikel 63 i elmarknadsförordningen. Befrielse kan beviljas för högst den tid som undantaget enligt artikel 63 i elmarknadsförordningen gäller. Befrielsen kan inte överföras på någon annan, utan i samband med överlåtelse av nätverksamheten bör mottagaren på nytt ansöka om befrielse från tillståndsplikten eller om elnätstillstånd för sin verksamhet. Det gör det möjligt att ompröva förutsättningarna för befrielse.
Bestämmelserna om nätinnehavare i elmarknadslagen tillämpas inte på en nätinnehavare som fått befrielse. Energimyndigheten kan dock i sitt beslut om befrielse från tillståndsplikten ställa villkor som gäller tillgången till nätet via sammanlänkningen i fråga samt driftsäkerheten. Villkoren för tillgången till nätet kan hänföra sig till fördelning av överföringskapaciteten, föredelningen av intäkter från överbelastning samt de avgifter som tas ut av sammanlänkningens användare.
20 §. Anslutningsskyldighet. I paragrafen föreskrivs det om anslutningsskyldighet för nätinnehavare. I 1 mom. föreslås en ändring enligt vilken anslutningsskyldigheten också ska omfatta energilagringsanläggningar. Till övriga delar föreslås det att bestämmelsen kvarstår oförändrad.
20 a §. Särskilda bestämmelser om anslutning av kraftverk och energilagringsanläggningar till stamnätet och till högspänningsdistributionsnät. Det föreslås att till paragrafen fogas en bestämmelse som baseras på artikel 42 i elmarknadsdirektivet, om anslutning av nya kraftverk och energilagringsanläggningar till stamnätet och till högspänningsdistributionsnät.
Enligt 1 mom. får en stamnätsinnehavare eller en innehavare av ett högspänningsdistributionsnät inte vägra ansluta ett nytt kraftverk eller en ny energilagringsanläggning med hänvisning till eventuella framtida begränsningar i det tillgängliga nätets överföringskapacitet.
Enligt 2 mom. får stamnätsinnehavaren eller en innehavare av högspänningsdistributionsnät i sina villkor ställa upp begränsningar för effekten för anslutningspunkter för nya kraftverk och energilagringsanläggningar för att påskynda anslutningen och säkerställa den anslutna enhetens ekonomiska effektivitet får anges begränsningar för en anslutningspunkts effekt, om anslutningen förutsätter att överföringskapaciteten höjs i den del av nätet till vilken anslutningen sker. Enligt bestämmelsen ska begränsningen dock inte tillämpas om abonnenten ersätter nätinnehavaren för sådana kostnader för byggande av anslutningen som inte kan anses omfattas av utvecklingsskyldigheten enligt 19 §. Den föreslagna ändringen upphäver därmed inte nätinnehavarens skyldighet att utveckla nätet till denna del. Också i detta fall ska nätet förstärkas på det sätt som skyldigheten att utveckla nätet enligt 19 § förutsätter inom rimlig tid, så att den effektbegränsning som angetts för anslutningen senare kan upphävas och också andra abonnenter kan anslutas till nätet. Utvecklingsskyldigheten omfattar dock inte situationer när abonnenten begär ett genomförande som avviker från normal anslutningspraxis och som medför extra byggnadskostnader för nätinnehavaren. Det är då fråga om en tilläggstjänst som nätinnehavaren tillhandahåller utöver utvecklingsskyldigheten, och abonnenten ska ersätta nätinnehavaren de extra kostnaderna för den. Det är motiverat att abonnenten deltar i nätinnehavarens kostnader i sådana situationer när abonnenten behöver bättre driftssäkerhet än normalt. I huvudsak ansvarar nätinnehavaren för utvecklingen av nätet.
I 45 § föreskrivs det om anslutningsvillkor i fråga om den systemansvariga stamnätsinnehavarens systemansvar.
21 a §. Tillhandahållande av tillträde till nätet i elsystemet. Paragrafen föreslås utgöra en ny bestämmelse om tillhandahållande av tillträde till nätet i elsystemet. I paragrafen tas också in de bestämmelser om punktprissättning som nu finns i 25 §. Det föreslås att 25 § upphävs.
En marknadsbaserad verksamhet på elmarknaden och i elhandeln förutsätter att parterna på elmarknaden så lätt som möjligt får tillträde till den marknadsplats elsystemet utgör. När elsystemet består av flera nät som kontrolleras av olika ägare, kan handeln i betydande grad påverkas av hur man avtalar om nättjänster och de olika prissättningsprinciperna för dem. Därför behöver nätinnehavarna åläggas att iaktta vissa principer som föreslås ingå i denna paragraf, som underlättar förbrukarnas tillträde till systemet.
Enligt 1 mom. ska en nätinnehavare ordna förutsättningar för att de parter på elmarknaden som är anslutna till deras elnät att faktiskt ska kunna delta på grossist-, slutförbrukar- och balansmarknaderna för el. Dessutom ska nätinnehavaren ordna förutsättningar för att nätanvändare och innehavare av energilagringsanläggningar ska kunna avtala om alla nättjänster med den nätinnehavare till vars nät de är anslutna. Enligt principen i 1 mom. ska nätanvändare och innehavare av energilagringsanläggningar ska kunna avtala om alla nättjänster med den nätinnehavare till vars nät de är anslutna. Den så kallade principen om en enda kontaktpunkt underlättar tillgången till sådana tjänster som annars förutsätter avtal med flera nätinnehavare. I praktiken innebär bestämmelsen att nätinnehavare genom interna avtal ska se till att det finns förutsättningar för sådana tjänster.
Enligt 2 mom. ska nätinnehavaren för sin del ordna förutsättningar för att nätanvändare och innehavare av energilagringsanläggningar genom att sluta relevanta överförings- och distributionsavtal och erlägga avgifterna för dem får rätt att använda hela landets elnät utgående från sina anslutningspunkter, med undantag av utlandsförbindelser. med andra ord har de i princip möjlighet att idka elhandel med alla som är anslutna till nätet Finland. Bestämmelsen förutsätter att nätinnehavarna samarbetar för att skapa en hierarkisk prissättningspraxis enligt enhetliga principer som förenar de olika nätnivåerna. Tariffstrukturerna ska vara kompatibla och bilda en helhet. Däremot kan nätinnehavarnas prisnivåer skilja sig åt, eftersom de beror på nätens olika kostnader. Prissättningssystemet tillämpas på alla sedvanliga nättjänster. Alla parter på elmarknaden deltar alltså i regel på enhetliga grunder i kostnaderna för att upprätthålla marknadsplatsen, och kan inte vara "fripassagerare". Samma rätt att idka elhandel inom Finlands nätområde samt skyldigheter att delta i kostnaderna för hela nätet gäller också en förbrukare som är ansluten till ett distributionsnät. Nätinnehavarna kan dock ha särskilda tjänster för exceptionella behov och situationer. Priset för dem kan bestämmas på ett sätt som avviker från den allmänna principen.
Det prissättningssystem som avses i 2 mom. berör i regel inte gränsöverskridande sammanlänkningar. Avgifterna för användning av sammanlänkningar till utlandet påverkas också av normer i EU-lagstiftningen. Enligt elmarknadsförordningen tillämpas till exempel det prissättningssystem som avses i 2 mom. ockås på sammanlänkningar mellan EES-stater som står till marknadens förfogande. Enligt den föreslagna bestämmelsen i 43 § ska däremot stamnätsinnehavaren ta ut en överföringsavgift för import från och export till tredjeländer av el till och från sitt nät, om inte något annat följer av internationella förpliktelser som är bindande för Finland eller av avtal som stamnätsinnehavaren har ingått och som grundar sig på ömsesidighet när det gäller elsystemets driftsäkerhet och effektivitet samt på marknadsbetingelserna.
21 b §. Genomförande av tillgång till elnät. Paragrafen innehåller preciserande bestämmelser om de förfaranden nätinnehavaren ska iaktta när nätanvändare och andra förbrukare begär anbud om anslutning till elnätet eller om överförings- och distributionstjänster för el. En bestämmelse som motsvarar förslagets viktigaste innehåll ingår i 1 § i statsrådets gällande förordning om elmarknaden (65/2009). Avsikten är att den bestämmelsen ska upphävas när lagändringen träder i kraft. Syftet är att förhindra tvister mellan nätinnehavare och deras kunder, samt att främja en effektiv lösning av eventuella tvister. Enligt lagens 20 § har nätinnehavaren en anslutningsskyldighet och enligt 21 § en överföringsskyldighet, vilket innebär att tillträde till nätet för nätanvändare och andra kunder i regel tryggas i elmarknadslagen.
Enligt det föreslagna 1 mom. ska en nätinnehavare lämna nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och kunder de uppgifter de behöver för att få effektiv tillgång till nätet och använda det effektivt.
Enligt det föreslagna 2 mom. ska en nätinnehavare på begäran lämna nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och kunder ett anbud om anslutning till elnätet samt om överförings- och distributionstjänster för el. Anbudet kan till exempel framföras i form av ett avtal som sänds för undertecknande, eller i fråga om distributionstjänster i form av en sådan bekräftelse som avses i 88 §. I anbudet om anslutning ska framgå de tekniska kraven för anslutning anges.
Nekat tillträde till nätet kan grunda sig på kriterierna enligt 19 § om utvecklingsskyldighet, 20 § om anslutningsskyldighet, 21 § om överföringsskyldighet och 41 a § om anslutning av kraftverk och energilagringsanläggningar till nätet. Enligt 3 mom. ska en nätinnehavare som vägrar erbjuda anslutning eller överförings- eller distributionstjänster ge relevanta och betydelsefulla uppgifter om skälen till sin vägran. Med skälens relevans avses i detta sammanhang att det ska framgå av skälen att de grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier. Med betydelsefulla uppgifter avses i detta sammanhang uppgifter om de åtgärder som till exempel förstärkningen av nätet förutsätter. Till vägran ska dessutom fogas en uppgift om att nätanvändare, innehavare av energilagringsanläggningar och kunder om de så önskar har möjlighet att föra ärendet till Energimyndigheten för avgörande i tvistlösningsförfarande i enlighet med den föreslagna 6 a § i tillsynslagen, samt Energimyndighetens kontaktuppgifter.
21 c §. Ansvar för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet. I paragrafen föreslås ingå en ny bestämmelse om nätinnehavarens ansvar för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet.
Nätinnehavaren ska sörja för säker, tillförlitlig och effektiv drift av sitt elnät samt för att alla de stödtjänster som behövs för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet samt de tjänster efterfrågeflexibilitet och energilagringsanläggningar förutsätter är tillgängliga. I sådana fall är nätinnehavaren skyldig att säkerställa att det är möjligt att tillhandahålla sådana tjänster, men nätinnehavaren ansvarar inte för att kunderna eller deras tjänsteleverantörer tillhandahåller dessa tjänster. Tillhandahållandet av tjänster, och därmed det faktiska tjänsteutbudet, grundar sig på en öppen, konkurrensutsatt och frivillig marknad. I detta sammanhang avses med stödtjänst enligt den föreslagna 3 § 27 b punkten n tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inbegripet balansering och icke-frekvensrelaterade stödtjänster men inte inbegripet hantering av överbelastning. I detta sammanhang avses med efterfrågeflexibilitet enligt den föreslagna 3 § 30 a punkten förändringar i belastningen i fråga om el från slutförbrukare, jämfört med deras normala eller nuvarande konsumtionsmönster, som svar på marknadssignaler, inbegripet som svar på tidsvarierande elpriser eller ekonomiska incitament, eller som svar på antagandet av slutförbrukarens bud om att sälja efterfrågeminskning eller -ökning till ett visst pris på organiserade marknader.
Enligt 2 mom. ska nätinnehavaren samarbeta och koordinera sin verksamhet med andra nätinnehavare för att säkerställa säker, tillförlitlig och effektiv drift av nätet samt för att utnyttja resurserna på bästa möjliga sätt. Nätinnehavaren ska också sörja för att tillräckliga uppgifter lämnas till innehavarna av andra elnät som kopplats samman med innehavarens nät, så att säker och effektiv drift, koordinerad utveckling och kompatibilitet kan säkerställas i det sammanlänkade elnätet.
Det föreslås att i 3 mom. tas in ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om det informationsutbyte mellan nätinnehavarna som krävs för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av sammankopplade elnät samt säkerställandet av koordinerad utveckling och kompatibilitet får utfärdas genom förordning av statsrådet.
23 a §. Anskaffning av produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om anskaffning av produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät. I paragrafen föreskrivs det allmänt om skyldigheten för nätinnehavare att ställa upp villkor för anskaffning av produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät. I nuläget fullgörs till exempel ansvaret för icke-frekvensrelaterade stödtjänster via uppställandet av systemtekniska krav utifrån systemansvaret enligt 45 § samt via distributionsnätsinnehavarens villkor för anslutning och andra nättjänster.
Enligt 1 mom. ska anskaffningsvillkoren för produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av ett elnät vara objektiva, öppna och icke-diskriminerande samt kompatibla med andra nätinnehavares motsvarande villkor. I villkoren ska det säkerställas att alla nätanvändare och parter på elmarknaden som uppfyller kraven har möjlighet att erbjuda sina nätinnehavaren sina tjänster. I momentet föreskrivs det också om tillämpning av nationella standardiseringsprodukter i anskaffningsvillkor för produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät. Energimyndigheten får fastställa nödvändiga nationella standardiseringsprodukter för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet och tekniska krav för dem, om myndigheten bedömer att nationella standardiseringsprodukter gynnar utvecklingen av marknaden för nödvändiga produkter och tjänster för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet. Nätinnehavarnas anskaffningsvillkor ska uppfylla de krav de nationella standardiseringsprodukterna ställer, om sådana nationella standardiseringsprodukter som avses i 6 c § i tillsynslagen har fastställts för anskaffning av produkter och tjänster som krävs för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät. Beredningen av anskaffningsvillkoren ska koordineras med överföringsnätsinnehavaren med systemansvar och andra nätinnehavare, och vid beredningen ska berörda nätanvändare och parter på elmarknaden höras.
I 2 mom. föreskrivs det om anskaffning av icke-frekvensrelaterade tjänster för elnätet. Enligt definitionen i den föreslagna 3 § 27 c punkten avses med icke-frekvensrelaterad stödtjänst en tjänst som används av en systemansvarig för överförings- eller distributionssystem för spänningsreglering i stationärt tillstånd, snabba inmatningar av reaktiv effekt, tröghet för upprätthållande av stabiliteten i lokala nät, kortslutningsström, förmåga till dödnätsstart och till ö-drift. Nätinnehavaren ska för sitt elnät skaffa behövliga icke-frekvensrelaterade stödtjänster, med undantag för helt integrerade nätkomponenter, i ett öppet, icke-diskriminerande och marknadsbaserat förfarande. Energimyndigheten får på ansökan bevilja en nätinnehavare undantag från anskaffningsskyldigheten för viss tid, om en marknadsbaserad anskaffning av icke-frekvensbaserade stödtjänster inte är ekonomiskt effektiv för nätinnehavaren. Undantaget får gälla i högst 5 år.
En del icke-frekvensrelaterade tilläggstjänster är av sådan art att mekanismerna för bedömning av behovet av dem ännu i stor utsträckning är outredda på nationell nivå. Undantagsförfarandets syfte är att säkerställa den övergångsperiod som behövs för en övergång till marknadsbaserad anskaffning av icke-frekvensrelaterade tilläggstjänster samt en process som beaktar en stegvis, behovsgrundad utveckling av marknadsbaserade icke-frekvensrelaterade tilläggstjänster. Enligt 1 mom. får sådana nationella standardiseringsprodukter som avses i 6 c § i tillsynslagen fastställas för anskaffning av tilläggstjänster. För att säkerställa en helhetsekonomisk och kostnadseffektiv verksamhetsmodell bör marknadsbaserad anskaffning av icke-frekvensrelaterade tilläggstjänster främjas för enskilda tjänster utifrån behovet och i enlighet med ökningen av antalet nya energiresurser.
Den ekonomiska effektiviteten vid marknadsbaserade anskaffningar kan vara tveksam i synnerhet när tjänsten ska produceras på ett begränsat geografiskt område, vilket leder till att antalet potentiella anbudsgivare är litet och en enskild leverantörs möjlighet att utnyttja sitt marknadsinflytande är stor.
Icke-frekvensrelaterade stödtjänster är lokala till sin karaktär, och behovet av tjänster beror på flera olika tekniska faktorer såsom nätets struktur, de tekniska egenskaperna hos komponenterna och systemen i regionen samt sättet de används på. Till exempel överföring av reaktiv effekt mellan olika delar av nätet eller mellan olika spänningsnivåer kan inte bedömas vara tekniskt och ekonomiskt lönsamt åtminstone när avståndet mellan de resurser som producerar och förbrukar reaktiv effekt är långt. Ju längre sträcka den reaktiva effekten överförs i elsystemet, desto större negativ inverkan får det på överföringssvinnet i systemet. Dessutom upptar den reaktiva effekten kapacitet av den aktiva effekten och kan inverka på behovet av spänningsreglering i systemet. Spänningsregleringen genomförs i praktiken med hjälp av komponenter och system som producerar reaktiv effekt, vilket innebär att det geografiska avståndet inverkar på effektiviteten ockås i fråga om anskaffningen av spänningsreglering.
Prissättning på marknadsvillkor är utmanande, eftersom antalet aktörer som tillhandahåller tjänster nationellt och lokalt är litet och aktörerna ofta är belägna långt ifrån varandra. Den ekonomiska effektiviteten försvagas också av situationer när tjänsteleverantörerna är belägna så att en enskild tjänsteleverantörs marknadsställning kan bli dominerande.
Anskaffningsvillkoren får tillämpas i enskilda fall efter det att Energimyndigheten har fastställt dem i enlighet med 10 § i tillsynslagen.
I 2 mom. föreskrivs det ockås om ett undantag från den allmänna upphandlingsskyldigheten i fråga om helt integrerade nätkomponenter. Skyldigheten att upphandla icke-frekvensrelaterade stödtjänster tillämpas inte på en stamnätsinnehavares eller distributionsnätsinnehavares helt integrerade nätkomponenter. Enligt definitionen i den föreslagna 3 § 30 c punkten avses med helt integrerad nätkomponent en nätkomponent som är integrerad i stam- eller distributionsnätet, däribland lagringsanläggningar, och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av stam- eller distributionsnätet, och inte för riksomfattande balansering eller för hantering av överbelastning. En energilagringsanläggning kan också betraktas som en helt integrerad nätkomponent, om dess användningssyfte uppfyller kraven för helt integrerade nätkomponenter. Det föreskrivs om ett undantagsförfarande för energilagringsanläggningar i den föreslagna 29 b §.
24 b §. Efterfrågeflexibilitet, flexibilitet och åtgärder för styrning av efterfrågan i fråga om prissättning och försäljningsvillkor för nättjänster. I paragrafen föreskrivs det om efterfrågeflexibilitet och om åtgärder för styrning av efterfrågan i fråga om prissättning och försäljningsvillkor för nättjänster. Paragrafen, som berör genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/27/EU om energieffektivitet, om ändring av direktiven 2009/125/EG och 2010/30/EU och om upphävande av direktiven 2004/8/EG och 2006/32/EG, harmoniseras med bestämmelserna och terminologin i elmarknadsdirektivet.
Enligt 1 mom. får prissättningen för nättjänster inte innehålla villkor som kan förhindra att nätinnehavare eller detaljförsäljare på elmarknaden tillhandahåller systemtjänster för efterfrågeflexibilitet och åtgärder för styrning av efterfrågan. Prissättningen för nättjänster ska beakta de kostnader och den nytta flexibiliteten och åtgärderna för styrning av efterfrågan medför.
Enligt 2 mom. ska nätinnehavarens försäljningsvillkor för nättjänster skapa förutsättningar för efterfrågeflexibilitetens deltagande på elmarknaden, om det ankommer på nätinnehavaren att ordna deltagandet. Försäljningsvillkoren ska beakta elsystemets driftsäkerhet och effektivitet. Försäljningsvillkoren får inte innehålla villkor som ogrundat förhindrar att efterfrågeflexibilitet som tillhandahålls av aggregatorer deltar på elmarknaden.
25 §. Punktprissättning. Det föreslås att paragrafen upphävs. Bestämmelserna i den ingår i den förslagna nya 21 a §.
26 §. Nätinnehavarens prestationer när det gäller byte av elleverantör och oberoende aggregator. Det föreslås att paragrafens tillämpningsområde utvidgas till att också omfatta aggregering. Elmarknadsdirektivet förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att åtminstone hushållskunder och små företag inte debiteras några avgifter i samband med byte. Nätinnehavaren får inte ta ut en separat avgift för prestationer som hänför sig till ett byte av elleverantör eller oberoende aggregator. Ingen förändring i rättsläget föreslås i fråga om aggregering som elproducenter bedriver.
29 b §. Nätinnehavarens rätt att bedriva näringsverksamhet som avser energilagringsanläggningar. Den föreslagna paragrafen innehåller en ny bestämmelse i vilken bestämmelserna i artikel 36 och 54 i elmarknadsdirektivet om rätten för systemansvariga att äga energilagringsanläggningar genomförs. Avsikten är att i bestämmelsen fullt ut utnyttja det nationella manöverutrymmet enligt direktivet.
I det föreslagna 1 mom. ingår en bestämmelse enligt vilken nätinnehavaren i regel inte får bedriva energilagringsverksamhet. En målsättning enligt elmarknadsdirektivet är att de systemansvariga inte ska få äga, förvalta eller driva energilagringsanläggningar, utan marknaden ska producera lagringstjänster på marknadsvillkor.
I det föreslagna 2 mom. ingår dock en bestämmelse om ett undantag för energilagringsanläggningar som utgör nätinnehavarens helt integrerade nätkomponenter. Trots 1 mom. får nätinnehavaren äga, utveckla, förvalta och driva energilagringsanläggningar som utgör nätinnehavarens helt integrerade nätkomponenter. På nätinnehavarens ansökan ska Energimyndigheten bevilja nätinnehavaren tillstånd att äga, utveckla, förvalta och driva sådana energilagringsanläggningar. Enligt definitionen i den föreslagna 3 § 30 c punkten avses med helt integrerad nätkomponent en nätkomponent som är integrerad i stam- eller distributionsnätet, däribland lagringsanläggningar, och som används uteslutande för att säkerställa säker och tillförlitlig drift av stam- eller distributionsnätet, och inte för riksomfattande balansering eller för hantering av överbelastning. En energilagringsanläggning kan också betraktas som en helt integrerad nätkomponent, om dess användningssyfte uppfyller kraven för helt integrerade nätkomponenter. Vid beviljandet av tillstånd ska Energimyndigheten bedöma om det är fråga om en helt integrerad nätkomponent.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om ett undantagsförfarande, enligt vilket Energimyndigheten för viss tid kan bevilja nätinnehavaren undantagstillstånd för att äga, utveckla, förvalta och driva andra energilagringsanläggningar än sådana som utgör helt integrerade nätkomponenter, om nätinnehavaren behöver sådana energilagringsanläggningar för att fullgöra sitt ansvar för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet eller om en stamnätsinnehavare behöver icke-frekvensrelaterade stödtjänster som sådana energilagringsanläggningar producerar för att fullgöra sitt ansvar för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet. Undantagstillstånd kan beviljas, om 1) nätinnehavaren inte i ett av nätinnehavaren ordnat öppet, transparent och icke-diskriminerande anbudsförfarande med villkor som Energimyndigheten har godkänt innan anbudsförfarandet inleddes har kunnat godkänna anbud för produktion av sådana energilagringstjänster eller om inga anbud för produktion av tjänsterna som baseras på skäliga kostnader lämnats vid rätt tidpunkt i anbudsförfarandet, 2) energilagringsanläggningarna inte används för anskaffning eller leverans av el på elmarknaden, och 3) undantaget behövs för att nätinnehavaren ska kunna sörja för säker, tillförlitlig och effektiv drift av sitt elnät.
