1.1  Bakgrund

Statsminister Orpos regering har fastställt att den genomför en kunskapsgaranti för att säkerställa grundläggande färdigheter hos de elever som avslutar den grundläggande utbildningen. Kunskapsgarantin innebär nationellt enhetliga förfaranden för att uppnå minimikunskapsnivån vid övergången från en årskurs till nästa. 

I kapitlet Ett kunnigt Finland i regeringsprogrammet ingår följande avsiktsförklaring: Regeringen genomför en kunskapsgaranti som innebär att en minimikunskapsnivå fastställs och att den ska ha uppnåtts när man i grundskolan går vidare från en klass till följande. Särskilt avseende fästs vid övergångsskedet mellan andra och tredje klassen i grundskolan, vid nionde klassen och vid slutbedömningen. Målet är att säkerställa att alla unga har tillräckliga grundläggande färdigheter för att klara av fortsatta studier. 

Beredningen av kunskapsgarantin i enlighet med regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering inleds genom en precisering av lagstiftningen om elevbedömning. Med kunskapsgarantin avses att det ska finnas tillräckligt tilltagna och nationellt enhetliga förfaranden inom den grundläggande utbildningen för att kunna säkerställa att var och en får grundläggande färdigheter. I enlighet med regeringsprogrammet är målet att en minimikunskapsnivå fastställs och att den ska ha uppnåtts när man går vidare från en klass till följande. 

En åtgärd för genomförandet av kunskapsgarantin och för att säkerställa att alla elever uppnår grundläggande färdigheter är genom att revidera lagstiftningen om stöd för lärande och skolgång. Den reviderade lagstiftningen (1090/2024) stärker elevens rätt till de stödåtgärder som denne behöver för att uppnå läroplanens mål och fullgöra den grundläggande utbildningens lärokurs. 

För att genomföra kunskapsgarantin krävs att bedömningen av eleverna och deras framsteg i studierna preciseras. Elevbedömningen bör även definieras noggrannare med avseende på bedömningen av elevens kunnande, och den lägsta kunskapsnivån i varje ämne som krävs för att gå vidare i studierna bör framgå av bedömningen. 

För att kunskapsgarantin ska genomföras fullt ut krävs det också en minskning och ett förtydligande av de läroämnesspecifika målen och innehållen i grunderna för läroplanen samt att de viktigaste målen för kunnandet fastställs för varje årskurs, så att den minimikunskapsnivå som ska uppnås i varje ämne för att uppflyttas från en årskurs till nästa kan fastställas nationellt. 

Arbetet med att utveckla grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen ska inledas efter att de föreslagna ändringarna i lagstiftningen trätt i kraft och med utgångspunkt i att målen för och innehållet i de läroämnen som ingår i den grundläggande utbildningen minskas och förtydligas. Ett mål enligt regeringsprogrammet är också att fastställa de centrala målen för den lägsta kunskapsnivån i varje ämne (minimikunskapsnivån) för att gå vidare i studierna. För att kunskapsgarantin ska kunna genomföras, bör de läroämnesspecifika målen, innehållen och bedömningskriterierna bilda en tydlig och konsekvent helhet. 

1.2  Beredning

Beredning som tjänsteuppdrag

Undervisnings- och kulturministeriet har tillsatt en arbetsgrupp för att bereda lagstiftningen om elevbedömningen inom den grundläggande utbildningen. Arbetsgruppen består av tjänstemän vid ministeriet och vid Utbildningsstyrelsen och har i uppgift att stödja beredningen av en regeringsproposition om elevbedömningen, utarbeta principerna för en revidering av läroplansgrunderna i enlighet med lagstiftningen om elevbedömningen samt säkerställa att lagstiftningen och läroplansgrunderna bildar en konsekvent normgrund för genomförandet av kunskapsgarantin. Beredningsgruppen är tillsatt för tiden 1.9.2025–31.12.2027. 

Därtill behandlas kunskapsgarantin i undervisnings- och kulturministeriets arbetsgrupp för att utreda hur inlärningsresultaten inom den grundläggande utbildningen kan förbättras. I arbetsgruppen ingår företrädare för centrala intressegrupper samt för utbildningsanordnare. 

Under gruppens arbete med kunskapsgarantin är det framför allt utvecklingsbehov i anslutning till läroplanerna som lyfts fram i flera sammanhang. Den signalen ha i synnerhet förmedlats via en enkät riktad till lärarna samt diskussionerna arbetsgruppen ordnat på regional nivå. Många lärare skulle vilja att läroplanen var ett tydligare verktyg för dem, och att i synnerhet de i läroplansgrunderna fastställda målen för och innehållet i läroplanen samt bedömningskriterierna i läroplansgrunderna skulle bilda en konsekvent helhet. 

Hörande av lärare

Till stöd för lagberedningen hörde undervisnings- och kulturministeriet och Utbildningsstyrelsen lärare och rektorer i oktober-november 2025. Hörandet genomfördes i form av en elektronisk Webropol-enkät så att man skulle nå ut till lärare och rektorer så heltäckande som möjligt. Enkäten skickades till samtliga utbildningsanordnare, inklusive privata utbildningsanordnare, de statliga skolorna och universitetens övningsskolor. Utbildningsanordnarna ombads skicka enkäten till alla lärare och rektorer inom den grundläggande utbildningen. Enkäten var öppen online mellan den 13 oktober och den 7 november, och fick sammanlagt 4 190 svar. 

Där efterfrågades lärarnas och rektorernas synpunkter på behoven av ändringar i lagstiftningen om elevbedömning och i läroplansgrunderna. Dessutom efterfrågades lärarnas och rektorernas synpunkter på de mest effektiva sätten för att göra elevbedömningen mer jämlik samt för att bedöma om i vilken mån en elev uppnått den minimikunskapsnivå som krävs. Därutöver efterfrågades särskilt synpunkter på bedömningen av elevernas arbete och uppförande. Enkäten innehöll flervalsfrågor och som skulle besvaras enligt en femgradig skala i enlighet med i hur hög grad respondenten höll med om eller var av annan åsikt än svarsalternativen. Därtill innehöll enkäten öppna frågor. 

Av dem som besvarat den var 36 procent ämneslärare, 29 procent klasslärare, 10 procent specialklasslärare och 8 procent speciallärare. Rektorerna utgjorde 11 procent av dem som besvarade enkäten. Bland respondenterna fanns också studiehandledare samt lärare inom undervisning som förbereder för den grundläggande utbildningen. 

Enligt dem som svarade på enkäten är de effektivaste metoderna till stöd för att alla elever ska uppnå det minimikunnande som krävs ett tillräckligt stöd för lärande och skolgång, nationellt fastställda läroämnesspecifika kriterier för kunnandet för varje årskurs samt nationellt fastställda mål för varje årskurs. I de öppna svaren lyftes också tillräckligt små undervisningsgrupper fram, liksom möjligheten att gå om klassen. Dessutom önskade många sig att målen beskriver de grundläggande färdigheter som eleverna behöver eller som för att ha den kompetens som förutsätts för fortsatta studier. 

De effektivaste metoderna för att stärka en likvärdig elevbedömning är enligt respondenterna enhetliga kriterier för den prestation som motsvarar det lägsta godkända vitsordet (5) i varje ämne samt nationellt fastställda mål för minimikunskapsnivån och bedömningskriterier för de vitsord som ges i slutet av varje årskurs. I många svar ansågs det dessutom att en tillräckligt tilltagen stödundervisning är ett viktigt medel för ökad jämlikhet. 

På basis av svaren anser en majoritet (50 procent) av lärarna och rektorerna att det behövs smärre ändringar och preciseringar i den gällande lagstiftningen om bedömningen av eleverna för en välfungerande bedömning av deras kunnande. Av dem som svarade på enkäten ansåg 41 procent att det behövs en betydande reform av lagstiftningen för en fungerande bedömning. 

I fråga om behoven av att utveckla läroplansgrunderna ansåg de flesta (88 procent) att föreskrifterna om elevbedömning borde förenhetligas på nationell nivå. I grunderna för läroplanen bör det finnas en nationellt fastställd gräns i varje läroämne för den lägsta godkända prestation som krävs för att eleven kan flyttas upp till följande årskurs. Dessutom ansåg en stor andel av remissvaren att läroplansgrunderna bör innehålla noggrannare vägledning om hur elevers frånvaro påverkar bedömningen. 

