1  Bakgrund och beredning

2  Nuläge och bedömning av nuläget

2.7  Bedömning av nuläget

2.7.1  Nuläget inom vattentjänsterna

Som helhet fungerar vattentjänsterna i Finland klanderfritt och allvarliga störningar har, med några undantag, undvikits. I Finland finns det drygt 1 100 vattentjänstverk som motsvarar definitionen av vattentjänstverk i den gällande lagen om vattentjänster. Dessa är med andra ord sådana vattentjänstorganisationer som har ett verksamhetsområde som fastställts av kommunen. I tabell 1 nedan visas antalet vattentjänstverk enligt verksamhetsform. Det största antalet utgörs av andelslag. De är ofta små till sin volym, vilket innebär att de med avseende på invånarantal och vattenmängd inte representerar den största gruppen. För ett land av Finlands storlek är antalet vattentjänstverk stort. I Finland finns det cirka 80 vattentjänstverk som klassificeras som stora vattentjänstverk (över 1 miljon m 3 /år), cirka 280 som klassificeras som medelstora verk (100 000–1 miljon m 3 /år) och cirka 1 460 som klassificeras som små vattentjänstorganisationer (under 100 000 m 3 /år). Av dessa små vattentjänstorganisationer är inte alla vattentjänstverk enligt lagen om vattentjänster. Av vattentjänstverken är det endast cirka 150 som utgör organisationer med en omsättning på över en miljon euro.  

Det stora antalet vattentjänstverk och deras ringa storlek gör det svårt för dem att utföra sina uppgifter med yrkesskicklighet och i enlighet med de bestämmelser som ska iakttas. Inom branschen har det lagts fram förslag och rekommendationer för sammanslagning av och samarbete mellan vattentjänstverk, och med hjälp av dem strävar man efter att främja en strukturomvandling inom vattentjänsterna. I figur 1 åskådliggörs antalet kommunala och privata vattentjänstverk som för närvarande omfattas av tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster i förhållande till antalet kommuninvånare som omfattas av verkens vattentjänster. Såsom framgår av figuren finns det färre kommunala vattentjänstverk än andelslag och andra privata vattentjänstverk. De kommunala verkens vattentjänster omfattar dock klart flest invånare. 

Figur 1. Det uppskattade antalet kommunala vattentjänstverk (kommunens kalkylmässigt åtskilda vattenverk, affärsverk, annan balansenhet, samkommun, regionalt kommunalt affärsverk eller kommunägda aktiebolag) och privatägda verk (andelslag, öppet bolag, invånarägda aktiebolag, övriga) och antalet invånare som anslutits till hushållsvattennätet (2020). 

I den gällande lagen om vattentjänster förutsätts det inte att vattentjänstverken ska ägas av kommunerna. Vattentjänstverkens ägarbas består dock oftast av kommunen eller i andelslagen av dem som använder vattentjänsterna. ’De kommunägda vattentjänstverkens verksamhetsformer är många och de kan vara till exempel aktiebolag, kommunala affärsverk eller samkommuner. En närmare beskrivning av vattentjänstverkens verksamhetsformer framgår nedan av tabell 1 (Antalet vattentjänstverk enligt verksamhetsform). Det finns färre än 20 sådana vattentjänstverk i aktiebolagsform som till mer än 50 procent är privatägda. Dessa är i huvudsak små vattentjänstverk som betjänar några tusen kunder, med undantag för ett avloppsreningsverk som finns i anslutning till en industrianläggning. 

Utöver offentligt ägda och privatägda vattentjänstverk är också delat ägande mellan offentliga och privata aktörer vanligt. Det privata ägandet är i de flesta fall några procent, men i vissa fall till och med över 90 procent. Privata ägare är oftast enskilda personer som också är vattentjänstverkets kunder samt lokala banker, andelsaffärer eller andra lokala företag samt i vissa fall industrianläggningar.  

Tabell 1: Antalet vattentjänstverk enligt verksamhetsform 2024 

Verksamhetsform	Vattentjänstverk	Partivattenverk	Sammanlagt
Regionalt aktiebolag *	4	0	4
Kommunalt affärsverk	43	1	44
Kommunal balansenhet	139	0	139
Samkommun	1	4	5
Aktiebolag	149	29	178
Andelslag	705	0	705
Öppet bolag	41	0	41
Annat	27	0	27
Sammanlagt	1 109	34	1 143

* Ett aktiebolag som är verksamt inom två eller flera kommuners område och vars verksamhetsområde har godkänts i minst två kommuner. 

För närvarande omfattas 1 109 vattentjänstverk av lagen om vattentjänster. Det finns sammanlagt 1 073 sådana anläggningar som levererar hushållsvatten och som omfattas av social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvaliteten på hushållsvatten och övervakning av den samt om riskhantering i fråga om byggnaders vatteninstallationer (1352/2015), nedan hushållsvattenförordningen . Av dessa anläggningar är 842 både sådana vattentjänstverk som avses i lagen om vattentjänster och sådana i hushållsvattenförordningen avsedda anläggningar som levererar hushållsvatten. I Finland finns det 34 partivattenverk. Hanteringen av nationellt enhetlig vattentjänstinformation försvåras dessutom av att alla dessa anläggningar inte har ett FO-nummer, som har ansetts som sammanbindande information i olika system.  

Det stora antalet vattentjänstverk med knappa resurser har bedömts vara den största enskilda orsaken till utmaningarna inom vattentjänstsektorn. En del av anläggningarna har inte tillräckliga möjligheter att ordna sin verksamhet på lång sikt och med yrkesskicklighet samt säkerställa personalresurser och ekonomiska resurser för ordnande av vattentjänster. 

Enligt rapporten Rakennetun omaisuuden tila ROTI 2023 (ung. den byggda egendomens tillstånd) har eftersläpningen i fråga om saneringar inom vattentjänsterna ökat. Enligt en utredning av Finlands Vattenverksförening (Vesihuollon investointitarpeet vuoteen 2040, Vesilaitosyhdistyksen monistesarja nro 63, 2020) beräknas det årliga totala investeringsbehovet i fråga om vattentjänsterna fram till 2040 uppgå till 777 miljoner euro/år. För närvarande uppgår de totala årliga investeringarna till ca 400 miljoner euro/år, vilket innebär att det totala investeringsbehovet uppskattas nästan fördubblas jämfört med nuläget. 

2.7.2  Förändringar i omvärlden

De extrema väderfenomen som klimatförändringen för med sig innebär utmaningar för vattentjänsterna. Stormvindar, åskväder och översvämningar kan försvåra elförsörjningen, torka kan orsaka problem både när det gäller tillgången till och kvaliteten på vatten samt kraftiga regn leder till att mer näringsämnen lakas ut i råvatten. Vattenverken i Finland är medvetna om klimatförändringarna och ser på ett allmänt plan klimatförändringarna som ett hot mot vattensäkerheten. Enligt klimatpanelens rapport Ilmastonmuutos ja vesihuolto – varautuminen ja terveysvaikutukset (ung. klimatförändringar och vattentjänster – beredskap och konsekvenser för hälsa, Finlands klimatpanel, rapport 10/2019) ser få aktörer emellertid klimatförändringarna som ett hot mot vattensäkerheten vid den egna anläggningen. Även om vattentjänstverken är väl förberedda på i synnerhet elavbrott behöver deras beredskap för väder- och klimatrisker fortfarande avsevärt förbättras. 

Till följd av urbaniseringen bor allt fler finländare i stadsregioner. Landsbygdsområdena däremot tappar befolkning, vilket också påverkar vattentjänsterna. Det centraliserade vattentjänstnätets driftsäkerhet och lönsamhet försämras när antalet som använder tjänsten minskar. Detta innebär å ena sidan ekonomiska utmaningar för vattentjänstverken och å andra sidan ett behov för kommunerna att granska verkens verksamhetsområden.  

2.7.3  Geopolitisk instabilitet, störningssituationer och cybersäkerhet

Den geopolitiska instabiliteten har ytterligare ökat beredskapens betydelse. Detta återspeglas också i vattentjänsterna, som är kritiska med tanke på försörjningsberedskapen. För att säkerställa en störningsfri drift för vattentjänsterna och en bättre riskhantering, inklusive cybersäkerhet, krävs det förändringar i verksamheten i hela landet. Skador orsakade av störningssituationer kan minskas genom samordnad beredskapsplanering och gemensamma övningar. Grunden för beredskapsplaneringen utgörs av identifiering av de risker som är förknippade med verksamheten samt bedömning av riskernas konsekvenser. Riskhanteringen och beredskapen inför störningssituationer förbättrar vattentjänsternas flexibilitet och anpassningsförmåga i en föränderlig omvärld. 

2.7.4  Definitionen av vattentjänstverk

I 3 § 3 mom. i lagen om vattentjänster definieras vattentjänstverk som en inrättning som sköter ett samhälles vattentjänster inom ett verksamhetsområde som kommunen har godkänt. Definitionen av vattentjänstverk knyts till ett verksamhetsområde som kommunen har godkänt, och tillvägagångssättet baserar sig inte på storleken på samma sätt som till exempel i hälsoskyddslagstiftningen. Således är inte alla i hälsoskyddslagen avsedda anläggningar som levererar hushållsvatten och på vilka dricksvattendirektivet tillämpas med stöd av hälsoskyddslagen och hushållsvattenförordningen vattentjänstverk. Definitionen av vattentjänstverk enligt lagen om vattentjänster omfattar emellertid också mycket små inrättningar för vilka kommunen har godkänt ett verksamhetsområde. 

När lagen om vattentjänster trädde i kraft 2001 definierades vattentjänstverk som en inrättning som sköter ett samhälles vattentjänster. Definitionen var snarlik motsvarande definition i den upphävda lagen om allmänna vatten- och avloppsverk (982/1977), där det med allmänt vatten- och avloppsverk avsågs en inrättning som ägs av en kommun eller ett kommunalförbund eller som har godkänts som en kommuns allmänna vatten- och avloppsverk och vars uppgift är att sköta ett samhälles vattenanskaffning och avloppsreglering. Även om definitionen av vattentjänstverk inte direkt knyts till inrättningens storlek har definitionen av vattentjänstverk knutits till storleken i motiveringen till lagen om vattentjänster (RP 85/2000 rd). I praktiken blev den etablerade definitionen av vattentjänstverk inrättningar som levererar eller tar emot minst 10 kubikmeter vatten per dygn eller förser minst 50 personer med vattentjänster.  

Vid revideringen av lagen om vattentjänster år 2014 (lag 681/2014) ändrades definitionen av vattentjänstverk så att som vattentjänstverk enligt lagen betraktas endast en sådan inrättning som sköter ett samhälles vattentjänster och för vilken det har godkänts ett verksamhetsområde. Enligt motiveringen var syftet med preciseringen av definitionen av vattentjänstverk att förtydliga att lagens bestämmelser om vattentjänstverkens verksamhet och kundförhållanden ska tillämpas endast på sådana inrättningar för vilka det har godkänts ett verksamhetsområde. Till följd av ändringen kom dock sådana i dricksvattendirektivet avsedda inrättningar som inte har ett av kommunen godkänt verksamhetsområde att falla utanför lagens tillämpningsområde. Samtidigt kom definitionerna i lagen om vattentjänster och hälsoskyddslagen att skilja sig från varandra. 

Avsikten var att rätta till saken i samband med genomförandet av det nya dricksvattendirektivet, men utifrån remissvaren om utkastet till regeringsproposition kom man fram till att det är ändamålsenligt att ändra definitionen av vattentjänstverk först i samband med reformen av lagen om vattentjänster. På detta sätt är det möjligt att beakta alla konsekvenser som den nya definitionen får för tillämpningen av lagen. 

2.7.5  Planeringssystemet inom vattentjänsterna

Bestämmelser om kommunernas skyldighet att delta i den regionala översiktsplaneringen av vattentjänsterna finns i lagen om vattentjänster från 2001. Med regional översiktsplanering avses sådan planering av vattentjänsterna som omfattar flera kommuner, en region, ett landskap eller ett ännu större område och som kommunerna i allmänhet utför i samarbete med närings-, trafik- och miljöcentralen och landskapsförbundet. Avsikten är att säkerställa att kommunerna i fråga deltar i planering av detta slag alltid när sådan pågår i området. Denna skyldighet anses fortfarande behövlig och ska preciseras genom denna proposition. 

I samband med reformen år 2014 ströks skyldigheten att utarbeta en kommunspecifik utvecklingsplan för vattentjänster från lagen om vattentjänster. Avsikten med ändringen var att bland annat öka kommunernas valfrihet när det gäller sättet att fullgöra skyldigheten enligt lagen att utveckla vattentjänsterna. I praktiken har kommunerna i stort sett inte uppdaterat sina utvecklingsplaner för vattentjänster efter 2014. Detta har försvagat samarbetet i fråga om vattentjänsterna och planeringen av markanvändningen samt en ändamålsenlig långsiktig planering av vattentjänsterna och investeringsbehovet i fråga om dem. Att återinföra skyldigheten att utarbeta en utvecklingsplan i lagen skulle förbättra kontinuiteten, planmässigheten och förutsägbarheten. I planen skulle det vara möjligt att sätta ihop en helhet som omfattar markanvändning, kommunalteknik, byggnadstillsyn, miljöskydd och kommunens ägarstyrning. 

Inom vattentjänsterna framhävs vikten av egendomsförvaltning. Egendomen har en lång livslängd och ett betydande penningbelopp är bundet till egendomen. Ledningsnäten, reningsverken och andra konstruktioner åldras dock och det krävs allt mer investeringar för att bevara egendomens värde. Investeringar och resurser har inte nödvändigtvis planerats i tillräcklig omfattning för att man ska kunna motivera behovet av att korrigera priserna till den nivå som krävs och säkerställa verksamheten på lång sikt. För att utveckla vattentjänstverkens ekonomi, egendomsförvaltning och verksamhetens kvalitet borde verken utarbeta en systematisk plan och genomföra den på ett konsekvent sätt. 