Enligt 4 mom. ska Energimyndigheten på ansvarsområdet för en nätinnehavare som beviljats ett undantagslov enligt 3 mom. innan undantagslovet löper ut genomföra ett offentligt hörande om tillgången till sådana energilagringstjänster som avses i momentet för att utreda om tillräckliga energilagringstjänster är tillgängliga och om andra aktörer är intresserade av att investera i sådana energilagringsanläggningar. Det offentliga hörandet ska genomföras efter en anbudstävling som ordnas i enlighet med 3 mom. 1 punkten. Om anbudstävlingen och det offentliga hörandet enligt Energimyndighetens bedömning visar att andra aktörer kan producera sådana energilagringstjänster som avses i 3 mom. kostnadseffektivt på ansvarsområdet, ska Energimyndigheten ålägga nätinnehavaren att successivt avstå från de berörda energilagringsanläggningarna inom 18 månader från att undantagslovet löper ut. På förfarandet för avståendet och på den ersättning som bestäms för att nätinnehavaren avstår från sin energilagringsanläggning tillämpas vad som i 24 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden föreskrivs om åtgärder med anledning av återkallande av ett elnätstillstånd. Vid behov ska Energimyndigheten besluta om de åtgärder som ska vidtas för upprätthållande av energilagringsverksamheten i fråga. Om det inte avtalas om överlåtelse av energilagringsanläggningen till en annan verksamhetsutövare, kan Energimyndigheten besluta om inlösning av energilagringsanläggningen mot full ersättning. I fråga om grunderna för och bestämmandet av ersättningen ska bestämmelserna om inlösningsförfarande och inlösningsersättning i lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977) iakttas.
Enligt 5 mom. ska Energimyndigheten underrätta stamnätsinnehavaren om att ett tillstånd enligt 2 mom. beviljats, och kommissionen samt Europeiska unionens byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter om ett undantagstillstånd enligt 3 mom. I anmälan ska anges de betydande uppgifter som inverkat på beslutet och motiveringarna till beslutet.
Enligt 6 mom. får Energimyndigheten meddela närmare bestämmelser om ordnandet av en sådan anbudstävling som avses i 3 mom. 1 punkten.
4 mom. berörs av en övergångsbestämmelse i fråga om batterilagringsanläggningar.
30 §. En stamnätsinnehavares och en juridiskt åtskild distributionsnätsinnehavares rätt att anskaffa och leverera el. Det föreslås att till 2 punkten fogas ett nytt undantag för ett fall i vilket det är tillåtet för en stamnätsinnehavare som enligt 32 § förutsätts vara oberoende av elproduktion och elleverans samt rättsligt åtskild från en nätinnehavare som bedriver distributionsnätsverksamhet att bedriva anskaffning och leverans av el. Det föreslås vara tillåtet att utöver nuvarande verksamhet också anskaffa och leverera el för att skaffa stödtjänster, för att det inte ska föreligga något hinder för anskaffning av den elenergi som behövs för uppfyllande av nätinnehavarnas lagstadgade skyldigheter. Enligt definitionen avses med stödtjänst en tjänst som behövs för driften av ett överförings- eller distributionssystem, inbegripet balansering och icke-frekvensrelaterade stödtjänster men inte inbegripet hantering av överbelastning. I den aktuella situationen är det inte egentligen fråga om näringsverksamhet som avser anskaffning och leverans av el, utan om anskaffning av tjänster för att säkerställa säker drift av nätet.
I 7 punkten föreslås dessutom en precisering, som gör det möjligt för en distributionsnätsinnehavare att anskaffa och leverera el inte enbart i sådana situationer som det föreskrivs om annanstans i elmarknadslagen, utan också i sådana situationer som det föreskrivs om i någon annan lag än elmarknadslagen. Sådana situationer kan uppkomma till exempel i samband med ibruktagandet av datasystemprojekt som berör elbolag.
Till övriga delar kvarstår paragrafen oförändrad. I 5 punkten föreskrivs det om användning av flyttbara reservkraftsaggregat för byggande, drift och underhåll av nätet och leverans till nätet av el som producerats med dessa. På drift av energilagringsanläggningar för sådana syften tillämpas 29 b §.
33 §. Säkerställande av stamnätsinnehavarens oberoende. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet enligt elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen för säkerställande av stamnätsinnehavarens oberoende. Det föreslås att hänvisningarna i paragrafen till den nya elmarknadsförordningen och till Energimyndigheten uppdateras. Till övriga delar kvarstår paragrafen oförändrad.
35 §. Säkerställande av stamnätsinnehavarens oberoende när det gäller ägande som härstammar från tredjeländer. I paragrafen föreskrivs det om förfarandet enligt elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen för säkerställande av stamnätsinnehavarens oberoende när det gäller ägande som härstammar från tredjeländer. Det föreslås att hänvisningarna i paragrafen till det nya elmarknadsdirektivet och till Energimyndigheten uppdateras. Till övriga delar kvarstår paragrafen oförändrad.
39 a §. Stamnätsinnehavarens övriga näringsverksamhet. Den föreslagna paragrafen innehåller en ny bestämmelse i vilken bestämmelserna i artikel 40.8 i elmarknadsdirektivet om rätten för systemansvariga för överföringssystem att bedriva annan än i elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen föreskriven affärsverksamhet genomförs. Avsikten är att i bestämmelsen fullt ut utnyttja det nationella manöverutrymmet enligt direktivet.
Enligt 1 mom. får stamnätsinnehavaren endast bedriva sådan näringsverksamhet som är tillåten enligt denna lag eller elmarknadsförordningen. Dessutom har stamnätsinnehavaren rätt att bedriva näringsverksamhet i andra nät än elnätet, om en behörig myndighet har beviljat stamnätsinnehavaren en koncession som krävs för sådan näringsverksamhet.
I 2 mom. föreskrivs det för tydlighetens skull om den systemansvariga stamnätsinnehavarens särskilda uppgifter i elsystemet. I nationell speciallagstiftning föreskrivs det om särskilda uppgifter för den systemansvariga stamnätsansvariga för genomförande av effektreservsystemet samt för beviljande av ursprungsgarantier för el. Enligt den föreslagna bestämmelsen föreskrivs det särskilt i lag om andra uppgifter i elsystemet för den systemansvariga stamnätsinnehavaren än de som föreskrivs i elmarknadslagen eller elmarknadsförordningen.
42 a §. Uppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet. I den föreslagna paragrafen ingår en ny bestämmelse i vilken det föreskrivs om stamnätsinnehavarens uppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet och ansvar för sin andel av det regionala samordningscentrumets kostnader. Det föreskrivs om regionala samordningscentrum i kapitel V om drift av överföringssystem i elmarknadsförordningen.
Enligt 1 mom. ska stamnätsinnehavaren sköta stamnätsinnehavarens uppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet enligt elmarknadsförordningen, samt ansvarar för antagandet av en ram för samarbete och samordning mellan samordningscentrum.
Enigt 2 mom. ska stamnätsinnehavaren svara för sin andel av det regionala samordningscentrumets kostnader. Stamnätsinnehavaren har rätt att i sin överföringsavgift inkludera sin andel av skäliga och relevanta kostnader för det regionala samordningscentrumet.
43 §. Överföringsavgifter för import och export av el. Det föreslås att bestämmelsen i den gällande paragrafen om överföringsavgifter för import och export av el ändras till följd av att 25 § upphävs. Avsikten är inte att ändra bestämmelsens innehåll i detta sammanhang.
Enligt artikel 18.6 i elmarknadsförordningen får inga särskilda överföringsavgifter för användningen av sammanlänkningar tas ut på den inre marknaden. Enligt den bestämmelse som föreslås ingå i paragrafen ska stamnätsinnehavaren ta ut en överföringsavgift för import från och export till tredjeländer av el till och från sitt nät, om inte något annat följer av internationella förpliktelser som är bindande för Finland eller av avtal som stamnätsinnehavaren har ingått och som grundar sig på ömsesidighet när det gäller elsystemets driftsäkerhet och effektivitet samt på marknadsbetingelserna.
Avgifterna för användning av sammanlänkningar till utlandet påverkas också av normer i EU-lagstiftningen. Enligt elmarknadsförordningen tillämpas till exempel överföringsavgiften för sammanlänkningar för import och export av el inte å sammanlänkningar mellan EES-stater som står till marknadens förfogande. Å andra sidan kan avgifter som baseras på systemet för ersättningar mellan stamnätsinnehavare tillämpas på import och export av el.
Den överföringsavgift för en sammanlänkning som tas ut för import och export av el ska uppfylla kraven enligt 24 § i elmarknadslagen.
45 §. Systemansvar. I paragrafen föreskrivs det om systemansvaret för elsystemet, som anförtrotts en stamnätsinnehavare i dennes elnätstillstånd. Det föreslås att paragrafens ordalydelse och bestämmelserna om den systemansvarigas skyldigheter och rättigheter specificeras. Det innebär dock ingen ändring i de gällande bestämmelsernas innehåll. Dessutom kompletteras bestämmelsen till följd av tillägg i elmarknadsförordningen.
Den systemansvariga stamnätsinnehavaren ska svara för att Finlands elsystem är tekniskt funktionsdugligt och driftsäkert så att elsystemet fungerar tillförlitligt och säkert samt ha hand om de uppgifter som omfattas av det riksomfattande balanseringsansvaret och om den riksomfattande balansavräkningen på ett ändamålsenligt och för parterna på elmarknaden jämlikt och icke-diskriminerande sätt. Dessutom ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren upprätthålla och utveckla sina verksamheter och tjänster inom systemansvaret samt upprätthålla, driva och utveckla sitt elnät och övriga anläggningar som behövs för att sköta systemansvaret samt förbindelserna till andra elnät. Den utvecklingsskyldighet som hör till systemansvaret kompletterar nätinnehavarnas allmänna skyldighet att utveckla nätet enligt 19 §. Den systemansvariga ska tillämpa bägge bestämmelserna parallellt. Den utvecklingsskyldighet som hör till systemansvaret är avsedd att ha ett mer omfattande tillämpningsområde än skyldigheten att utveckla nätet. Bestämmelsen ska inte enbart tillämpas på verksamhet för utveckling av elnätet, utan också på upprätthållandet och utvecklingen av funktioner och tjänster som omfattas av systemansvaret samt utöver elnätet också på upprätthållande, drift och utveckling av annan utrustning, datasystem och programvara som behövs för att fullgöra systemansvaret. Utvecklingsskyldigheten ska uppfyllas så att näten fungerar effektivt och så att förutsättningarna kan tryggas för en effektiv funktion av den nationella och regionala elmarknaden och av Europeiska unionens inre marknad för el. Den utvecklingsskyldighet som hör till systemansvaret syftar till att i enlighet med målsättningsbestämmelsen i 1 § i elmarknadslagen trygga förutsättningar för en elmarknad och ett elsystem som fungerar effektivt. Skyldigheten innebär att elmarknadens funktion ska betraktas ur ett helhetsperspektiv med tanke på elmarknaden och elsystemet samt deras helhetsintresse. I den verksamhet som det föreskrivs om i bestämmelsen ska den systemansvarigas avgöranden i enskilda fall ska utifrån elmarknadens och elsystemets helhetsintresse. I en sådan situation får ingen enskild marknadsparts intresse gå före intresset av elmarknadens och elsystemets funktion i vid bemärkelse.
Det föreslås att till 1 mom. fogas en skyldighet för den systemansvariga stamnätsinnehavaren att beakta det regionala samordningscentrumets koordinerade åtgärder och rekommendationer enligt vad som föreskrivs i elmarknadsförordningen. De regionala samordningscentrumen handhar sina uppgifter och utfärdar sina rekommendationer med stöd av artikel 37 i elmarknadsförordningen. De regionala samordningscentrumen ska bland annat genomföra den samordnade kapacitetsberäkningen, utföra regional dimensionering av reservkapacitet samt analysera och rapportera drift och störningar till stamnätsinnehavarna i driftsregionen. De regionala samordningscentrumens verksamhet syftar till att stärka den regionala driftssäkerheten och öka effektiviteten på marknaden. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren svarar också för systemets verksamhetsförutsättningar och funktionsförmåga. Den ska beakta det regionala samordningscentrumets koordinerade åtgärder och rekommendationer under förutsättning att de inte står i strid med den systemansvariga stamnätsinnehavarens uppgifter.
I 2 mom. föreslås preciseringar som gör bestämmelsen tydligare. De innebär dock ingen ändring i de gällande bestämmelsernas innehåll. För fullgörande av systemansvaret bör den systemansvariga kunna ställa sådana villkor för anslutning av kraftverk, energilagringsanläggningar och belastningar samt elnät till elsystemet och för användning av elsystemet och de anslutna kraftverken och belastningarna som är nödvändiga för att systemansvaret ska kunna fullgöras. Vid störningar och vid elbrist kan det till exempel finnas behov av att koppla från belastningar eller elnät. Det förhindrar allvarligare störningar och tryggar tillgången till el för viktiga objekt. Villkoren kan tillämpas i enskilda fall efter det att Energimyndigheten har fastställt dem. Förfarandet för fastställelse gäller de allmänna villkoren för verksamhet som omfattas av den systemansvariga stamnätsinnehavarens systemansvar, som den systemansvariga ställer upp för drift av elsystemet och de anslutna kraftverken och belastningarna. Däremot ger bestämmelsen inte Energimyndigheten rätt att i förhand ingripa i den systemansvarigas verksamhet i enskilda fall. Det föreskrivs om Energimyndighetens befogenhet att fastställa villkoren i 10 § i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. Det föreslås att de villkor som avses i bestämmelsen ska kunna tillämpas i enskilda fall efter det att Energimyndigheten har fastställt dem. De fastställda villkoren kan tillämpas även om de överklagats, om inte besvärsmyndigheten bestämmer något annat.
Enligt den föreslagna preciseringen av momentet anges det entydigt att stamnätsinnehavaren har rätt att ställa upp begränsningar för anslutning utifrån systemansvaret så att elsystemets driftssäkerhet inte äventyras till följd av anslutningen. Elsystemets hållbarhet för snabba effektförändringar bör beaktas när kraftverk, energilagringsanläggningar, belastningar och energilagringsanläggningar ansluts. I nuläget är den största tillåtna effektförändring vid anslutningen av ett kraftverk som Finlands elsystem håller för utan att driftssäkerheten äventyras, det så kallade dimensionerande felet, högst 1 300 megawatt.
Det föreslås att i 3 mom. tas in bestämmelser om de viktigaste villkor som avses i 2 mom. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren har för det första för en begränsad tid rätt att begränsa elöverföringen eller avbryta den helt om det är nödvändigt för att eliminera eller hantera sådana störningar som uppstår i elsystemet. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren har rätt att när elsystemets driftssäkerhet hotas styra användningen, produktionen, importen och exporten av el som anslutits till elsystemet med beaktande av samhällets allmänna livsviktiga behov, eventuella myndighetsföreskrifter, gällande planer på och skyldigheter för hantering av effektbrist och utredning av störningar samt rådande förhållanden. Begränsningen eller styrningen får i varje enskilt fall hållas i kraft så länge det är nödvändigt för att återställa elsystemet till normalläge. Den föreslagna bestämmelsens innehåll motsvarar 9 § i arbets- och näringsministeriets förordning om stamnätsinnehavarens systemansvar (635/2013). Avsikten är att den bestämmelsen ska upphävas när lagändringen träder i kraft.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om rätten att utfärda närmare bestämmelser om hur systemansvaret ska fullgöras och om dess innehåll genom förordning av ministeriet. De ärenden som berör systemansvarets fullgörande och innehåll är av sådan art att deras tekniska art och sakliga betydelse inte förutsätter att statsrådet bemyndigas att utfärda förordning.
Det föreskrivs om den systemansvariga stamnätsinnehavarens elnätstillstånd samt om utseendet av systemansvariga i 8 §.
46 §. Riksomfattande balanseringsansvar. I paragrafen föreskrivs det om det riksomfattande balanseringsansvar som hör till systemansvaret. Det föreslås att terminologin i paragrafen harmoniseras med terminologin i elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen. Bestämmelsens innehåll motsvarar dock tidigare bestämmelser.
Enligt 1 mom. ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren sörja för att den kortvariga balansen mellan elproduktionen och elförbrukningen hela tiden upprätthålls inom dennes ansvarsområde. I paragrafen föreskrivs det om den systemansvariga stamnätsinnehavarens skyldighet att på riksplanet organisera den balans mellan produktion och förbrukning som landets elsystems funktion förutsätter. Det riksomfattande balanseringsansvaret omfattar alla de åtgärder och resurser som krävs för att fullgöra ansvaret och som ska tillses eller garanteras för respektive balansavräkningsperiod. Det riksomfattande balanseringsansvaret omfattar de regleringsåtgärder som utförs eller inleds under respektive balansavräkningsperiod. Under en längre tidsperiod än så baseras balanseringen av produktion och förbrukning primärt direkt på avtal mellan parter på elmarknaden.
För att konkurrensmöjligheterna för parter på elmarknaden ska vara likvärdiga krävs det att balanskraftsenheten bemöter dem på ett objektivt och icke-diskriminerande sätt. Därför bör balanskraftsenhetens anskaffning av och handel med balanskraft och balanshanteringskapacitet baseras på så neutrala principer som möjligt ur elmarknadsparternas perspektiv. Enligt 2 mom. ska anskaffnings- och köpevillkoren för den balanskraft och balanshanteringskapacitet som behövs för fullgörande av det riksomfattande balanseringsansvaret vara jämlika och icke-diskriminerande för parterna på elmarknaden, och i dem får inte ingå villkor eller begränsningar som är ogrundade eller uppenbarligen begränsar konkurrensen inom elhandeln. Balanskraftsenheten anskaffar balanskraft på en konkurrensutsatt marknad så att priset på balanskraft för respektive balansavräkningsperiod bestäms utifrån de anbud som ges. Alla aktörer som kontrollerar balanshanteringskapaciteten, inklusive utländska aktörer, har möjlighet att erbjuda balanskraft och balanshanteringskapacitet på balansmarknaden på lika och icke-diskriminerande villkor. Också belastningar som kan kopplas från kan i vissa situationer utgöra balanshanteringskapacitet. Likaså ska anskaffningen av balanshanteringskapacitet som baseras på långa avtal vara konkurrensbaserad. Prisbildningen på balansmarknaden baseras alltså på marknadsmekanismer.
Den systemansvariga kan dock vid anskaffningen av balanskraft och balanshanteringskapacitet tillämpa sådana villkor som driftssäkerheten och effektiviteten i landets elsystem kräver. Driftssäkerhet och ändamålsenlig drift av landets elsystem kan till exempel förutsätta att en viss minsta balanshanteringskapacitet står till balanskraftsenhetens förfogande vid varje given tidpunkt och under alla omständigheter. Balanskraftsenheten har då rätt att ingå avtal om en mer fast reservering av denna del av balanshanteringskapaciteten för sitt bruk. Däremot är sådana villkor och begränsningar förbjudna som är skenbart allmänna och objektiva, men faktiskt har skräddarsytts för att endast beröra vissa parter på elmarknaden.
Balanskraftsenheten utformar den balanskraft den skaffar som en balanskraftprodukt, med vilken den bedriver handel med parterna på elmarknaden efter respektive balansavräkningsperiod och med den volym balansavräkningen utvisar. Parterna på elmarknaden skaffar balanskraft av balanskraftsenheten utifrån en balansavräkning i efterhand, eller alternativt ska de ha en extern balansansvarig part som genom ett öppet elleveransavtal sörjer för leveransen av den el som behövs för att balansera partens elbalans. Att så långt möjligt hantera den egna balansen i realtid är en viktig konkurrensfaktor för elleverantörer. Därför behövs den föreslagna bestämmelsen för att säkerställa att elleverantörernas möjligheter att skaffa balanskraft av balanskraftsenheten är så objektiva och icke-diskriminerande som möjligt och att balanskraftshandeln inte innehåller ogrundade villkor som begränsar konkurrensen i elhandeln. Den systemansvariga kan dock ställa upp sådana grundade villkor som driftssäkerheten och effektiviteten i landets elsystem kräver.
Balanskraftshandeln med balanskraftsenheten är öppen för alla parter på elmarknaden som kan sörja för de tekniska förutsättningar som ställs på den som inleder balanskraftshandel i elsystemet. I elsystemets nuvarande utvecklingsfas kan ett sådant krav vara tekniska förutsättningar för att sörja för funktionen som extern balansansvarig part för andra parter på elmarknaden samt de skyldigheter med avseende på balansavräkning som det förutsätter. Balanskraftsenheten ställer upp kriterierna för balansansvariga parter.
I paragrafen föreskrivs det i enlighet med förutsättningarna i elmarknadsdirektivet att villkoren för handel med balanskraft ska tillhandahålla lämpliga incitament för nätanvändarna för att balansera inmatningen och uttaget av el.
I det föreslagna 2 mom. ingår en precisering enligt vilken anskaffnings- och köpevillkoren för den balanskraft och balanshanteringskapacitet som behövs för skötseln av det riksomfattande balanseringsansvaret ska baseras på marknadsbaserade förfaranden. Redan i nuläget är den tjänst som ingår i den riksomfattande balanshanteringen en öppen leverans till den balansansvariga parten, där köp- och säljpriserna ör balanskraften bestäms enligt priset på marknaden för balanskraft. Till momentet fogas också ett uttryckligt krav som elmarknadsdirektivet förutsätter och som motsvarar nuvarande nationella praxis, enligt vilket den systemansvariga stamnätsinnehavaren ska skapa förutsättningar för efterfrågeflexibilitet, förnybar energi, energilagringsanläggningar och aggregatorer att delta på balanskraftsmarknaden i enlighet med kraven i elmarknadsdirektivet. När stamnätsinnehavaren ställer upp villkoren för balanshanteringstjänsten ska särskild vikt fästas vid de olika elmarknadsparternas förmåga och möjlighet att agera på balansmarknaden och att självständigt hantera sin balans.