I fråga om bedömningen av elevens arbete ansåg en klar majoritet att det är viktigt att bedöma elevens arbete, och att den bör kvarstå i nuvarande form som ett led i den ämnesvisa bedömningen. En betydande andel (87 procent) motsatte sig alternativet att stryka bedömningen av elevens arbete eller att avskilja eleven från undervisningen i vissa ämnen. På samma sätt ansåg en majoritet av respondenterna att en bedömning av elevens uppförande är viktigt, och 86 procent motsatte sig alternativet att stryka bedömningen av elevernas uppförande. Största delen (70 procent) av respondenterna ansåg att målen för elevens uppförande och principerna för bedömningen av det bör fastställas på nationell nivå, och att det för en bedömning av uppförandet bör finnas nationella kriterier i läroplansgrunderna. 

När det frågades efter vilka riktlinjer för bedömningen av kunnandet som personen i fråga själv anser behövas i lagstiftningen och som för närvarande inte anges, lyfte majoriteten fram följande synpunkter: Klara och tydliga mål för vitsordet 5 och en klar och tydlig bestämmelse enligt vilken den som inte uppnår det målet, så kan eleven inte uppflyttas till nästa årskurs. För närvarande är tröskeln för att låta en elev gå om klassen för hög. Om eleven inte kan läsa ordentligt, föreslås att han eller hon inte ska gå vidare till årskurs tre. Många tyckte också att en elev som har mycket frånvaro inte borde flyttas upp till nästa årskurs. Lärarna borde få stöd för detta i lagstiftningen. I synnerhet i fråga om modersmål och litteratur, matematik och engelska önskade många lärare att man skulle slå fast minimimålsättningar. 

I enkäten till rektorerna var det vanligaste svaret att det bör anslås tillräckligt med tid för en översyn av de lokala ändringar som beror på revideringar av läroplansgrunderna. Det behövs nationell styrning för utarbetandet av lokala läroplaner. 

Remissvar och behandlingen av propositionen

Utlåtande om denna regeringsproposition har begärts av centrala ministerier, myndigheter och andra intressentgrupper. Utkastet till proposition var på remiss på webbplatsen Utlåtande.fi 12.12.2025–23.1.2026. 

Beredningsunderlaget till propositionen finns till påseende på adressen https://okm.fi/sv/alla-ukm-projekt/ och har identifieringskod OKM043:00/2025. 

2.1  Nuläget inom lagstiftningen

I 22 § 1 mom. i lagen om grundläggande utbildning (628/1998) föreskrivs de allmänna målen för elevbedömningen. Enligt paragrafen är syftet med elevbedömningen att leda och sporra eleverna i deras studier och utveckla deras förutsättningar att bedöma sig själva. Elevernas inlärning, arbete och uppförande ska bedömas mångsidigt. 

I den gällande lagen om grundläggande utbildning finns för närvarande inga närmare bestämmelser om elevbedömningen utöver 22 § 1 mom., utan regleringen grundar sig på bestämmelser på lägre nivå. I 22 § 2 mom. föreskrivs om bemyndigande att utfärda förordning och om de uppgifter som ankommer på Utbildningsstyrelsen. Enligt paragrafen får Utbildningsstyrelsen utfärda närmare bestämmelser om bedömningen av eleverna och deras framsteg i studierna genom förordning av statsrådet. Därtill kan Utbildningsstyrelsen meddela närmare föreskrifter om bedömningen av elevernas studieprestationer och framsteg i studierna samt om de uppgifter som ska antecknas i betygen. Bestämmelser om de ärenden i den gällande förordningen som enligt bemyndigandet får utfärdas genom förordning finns i 10—14 § i den gällande förordningen om grundläggande utbildning (852/1998). 

Enligt 22 § 3 mom. ska vårdnadshavaren, om han eller hon inte har gjort en framställning om att eleven ska kvarstanna i årskursen på grund av den allmänna framgången i skolan, beredas tillfälle att bli hörd innan ett beslut fattas. I det gällande momentet föreskrivs om vårdnadshavarens rätt att bli hörd innan beslut fattas om att eleven ska kvarstanna i årskursen på grund av den allmänna skolframgången. Bestämmelser om att en elev kan kvarstanna i årskursen med tanke på elevens allmänna framgång i skolan finns i 11 § i förordningen om grundläggande utbildning. 

I 2 kap. i förordningen finns bestämmelser om elevbedömning. 

I förordningens 10 § 1 mom. finns bestämmelser om att eleven och vårdnadshavaren tillräckligt ofta ska få uppgifter om elevens framsteg i studierna samt om elevens arbete och uppförande. Närmare anvisningar om hur och på vilket sätt uppgifterna ska lämnas anges i läroplanen. Enligt paragrafens 2 mom. ska eleven vid varje läsårs slut ges ett betyg. I betyget antecknas ämnesvis en bedömning av hur eleven har uppnått de uppställda målen Enligt paragrafen ska bedömningen även omfatta en bedömning av elevens uppförande i relation till de uppställda målen. Eftersom bedömningen ska grunda sig på målen för respektive årskurs, är det nödvändigt att fastställa dessa. 

I 11 § i förordningen om grundläggande utbildning föreskrivs om framsteg i studierna. Enligt 1 mom. ska en elev som i de olika läroämnen som ingår i årskursens lärokurs har åtminstone hjälpliga kunskaper uppflyttas till följande årskurs. En elev vars prestation har underkänts ska beredas möjlighet att utan att delta i undervisningen visa att han eller hon inhämtat godtagbara kunskaper och färdigheter i ämnet i fråga. Ett sådant särskilt prov kunde innehålla mångsidiga möjligheter att påvisa kunskaper både olika muntliga och skriftiga samt andra sätt, med vars hjälp eleven bäst skulle kunna påvisa sitt kunnande. Om möjligheten att avlägga ett prov ges efter läsårets slut, kunde man fatta beslut om att ge eleven villkor på läsårsbetyget vid skolavslutningen. 

Enligt förordningens 11 § 2 mom. kan en elev kvarstanna i årskursen om han eller hon inte under studierna och inte heller i ett särskilt prov genomfört de studier i olika ämnen som avses i 1 mom. med godkänt resultat eller om det bör anses ändamålsenligt med tanke på elevens allmänna framgång i skolan. Enligt momentet kan Utbildningsstyrelsen bestämma när underkänd prestation i något ämne inte medför kvarstannande i årskursen. Eftersom beslut om kvarstannande i årskurs enligt 13 § 1 mom. fattas av rektor och elevens lärare gemensamt, kan man trots att eleven fått underkänt komma fram till att eleven uppflyttas till följande årskurs. 

I 12 § i förordningen finns bestämmelser om de betyg som ges i den grundläggande utbildningen. Enligt 13 § i förordningen är det elevens lärare eller, om lärarna är många, lärarna gemensamt, som beslutar om bedömningen av en elev i fråga om varje enskilt läroämne eller studiehelhet. Beslut om kvarstannande fattas däremot av rektorn och elevens lärare gemensamt. Enligt paragrafen har eleven och hans eller hennes vårdnadshavare rätt att få uppgifter om bedömningsgrunderna och hur de har tillämpats på bedömningen av eleven. I 14 § i förordningen föreskrivs att man i sådan undervisning på främmande språk som avses i 10 § 4 mom. i lagen om grundläggande utbildning, i undervisning utomlands och i grundläggande utbildning för vuxna enligt vad Utbildningsstyrelsen bestämmer kan avvika från vad som föreskrivs ovan i detta kapitel. 

I gällande lagstiftning finns inga närmare bestämmelser om elevbedömning eller om elevens framsteg i studierna, utan regleringen grundar sig på grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och den lokala läroplanen. Bristerna i den gällande lagstiftningen föranleder bland annat varierande tolkningar i fråga om bedömningskriterierna. Detta ger i dagens läge upphov till frågor om jämlikheten i det skede eleverna ansöker om studieplats på andra stadiet, där det behövs en tydligare styrning än för närvarande. Det är viktigt att anordnarna av utbildning på andra stadiet ska kunna lita på bedömningen inom den grundläggande utbildningen så att vitsordet på slutbetyget verkligen motsvarar elevens kunskaper. 

2.2  Nuläget i fråga om läroplansgrunderna och de lokala läroplanerna

Utbildningsstyrelsens behörighet regleras i lag. Enligt 14 § 2 mom. i lagen om grundläggande utbildning är det Utbildningsstyrelsen som beslutar om målen för och det centrala innehållet i den grundläggande utbildningens olika läroämnen, ämneshelheter, elevhandledningen och annan undervisning som avses i denna lag, dvs. om grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen. 