Vattentjänstverket ska enligt 15 a § i lagen om vattentjänster utarbeta och uppdatera en plan för beredskap för störningssituationer. Alla vattentjänstverk har dock inte sådana planer för störningssituationer. Eftersom det inte angetts vad planen ska ha för innehåll, har planerna inte heller nödvändigtvis utarbetats så att de skulle vara till betydande hjälp vid hanteringen av en störningssituation. Beredskapen för störningssituationer inom vattentjänsterna omfattar utöver planen för störningssituationer också kommunens beredskapsplan och en riskbedömning enligt hälsoskyddslagen. Hur dessa planer är kopplade till varandra är dock inte tydligt. 

2.7.6  Vattentjänstverkens verksamhetsområden och anslutningsskyldighet

Verksamhetsområdet är ett centralt begrepp i lagen om vattentjänster. Enligt lagen godkänner kommunen för ett vattentjänstverk ett verksamhetsområde inom vilket verket är skyldigt att sköta vattentjänsterna. Fastigheterna inom verksamhetsområdet är i regel skyldiga att ansluta sig till verkets hushållsvatten- och spillvattennät. Verksamhetsområdena ska omfatta de områden där det på grund av den faktiska eller den planerade samhällsutvecklingen är behövligt att ansluta fastigheterna till vattentjänstverkets vattenledning eller spillvattenavlopp. I praktiken har avgränsningarna av verksamhetsområdena samt anslutningsskyldigheten varit förknippade med många oklarheter och olika tolkningar, som också förvaltningsdomstolarna och högsta förvaltningsdomstolen har varit tvungna att avgöra.  

Vid närings-, trafik- och miljöcentralerna har det i fråga om en del av Finland utretts hur gamla kommunernas beslut om verksamhetsområden är. Enligt utredningen har större och växande kommuner uppdaterat verksamhetsområdena riktigt aktivt, till och med årligen, för att hålla jämna steg med förändringarna i markanvändningen. Samtidigt är beslutet i många kommuner redan över 20 år gammalt, dvs. från tiden strax efter 2001 då den nuvarande lagen om vattentjänster trädde i kraft eller ännu äldre. Kommunen kan ändå ha gjort en bedömning att det inte finns något behov av att ändra verksamhetsområdet. 

Fastigheternas skyldighet att ansluta sig till vattentjänstverkets ledningsnät mildrades genom 2014 års ändring så att fastigheter utanför tätorter inte behöver anslutas till vattentjänstverkets ledningsnät om fastigheternas vattenförsörjning och avloppshantering har ordnats på lämpligt sätt innan vattentjänstverkets verksamhetsområde godkändes. Sådana fastigheter utanför tätorter som inte har vattenklosett behöver inte anslutas till verkets avloppsnät. Ändringarna hade samband med lagstiftningen om behandling av hushållsavloppsvatten i glesbygden, dvs. statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför avloppsnätet (157/2017), som grundar sig på miljöskyddslagen. Övergångsbestämmelserna i den lagstiftningen och de ändringar som gjorts i lagstiftningen, vilka inte har beaktats i lagen om vattentjänster, har lett till en komplicerad lagstiftningshelhet och oklarheter i tillämpningspraxis. Tidsfristerna i övergångsbestämmelserna har dock redan gått ut, så lagstiftningen kan förtydligas. 

När anslutningsskyldigheten mildrades 2014 ledde det till en situation där fastställandet av ett verksamhetsområde för områden utanför tätorter i praktiken inte längre har lett till en skyldighet att ansluta fastigheter. Därför har kommunen eller vattentjänstverket inte möjlighet att planmässigt genomföra projekt för byggande av ledningsnät i sådana områden utanför tätorter där det skulle finnas behov av centraliserade vattentjänster. I en situation där anslutningsgraden är oklar eller oförutsägbar är det svårt att bygga ett ledningsnät, och en planmässig skötsel av vattentjänstverkens ekonomi är inte möjlig.  

Lagen om vattentjänster innehåller också bestämmelser med stöd av vilka en fastighet i vissa fall kan befrias från skyldigheten att ansluta sig till vattentjänstverkets ledningsnät. I fråga om befrielse har det utformats en strikt rättspraxis och i praktiken har befrielse kunnat beviljas endast i exceptionella situationer. Det har också visat sig vara arbetskrävande att fatta enskilda beslut om befrielse och undersöka förutsättningarna för dem. 

2.7.7  Tillsynen över lagen om vattentjänster

Bestämmelserna om tillsynsmyndigheterna i 4 § 2 mom. i lagen om vattentjänster fick sin nuvarande form 2014. Enligt bestämmelsen är tillsynsmyndigheter enligt lagen närings-, trafik- och miljöcentralen, den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och den kommunala miljövårdsmyndigheten, var och en av dem inom sitt ansvarsområde. Enligt motiveringen (RP 218/2013 rd) avses närings-, trafik- och miljöcentralens behörighet vid tillsynen över de offentligrättsliga bestämmelserna i lagen om vattentjänster vara allmän, medan den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och den kommunala miljövårdsmyndigheten har tillsyn över att lagen om vattentjänster följs med avseende på deras respektive ansvarsområden.  

Eftersom myndigheternas tillsynsbehörighet har fastställts allmänt genom myndighetens lagstadgade ansvarsområde, har närings-, trafik- och miljöcentralen och den kommunala miljövårdsmyndigheten i praktiken parallell behörighet vid tillsynen över flera bestämmelser i lagen. Detta innebär att båda myndigheterna har behörighet att självständigt och oberoende av varandra avgöra ett ärende. Myndigheters uppgifter ska dock regleras på ett entydigt sätt i lag, och därför föreslås det att bestämmelserna förtydligas. 

2.7.8  Avgifter för vattentjänster

En hållbar ekonomi är en grundläggande förutsättning med tanke på vattentjänstverkens funktionsduglighet. Kravet i lagstiftningen är att ett vattentjänstverk med sina avgiftsinkomster ska kunna täcka kostnaderna för driften och underhållet av verket samt också investeringskostnaderna på lång sikt. Vattentjänstverken ska enligt den gällande lagen om vattentjänster ha separat bokföring. I 18 § i den gällande lagen om vattentjänster anges att avgifterna för vattentjänster och avloppshantering av dagvatten ska vara sådana att det på lång sikt är möjligt att täcka vattentjänstverkets ny- och reparationsinvesteringar och kostnader. Avgifterna får omfatta högst en skälig avkastning på kapitalet. Avgifterna omfattar i regel en anslutningsavgift av engångsnatur, i samband med varje faktura en grundavgift framför allt för att täcka fasta kostnader samt en bruksavgift enligt förbrukningen. Dessa avgifter ska täcka såväl investerings- som driftskostnaderna på lång sikt. En skälig avkastning på kapitalet som betalas till ägaren är i allmänhet en intäktsföring till den kommunala ägaren och dess storlek har inte fastställts närmare. Kommunen kan emellertid också i vissa fall bevilja ett vattentjänstverk stöd. 

I den granskning av kostnadstäckningen för vattentjänsterna från 2020 (Vesihuoltolaitosten kustannuskattavuus, Tarkasteluvuosi 2018) som jord- och skogsbruksministeriet beställde av Finlands miljöcentral konstateras det att vattentjänstverken i Finland i huvudsak täcker sina egna kostnader genom de vattenavgifter som tas ut hos kunderna. Enligt utredningen garanterar detta inte att deras verksamhet är hållbar. Detta beror framför allt på att ledningsnäten är i dåligt skick på många platser och på att detta inte beaktas när avgifterna fastställs. Enligt undersökningen ökade vattentjänstverkens kostnader mer än intäkterna under granskningsperioden (2018), vilket innebar att kostnadstäckningen försämrades. Detta kan ha berott på att verken investerade i sanering av ledningsnät, vilket ledde till en betydande ökning av avskrivningarna. År 2018 utgjorde avskrivningarna i genomsnitt 29 procent av omsättningen. Kostnadstäckningen minskade klart jämfört med tidigare granskningsår och kostnaderna ökade mer än inkomsterna.  

Konkurrens- och konsumentverket har utrett nivån på vattentjänstavgifterna och konstaterat att det under de kommande åren kommer att finnas ett tryck på att höja vattentjänstavgifterna på grund av att det finns ett stort behov av att förnya ledningsnätet (Uudistuva vesihuolto, Kilpailu- ja kuluttajaviraston Tutkimusraportteja 3/2022 samt Vesihuoltomaksut ja niiden korotuspaineet Suomessa, Kilpailu- ja kuluttajaviraston Tutkimusraportteja 5/2023). Enligt en enkätundersökning för vattentjänstverken uppskattades nivån på avgiftshöjningarna som högst till ca 15 procent, men en del av de svarande förutspådde ännu högre höjningar. Det noterades att ett tryck att höja avgifterna fördelade sig jämnt bland vattentjänstverk av alla storlekar. Höjningstrycket är sannolikt förknippat med regionala variationer, eftersom det finns skillnader mellan vattentjänstverken vad gäller längden på deras ledningsnät och antalet kunder som de har. I vattentjänstverk med ett långt vattenledningsnät, men ett litet antal kunder, kan det bli nödvändigt att höja vattentjänstavgifterna avsevärt per kund för att kostnaderna för nätets reparationsinvesteringar ska kunna täckas med vattentjänstavgifter. I vattentjänstverk där antalet kunder är större fördelas kostnadsbördan däremot på en större grupp kunder. Regionala skillnader i nivån på vattentjänstavgifterna kan också delvis förklaras av skillnader i kommunernas villighet att höja vattenavgifterna. 

För närvarande är vattenavgifternas andel av hushållens kostnader för nödvändiga tjänster liten. Enligt olika uppskattningar går ca 1–2 procent av det genomsnittliga finländska hushållets nettoinkomster till vattenavgifter. Också internationellt sett är finländarnas konsumtionsandel för vattentjänster mycket låg. Ju mer planmässigt och långsiktigt de behövliga avgiftshöjningarna för att täcka eftersatt underhåll genomförs, desto bättre kan medborgarna förbereda sig på ändringar i avgifterna. 

För jämförelse av vattentjänstverkens avgifter har det tagits fram en beräkningsmodell för det så kallade jämförelsepriset. I beräkningen av jämförelsepriset (euro/m 3 ) inkluderas bruksavgiften för både hushållsvatten och avloppsvatten, alla grundavgifter samt anslutningsavgifter efter hustyp. Det finns tre typer av hus, flervåningshus, radhus och egnahemshus. Jämförelsepriset berättar inte direkt hur stor invånarens vattenavgift är, eftersom nyckeltalet innehåller verkan av anslutningsavgiften, men med hjälp av jämförelsepriset kan man göra uppskattningar av variationer i priserna. I figur 2 presenteras medeltalen för jämförelsepriserna för 2024 enligt kommuntyp samt det lägsta och högsta jämförelsepriset för varje hustyp. Granskningen visar att i synnerhet vattenavgifterna för egnahemshus varierar avsevärt.  

Figur 2. Jämförelsepriser för vattentjänstverkens vattentjänster i urbana kommuner, tätortskommuner och landsbygdskommuner 

Enligt lagen om vattentjänster ska avgifterna för vattentjänster vara skäliga och rättvisa. Målet är att säkerställa detta bland annat genom att vattentjänstverkens ekonomi ska vara transparent och avskiljas i kommunens eller företagets bokföring. Vid revideringen 2014 fogades det till lagen bestämmelser som syftade till att förbättra transparensen i vattentjänstverkens ekonomi. Bakgrunden till detta var strävan att utveckla tillsynen över att kraven på offentlighet i fråga om verkens ekonomi iakttas genom att utöka verkens skyldighet att informera och offentliggöra uppgifter. Trots ändringarna uppnås en sådan kostnadstäckning som förutsätts i lagen dock fortfarande inte i tillräcklig grad. 

3  Målsättning

Syftet med propositionen är att på det sätt som förutsätts i riksdagens beslut RSk 26/2021 rd säkerställa att de offentligt ägda vattentjänstfunktionerna förblir i kommunernas ägo och bestämmanderätt, att främja regionalt samarbete och en strukturomvandling inom vattentjänsterna, att förbättra vattentjänstverkens egendomsförvaltning, att förtydliga och effektivisera tillsynen över verksamheten och ekonomin inom vattentjänsterna samt att generellt göra lagen om vattentjänster mer fungerande. Genom propositionen genomförs föresatsen i regeringsprogrammet för statsminister Petteri Orpos regering att fungerande vattentjänster ska tryggas och vattenresurserna hållas i nationella händer. 

4  Förslagen och deras konsekvenser

4.2  De huvudsakliga konsekvenserna

I detta avsnitt beskrivs propositionens huvudsakliga konsekvenser. Propositionens centrala konsekvenser gäller kommunerna, vattentjänstverken och vattentjänstverkens kunder. Till följd av den effektiviserade egendomsförvaltning vid vattentjänstverken som eftersträvas i propositionen minskar vattentjänstsektorns eftersatta underhåll och vattentjänstinfrastrukturens skick förbättras. Detta har positiva konsekvenser för vattentjänsternas driftsäkerhet och därigenom också för miljön, men en effektivare egendomsförvaltning kan också visa sig i höjda kundavgifter för vattentjänster, om vattentjänstverken inte i enlighet med kraven i den gällande lagen har tagit ut tillräckliga avgifter för att täcka kostnaderna för vattentjänsterna. Den strukturomvandling som eftersträvas genom lagändringen samt vattentjänstverkens effektiviserade beredskap och driftsäkerhet främjar den nationella säkerheten och försörjningsberedskapen. För verkställande av Vattnet är vårt-beslutet förbjuds kommunerna enligt de bestämmelser som fogas till lagen att avstå från vattentjänstverk som de äger. Detta är en betydande ändring på principiellt plan, men samtidigt har kommunerna i enlighet med gällande lagstiftning fritt kunnat sälja sitt ägande inom vattentjänster men har inte gjort det. Förslagets konsekvenser för myndigheterna kan synas i en tillfällig ökning av den kommunala miljövårdsmyndighetens uppgifter samt i en ökning av närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppgifter inom vattentjänsterna. 