Det föreslås att bestämmelsen i det gällande 3 mom. om prissättning av balanskraft upphävs. Motsvarande bestämmelser ingår numera i artikel 44 och 55 i kommissionens förordning (EU) 2017/2195 om fastställande av riktlinjer för balanshushållning avseende el.
52 a §. Utnyttjandet av flexibilitetstjänster i distributionsnätet. I den nya paragrafen föreskrivs det om villkoren för anskaffning av den flexibilitet som behövs för säker drift och utveckling av distributionsnätet samt för hantering av överföringsbegränsningar på distributionsnätsinnehavarens område. Artikel 32 i elmarknadsdirektivet syftar till att sporra till utnyttjande av flexibilitetstjänster i distributionsnätet. Förslaget har nära samband med den ändring av 52 § i elmarknadslagen som ingår i lag 730/2021 i fråga om utvidgning av innehållet i utvecklingsplaner för distributionsnät till att också omfatta alternativ till infrastrukturinvesteringar för att öka överföringskapaciteten. Ändringen av 52 § förutsätter att distributionsnätsinnehavare bedömer eventuell användning av flexibilitet i elförbrukningen, ellagringsanläggningar, distributionsnätsinnehavarens energieffektivitetsåtgärder och andra resurser som ett alternativ till en utvidgning av distributionsnätets överföringskapacitet. De åtgärder som enligt utvecklingsplanen utgör alternativ till nätinvesteringar lägger grunden för efterfrågan och främjar anskaffningen av flexibilitetstjänster.
För att säkerställa en säker och effektiv drift av nätet samt bästa möjliga resursutnyttjande på ett sätt som främjar marknaden är distributionsnätsinnehavarna enligt 21 c § också skyldiga att utbyta information och samarbeta med andra distributionsnätsinnehavare, och i synnerhet med stamnätsinnehavaren. Distributionsnätsinnehavarna och stamnätsinnehavaren ska samarbeta, utbyta nödvändig information sinsemellan och koordinera sin verksamhet.
Enligt det föreslagna 52 a § 1 mom. ska distributionsnätsinnehavaren i mån av möjlighet utnyttja flexibilitetstjänster för att effektivera driften och utvecklingen av sitt distributionsnät samt för att hantera överföringsbegränsningar vid överföringar inom sitt ansvarsområde eller över ansvarsområdets gränser. Distributionsnätsinnehavaren ska ställa upp sådana anskaffningsvillkor för flexibilitetstjänster så att de är jämlika och icke-diskriminerande för parterna på elmarknaden, de ska grunda sig på marknadsbaserade förfaranden, och i dem får inte ingå villkor som är ogrundade eller uppenbarligen begränsar konkurrensen inom elhandeln. Anskaffningsvillkoren för flexibilitetstjänster ska främja genomförandet av energieffektivitetsåtgärder och kostnadseffektiviteten.
Energimyndigheten får fastställa nödvändiga nationella standardiseringsprodukter för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet och tekniska krav för dem, om myndigheten bedömer att nationella standardiseringsprodukter gynnar utvecklingen av marknaden för nödvändiga produkter och tjänster för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet. Distributionsnätsinnehavarnas anskaffningsvillkor för flexibilitetstjänster ska uppfylla de krav på nationella standardiseringsprodukter so Energimyndigheten ställer.
Anskaffningsvillkoren för flexibilitetstjänster får tillämpas i enskilda fall efter det att Energimyndigheten har fastställt dem i enlighet med 10 § i tillsynslagen. Villkoren ska också publiceras.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten för distributionsnätsinnehavaren att publicera tillräckliga uppgifter om sitt behov av flexibilitet samt om den anskaffade och aktiverade flexibilitetskapaciteten. Bestämmelsen ökar transparensen på flexibilitetsmarknaden.
I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om rätten för Energimyndigheten att bevilja undantag från skyldigheten att upphandla flexibilitet om en marknadsbaserad anskaffning av flexibilitetstjänster inte är ekonomiskt effektiv eller om den skulle leda till allvarliga snedvridningar på marknaden eller ökade överföringsbegränsningar. Eftersom flexibilitet i distributionsnätet kan utnyttjas för flera syften, av vilka de huvudsakliga är förbättrad leveranssäkerhet, hantering av överföringsbegränsningar, styrning av belastning vid efterfrågetoppar samt åtgärder som gäller elens kvalitet, såsom hantering av spänningsfall, bör myndigheten bedöma om undantaget är nödvändigt separat för olika syften. Enligt 52 § förutsätter också utvecklingsplanen för nätet att distributionsnätsinnehavaren beaktar utnyttjandet av flexibilitet vid planeringen av nätet. Utvecklingsskyldigheten inverkar också på flexibilitetsmarknadens utveckling redan på relativt kort sikt.
Utnyttjandet av flexibilitet i distributionsnätsverksamheten syftar till att effektivera driften och utvecklingen av distributionsnätet. Enligt 10 § 2 mom. i tillsynslagen kan i Energimyndighetens beslut om fastställande av prissättningsmetoder beaktas faktorer som har samband med effektivering av nätverksamheten, förbättrande av nätsäkerheten och utvecklingen av nätet.
53 a §. Anslutning av småskalig elproduktion och högeffektiv kraftvärmeproduktion till distributionsnätet. I bestämmelsen om anslutning av småskalig elproduktion och högeffektiv kraftvärmeproduktion till distributionsnätet föreslås en precisering som underlättar anslutning av småskalig elproduktion till nätet. Ändringen baseras på artikel 17 i Europaparlamentets och rådets direktiv om främjande av användningen av energi från förnybara energikällor. I fråga om distribuerad högeffektiv kraftvärme baseras bestämmelsen på en förpliktande bestämmelse i bilaga XII i energieffektivitetsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska distributionsnätsinnehavare ha allmänna och lättillämpliga förfaranden för anslutning av småskalig elproduktion och högeffektiv kraftvärme enligt 3 § 19 punkten i energieffektivitetslagen till distributionsnätet. Med småskalig elproduktion avses i detta sammanhang sådan småskalig elproduktion som definieras i 3 § 14 punkten i elmarknadslagen, det vill säga ett kraftverk eller en helhet som utgörs av flera kraftverk med en effekt på högst två megavoltampere. Med distribuerad produktion avses enligt artikel 2.32 i elmarknadsdirektivet produktionsanläggningar som är anslutna till distributionssystem. Med högeffektiv kraftvärme avses i enlighet med 3 § 19 punkten i energieffektivitetslagen kraftvärme som uppfyller kriterierna enligt bilaga II till energieffektivitetsdirektivet. Med distributionsnät aves distributionsnät enligt definitionen i 3 § 2 punkten i elmarknadslagen, det vill säga ett elnät vars nominella spänning är lägre än 110 kilovolt.
Enligt 2 mom. ska distributionsnätsinnehavaren tillämpa ett förfarande för nätanslutning efter enkel anmälan varigenom anläggningar eller enheter för aggregerad produktion som tillhör egenanvändare av förnybar energi och demonstrationsprojekt för förnybar energi med en elkapacitet på högst 10,8 kW ska anslutas till nätet efter en anmälan till distributionsnätsinnehavaren. Distributionsnätsinnehavaren får inom två månader från anmälan avslå den begärda anslutningen eller föreslå en alternativ anslutningspunkt av motiverade skäl rörande säkerhet eller systemkomponenternas tekniska inkompatibilitet. Om distributionsnätsinnehavaren fattar ett positivt beslut om anslutning eller inte fattar något beslut om anslutning inom en månad från anmälan, får kraftverket eller enheten för aggregerad produktion anslutas till distributionsnätet. I vartdera fallet ska distributionsnätsinnehavaren och abonnenten ingå ett anslutningsavtal som berör kraftverket eller enheten för aggregerad produktion.
56 a §. Distributionsnätsinnehavarens avgifter för tjänster för säker, tillförlitlig och effektiv drift av nätet. Genom den föreslagna paragrafen genomförs bestämmelsen om tariffer i artikel 31.6 i elmarknadsdirektivet. Om distributionsnätsinnehavaren tar ut avgifter som hänför sig till anskaffningen av tjänster för säker, tillförlitlig och effektiv drift, ska avgifterna avspegla de kostnader anskaffningarna medför för distributionsnätsinnehavaren. I avgifterna kan också ingå en skälig avkastning för nätinnehavaren. Avgifterna omfattas dock av den helhetsbedömning av skäligheten i prissättningen för nättjänster som avses i 24 § 2 mom.
57 §. Distributionsnätsinnehavarens fakturor. Det föreslås att den gällande 57 § upphävs. Det föreslås att bestämmelserna i paragrafen om distributionsnätsinnehavarens fakturor flyttas till det nya 13 a kap. om fakturering. I bilaga I till elmarknadsdirektivet om minimikrav för fakturering och faktureringsinformation ingår mer detaljerade bestämmelser än tidigare. Det föreslås att alla bestämmelser om fakturering för tydlighetens skull samlas på samma ställe.
57 a §. Betalningssätt för distributionsnätsinnehavarens fakturor. Det föreslås att den gällande 57 a § upphävs. Det föreslås att bestämmelserna i paragrafen om betalningssätt för distributionsnätsinnehavarens fakturor flyttas till det nya 13 a kap. om fakturering. I bilaga I till elmarknadsdirektivet om minimikrav för fakturering och faktureringsinformation ingår mer detaljerade bestämmelser än tidigare. Det föreslås att alla bestämmelser om fakturering för tydlighetens skull samlas på samma ställe.
61 a §. Distributionsnätsinnehavarens övriga näringsverksamhet. Den föreslagna paragrafen innehåller en ny bestämmelse i vilken bestämmelserna i artikel 31.10 i elmarknadsdirektivet om rätten för systemansvariga för distributionssystem att bedriva annan än i elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen föreskriven affärsverksamhet och bestämmelserna i artikel 33.2 om rätten för distributionsnätsinnehavare att tillhandahålla laddningstjänster för elfordon genomförs. Avsikten är att i paragrafen behålla hela det nationella manöverutrymmet enligt artikel 31.10 i direktivet. Däremot föreslås det inte att en option enligt artikel 33.3 i direktivet för distributionsnätsinnehavare att bedriva affärsverksamhet som avser laddning av elfordon ska ingå i den nationella lagstiftningen. Affärsverksamheten avseende laddningstjänster för elfordon bedöms utvecklas tillräckligt väl i Finland av andra verksamhetsutövare än elnätsinnehavare, och därför behöver det komplicerade undantagsförfarandet inte sättas i kraft i Finland.
Enligt 1 mom. har stamnätsinnehavaren rätt att bedriva näringsverksamhet i andra nät än elnätet, om en behörig myndighet har beviljat distributionsnätsinnehavaren en koncession som krävs för sådan näringsverksamhet.
Enligt 2 mom. får distributionsnätsinnehavare inte bedriva näringsverksamhet som avser laddning av elfordon. Distributionsnätsinnehavaren får dock upprätthålla laddningsstationer för elfordon för eget bruk. Sådana laddningsstationer är laddningsstationer som finns i anslutning till distributionsnätsinnehavarens verksamhetsställen eller anläggningar och som är avsedda för distributionsnätsinnehavarens och dess arbetstagares bruk, samt laddningsstationer i anslutning till kundparkeringar.
Enligt 3 mom. kan Energimyndigheten bevilja distributionsnätsinnehavaren tillstånd att bedriva annan näringsverksamhet än den som är tillåten enligt denna lag eller elmarknadsförordningen, om näringsverksamheten behövs för att distributionsnätsinnehavaren ska kunna fullgöra sina skyldigheter enligt denna lag eller elmarknadsförordningen.
62 §. Specialbestämmelser som gäller slutna distributionsnät. I paragrafen föreskrivs det om de undantag för elnätsverksamhet som inte tillämpas på slutna distributionsnät och deras innehavare. Det föreskrivs om elnätstillstånd för slutna distributionsnät och förutsättningarna för dem i 11 §. På slutna distributionsnät och deras innehavare tillämpas inte 23, 23 a och 26 a §, 27 § 3 mom., 28, 29, 29 a, 29 b, 50–52, 52 a, 53, 53 a, 54–59 § och 61 a § 2 mom. I 2 mom. om ordnande av tillträde till nätet i slutna distributionsnät föreslås ingen ändring.
Genom ändringen av 1 mom. utvidgas tillämpningsundantaget enligt elmarknadsdirektivet, som tillåter att slutna distributionsnät och deras innehavare befrias från vissa av kraven enligt direktivet. I paragrafen föreskrivs det utöver de gällande avgränsningarna av tillämpningsområdet att på slutna distributionsnät och deras innehavare inte tillämpas 23 a § om anskaffning av produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät, 29 b § om nätinnehavarens rätt att bedriva näringsverksamhet som avser energilagringsanläggningar, 52 a § om utnyttjandet av flexibilitetstjänster i distributionsnätet och 61 a § om distributionsnätsinnehavarens övriga näringsverksamhet. Det föreslås att de nuvarande undantagen för bestämmelserna i 57 § om distributionsnätsinnehavares fakturering och i 57 a § om betalningssätt för distributionsnätsinnehavares fakturor upphävs. I det nya elmarknadsdirektivet ingår mer detaljerade bestämmelser än tidigare om distributionsnätsinnehavares fakturering och betalningssätt för fakturor, och direktivet ger ingen möjlighet att föreskriva om undantag för dem i fråga om innehavare av slutna distributionsnät.
III avdelningen. Elproduktion, efterfrågeflexibilitet, elleverans och aggregering
7 kap. Elproduktion och efterfrågeflexibilitet
65 a §. Efterfrågeflexibilitets deltagande på organiserade marknadsplatser. Det föreslås att till 7 kap. fogas en ny 65 a §, i vilken det föreskrivs om efterfrågeflexibilitets deltagande på organiserade marknadsplatser. I bestämmelsen avses efterfrågeflexibilitet enligt 3 § 30 a punkten, det vill säga förändringar i belastningen från slutförbrukare, jämfört med deras normala eller nuvarande konsumtionsmönster, som svar på marknadssignaler, inbegripet som svar på tidsvarierande elpriser eller ekonomiska incitament, eller som svar på antagandet av slutförbrukarens bud om att sälja efterfrågeminskning eller -ökning till ett visst pris på organiserade marknader som definieras i artikel 2.4 i kommissionens genomförandeförordning (EU) nr 1348/2014. Enligt den bestämmelsen avses med organiserade marknadsplatser ett multilateralt system som sammanför eller underlättar sammanförandet av flera tredje parters köp- och säljintressen i fråga om grossistenergiprodukter på ett sådant sätt att det leder till ett avtal, eller alla andra system eller inrättningar där flera tredje parters köp- och säljintressen i fråga om grossistenergiprodukter kan samverka på ett sätt som leder till ett avtal. Organiserade marknadsplatser omfattar till exempel el- och gasbörser, mäklare och andra personer som yrkesmässigt genomför transaktioner, samt handelsplatser enligt definitionen i artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/65/EU. På organiserade marknadsplatser bedrivs alltså handel med grossistenergiprodukter.
Enligt 1 mom. har slutförbrukare rätt att tillhandahålla efterfrågeflexibilitet på en organiserad marknadsplats, antingen självständigt eller genom en aggregators förmedling. Slutförbrukare som agerar på grossistmarknaderna kan självständigt tillhandahålla efterfrågeflexibilitet på organiserade marknadsplatser. Efterfrågeflexibiliteten hos slutförbrukare som agerar på detaljmarknaden får tillträde till organiserade marknadsplatser genom en aggregators förmedling. Den som upprätthåller marknadsplatsen får inte ställa upp sådana villkor för tillträde till en organiserad marknadsplats, som ogrundat diskriminerar efterfrågeflexibilitet jämfört med elproduktion.
I 2 mom. föreskrivs det om ersättning för kostnader som orsakas av aktivering av efterfrågeflexibilitet som en slutförbrukare själv aktiverar. En slutförbrukare ska ersätta de kostnader slutförbrukarens öppna leverantör eller den balansansvariga orsakats under aktivering av efterfrågeflexibilitet som slutförbrukaren genomfört på dagen före- och intradagsmarknaden eller balansmarknaden. Slutförbrukaren kan genom sin styrning av belastningen orsaka kostnadseffekter för parterna i den öppna leveranskedjan, det vill säga för sin elleverantör och/eller för sin balansansvariga (i energimängd och/eller i euro). Den ekonomiska ersättningen ska gottgöra den öppna leverantörens eller dennes balansansvarigas direkta kostnader till exempel för el som den öppna leverantören skaffat för kundens räkning men inte fått såld till följd av den efterfrågeflexibilitet denne själv aktiverat. Ingen ersättning behövs för sådana produkter som är föremål för handel på elmarknaden i vilka energins andel är liten. Sådana marknader är vissa marknader för stamnätsinnehavarens reservprodukter, på vilka betalningen främst gäller kapacitet (FCR-D, FCR-N, FFR).
Enligt momentet ska en balansavvikelse som orsakas av efterfrågeflexibilitet som en slutförbrukare självständigt aktiverar korrigeras i slutförbrukarens öppna leverantörs eller balansansvarigas elbalans. En korrigering i balansen till följd av efterfrågeflexibilitet som slutförbrukaren aktiverar behövs, eftersom balansavvikelsen annars betalas dubbelt och nyttan för slutförbrukaren betalas av de kunder som inte deltar i efterfrågeflexibiliteten. Korrigeringen av elbalansen förutsätter också tillräcklig information om det verkliga driftläget vid aktiveringstidpunkten, alltså till vilken del det är fråga om efterfrågeflexibilitet som slutförbrukaren säljer och till vilken del om ett balansfel till följd av att el inte levererats eller efterfrågeflexibilitet inte aktiverats.
I det föreslagna 3 mom. ingår en bestämmelse om fastställandet av beräkningsmetoden för ekonomisk ersättning. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren ska bestämma en kalkylmetod för ekonomisk ersättning, som baseras på det referenspris Energimyndigheten fastställer med stöd av 10 § i tillsynslagen. Vid behov kan referenspriset variera enligt marknadsplatserna. Referenspriset på vilket kompensationen baseras ska avspegla elpriset under handelsperioden. Referenspriset kan vara ett offentligt timpris på marknaden för dagen i fråga eller något annat elpris som Energimyndigheten fastställer och som avspeglar den verkliga prisnivån under aktiveringsperioden. Referenspriset ska vara förutsägbart och grunda sig på offentliga informationskällor eller på uppgifter som offentliggörs. Vid bestämmandet av kalkylmetoden för ekonomisk ersättning ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren säkerställa att den leder till ett neutralt, objektivt och icke-diskriminerande slutresultat för parterna på elmarknaden och att det inte förhindrar deltagande på i 2 mom. avsedda marknader för efterfrågeflexibilitet som slutanvändaren själv tillhandahåller.
I 4 mom. föreskrivs det om fastställandet av den kalkylmetod som avses i 2 mom. och om den beredningsprocess som föregår fastställandet. Energimyndigheten ska fastställa kalkylmetoden för ersättningen i ett fastställandeförfarande enligt 10 § i tillsynslagen innan den tas i bruk. Innan kalkylmetoden lämnas för fastställelse ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren höra berörda nätanvändare och parter på elmarknaden. Den fastställda kalkylmetoden ska också publiceras.
I 5 mom. föreskrivs det om möjligheten att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om verifiering av den efterfrågeflexibilitet en slutförbrukare självständigt tillhandahåller och om beaktande av efterfrågeflexibiliteten i balansavräkningen. Bestämmelserna kan gälla hur den aktiverade efterfrågeflexibilitetens volym ska verifieras, hur baslinjen eller baslinjerna ska fastställas, hur efterfrågeflexibiliteten ska beaktas i balansavräkningen, korrigering av elbalanser, och betalning av ekonomisk ersättning.
Bestämmelser om aggregering av kundlaster i form av efterfrågeflexibilitet finns i det föreslagna 10 a kap.
63 §. Anbudsförfarande för ny elproduktionskapacitet. Det föreslås att bestämmelsen, som aldrig har tillämpats, upphävs. I elmarknadsdirektivet ingår inte längre någon bestämmelse om anbudsförfarande.
67 §. Leveransskyldighet. Det föreslås att bestämmelsen om leveransskyldighet ändras så att det anges entydigt i bestämmelsen att ett avtal med dynamiska elpriser också ska kunna vara en produkt som omfattas av leveransskyldigheten.
Enligt 2 mom. ska en leveransskyldig detaljförsäljare ha offentliga detaljförsäljningsvillkor och detaljförsäljningspriser eller grunder för hur priserna bestäms för de slutförbrukare som omfattas av leveransskyldigheten. I dem får inte ingå oskäliga eller diskriminerande villkor eller sådana villkor som begränsar konkurrensen inom elhandeln. Med grunder för hur priserna bestäms avses en entydig beskrivning (kalkylmodell) för hur kundens slutliga pris bestäms utifrån ett offentligt referenspris. Därmed kan också avtal med dynamiska elpriser som tillhandahålls för kunder vara en produkt som omfattas av leveransskyldigheten. En leveransskyldig detaljförsäljare får erbjuda sina kunder el också på villkor som avviker från de offentliga villkoren, eftersom också kunder som omfattas av leveransskyldigheten har rätt att konkurrensutsätta sina elinköp. En leveransskyldig detaljförsäljare bör också ha möjlighet att svara mot konkurrens från andra elleverantörer.
Enligt 3 mom. får Energimyndigheten bestämma att en detaljförsäljare som avses i 1 mom. ska leverera el till de slutförbrukare som omfattas av leveransskyldigheten på de villkor som anges i 2 mom.
68 §. En leveransskyldig detaljförsäljares anmälningar till Energimyndigheten. Det föreslås att 2 mom. upphävs. En bestämmelse som ersätter det upphävda momentet ingår i den föreslagna lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal.
Enligt 1 mom. ska en detaljförsäljare som har betydande marknadsinflytande till Energimyndigheten ge in de försäljningsvillkor och försäljningspriser eller grunder för hur priserna bestäms som avses i 67 § 2 mom. innan de införs. Det föreslås att sändandet av grunderna för bestämning av priser och villkor avskaffas utom i fråga om grunderna för hur priserna bestäms för avtal med dynamiska elpriser, eftersom möjligheten att reglera priserna för de elleveransavtal som avses i 67 § avskaffas i enlighet med kraven i elmarknadsdirektivet.
I 2 mom. ges Energimyndigheten befogenhet att meddela bestämmelser som binder detaljförsäljare som avses i 67 § och som förpliktar dem att lämna de försäljningsvillkor och försäljningspriser eller grunder för hur priserna bestäms som avses i paragrafen till myndigheten. Energimyndigheten upprätthåller ett jämförelseverktyg gör elleveransavtal som baseras på de prisuppgifter myndigheten samlar in.