I 11 § i statsrådets förordning om riksomfattande mål för utbildningen enligt lagen om grundläggande utbildning och om timfördelning i den grundläggande utbildningen (422/2012) konstateras det att i grunderna för läroplanen anges de kunskaper och färdigheter som eleverna ska inhämta då de fullgör lärokursen för den grundläggande utbildningen. 

Utbildningsstyrelsen beslutar i läroplansgrunderna i enlighet med bemyndigandet i lagen om grundläggande utbildning närmare om bedömningen av eleverna och om deras betyg. Gällande föreskrifter om bedömning av elevernas lärande och kunnande finns i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 104/011/2014, som har reviderats år 2020 genom ändringsföreskrift OPH-281-2020 samt år 2025 genom ändringsföreskrift OPH-531-2025. 

I grunderna läroplanen för den grundläggande utbildningen beslutar Utbildningsstyrelsen med utgångspunkt i lagen och förordningen om grundläggande utbildning om de nationella riktlinjerna om elevbedömning. I läroplansgrunderna är avsnittet om elevbedömning mer exakt rubricerat än i lagstiftningen, och definierar två syften med bedömningen av elevens lärande som stödjer varandra: att handleda och sporra eleven i studierna och att utveckla elevens förutsättningar för självvärdering (formativ bedömning), samt definiera i vilken mån eleven har uppnått målen som ställts upp för läroämnena (summativ bedömning). 

Enligt läroplansgrunderna är syftet med den formativa bedömningen att handleda eleven i framstegen i studierna i relation till de uppställda målen. Den formativa bedömningen hjälper eleven att förstå sitt eget lärande, uppfatta sina styrkor och utveckla sina arbetsfärdigheter i syfte att nå de mål som ställts upp för läroämnet. 

Enligt läroplansgrunderna är syftet med den summativa bedömningen är att beskriva hur väl och i vilken mån eleven har uppnått de mål som ställts upp för läroämnena i den lokala läroplanen. Den summativa bedömningen ska genomföras i relation till de mål som ställts upp för läroämnena i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som fördelats för varje årskurs i den lokala läroplanen, med undantag av om lärokursen har avgränsats för eleven. Läsårsbedömningen i årskurs 6 grundar sig på de mål för undervisningen i läroämnet som fördelats för årskursen i den lokala läroplanen. I läsårsbedömningen som ska ges i slutet av årskurs 6 ska de nationella kunskapskraven tillämpas. Slutbedömningen ska fokusera på de mål som ställts upp för läroämnena när den grundläggande utbildningens lärokurs avslutas och vid bedömningen ska de nationella kunskapskraven för slutbedömningen tillämpas. 

I läroplansgrunderna beslutar Utbildningsstyrelsen också om de allmänna bedömningsprinciperna och om bedömningen av elevens arbete och uppförande. De allmänna bedömningsprinciperna är enligt läroplansgrunderna likabehandling, öppenhet, planmässighet, konsekvens och mångsidighet. Utöver dessa allmänna principer fastställs att bedömningen grundar sig på mål och kriterier och att bedömningen ska beakta elevens årskurs och förutsättningar. 

Enligt läroplansgrunderna hänför sig bedömningen av lärandet (formativ bedömning) till processen för elevhandledning och respons till eleven som en del av denna process. Bedömning av kunnandet (summativ bedömning) fokuserar däremot på nivån på elevens kunskaper och färdigheter. Elevens lärande ska handledas och hans eller hennes kunnande ska alltid bedömas i relation till de mål som ställts upp för de olika läroämnena i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som fördelats för varje årskurs i den lokala läroplanen, om inte lärokursen i läroämnet har avgränsats. Vid läsårsbedömningen av elevens kunnande som ska genomföras i slutet av årskurs 6 och i slutbedömningen ska de nationella kunskapskrav användas som definierats i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som härletts ur målen. I vilken mån målen för mångsidig kompetens uppnås ska inte bedömas separat från läroämnet. 

Enligt läroplansgrunderna är bedömningen av arbetet en del av bedömningen av läroämnet. Arbetet ska alltså inte bedömas separat från läroämnet. Bedömningen av arbetet grundar sig på målen för elevens arbetsfärdigheter som ingår i målen för läroämnena som fastställts i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som preciserats årskursvis i den lokala läroplanen. Med arbetsfärdigheter avses färdigheter som eleven under tiden för den grundläggande utbildningen utvecklar i att arbeta självständigt och i grupp, att planera och utvärdera sitt eget arbete, att agera ansvarsfullt och försöka sitt bästa samt att agera konstruktivt i kommunikationssituationer. Då läraren genomför bedömningen i enlighet med målen och kunskapskraven för läroämnet blir även arbetet bedömt. Bedömningen av uppförandet ska genomföras i relation till de mål som ställts upp för uppförande i den lokala läroplanen och hur väl eleven uppnått dem. Målen som ställts upp för uppförande ska grunda sig på skolans verksamhetssätt och ordningsstadga Uppförandet ska bedömas som en egen helhet i betygen och det vitsord eller verbala omdöme som eleven fått inverkar inte på vitsordet eller det verbala omdömet som ges i ett läroämne. 

I läroplansgrunderna utfärdar Utbildningsstyrelsen också föreskrifter om de betyg som ska användas i den grundläggande utbildningen. Dessa betyg är läsårsbetyg, mellanbetyg, skiljebetyg och avgångsbetyg. Utbildningsanordnaren beslutar om mellanbetyg ska ges. 

I enlighet med statsrådets förordning finns en timfördelning för den sammanhållna nioåriga grundläggande utbildningen. I timfördelningen fastställs minimiantalet undervisningstimmar i varje ämne eller ämnesgrupp för respektive årskurs samt det sammanlagda minimitimantalet för samtliga ämnen. I fråga om de så kallade övergångsskedena fördelas minimitimantalet för varje ämne i den grundläggande utbildningen enligt 6 § i olika block. Bestämmelserna om dessa övergångsskeden hur timmarna fördelas i sådana block är tvingande. Därmed kan utbildningsanordnaren inte genom sitt eget beslut överföra timmar över dessa övergångsskeden. Syftet med övergångsskedena har varit att säkerställa en tillräcklig grad av enhetlighet i fråga om anordnandet av den grundläggande utbildningen samt därtill gestalta de centrala elementen inom varje ämne i fråga om den enskilda elevens utveckling och den helhet som den grundläggande utbildningen utgör i varje enskilt skede. Övergångsskedenas uppgift har varit att stödja arbetet med de nationella och lokala läroplanerna genom att strukturera undervisningen. 

I Grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen 2014 har man för respektive läroämne fastställt målen och det centrala innehållet för årskurs 1–2, 3–6 och 7–9. Timfördelningen fastställer timresursen per vecka för respektive ämne, och i läroplansgrunderna definieras målen för och det centrala innehållet i varje enskilt ämne. I läroplansgrunderna för den grundläggande utbildningen definieras målen för de ämnen som är gemensamma för alla elever samt innehållet i dem i årskursvisa helheter. Läroplansgrunderna definierar målen för de helheter som utgörs av årskurs 1–2, 3–6 och 7–9 samt de centrala innehållsmässiga temaområden som ska tas upp under vart och ett av dessa helheter. 

Därtill har Utbildningsstyrelsen i läroplansgrunderna för årskurs 6 fastställt nationella kunskapskrav för den läsårsbedömning som ska ges i slutet av årskurs 6 och kriterierna för de vitsord som ges i slutbedömningen. Med dessa kriterier avses beskrivningar av de kunskaper som behövs för att få vitsorden 5, 7, 8 och 9 i slutbedömningen i respektive läroämne i den grundläggande utbildningen. Avsikten med beskrivningarna är att stödja lärarna i bedömningsarbetet samt förenhetliga bedömningen av eleverna. Beskrivningarna av det kunnande som krävs för ett visst vitsord ger en mer enhetlig definition av detta på nationell nivå. Det står fortfarande läraren fritt att välja hur bedömningen i praktiken går till och vilka metoder som anlitas. Bedömningsmetoderna styrs inte och det finns inga föreskrifter om dem; det ingår till exempel i lärarens didaktiska frihet att använda sig av prov som en metod för bedömning av eleverna. 