4.2.1  Ekonomiska konsekvenser

4.2.1.1  Konsekvenser för hushållen

Vattenavgifter

De konsekvenser som lagändringarna har för hushållen kan på kort sikt synas som en ökad kostnadsbelastning till följd av avgifterna för vattentjänster. På längre sikt ligger det dock i hushållens intresse att vattentjänstverkens ekonomi effektiviseras och att investeringar och saneringsåtgärder som finansieras med kundavgifter görs i rätt tid, vilket eftersträvas genom propositionen, och det säkerställs att det i framtiden inte uppstår ett plötsligt och starkt tryck på att höja vattenavgifterna. Således förbättrar de i propositionen föreslagna lagstiftningsändringarna hushållens ställning på lång sikt i och med att de säkerställer skäliga och jämlika avgifter för vattentjänster och driftsäkerheten inom vattentjänsterna. 

Genom propositionen strävar man efter att förbättra transparensen i vattentjänsternas ekonomi. Genom de föreslagna ändringarna stärks också principen om kostnadstäckning inom vattentjänsterna. En bättre kostnadstäckning i fråga om avgifterna för vattentjänster än för närvarande kan leda till att avgifterna för vattentjänster höjs, om de avgifter som verken hittills tagit ut har varit för låga och de inte har räckt för att täcka de reparationskostnader och nyinvesteringar som behövs. Införandet av en obligatorisk grundavgift kan också höja vattenavgiften för vattentjänstverkens kunder som helhet, i synnerhet för de fastigheter där vattenförbrukningen är liten. Att vattenavgifterna styrs i enlighet med orsaksprincipen leder till att avgiftsnivån differentieras. Emellertid kan en korrekt fördelning av avgifterna också sänka vattenavgifterna för vissa fastigheter. 

För egnahemshus varierar de genomsnittliga jämförelsepriserna inom vattentjänsterna 2024 enligt kommuntyp mellan 7,1 och 7,7 €/m 3 (se figur 2 i avsnitt 2.7.8). Om avgifterna höjdes med 15 procent, vilket utifrån Konsumenttvistenämndens avgörandepraxis är en skälig maximinivå för en prishöjning i fråga om nödvändiga tjänster, skulle detta innebära att jämförelsepriset stiger till 8,1–8,8 €/m 3 . Jämförelsepriset för vattentjänster är teoretiskt och motsvarar således inte direkt hur en höjning faktiskt syns i de grund- eller bruksavgifter som tas ut för vattentjänster.  

Ändringar i anslutningsskyldigheten

Vattentjänstsystemet i Finland är tvådelat: största delen av hushållen i tätbebyggda områden omfattas av centraliserade vattentjänster som kommunen ansvarar för att ordna, men i glesbygden är vattentjänstsystemen i regel fastighetsspecifika. Denna huvudregel ändras inte genom propositionen. De fastigheter som ligger inom ett av kommunen fastställt vattentjänstverks verksamhetsområde ska i regel anslutas till verkets ledningsnät. Genom propositionen görs dock ändringar i fastigheters anslutningsskyldighet. Slopandet av undantagen från anslutningsskyldigheten utanför tätorter medför att anslutningsskyldigheten börjar omfatta nya fastigheter, om kommunen i samband med en översyn av beslutet om verksamhetsområden bedömer att det är nödvändigt att fastställa ett verksamhetsområde för dessa områden. Omfattningen av konsekvenserna är beroende av på vilket sätt kommunen fastställer avgränsningen av det nya verksamhetsområdet. Ägarna till de fastigheter som inkluderas i verksamhetsområdena blir efter det att anslutningsskyldigheten har uppkommit skyldiga att betala kostnaderna för anslutning till vattentjänstverkets ledningsnät. Kostnaderna varierar mellan några tusen och tiotusentals euro. Den kostnadsbelastning som betalningen av anslutningsavgiften för anslutning till verkets ledningsnät medför är av engångsnatur, men betydande ur de enskilda hushållens synvinkel. Å andra sidan innebär anslutningsskyldigheten till vattentjänstverkets ledningsnät rätt till centraliserade vattentjänster.  

Befrielse från skyldigheten att ansluta sig till vattentjänstverkets ledningsnät kan beviljas, om kostnaderna för anslutningen blir oskäliga, befrielsen inte riskerar skötseln av vattentjänsterna inom vattentjänstverkets verksamhetsområde och fastighetens vattentjänster annars kan skötas på behörigt sätt. Dessutom är det möjligt att få befrielse från anslutningsskyldigheten på ett område utanför en tätort i en situation där anslutningen bedöms bli uppenbart oskälig för den som ansöker om befrielse på grund av faktorer som hänför sig till dennes livssituation eller sociala hinder. Således kan de hushåll för vilka det skulle bli oskäligt att ansluta sig ansöka om befrielse från anslutning till ledningsnätet. Den ändring i anslutningsskyldigheten som föreslås i denna proposition träder i kraft utanför tätortsområden först fyra år efter det att kommunen har sett över ett vattentjänstverks verksamhetsområde. Till skillnad från nuläget ska kommunerna i fortsättningen ha möjlighet att ta ut en avgift för ansökan om befrielse från anslutningsskyldigheten. Kommunerna ska ha möjlighet att fastställa avgiften utifrån vilka kostnader behandlingen av ansökan medför för kommunen. Priset på behandlingen av motsvarande ansökningar varierar från kommun till kommun, men är vanligen högst några hundra euro. 

Finlands miljöcentral har gjort en analys av geografisk information om områden utanför tätorter till stöd för konsekvensbedömningen av den ändring i anslutningsskyldigheten som föreslås i regeringspropositionen. I Finland finns det cirka 252 000 fast bebodda fastigheter som ligger utanför de statistiska tätortsområdena. Av dessa beräknas de ändringar av verksamhetsområdena och anslutningsskyldigheten som föreslås i denna proposition gälla högst 25 000 fastigheter på riksnivå enligt de antaganden som beskrivs nedan. Verksamhetsområden för vattentjänstverk har fastställts också i områden utanför tätorter. Av de fast bebodda fastigheter som ligger utanför tätorter finns uppskattningsvis 84 000 inom verksamhetsområdena för hushållsvattennäten och 42 000 inom verksamhetsområdena för spillvattennäten. Det finns inte tillgång till uppgifter om en hur stor del av dessa fastigheter som redan har anslutits till vattentjänstverkens ledningsnät. Om man utgår från en anslutningsgrad på 40–70 procent uppgår antalet oanslutna, fast bebodda fastigheter utanför tätorter inom verksamhetsområdena till uppskattningsvis cirka 25 000–50 000 (hushållsvatten) och 13 000–25 000 (spillvatten). Det kan antas att man oftast har valt att ansluta sig i synnerhet till hushållsvattennätet när en anslutning blivit möjlig. Således är anslutningsgraden närmare 70 procent i fråga om hushållsvattennätet, medan den är närmare 40 procent i fråga om spillvattennätet. I och med översynen av verksamhetsområdena blir en del av dessa cirka 25 000 fastigheter utanför verksamhetsområdena, medan andra förutsätts ansluta sig till ledningsnätet och en del ansöker om befrielse från anslutningen (Figur 3). 

Figur 3. Exempel på verksamhetsområden och bostadshus utanför tätorter (Finlands miljöcentral) 

Den ändring som föreslås i propositionen i syfte att genomföra direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse ((EU) 2024/3019) bedöms inte ha några praktiska konsekvenser för hushållen, eftersom de tätortsområden som direktivet förutsätter att ska omfattas av en skyldighet till avloppshantering redan i nuläget finns inom vattentjänstverkens verksamhetsområden. Således är fastigheter i sådana tätorter som avses i direktivet redan för närvarande anslutningsskyldiga med enstaka undantag. Direktivet tillåter begränsade undantag från anslutningsskyldigheten, vilket innebär att genomförandet av denna skyldighet inte heller till denna del medför några ändringar för hushållen. 

4.2.1.2  Konsekvenser för vattentjänstverken

Lösningen Vattnet är vårt

Vattentjänstverken har en monopolställning inom det område som omfattar dess ledningsnät, vilket innebär att det inte finns någon konkurrens mellan företag. Vattentjänster utgör ett så kallat naturligt monopol: i praktiken är det inte möjligt eller lönsamt att bygga flera konkurrerande vattentjänstnät, utan regionalt ansvarar alltid ett enda vattentjänstverk för vattentjänsterna. Syftet med lagen om vattentjänster från 2001 var att göra det möjligt också för privatägda vattentjänstverk att sörja för vattentjänsterna i samhället vid sidan av de allmänna kommunägda vatten- och avloppsverken. Denna möjlighet begränsas genom de ändringsförslag som baserar sig på riksdagens Vattnet är vårt-beslut. Regleringslösningen Vattnet är vårt som föreslås i propositionen kommer i princip att hindra inrättandet av nya vattentjänstverk i privat ägo som inte är i andelslagsform. Ett undantag från detta är kundägda vattentjänstandelslag som även i fortsättningen får inrättas. Den huvudsakliga konsekvensen av förslaget är att det i fortsättningen inte längre ska vara möjligt att inrätta helt privatägd, annan än kundägd, vattentjänstverksverksamhet. För närvarande finns det knappt några helt privata vattentjänstverk som inte är andelslagsbaserade, trots att lagstiftningen har möjliggjort det. Således bedöms betydelsen av de begränsningar som gäller ägarunderlaget för nya verk som ska inrättas vara liten.  

Regleringslösningen Vattnet är vårt begränsar också möjligheterna exempelvis till leasingarrangemang av vattentjänstegendomen för vattentjänstverk som är helt kommunägda och som kommunen har bestämmande inflytande över. Eftersom avsikten är att i lagen förbjuda dessa verk att avstå från vattentjänstegendom och föreskriva att ny vattentjänstegendom ska ägas av verket, ska dessa aktörer i fortsättningen inte ha möjlighet till leasing exempelvis av reningsverkets processapparatur. Sådana leasingarrangemang tillämpas veterligen tills vidare endast i ett fåtal fall inom vattentjänstsektorn. Genom lagförslaget ingriper man inte retroaktivt i befintliga arrangemang. Skyldigheten att äga vattentjänstegendom begränsar dock ibruktagandet av dessa arrangemang i fortsättningen och begränsar således verkets urval av metoder för ibruktagande av ny vattentjänstegendom. Detta kan ha negativa konsekvenser för verkens verksamhet och för en smidig ekonomi. 

Genom propositionen ingriper man inte i verksamhetsförutsättningarna för de nuvarande vattentjänstverken, som huvudsakligen är i privat ägo, med undantag för de fall där verket säljs vidare. Den förköpsrätt som föreskrivs för kommunen gör det möjligt för kommunen att ingripa i situationer där vattentjänstverket säljs till en privat aktör. Detta kan anses utgöra en begränsning för en försäljning av de nuvarande privatägda vattentjänstverken, men effekten är inte betydande, eftersom bestämmelserna om förköpsrätt inte hindrar försäljningen, utan endast gör det möjligt för kommunen att ingripa vid den. Vilka konsekvenser lösningen Vattnet är vårt har för kommunerna behandlas ovan under underrubriken Konsekvenser för den kommunala ekonomin. 

Förändringar gällande verksamhetsområden

De föreslagna ändringarna i de bestämmelser som gäller verksamhetsområdena har en positiv och eventuellt också negativ inverkan på vattentjänstverken. Genom att stärka huvudregeln om att fastigheter inom ett verksamhetsområde som kommunen godkänt omfattas av anslutningsskyldigheten strävar man efter att underlätta vattentjänstverkens verksamhetsförutsättningar och möjligheter till planmässig verksamhet. När fastigheter inom verksamhetsområdena i regel är skyldiga att ansluta sig till ett vattentjänstverks ledningsnät oberoende av om de ligger inom eller utanför tätorter, underlättas den långsiktiga planeringen vid verken, byggandet av områden med ledningsnät och skötseln av ekonomin. Å andra sidan gör de ändringsförslag som gäller inskränkning och upphävande av verksamhetsområden det lättare att inskränka och upphäva ett verksamhetsområde. När ett vattentjänstverks verksamhetsområde inskränks eller upphävs helt och hållet, slopas också anslutningsskyldigheten i dessa områden. I värsta fall kan detta leda till att anslutningarna sägs upp, vilket försvårar verksamheten vid verket. I enlighet med rådande beskattningspraxis ska de anslutningsavgifter som i tiderna har upptagits i verkets bokföring som återbetalningsbara anslutningsavgifter återbetalas till kunden i samband med att avtalet hävs. Detta kan i en situation där ett verksamhetsområde inskränks medföra en betydande kostnadsbelastning för verket.  

Planeringsskyldigheter och ekonomi

De nya skyldigheter som föreslås för vattentjänstverken, såsom utarbetande av en egendomsförvaltningsplan och precisering av kraven på beredskapsplanens innehåll, ökar vattentjänstverkens regleringsbörda och medför kostnader för vattentjänstverken. I synnerhet vid mindre verk med begränsade personalresurser kan behovet av utomstående tjänster och specialkompetens öka. Förändringstrycket kan leda till sammanslagningar av små verk och till ökad efterfrågan på externa tjänster. Utgångspunkten för lagen om vattentjänster är principen om kostnadstäckning, dvs. att alla kostnader och nödvändiga investeringar täcks med avgifter som tas ut hos kunderna. Således bedöms de nya förpliktelsernas inverkan på verkens totala ekonomi inte vara betydande, eftersom de nya kostnader som uppstår kan täckas genom höjningar av avgifterna för vattentjänster.  

Till följd av den bättre egendomsförvaltning som propositionen eftersträvar beräknas investeringarna öka inom vattentjänstsektorn. Detta ökar både användningen av tjänster som tillhandahålls av företag som producerar saneringstjänster och den lokala entreprenadverksamheten. En planmässig egendomshantering kan på lång sikt uppskattas minska verkens reparationskostnader, eftersom systematiskt underhåll minskar oväntade skador. Bättre kostnadstäckning ökar vattentjänstverkens lönsamhet genom att förhindra uppkomsten av eftersatt underhåll.  