68 a §. Skyldighet för detaljförsäljare att erbjuda elleveransavtal med dynamiska priser. Det föreslås att det i paragrafen tas in en ny bestämmelse som baseras på artikel 11 i elmarknadsdirektivet och som säkerställer att slutförbrukare har tillgång till elleveransavtal med dynamiska priser. Med avtal med dynamiska elpriser avses ett avtal om leverans av el mellan en leverantör och en slutförbrukare som återspeglar prisförändringar på spotmarknaderna, inbegripet dagen före- och intradagsmarknaderna med intervall som minst motsvarar frekvensen för avräkning på marknaden.
Enligt paragrafen ska en detaljförsäljare som levererar el till mer än 200 000 slutförbrukare erbjuda elleveransavtal med dynamiska priser till slutförbrukare vars driftsställe är anslutet till distributionsnätet och är utrustat med mätningsapparatur som uppfyller kraven på mätprecision för elleveransavtal med dynamisk prissättning. I nuläget föreskrivs det om krav på mätningsapparatur för utredning av elleveranser i statsrådets förordning om utredning och mätning av elleveranser (767/2021). Med mätningsapparatur som uppfyller kraven på mätprecision för elleveransavtal med dynamisk prissättning avses sådan timmätningsapparatur apparatur för kvartsvis mätning samt ny fjärrmätningsapparatur som avses i den förordningen. Med timmätningsapparatur avses apparatur eller en kombination av apparater som mäter elförbrukningen eller inmatningen av el i nätet per varje hel timme och registrerar uppgiften i apparaturens minne, så att uppgiften som registrerats kan läsas ur apparaturens minne via ett kommunikationsnät. Med apparatur för kvartsvis mätning avses timmätningsapparatur, som har omprogrammerats från timvis mätning till kvartsvis mätning, vars dataöverföringsförbindelse gör det möjligt att dagligen överföra kvartsvisa mätuppgifter från mätapparaturen till nätinnehavarens avläsningssystem, och med vars hjälp mätuppgifter som gäller elförbrukningen och inmatningen i nätet kan bevaras i perioder på 15 minuter i minst 11 dygn. Med ny fjärrmätningsapparatur avses en kombination av mätningsapparatur som uppfyller kraven enligt 6 kap. 5 § i den förordning som nämns ovan och ett datasystem som behandlar mätuppgifter från elnätet.
Eftersom det är möjligt att det i Finland inte finns en enda detaljförsäljare som har mer än 200 000 kunder, föreslås det dessutom att skyldigheten att erbjuda slutförbrukarna elleveransavtal med dynamiska priser också ska gälla sådana detaljförsäljare som avses i 67 § som är leveransskyldiga på en distributionsnätsinnehavares ansvarsområde. Skyldigheten för en sådan detaljförsäljare att erbjuda elleveransavtal med dynamiska priser begränsas dock till slutförbrukare vilkas driftsställe är anslutet till distributionsnätet i fråga.
På meddelandet av priser och villkor för elleveransavtal med dynamiska priser till Energimyndigheten tillämpas den föreslagna lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal, utom för avtal med dynamiska elpriser som utgör i 67 § avsedda produkter som omfattas av leveransskyldigheten.
69 §. Detaljförsäljarens fakturor. Det föreslås att bestämmelserna i den gällande 69 § om distributionsnätsinnehavares fakturor flyttas till det nya 13 a kap. om fakturering. I bilaga I till elmarknadsdirektivet om minimikrav för fakturering och faktureringsinformation ingår mer detaljerade bestämmelser än tidigare. Det föreslås att alla bestämmelser om faktureringsuppgifter för tydlighetens skull samlas på samma ställe.
69 a §. Betalningssätt för detaljförsäljarens fakturor. Det föreslås att den gällande 69 a § upphävs. Det föreslås att bestämmelserna i paragrafen om betalningssätt för detaljförsäljarens fakturor flyttas till det nya 13 a kap. om fakturering. I bilaga I till elmarknadsdirektivet om minimikrav för fakturering och faktureringsinformation ingår mer detaljerade bestämmelser än tidigare. Det föreslås att alla bestämmelser om faktureringsuppgifter för tydlighetens skull samlas på samma ställe.
10 a kap. Aggregering
Det föreslås att till III avdelningen fogas ett nytt 10 a kap. om aggregering. Kapitlet tillämpas på oberoende aggregatorer och deras kunders balansansvariga parter för att beakta kostnadseffekterna av aggregatorns verksamhet samt för att korrigera balansavvikelser som den oberoende aggregatorns verksamhet orsakar. Bestämmelserna får dock direkta kostnadseffekter för alla aktörer på elmarknaden, beroende på kompensationsmodellen för oberoende aggregatorer och hur fördelarna med den beaktas. Med aggregering avses i lagen verksamhet som kombinerar flera kundlaster eller producerad el för försäljning, inköp eller auktionering på elmarknaden. Med oberoende aggregator avses aggregator som inte är ansluten till kundens öppna elleverantör.
72 a §. Ersättning av kostnader för efterfrågeflexibilitet som en oberoende aggregator aktiverar. I 1 mom. föreskrivs det om ersättning av kostnader för aktivering av en oberoende aggregators efterfrågeflexibilitet. En oberoende aggregator ska ersätta de kostnader slutförbrukarens öppna leverantör eller slutförbrukarens balansansvariga orsakats under aktivering av efterfrågeflexibilitet som den oberoende aggregatorn genomfört på dagen före- och intradagsmarknaden eller balansmarknaden. Ersättningsskyldigheten grundar sig på verksamhetsmodellen för oberoende aggregatorer. Oberoende aggregatorer har en balansansvarig part, men ingendera är part i kundens öppna leveranskedja. Därför kan den oberoende aggregatorn med sin styrning av belastningen orsaka kostnadseffekter för parterna i den öppna leveranskedjan, det vill säga för elleverantören och/eller den balansansvariga parten (i energimängd och/eller i euro). Den ekonomiska ersättningen ska gottgöra kundens öppna leverantörs eller dennes balansansvariga parts kostnader till exempel för el som den öppna leverantören skaffat för kundens räkning men inte fått såld till följd av den efterfrågeflexibilitet aggregatorn aktiverat. Ersättningen kan också beakta den nytta oberoende aggregatorer medför för andra parter på elmarknaden. Ersättningen för nyttan får dock inte överstiga de kostnader kundens öppna leverantör eller den balansansvariga orsakats under den efterfrågeflexibilitet den oberoende aggretorn aktiverat. Ingen ersättning behövs för sådana produkter som är föremål för handel på elmarknaden i vilka energins andel är liten. Sådana marknader är vissa marknader för stamnätsinnehavarens reservprodukter, på vilka betalningen främst gäller kapacitet (FCR-D, FCR-N, FFR).
De balansavvikelser som orsakats av aktiveringen av efterfrågeflexibiliteten ska dessutom korrigeras i kundens öppna leverantörs eller balansansvarigas elbalans. Korrigeringen av balansen till följd av den efterfrågeflexibilitet en oberoende aggregator aktiverar behövs, eftersom balansavvikelsen annars betalas dubbelt och nyttan för den oberoende aggregatorns kund betalas av de kunder som inte deltar i efterfrågeflexibiliteten. Korrigeringen av elbalansen förutsätter också tillräcklig information om det verkliga driftläget vid aktiveringstidpunkten, alltså till vilken del det är fråga om efterfrågeflexibilitet som en aggregator säljer och till vilken del om ett balansfel till följd av att el inte levererats eller efterfrågeflexibilitet inte aktiverats. I en första fas är avsikten att göra korrigeringen i kundens balansansvariga parts elbalans, men när marknadsprocesserna för aggregering på detaljmarknaden utvecklas är planen att korrigeringen ska genomföras direkt i balansen hos den oberoende aggregatorns öppna leverantör.
I det föreslagna 2 mom. ingår en bestämmelse om fastställandet av beräkningsmetoden för ekonomisk ersättning. Den systemansvariga stamnätsinnehavaren ska bestämma en kalkylmetod för ekonomisk ersättning, som baseras på det referenspris Energimyndigheten fastställer med stöd av 10 § i tillsynslagen. Vid behov kan referenspriset variera enligt marknadsplatserna. Referenspriset på vilket kompensationen baseras ska avspegla elpriset under handelsperioden. Referenspriset kan vara ett offentligt timpris på marknaden för dagen i fråga eller något annat elpris som Energimyndigheten fastställer och som avspeglar den verkliga prisnivån under aktiveringsperioden. Referenspriset ska vara förutsägbart och grunda sig på offentliga informationskällor eller på uppgifter som offentliggörs. Vid bestämmandet av kalkylmetoden för ekonomisk ersättning ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren säkerställa att den leder till ett neutralt, objektivt och icke-diskriminerande slutresultat för parterna på elmarknaden och att det inte förhindrar deltagande på i 2 mom. avsedda marknader för efterfrågeflexibilitet som en oberoende aggregator tillhandahåller.
I 3 mom. föreskrivs det om fastställandet av den kalkylmetod som avses i 1 mom. och om den beredningsprocess som föregår fastställandet. Energimyndigheten ska fastställa kalkylmetoden för ersättningen i ett fastställandeförfarande enligt 10 § i tillsynslagen innan den tas i bruk. Innan kalkylmetoden lämnas för fastställelse ska den systemansvariga stamnätsinnehavaren höra berörda nätanvändare och parter på elmarknaden. Den fastställda kalkylmetoden ska också publiceras.
I 4 mom. föreskrivs det om rätten att utfärda närmare bestämmelser om verifiering av den flexibilitet en oberoende aggregator tillhandahåller, beaktande av efterfrågeflexibiliteten i balansavräkningen och betalning av ersättning som berör efterfrågeflexibilitet genom förordning av statsrådet. Bestämmelserna kan gälla hur den aktiverade efterfrågeflexibilitetens volym ska verifieras, hur baslinjen eller baslinjerna ska fastställas, hur efterfrågeflexibiliteten ska beaktas i balansavräkningen, korrigering av elbalanser, och betalning av ekonomisk ersättning. Närmare bestämmelser om informationsutbyte om oberoende aggregatorers verksamhet får utfärdas med stöd av 75 § om anmälningsskyldighet i fråga om balansansvar och balansavräkning.
72 b §. Skyldigheter i fråga om aggregeringsavtal. I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser som grundar sig på artikel 13 i elmarknadsdirektivet och som säkerställer slutförbrukarnas möjlighet att dra nytta av de tjänster som tillhandahålls av parter på elmarknaden som bedriver aggregering samt sådana parters tillträde till marknaden på objektiva och icke-diskriminerande villkor.
Enligt 1 mom. förutsätter ingåendet av aggregeringsavtal för en slutförbrukare inte samtycke av slutförbrukarens nätinnehavare eller elleverantör.
Enligt 2 mom. får elleverantören inte tillämpa sådana ogrundade eller diskriminerande villkor eller avgifter för slutförbrukare, som begränsar möjligheten att sluta aggregeringsavtal med en oberoende aggregator.
74 a §. Byte av elleverantör och oberoende aggregator. I den föreslagna paragrafen ingår en preciserande bestämmelse som baseras på artikel 12 i elmarknadsdirektivet om marknadsprocessen för byte av elleverantör och oberoende aggregator. Genom bestämmelsen preciseras de bestämmelser som i nuläget ingår i 75 § i elmarknadslagen och i förordningar av statsrådet och ministeriet som utfärdats med stöd av den.
Nätinnehavare, elleverantörer och oberoende aggregatorer ska utan dröjsmål fullgöra de åtgärder de ansvarar för enligt marknadsprocessen för byte av elproducent eller oberoende aggregator när en kund i enlighet med avtalsvillkoren begär byte av elleverantör eller oberoende aggregator. Det föreslås att närmare bestämmelser om marknadsprocessen för byte av elleverantör och oberoende aggregator samt för de frister som ska iakttas i den ska utfärdas genom förordning av statsrådet.
Enligt den övergångsbestämmelse som gäller paragrafen ska den tekniska processen för byte av elleverantör försnabbas så, att det tekniska genomförandet av bytet från och med den 1 januari 2026 inte överskrider 24 timmar.
75 e §. Slutförbrukarens och elproducentens rätt att utnyttja uppgifter om sig själv. I paragrafen föreskrivs det om slutförbrukarens och elproducentens rätt att utnyttja uppgifter om sig själv. Genom de gällande bestämmelserna i paragrafen har bestämmelserna i artikel 23 i elmarknadsdirektivet om hantering av uppgifter genomförts i den nationella lagstiftningen. Det föreslås att till paragrafen fogas de bestämmelser om rätten för slutförbrukare att få uppgifter om den efterfrågeflexibilitet som genomförts med kundlasterna som genomförandet av artikel 13.3 i elmarknadsdirektivet förutsätter. Dessutom föreslås det att utlämnandet av uppgifter om slutförbrukares tidigare förbrukning preciseras så att de motsvarar kraven enligt 4 punkten i bilaga I till elmarknadsdirektivet. Enligt artikel 13.3 i direktivet ska medlemsstaterna säkerställa att slutförbrukarna har rätt att på begäran och kostnadsfritt erhålla alla relevanta uppgifter om efterfrågeflexibilitet eller levererad och såld el minst en gång per faktureringsperiod.
Det föreslås att till 1 mom. fogas en bestämmelse enligt vilken en slutförbrukare hos vilken fjärravläsningsapparatur installerats eller en aktör denne har utsett på slutförbrukarens begäran ska lämnas uppgifter som beskriver dennes tidigare elförbrukning under olika tidsperioder och som möjliggör en detaljerad granskning av slutförbrukarens elförbrukning.
Det föreslås att 2 mom. preciseras. Enligt momentet ska elföretaget till en slutförbrukare som är företagets kund eller till en aktör denne har utsett lämna uppgifter om slutförbrukarens elavtal och sådana andra uppgifter om slutförbrukaren som slutförbrukaren behöver för byte av elleverantör eller aggregator, konsumtionsflexibilitet eller andra tjänster hos elföretag.
I 3 mom. föreslås ingå en ny bestämmelse, enligt vilken en elleverantör och en oberoende aggregator på slutförbrukarens begäran ska lämna en slutförbrukare som är deras kund eller en aktör denne har utsett en kopia av uppgifter om den efterfrågeflexibilitet elleverantörens eller den oberoende aggregatorn genomfört med slutförbrukarens kundlaster. På så sätt säkerställs en verklig möjlighet och rätt för slutförbrukaren att utnyttja uppgifterna om den egna efterfrågeflexibiliteten.
Enligt 4 mom. ska de uppgifter som avses i 1–3 mom. lämnas till slutförbrukaren utan särskild ersättning. Detaljförsäljare och distributionsnätsinnehavare kan ange enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln som den som lämnar ut uppgifter enligt 1 och 2 mom. Enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln ska tillämpa 49 § i fråga om serviceavgifter för tjänsteleverantörer som agerar med slutförbrukares fullmakt och andra tredje parter.
I 4 mom. föreskrivs det dessutom om ett bemyndigande för Energimyndigheten att meddela närmare bestämmelser om utlämnandet av i 1–3 mom. avsedda uppgifter. Ett motsvarande bemyndigande ingår i 1 mom. i den gällande lagen. Det föreslås att Energimyndigheten ska få meddela närmare bestämmelser om 1) i vilken form uppgifterna ska lämnas, 2) specificeringen av uppgifter som avser tidigare elförbrukning och genomförd efterfrågeflexibilitet, och3) förfarandet när uppgifter lämnas. Genom bestämmelse av Energimyndigheten ska bland annat bestämmelserna i artikel 13.3 i elmarknadsdirektivet och 4 punkten i bilaga I till direktivet genomföras.
De mät- och förbrukningsuppgifter som avses i paragrafen utgör ofta personuppgifter för personkunder eller uppgifter som omfattas av affärshemligheten för näringsidkare.
Affärsprocesserna på elmarknaden och avräkningen av elhandel förutsätter att elföretag har ett omfattande och formbundet informationsutbyte. I 22 § i elmarknadslagen föreskrivs det om lämnandet av mät- och förbrukningsuppgifter för fakturering och balansavräkning. I 74 § i elmarknadslagen föreskrivs det om balansavräkning. I den föreslagna 74 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om byte av elleverantör och oberoende aggregator. I 75 § i elmarknadslagen föreskrivs det om de anmälningar som förutsätts om elhandel, fullgörande av balansansvaret och balansavräkning. I 49 a och 75 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln.
I de bestämmelserna ställs det upp en sådan lagstadgad skyldighet som avses i artikel 6.1 c i allmänna dataskyddsförordningen för nätinnehavare och andra elföretag, som utgör rättsgrund för att i samband med uppgifter eller skyldigheter som berör centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln, marknadsprocesserna för elhandeln, uppfyllandet av balansansvaret eller balansavräkning behandla sådana mät- och förbrukningsuppgifter för slutanvändare och uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator, som kan utgöra personuppgifter enligt allmänna dataskyddsförordningen. Rättsgrunden enligt de paragraferna innefattar samtidigt en sådan grund som avses i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen för att i den nationella lagstiftningen utfärda särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i allmänna dataskyddsförordningen i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter som baseras på mätning av elförbrukning samt andra uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator. Dessa anpassningar ingår i en större helhet av anpassningar, som det finns behov av för behandlingen av personuppgifter som behandlas i marknadsprocesserna för elhandeln och om vilka det föreskrivs i elmarknadslagen. Med hjälp av mätningar som nätinnehavaren utför avräknas leveransen och anskaffningen av el för de elleverantörer som opererar i respektive elnät samt deras kunders elförbrukning och elleveranser. Eftersom elsystemet utgör en integrerad helhet, där parternas leveranser och förbrukning avräknas utifrån mätning som nätinnehavarna ordnar, är det för att marknaden ska fungera effektivt nödvändigt att ordna mätningen av elleveranser samt behandlingen av uppgifter som behövs för byte av elleverantör enligt enhetliga, formbundna förfaranderegler. Det är inte heller möjligt att särskilja behandlingen av nät- och förbrukningsuppgifter som betraktas som personuppgifter samt de uppgifter som behövs för byte av elleverantör från behandlingen från uppgifter som inte utgör personuppgifter. Behandlingen av dessa uppgifter kan därför inte enbart baseras på allmänna dataskyddsförordningen. Därför är nationella bestämmelser som preciserar allmänna dataskyddsförordningen nödvändiga i fråga om dessa uppgifter. Det har också redogjorts för ett mål av allmänt intresse för anpassningarna, och de har avgränsats så att de är proportionella mot det mål som eftersträvas.
Genom den föreslagna anpassningen i 75 e § i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter samt andra uppgifter som behövs rör byte av elleverantör och oberoende aggregator kompletteras den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen i fråga om utnyttjandet av sådana uppgifter. Bestämmelsen begränsar inte den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen.
V avdelningen. Elavtal
Det föreslås att till V avdelningen fogas ett nytt 13 a kap. om fakturering.
84 §. Kapitlets tillämpningsområde och definitioner. Det föreslås att tillämpningsområdet för 13 kap. om elavtal också ska omfatta aggregeringsavtal, där en slutförbrukare och en aggregator avtalar om utnyttjande av kundens eldriftsställes flexibilitet genom aggregering. Aggregatorn kan antingen vara kundens elleverantör eller en oberoende aggregator som inte är ansluten till kundens öppna elleverantör. Dessutom fogas till kapitlet specialbestämmelser om elleveransavtal med dynamiska priser, som grundar sig på elmarknadsdirektivet.
Enligt 1 mom. tillämpas bestämmelserna i 13 kap. på anslutningsavtal, elnätsavtal, elförsäljningsavtal, avtal med dynamiska elpriser och aggregeringsavtal. På elnätsavtal och elförsäljningsavtal tillämpas bestämmelserna emellertid endast om en slutförbrukare som är part i avtalet köper el av en detaljförsäljare huvudsakligen för eget bruk. Bestämmelserna om detaljförsäljare tillämpas också på en elleverantör som levererar el till slutförbrukarna via ett internt elnät i en fastighet eller i en motsvarande fastighetsgrupp. På avtal med dynamiska elpriser samt aggregeringsavtal och aggregatorer tillämpas vad som i 13 kap. föreskrivs om elförsäljningsavtal och detaljförsäljare, om inte något annat föreskrivs särskilt.
Det föreslås att till definitionerna i 2 mom. fogas en definition av aggregeringsavtal. Med aggregeringsavtal avses ett avtal mellan en aggregator och en slutförbrukare om utnyttjande av eldriftsställets efterfrågeflexibilitet genom aggregering.
86 §. Upplysningar som ska lämnas innan avtal ingås. I paragrafen föreskrivs et om de minimiuppgifter som förutsätts i elmarknadsdirektivet och som en distributionsinnehavare eller detaljförsäljare ska lämna till sin kund innan ett avtal ingås. Det föreslås att paragrafen kompletteras med enligt de nya bestämmelserna om aggregeringsavtal och elleveransavtal med dynamiska priser i elmarknadsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska distributionsnätsinnehavaren innan ett anslutningsavtal ingås lämna en abonnent och innan elnätsavtal ingås en slutförbrukare upplysningar om de centrala villkor som ska tillämpas på avtalet och om tillbudsstående alternativ som gäller innehållet i avtalet, såsom alternativ i fråga om prissättningen. En detaljförsäljare ska innan ett elförsäljningsavtal ingås och en aggregator innan ett aggregeringsavtal sluts lämna slutförbrukaren motsvarande upplysningar.
De uppgifter som enligt 2 mom. ska lämnas till abonnenter och slutförbrukare innan avtal ingås ska också i överenskommen form skrivas in i avtalet eller i den bekräftelse som avses i 88 §.
I det föreslagna 3 mom. ingår en bestämmelse som grundar sig på artikel 11.2 i elmarknadsdirektivet och enligt vilken en detaljförsäljare som erbjuder ett elleveransavtal med dynamiska priser ska ge slutförbrukare uppgifter om möjligheterna, kostnaderna och riskerna med sådana avtal samt om vilka krav avtalet ställer på mätutrustningen.
I det föreslagna 4 mom. ingår en bestämmelse som grundar sig på artikel 10.3 i elmarknadsdirektivet och enligt vilken i avtalet med slutförbrukaren eller i den bekräftelse som sänds till slutförbrukaren ska dessutom synligt ingå ett kortfattat och enkelt formulerat sammandrag av de viktigaste avtalsvillkoren.
Enligt 5 mom. är bestämmelserna i paragrafen tvingande i fråga om avtal som berör slutförbrukare.
87 §. Ingående av avtal. I paragrafen föreskrivs det om ingående av elavtal. I 1–3 mom. föreslås inga ändringar. Det föreslås att till paragrafen fogas ett nytt 4 mom. som baserar sig på artikel 11.3 i elmarknadsdirektivet och som gäller ingåendet av elleveransavtal med dynamiska priser. Enligt den bestämmelsen förutsätts för ingående av ett elleveransavtal med dynamiska priser en uttrycklig viljeyttring från slutförbrukaren. En detaljförsäljare får inte hänvisa till ett villkor i ett elleveransavtal med dynamiska priser som inte grundar sig på slutförbrukarens uttryckliga viljeförklaring. Momentet tillämpas inte på avtal med dynamiska elpriser som ingåtts före lagens ikraftträdande.