I den lokala läroplanen definieras målen för och innehållet i respektive ämne specifikt årskursvis. Definitionen grundar sig på den lokala timfördelningen, dvs. på hur många timmar som på lokal nivå anslås för respektive ämne och för respektive årskurs. Eftersom bedömningen vid läsårets slut ska grunda sig på de mål som anges i läroplanen, måste dessa nödvändigtvis överensstämma med dem fördelningen av dem i den lokala läroplanen för att läraren ska kunna göra en jämlik och neutral bedömning. Anordnare av grundläggande utbildning ska med hjälp av inriktningen av dem precisera målen och det centrala innehållet i läroplanen för respektive årskurs. 

Den summativa bedömningen ska genomföras i relation till de mål som ställts upp för läroämnena i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som fördelats för varje årskurs i den lokala läroplanen. Bedömningen vid läsårets slut är en summativ bedömning; en helhetsbedömning av elevens prestationer under hela läsårets gång. Vitsordet eller det verbala omdöme som utgör bedömningen ska beskriva nivån på elevens prestation i relation till de kunskapskrav som fastställts i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen och som härletts ur målen för läroämnena beskriva hur väl och i vilken mån eleven har uppnått de mål som ställts upp för läroämnena i den lokala läroplanen. (OPH-531-2025) 

2.3  Kunskap som utvärderingar av elevbedömningen som görs av Nationella centret för utbildningsutvärdering bidrar med

Syftet med utvärderingar av lärresultaten Nationella centret för utbildningsutvärdering gör är att bidra med kunskap om i vilken mån eleverna uppnår de mål som ingår i läroplansgrunderna för den grundläggande utbildningen. Enligt lagen om grundläggande utbildning ska elevernas inlärning, arbete och uppförande bedömas mångsidigt. Bedömningen av elevens inlärningsresultat är bara ett sätt för eleven att visa sitt kunnande, och i skolan kan lärarna använda sig av avsevärt mer mångsidiga metoder i bedömningen av dem, varför utvärderingen av inlärningsresultaten inte alldeles direkt motsvarar de vitsord som lärarna i skolorna ger sina elever. Emellertid ger utvärderingen av de nationella inlärningsresultaten kunskap om i vilken relation de resultat eleverna uppvisat där står till de vitsord som getts i olika skolor. 

I frågan om läsning, matematik och naturvetenskaper har inlärningsresultaten länge visat en sjunkande trend. Trenden framgår av undersökningar på internationell och nationell nivå, som bland annat PISA (Programme for International Student Assessment), TIMSS (Trends in International Mathematics and Science Study), PIRLS (Progress in International Reading Literacy Study) samt de utvärderingar av inlärningsresultaten som gjorts av Nationella centret för utbildningsutvärdering (nedan NCU). Samtidigt som trenden pekar neråt har också utvecklingen i fråga om jämlikhet mellan eleverna gått ner och skillnaderna mellan eleverna ökat medan antalet elever med svaga kunskaper har ökat. Samtidigt som det kunnande eleverna uppvisar i bedömningen av deras inlärningsresultat har gått ner, har det skett en inflation i fråga om vitsorden som skolorna ger. De lägsta vitsorden ges knappt alls längre, men antalet tior har tredubblats. (Metsämuuronen 2023.) 

NCU:s rapporter om inlärningsresultaten lyfter fram flera centrala infallsvinklar på relationen mellan de vitsord lärarna ger och elevernas de facto inlärningsresultat. Enligt NCU:s utvärdering kan elever som är på samma kunskapsnivå få väldigt olika vitsord. Detta tyder på att de vitsord lärarna ger inte alltid objektivt återger elevens de facto kunskaper. I vitsordsgivningen kan ingå ett subjektivt element, som exempelvis anknyter till lärarens bedömningspraxis, skolans interna bedömningskultur eller regionala skillnader. 

Lärarna ger eleverna vitsord som bör basera sig på en vittgående mängd samlad kunskap om elevens kunnande och hur kunnandet utvecklats. Utmaningen i fråga om elevbedömning är att det finns många mål, dvs. kriterier i läroplansgrunderna, som ska beaktas, och att en svagare prestation i fråga om något eller några av dessa mål kan kompenseras genom framgång i fråga om ett annat av dem. Praxis i fråga om vitsordsgivningen varierar från lärare till lärare, vilket framgår av variationen i fråga om vitsord elever som presterar på samma nivå i ett test såväl inom en och samma skola som i externa granskningar mellan olika skolor. (Metsämuuronen 2023.) 

Med utgångspunkt i utvärderingar kan man upptäcka variationer i fråga om bedömningskulturen både på skol- och anordnarnivå. Variationerna i fråga om principerna för vitsordsgivningen leder till att elever i en skola kan få vitsordet 8 för en prestation som i snitt är sämre än den i en annan skola, som kräver mer av sina elever. Med utgångspunkt i utvärderingarna kan man observera att poängtalet för de studieprestationer för vilket eleverna i en skola i snitt fått vitsordet 9, är helt detsamma för vilket eleverna i en annan skola fått vitsordet 6. Med tanke på elevens fortsatta studier innebär det en utmaning att vitsorden på slutbetyget i skolor med en strikt linje i fråga om vitsordsgivningen var cirka två vitsord lägre än i skolor med en uppmuntrande linje. (Metsämuuronen 2023.) Situationen anses inte tillrådlig med tanke på elevernas fortsatta studier och jämlikheten i utbildningen. 

Därtill genomför NCU som bäst en långsiktig utvärdering av modersmålet och litteraturen, och där har det framgått att skillnaderna mellan skolorna i fråga om elevernas kunskaper ökat i årskurs ett och två. I en del skolor har elevernas kunnande utvecklats betydligt över medeltalet, medan eleverna i andra skolor bara gjort små framsteg. Därmed kan elever komma att överflyttas till årskurs tre med svaga kunskaper, framför allt i fråga om att kunna läsa flytande. Resultaten sammanhänger delvis med områdesvis segregation, särskilt i större städer. (Ukkola & Metsämuuronen 2020.) 

Utöver variationerna mellan olika skolor förekommer det skillnader också inom en och samma skola, eftersom olika elevgrupper utvecklar sig på olika sätt inom skolan. I och med differentieringen av utvecklingen av elevernas skriftliga färdigheter, har NCU i sina rapporter understrukit behovet av att stödja deras utveckling systematiskt och från ett tidigt skede. NCU lyfter vidare fram vikten av klara och tydliga minimikriterier för elevernas kunnande, särskilt i slutet av årskurs två, både som ett element i en tidig identifiering av elever med större stödbehov samt för att ge effektivare stöd. (Ukkola & Metsämuuronen 2020.) 

2.4  Forskningsdata om elevbedömningen

En bedömning på lika grunder

Undersökningar och utvärderingar av inlärningsresultat har redan länge visat att avgångsbetygen i olika skolor inte är jämförbara, vilket försätter eleverna i ojämlik position till exempel vid antagningen av elever till läroanstalter på andra stadiet (Oukrim-Soivio 2013). Resultaten visar att slutvitsorden och elevernas kunskaper inte motsvarar varandra, vilket de borde göra. Det finns också resultat som visar att vitsorden på slutbetyget från den grundläggande utbildningen fördelar sig ojämnt mellan könen. Enligt en ny undersökning (Luhtajärvi, Betanzos & Vainikainen 2025) varierar inte bara slutvitsordet i matematiska färdigheter enligt kön, utan även enligt moderns utbildningsnivå och enligt kommuntyp för den kommun där elevens skola är belägen. Vitsorden på avgångsbetyget är medel för att söka till utbildning på andra stadiet, och därmed är det viktigt att garantera att de är likvärdiga. 

Man har eftersträvat att stärka vitsordens innehåll genom att det ska grunda sig på kriterier, det vill säga genom verbala beskrivningar av vilka mål som ska uppnås för ett vitsord på en viss nivå. Man tog i bruk en vitsordsskala enligt kriterier i den grundläggande utbildningen i Finland i slutet av 1990-talet, och därigenom eftersträvade man att bedömningen av eleverna skulle ske på lika grunder. Första gången man använde sig av sådana kriterier var 1999, då man utarbetade verbala beskrivningar för vitsordet 8 i de ämnen som är gemensamma för alla i årskursen (Utbildningsstyrelsen 1999). 