Genom propositionen ändras inte utgångspunkten i den gällande lagen, enligt vilken det i avgifterna för vattentjänster får ingå högst en skälig avkastning på kapitalet. Alltför stora intäktsföringar kan försämra verkets möjligheter att fullgöra sina lagstadgade skyldigheter. Beaktandet av kommunens intäktsföring från verket i verkets ekonomiplanering har på lång sikt en positiv inverkan på de kommunägda vattentjänstverkens ekonomi och egendomsförvaltning. Genom egendomsförvaltningsplanen blir detta möjligt att övervaka. 

Genom förslaget preciseras vattentjänstverkens nuvarande skyldighet att förbereda sig för störningssituationer. Man vill förbättra beredskapsplaneringens nivå, och till exempel införs för verken en ny skyldighet att öva verksamheten vid störningssituationer. Likaså åläggs verken en ny skyldighet att uppdatera beredskapsplanerna. Att utvidga anmälningsskyldigheten i fråga om betydande incidenter till att omfatta alla verk är en ny uppgift, men dess sysselsättande effekt bedöms vara liten, eftersom betydande incidenter inte sker regelbundet. 

Vattentjänstverkens offentliga förvaltningsuppgift

I propositionens avsnitt om lagstiftningsordningen granskas vattentjänstverkens ställning med tanke på 124 § i grundlagen, som gäller överföring av förvaltningsuppgifter på andra än myndigheter. Enligt tolkningen utför vattentjänstverken offentliga förvaltningsuppgifter när de sköter vattentjänster inom ett av kommunen fastställt verksamhetsområde. Därför föreslås det att det till 9 § i lagen fogas en bestämmelse om straffrättsligt tjänsteansvar för vattentjänstverkens personal, enligt vilken bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar ska tillämpas på den personal vid vattentjänstverket som sköter offentliga förvaltningsuppgifter inom verksamhetsområdet. Jämfört med nuläget är ändringen inte betydande för de verk som är myndigheter inom kommunens organisation, men till exempel personalen vid kommunägda verk i aktiebolagsform omfattas för närvarande inte av bestämmelserna om tjänsteansvar. Det är fråga om en principiell ändring som är betydande för personalen vid dessa vattentjänstverk jämfört med nuläget, men i praktiken bedöms antalet situationer då bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas vara mycket litet. I förslaget lämnas kundägda vattentjänstandelslag utanför straffrättsligt tjänsteansvar på grund av verksamhetens särart och karaktär. Någon annan lösning skulle vara en utmaning för vattentjänstandelslagsverksamheten som i stor utsträckning utförs som talkoarbete utan ersättning. 

Enligt tolkningen av 124 § i grundlagen blir även de allmänna förvaltningslagarna i fortsättningen tillämpliga på vattentjänstverken när de sköter vattentjänster inom ett verksamhetsområde. För de verk som redan för närvarande är myndigheter ändras läget inte jämfört med nuläget. Däremot kommer de verk som inte är myndigheter att börja omfattas av bestämmelserna i enlighet med de allmänna lagarnas bestämmelser om tillämpningsområde och definition av myndigheter. Eftersom vattentjänstverkens offentliga förvaltningsuppgift, alltså att sörja för vattentjänsterna, är faktisk förvaltningsverksamhet, vilket betyder att den inte innebär utövning av offentlig makt, är skyldigheten att tillämpa de allmänna förvaltningslagarna till sina verkningar begränsad. Den faktiska förvaltningsverksamheten omfattar inte behandling av förvaltningsärenden, vilket betyder att tillämpningen av exempelvis förvaltningslagen närmast begränsas till principerna om god förvaltning och inte heller språklagens bestämmelser är tillämpliga i någon betydande omfattning. Offentlighetslagen tillämpas enligt sitt tillämpningsområde på dem som sköter offentliga uppdrag när de utövar offentlig makt. Bestämmelserna i offentlighetslagen ska inte heller i fortsättningen gälla de vattentjänstverk som inte är myndigheter. I fråga om tillämpningen av offentlighetslagen bör man däremot beakta den utvidgning av offentlighetslagens tillämpningsområde som redan ingår i den gällande lagen om vattentjänster och som gäller miljöinformation som vattentjänstverken innehar (16 a §). Inte heller blir tillämpningen av andra allmänna förvaltningslagar omfattande i den faktiska förvaltningsverksamheten, vilket innebär att de praktiska konsekvenserna för vattentjänstverkens verksamhet bedöms vara rätt begränsade. 

Ändring av definitionen av vattentjänstverk

Ändringen av definitionen av vattentjänstverk innebär att alla verk som överskrider den föreskrivna storleksgränsen är vattentjänstverk som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster. Motsvarande definition som baserar sig på verkets storlek användes fram till 2014. Ändringen av definitionen av vattentjänstverk påverkar ställningen för kunderna hos de verk som börjar omfattas av lagens tillämpningsområde och hos de verk som inte omfattas av definitionen i förhållande till de verk som levererar vattentjänsterna. Antalet verk som börjar omfattas av definitionen och antalet verk som inte längre ska omfattas av den är nästan lika stort. De verk som börjar omfattas av definitionen har dock fler kunder än de verk som inte längre ska omfattas av definitionen. 

Ändringen av definitionen innebär att tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster börjar omfattar cirka 230 sådana verk som på grund av sin storlek uppfyller de krav som ställs i definitionen, men som när lagen träder i kraft inte har något av kommunen godkänt verksamhetsområde. Dessa verk ska i fortsättningen uppfylla förutsättningarna enligt lagen om vattentjänster. Dessa verk har omfattats av lagen om vattentjänster fram till 2013 och har fram till dess iakttagit bestämmelserna i lagen om vattentjänster. Dessa verk ska inte heller efter ändringen av definitionen omfattas av de bestämmelser i lagen som är bundna till verksamhetsområdet, om det inte vid bedömningen av verksamhetsområde anses motiverat att fastställa ett verksamhetsområde för dem. Övergångsbestämmelserna ger verken tillräckligt med tid att vidta de nya åtgärder som krävs, såsom att utarbeta en beredskapsplan. Ändringen förbättrar rättssäkerheten för kunderna hos de vattentjänstverk som börjar omfattas av lagens tillämpningsområde och förtydligar förhållandet mellan lagen om vattentjänster och hälsoskyddslagstiftningen.  

Ändringen av definitionen av vattentjänstverk innebär också att cirka 240 sådana vattentjänstverk för vilka ett verksamhetsområde har fastställts, men som i ledningsnätet levererar mindre än 10 kubikmeter hushållsvatten per dygn eller betjänar färre än 50 personer, eller som tar emot mindre än 10 kubikmeter spillvatten per dygn eller betjänar färre än 50 personer, inte omfattas av den ändrade definitionen av vattentjänstverk. Ändringen kan anses vara motiverad, eftersom en stor del av förpliktelserna enligt lagen om vattentjänster i praktiken har visat sig vara för tunga för dessa allra minsta verk. Med tanke på målen för lagen om vattentjänster är det inte heller behövligt att dessa allra minsta verk ska omfattas av lagens tillämpningsområde.  

De minsta verken ska också efter ändringen av definitionen omfattas av social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001). Eftersom det dock finns sådana små verk för vilka ett verksamhetsområde har fastställts, föreskrivs det genom övergångsbestämmelsen att de bestämmelser i lagen om vattentjänster som gällde vid lagens ikraftträdande ska tillämpas också inom dessa verks verksamhetsområden. Kommunen kan i samband med att beslutet om ett verksamhetsområde ses över besluta om upphävande av verksamhetsområdet, om förutsättningarna för upphävande uppfylls. När verksamhetsområdet för ett verk upphävs faller dessa små verk helt utanför tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster. 

4.2.1.3  Konsekvenser för den kommunala ekonomin

Bedömningen av konsekvenserna för den kommunala ekonomin fokuserar på den kommunala ekonomin utanför vattentjänstverksamheten. Ett vattentjänstverk kan vara en del av kommunkoncernen till exempel som balansenhet eller affärsverk, men enligt lagen om vattentjänster ska verkets ekonomi vara avskild i kommunens bokföring. Vattentjänstverket täcker kostnaderna för skötseln av de uppgifter som anvisats det genom avgifter som det tar ut. Således bedöms propositionens konsekvenser för den kommunala ekonomin separat från propositionens konsekvenser för vattentjänstverkens ekonomi. 

Planering av utvecklingen av vattentjänsterna

Enligt förslaget ska vattentjänstverkets verksamhetsområde kontrolleras åtminstone vart tionde år. Tidigare har frekvensen av kontrollerna inte angetts i lag. Lagen om vattentjänster förutsätter också för närvarande att verksamhetsområdet ändras vid behov, alltså att verksamhetsområdena hålls uppdaterade. Ändringen stärker detta mål genom att fastställa en förpliktande tidsfrist för kontrollintervallet. Genom den föreslagna ändringen åläggs kommunen att fatta beslut minst vart tionde år också om att verksamhetsområdet fortfarande är aktuellt utan ändringar. Detta säkerställer för invånarna och vattentjänstverket att definitionen av verksamhetsområde motsvarar den rådande situationen. Den nya administrativa arbetsmängd som fattandet av ett sådant nytt beslut så sällan kräver är liten.  

Till övriga delar förändras kommunens skyldighet att besluta om ett verksamhetsområde för vattentjänsterna och att kontrollera områdesindelningen inte väsentligt. I förslaget preciseras dessutom kraven på innehållet i definitionen av verksamhetsområde och i vilken form verksamhetsområdet ska fastställas. Detta kan medföra att kommunerna behöver låta definiera verksamhetsområdet som köpta tjänster i form av konsultarbete. Anskaffningspriset för sådant konsultarbete till kommunen är vanligen 10 000–20 000 euro beroende på sättet att ordna vattentjänsterna, omfattningen av förändringarna i markanvändningen och boendet efter den senaste kontrollen av verksamhetsområdet samt nivån på tillgänglig utgångsinformation och den tidigare definitionen av verksamhetsområde. Kostnaderna för konsultarbetet fördelar sig på flera år, eftersom intervallet mellan behovet av att göra en omfattande bedömning kan vara till och med över tio år, om det inte har bedömts finnas behov av att ändra verksamhetsområdet. Den mängd eget arbete som kommunens personal behöver för att styra arbetet kan anses motsvara högst den arbetsmängd som också tidigare har behövts för att bedöma om verksamhetsområdet är aktuellt i enlighet med den gällande lagen. I många fall överförs arbetet från kommunens egen personal till en konsult, varvid anlitandet av konsulten frigör arbetstid för kommunens egen personal. Således blir de nya kostnader som den föreslagna ändringen medför för kommunen i sin helhet små. Under den föreslagna övergångsperioden kan beslutet om verksamhetsområde bli föremål för granskning tidigare än annars, vilket medför en liten tillfällig ökning av arbetsmängden. Enligt förslaget ska kommunen lämna uppgifterna om verksamhetsområdet i form av maskinläsbar geografisk information till Finlands miljöcentral. Den nya arbetsmängd som denna uppgift medför är liten. 

Kommunen är enligt den gällande lagen om vattentjänster skyldig att utveckla vattentjänsterna inom sitt område. Enligt förslaget ska kommunerna i fortsättningen som en rapport om utvecklingsarbetet utarbeta en vattentjänstplan för vilken det i lagen ställs enhetliga krav på innehållet. Vattentjänstplanen ska godkännas i enlighet med förvaltningsstadgan och hållas uppdaterad. En del kommuner kommer att utarbeta en vattentjänstplan som eget arbete medan andra låter göra det som konsultarbete. Anskaffningspriset för sådant konsultarbete till kommunen är vanligen 15 000–50 000 euro beroende på sättet att ordna vattentjänsterna, förändringar i markanvändningen och boendet samt nivån på den tillgängliga utgångsinformationen. Den mängd eget arbete som kommunens personal behöver för att styra konsultarbetet är mindre än vad som har behövts för att sörja för utvecklandet av vattentjänsterna i enlighet med den gällande lagen, varvid anlitandet av en konsult frigör arbetstid för kommunens personal. Om en vattentjänstplan utarbetas av kommunen som eget arbete, ökar sannolikt mängden eget arbete som används för att utveckla vattentjänsterna något. Kostnaderna för en vattentjänstplan som kommunen gör som eget arbete kan uppskattas till cirka 5 000–20 000 euro, varav största delen dock inte är nytt arbete som föranleds av den föreslagna lagändringen, eftersom planering av ordnandet av vattentjänster också tidigare har förutsatts i lagen och det nu endast har föreslagits preciserande innehållskrav. Uppdateringsintervallet för en vattentjänstplan är flera år, varvid kostnaderna för den nya vattentjänstplanen betraktat på årsnivå blir några tusen euro, vilket sannolikt sparas in i form av en smidigare verksamhet som följer av planenligheten. 

Utarbetandet av en vattentjänstplan och utförandet av en regelbunden bedömning av verksamhetsområdet medför på riksnivå en årlig kostnad på sammanlagt drygt en miljon euro för kommunerna, om man antar att vattentjänstplanen uppdateras med i genomsnitt fem års mellanrum och verksamhetsområdet ses över med 10 års mellanrum. Detta motsvarar i stort sett den direkta besparing som eftersträvades genom 2014 års ändring av lagen om vattentjänster, genom vilken kommunernas skyldighet att utarbeta en utvecklingsplan för vattentjänster slopades. En positiv effekt av utarbetandet av en vattentjänstplan är dock att planeringen av kommunens verksamhet förbättras och effektiviseras till exempel vid planeringen av markanvändningen och prognostiseringen av vattentjänsternas regionala tillgänglighet. Den ökade planenligheten medför besparingar i kommunens och vattentjänstverkets verksamhet, och utarbetandet av en vattentjänstplan och kontrollerandet av verksamhetsområdet kan således enligt en helhetsbedömning inte anses medföra kostnader för kommunerna. 

Övervakning och säkerställande

Enligt lagstiftningsförslaget ändras definitionen av vattentjänstverk så att vattentjänstverket definieras enligt den levererade eller mottagna vattenmängden eller antalet vattenanvändare och inte längre enligt om verket har ett av kommunen godkänt verksamhetsområde. I och med ändringen kommer cirka 230 verk att börja omfattas av lagens tillämpningsområde medan cirka 240 verk kommer att falla utanför dess tillämpningsområde. Verk som inte längre ska omfattas av lagen omfattas av social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter (401/2001), vilket betyder att de fortfarande övervakas, men endast i fråga om vattnets kvalitet i enlighet med vad som föreskrivs i förordningen. Antalet verk som övervakas enligt lagen om vattentjänster ändras alltså inte väsentligt, varvid ändringen av definitionen inte har någon betydande inverkan på de kommunala hälso- och miljövårdsmyndigheternas tillsynsarbete. Ändringen kan underlätta de kommunala myndigheternas arbete, eftersom de verk som ska övervakas är desamma som de verk som övervakas enligt hälsoskyddslagen. 