93 §. Ändring av avtalsvillkoren. I paragrafen föreskrivs det om ändring av avtalsvillkoren. Det föreslås att 4 mom. ändras i enlighet med artikel 10.4 i elmarknadsdirektivet.
Enligt 4 mom. ska distributionsnätsinnehavaren och detaljförsäljaren sända sin avtalspart ett meddelande om hur och från vilken tidpunkt priserna eller andra avtalsvillkor ändras och vad som ligger till grund för ändringen. I detaljförsäljarens meddelande ska det nämnas att slutförbrukaren har rätt att säga upp avtalet om slutförbrukaren inte godtar ändringen av avtalsvillkoren. [luddig]För en konsument får ändringen av avtalsvillkoren träda i kraft tidigast en månad och för andra slutförbrukare tidigast två veckor efter att meddelandet sänts. Momentet är tvingande på så sätt att avvikelser från det inte får göras till skada till slutförbrukaren.
102 §. Avbrytande av eldistribution av skäl som beror på detaljförsäljaren. Genom den föreslagna bestämmelsen preciseras förfarandet för avbrytande av eldistribution av skäl som beror på detaljförsäljaren, till skydd för slutförbrukarna. Bakgrunden till de situationer som avses i paragrafen kan vara väldigt olika. En detaljförsäljare kan göra sig skyldig till avtalsbrott mot en distributionsnätsinnehavare. Det är till exempel möjligt att en detaljförsäljare inte betalar avgifterna för de tjänster detaljförsäljaren beställer av en distributionsnätsinnehavare. Det är också möjligt att en detaljförsäljare har tagit ansvar för betalningen av sina kunders nättjänstavgifter till distributionsnätsinnehavaren och åsidosatt detta. Det är möjligt att en detaljförsäljare åsidosätter sitt ansvar i sin egen anskaffning av el. Så är fallet om detaljförsäljaren inte har betalat sin grossistförsäljare eller elbörsen för elen, eller inte har fullgjort de anskaffningsunderskott som konstaterats vid balansavräkningen. Detaljförsäljarens verksamhet kan till exempel sluta i konkurs.
Enligt 1 mom. får distributionsnätsinnehavaren inte avbryta eldistributionen av ett skäl som beror på detaljförsäljaren innan distributionsnätsinnehavaren har meddelat slutförbrukaren att eldistributionen kommer att avbrytas och orsaken till detta. Distributionsnätsinnehavaren ska sörja för att el levereras till en slutförbrukare som är ansluten till distributionsnätet under minst tre veckor. Tiden på tre veckor börjar löpa när detaljförsäljarens leverans har upphört och meddelandet om det kommande avbrottet har sänts. Också om slutförbrukaren har beställt en nättjänst via en detaljförsäljare och detaljförsäljaren har fått problem, löper elförbrukaren ändå ingen risk att drabbas av ekonomiska förluster om elförbrukaren inte just då har inbetalda förskottsavgifter hos detaljförsäljaren. Om slutförbrukaren efter fristen på tre veckor fortfarande inte har något ny detaljförsäljare och något nytt elförsäljningsavtal, fortsätter distributionsnätsinnehavarens elleverans till alla avtalslösa kunder tills Energimyndigheten genom ett beslut har överfört ansvaret för slutförbrukarens elleverans till en i 67 § avsedd leveransskyldig detaljförsäljare. Slutförbrukarens elförsäljningsavtal med den tidigare detaljförsäljaren överförs inte på den nya detaljförsäljaren, utan de villkor som avses i 67 § 2 mom. tillämpas då på elleveransen. Ett nytt elförsäljningsavtal enligt de villkoren uppkommer genom Energimyndighetens beslut mellan slutförbrukaren och den leveransskyldiga detaljförsäljare som avses i 67 §.
Enligt 2 mom. ska slutförbrukaren ersätta distributionsnätsinnehavaren för de skäliga kostnader som orsakats av elleveransen. I detta läge är det möjligt att el inte levereras på samma villkor som den tidigare detaljförsäljaren tillämpat. Om elförbrukaren inte har något elnätssavtal med distributionsnätsinnehavaren, ska priset för eldistributionen adderas till de skäliga kostnader som nämns ovan. Om slutförbrukaren och distributionsnätsinnehavaren inte kommer överens om ersättningen, ska Energimyndigheten bestämma ersättningens storlek.
Distributionsnätsinnehavaren kan också anvisa en detaljförsäljare som sörjer för den elleverans till slutförbrukarna som distributionsnätsinnehavaren ansvarar för i de situationer som avses i paragrafen. Den anvisade detaljförsäljaren kan bland annat fakturera för den el som levererats under den aktuella perioden, och beroende på avtalsarrangemangen också för den eldistribution försäljaren ansvarar för. I förhållande till slutförbrukaren ansvarar dock distributionsnätsinnehavaren för att skyldigheterna enligt denna paragraf uppfylls.
13 a kap. Fakturering
Det föreslås att bestämmelserna om fakturering i elmarknadsdirektivet, som är mer detaljerade och har ett mer omfattande tillämpningsområde än tidigare, samlas i ett nytt 13 a kap. som ingår i V avdelningen om elavtal. I kapitlet föreskrivs det om minimikrav på faktureringen för de elföretag som omfattas av dess tillämpningsområde. I elmarknadsdirektivet ingår bestämmelser om fakturering i artikel 18 och bilaga I. Till skillnad från det tidigare direktivet tillämpas dessa bestämmelser i direktivet på alla slutförbrukare, det vill säga på alla kunder som köper el för eget bruk.
Det föreskrivs om angivandet av elens ursprung i lagen om ursprungsgarantier för energi ( / ).
105 a §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs det om tillämpningsområdet för det nya 13 a kap. Enligt paragrafen tillämpas bestämmelserna om fakturering i kapitlet på detaljförsäljare, distributionsnätsinnehavare och aggregatorer som producerar tjänster enligt elmarknadslagen för slutförbrukare.
105 b §. Allmänna krav som gäller fakturering. I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser om allmänna krav på fakturering, som baseras på artikel 18 i elmarknadsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska fakturor och faktureringsuppgifter till slutförbrukare vara exakta, lättbegripliga, tydliga, kortfattade och användarvänliga. Faktureringsuppgifterna ska framföras på ett sätt som underlättar jämförelse för slutförbrukaren. Slutförbrukaren ska på begäran få en tydlig och lättbegriplig utredning över vad fakturan består av.
I 2 mom. föreskrivs det att slutförbrukaren ska få sin faktura och sina faktureringsuppgifter utan avgift. Kravet på att fakturan ska vara avgiftsfri gäller dock endast elföretags grundläggande fakturering. Avgiftsfriheten för fakturan gäller däremot inte betalningspåminnelser och indrivningsfakturor som beror på slutförbrukaren eller tilläggstjänster som slutförbrukaren begär, såsom sändandet av extra faktureringsuppgifter eller fakturakopior. Slutförbrukarens rätt att få sin faktura utan avgift hindrar inte heller att företag ger rabatt på grundavgifter på grund av avtal om digital fakturering (MAO 261/19) för att elföretag ska ha möjlighet att sporra sina kunder till e-fakturering som är ett miljövänligare alternativ än pappersfakturor.
I 3 mom. föreskrivs det att slutförbrukaren ska erbjudas möjlighet att få sin faktura och sina faktureringsuppgifter digitalt.
I det föreslagna 4 mom. föreskrivs att om det i ett avtal mellan en slutförbrukare och ett elföretag kommits överens att en produktändring, prisändring eller rabatt ska inträda senare vid en viss tidpunkt, ska förändringen och tidpunkten när den träder i kraft anges i fakturan till slutförbrukaren. Bestämmelsen ska tillämpas på villkor om vilkas framtida tillämpning det avtalats redan i avtalet mellan slutförbrukaren och elföretaget. Ett sådant villkor är bland annat att en tidsbestämd rabatt upphör eller att ett tidsbestämt fast pris upphör. Däremot ersätter bestämmelsen inte en sådan ändring av avtalsvillkoren som avses i 93 §, eller det förfarande som då ska iakttas.
105 c §. Faktureringsuppgifter. I den föreslagna paragrafen ingår bestämmelser om den viktigaste faktureringsinformationen och prisspecificeringen enligt punkt 1.1, 1.2 och 3 i bilaga I till elmarknadsdirektivet.
I 1 mom. föreskrivs det om den viktigaste faktureringsinformation som ska framgå av slutförbrukares faktura. I 4 punkten avses med aggregerade storheter som bildas utifrån mätbara storheter och på vilka faktureringen grundar sig till exempel den nettoberäkning av elförbrukningen och elproduktionen per balansavräkningsperiod som nämns i 4 kap. 2 § i statsrådets förordning om utredning och mätning av elleveranser (767/2021) och aggregerade storheter som bildas utifrån en krediteringsberäkning per balansavräkningsperiod enligt 3 § i samma kapitel.
Enligt 2 mom. ska i slutförbrukarens faktura specificeras andelen för leverans av elenergi, nätavgiftens andel samt andelen för skatter, avgifter av skattenatur och andra avgifter. I specifikationerna ska de gemensamma definitioner för de tre avgiftskomponenterna tillämpas som fastställs i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/1952 om europeisk statistik om naturgas- och elpriser och om upphävande av direktiv 2008/92/EG.
De mät- och förbrukningsuppgifter som avses i paragrafen utgör ofta personuppgifter för personkunder eller uppgifter som omfattas av affärshemligheten för näringsidkare.
Affärsprocesserna på elmarknaden och avräkningen av elhandel förutsätter att elföretag har ett omfattande och formbundet informationsutbyte. I 22 § i elmarknadslagen föreskrivs det om lämnandet av mät- och förbrukningsuppgifter för fakturering och balansavräkning. I 74 § i elmarknadslagen föreskrivs det om balansavräkning. I den föreslagna 74 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om byte av elleverantör och oberoende aggregator. I 75 § i elmarknadslagen föreskrivs det om de anmälningar som förutsätts om elhandel, fullgörande av balansansvaret och balansavräkning. I 49 a och 75 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln.
I de bestämmelserna ställs det upp en sådan lagstadgad skyldighet som avses i artikel 6.1 c i allmänna dataskyddsförordningen för nätinnehavare och andra elföretag, som utgör rättsgrund för att i samband med uppgifter eller skyldigheter som berör centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln, marknadsprocesserna för elhandeln, uppfyllandet av balansansvaret eller balansavräkning behandla sådana mät- och förbrukningsuppgifter för slutanvändare och uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator, som kan utgöra personuppgifter enligt allmänna dataskyddsförordningen. Rättsgrunden enligt de paragraferna innefattar samtidigt en sådan grund som avses i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen för att i den nationella lagstiftningen utfärda särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i allmänna dataskyddsförordningen i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter som baseras på mätning av elförbrukning samt andra uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator. Dessa anpassningar ingår i en större helhet av anpassningar, som det finns behov av för behandlingen av personuppgifter som behandlas i marknadsprocesserna för elhandeln och om vilka det föreskrivs i elmarknadslagen. Med hjälp av mätningar som nätinnehavaren utför avräknas leveransen och anskaffningen av el för de elleverantörer som opererar i respektive elnät samt deras kunders elförbrukning och elleveranser. Eftersom elsystemet utgör en integrerad helhet, där parternas leveranser och förbrukning avräknas utifrån mätning som nätinnehavarna ordnar, är det för att marknaden ska fungera effektivt nödvändigt att ordna mätningen av elleveranser samt behandlingen av uppgifter som behövs för byte av elleverantör enligt enhetliga, formbundna förfaranderegler. Det är inte heller möjligt att särskilja behandlingen av nät- och förbrukningsuppgifter som betraktas som personuppgifter samt de uppgifter som behövs för byte av elleverantör från behandlingen från uppgifter som inte utgör personuppgifter. Behandlingen av dessa uppgifter kan därför inte enbart baseras på allmänna dataskyddsförordningen. Därför är nationella bestämmelser som preciserar allmänna dataskyddsförordningen nödvändiga i fråga om dessa uppgifter. Det har också redogjorts för ett mål av allmänt intresse för anpassningarna, och de har avgränsats så att de är proportionella mot det mål som eftersträvas.
Genom den föreslagna anpassningen i 75 e § i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter samt andra uppgifter som behövs rör byte av elleverantör och oberoende aggregator kompletteras den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen i fråga om utnyttjandet av sådana uppgifter. Bestämmelsen begränsar inte den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen.
105 d §. Jämförelseuppgifter om elförbrukning. I paragrafen föreskrivs det i enlighet med punkt 1.3 i bilaga I till elmarknadsdirektivet om de jämförelseuppgifter om elförbrukning som ska delges slutförbrukaren. Bestämmelsen tillämpas på fakturor till slutförbrukare som baseras på verklig elförbrukning eller på fjärravläsning som ett elföretag utför. De jämförelseuppgifter om elförbrukning som förutsätts i paragrafen kan lämnas antingen i slutförbrukarens faktura eller i en bilaga till den, eller de kan göras tillgängliga för slutförbrukarens på en webbplats. I det sistnämnda fallet ska det i slutförbrukarens faktura ges anvisningar för hur slutförbrukaren får tillgång till jämförelseuppgifterna. Enligt 3 mom. kan detaljförsäljare och distributionsnätsinnehavare ange enheten för centraliserat informationsutbyte inom elhandeln som den som lämnar ut uppgifter enligt 1 mom. 1 och 2 punkten.
De mät- och förbrukningsuppgifter som avses i paragrafen utgör ofta personuppgifter för personkunder eller uppgifter som omfattas av affärshemligheten för näringsidkare.
Affärsprocesserna på elmarknaden och avräkningen av elhandel förutsätter att elföretag har ett omfattande och formbundet informationsutbyte. I 22, 105 och 105 d § i elmarknadslagen föreskrivs det om lämnandet av mät- och förbrukningsuppgifter för fakturering och balansavräkning. I 74 § i elmarknadslagen föreskrivs det om balansavräkning. I den föreslagna 74 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om byte av elleverantör och oberoende aggregator. I 75 § i elmarknadslagen föreskrivs det om de anmälningar som förutsätts om elhandel, fullgörande av balansansvaret och balansavräkning. I 49 a och 75 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln. I förslaget till 75 e § i elmarknadslagen föreskrivs det om slutförbrukarens och elproducentens rätt att utnyttja uppgifter om sig själv.
I de bestämmelser som nämns ovan ställs det upp en sådan lagstadgad skyldighet som avses i artikel 6.1 c i allmänna dataskyddsförordningen för nätinnehavare och andra elföretag, som utgör rättsgrund för att i samband med uppgifter eller skyldigheter som berör centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln, marknadsprocesserna för elhandeln, uppfyllandet av balansansvaret, balansavräkning eller fakturering behandla sådana mät- och förbrukningsuppgifter för slutanvändare och uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator, som kan utgöra personuppgifter enligt allmänna dataskyddsförordningen. Rättsgrunden enligt de paragraferna innefattar samtidigt en sådan grund som avses i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen för att i den nationella lagstiftningen utfärda särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i allmänna dataskyddsförordningen i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter som baseras på mätning av elförbrukning samt andra uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator. Dessa anpassningar ingår i en större helhet av anpassningar, som det finns behov av för behandlingen av personuppgifter som behandlas i marknadsprocesserna för elhandeln och om vilka det föreskrivs i elmarknadslagen. Med hjälp av mätningar som nätinnehavaren utför avräknas leveransen och anskaffningen av el för de elleverantörer som opererar i respektive elnät samt deras kunders elförbrukning och elleveranser. Eftersom elsystemet utgör en integrerad helhet, där parternas leveranser och förbrukning avräknas utifrån mätning som nätinnehavarna ordnar, är det för att marknaden ska fungera effektivt nödvändigt att ordna mätningen av elleveranser samt behandlingen av uppgifter som behövs för byte av elleverantör enligt enhetliga, formbundna förfaranderegler. Det är inte heller möjligt att särskilja behandlingen av nät- och förbrukningsuppgifter som betraktas som personuppgifter samt de uppgifter som behövs för byte av elleverantör från behandlingen från uppgifter som inte utgör personuppgifter. Behandlingen av dessa uppgifter kan därför inte enbart baseras på allmänna dataskyddsförordningen. Därför är nationella bestämmelser som preciserar allmänna dataskyddsförordningen nödvändiga i fråga om dessa uppgifter. Det har också redogjorts för ett mål av allmänt intresse för anpassningarna, och de har avgränsats så att de är proportionella mot det mål som eftersträvas.
Genom den föreslagna anpassningen i 105 d § i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter kompletteras den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen i fråga om utnyttjandet av sådana uppgifter. Bestämmelsen begränsar inte den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen.
105 e §. Andra uppgifter som ska ges i fakturan. I paragrafen föreskrivs det i enlighet med punkt 1.1.2 i bilaga I till elmarknadsdirektivet om den tilläggsinformation som ska lämnas i en slutförbrukares faktura och som i huvudsak har samband med slutförbrukarens rättigheter enligt direktivet. I 1 mom. 4 punkten avses med centraliserade serviceställen i första hand konsumentupplysning. Det föreslås att de uppgifter som avses i 1 mom. 3 och 4 punkten också ska få göras tillgängliga för slutförbrukaren på en webbplats. I slutförbrukarens faktura ska det då ges anvisningar för hur slutförbrukaren får tillgång till jämförelseuppgifterna.
De mät- och förbrukningsuppgifter som avses i paragrafen utgör ofta personuppgifter för personkunder eller uppgifter som omfattas av affärshemligheten för näringsidkare.
Affärsprocesserna på elmarknaden och avräkningen av elhandel förutsätter att elföretag har ett omfattande och formbundet informationsutbyte. I 22 § i elmarknadslagen föreskrivs det om lämnandet av mät- och förbrukningsuppgifter för fakturering och balansavräkning. I 74 § i elmarknadslagen föreskrivs det om balansavräkning. I den föreslagna 74 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om byte av elleverantör och oberoende aggregator. I 75 § i elmarknadslagen föreskrivs det om de anmälningar som förutsätts om elhandel, fullgörande av balansansvaret och balansavräkning. I 49 a och 75 a § i elmarknadslagen föreskrivs det om centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln. I förslaget till 75 e § i elmarknadslagen föreskrivs det om slutförbrukarens och elproducentens rätt att utnyttja uppgifter om sig själv.
I de bestämmelserna ställs det upp en sådan lagstadgad skyldighet som avses i artikel 6.1 c i allmänna dataskyddsförordningen för nätinnehavare och andra elföretag, som utgör rättsgrund för att i samband med uppgifter eller skyldigheter som berör centraliserade informationsutbytestjänster för elhandeln, marknadsprocesserna för elhandeln, uppfyllandet av balansansvaret, balansavräkning eller fakturering behandla sådana mät- och förbrukningsuppgifter för slutanvändare och uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator, som kan utgöra personuppgifter enligt allmänna dataskyddsförordningen. Rättsgrunden enligt de paragraferna innefattar samtidigt en sådan grund som avses i artikel 6.3 i allmänna dataskyddsförordningen för att i den nationella lagstiftningen utfärda särskilda bestämmelser för att anpassa tillämpningen av bestämmelserna i allmänna dataskyddsförordningen i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter som baseras på mätning av elförbrukning samt andra uppgifter som behövs för byte av elleverantör eller oberoende aggregator. Dessa anpassningar ingår i en större helhet av anpassningar, som det finns behov av för behandlingen av personuppgifter som behandlas i marknadsprocesserna för elhandeln och om vilka det föreskrivs i elmarknadslagen. Med hjälp av mätningar som nätinnehavaren utför avräknas leveransen och anskaffningen av el för de elleverantörer som opererar i respektive elnät samt deras kunders elförbrukning och elleveranser. Eftersom elsystemet utgör en integrerad helhet, där parternas leveranser och förbrukning avräknas utifrån mätning som nätinnehavarna ordnar, är det för att marknaden ska fungera effektivt nödvändigt att ordna mätningen av elleveranser samt behandlingen av uppgifter som behövs för byte av elleverantör enligt enhetliga, formbundna förfaranderegler. Det är inte heller möjligt att särskilja behandlingen av nät- och förbrukningsuppgifter som betraktas som personuppgifter samt de uppgifter som behövs för byte av elleverantör från behandlingen från uppgifter som inte utgör personuppgifter. Behandlingen av dessa uppgifter kan därför inte enbart baseras på allmänna dataskyddsförordningen. Därför är nationella bestämmelser som preciserar allmänna dataskyddsförordningen nödvändiga i fråga om dessa uppgifter. Det har också redogjorts för ett mål av allmänt intresse för anpassningarna, och de har avgränsats så att de är proportionella mot det mål som eftersträvas.
Genom den föreslagna anpassningen i 105 f § i fråga om mät- och förbrukningsuppgifter kompletteras den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen i fråga om utnyttjandet av sådana uppgifter. Bestämmelsen begränsar inte den registrerades rättigheter enligt allmänna dataskyddsförordningen.
105 f §. Bemyndigande för Energimyndigheten att utfärda normer. I paragrafen föreskrivs det om ett bemyndigande för Energimyndigheten att utfärda normer om fakturors närmare innehåll och utformning. Paragrafen motsvarar till sin karaktär bemyndigandet att utfärda normer i 57 och 69 §, som föreslås upphävas. Energimyndigheten får meddela närmare föreskrifter som kompletterar 105 c–105 e § om den information som ska ingå i de fakturerings- och jämförelseuppgifter samt andra uppgifter som ska lämnas och på vilket sätt uppgifterna ska presenteras.
105 g §. Ordnandet av detaljförsäljares och distributionsnätsinnehavares fakturering. Det föreslås att till paragrafen flyttas bestämmelserna om distributionsnätsinnehavares fakturering från 57 § 1 och 2 mom. och om detaljförsäljares fakturering från 69 § 1, 2 och 4 mom., som föreslås upphävas. Genom paragrafen genomförs punkt 2 i bilaga I till direktivet och artikel 10.12 i direktivet. Inga ändringar förväntas i faktureringspraxis, eftersom distribution och leverans av el i Finland också i nuläget i regel faktureras minst fyra gånger enligt mätning.