Bedömningen enligt vitsord som baserar sig på på förhand fastställda kriterier blev en synligare del av lärarens arbete i läroplansgrunderna från och med 2004. Av beskrivningen av vitsordet åtta framgår vilka kunskaper som krävdes av eleven för att få ett vitsord på den nivån i slutskedet av grundskolan. Dessa kriterier överfördes i flera ämnen mer eller mindre oförändrade till grunderna för läroplanerna 2014. (Pulkkinen et al. 2024.) 

Trots den normativa karaktären har en bedömning på lika grunder inte förverkligats som förväntat. Problemen förknippade med en beskrivning av kriterierna för ett vitsord med en poängs noggrannhet framgick redan från och med början av 2000-talet i flera utvärderingar av inlärningsresultaten. Man observerade att glappet mellan de kunskaper en elev gett prov på och det vitsord eleven fått kunde variera stort mellan olika skolor och till och med inom en och samma skola. Flera undersökningar (till exempel Lappalainen 2004, Ouakrim-Soivio 2013) har visat att elever som haft samma kunskaper fått vitsord som varierat med upp till flera vitsord på betyget. Det verkar finnas skillnader i fråga om skolornas vitsordskultur: kravnivån är högre där elevernas kunskapsnivå i snitt är högre (t.ex. Pulkkinen et al. 2024, Harjunen & Rautopuro 2015, Julin & Rautopuro 2016). 

En enhetlig bedömning av eleverna anknyter inte bara till de bedömningskriterier som är i bruk, utan också till hur lärarna tolkar de allmänna principer och anvisningar för bedömning som ingår i läroplansgrunderna. 

Med utgångspunkt i resultaten i Jyväskylä och Helsingfors universitets undersökning av reformen av bedömningen vid avslutad grundläggande utbildning (Pulkkinen et al. 2024) föreslås följande åtgärder för att förtydliga elevbedömningen: 

1) Bedömningskriterierna för enskilda vitsord i läroplansgrunderna bör förtydligas. 

Man bör undvika mångtydiga begrepp vid utformningen av dessa kriterier. Den hierarkiska strukturen mellan de verb som används i kriterierna bör framgå tydligare, så att både elever och lärare lättare förstår skillnaderna mellan hur olika vitsord beskrivs. I läroplansgrunderna bör man på nationell nivå precisera vad till exempel bestämningen ”handledd” betyder, och ge närmare anvisningar om hur det ska användas, ifall man anser det ändamålsenligt att hålla kvar denna term i kriterierna. 

2) Föreskriften för läroplansgrunderna bör förtydligas även i fråga om vilken vikt som läggs vid olika mål. I beskrivningen av respektive ämne bör det explicit anges om målen är lika viktiga eller om de ska ges olika tyngd. Nuläget, där lärarna kan tillmäta helt olika mål helt olika vikt är bedömningen inte likvärdig vare sig med tanke på undervisningen av eller bedömningen av eleverna. 

3) I läroplansgrunderna bör det finnas enhetliga riktlinjer för användningen av det kompensationskriterium som ingår i bedömningen, eftersom de nuvarande anvisningarna ger utrymme mycket varierande tolkningar. Preciseringen av föreskrifterna bör särskilt förbättra en entydig gränsdragning mellan vitsordet 4 och vitsordet 5. Läroplansgrunderna bör ange hur stor andel av målen eleven bör uppnå för att det ska motsvara de kunskaper som krävs för vitsordet 5, och om vissa av dessa mål har större tyngd för att få godkänt vitsord, eller som det rentav är nödvändigt att uppnå för en prestation på godkänd nivå. I fråga om gränsdragningen mellan vitsordet 4 och 5 är det också skäl att granska om kravnivån för vitsordet 5 är rätt, eller om det i vissa fall finns ett behov av att höja kravnivån. Det är också skäl att beakta att en exakt definierad gräns för en godkänd prestation inte i sig löser inlärningssvårigheterna, utan därtill bör man försäkra sin om att eleven får tillräckligt med stöd för sitt lärande. 

4) Det är skäl att precisera anvisningarna i läroplansgrunderna om bedömningen av elevernas arbete. I de gällande läroplansgrunderna från 2014 föreligger det en motstridighet mellan de allmänna anvisningarna om kriterierna för elevens arbete och anvisningarna för enskilda ämnen, samt oklara ämnesvisa variationer mellan dem. I de allmänna anvisningarna anges till exempel att bedömningen även gäller elevens arbete, men detta beaktas dock inte i fråga om varje enskilt ämne. 

I läroplansgrunderna framgår det inte heller alltid tydligt och klart när det är frågan om en formativ bedömning av elevens arbete, såsom till exempel respons, och när det är frågan om att beakta elevens arbete inom ramen för bedömningen vid läsårets slut eller i slutbedömningen för lärokursen. Enligt undersökningen är en lösning i syfte att förtydliga bedömningen av elevens arbete att de ämnesvisa beskrivningarna klart skulle ange vilka målen för elevens arbete är. Därtill borde man i läroplansgrunderna beskriva vilka av dessa mål med avseende på elevens arbete som ska beaktas i den avslutande bedömningen. I fråga om dessa val är det skäl att föra en ämnesöverskridande principiell diskussion. 

I en rapport från Jyväskylä universitet (Kilpi et al. 2025) rekommenderas att elevbedömningen inom den grundläggande utbildningen utvecklas som följer: I de ämnen som det undervisas i ska det byggas upp en riksomfattande uppgiftsbank där skolorna och lärarna kan beställa ämnesvisa serier av uppgifter som ska vara tillräckligt differentierade för att läraren med deras hjälp ska kunna fastställa nivån på elevernas kunnande. Serierna ska grunda sig på de centrala målen och innehållet i respektive ämne som fastställts för årskurs 6 och för avgångsbetyget för den grundläggande utbildningen. Serierna inklusive bedömningsanvisningarna ska styra lärarna mot ett med enhetligt bruk av bedömningskriterierna och bidrar till att konkretisera för eleverna och deras vårdnadshavare den kunskapsnivå som förutsätts i respektive ämne. Användningen av dessa serier, liksom de poäng eleverna får i dem, ska enligt förslaget enbart få användas av läraren själv, så att det inte ska gå att använda dem för att jämföra olika skolor med varandra eller göra upp rankinglistor. 

Rapporten rekommenderar att principen om kompenserande kunskapsnivå i bedömningskriterierna inom den grundläggande utbildningen preciseras så att tolkningen av dem förenhetligas nationellt. Rapporten rekommenderar också att elevens kunnande i matematik, modersmål och litteratur samt A-språket systematiskt ska bedömas på våren i årskurs 7 eller på hösten i årskurs 8. Därigenom får eleverna och deras vårdnadshavare i god tid före slutet av den grundläggande utbildningen en uppfattning om elevens kunskapsnivå i detta skede, och dessutom kan elevens framsteg följas upp i de ämnen i vilka det krävs grundläggande färdigheter. 

Bedömningen av elevens arbete och uppförande

Föremål för elevbedömningen är utöver elevens lärande och kunnande också elevens arbete och uppförande. Dessa styrs i läroplansgrunderna enligt olika principer: arbetet bedöms inom ramen för de olika ämnena, men uppförandet separat från dem. Hur elevens arbete bedöms påverkas av ämnesvitsorden, hur uppförandet bedöms får däremot inte påverkas av dem (UBS 2020). 

Enligt en undersökning som genomförts av Jyväskylä universitet och Helsingfors universitet (Pulkkinen et al. 2024) föreligger det en motstridighet mellan Grunderna för läroplanen 2014 och de allmänna föreskrifterna för arbetet inom respektive ämne, och omotiverade variationer mellan olika ämnen. I de allmänna anvisningarna anges till exempel att bedömningen i enskilda ämnen även gäller elevens arbete, men detta beaktas dock inte i fråga om varje enskilt ämne. I Ketonens undersökning (2022) observerades att bedömningen av målen för uppförandet i de kommunala läroplanerna ofta överlappar bedömningen av elevens arbete. Detta är förvirrande för lärarna, som tycker gränserna för bedömningarna är oklara och svåra att tolka. Undersökningen visar att även om målen i stort sett är enhetliga, så finns det också utrymme för tolkningar och överlappningar med bedömningen av elevens arbete. Detta kan föranleda utmaningar i fråga om en konsekvent bedömning. 

Det finns inga bedömningskriterier på nationell nivå för bedömningen av uppförande i läroplansgrunderna. Flera kommuner har utarbetat lokala bedömningskriterier för uppförandet för olika ålderskurser. Där betonas till exempel iakttagande av ett gott beteende och regler samt hänsynstagande. Eftersom det saknas nationella riktlinjer för elevens uppförande och arbete är praxis vid bedömningen av dem inte helt enhetlig, vilket kan påverka en jämlik behandling av eleverna. 