Den föreslagna ändringen av anslutningsskyldigheten kan för den kommunala miljövårdsmyndigheten medföra fler ansökningar än tidigare om befrielse från anslutning till vattentjänstnät inom områden utanför tätorter. Det medför också ett engångsbehov av att informera om konsekvenserna av ändringen. Förslaget ger kommunen möjlighet att täcka kostnaderna för det arbete som behandlingen av ansökningar om befrielse orsakar med en ny avgift som tas ut hos sökanden. Den avgift som tas ut för ansökan minskar sannolikt också antalet onödiga ansökningar. Ändringens kostnadseffekter kan bedömas vara små, om kommunen beslutar att ta ut en avgift för ansökningarna. 

Enligt det tillägg som föreslås ska kommunen vidta åtgärder för att säkerställa att vattentjänsterna fungerar, om vattentjänstverket inom det verksamhetsområde som kommunen fastställt inte klarar av att sköta vattentjänsterna på det sätt som avses i lagen. Ändringen medför ingen ny uppgift för kommunen, utan stärker och förtydligar endast nuläget när det gäller kommunens skyldighet att ordna vattentjänster i situationer där vattentjänster ska säkerställas. Även om utgångspunkten för lagen om vattentjänster är att alla kostnader för vattentjänster ska täckas med kundavgifter, är det möjligt att ett vattentjänstverk som befinner sig i en ekonomiskt svår situation också orsakar press på kommunens ekonomi. Om höjningarna av vattenavgifterna inte räcker till för att förbättra vattentjänstverkets ekonomiska situation och vattentjänstverket har ett stort eftersatt underhåll, kan det uppstå situationer där kommunen behöver stödja vattentjänstverkets verksamhet ekonomiskt. Vid stödjandet ska bestämmelserna om statligt stöd beaktas. Syftet med de planeringsskyldigheter som i denna proposition åläggs kommunerna och vattentjänstverken är att sådana situationer inte ska uppstå. 

Kommunernas intäktsföring

I förslaget stärks principen om kostnadstäckning för vattentjänstverksamheten genom att det föreskrivs att en skälig avkastning får betalas på kapitalet, förutsatt att verkets investeringar och driftskostnader i första hand kan täckas i enlighet med den nya egendomsförvaltningsplanen. Målet har redan i den gällande lagen om vattentjänster varit att på motsvarande sätt styra till en skälig intäktsföring så att avgifterna i första hand täcker verksamhetskostnaderna så att egendomen sköts på ett hållbart sätt och avgifterna hålls på en skälig nivå. Förslaget ändrar således inte principen om intäktsföring och påverkar således inte den kommunala ekonomin, om kommunerna har handlat i enlighet med den princip som anges i lagen. 

Bevarande av kommunernas ägande (helheten Vattnet är vårt)

För att bedöma de kommunalekonomiska konsekvenserna av lagstiftningslösningen Vattnet är vårt utreddes kommunernas och de kommunägda vattentjänstverkens ekonomi. Undersökningsmaterialet bestod av resultat- och balansräkningsuppgifter för kommunerna på det finländska fastlandet samt resultat- och balansräkningsuppgifter för de vattentjänstverk som ägs av dessa kommuner. Uppgifter om förhållandet mellan de granskade kommunernas vattentjänstverks rörelsevinst och balansräkning och kommunernas kalkylerade omsättning och balansräkning samt förhållandet mellan verkets och kommunens nettoförmögenhet 2023 finns i tabell 2 i de andra bilagor som finns i slutet av denna proposition. 

Utredningen begränsades till att gälla kommuner där vattentjänstverkets organisationsform är ett affärsverk, ett vattentjänstverk med avskild redovisning, någon annan balansenhet i kommunen eller ett aktiebolag. Från granskningen uteslöts vattentjänstverk i andelslagsform, regionala verk som ägs av flera kommuner samt partivattentjänstverk. I materialet inkluderades inte heller organisationer där kommunen har minoritetsinnehav eller kommuner där kommunens centrala vattentjänstfunktioner har fördelats på flera organisationer. Med avvikelse från denna avgränsning har vattentjänstverken i Helsingfors, Esbo, Vanda, Grankulla och Åbo inkluderats i materialet på grund av deras riksomfattande betydelse. Som informationskälla användes Statskontorets tjänst Granskaförvaltningen samt Orbis-databasen (Bureau van Dijk). 

Kravet på att vattentjänstverken ska behållas i kommunal ägo i enlighet med 4 c § begränsar kommunens möjligheter att besluta på vilket sätt den fullgör sin lagstadgade skyldighet att ordna vattentjänster. Ändringen begränsar också kommunens urval av metoder för att hantera sin ekonomi, eftersom kommunen i praktiken inte har möjlighet att sälja ett vattentjänstverk för att få ett engångsbelopp som motsvarar dess värde.  

Balansvärdena för de kommunägda vattentjänstverken utgör i regel mindre än 20 % av ägarkommunens balansräkning, vilket innebär att vattentjänstens tillgångspost inte är särskilt betydande i förhållande till kommunens hela egendom (Figur 4). För landsbygdskommuner är förhållandet mellan balansräkningarna mindre än så, i 46 % av landsbygdskommunerna är förhållandet under 10 % och i 47 % av dem mellan 10 och 20 %, vilket innebär att vattentjänstverkens andel av landsbygdskommunernas balansräkning är mindre betydande. Å andra sidan förekommer det fler ytterlighetsfall i landsbygdskommunerna.  

Figur 4. Förhållandet mellan vattentjänstverkens och kommunernas balansräkningar efter kommuntyp (2023) 

De största skillnaderna mellan kommunerna i deras balansräkningar beror på skillnaderna i bokföringskontona ”investeringar” och ”andra byggnader än bostadshus”. Balansräkningens värde per invånare i de olika kommunerna varierar mellan cirka 4 000 euro och 25 000 euro. Till sitt balansvärde i euro är den andel som binds till kommunens ägande från miljoner till hundratals miljoner euro beroende på vattentjänstverkets storlek. Den sammanlagda summan av balansräkningarna för de vattentjänstverk som ingick i granskningen är 6,7 miljarder euro. 

På motsvarande sätt är variationen stor när det kommer till verkens omsättning i förhållande till kommunens ekonomi. Vattentjänstverkets omsättning i förhållande till kommunens kalkylerade omsättning, dvs. summan av verksamhetsintäkter, skatteinkomster och statsandelar, är i regel under 10 %. Också vattentjänstverkens rörelsevinst i förhållande till kommunens kalkylerade omsättning är rätt liten och ligger i regel under 2 % (Tabell 2). Förhållandet mellan balansräkningarna är större än förhållandet mellan omsättningarna, vilket beskriver vattentjänstbranschens kapitalintensiva karaktär (Tabell 2). Under granskningsåret 2023 hade social- och hälsovårdstjänsterna redan uteslutits ur kommunens omsättning, så tidigare var betydelsen av vattentjänsternas omsättning relativt sett ännu mindre. 

Förhållandet mellan verkets och kommunens nettoförmögenhet är en kalkylmässig granskning av förhållandet mellan det egna kapitalet, avskrivningsdifferensen och summan av de frivilliga reserverna. Avskrivningsdifferensen och reserverna är poster som kan jämställas med eget kapital. Relationstalet beskriver verkets egna medel i förhållande till kommunens egna medel. I urbana kommuner är förmögenhetsförhållandet vanligen större än i landsbygdskommuner. I 20 % av de urbana kommunerna är relationstalet under 10 %, medan relationstalet i 61 % av landsbygdskommunerna är under 10 % (Tabell 2). Skillnaden mellan olika kommuntyper illustrerar hur olikartad branschens struktur är. Resultatet av beräkningen av nettoförmögenhet överensstämmer ganska väl med resultaten av jämförelsen av balansräkningarna i figur 4. 

Det är svårt att uppskatta ett verks eventuella försäljningspris, eftersom det bildas från fall till fall. Verkets eventuella försäljningspris kan också avsevärt avvika från det värde som beräknas på basis av balansräkningen. Försäljningspriset påverkas bland annat av saneringsbehovet i fråga om verkets vattentjänstegendom, verkets ekonomiska situation och tillväxtförväntningarna i fråga om affärsverksamheten. I kommuner där bosättningen förutspås minska kan man förvänta sig utmaningar när det gäller att balansera de avgiftsintäkter som det minskade antalet kunder ger upphov till mot de investeringsbehov som underhållet av vattentjänstegendomen förutsätter. I utredningen analyserades de bolagiseringsutredningar som finns offentligt tillgängliga från de senaste 10 åren. I fråga om resultaten konstaterades att det inte är möjligt att utarbeta en enkel men tillräckligt exakt beräkningsmodell som baserar sig enbart på bokslutsuppgifter för att försäljningspriset ska kunna bedömas. En tillräckligt tillförlitlig bedömning förutsätter en ansenlig mängd ytterligare uppgifter från fall till fall. 

Enligt lagen om vattentjänster får i avgifterna för vattentjänster ingå en skälig avkastning på kapitalet. När kommunen avstår från sitt innehav avstår den också från den avkastning som betalas på innehavet. Kommunens avkastning på grundkapitalet eller motsvarande ersättning varierar avsevärt. Ersättningens förhållande till kommunens kalkylerade omsättning för 2023 bedömdes med ett avkastningsmål på 6 % (Figur 5). Avkastningen beräknades som summan av intäkterna under 20 år. Den kalkylerade avkastningen på grundkapitalet (6 %, 20 år) är vanligen mindre än 10 % av kommunens kalkylerade omsättning under ett år, vilket innebär att den teoretiska intäktsföringsmöjligheten är liten i förhållande till kommunens ekonomi.  

Figur 5. Vattentjänstverkens ersättning för grundkapitalet i förhållande till kommunens kalkylerade omsättning enligt kommuntyp (2023) 

Enligt en beräkningsmässig granskning placerar sig en relativt större grupp av landsbygdskommunerna än andra kommuner i en grupp där ersättningen för grundkapitalet för vattentjänster i förhållande till kommunens omsättning är över 20 %. Landsbygdskommunerna har dock sämre möjligheter än tätortskommuner eller urbana kommuner att uppnå en avkastningsförväntning på 6 %, eftersom antalet kunder vid vattentjänstverket är mindre i landsbygdskommuner. Räknat i euro varierar den kalkylerade årliga avkastningen på grundkapitalet från hundratals euro till tiotals miljoner euro. 

Den kommunspecifika ekonomiska granskningen visar att de ekonomiska nyckeltalen och relationerna mellan dem varierar avsevärt i de finländska kommunerna och vattentjänstverken (Tabell 2). Vattentjänsterna saknar inte betydelse, men de har ingen avgörande betydelse för kommunens totala ekonomi. För kommuner som har ekonomiska svårigheter kan det vara lockande att sälja ut vattentjänstverket, men i dessa fall lockar verket inte nödvändigtvis köpare på grund av den låga avkastningsförväntningen. De verk som kan antas intressera utomstående köpare är sådana som ger en stabil avkastning. Efter den engångsersättning som en försäljning av vattentjänstverket och vattentjänstegendomen ger har kommunen inte längre möjlighet till årlig intäktsföring.  

Det har varit möjligt att sälja vattentjänstverk och vattentjänstegendom sedan lagen om vattentjänster trädde i kraft 2001, men försäljning har skett endast i mycket begränsad omfattning med undantag för försäljning av andelslag. I Finland finns det för närvarande färre än 20 vattentjänstverk i aktiebolagsform vilka till mer än hälften ägs av privata aktörer. En privat aktör som äger en majoritetsandel kan exempelvis vara en stor industriaktör som använder en betydande del av verkets produktionskapacitet. Största delen av de privata ägarna är dock privatpersoner som äger en andel i ett litet vattentjänstverk där de är kunder. För närvarande finns det uppenbarligen inga privata investerare som ägare av vattentjänstverk, men här finns det ingen täckande statistik att tillgå. Utifrån detta verkar det som om det inte har varit lönsamt för kommunerna att sälja vattentjänstverken eller att privata aktörer inte har varit intresserade av att köpa dem. 

En central princip för vattentjänstverkens ekonomiska verksamhet är att de kundavgifter som tas ut för vattentjänsterna ska täcka kostnaderna. Avgifterna för vattentjänster ska enligt 18 § i lagen om vattentjänster vara sådana att det på lång sikt är möjligt att täcka vattentjänstverkets ny- och reparationsinvesteringar och kostnader. Eftersom vattentjänstverken enligt lagen ska täcka kostnaderna för sin verksamhet med avgifter som tas ut av kunderna, medför ägandet av vattentjänstverken och vattentjänstegendomen inga faktiska kostnader för kommunerna. 

Således hindrar bestämmelserna om försäljningsförbud kommunerna från att få engångsersättning vid en försäljning samtidigt som de säkerställer att kommunerna kan intäktsföra regelbunden skälig avkastning på sitt kapital från ägande av vattentjänstverk och vattentjänstegendom. 

Den förköpsrätt som föreslås för kommunen möjliggör köp av vattentjänstandelslag och nuvarande privata vattentjänstverk vid en försäljning, men förpliktar inte kommunen att utnyttja denna rätt. Hittills har det även på riksnivå varit mycket sällsynt att vattentjänstverk säljs, så det kan antas att behovet att bedöma användningen av förköpsrätten är en mycket exceptionell situation som inte kan anses ha återkommande eller regelbundna konsekvenser för kommunen. 