Enligt 1 mom. ska en detaljförsäljares elleverans och distributionstjänst till en slutförbrukare faktureras enligt den verkliga uppmätta mängden minst fyra gånger per år. I fråga om annan än fjärravläsningsapparatur får faktureringen baseras på slutförbrukarens mätaravläsning. Det föreslås att momentets ordalydelse ändras så att det i stället för verklig förbrukning talas om den verkliga uppmätta mängden. Det innebär att bestämmelsen utöver mätning av energimängd också tillämpas på eventuella andra mätbara storheter, såsom effekt, som ligger till grund för faktureringen. Momentet gäller enbart den tidsperiod inom vilken fakturorna ska lämnas till slutförbrukaren. Mätningsintervallet för de mätbara storheterna, såsom til exempel balansavräkningsperiodens längd, bestäms enligt bestämmelser annanstans i lagstiftningen eller enligt avtalet mellan verksamhetsutövaren och slutförbrukaren.
I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten att avtala om så kallad fakturering i jämna rater. Faktureringen för den el en detaljförsäljare levererar till en slutförbrukare och för distributionstjänsten till slutförbrukaren får grunda sig på jämnstora betalningsrater enligt slutförbrukarens uppskattade sannolika årliga elförbrukning, om detta avtalats med slutförbrukaren. Den el eller distributionstjänst som levererats ska då faktureras minst fyra gånger per år så att den sammanlagda årliga faktureringen grundar sig på den verkliga uppmätta mängden.
Enligt 3 mom. får faktureringen baseras på en uppskattning av den mätbara storhet som ligger till grund för faktureringen eller på ett fast belopp, om faktureringen grundar sig på slutförbrukarens mätaravläsning och denne inte har meddelat mätvärdena för faktureringsperioden i fråga eller om driftstället inte har försetts med mätapparatur. Faktureringen får grunda sig på uppskattad förbrukning också i det fall att elförbrukningen inte kunnat mätas på grund av fel i mätapparaturen eller att mätuppgifterna inte varit tillgängliga på grund av störningar i dataöverföringen från fjärravläsningsapparaturen.
Enligt 4 mom. ska detaljförsäljaren lämna slutförbrukaren en sluträkning inom sex veckor från att elleveransen till slutförbrukaren har upphört.
105 h §. Betalningssätt för fakturor. Det föreslås att till paragrafen flyttas bestämmelserna om betalningssätt för distributionsnätsinnehavares fakturor i 57 a § och om betalningssätt för detaljförsäljares fakturor i 69 a §, som föreslås upphävas. Genom paragrafen genomförs punkt artikel 10.6 och 10.7 i elmarknadsdirektivet.
Enligt 1 mom. ska en detaljförsäljare och en distributionsnätsinnehavare erbjuda slutförbrukarna olika betalningssätt för betalning av fakturor samt flexibla arrangemang för själva betalningen av fakturorna. De alternativ som erbjuds får inte vara förenade med ogrundade villkor eller villkor som diskriminerar någon kundgrupp. I villkoren för betalningssätten får hänsyn tas till skäliga skillnader i de kostnader som distributionsnätsinnehavaren orsakas av att erbjuda olika betalningssätt.
Detaljförsäljning av el har i regel karaktären av försäljning på kredit, där slutförbrukaren betalar i efterhand för den förbrukade elen enligt uppmätt förbrukning. Detaljförsäljaren bör då i regal ha möjlighet att säkerställa sina fordringar för den händelse att slutförbrukaren försummar betalningen. Till följd av betydande problem i samband med de system med förhandsbetalning som enskilda detaljförsäljare tillämpat föreslås det dock att i 2 mom. tas in ett allmänt förbud mot förskottsbetalningsarrangemang för detaljförsäljning till konsumenter. Enligt momentet får detaljförsäljaren kräva förhandsbetalning av en konsument endast av synnerligen vägande skäl som har samband med konsumenten själv. Synnerligen vägande skäl kan till exempel vara att konsumentens elleverans har avbrutits till följd av betalningsförsummelse, att detaljförsäljaren har förfallna fordringar på konsumenten för elleverans till ett belopp som kan betraktas som avsevärt i förhållande till det fakturerade beloppet eller att det framgår av konsumentens kredituppgifter att konsumenten är uppenbart oförmögen att klara av avgifterna enligt elförsäljningsavtalet. Förskottsbetalning får krävas såväl när ett elförsäljningsavtal ingås som under dess giltighetstid. En detaljförsäljare får inte erbjuda en konsument ett förhandsbetalningssystem som ogrundat eller på ett sätt som diskriminerar vissa kundkategorier försätter de konsumenter som ingår i förhandsbetalningssystemet i en oförmånlig ställning. Förhandsbetalningssystemet ska i tillräcklig mån återspegla konsumentens uppskattade årliga elförbrukning, vilket innebär att förhandsbetalningar inte får samlas in på ett framtungt sätt. De begränsningar i fråga om förhandsbetalningssystem som föreslås ingå i paragrafen tillämpas inte på andra säkerhetsåtgärder som detaljförsäljare tillämpar för fordringar.
114 §. Ändringssökande. I paragrafen föreskrivs det om ändringssökande. Det föreslås att 2–4 mom. ändras så att de föråldrade hänvisningarna till den upphävda förvaltningsprocesslagen (586/1996) ändras så att de motsvarar den nya lagstiftningen. Det föreslås också att till 2 mom. fogas hänvisningar till 23 a, 29 b och 52 a §, enligt vilka ändring i Energimyndighetens beslut får sökas genom besvär hos marknadsdomstolen. Dessutom föreslås det att i bestämmelsen om ändringssökande i 2 mom. stryks den bestämmelse om ändringssökande som har samband med 63 § som föreslås upphävas och 119 § som ändrats i lag 730/2021. Med undantag för 2 mom. innebär de föreslagna ändringarna i paragrafen ingen förändring av innehållet i gällande lag. Därför behöver ingen övergångsbestämmelse föreslås i bestämmelsen om ändringssökande.
På ändringssökande tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden och det förfarande som det föreskrivs om i den till den del inga specialbestämmelser om ändringssökande utfärdats i elmarknadslagen eller i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. De processuella förfaranden för sökande av ändring i Energimyndighetens beslut som avviker från lagen om rättegång i förvaltningsärenden grundar sig på bestämmelserna i elmarknadsdirektivet om den nationella tillsynsmyndighetens befogenheter och om behandling av ärenden vid den nationella tillsynsmyndigheten.
En viktig princip i fråga om sökande av ändring i Energimyndighetens beslut är att ändringssökandet föreslås grunda sig på bestämmelsen om ändringssökande i elmarknadslagen i situationer när Energimyndigheten har fattat sitt beslut med stöd av en befogenhet som specificeras i elmarknadslagen. Energimyndigheten ska också övervaka iakttagandet av elmarknadslagen och de författningar och myndighetsföreskrifter som utfärdas med stöd av den samt iakttagandet av tillståndsbeslut som fattas med stöd av elmarknadslagen. Det föreslås att det föreskrivs om Energimyndighetens befogenheter i fråga om tillsyn, påföljder och tvångsmedel samt om sökande av ändring i Energimyndighetens beslut i tillsynsärenden i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. Ändringssökande i beslut som berör iakttagandet av elföretags skyldigheter som grundar sig på elmarknadslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den samt sökande av ändring i Energimyndighetens beslut som omfattas av tillsynen över koncessioner och marknadstillstånd sker enligt lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden.
I beslut som Energimyndigheten fattar med stöd av befogenheter som specificeras i elmarknadslagen söks ändring i första instans antingen hos förvaltningsdomstolen eller hos marknadsdomstolen. Besvärsvägen styrs till förvaltningsdomstolen för beslut om koncession för elföretag. Besvärsvägen styrs till marknadsdomstolen i fråga om sådana beslut av Energimyndigheten som har en fastare anknytning till marknadstillsynen och som påverkar marknadsställningen för de företag som är föremål för tillsyn. Det gör det också möjligt att koncentrera sakkunskapen om ekonomiska bestämmelser om marknadstillsyn hos besvärsdomstolen. Till de beslut för vilka besvärsvägen styrs till marknadsdomstolen hör till exempel beslut om att bevilja undantag från elföretags skyldigheter. I sådana situationer är det motiverat att besväret handläggs av samma domstolen som handlägger sökande av ändring i beslut om tillsynsåtgärder som berör iakttagandet av de skyldigheter undantagen gäller.
Det omprövningsförfarande om vilket det föreskrivs i 7 a kap. i förvaltningslagen (434/2003) tillämpas inte på Energimyndighetens beslut med stöd av denna lag. Det finns i praktiken ingen grund för att tillämpa omprövningsförfarandet i regeringsärenden, eftersom Energimyndighetens beslut i sådana ärenden inte är av masskaraktär eller summariska. Ärenden som berör reglering och marknadskontroll är dessutom i regel verkställbara oberoende av ändringssökande. Dessutom tillämpar Energimyndigheten i sina beslutsprocesser ett förfarande med förhandsgranskning i fråga om fakta i ärendet.
Bestämmelser om Energimyndighetens befogenheter vid tillsynen över elmarknadslagen, påföljder vid överträdelser och åsidosättanden samt administrativa tvångsmedel finns i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. Därför ingår i det föreslagna 1 mom. en bestämmelse enligt vilken det föreskrivs om ändringssökande i Energimyndighetens beslut i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden. Enligt den bestämmelsen finns bestämmelser om sökande av ändring i Energimyndighetens beslut som gäller efterlevnaden av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller av beslut som Energimyndigheten meddelat med stöd av denna lag i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden.
I 2 mom. specificeras de situationer när besvärsvägen för ett beslut som Energimyndigheten fattar med stöd av elmarknadslagen går till marknadsdomstolen. Enligt den bestämmelsen får Ändring i beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av 23 a § (anskaffning av produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät), 26 a § (höjning av avgifter för elöverföring och eldistribution), 28 § (nätinnehavarens beredskapsplanering), 29 b § (nätinnehavarens rätt att bedriva näringsverksamhet som avser energilagringsanläggningar), 31 § (definition av stamnät och fastställande av de elledningar och anläggningar som hör till stamnätet), 52 § (utvecklingsplan för distributionsnät), 52 a § (utnyttjandet av flexibilitetstjänster i distributionsnätet), 55 § (prissättning av eldistribution i distributionsnät oberoende av avstånd), 65 § (underhållsstopp vid kraftverk), 67 § (leveransskyldighet), 83 § (kompletterande bestämmelser om särredovisning) och 102 § (avbrott i eldistributionen av skäl som beror på detaljförsäljaren) sökas genom besvär hos marknadsdomstolen.
I 3 mom. specificeras de situationer när besvärsvägen för ett beslut som Energimyndigheten fattar med stöd av elmarknadslagen går till förvaltningsdomstolen. Ändring i andra beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av denna lag än sådana som avses i denna paragraf får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Till de beslut som avses i momentet hör beslut som Energimyndigheten fattar med stöd av 2 kap. (tillståndsplikt för elnätsverksamhet) och 14 § (projekttillstånd för byggande av högspänningsledning).
I 4 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i beslut som arbets- och näringsministeriet fattar med stöd av 14 § samt i beslut av marknadsdomstolen.
Enligt 4 mom. får ändring i beslut som ministeriet har meddelat med stöd av 14 § samt i beslut av marknadsdomstolen sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Förfarandet för ändringssökande utgör ett undantag från 8 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, enligt vilken ändring i ett ministeriums beslut söks hos förvaltningsdomstolen. En förutsättning för beviljande av projekttillstånd är att byggandet av en elledning med en spänning på minst 110 kilovolt som överskrider riksgränsen är ändamålsenligt med tanke på utvecklingen och ömsesidigheten på elmarknaden. Bestämmelserna om projekttillståndsförfarandet för utlandsförbindelser ger arbets- och näringsministeriet som ansvarar för energipolitiken möjlighet att påverka hur Finlands förbindelser för import och export av el utvecklas. Vid bedömningen av projektets ändamålsenlighet för utvecklingen av elmarknaden är det nödvändigt att åtminstone bedöma projektets konsekvenser för elsystemet och elnätet, leveranssäkerheten för el och energiförsörjningssäkerheten samt utbudet och efterfrågan på el. Vid bedömningen av huruvida ömsesidighetskriteriet uppfylls bör bedömningen åtminstone gälla nivån för öppnandet av det andra landets elmarknad och förekomsten av ömsesidiga konkurrensförutsättningar. Ömsesidiga konkurrensförutsättningar berör till exempel tillträde till marknaden, infrastruktur, miljönormer och energisäkerhet. Dessutom bör EU:s gemensamma politik i förhållande till tredjeländer beaktas. Vid projekttillståndsprövningen bör också projektets betydelse för den inre marknaden för el beaktas. Eftersom ministeriets prövningsrätt i projekttillståndsärenden är mycket omfattande och närmar sig ändamålsenlighetsprövning, är det motiverat att sökandet av ändring av ministeriets beslut styrs direkt till högsta förvaltningsdomstolen. Den motiveringen är fortfarande relevant, och därför föreslås ingen ändring i fråga om sökande av ändring i arbets- och näringsministeriets beslut.
Energimyndigheten är den nationella tillsynsmyndighet som avses i elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen. Direktivet förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att den nationella tillsynsmyndigheten kan utföra de uppgifter som föreskrivs för den i EU-lagstiftningen på ett objektivt och effektivt sätt. Därför bör Energimyndigheten i ärenden där marknadsdomstolen utgör besvärsdomstol ha möjlighet att utan besvärstillståndsförfarande söka ändring i beslut som marknadsdomstolen fattar i tillsynsärenden och i vilka marknadsdomstolen har ändrat eller upphävt myndighetens beslut. Därför föreslås det inte att något besvärstillståndsförfarande ska tillämpas på sådana tillsynsärenden som avses i elmarknadslagen, i vilka ändring i Energimyndighetens beslut söks hos marknadsdomstolen.
I 4 mom. föreslås det dock att den bestämmelse upphävs, enligt vilken ändring i beslut av marknadsdomstolen får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Enligt 106 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär anföras över beslut genom vilket en förvaltningsdomstol har avgjort eller avvisat ett ärende. Till denna del föreslås det att bestämmelsen i elmarknadslagen upphävs, eftersom den är onödig då den överlappar en bestämmelse i en tillämplig allmän lag. Besvärstillståndsförfarandet enligt 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas på sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut.
I 4 mom. ingår en sats om Energimyndighetens rätt att söka ändring i besvärsdomstolens beslut. Enligt 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden har den myndighet som fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Den ovan nämnda satsen i 114 § 4 mom. i elmarknadslagen är därför onödig, då den överlappar en bestämmelse i en allmän lag. Energimyndighetens rätt att söka ändring kvarstår oförändrad, eftersom den allmänna lagen också gäller situationer som avses i elmarknadslagen. Därför behöver Energimyndighetens rätt att söka ändring inte längre nämnas uttryckligen i elmarknadslagen, och det föreslås att den bestämmelsen upphävs.
I 2–4 mom. ingår hänvisningar till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Det föreslås att de överflödiga och föråldrade hänvisningarna upphävs. För tydlighetens skull föreslås det att hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden flyttas till ett särskilt nytt 5 mom.
115 §. Verkställbarhet av Energimyndighetens beslut. I paragrafen ingår en föråldrad hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Den materiella hänvisningen i 114 § till den allmänna lag som iakttas vid förvaltningsdomstolarna är tillräcklig för att omfatta alla situationer när ändring söks enligt 114 och 115 § utan att hänvisningen upprepas. Därför föreslås det att den föråldrade hänvisningen i 115 § upphävs.
De föreslagna ändringarna i paragrafen innebär ingen förändring av innehållet i gällande lag. Därför behöver ingen övergångsbestämmelse föreslås i bestämmelsen om verkställbarhet.
7.3
Lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden
2 §. Tillämpningsområde. I paragrafen föreskrivs det om tillsynslagens tillämpningsområde. Det föreslås att lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal ska inkluderas i lagens tillämpningsområde. Tillsynen över den lagen genomförs inom ramen för den behörighet so föreskrivs för Energimyndigheten i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden.
3 §. Definitioner. Det föreslås att definitionerna i 1 mom. uppdateras så att de motsvarar elmarknadsdirektivet. Det föreslås att definitionen av förnybar energikälla i 2 punkten ändras så att den motsvarar direktivets ändrade ordalydelse genom att också havsenergi inkluderas i definitionen. Till momentet fogas också nya definitioner som baseras på elmarknadsdirektivet.
Enligt 2 mom. gäller de definitioner om vilka det föreskrivs i 3 § i elmarknadslagen och i 3 § i naturgasmarknadslagen också vid tillämpningen av tillsynslagen.
6 §. Energimyndighetens uppgifter som nationell energitillsynsmyndighet. Det föreslås att paragrafen kompletteras med de nya uppgifter de nationella tillsynsmyndigheterna anförtros i elmarknadsdirektivet. 1 mom. 3 punkten kompletteras och till momentet fogas nya 4 a, 4 b, 17 a och 22–24 punkter. De nya uppgifterna gäller tillsynen över Entso för el och EU-enheten för systemansvariga för distributionssystem, fastställandet av anskaffningsvillkor för produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät, säkerställandet av att den maximala kapacitetsnivån hos sammanlänkningar ställs till förfogande samt övervakning av bedömningarna av nationella, regionala och europeiska resursers tillräcklighet, undanröjandet av otillbörliga hinder och begränsningar för utvecklingen av förbrukningen av egenproducerad el och medborgarenergigemenskaper, utbudet av elleveransavtal med dynamiska priser och utvecklingen i fråga om dem och tillåtligheten i uppsägningsavgifter för elleverans- och aggregeringsavtal.
6 a §. Energimyndighetens uppgifter som tvistlösningsmyndighet. Det föreslås att till lagen fogas en ny bestämmelse om Energimyndighetens uppgifter som tvistlösningsmyndighet. Genom den föreslagna bestämmelsen införlivas artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet, där det föreskrivs om tillträde till systemet för tredje part, och artikel 17.3 f, där det föreskrivs om efterfrågeflexibilitet via aggregering, i den nationella lagstiftningen. Enligt artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet får den systemansvarige för överförings- eller distributionssystemet vägra tillträde till systemet om det saknar nödvändig kapacitet. Vederbörligen motiverade skäl, som särskilt tar hänsyn till artikel 9 och som grundas på objektiva och tekniskt och ekonomiskt motiverade kriterier, ska anges för en sådan vägran. Medlemsstaterna eller, om en medlemsstat föreskrivit detta, tillsynsmyndigheterna i dessa medlemsstater, ska säkerställa att dessa kriterier tillämpas konsekvent och att en systemanvändare som vägrats tillträde har tillgång till ett tvistlösningsförfarande. Enligt artikel 17.3 f i elmarknadsdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att deras relevanta regelverk innehåller ett system för konfliktlösning mellan marknadsaktörer som deltar i aggregering och andra marknadsaktörer, vilket omfattar ansvar för obalanser.
Enligt den föreslagna bestämmelsen ska Energimyndigheten utgöra tvistlösningsmyndighet i enskilda 1) ärenden som en nätanvändare, en innehavare av en energilagringsanläggning eller en kund har fört till myndigheten för myndigheten för avgörande sedan en stamnätsinnehavare eller en distributionsnätsinnehavare nekat tillgång till elnätet, och 2) tvister mellan parter på elmarknaden som bedriver aggregering och andra parter på elmarknaden, inklusive ansvarsfrågor som gäller balansavvikelser i elbalansen. Vid förvägrat tillträde till nätet är det fråga om en sådan situation som avses i artikel 6.2 i elmarknadsdirektivet, när nätinnehavaren förvägrar en nätanvändare eller kund anslutning till elnätet eller överförings- eller distributionstjänster för att elnätet saknar nödvändig kapacitet. I den föreslagna 21 b § i elmarknadslagen föreskrivs det om genomförande av tillgång till elnät samt om förfarandet vid förvägrat tillträde till nätet.
I den föreslagna 29 § föreskrivs det om tvistlösningsförfarande.
6 b §. Energimyndighetens uppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om Energimyndighetens uppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet, som ska genomföras i nära samråd med andra tillsynsmyndigheter inom systemdriftsregionen. Med systemdriftsregionen avses här det område som omfattas av Sveriges, Finlands, Danmarks och Ålands elsystem. De regionala samordningscentrumen ska bland annat genomföra den samordnade kapacitetsberäkningen, utföra regional dimensionering av reservkapacitet samt analysera och rapportera drift och störningar till stamnätsinnehavarna i driftsregionen. Energimyndigheten ska övervaka systemdriftsregionens regionala samordningscentrums verksamhet i samråd med andra tillsynsmyndigheter i driftsregionen. Avsikten är att inrätta driftsregionens regionala samordningscentrum i Danmark.
I 1 mom. föreskrivs det om Energimyndighetens tillsynsuppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet. Enligt momentet ska Energimyndigheten i nära samråd med andra nationella tillsynsmyndigheter inom systemdriftsregionen 1) godkänna inrättandet av ett regionalt samordningscentrum och dess på samarbete baserade beslutsfattande i enlighet med artikel 35.1 i elmarknadsförordningen, 2) godkänna kostnaderna för verksamheten vid det regionala samordningscentrumet, 3) säkerställa att det regionala samordningscentrumet förfogar över tillräckliga personella, tekniska och ekonomiska resurser för att utföra sina uppgifter på ett oberoende och opartiskt sätt, och 4) se till att det regionala samordningscentrumet uppfyller sina skyldigheter enligt unionens lagstiftning och nationell lagstiftning.
I 2 mom. föreskrivs det om Energimyndighetens övriga uppgifter med avseende på det regionala samordningscentrumet. Enligt momentet ska Energimyndigheten dessutom i nära samråd med andra nationella tillsynsmyndigheter inom systemdriftsregionen 1) övervaka kvaliteten i det regionala samordningscentrumets verksamhet och årligen rapportera om den till Byrån för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter och 2) vid behov föreslå att andra medlemsstater inom systemdriftsregionen ska ge det regionala samordningscentrumet ytterligare uppgifter eller befogenheter.
I 2 mom. föreskrivs det om Energimyndighetens befogenheter vid skötseln av sina uppgifter enligt 1 och 2 mom. Enligt momentet har Energimyndigheten befogenhet att fatta beslut som berör skötseln av de uppgifter som avses i 1 och 2 mom. i samråd med de andra nationella tillsynsmyndigheterna inom systemdriftsregionen. Tillsynsmyndigheternas beslut ska fattas enhälligt. Om tillsynsmyndigheterna inte fattar ett enhälligt beslut i ett ärende som avses i 1 mom. 5 punkten, iakttas förfarandet enligt artikel 6 i förordningen om en byrå för samarbete. Det föreslås att beslutanderätten i ett sådant tillsynsärende i enlighet med artikel 6.10 i förordningen överförs på byrån för samarbete, om tillsynsmyndigheterna inte fattar ett enhälligt beslut i ärendet inom fyra månader från att hörandet inletts. Överföringen av beslutanderätten kan också grunda sig på ett enhälligt beslut av tillsynsmyndigheterna. Beslut som grundar sig på 1 mom. förpliktar det regionala samordningscentret. De besluten verkställs av den nationella tillsynsmyndigheten i den medlemsstat där det regionala samordningscentrumets verksamhetsställe finns.