Framsteg i studierna och uppflyttning från årskursen

Inom den grundläggande utbildningen finns det gällande bestämmelser om bedömningen vid läsårets slut och för elevens framsteg i studierna. Bestämmelserna i förordningen beskrivs ovan i avsnitt 2.1. 

Det verkar som om tröskeln för att låta en elev gå om årskursen på senaste år har höjts. I stället för att låta eleven gå om klassen, tycks man numera anse att eleven ska gå vidare tillsammans med sina jämnåriga och ges tillräckligt stöd i fråga om sådant han eller hon ännu bör öva sig på. Stödet till elevens lärande och skolgång bör dock vara tillräckligt starkt för att han eller hon med hjälp av detta stöd ska uppnå målen för årskursen i fråga. Man överväger också noga vilka sociala konsekvenser det har för eleven, om han eller hon ska gå om klassen. En elev som måste gå om en klass skiljs ofta åt från sin åldersgrupp och sina tidigare klasskamrater. 

Enligt statistiken har antalet elever som stannar på klassen halverats från år 2000 till år 2019. Avsevärt färre elever får gå om klassen nu än det var fallet ännu i början av årtusendet. Sammanlagt stannade 3 000 elever på klassen år 2000, medan 1 500 gjorde det år 2019. Bestämmelser om framsteg i studierna finns i förordningen om den grundläggande utbildningen samt mer ingående bestämmelser i läroplansgrunderna. Kvarstannande på klassen har i sin nuvarande form ingått i normerna som utgör basen för den grundläggande utbildningen sedan år 1998, och på bestämmelsenivå har inga ändringar företagits i fråga om möjligheterna att låta en elev stanna på klassen. Fortfarande ingår villkorsförhör i normerna för den grundläggande utbildningen. 

Ett forskningsprojekt som granskade hur välfungerande kriterierna för slutbedömningen varit åren 2022–2023 (Pulkkinen et al. 2024) undersökte genomförandet av reformerna av läroplanen för den grundläggande utbildningen i kommunerna och skolorna samt hur väl de nya bedömningsprinciperna fungerat. Enligt undersökningen upplever lärarna dock att kriterierna för slutbedömningen är oklara och att de begrepp som ingår i dem lämnar utrymme för tolkningar. Dessutom tolkar lärarna på mycket olika sätt hur elevens arbete ska beaktas i bedömningen och hur en bättre kunskapsnivå i fråga om ett mål kan kompensera en underkänd eller svagare prestation i fråga om något annat mål. Forskningsprojektet innehåller en rekommendation om att förtydliga de principer och kriterier för slutbedömning som ingår i grunderna för läroplanen för den grundläggande utbildningen. Det behövs riksomfattande riktlinjer särskilt i fråga om vilken tyngd målen för läroämnena ska ges, kompensationsprincipen för bedömningen tillämpas och elevernas arbete bedömas. I nuläget tolkar lärarna anvisningarna på olika sätt, vilket leder till att bedömningen inte är jämlik för eleverna. I synnerhet bör gränsdragningen mellan underkänt vitsord och vitsordet 5 göras mer entydig och anvisningarna för bedömning av elevernas arbete preciseras. 

4.1  De viktigaste förslagen

I denna proposition föreslås att bestämmelserna om elevbedömning i 22 § i lagen om grundläggande utbildning ändras och preciseras. Enligt förslaget ska bedömningen av eleverna och syftet med det fastställas. Syftet med bedömningen är att ange hur eleven har uppnått målen för de läroämnen och valfria ämnen som ingår i lärokursen enligt 11 §, eller målen för de verksamhetsområden som avses i 20 i §. I målen för läroämnena ska ingå bedömning av elevens inlärning, kunskaper och arbetsinsats. Dessutom ska elevens uppförande bedömas. 

Elevens lärande, kunnande, arbete och uppförande ska bedömas på lika grunder, mångsidigt och i relation till de mål som ställts upp samt de bedömningskriterier som härletts ur dessa. 

I propositionen föreslås nya 22 a § om beslut om bedömningen av eleven samt dennes framsteg i studierna samt 22 b § om betyg. Bestämmelser på lägre nivå finns i föreskrifter och regelverk, så som förordningen om grundläggande utbildning, timfördelningsförordningen och Utbildningsstyrelsens grunder för läroplanerna. Enligt propositionen ska det föreskrivas om elevbedömning, uppflyttning till följande årskurs och betyg på lagnivå. 

De föreslagna bestämmelserna ändrar inte på det centrala innehållet i elevbedömningen, utan förstärker författningsgrunden för en mer jämlik bedömning av eleverna så att regleringen tydligare fastställs på lagnivå. Den gällande styrningen av elevbedömningen grundar sig långt på bestämmelserna i Utbildningsstyrelsens läroplansgrunder. Dessutom preciserar den föreslagna regleringen bedömningen av elevens kunnande vid läsårets slut, förtydligar förutsättningarna för att uppflyttas till följande årskurs och preciserar fastställandet av den minimikunskapsnivå i varje ämne som eleven ska uppnå. Förslaget bevarar mångsidigheten i den gällande bedömningen samt den pedagogiska valfriheten i fråga om valet av metoder för bedömningen på lokal nivå. 

I propositionen har beaktats att det endast är i lag som man kan föreskriva om grunderna för individuella rättigheter och skyldigheter. En förordning kan endast komplettera eller precisera en lag. Det bemyndigande att meddela föreskrifter som ges Utbildningsstyrelsen ska inte längre föreskrivas genom förordningar, utan i lag. Därtill har det företagits annan författningsöversyn i propositionen. 

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

5.1  Handlingsalternativen och deras konsekvenser

Ett alternativ vore att bibehålla den nuvarande normativa grunden så att den riksomfattande styrningen av elevbedömningen skulle förverkligas på läroplansgrundsnivå, och lagstiftningen inte skulle tillgodose elevernas rättigheter eller en jämlik behandling av alla elever. Detta skulle dock inte vara möjligt med tanke på elevernas rättigheter och skulle inte motsvara avsiktsförklaringen i regeringsprogrammet. 

I samband med beredningen av lagen övervägdes alternativet att slopa bedömningen av elevens arbete och uppförande ur regelverket. Detta skulle ha inneburit att fokus kommit att ligga på bedömningen av elevens inlärning och kunnande. I samband med beredningen av lagen kartlades lärarnas och rektorernas syn på behoven av att reformera lagstiftningen om elevbedömningen, och i anslutning till detta kartlades också i synnerhet vad de ansåg om bedömningen av elevens arbete och uppförande. På basis av svaren anser en klar majoritet av lärarna och rektorerna att en bedömning av elevens arbete och uppförande är viktigt, och i stället för att stryka dem önskar de flesta en precisering av dem på nationell nivå. 

Ett annat alternativ hade varit att skärpa principerna för de bedömningsförfaranden som är i kraft. I anslutning till detta har till exempel behovet av nationella prov lyfts fram nu och då, i samband med jämlikheten mellan eleverna med avseende på utbildning och elevbedömning. Nationella prov som en del av bedömningsgrunden skulle ha krävt en helt separat reglering, samt resurser för beredningen och upprätthållandet av dem. I fråga om lagen om grundläggande utbildning ansåg remissvaren det ändamålsenligt att behålla den nuvarande friheten i fråga om valet av metoder i bedömningen, medan målen och innehållet i den borde preciseras och uppnåendet av målen ses som en del av kravet på framsteg i studierna. Till stöd för genomförandet av lagstiftningen och läroplansgrunderna är det till exempel möjligt utarbeta en uppgiftsbank för elevbedömningen. 

5.2  Lagstiftning och andra handlingsmodeller i utlandet

Lagstiftningen om elevbedömningen har granskats i förhållande till lagstiftningen i övriga Norden på grund av de stora likheterna mellan våra utbildningssystem. I alla nordiska länder styrs lärarens bedömning av eleverna genom lagstiftning samt nationella läroplansgrunder och riktlinjer för läroplanerna. Bedömning av eleven ses i regel som en process som ska handleda och främja elevens lärande, där centrala element utgörs av att eleven intar en aktiv roll och gör en självbedömning. Samtidigt tillförsäkras genom enhetliga bedömningskriterier framför allt att vitsorden på avgångsbetyget är jämförbara med varandra. Utöver riktlinjerna i läroplanerna är nationella prov i bruk i Danmark, Norge, Sverige och på Island. Danmark och Norge använder sig av slutprov, där vitsorden man får i proven ingår i avgångsbetyget och används i antagningarna av studerande till andra stadiet. I Sverige har de nationella provens betydelse för att bilda vitsorden på slutbetyget och i antagning av studerande också tilltagit. 