Beslut i ärenden som gäller vattentjänster

Förslaget förtydligar beslutsfattandet i fråga om vattentjänster i kommunerna genom att styra kommunen till att fastställa de myndigheter som beslutar om de uppgifter som föreskrivs i lagen. Detta medför ett engångsbehov att se över kommunens förvaltningsstadga, vilket kommunerna också i övrigt regelbundet gör. Som nya uppgifter som är förpliktande för myndigheterna föreslås att vattentjänstverkets verksamhetsområde ska kontrolleras minst vart tionde år och att kommunens vattentjänstplan ska godkännas. Dessa behandlas mer sällan än årligen, så den ökade arbetsmängden inom beslutsfattandet är liten. En ny uppgift som föreslås i propositionen är dessutom att fatta beslut om utnyttjande av en eventuell förköpsrätt vid en eventuell försäljning av ett vattentjänstverk inom kommunens område. 

4.2.1.4  Konsekvenser för de offentliga finanserna och samhällsekonomin

Förslaget har inga konsekvenser för statsfinanserna och det medför inget finansieringsansvar för staten. Med tanke på samhällsekonomin är det nödvändigt att trygga vattentjänsternas kritiska infrastruktur och säkerställa deras funktionssäkerhet.  

4.2.2  Miljökonsekvenser

En effektivisering av underhållet av vatten- och spillvattennätet bland annat genom skyldigheten att utarbeta en egendomsförvaltningsplan och en bättre kostnadstäckning för avgifterna minskar mängden vattenläckage och därmed förbrukningen av vatten, kemikalier och energi. När driftsstörningarna i vattentjänsterna minskar, minskar vattentjänsternas miljöbelastning, såsom överströmning av avloppsvatten. Också de skador på den byggda miljön, såsom vägar, som orsakas av att vattenledningar går sönder minskar på lång sikt tack vare en effektivare egendomsförvaltning. Däremot minskar den obligatoriska grundavgiften bruksavgiftens andel av avgifterna för vattentjänster, vilket kan minska avgifternas styrande effekt på vattenförbrukningen i synnerhet hos fastigheter som för närvarande har en mycket låg vattenförbrukning. 

Vattentjänstverkens förbättrade riskhantering och beredskap för störningssituationer ökar vattentjänsternas flexibilitet och anpassningsförmåga när omvärlden förändras till exempel i och med klimatförändringarna. Vattentjänstverken förutsätts i och med de nya beredskapsskyldigheterna ha bättre beredskap för torka och översvämningar samt andra extrema väderfenomen, vilket stärker vattentjänstverksamhetens anpassning till klimatförändringarna och de extrema fenomen som de medför. Utarbetandet av en mer detaljerad och omsorgsfull beredskapsplan styr planeringen av anskaffningen av hushållsvatten samt beredskapen, och till exempel ibruktagandet av alternativa vattenkällor gör det möjligt att optimera vattenanvändningen vid torka. Sanering av ledningsnät minskar mängden vattenläckage, vilket för sin del minskar behovet av pumpning och därigenom energiförbrukningen och vattentjänstverkens koldioxidfotavtryck. 

Kommunens vattentjänstplan är ett verktyg för att utveckla vattentjänsterna på ett övergripande plan. En noggrannare definition av vattentjänstverkens verksamhetsområden stöder i fråga om infrastrukturen för vattentjänsterna utformandet av samhällsstrukturen i överensstämmelse med planläggningen. I samband med uppdateringen av avgränsningen av ett verksamhetsområde gör kommunen en bedömning av behovet av anslutning till vattentjänsterna, och ändamålsenliga områden med tanke på hälsoskyddet börjar omfattas av de centraliserade vattentjänsterna när de ekonomiska villkoren uppfylls. Den befrielse från anslutningsskyldigheten som propositionen möjliggör är sällan det bästa alternativet med tanke på miljön. Ett centraliserat spillvattennät förbättrar den lokala miljöns tillstånd. Befrielse från anslutningsskyldigheten utgör dock ett undantag från huvudregeln. Befrielse får inte beviljas om det fastighetsspecifika vattentjänstsystemet inte uppfyller kraven enligt hälsoskyddslagen och miljöskyddslagen. Enstaka befrielser bedöms inte ha någon betydande inverkan på den lokala miljöns tillstånd. 

Baserat på internationella erfarenheter har överföring av vattentjänstverk och vattentjänstinfrastruktur till privat ägo kunnat leda till att vattentjänsternas negativa miljökonsekvenser har ökat. Således kan behållandet av kommunens ägande inom vattentjänsterna anses trygga vattentjänstverkens miljömässigt hållbara verksamhet. 

4.2.3  Andra konsekvenser för människor och samhälle

4.2.3.1  Grundläggande och mänskliga rättigheter

Vilka aspekter av de grundläggande och mänskliga rättigheterna som är förknippade med vattentjänsterna beskrivs i avsnitt 2.5 i denna proposition. Dessutom behandlas frågor om grundläggande fri- och rättigheter i anslutning till propositionen i avsnittet om lagstiftningsordningen (12) i denna proposition. Genom de föreslagna ändringarna i lagstiftningen stärks de redan i nuläget centrala bestämmelserna om tryggande av vattentjänsterna. Ändringarna bedöms förbättra vattentjänstverkens egendomsförvaltning, beredskap och kommunernas ägarpolitik, vilket för sin del ytterligare tryggar medborgarnas rättigheter och tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna vatten och sanitet. Dessutom kan behållande av det kommunala ägandet inom vattentjänsterna anses trygga tillgodoseendet av de mänskliga rättigheterna vatten och sanitet i Finland också i framtiden genom att det säkerställs att de risker i samband med privatisering av vattentjänsterna som hänför sig till avgifterna för vattentjänster och till annan verksamhet inte realiseras. Driftsäkra vattentjänster minskar miljöriskerna och främjar på så sätt tillgodoseendet av de grundläggande miljörättigheterna. 

Genom propositionen ändras inte de grundläggande utgångspunkter för ordnandet av vattentjänster vilka innebär att det i Finland i regel inte finns tillgång till centraliserade vattentjänster utanför tätbebyggda områden. Tillgången till centraliserade vattentjänster beror å ena sidan på kommunens lagstadgade bedömning av räckvidden av sin organiseringsskyldighet, å andra sidan på driftigheten hos invånarna i området. Det kan anses att detta befintliga system är förenat med utmaningar i fråga om likabehandlingsaspekten, eftersom kommuninvånarna befinner sig i olika ställning beroende på i vilket område av kommunen de bor. Det finns emellertid många kommuninvånare som omfattas av fastighetsspecifika vattentjänster och som inte vill ansluta sig till ledningsnätet på grund av kostnaderna för anslutning. Den genom denna proposition ändrade anslutningsskyldigheten och dess konsekvenser för hushållen bedöms ovan i avsnitt 4.2.1. 

4.2.3.2  Myndigheter

Förslaget påverkar inte uppgiftsfördelningen mellan staten och kommunerna. Behörigheten och uppgiftsfördelningen vid tillsynen enligt lagen om vattentjänster förtydligas och preciseras för de statliga (närings-, trafik- och miljöcentralen) och kommunala (miljövårdsmyndigheten och hälsoskyddsmyndigheten) tillsynsmyndigheterna enligt lagen. Förtydligandet av tillsynsmyndigheternas uppgifter gör det lättare för medborgarna att hitta den behöriga myndigheten i olika situationer.  

De nya bestämmelserna ökar temporärt den kommunala miljövårdsmyndighetens uppgifter i synnerhet vid behandlingen av ansökningar om befrielse. Ändringens kvantitativa konsekvenser beskrivs i avsnitt 4.2.1. Förslaget gör det emellertid möjligt att ta ut en avgift för behandlingen av ansökan, vilket kan täcka kostnaderna för behandlingen. Den möjlighet som föreskrivs för den kommunala miljövårdsmyndigheten att ta ut avgifter för behandlingen av ansökningar om befrielse ger bättre möjligheter än tidigare till en behövlig resursökning i myndighetsverksamheten.  

För att genomföra en avreglering stryks genom förslaget den kommunala miljövårdsmyndighetens skyldighet att alltid begära utlåtande av hälsoskyddsmyndigheten när en ansökan om befrielse från anslutningsskyldigheten behandlas. Enligt förslaget kan utlåtande begäras vid behov. Detta minskar den administrativa bördan i situationer där en ansökan kan avgöras utan hälsoskyddsmässiga aspekter. 

Tillsynen över de nya bestämmelserna ökar närings-, trafik- och miljöcentralens arbetsmängd. Inverkan bedöms dock inte vara betydande, och uppgifterna kan därför skötas genom omorganisering av de nuvarande uppgifterna och effektivisering av verksamheten. Övervakningen av genomförandet av de nya tillsynsuppgifterna, såsom egendomsförvaltningsplanen, förutsätter utbildning och anvisningar, vilket det bör satsas på. 

Uppdaterad information om verksamhetsområdena och tillgången till informationen förbättrar kommuninvånarnas tillgång till information. Kommunen behöver inte själv upprätthålla en webbplats där verksamhetsområdena för alla vattentjänstverk som är verksamma inom kommunens område finns som kartuppgifter. Finlands miljöcentral upprätthåller tjänsten vatten.fi, där det finns en betydande mängd vatteninformation som medborgarna och myndigheterna använder, och avsikten är att uppgifter om verksamhetsområdena ska samlas i samma tjänst. Uppdaterad information om verksamhetsområdena underlättar tillsynsmyndigheternas arbete. Lämnandet av uppgifter om verksamhetsområden till Finlands miljöcentral utgör en extra åtgärd för uppgiftslämnaren. 

4.2.3.3  Demokrati- och rättsstatsutveckling

Medborgarinitiativet Vattnet är vårt fanns för undertecknande i tjänsten för medborgarinitiativ i januari–februari 2020. I initiativet föreslogs att det utifrån medborgarinitiativet ska inledas beredning av lagstiftning som förhindrar att offentligt ägda vattentjänstfunktioner säljs till kommersiella privata aktörer samt att ägandet fortsatt bör hållas kvar hos den offentliga sektorn. Initiativet fick stor medieuppmärksamhet och samlade redan på ett dygn över 40 000 underskrifter, det slutliga antalet stödförklaringar var över 89 000. Synnerligen exceptionellt blev initiativet under riksdagsbehandlingen, eftersom det blev det fjärde medborgarinitiativ som någonsin godkänts och det första som godkänts enhälligt. Denna lagstiftningsändring som grundar sig på initiativet visar att medborgarna har inflytande och möjligheter att delta. 

De föreslagna ändringarna förbättrar också transparensen i uppgifter om vattentjänster. Genom propositionen preciseras sådana saker som ska tas upp i vattentjänstverkens verksamhetsberättelse, såsom grunderna för vattenavgiften, och säkerställs det att kunderna har tillgång till dessa uppgifter. Tillgången till information om verksamhetsområdena förbättras via Finlands miljöcentrals användarvänliga webbplats. 

Genom propositionen uppdateras lagens bestämmelser om ändringssökande. Säkerställandet av att det föreskrivits om möjligheterna att söka ändring bidrar till att de grundläggande rättsstatsprinciperna iakttas. 

4.2.3.4  Säkerhet

Genom de föreslagna ändringarna i lagstiftningen stärks driftssäkerheten och beredskapen inom vattentjänsterna. Vattentjänsterna är en livsviktig säkerhetskritisk funktion i samhället och tryggandet av en störningsfri drift främjar den nationella säkerheten och försörjningsberedskapen. Tillförlitliga vattentjänster tryggar matförsörjningen, hälso- och sjukvårdstjänsterna och flera andra strategiska uppgifter med tanke på säkerheten i samhället. I samma riktning inverkar behållandet av det offentliga ägandet och bestämmande inflytandet i vattentjänstverken och i sådan vattentjänstegendom som betraktas som kritisk infrastruktur. Enligt förslaget ska egendom inte få säljas till utländska eller inhemska privata aktörer, vilket säkerställer att kritisk infrastruktur inte kan användas till exempel för instrumentaliserad hybridpåverkan. Förslaget säkerställer också att utmaningar i en privat aktörs verksamhet, såsom konkurs, inte äventyrar produktionen av tjänster. 

I lagstiftningsförslaget preciseras det att det på verksamhetsområdeskartor inte får anges var objekt för kritisk infrastruktur, såsom vattentäkter eller ledningsnät, finns. Denna förtydligande bestämmelse bidrar till att förbättra säkerheten, eftersom frågans betydelse i och med förändringarna i den säkerhetspolitiska miljön accentuerats för dem som framställer och publicerar kartor. Det är motiverat att hålla beredskapsplanen för vattentjänster hemlig för att garantera säkerheten i verksamheten vid vattentjänstverken. Av beredskapsplanerna framgår till exempel förbindelser i ledningsnätet från vilka man i hushållsvattennätet kan lägga till kemikalier samt strategiska anordningar som är sårbara vid störningar i eldistributionen. Genom bestämmelsen preciseras inte bara tillgången till uppgifter utan också en ändamålsenlig behandling av uppgifterna hos myndigheterna. Vattentjänsternas säkerhet förbättrar också säkerheten i vardagen.  

De bestämmelser om lämnande och publicering av uppgifter som föreslås i lagen förbättrar tillgången till och användbarheten av vattentjänstverkens uppgifter både för vattentjänstverkens kunder och för myndigheterna. Det är emellertid viktigt att inom vattentjänsterna beakta vilka uppgifter som kan publiceras öppet och vilka uppgifter som inte ska publiceras. Genom de föreslagna bestämmelserna förtydligas detta för att den offentliga behandlingen av olika slags uppgifter ska vara klar för vattentjänstverken, kommunerna, tillsynsmyndigheterna och medborgarna. 

4.2.3.5  Landsbygden

Lagstiftningsförslaget har vissa konsekvenser som skiljer sig åt mellan stadsområden och landsbygden. Propositionen har utarbetats så att förutsättningarna för hållbara och driftsäkra vattentjänster ska kvarstå också på landsbygden. 