I 4 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i ett beslut som de nationella tillsynsmyndigheterna har fattat i samråd. På sökande av ändring i ett beslut som avses i 1 mom. som de nationella tillsynsmyndigheterna har fattat i samråd tillämpas lagen i den medlemsstat där det regionala samordningscentrumets verksamhetsställe finns.
6 c §. Energimyndighetens uppgifter för att främja säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet. Det föreslås att i elmarknadslagen tas in mer detaljerade bestämmelser än tidigare om elnätsinnehavares ansvar och samarbete för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet samt om anskaffning av produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät. Energimyndigheten får fastställa nödvändiga nationella standardiseringsprodukter för säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet och tekniska krav för dem, om myndigheten bedömer att nationella standardiseringsprodukter gynnar utvecklingen av marknaden för nödvändiga produkter och tjänster för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätet. De nationella standardiseringsprodukterna och de tekniska kraven för dem ska bestämmas i ett öppet och inkluderande förfarande i samråd med nätinnehavarna samt berörda parter på elmarknaden och nätanvändare. Bestämmelsens syfte är att säkerställa att anskaffningsvillkoren för produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnät främjar uppkomsten av en enhetlig marknad, och att marknaden inte ska fragmenteras till följd av nätinnehavarnas alltför olika anskaffningspraxis. Den nationella tillsynsmyndighetens befogenheter i frågan grundar sig på artikel 17.5, 32.2 och 40.6 i elmarknadsdirektivet.
8 §. Energimyndighetens övervakning av leveranssäkerheten i fråga om el och naturgas. Det föreslås att bestämmelserna i paragrafen preciseras så att de motsvarar de nya kraven och förfarandena enligt elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen. Enligt 1 mom. ska Energimyndigheten i samarbete med andra myndigheter övervaka utvecklingen av balansen mellan utbudet av och efterfrågan på el och naturgas och investeringarna i produktions- och lagringskapacitet i förhållande till leveranssäkerheten, el- och naturgasnätens kvalitet och nivån på underhållet av dem samt åtgärder för att täcka toppar i efterfrågan på el och naturgas och hantera brister i leveranserna från leverantörernas sida.
I 2 mom. föreskrivs det om de berättelser om leveranssäkerheten i fråga om el respektive naturgas som Energimyndigheten ska publicera. I 2 mom. föreslås det att skyldigheten att lämna berättelsen om leveranssäkerheten i fråga om el till kommissionen upphävs. Framöver kontrolleras leveranssäkerheten i fråga om el på EU-nivå med stöd av elmarknadsförordningen. I kapitel IV i förordningen föreskrivs det närmare om förfaranden för bedömningen av resurstillräckligheten.
8 a §. Energimyndighetens övervakning av utvecklingen av smarta elnät. I den föreslagna nya paragrafen föreskrivs det om övervakningen av utvecklingen av smarta nät i enlighet med kraven i elmarknadsdirektivet. Enligt 1 mom. ska Energimyndigheten övervaka åtgärderna för utveckling av smarta elnät. Vid övervakningen ska det särskilt beaktas hur åtgärderna främjar energieffektiviteten och integrationen av energi från förnybara källor i elsystemet. Myndigheten ska bedöma huruvida nätinnehavaren i tillräcklig mån utnyttjar efterfrågeflexibilitet, energieffektivitet, energilagringsanläggningar eller andra resurser som alternativ till en utvidgning av systemet.
I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att publicera en nationell rapport vart annat år. I rapporten ska rekommendationer vid behov framföras i fråga om utvecklingen av smarta elnät. Rapporten ska utarbetas och lämnas till ministeriet senast den 31 juli.
10 §. Villkor och metoder som fastställs av Energimyndigheten. I paragrafen föreskrivs det om Energimyndighetens befogenhet i egenskap av nationell tillsynsmyndighet att utöva förhandstillsyn. Det föreslås att paragrafen uppdateras till följd av ändringar i elmarknadsdirektivet och att till dess 1 mom. fogas nya 6 a och 6 b punkter.
Enligt 6 a punkten ska Energimyndigheten fastställa anskaffningsvillkoren för nödvändiga produkter och tjänster för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av elnätsinnehavarens nät. Med anskaffningsvillkoren för produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av nätet avses de i 23 a § i elmarknadslagen föreskrivna anskaffningsvillkoren för produkter och tjänster som är nödvändiga för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av nätet om vilka det föreskrivs i 23 a § i elmarknadslagen och de i 52 a § föreskrivna anskaffningsvillkoren för flexibilitetstjänster samt distributionsnätsinnehavarens i 56 a § föreskrivna eventuella avgifter för anskaffning av tjänster för en säker, tillförlitlig och effektiv drift av nätet. Den nationella tillsynsmyndighetens befogenheter i frågan grundar sig på artikel 31.6–31.8, 40.6 och 59.1 d i elmarknadsdirektivet.
Med stöd av punkt 6 b i momentet ska Energimyndigheten fastställa kalkylmetoden för fastställande av ersättning för kostnadseffekterna av den flexibilitet som aktiveras av en oberoende aggregator som agerar på elmarknaden. Den nationella tillsynsmyndighetens befogenheter i frågan grundar sig på artikel 17.4 i elmarknadsdirektivet.
Den materiellträttsliga grunden för villkor och kalkylmetoder som fastställs enligt 12 § i tillsynslagen utgörs av de föreslagna paragraferna i elmarknadslagen och eventuella bestämmelser som utfärdas i EU-lagstiftningen.
12 a §. Publicering av beslut om fastställande. I 1 mom. föreskrivs det om Energimyndighetens skyldighet att publicera de beslut om fastställande som avses i 10 och 11 §. I samband med ett beslut om fastställande ska detaljerade uppgifter publiceras om de i 10 § avsedda metoderna och kostnaderna för fastställande av avkastningen av nätinnehavarens nätverksamhet och de avgifter som tas ut för överförings- och distributionstjänster, med undantag för sådana uppgifter som enligt 24 § 1 mom. 20 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999) är sekretessbelagda, såsom till exempel privata affärshemligheter. Bestämmelsen grundar sig på artikel 59.9 i elmarknadsdirektivet.
I det föreslagna 2 mom. ingår en ny bestämmelse, enligt vilken Energimyndigheten innan de i 10 § avsedda besluten om fastställande meddelas ska ordna ett offentligt hörande där de verksamhetsutövare beslutet om fastställande gäller, deras kunder och andra intressegrupper ges möjlighet att uttrycka sina åsikter om innehållet i besluten om fastställande samt om de metoder och villkor som anges i dem. Om det i Europeiska unionens lagstiftning som avses i 2 § föreskrivs att beslutet om fastställande ska föregås av ett offentligt hörande, tillämpas det förfarande som föreskrivs i Europeiska unionens lagstiftning på ordnandet av det offentliga hörandet. De beslut om fastställande som avses i 10 § har stor betydelse inte enbart för de verksamhetsutövare de gäller utan också för deras kunder och andra intressegrupper. Därför är det viktigt att öka transparensen i fråga om de metoder och villkor besluten om fastställande gäller samt motiveringarna till dem. De verksamhetsutövare besluten om fastställande gäller får också möjlighet att innan besluten om fastställande fattas framföra sina åsikter om de metoder och villkor som är under beredning. Den möjligheten bidrar till ett större förtroende gentemot myndigheternas verksamhet.
29 §. Procedurer för tvistlösningsförfarande. I den föreslagna paragrafen föreskrivs det om procedurer för situationer när Energimyndigheten utgör tvistlösningsmyndighet enligt 6 a §. Genom den föreslagna bestämmelsen införlivas artikel 60.2 i elmarknadsdirektivet, där det föreskrivs om de beslut tillsynsmyndigheten fattar i egenskap av tvistlösningsmyndighet, i den nationella lagstiftningen.
Enligt 1 mom. ska Energimyndigheten behandla krav som berör tvistlösningsförfarande inom två månader från det att myndigheten mottagit begäran. Energimyndigheten kan förlänga fristen för behandlingen med högst två månader, om behandlingen av kravet förutsätter att ytterligare uppgifter inhämtas. Efter detta kan behandlingstiden ytterligare förlängas, om den som framställt kravet samtycker till detta.
Till skillnad från tillsynsärenden finns det minst två parter i ett tvistlösningsförfarande. I domskälen i ärendet C-578/18 (Energimyndigheten) ansåg EU-domstolen utifrån bestämmelserna i direktiv 2009/72/EG som helhet att när tillsynsmyndigheten utgör tvistlösningsorgan utanför domstol har parterna i en sådan tvist rätt att söka ändring i tillsynsmyndighetens beslut med anledning av ett sådant besvär, om beslutet är oförmånligt för parterna. I det föreslagna 2 mom. ingår därför en förtydligande bestämmelse, enligt vilken parterna i ett tvistlösningsförfarande har rätt att söka ändring i ett beslut som fattas i tvistlösningsförfarande. En egentlig bestämmelse om ändringssökande finns i 36 §.
36 §. Sökande av ändring i Energimyndighetens beslut. I paragrafen föreskrivs det om sökande av ändring i Energimyndighetens beslut. Det föreslås att till 1 mom. fogas en bestämmelse om sökande av ändring i ett beslut som Energimyndigheten har fattat i tvistlösningsförfarande. Till 4 mom. flyttas en specialbestämmelse om besvär över beslut av marknadsdomstolen från 37 § som föreslås upphävas. Dessutom preciseras hänvisningarna i bestämmelsen om sökande av ändring till lagen om lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Till övriga delar motsvarar bestämmelserna i paragrafen gällande lag. Med undantag för 1 mom. innebär de föreslagna ändringarna i paragrafen ingen förändring av innehållet i gällande lag. Därför behöver ingen övergångsbestämmelse föreslås i bestämmelsen om ändringssökande.
På ändringssökande tillämpas lagen om rättegång i förvaltningsärenden och det förfarande som det föreskrivs om i den till den del inga specialbestämmelser om ändringssökande utfärdats i denna lag. De processuella förfaranden för sökande av ändring i Energimyndighetens beslut som avviker från lagen om rättegång i förvaltningsärenden grundar sig på bestämmelserna i elmarknadsdirektivet och naturgasmarknadsdirektivet om den nationella tillsynsmyndighetens befogenheter och om behandling av ärenden vid den nationella tillsynsmyndigheten.
En viktig princip i fråga om sökande av ändring i beslut som Energimyndigheten fattar i egenskap av nationell tillsynsmyndighet föreslås vara att det föreskrivs om sökande av ändring i Energimyndighetens beslut som gäller efterlevnaden av denna lag eller bestämmelser som utfärdats med stöd av den eller av beslut som Energimyndigheten meddelat med stöd av denna lag i lagen om tillsyn över el- och naturgasmarknaden, och inte i elmarknadslagen eller i naturgasmarknadslagen. Motsvarande princip tillämpas också i fråga om tillsyn över lagen om åtskillnad av innehavare av överföringsnät för naturgas och lagen om ett jämförelseverktyg för elleveransavtal. Energimyndigheten fattar sina beslut om tillsyn över de lagarna inom ramen för den befogenhet den ges i denna lag.
Besvärsvägen styrs till marknadsdomstolen i fråga om Energimyndighetens tillsynsbeslut samt i fråga om beslut som har samband med marknadstillsynen och som påverkar marknadsställningen för de företag som är föremål för tillsyn. Det gör det också möjligt att koncentrera sakkunskapen om ekonomiska bestämmelser om marknadstillsyn hos besvärsdomstolen. Besvärsvägen styrs till förvaltningsdomstolen för beslut om tillsyn över koncessioner för elnätsföretag.
Det omprövningsförfarande om vilket det föreskrivs i 7 a kap. i förvaltningslagen tillämpas inte på Energimyndighetens beslut med stöd av denna lag. Det finns i praktiken ingen grund för att tillämpa omprövningsförfarandet i regeringsärenden, eftersom Energimyndighetens beslut i sådana ärenden inte är av masskaraktär eller summariska. Ärenden som berör reglering och marknadskontroll är dessutom i regel verkställbara oberoende av ändringssökande. Dessutom tillämpar Energimyndigheten i sina beslutsprocesser ett förfarande med förhandsgranskning i fråga om fakta i ärendet.
I 1 mom. specificeras de situationer när besvärsvägen för ett beslut som Energimyndigheten fattar går till marknadsdomstolen. Ändring i beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av 6 a §, 3 och 4 kap. samt 25 a och 25 b §, i beslut som Energimyndigheten i egenskap av nationell energitillsynsmyndighet har meddelat med stöd av den unionslagstiftning som avses i 2 § och i Energimyndighetens beslut om att avvisa ett ärende som avses i de bestämmelser som nämns ovan får sökas genom besvär hos marknadsdomstolen. Bestämmelser om marknadsdomstolens behandling av ärendet finns i lagen om rättegång i marknadsdomstolen. Marknadsdomstolen är alltså den huvudsakliga besvärsdomstolen för besvär som Energimyndigheten fattar med stöd av denna lag.
I 2 mom. specificeras de situationer när besvärsvägen för ett beslut som Energimyndigheten fattar går till förvaltningsdomstolen. Ändring i andra beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av denna lag än sådana som avses i denna paragraf får sökas genom besvär hos förvaltningsdomstolen. Förvaltningsdomstolen handlägger besvär över beslut som Energimyndigheten fattar inom ramen för koncessionstillsynen.
Enligt 3 mom. får beslut av Energimyndigheten om att utföra granskningar eller ge handräckning inte överklagas genom separata besvär.
I 4 mom. förskrivs det om sökande av ändring i marknadsdomstolens beslut. Enligt den bestämmelsen får ändring i marknadsdomstolens beslut sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Marknadsdomstolen beslut med anledning av besvär över beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av 6 a, 10, 11, 13 eller 14 § ska iakttas trots besvär, om inte högsta förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Energimyndigheten är den nationella tillsynsmyndighet som avses i elmarknadsdirektivet och elmarknadsförordningen samt i europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG och i europaparlamentets och rådets förordning (EG) Nr 715/2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. De direktiven förutsätter att medlemsstaterna säkerställer att den nationella tillsynsmyndigheten kan utföra de uppgifter som föreskrivs för den i EU-lagstiftningen på ett objektivt och effektivt sätt. Därför bör Energimyndigheten i ärenden där marknadsdomstolen utgör besvärsdomstol ha möjlighet att utan besvärstillståndsförfarande söka ändring i beslut som marknadsdomstolen fattar i tillsynsärenden och i vilka marknadsdomstolen har ändrat eller upphävt myndighetens beslut. Därför föreslås det inte att något besvärstillståndsförfarande ska tillämpas på sådana tillsynsärenden i vilka ändring i Energimyndighetens beslut söks hos marknadsdomstolen.
I 1 och 2 mom. ingår hänvisningar till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Det föreslås att de överflödiga och föråldrade hänvisningarna upphävs. För tydlighetens skull föreslås det att hänvisningen till lagen om rättegång i förvaltningsärenden flyttas till ett särskilt nytt 5 mom. Enligt det momentet tillämpas på sökande av ändring i förvaltningsdomstol i övrigt lagen om rättegång i förvaltningsärenden.
37 §. Sökande av ändring i beslut av förvaltningsdomstolen eller marknadsdomstolen. I paragrafen föreslås det om sökande av ändring i beslut av förvaltningsdomstolen eller marknadsdomstolen. Det föreslås att paragrafen upphävs.
Det föreslås att en del av bestämmelserna i 1 mom. flyttas till 36 och 38 §. I 36 och 37 § föreslås det dock att den bestämmelse upphävs, enligt vilken ändring i beslut av marknadsdomstolen får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen. Enligt 106 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär anföras över beslut genom vilket en förvaltningsdomstol har avgjort eller avvisat ett ärende. Till denna del föreslås det att bestämmelsen i tillsynslagen upphävs, eftersom den är onödig då den överlappar en bestämmelse i en tillämplig allmän lag. Besvärstillståndsförfarandet enligt 107 § 1 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas på sökande av ändring i förvaltningsdomstolens beslut. Genom den föreslagna hänvisningen i 36 § 5 mom. styrs sökandet av ändring i förvaltningsdomstolens beslut.
I 2 mom. ingår en bestämmelse om Energimyndighetens rätt att söka ändring i besvärsdomstolens beslut. Enligt 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden har den myndighet som fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Momentet utgör därför en onödig överlappning av en allmän lag. Energimyndighetens rätt att söka ändring kvarstår oförändrad, eftersom den allmänna lagen också gäller situationer som avses i tillsynslagen. Därför behöver Energimyndighetens rätt att söka ändring inte längre nämnas uttryckligen i tillsynslagen, och det föreslås att den bestämmelsen upphävs.
38 §. Verkställbarhet av Energimyndighetens beslut. I paragrafen föreskrivs det om verkställbarhet av Energimyndighetens beslut. Enligt bestämmelsen ska ett beslut som Energimyndigheten har meddelat med stöd av denna lag iakttas även om det överklagats, om inte Energimyndigheten eller förvaltningsdomstolen bestämmer något annat. Ett beslut som gäller återbetalning till en enskild kund av avgifter som tagits ut på felaktiga grunder eller ett beslut som gäller utdömande av vite får dock inte verkställas innan det har vunnit laga kraft.
I paragrafens sista sats ingår en föråldrad hänvisning till den upphävda förvaltningsprocesslagen. Den materiella hänvisningen i 36 § till den allmänna lag som iakttas vid förvaltningsdomstolarna är tillräcklig för att omfatta alla situationer när ändring söks enligt den satsen utan att hänvisningen upprepas. Av dessa skäl föreslås det att stasen i fråga stryks i 38 §.
Genom de föreslagna ändringarna i 38 § i tillsynslagen förändras inte lagens innehåll, och därför föreslås det ingen övergångsbestämmelse i denna lag.
7.6
Lagen om tvistenämnden för energimarknaden
1 kap. Nämndens behörighet och uppgifter
1 §. Tvistenämnden för energimarknaden. I paragrafen föreskrivs det om nämndens syfte och karaktär. Tvistenämnden för energimarknaden föreslås vara ett oavhängigt och opartiskt rättsskyddsorgan som behandlar elmarknadstvister som anhängiggjorts av andra slutförbrukare än konsumenter. Nämndens syfte är att utgöra det tvistlösningsorgan som avses i artikel 26 i elmarknadsdirektivet för besvär som anförs av andra slutförbrukare än konsumenter i fråga om elföretag. Konsumenttvistenämnden föreslås utgöra tvistlösningsorgan enligt artikel 26 i elmarknadsdirektivet för besvär som anförs av konsumenter i fråga om elbolag.
2 §. Definitioner. I paragrafen definieras de viktigaste termerna i lagen. Definitionerna och lagens terminologi motsvarar definitionerna i elmarknadslagen och elmarknadsdirektivet. Definitionen av slutförbrukaren motsvarar definitionen av slutförbrukare i elmarknadslagen. Definitionen av konsument motsvarar definitionen av hushållskund i elmarknadsdirektivet.
3 §. Nämndens behörighet. I paragrafen föreskrivs det om nämndens uppgifter och behörighet. Nämnden har till uppgift att ge rekommendationer om hur enskilda tvister bör lösas i de tvister som förtecknas i paragrafen. Nämndens behörighet omfattar inte enbart privaträttsliga tvister, utan också tvister som uppkommer vid tillämpningen av elmarknadslagen och bestämmelser som utfärdats med stöd av den.
Enligt paragrafen har nämnden till uppgiften att ge rekommendationer om hur enskilda tvister bör lösas i ärenden som gäller rättigheter och skyldigheter enligt elmarknadslagen för elföretag och andra slutförbrukare än konsumenter eller i ärenden som gäller sådana elavtal som avses i V avdelningen i elmarknadslagen som andra slutförbrukare än konsumenter för till nämnden för prövning.
4 §. Övriga uppgifter. I paragrafen föreskrivs det om nämndens övriga uppgifter. Enligt paragrafen kan nämnden ge utlåtanden till domstolarna när dessa behandlar ärenden som hör till nämndens behörighet. Nämnden beslutar självständigt om den ger ett begärt utlåtande. I typiska fall ger nämnden utlåtanden i sådana frågor i vilka den har bildat praxis. Begäranden om utlåtanden kan också göras i sådana frågor i vilka det inte är möjligt att ta ställning till tvisten utan att vittnen hörs i domstol. Därför är det ändamålsenligt att lämna till nämndens prövning huruvida den ska ge ett utlåtande eller inte. Nämnden kan ge ett utlåtande på begäran av den domstol eller en part eller på eget initiativ.
2 kap. Nämndens sammansättning
5 §. Medlemmar och föredragande. I paragrafen föreskrivs det om nämndens sammansättning.
Enligt 1 mom. har nämnden ordförande och en viceordförande samt högst sju andra medlemmar. Varje medlem har en personlig suppleant. Alla medlemmar är i bisyssla.
Enligt 2 mom. finns vid nämnden en eller flera föredragande i bisyssla.
Enligt 3 mom. leder ordförande nämnden och svarar för dess resultat. Det föreskrivs närmare om ordförandens uppgifter genom förordning av arbets- och näringsministeriet och de anges också i nämndens arbetsordning.
6 §. Medlemmarnas och föredragandenas behörighet. I paragrafen föreskrivs det om behörighetskrav för medlemmarna och föredraganden.
Enligt 1 mom. krävs av ordföranden och viceordföranden för det första allmän behörighet för domartjänst. Det föreskrivs om allmän behörighet för domartjänst i domstolslagen (673/2016). Enligt 10 kap. 1 § i den lagen kan till domare utnämnas rättrådiga finska medborgare som har avlagt annan högre högskoleexamen i juridik än magisterexamen i internationell och komparativ rätt och som genom sin tidigare verksamhet vid en domstol eller i andra uppgifter har visat att de har sådana insikter i tjänstens uppgiftsområde som en framgångsrik skötsel av tjänsten förutsätter samt behövliga personliga egenskaper. Enligt 9 § i samma kapitel ska den som utnämns till domare dessutom ha utmärkta muntliga och skriftliga kunskaper i befolkningsmajoritetens språk inom domstolens domkrets samt vid tvåspråkiga domstolar nöjaktig förmåga att i tal och skrift använda det andra språket. Av ordföranden och viceordföranden krävs också god förtrogenhet med elmarknaden. God förtrogenhet kan uppnås till exempel genom verksamhet i nämnden, hos någon annan myndighet som handlägger elmarknadsfrågor eller vid en domstol, eller genom juridisk forskning.
I 2 mom. föreskrivs det om behörighetskrav för nämndens övriga medlemmar. Av medlemmarna krävs en högre högskoleexamen som är lämplig för uppdraget och förtrogenhet med elmarknaden och energimarknaden i övrigt, näringslivet eller företagsverksamhet. En högre högskoleexamen som är lämplig för uppdraget kan till exempel vara en högre högskoleexamen i juridik, teknologi, nationalekonomi eller ekonomi. Av minst en medlem krävs högre juridisk högskoleexamen. Det som föreskrivs om medlemmar gäller också suppleanter. I behörighetskraven för medlemmarna betonas medlemmarnas sakkunskap i de frågor som hör till nämndens behörighet. Avsikten är att nämnden ska ha en tillräcklig och mångsidig sakkunskap om rättsliga frågor, elmarknaden samt näringslivet och företagsverksamhet.