I Finland finns bestämmelser om elevbedömningen i lagen och i förordningen om grundläggande utbildning. Bedömningen grundar sig på lärarens bedömning med utgångspunkt i de riksomfattande bedömningskriterier som ingår i grunderna för läroplanen. Målet är att stödja elevens inlärning, handleda eleven i studierna och utveckla elevens färdigheter i fråga om självbedömning. Bedömningen är mångsidig och gäller utöver elevens kunnande också hans eller hennes arbete och uppförande. Bedömningen kan vara verbal eller ges som vitsord på en skala från 4 till 10. Nationella slutexamina eller -prov är inte i bruk i vårt land. 

I Sverige regleras elevbedömningen genom skollagen (2010:800), som innehåller bestämmelser om syftet med bedömningen, betygssättning och elevens rättigheter. Bedömningen grundar sig på nationella läroplaner och bedömningskriterier, som fastställs av Skolverket. I Sverige grundar sig elevbedömningen på nationella mål och bedömningskriterier. Vitsordsskalan går från A till F, där E är lägsta godkända betyg. I Sverige ordnas nationella prov i årskurs 3, 6 och 9, bland annat i svenska, engelska och matematik. 

I Norge styrs elevbedömningen av opplæringsloven. Enligt lagen ska bedömningen stödja elevens lärande och grunda sig på dennes prestationer i relation till målen i läroplanen. Närmare anvisningar om bedömningen utfärdas av Utdanningsdirektoratet (den norska Utbildningsstyrelsen). Lagen understryker även elevens rätt att få respons och att delta i bedömningen. I Norge ses elevbedömningen som en process som stöder lärandet, där man även understryker elevens förmåga att utvärdera sitt lärande. Bedömningen grundar sig på mål och bedömningskriterier. Vitsordsskalan är 1–6, med 2 som lägsta godkända vitsord. I Norge ordnas nasjonale prøver i årskurs 5, 8 och 9 där man bedömer kunskaperna i läsning, engelska och matematik. 

I Danmark finns bestämmelser om bedömningen av elever i Folkskoleloven. Enligt lagen ska bedömningen stödja elevens lärande och utveckling. I Danmark är föreskrifterna om bedömningen en del av en mer omfattande skollagstiftning som även täcker elevens rättigheter och skyldigheter. I Danmark ska bedömningen stödja lärandet och handleda eleven mot de mål som ställts upp. Den formativa bedömningen har en viktig roll, och eleverna deltar i bedömningen av sig själva. Vitsordsskalan är från 12 till minus tre, och det lägsta godkända vitsordet är 2. I Danmark är nationella test, nationale test, i bruk och de används i olika ämnen i årskurs 2.–8. 

På Island finns bestämmelser om elevbedömningen i lagen om grundläggande utbildning (Grunnskólög nr. förordning 91/2008). Menntamálastofnun, den isländska utbildningsstyrelsen, utfärdar närmare anvisningar för genomförandet av bedömningen av eleverna. På Island grundar sig bedömningen på de nationella läroplanerna och ska stödja elevens individuella utveckling. Bedömningen är både formativ och summativ, och eleverna deltar aktivt i bedömningen av sig själva. Vitsordsskalan är från 1 till 10, och lägsta godkända vitsord är 5. På Island ordnas nationella prov (samræmd próf) i årskurs 4, 7 och 9. Proven mäter elevernas kunskaper i läsning, skrivning och matematik. 

12.1  Jämlikhet och icke-diskriminering

Enligt 6 § 1 mom. i grundlagen är alla lika inför lagen. Enligt paragrafens 2 mom. får ingen utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. Uppräkningen är inte avsedd att vara uttömmande, utan den allmänna frasen i slutet av momentet understryker att det utöver de diskrimineringsgrunder som förbjuds i bestämmelsen även innebär förbud mot diskriminering på andra grunder som hänför sig till personliga egenskaper. 

Enligt 6 § 3 mom. i grundlagen ska barn bemötas som jämlika individer och ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Enligt motiveringen till propositionen om en revidering av de grundläggande fri- och rättigheterna vill man genom bestämmelsen betona att barn ska bemötas både som jämlika i förhållande till den vuxna befolkningen, som personer som i princip har samma grundläggande fri- och rättigheter som de vuxna, och som inbördes jämlika. Bestämmelsen understryker dessutom att varje barn ska bemötas som en individ, inte enbart som ett passivt objekt för åtgärder RP 309/1993 rd, s. 49). 

Grundlagsutskottet har lyft fram behovet att enligt jämlikhetsbestämmelsen i 6 § i grundlagen, konventionen om barnets rättigheter och konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning sörja för faktisk jämlikhet, i synnerhet mellan de barn och unga som har läroplikt (GrUB 14/2020 rd). 

Enligt artikel 3.1 i konventionen om barnets rättigheter ska barnets bästa komma i främsta rummet vid alla åtgärder som rör barn, vare sig de vidtas av offentliga eller privata sociala välfärdsinstitutioner, domstolar, administrativa myndigheter eller lagstiftande organ. Enligt artikel 2.1 i konventionen om barnets rättigheter ska konventionsstaterna respektera och tillförsäkra varje barn inom deras jurisdiktion de rättigheter som anges i konventionen utan åtskillnad av något slag och oavsett barnets eller dess föräldrars eller vårdnadshavares ras, hudfärg, kön, språk, religion, politisk eller annan åskådning, nationella, etniska eller sociala ursprung, egendom, handikapp, börd eller ställning i övrigt. Enligt artikel 23.1 förbinder sig konventionsstaterna till att erkänna att ett barn med fysisk eller psykisk funktionsnedsättning bör åtnjuta ett fullvärdigt och anständigt liv under förhållanden som säkerställer värdighet, främjar självförtroende och möjliggör barnets aktiva deltagande i samhället. 

Enligt artikel 4.1 i konventionen åtar sig konventionsstaterna att säkerställa och främja fullt förverkligande av alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter för alla personer med funktionsnedsättning utan diskriminering av något slag på grund av funktionsnedsättning. Enligt artikel 5 är alla människor lika inför och enligt lagen och utan någon diskriminering berättigade till lika skydd och lika förmåner enligt lagen. Konventionsstaterna förbjuder all diskriminering på grund av funktionsnedsättning och garanterar personer med funktionsnedsättning lika och effektivt rättsligt skydd mot diskriminering på alla grunder. För att främja jämlikhet och avskaffa diskriminering ska konventionsstaterna vidta alla ändamålsenliga åtgärder för att säkerställa att skälig anpassning tillhandahålls. Enligt artikel 7.1 i funktionsnedsättningskonventionen, som gäller barn med funktionsnedsättning, ska konventionsstaterna vidta alla nödvändiga åtgärder som behövs för att säkerställa att barn med funktionsnedsättning fullt åtnjuter alla mänskliga rättigheter och grundläggande friheter på lika villkor som andra barn. 

Denna proposition ska trygga elevernas likvärdighet. För närvarande förekommer variationer i fråga om vitsordsgivningen. Även i fråga om bedömningen av elevernas arbete och uppförande saknas en nationell styrning. Genom de föreslagna ändringarna ska elevbedömningen regleras noggrannare på nationell nivå, vilket ska förenhetliga praxis regionalt och därmed även elevernas jämlikhet i bedömningen. Genom de föreslagna ändringarna tydliggörs en elevbedömning på lika grunder, eftersom elever inte får särbehandlas på grund av personliga egenskaper, hälsotillstånd eller en funktionsnedsättning. Den föreslagna regleringen kan anses vara grundrättighetsbejakande och stödja barnets rättigheter. 

12.2  Rätt till undervisning

I 16 § i grundlagen föreskrivs det om kulturella rättigheter. Enligt 1 mom. i den paragrafen har alla rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Enligt momentet utfärdas bestämmelser om läroplikten genom lag. I enlighet med motiveringen till revideringen av de grundläggande fri- och rättigheterna föreskrivs det i momentet om envars subjektiva rätt till avgiftsfri grundläggande utbildning. Meningarna i momentet är avsedda att höra samman så till vida att grundundervisningen avser den undervisning som hör till läroplikten (RP 309/1993 rd, s. 68/I). Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om utvidgning av läroplikten konstaterat att den undervisning som hör till läroplikten är sådan grundläggande utbildning som avses i 16 § 1 mom. i grundlagen. (GrUU 43/2020 rd, s. 4). 