Ändringen av definitionen av vattentjänstverk påverkar huvudsakligen ställningen för de vattentjänstandelslag som är verksamma på landsbygden eller i tätorters randområden, eftersom kommunala vattentjänstverk nästan alltid har ett fastställt verksamhetsområde. Den administrativa bördan minskar hos mycket små andelslag. Dessa aktörer ska i fortsättningen omfattas av social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvalitetskrav på och kontrollundersökning av hushållsvatten i små enheter. Ändringen av definitionen innebär emellertid att nya organisationer börjar omfattas av lagens tillämpningsområde. Den ändrade definitionen innebär att dessa verk åläggs samma administrativa börda som andra verk i samma storleksklass. Ändringen kan också leda till investeringsbehov, om eftersatt sanering upptäcks i och med egendomsförvaltningen. Målet är att dessa verks driftssäkerhet förbättras, eftersom verken ska se till att skyldigheten att ha beredskap för störningssituationer fullgörs. 

I enlighet med Vattnet är vårt-beslutet ska vattentjänstverksverksamhet i andelslagsform vara möjlig även i fortsättningen. Som verksamhetsform lämpar sig andelslag väl för vattentjänster, och erkännandet av verksamhetsformen på lagstiftningsnivå kan höja andelslagsverksamhetens status. Verksamheten i andelslagsform ska dock motsvara kraven i lagstiftningen och enbart talkoarbete räcker nödvändigtvis inte. En eventuell negativ effekt av den föreslagna regleringen kan vara att finansieringskostnaderna stiger för de vattentjänstandelslag som bildas efter lagens ikraftträdande, om finansiärerna bedömer att försäljningsbegränsningarna utgör en verksamhetsrisk. 

Den kontroll av verksamhetsområden som utförs av kommunerna och i samband med vilken ett verksamhetsområde antingen utvidgas, inskränks eller helt upphävs, gäller särskilt områden som till övervägande del består av landsbygd. Ur invånarnas synvinkel har ändringen både positiva och negativa konsekvenser. Kontrollen och uppdateringen av verksamhetsområdena tryggar invånarnas rätt till tillgång till vattentjänster. Vid fastställandet av områden kommer det emellertid oundvikligen att dyka upp enskilda objekt som ligger utanför tätorterna och där den skyldighet att ansluta sig till nätet som uppkommer i och med godkännandet av verksamhetsområdet inte är ändamålsenlig ur invånarens synvinkel. I dessa fall kan fastighetens ägare eller innehavare ansöka om befrielse från anslutningsskyldigheten. Inskränkning och upphävande av verksamhetsområden inverkar på invånarnas situation i området, men samtidigt får ett verksamhetsområde inte inskränkas eller upphävas så att en fastighet som omfattats av centraliserade vattentjänster blir helt utan vattentjänster. Kommunen ska i samband med ett beslut om inskränkning eller upphävande trygga vattentjänsterna för fastigheter utanför verksamhetsområdet. I situationer där ett verksamhetsområde inskränks eller upphävs kan de fastigheter som kommer att ligga utanför verksamhetsområdet fortfarande tillhandahållas centraliserade vattentjänster. I situationer där detta på grund av ledningsnätets ringa omfattning inte längre är tekniskt eller ekonomiskt möjligt, ska man i samband med inskränkningen av verksamhetsområdet säkerställa fastighetsspecifika vattentjänster för den fastighet som kommer att ligga utanför verksamhetsområdet. Lagändringarna kan således inte leda till en situation där en fastighet som tidigare omfattats av det centraliserade vattentjänstnätet blir helt utan vattentjänster. 

Med tanke på landsbygdens vattentjänstandelslag kommer förstärkningen av anslutningsskyldigheten för fastigheter som ligger inom verksamhetsområdet men utanför tätorten att avsevärt förbättra verksamhetens planering och lönsamhet på lång sikt, eftersom centraliserade vattentjänster är möjliga endast om antalet betalande kunder går att uppskatta med säkerhet. Också utanför tätorter ska det i fortsättningen finnas en skyldighet att ansluta sig till hushållsvatten- och spillvattennätet, om området godkänns som del av verksamhetsområdet för vattentjänstverket. Således finns det bättre ekonomiska möjligheter att anlägga nya områden med ledningsnät, eftersom antalet anslutningar kan förutses bättre än tidigare. Det är inte ekonomiskt möjligt att bygga ledningsnät överallt, även om det skulle vara invånarnas önskan att få ansluta sig till det gemensamma nätet, eftersom kostnaderna för byggande och därmed anslutning per fastighet ofta blir högre än till exempel på detaljplaneområden. 

Kommunens vattentjänstplan ska gälla hela kommunens område och alla vattentjänstverk som är verksamma inom kommunens område, även områden som inte omfattas av de centraliserade vattentjänsterna. Kommunens övergripande planering av vattentjänsterna har särskilt positiva konsekvenser för tryggandet av vattentjänsterna på landsbygden. Skyldigheten i lagstiftningen utgör ett stöd för att vattentjänsterna måste utvecklas och utvecklingsarbetet inte hamna i skymundan av andra uppgifter. God planering är på lång sikt också den förmånligaste lösningen. Utvecklingsskyldigheten innebär inte att centraliserade vattentjänster byggs upp på ett heltäckande sätt överallt, utan att det dras upp riktlinjer för var det finns behov av centraliserade vattentjänster och var utgångspunkten är fastighetsspecifika vattentjänster. För vattentjänstverk som är verksamma på landsbygden säkerställer planering av egendomsförvaltningen en långsiktig verksamhet för små vattentjänstverk. I synnerhet när det gäller sanering av långa sträckor av ledningsnätet finns det skäl att förbereda sig i god tid i förväg för att det ska vara möjligt att göra måttliga höjningar i vattenavgifterna under en tillräckligt lång tid. Planeringen av egendomsförvaltningen synliggör situationen för vattentjänstorganisationer med ekonomiska svårigheter i god tid. Det finns ett tryck på att höja vattentjänstavgifterna hos flera vattentjänstverk och i synnerhet vid de vattentjänstorganisationer på landsbygden där man har beslutat att hålla vattenavgifterna på samma nivå som i tätorter, även om kostnadstäckning inte uppnås. 

I små kommuner som till största delen består av landsbygd är antalet anställda betydligt mindre än i stora städer. Den administrativa bördan märks således eventuellt som mer betungande i alla utvecklings- och tillsynsuppgifter. Förslaget till ändring av lagen om vattentjänster gör det möjligt att ordna uppgifterna i samarbete med andra kommuner, vilket är en önskvärd utvecklingsriktning. 

5  Alternativa handlingsvägar

6  Remissvar

7  Specialmotivering

1 §.Syfte . Det föreslås att den gällande lagens syften i paragrafen kompletteras med vattentjänsternas driftsäkerhet. Syftet oklanderligt hushållsvatten som redan finns i den gällande lagen preciseras genom en informativ hänvisning till de kvalitetskrav och kvalitetsmål som föreskrivs med stöd av hälsoskyddslagen. Det föreslås dessutom att det i paragrafen görs vissa lagtekniska ändringar i formuleringarna.  

Med vattentjänsternas driftsäkerhet är målet att vattentjänsterna ska ordnas störningsfritt och driftsäkert. Detta förutsätter en övergripande beredskap inom vattentjänsterna i vilken de extrema väderfenomen som ökar i och med klimatförändringen beaktas. Det till lagen fogade nya syftet driftsäkerhet preciseras bland annat i samband med vattentjänstverkets skyldighet att hålla sig informerat och kontrollskyldighet (15 §) samt beredskapen inom vattentjänsterna (15 a §). Vattentjänsterna hör till de tjänster som är nödvändiga med tanke på samhällets funktion, och tryggandet av vattentjänsterna har identifierats som en strategisk uppgift i statsrådets principbeslut av den 16 januari 2025 om en säkerhetsstrategi för samhället. Enligt säkerhetsstrategin är syftet med att trygga vattentjänsterna att säkerställa tillgången till rent hushållsvatten samt en avloppsvattenhantering som är ändamålsenlig med tanke på hälsan och miljöskyddet. Tryggandet av vattentjänsterna omfattar hela verksamhetskedjan för vattentjänsterna från vattenkällor till utsläppsplatser för behandlat spillvatten. 

2 §.Tillämpningsområde . Det föreslås att det till paragrafen om lagens tillämpningsområde fogas ett nytt 3 mom., enligt vilket lagen om vattentjänster inte tillämpas på försvarsförvaltningens vattentjänster. Försvarsmakten förfogar över utrustning för vattentjänster, vilken den gällande lagen om vattentjänster inte tillämpas på. Försvarsfastigheter äger och driver också vattenverk från vilka hushållsvatten levereras utöver till garnisonen eller andra fastigheter som används av Försvarsmakten också till civilbefolkningen i närområdet. I dessa områden levererar Försvarsfastigheters verk hushållsvatten till samhället. I och med ändringen av definitionen av vattentjänstverk skulle dessa anläggningar eventuellt kunna börja omfattas av lagen om vattentjänster. Det är varken ändamålsenligt eller behövligt att tillämpa skyldigheterna i lagen om vattentjänster på Försvarsmaktens eller Försvarsfastigheters verksamhet, egendom och utrustning när det gäller vattentjänster.  

3 §.Definitioner . Det föreslås att de nuvarande definitionerna av vattentjänster, vattentjänstverk och kund ändras. Dessutom stryks definitionen av tätort helt och hållet, och till lagen fogas definitioner av partivattentjänstverk, vattentjänstegendom, kundägt vattentjänstandelslag och verksamhetsområde.  

Det föreslås att definitionen av vattentjänster i 1 punkten preciseras så att den också omfattar uttag av vatten för användning som hushållsvatten. Med vattentjänster avses alltså uttag, ledande, behandling och leverans av vatten för användning som hushållsvatten samt bortledande och behandling av spillvatten. Uttag av vatten har ett direkt samband med vattentjänsterna, och det är inte ändamålsenligt att uttag av vatten lämnas utanför definitionen av vattentjänster. Avsikten med ändringen är att hela kedjan inom vattentjänsterna från vattentäkten till avloppsreningsverket ska omfattas av vattentjänsterna. När det gäller spillvatten har utsläpp också i nuläget ansetts ingå i definitionen av vattentjänster, och därför föreslås det inte att detta tas in separat i paragrafen. Enligt den gällande tolkningen ingår behandling av slam och silrens, såsom torkning, rötning eller kompostering, inte i definitionen av vattentjänster. Behandling av slam är inte vattentjänster, utan avfallshantering. På motsvarande sätt som för närvarande anses inte heller separat avloppshantering och behandling av dagvatten ingå i definitionen av vattentjänster. 

Det är ändamålsenligt att hela infrastrukturen för vattentjänster omfattas av definitionen av vattentjänster. Utvidgningen av definitionen av vattentjänster innebär i praktiken till exempel att vattentjänstverkets beredskapsplan enligt 15 a § också kommer att inbegripa de risker som hänför sig till uttag av hushållsvatten och utsläpp av spillvatten samt till konstruktioner för dessa. Den föreslagna ändringen av definitionen av vattentjänster ändrar dock inte förhållandet mellan lagen om vattentjänster och vattenlagen (587/2011) eller lagen om vattentjänster och miljöskyddslagen (527/2014). Även i fortsättningen ska det föreskrivas om till exempel mängden vatten som tas och om kvalitetskraven på avloppsvatten i de nämnda lagarna och med stöd av dem. 

Det föreslås att 3 punkten om vattentjänstverk ändras så att det med vattentjänstverk i fortsättningen avses en inrättning som sköter ett samhälles vattentjänster och levererar vatten för att användas som hushållsvatten till en volym av minst 10 kubikmeter per dygn eller motsvarande minst 50 personers behov eller tar emot spillvatten till en volym av minst 10 kubikmeter per dygn eller från minst 50 personer. På så sätt är definitionen av vattentjänstverk inte längre bunden till ett verksamhetsområde. Ett syfte med ändringen är att förenhetliga definitionerna i lagen om vattentjänster och hälsoskyddslagen så att sådana anläggningar som levererar hushållsvatten och som omfattas av tillämpningsområdet för dricksvattendirektivet i fortsättningen också är sådana vattentjänstverk som avses i lagen om vattentjänster. 

Den föreslagna definitionen baserar sig på två kriterier som ska uppfyllas för att en inrättning ska betraktas som ett vattentjänstverk. För det första ska vattentjänstverket sköta ett samhälles vattentjänster. Hänvisningen till att sköta ett samhälles vattentjänster utesluter från tillämpningsområdet sådana inrättningar som sköter vattentjänsterna endast för en enskild eller några få fastigheter. Sådana är till exempel turistföretagens eller garnisonernas egna inrättningar. I regel sköter inte heller sådana industrianläggningar som har egna vattenverk ett samhälles vattentjänster när de sköter vattentjänsterna för sina egna behov. För det andra ska en inrättning leverera hushållsvatten eller ta emot spillvatten till en volym av minst 10 kubikmeter per dygn eller för minst 50 personers behov. En inrättning är således i fortsättningen ett vattentjänstverk, om den sköter ett samhälles vattentjänster och de volymer vatten den levererar eller tar emot eller antalet kunder är av den storlek som beskrivs ovan.  

Definitionen av vattentjänstverk omfattar inte heller inrättningar som inte sköter ett samhälles vattentjänster. Sådana är till exempel inrättningar som enbart har andra vattentjänstverk eller näringslivet som avtalsparter. En sådan inrättning kan dock vara ett sådant partivattentjänstverk som avses i 10 punkten. 

Kärnan i skyldigheten att sköta ett samhälles vattentjänster består i att bygga ett ledningsnät och ansluta fastigheter till det. I områden där det inte är ändamålsenligt eller ekonomiskt möjligt att bygga ett ledningsnät kan vattentjänsterna dock skötas på något annat sätt. Det är till exempel möjligt att ordna borttransport av spillvatten. En aktör som beställer transporttjänster kan betraktas som ett vattentjänstverk, om alla kriterier i definitionen av vattentjänstverk uppfylls. En aktör som utför transport på beställning av ett vattentjänstverk betraktas däremot inte som ett vattentjänstverk. Inte heller en aktör som på beställning av fastighetsägaren transporterar spillvatten bort från fastigheten betraktas som ett vattentjänstverk, eftersom det är fråga om vattentjänster för en fastighet och inte om att sköta ett samhälles vattentjänster. 