Enligt 3 mom. krävs av den som förordnats till föredragande högre juridisk högskoleexamen eller någon annan högre högskoleexamen som är lämplig för uppdraget. En högre högskoleexamen som är lämplig för uppdraget kan till exempel vara en högre högskoleexamen i teknologi, nationalekonomi eller ekonomi.
7 §. Utnämning och förordnande av medlemmar. I paragrafen föreskrivs det om utnämning och förordnande samt entledigande av medlemmar i nämnden.
Enligt 1 mom. utnämns nämnden av statsrådet för fyra år i sänder. Bestämmelsen gäller ordföranden, vice ordföranden, medlemmarna och medlemmarnas suppleanter. Medlemmarnas mandat fortsätter tills nya medlemmar har förordnats. Om en ny medlem behövs i nämnden, förordnar arbets- och näringsministeriet en medlem för återstoden av mandatperioden.
Enligt 2 mom. får medlemmar, suppleanter och föredragande inte skiljas från sitt uppdrag utan vägande skäl. Medlemmar, suppleanter och föredragande i nämnden står inte i tjänsteförhållande till nämnden. Statstjänstemannalagen (750/1994) tillämpas därför inte på dem. I momentet säkerställs också den oberoende ställningen för de personer som deltar i tvistlösning, på vilka statstjänstemannalagen inte tillämpas.
En person som avses i bestämmelsen får skiljas från sitt uppdrag om det finns ett vägande skäl. Som sådant kan betraktas till exempel en grov överträdelse eller försummelse av skyldigheter som följer av lag eller bestämmelser på lägre nivå och som väsentligt inverkar på uppdraget, såsom att ta emot anvisningar av någon annan eller brott mot sekretessplikten. Också det att personen av personliga skäl inte längre förmår sköta sitt uppdrag kan vara en grund för entledigande.
8 §. Tjänsteansvar och jäv. I paragrafen föreskrivs det om tjänsteansvar och jäv för medlemmar och föredragande i nämnden.
Enligt 1 mom. handlar medlemmarna och föredragandena i nämnden under tjänsteansvar. Eftersom medlemmarna och föredragandena i bisyssla inte är tjänstemän vid nämnden, behövs en särskild bestämmelse om deras tjänsteansvar.
Enligt 2 mom. tillämpas i huvudsak bestämmelserna om domarjäv i fråga om jäv för medlemmarna och föredragandena. Bestämmelser om domarjäv finns i 13 kap. i rättegångsbalken.
13 kap. 7 § 2 mom. i rättegångsbalken tillämpas dock inte på medlemmar och föredragande i nämnden. Enligt den bestämmelsen är en domare jävig att på nytt i samma domstol behandla samma ärende eller en del av det, om det finns grundad anledning att misstänka att domaren har en förhandsinställning i saken på grund av ett avgörande som domaren tidigare har träffat i saken eller av någon annan särskild orsak. Undantagsbestämmelsen behövs för att eventuella felaktiga beslut ska kunna korrigeras i enlighet med 19 § i den sammansättning som fattat beslutet i fråga utan behov av att särskilt utreda en medlems eller föredragandes eventuella förhandsinställning i saken.
På nämndens verksamhet tillämpas inte jäv enligt 14 § 2 mom. i lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar (394/2011). Enligt det momentet får en medlare inte vara domare i en rättegång om en sak i vilken han eller hon har varit medlare. Vid tvistenämnden för energimarknaden bör föredraganden under beredningen av ett ärende eftersträva förlikning, och vid behov lägga fram ett förslag som främjar förlikning. Det är dock inte fråga om förlikning enligt lagen om medling i tvistemål och stadfästelse av förlikning i allmänna domstolar. Därför bör frågan om huruvida förlikningen medför jäv bedömas enligt de allmänna grunderna i 13 kap. i rättegångsbalken.
3 kap. Handläggning och avgörande av en elmarknadstvist
9 §. Inledande och beredning av ett ärende. Enligt 1 mom. inleds ett ärende vid nämnden genom en skriftlig eller elektronisk ansökan. För tydlighetens skull nämns elektronisk ansökan särskilt i momentet, och på den tillämpas lagen om elektronisk kommunikation i myndigheternas verksamhet (13/2003).
Enligt 2 mom. ska ett bemötande av ansökan begäras av sökandens motpart. Inget bemötande behöver dock begäras om ansökan konstateras vara uppenbart grundlös. Principen om hörande är en grundläggande regel för opartisk prövning. Den förutsätter också att en part i en tvist delges det material som den andra parten lämnat nämnden och som eventuellt kan inverka på avgörandet.
Enligt momentet behöver bemötandet inte vara skriftligt. På avgivande av muntligt bemötande tillämpas 37 och 42 § i förvaltningslagen (434/2003). Detsamma gäller partens möjlighet att lämna muntlig tilläggsutredning.
Enligt 3 mom. får nämnden avgöra ett ärende också när ett i 2 mom. avsett bemötande inte har lämnats in. Bestämmelsen motsvarar vad som föreskrivs i lagen om konsumenttvistenämnden, och i tillämpliga delar bestämmelserna om tredskodom i rättegångsbalken. I paragrafen ingår dock ingen hänvisning till tredskodom och rättegångsbalken. Det har ansetts ändamålsenligt att nämnden i likhet med konsumenttvistenämnden har större prövningsrätt än en domstol när ett ärende avgörs uteslutande utifrån den ena partens uppgifter.
Enligt 4 mom. ska förlikning eftersträvas under beredningen av ett ärende, och vid behov ska ett förslag som främjar förlikning läggas fram. Enligt momentet får det under beredningen också föreslås att sökanden avstår på sitt krav på handläggning av ärendet. Ett förslag om avstående får göras om det med beaktande av tillämplig lagstiftning, rättspraxis eller nämndens beslutspraxis är uppenbart att avgörandet i ärendet skulle gå emot sökanden.
10 §. Utredning av ett ärende. Enligt 1 mom. får nämnden i syfte att utreda ett ärende höra sakkunniga, inhämta utlåtanden och andra utredningar samt förrätta syn. Nämnden svarar själv för kostnaderna för utredning av ett ärende som avses i momentet.
I 2 mom. föreskrivs det om jäv för en sakkunnig som nämnden anlitar i förhållande till saken eller en part. En person som står i sådant förhållande till en part eller till saken att personens trovärdighet äventyras får inte anlitas som sakkunnig. Bestämmelsen motsvarar 17 kap. 34 § i rättegångsbalken om sakkunnigjäv.
11 §. Avstående från avgörande eller behandling av ett ärende. I 1 föreskrivs det att om det är känt att ett ärende har inletts eller avgjorts vid domstol, får nämnden inte avgöra det.
I 2 mom. föreskrivs det om möjligheten för nämnden att lämna ett ärende obehandlat. Utgångspunkten är att nämnden ska behandla de besvär som väcks hos den. I vissa situationer föreslås nämnden dock ha rätt att avvika från principen om avgörandetvång. Det är inte ändamålsenligt att använda nämndens resurser för att bereda och avgöra sådana ärenden som innebär överlappande arbete med andra organ som handlägger motsvarande ärenden eller i vilka ett avgörande inte är till nytta för parterna, eller som det av något annat skäl inte är ändamålsenligt att nämnden handlägger.
Enligt 2 mom. 1 punkten behöver nämnden inte avgöra ett ärende, om ett avgörande i ärendet förutsätter att muntliga bevismedel används. Med muntliga bevismedel avses hörande av vittnen under ed eller försäkran och hörande av sakkunniga under sanningsförsäkran. Handläggningen i nämnden är skriftlig, och parterna är inte närvarande vid sammanträdena. Eftersom nämnden inte själv får använda muntliga bevismedel, behövs handräckning av domstol för hörande av vittnen och parter. Ett sådant förfarande lämpar sig dock dåligt för förfarandet i nämnden, som är avsett att vara flexibelt och formfritt. Det finns därför skäl att behandla sådana ärenden som förutsätter muntlig bevisning vid domstolarna.
I samma ärende kan ingå sådana tvistefrågor som kan utredas och avgöras utifrån skriftligt material och frågor som förutsätter muntlig bevisning. I sådana fall kan nämnden ge en lösningsrekommendation i de frågor som utretts och låta bli att avgöra de frågor som inte tillförlitligt kan utredas med de metoder som står till nämndens förfogande.
Enligt 2 punkten behöver nämnden inte avgöra ett ärende, om ärendet har inletts eller avgjorts utanför domstol i något annat organ för lösning av tvister. Bestämmelsens syfte är att undvika överlappande arbete med andra organ som handlägger motsvarande ärenden. Sådana organ som avses i punkten är till exempel skiljemannaförfarande och andra avtalsbaserade organ.
Enligt 3 punkten utgör sökandens motparts konkurs en grund för att inte avgöra ett ärende. Det är ändamålsenligt att ärenden som gäller konkursfordringar och eventuell protestering av dem handläggs i ett i konkurslagen (120/2004) föreskrivet förfarande.
Enligt 4 punkten behöver ett ärende inte avgöras, om det inte är ändamålsenligt att behandla ärendet i nämnden på grund av att det är exceptionellt komplicerat och svårt att utreda. Avsikten är inte att ett ärende inte ska behöva avgöras enbart därför att det innehåller juridiskt krävande och svårlösta frågor. Det är centralt att ärendet till sin omfattning och art i övrigt är sådant att det inte är ändamålsenligt att det utreds och en rekommendation utfärdas i ett nämndförfarande. Utredningen av ett sådant ärende kan uppta oskäligt stora resurser för nämnden, och också annars är det ofta mer rationellt att ett sådant ärende hänskjuts direkt till domstol.
Enligt 3 mom. fattas ett beslut om att inte behandla ett ärende av ordföranden eller vice ordföranden. Om nämnden inte behandlar en ansökan som har getts in till nämnden, ska den ge sökanden och sökandens motpart ett motiverat beslut om ärendet. Det motiverade beslutet ska innehålla såväl beslutet om att inte behandla ärendet samt en utredning över beslutets grunder.
Enligt 4 mom. förfaller behandlingen av ett ärende i nämnden om sökanden återkallar sin ansökan. Sökanden får återkalla sin ansökan i vilket skede av behandlingen som helst.
12 §. Avgörande av ärenden i nämnden samt beslutförhet vid sammanträde. I paragrafen föreskrivs det om avgörande av ärenden i nämnden. Det huvudsakliga avgörandesättet är att beslut fattas vid nämndens sammanträde.
Enligt 1 mom. avgörs ärendena vid nämndens sammanträden på föredragning och utifrån skriftligt material. Som föredragande verkar en till uppgiften förordnad föredragande vid nämnden.
I 2 mom. föreskrivs det om beslutförhet vid nämndens sammanträde. Nämndens sammanträde är beslutfört när ordförande eller vice ordförande samt minst två andra medlemmar är närvarande.
13 §. Avgörande av ärenden i andra fall. I paragrafen föreskrivs det om avgörande av vissa ärenden i summariskt förfarande.
Enligt paragrafen får ordföranden och vice ordföranden får ensamma avgöra ett ärende på föredragning, om nämndens beslutspraxis i likartade ärenden är vedertagen, samma tvistefråga har avgjorts genom ett tidigare beslut av nämnden, eller ärendet är uppenbart ogrundat, av ringa betydelse eller klart i fråga om sak och enkelt i rättslig mening. Dessutom förutsätts det att den som avgör ärendet och föredraganden är eniga om beslutet.
14 §. Omröstning. I paragrafen föreskrivs det om de omröstningsregler som ska iakttas vid nämndens sammanträden. Omröstningsreglerna följer i huvuddrag omröstningsreglerna för domstolar. Motsvarande omröstningsregler iakttas också i konsumenttvistenämnden.
Enligt paragrafen tillämpas på omröstning vid nämndens sammanträden 23 kap. 1, 3–6 och 8 § i rättegångsbalken.
Enligt 23 kap. 1 § i rättegångsbalken ska omröstning förrättas om domstolens medlemmar inte under överläggningen i rätten når enighet om avgörandet. Röstningen sker enligt tjänsteår så att den yngsta medlemmen säger sin mening först och ordföranden sist. Enligt 3 § i samma kapitel ska meningarna motiveras. En medlem som förenar sig om en tidigare framförd åsikt ska motivera sin mening endast om motiveringen avviker från vad som har framförts tidigare. I 4 § i samma kapitel föreskrivs det att om det uppstår olika meningar om hur omröstningen ska förrättas eller om resultatet av omröstningen, ska det röstas särskilt om denna fråga Bestämmelserna om omröstning i tvistemål ska då iakttas. I 5 § i samma kapitel föreskrivs det att om flera yrkanden eller ett kvittningsanspråk har framställts i ett tvistemål, ska en särskild omröstning hållas om vart och ett av dem. Detsamma gäller om det i ett mål om ett och samma yrkande finns flera frågor som inverkar på domslutet. En medlem av domstolen ska uttala sig om varje fråga som domstolen ska avgöra. Enligt 6 § i samma kapitel ska vid omröstningen den mening gälla som omfattas av mer än hälften av medlemmarna. Vid lika röstetal gäller den mening som ordföranden omfattar. I 8 § i samma kapitel föreskrivs det att om omröstningen gäller penningbelopp eller något annat yrkande av viss storlek och om vid omröstningen flera meningar än två har fått understöd utan att någon av dem ska gälla enligt 6 §, ska de röster som givits för det till beloppet högsta yrkandet läggas samman med de röster som har avgivits för det yrkande som kommer därnäst, och om det behövs, ska sammanläggningen fortsätta till dess någon mening ska gälla enligt 6 §.
15 §. Rekommendation om hur ärendet bör avgöras. I den föreslagna paragrafen ingår en bestämmelse om frist för rekommendation om hur ärendet bör avgöras. På så sätt uppfylls kravet enligt artikel 26 i elmarknadsdirektivet på en effektiv alternativ tvistlösningsmekanism. Bestämmelsen motsvarar vad som föreskrivs i lagen om konsumenttvistenämnden.
En rekommendation till avgörande av ärendet med motivering ska ges skriftligen senast 90 dagar från det att nämnden har haft tillgång till allt det material som behövs för att avgöra ärendet. I ytterst komplicerade tvister får nämnden enligt prövning förlänga fristen på 90 dagar. Parterna ska då underrättas om att fristen har förlängts samt om den uppskattade tidpunkten för när en rekommendation kommer att ges.
Behovet av att förlänga tvisten på 90 dagar ska bedömas i det enskilda fallet. Behandlingstiden får endast förlängas i ytterst komplicerade tvister. Nämnden handlägger väldigt olika slags tvister, och det är inte möjligt att uttömmande definiera de komplexitet som avses i denna paragraf.
16 §. Ersättning till staten för utredningskostnader. I paragrafen föreslås det om ersättning för statens kostnader för utredning av ett ärende när ett elföretag som är svarande eller för någon annan part på elmarknaden för vilken en rekommendation varit ofördelaktig inte följt rekommendationen och förlorar en rättegång i samma ärende.
I 1 mom. föreskrivs det att om nämndens rekommendation till avgörande till viktigaste del är ofördelaktig för ett elföretag som är svarande eller för någon annan part på elmarknaden, ska nämnden i rekommendationen ange hur stora kostnader staten har orsakats genom att utlåtanden och utredningar har inhämtats i ärendet och syn förrättats.
I 2 mom. föreskrivs det att om ett elföretag som är svarande eller för någon annan part på elmarknaden för vilken en rekommendation varit ofördelaktig inte följt rekommendationen och förlorar en rättegång i samma ärende, ska domstolen, om den fått kännedom om rekommendationen, förplikta näringsidkaren att ersätta staten för de kostnader som avses i 1 mom. Ersättning behöver inte dömas ut eller får dömas till ett lägre belopp, om ersättningsskyldigheten med hänsyn till de omständigheter som har kommit fram i ärendet vore oskälig eller om det har funnits grundad anledning till rättegången. Domstolens skyldighet att döma ut ersättning för statens kostnader gäller enbart sådana ärenden i vilka domstolen har fått vetskap om nämndens lösningsrekommendation. Domstolen har alltså ingen skyldighet att på eget initiativ utreda en eventuell föregående nämndbehandling och innehållet i den rekommendation som då har utfärdats.
17 §. Partskostnader. Enligt 1 mom. är utredning och handläggning av ett ärende vid nämnden avgiftsfritt för parterna. Parterna svarar själva för sina egna kostnader, såsom utgifter för ombud. Om en part på egen bekostnad har inhämtat sakkunnigutlåtanden eller andra för ärendets avgörande behövliga utredningar, kan nämnden dock rekommendera att parten ersätts för de kostnader som detta medfört.
Enligt 2 mom. ska den ersättning som nämnden rekommenderat enligt 1 mom. vid prövning av ärendet i domstol jämställas med rättegångskostnader enligt 21 kap. i rättegångsbalken.
18 §. Beslutets natur och besvärsförbud. I paragrafen föreskrivs det att nämndens beslut är lösningsrekommendationer. Därför är nämndens beslut inte verkställbara, och de har inte samma rättsverkningar som ett förvaltningsbeslut eller en dom. Ändring i beslutet får inte sökas genom besvär. Handläggning vid nämnden utgör inte heller något hinder för att föra ärendet till behörig myndighet eller domstol för prövning. Ingen möjlighet att söka ändring behövs eftersom nämndens beslut inte är verkställbara och inte har samma rättsverkningar som ett förvaltningsbeslut eller en dom, utan samma ärende på vanligt sätt till exempel kan föras till allmän domstol för prövning. Besvärsförbudet föreslås gälla alla tvister som nämnden fattar. Ändring får inte sökas i det beslut i vilket sakfrågan avgörs och inte heller i ett beslut om att lämna ett ärende utan avgörande eller prövning.
Enligt 2 mom. ska nämnden när den informerar parterna om sitt avgörande samtidigt nämna det besvärsförbud som anges i 1 mom. samt det faktum att nämndens avgöranden är rekommendationer.
19 §. Rättelse av fel i ett beslut. I paragrafen föreskrivs det om rättelse av fel i nämndens beslut. Paragrafen grundar sig på samma principer som 8 kap. i förvaltningslagen, men till följd av arten hos de ärenden nämnden handlägger och de beslut den fattar behövs en särskild bestämmelse om rättelse som till vissa delar avviker från förvaltningslagen.
1 mom. gäller rättelse av sakfel. Enligt momentet får ett ärende som avgjorts i nämnden behandlas på nytt, om nämndens beslut grundar sig på klart oriktig eller bristfällig utredning eller på uppenbart oriktig tillämpning av lag, eller om det har skett ett fel i förfarandet då beslutet fattades. Enligt momentet har nämnden ingen skyldighet att rätta sakfel. Vid bedömningen av behovet av rättelse kan felets betydelse för bägge parterna beaktas, liksom huruvida felet har orsakats av en parts eget handlande. När ett sådant fel som avses i momentet upptäcks i ett beslut, fattas beslut om rättelse vid nämndens sammanträde. De medlemmar som deltar i beslutsfattandet behöver inte ara desamma som när det felaktiga beslutet fattades. Har ärendet avgjorts enligt 13 §, beslutar ordföranden eller viceordföranden om rättelse av beslutet enligt vad som bestäms i arbetsordningen.
Enligt 2 mom. förutsätter rättelse av ett sakfel förutsätter inte parternas samtycke. Eftersom nämndens beslut gäller tvistemål mellan två parter, gynnar rättelsen av beslutet alltid den ena parten och missgynnar den andra. Därför tillämpas på nämndens förfarande inte 50 § 2 mom. i förvaltningslagen, enligt vilket rättelse till en parts nackdel förutsätter att parten samtycker till rättelsen. [luddig]Parterna ska dock underrättas om det fel som finns i beslutet och om att nämnden ämnar avgöra ärendet på nytt.
Enligt 3 mom. ska nämnden rätta uppenbara skriv- eller räknefel eller andra med dem jämförbara klara fel i sina beslut. Rättelse av ett sådant fel som avses i momentet är alltså en skyldighet för nämnden, som inte har någon prövningsrätt i frågan. Ett fel behöver dock inte rättas, om det gått mer än två år sedan beslutet meddelades. Motsvarande tidsgräns enligt 52 § 1 mom. i förvaltningslagen är fem år. Rättelsetiden på två år har dock ansetts tillräcklig i fråga om nämndens beslut som utgör rekommendationer.
20 §. Delgivning av beslut. I paragrafen föreskrivs det om delgivning av nämndens beslut. Enligt paragrafen tillämpas på delgivning av nämndens beslut förvaltningslagen, dock inte bestämmelserna om offentlig delgivning. Offentlig delgivning betraktas som ett onödigt tungt förfarande för en lösningsrekommendation.
21 §. Tillämpning av förvaltningslagen. Enligt paragrafen ska förvaltningslagen tillämpas på förfarandet vid nämnden till den del något annat inte föreskrivs i den föreslagna lagen.
4 kap. Särskilda bestämmelser
22 §. Samarbete med konsumenttvistenämnden. I paragrafen föreskrivs det att nämnden ska samråda med konsumenttvistenämnden för att tillhandahålla enkla, rättvisa, öppna, oberoende, effektiva och välfungerande tvistlösningsförfaranden i sådana tvister som avses i 3 §. Genom paragrafen genomförs artikel 26.2 i elmarknadsdirektivet. Samarbetet mellan nämnden och konsumenttvistenämnden är motiverat, eftersom bägge nämnderna i fråga om elföretag behandlar samma slags tvistemål och de förfaranderegler nämnderna iakttar i huvudsak är enhetliga.
23 §. Nämndens förvaltnings-, kansli-, informations- och lokaltjänster. I paragrafen föreskrivs det om nämndens förvaltnings-, kansli-, informations- och lokaltjänster. Avsikten är att arbets- och näringsministeriet ska producera dessa tjänster för nämnden mot en ersättning som betalas ur nämndens budget. Eftersom nämndens verksamhet baseras på insatser från medlemmar och föredragande i bisyssla, avses med lokaltjänster primärt de mötes- och arkivutrymmen nämnden behöver.
24 §. Närmare bestämmelser och föreskrifter. I 1 mom. finns ett bemyndigande att utfärda förordning, enligt vilket närmare bestämmelser om nämndens organisation, personal och administration samt om avgörande av förvaltningsärenden utfärdas genom förordning av arbets- och näringsministeriet.
Enligt 2 mom. meddelas närmare bestämmelser om hur arbetet i nämnden organiseras i nämndens arbetsordning. Ordföranden fastställer nämndens arbetsordning efter att ha hört nämndens sammanträde.