Enligt 16 § 2 mom. i grundlagen ska det allmänna, enligt vad som närmare föreskrivs genom lag, säkerställa lika möjligheter för var och en att oavsett medellöshet enligt sin förmåga och sina särskilda behov få även annan än grundläggande utbildning samt utveckla sig själv. Bestämmelsen påför det allmänna en generell skyldighet att bland annat se till att medellöshet inte är ett hinder för att få utbildning (RP 309/1993 rd, s. 64 och GrUU 14/2003 rd, s. 2). Med hänvisningen till ”enligt sina särskilda behov” i 2 mom. i paragrafen avses i enlighet med grundlagsutskottets utlåtandepraxis bland annat att det allmänna ska sträva efter att avlägsna eventuella hinder för studier som hälsotillstånd eller funktionsnedsättning medför (GrUU 60/2010, s. 3). 

Enligt artikel 28 i FN:s barnkonvention erkänner konventionsstaterna barnets rätt till utbildning. Enligt artikel 28.1 e i barnkonventionen ska konventionsstaterna vidta åtgärder för att uppmuntra regelbunden närvaro i skolan och minska antalet studieavbrott. Enligt artikel 29.1 a ska barnets utbildning syfta till att utveckla barnets fulla möjligheter i fråga om personlighet, anlag och fysisk och psykisk förmåga. 

Enligt artikel 24.1 i funktionsrättskonventionen erkänner konventionsstaterna rätten till utbildning för personer med funktionsnedsättning. För att förverkliga denna rätt utan diskriminering och på lika villkor, ska konventionsstaterna säkerställa ett sammanhållet utbildningssystem på alla nivåer och livslångt lärande inriktat på utveckling av personlighet, begåvning och kreativitet hos personer med funktionsnedsättning samt av deras mentala och fysiska färdigheter till deras fulla möjligheter. 

Genom att denna rätt tillgodoses säkerställer konventionsstaterna att personer med funktionsnedsättning erbjuds skälig anpassning utifrån personliga behov och ges nödvändigt stöd inom det allmänna utbildningssystemet för att underlätta deras ändamålsenliga utbildning (artikel 24.2. c och d.). Dessutom erbjuds ändamålsenliga individanpassade stödåtgärder i miljöer som erbjuder största möjliga akademiska och sociala utveckling som är förenlig med målet fullständig inkludering artikel 24.2. e). 

I propositionen föreslås bland annat att bedömningen av elevens lärande och kunnande förenhetligas samt preciseras att bedömningen ska grunda sig på de mål som ställts upp och på de bedömningskriterier som härletts ur dessa. Därtill förenhetliga principerna för uppflyttande av en elev från en årskurs till följande. Propositionen stöder tillgodoseendet av de kulturella rättigheterna enligt 16 § i grundlagen och skyldigheterna enligt de mänskliga rättigheterna. Genom att förenhetliga principerna för uppflyttande från en årskurs till nästa tillgodoses att varje elev får de nödvändiga grundläggande färdigheter som eleven behöver i de följande årskurserna och sina fortsatta studier. I de föreslagna ändringarna har man lyft fram erbjudande av stödåtgärder enligt elevens behov före beslut om att eleven ska stanna kvar i årskursen. Dessutom har bland annat grunderna för att ha en elev att stanna på klassen på grund av sin allmänna framgång i skolan preciserats. Genom att lagstiftningsvägen förenhetliga bedömningen av elevens lärande och kunnande i enlighet med förslaget säkerställs alla elevers rätt att lära sig som tryggas i grundlagen. 

12.3  Rättsskydd

Enligt 21 § 1 mom. i grundlagen har var och en rätt att på behörigt sätt och utan ogrundat dröjsmål få sin sak behandlad av en myndighet som är behörig enligt lag. Enligt 21 § 2 mom. i grundlagen ingår bland annat rätten att få motiverade beslut i god förvaltning, som tryggas genom lag. Förvaltningslagen konkretiserar vars och ens rätt till god förvaltning enligt 21 § i grundlagen. I förvaltningslagen finns allmänna bestämmelser om grunderna för god förvaltning och om förfarandet i förvaltningsärenden. Förvaltningslagen innehåller bestämmelser om bland annat utredning av ärenden, hörande av parter, innehållet i förvaltningsbeslut, motivering av förvaltningsbeslut, rättelse av fel, besvärsanvisning, delgivning och begäran om omprövning. Förvaltningslagens förfarandebestämmelser ska iakttas också när förvaltningsbeslut enligt lagen om grundläggande utbildning utarbetas när det inte särskilt föreskrivs om avvikelse från bestämmelserna i förvaltningslagen. 

I propositionen förenhetligas bland annat bestämmelserna om bedömningen av elevernas lärande och kunnande samt tydliggörs förfarandena i anslutning till beslut om elevbedömning. Däremot ändras inte begäran om ändring i beslut som gäller elevbedömning innehållsmässigt. Genom de föreslagna ändringarna föreskrivs närmare på nationell nivå om förfaranden vid bedömningen av eleven och elevens kunnande, och därigenom ser man bland annat till att elevbedömningen och förfarandena i anslutning till den uppfyller kraven på god förvaltning. 

12.4  Kommunens uppgifter

Enligt 121 § 1 mom. i grundlagen är Finland indelat i kommuner, vilkas förvaltning ska grunda sig på självstyrelse för kommunens invånare. Enligt 2 mom. utfärdas bestämmelser om de allmänna grunderna för kommunernas förvaltning och om uppgifter som åläggs kommunerna genom lag. Enligt 7 § i kommunallagen (410/2015) sköter kommunen uppgifter som den har åtagit sig med stöd av självstyrelsen samt de uppgifter som föreskrivs för den i lag, som omfattar bland annat ordnande av grundläggande utbildning. 

Den kommunala självstyrelsen innebär enligt motiveringen till reformen av grundlagen att kommuninvånarna har rätt att bestämma om sin kommuns förvaltning och ekonomi samt kommuninvånarnas rätt till förvaltningsorgan som de själva valt (RP 1/1998 rd, s. 175). Grundlagsutskottet har av hävd ansett att det inte går att genom vanliga lagar göra sådana ingrepp i självstyrelsens mest centrala särdrag att den urholkas i sak (bl.a. GrUU 20/2013 rd, s. 2, GrUU 22/2016 rd, s. 2, GrUU 65/2016 rd, s. 2 och GrUU 31/1996 rd, s. 1/I). 

Genom de ändringar som föreslås i propositionen preciseras bland annat bedömning av elevens lärande och kunnande på nationell nivå. De föreslagna ändringarna är ägnade att minska den administrativa bördan för kommunerna genom att förenhetliga bestämmelserna om elevbedömning. De föreslagna ändringarna inverkar inte på de centrala särdragen i den kommunala självstyrelsen. 

12.5  Författningsöversyn

I 80 § 1 mom. i grundlagen föreskrivs det om utfärdande av förordning. Enligt den föreslagna paragrafens 1 mom. ska dock bestämmelser om grunderna för individens rättigheter och skyldigheter samt om frågor som enligt grundlagen i övrigt hör till området för lag utfärdas genom lag. I den föreslagna paragrafens 2 mom. föreskrivs om delegering av lagstiftningsbehörighet till andra myndigheter. Grundlagsutskottet har i sin utlåtandepraxis angående 80 § i grundlagen förutsatt att bemyndiganden är exakta och noga avgränsade (t.ex. GrUU 38/2013 rd, s. 3–4, GrUU 10/2014 rd, s. 5–6, GrUU 11/2014 rd, s. 2, GrUU 7/2005 rd, s. 10, GrUU 29/2004 rd, s. 3/II, GrUU 40/2002 rd, s. 7/I). 

I propositionen föreslås att bestämmelser i gällande förordningar lyfts upp till lagnivå och bemyndiganden att utfärda förordning preciseras. De föreslagna preciseringarna och upplyftandet till lagnivå främjar de krav på exakthet och noggrann avgränsning som grundlagen förutsätter. 

På de grunder som anges ovan kan lagförslaget behandlas i vanlig lagstiftningsordning.