I den gällande lagen har vattentjänstverk definierats genom ett verksamhetsområde som har godkänts för det, varvid utmaningen har varit att definitionen och de skyldigheter som följer av den är oberoende av verkets storlek. I praktiken har det kunnat uppstå situationer där det för en vattentjänstorganisation med till och med tusen kunder inte har godkänts något verksamhetsområde. Eftersom huvudsakligen först ett beslut om ett verksamhetsområde har lett till att en vattentjänstorganisation omfattats av vattentjänstverkens skyldigheter enligt lagen om vattentjänster, kommer sådana inrättningar genom ändringen av definitionen att omfattas av skyldigheterna enligt lagen om vattentjänster. Ett verksamhetsområde som fastställts för ett vattentjänstverk medför på det sätt som beskrivs nedan till exempel en skyldighet att ansluta fastigheter, vilken inte uppkommer enbart genom definitionen av vattentjänstverk. 

Ett problem med den gällande lagen har också varit att verksamhetsområden ställvis har fastställts för onödigt små, till och med för bara några hus gemensamma brunnar. De skyldigheter som uppkommer genom definitionen av vattentjänstverk och genom verksamhetsområdet riktas då inte på ett ändamålsenligt sätt. Den föreslagna ändringen av definitionen leder till att sådana arrangemang i stort sett inte mer omfattas av bestämmelserna i lagen om vattentjänster, eftersom aktörer i denna storleksklass inte är sådana aktörer som avses i definitionen av vattentjänstverk. 

Ändringen av definitionen av vattentjänstverk innebär att uppskattningsvis 240 inrättningar upphör att omfattas av tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster på det sätt som föreskrivs i övergångsbestämmelserna och att uppskattningsvis 230 fler inrättningar börjar omfattas av lagens tillämpningsområde. Ändringen förbättrar rättssäkerheten för kunderna hos de vattentjänstverk som börjar omfattas av lagens tillämpningsområde och förtydligar förhållandet mellan lagen om vattentjänster och hälsoskyddslagstiftningen. Bedömningen av om ett verk omfattas av definitionen eller inte ska alltid göras i samarbete mellan myndigheterna, och gränsfall avgörs utifrån genomsnittsuppgifter för en längre tid. Vid bedömningen används i första hand mängden hushållsvatten som levererats på årsnivå. Uppgifterna om antalet användare stöder bedömningen. I bedömningen inkluderas inte till exempel vatten som levereras till djur, bevattning eller annan motsvarande verksamhet. 

Det föreslås att definitionen av kund i 4 punkten ändras så att kunden enligt definitionen kan vara en fastighets ägare eller innehavare. Enligt den gällande definitionen kan kunden också vara någon annan som ingår ett avtal med ett verk, men i praktiken har detta lett till svårigheter med tolkningen, och därför är det med tanke på lagens tillämpningsområde tydligast att avgränsa definitionen av vattentjänstverkets kund till en fastighets ägare eller innehavare. I definitionen hänvisas dessutom till ett avtal enligt 5 kap. om anslutning av en fastighet till verkets ledningsnät eller om tillhandahållande och anlitande av verkets tjänster. Det föreslås att en hänvisning till ett avtal enligt 5 kap. läggs till för att det inte ska uppstå oklarhet om definitionen av kund. Till exempel partivattentjänstverk, vattentjänstverk eller kundägda vattentjänstandelslag är inte kunder hos vattentjänstverk på det sätt som avses i definitionen. Avtal mellan ett vattentjänstverk och ett kundägt vattentjänstandelslag är inte sådana avtal som avses i 5 kap. i lagen om vattentjänster. Avsikten med ändringen är inte att ändra nuläget, utan det är fråga om att förtydliga definitionen i den gällande lagen om vattentjänster. 

Det föreslås att den nuvarande definitionen av tätort i 8 punkten i den gällande paragrafen ändras till en definition av kundägt vattentjänstandelslag. Tätort behöver inte längre definieras, eftersom anslutningsskyldigheten i fortsättningen inte längre binds till en tätort och området utanför en tätort, utan anslutningsskyldigheten ska i enlighet med den föreslagna 10 § i fortsättningen vara densamma inom vattentjänstverkets verksamhetsområde oberoende av om en fastighet inom verksamhetsområdet finns inom eller utanför tätorten. 

Som ny 8 punkt föreslås det att kundägt vattentjänstandelslag införs som ny definition. Enligt definitionen avses med kundägt vattentjänstandelslag ett i lagen om andelslag (421/2013) avsett vattentjänstverk i andelslagsform av vars kunder mer än hälften är medlemmar av vattentjänstandelslaget. Således kan ett i lagen avsett kundägt vattentjänstandelslag också ha sådana kunder som inte är medlemmar i andelslaget. Definitionen behövs för att genomföra regleringslösningen Vattnet är vårt.  

Det föreslås att en ny 9 punkt med en definition av partivattentjänstverk fogas till paragrafen. Med partivattentjänstverk avses en inrättning som levererar vatten till vattentjänstverk, eller leder eller behandlar spillvatten från vattentjänstverk. I den gällande lagen har vissa skyldigheter i 15, 15 a, 15 b, 16, 20 och 20 d § särskilt utvidgats till att gälla också inrättningar som levererar vatten till vattentjänstverk eller leder eller behandlar spillvatten från vattentjänstverk. En separat definition av partivattentjänstverk har ansetts ändamålsenlig för att det senare i lagen ska vara möjligt att hänvisa till partivattentjänstverk. En separat definition anses behövlig också för inriktandet av de bestämmelser som gäller partivattentjänstverk och som hänför sig till verkställandet av Vattnet är vårt-beslutet.  

I praktiken kan det uppkomma situationer där en anläggning å ena sidan är partivattentjänstverk, dvs. levererar hushållsvatten till ett annat vattentjänstverk eller behandlar spillvatten från vattentjänstverket, och å andra sidan är ett vattentjänstverk som avses i 3 punkten. I dessa situationer kommer alla bestämmelser som gäller vattentjänstverk att tillämpas på inrättningen. Således gäller de i lagen föreskrivna skyldigheterna inrättningar som är verksamma enbart som partivattentjänstverk, på det sätt som det särskilt föreskrivs i fråga om respektive skyldighet. Denna utgångspunkt motsvarar nuläget. 

När det gäller tolkningen av definitionen av partivattentjänstverk är det väsentliga i enlighet med ordalydelsen huruvida inrättningen levererar vatten till ett annat vattentjänstverk eller behandlar spillvatten från vattentjänstverket. Att leverera hushållsvatten eller behandla spillvatten kan till följd av en kedja av avtal innebära att ett partivattentjänstverk levererar vatten till ett vattentjänstverk eller behandlar spillvatten från ett vattentjänstverk även indirekt via ett annat partivattentjänstverk. Också i en sådan situation där leveransen av vatten eller ledningen eller behandlingen av spillvatten sker indirekt ska inrättningen betraktas som ett partivattentjänstverk. Det är i enlighet med syftena med lagen att bestämmelserna till denna del saknar kryphål, och bestämmelserna om till exempel skyldigheten att hålla sig informerat och kontrollskyldigheten samt tryggande av vattentjänstverkens tjänster vid störningssituationer gäller också sådana inrättningar. 

Som ny 10 punkt föreslås en definition av verksamhetsområde. Med verksamhetsområde avses det område där ett vattentjänstverk sköter vattentjänsterna enligt vad som föreskrivs i lag och där fastigheterna inom området ska anslutas till vattentjänstverkets hushållsvatten- eller spillvattennät. Definitionen av verksamhetsområde i den ursprungliga lagen om vattentjänster från 2001 slopades 2014, samtidigt som vattentjänstverket definierades som en inrättning som sköter ett samhälles vattentjänster inom ett verksamhetsområde som kommunen har godkänt. På grund av ändringen av definitionen av vattentjänstverk ansågs det då onödigt att definiera verksamhetsområde. Eftersom vattentjänstverket i fortsättningen inte längre ska definieras genom dess verksamhetsområde, föreslås det att en definition av verksamhetsområdet fogas till lagen. Verksamhetsområdet avgränsar ett område där fastigheterna inom området ska anslutas till vattentjänstverkets hushållsvatten- eller spillvattennät. Bestämmelser om vattentjänstverkets skyldighet att ombesörja vattentjänsterna inom sitt verksamhetsområde i enlighet med beslutet om godkännande av verksamhetsområdet finns i 9 §. Vattentjänstverkens offentliga förvaltningsuppgift begränsas till skötseln av vattentjänsterna inom verksamhetsområdet (se propositionens avsnitt 12.8 om lagstiftningsordningen). 

Som ny 11 punkt föreslås det en definition av vattentjänstegendom. Definitionen anses behövlig, eftersom det i lagen föreslås nya bestämmelser om vattentjänstegendom till exempel i anslutning till egendomens skick och skyldigheten att hålla sig informerat och kontrollskyldigheten. Dessutom utgör definitionen av vattentjänstegendom en viktig del av bestämmelserna som gäller verkställandet av Vattnet är vårt-beslutet. Syftet med den föreslagna definitionen av vattentjänster i 3 § 1 punkten är att hela kedjan inom vattentjänsterna från vattentäkten till avloppsreningsverket ska omfattas av definitionen av vattentjänster, och på motsvarande sätt föreslås det att definitionen av vattentjänstegendom ska omfatta hela infrastrukturen i direkt anslutning till vattentjänsterna. Syftet med bestämmelsen är att byggnader, konstruktioner och anordningar som betraktas som vattentjänstegendom finns i direkt anslutning till att ta, behandla och leverera vatten eller ta emot och behandla spillvatten. Enligt definitionen omfattar vattentjänstegendomen för det första det hushållsvatten- och spillvattennät som ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk använder. För det andra omfattar vattentjänstegendom byggnader, konstruktioner och anordningar i anslutning till att ta, behandla och leverera vatten samt ta emot och behandla spillvatten. Enligt definitionen är utöver ledningsnätet även till exempel vattentäkter, vattenreservoarer och avloppsreningsverk samt processanordningar som ingår i dem vattentjänstegendom.  

Definitionen av vattentjänstegendom omfattar inte fastighetens egna vatten- och avloppsanordningar fram till förbindelsepunkten. Fastighetens ägare eller innehavare svarar för dessa i enlighet med 13 § i lagen om vattentjänster. Med vattentjänstegendom avses inte heller till exempel kontorsbyggnader eller annan sådan egendom som inte har någon direkt betydelse för vattentjänsterna. Definitionen begränsas till den egendom som behövs för verkets vattenbehandling, dvs. definitionen omfattar inte till exempel kemikalieupplag, automations- eller informationssystemegendom, egendom som behövs för underhåll, renhållning eller drift. Inte heller egendom som ett vattentjänstverk tillfälligt använder, såsom anordningar för distribution av reservvatten, omfattas av definitionen. Utanför definitioner faller dessutom sådan vattentjänstegendom som vattentjänstverket tagit ur bruk och till exempel sådana hushållsvattennät som vattentjänstverket inte använder. Definitionen omfattar inte heller anordningar för behandling av slam och anordningar för separat avloppshantering av dagvatten. 

4 §.Myndigheter . Det föreslås att 2 mom. ändras så att hänvisningen till ansvarsområdet för tillsynsmyndigheterna enligt lagen stryks. Tillsynsmyndigheternas tillsynsuppgifter definieras separat i den nya 4 a §. Ändringen innebär att tillsynsmyndigheternas behörighet i fortsättningen i regel ska bedömas i enlighet med 4 a §. Den ändring som föreslås i paragrafen gäller endast 2 mom. och påverkar således inte till exempel konsumentombudsmannens tillsynsbehörighet enligt 3 mom. i den gällande lagen.  

4 a §.Tillsynsmyndigheternas tillsynsuppgifter . Paragrafen är ny och innehåller bestämmelser om tillsynsuppgifterna för tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster. Särskilda bestämmelser om tillsynsmetoderna finns separat i lagen, och dessa kan från fall till fall vara till exempel ett åläggande enligt 29 §, utnyttjande av tillsynsmyndighetens besvärsrätt, tillsynsmyndighetens rätt att inleda ett ärende eller en särskilt föreskriven möjlighet att ge utlåtande. Syftet med paragrafen är att förtydliga tillsynsbehörigheten mellan tillsynsmyndigheterna.  

I enlighet med 1 mom. ska närings-, trafik- och miljöcentralen vara allmän tillsynsmyndighet enligt lagen. Till närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter hör den allmänna tillsynen över efterlevnaden av lagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. I 4 § 2 mom. i den gällande lagen binds närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsbehörighet till närings-, trafik- och miljöcentralens ansvarsområde. I motiveringen till den gällande 4 § (RP 218/2013 rd) konstateras det dock att närings-, trafik- och miljöcentralens behörighet vid tillsynen över de offentligrättsliga bestämmelserna i lagen om vattentjänster avses vara allmän. Den nya paragrafen beaktar således utgångspunkten i den gällande lagens motivering om att närings-, trafik- och miljöcentralens behörighet vid tillsynen är allmän. Närings-, trafik- och miljöcentralen ska ha tillsyn över bland annat behållande av vattentjänsterna i kommunal ägo (4 c §), bestämmande av den myndighet som ska svara för kommunens vattentjänstuppgifter (4 b §), kommunens skyldigheter att utveckla och ordna vattentjänster (5, 5 a, 6, 7 och 8 §), vattentjänstverkens ombesörjande av vattentjänsterna, egendomsförvaltning och avgiftsnivå (9, 9 a, 18 och 19 §), beredskapen inom vattentjänsterna (15, 15 a och 15 b §) samt verkets upplysningsplikt, publicering av ekonomiska uppgifter och lämnande av uppgifter till informationssystemet för vattentjänster (16, 20 c och 20 d §).  

Eftersom närings-, trafik- och miljöcentralen är allmän tillsynsmyndighet enligt lagen, begränsas närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsbehörighet dock inte till de paragrafer som beskrivs ovan, utan tillsynen kan vid behov också gälla tillsyn över efterlevnaden av andra bestämmelser i lagen och bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den. Ändringen innebär att närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsbehörighet utvidgas jämfört med närings-, trafik- och miljöcentralens nuvarande tillsynsbehörighet, som begränsas till tillsyn inom närings-, trafik- och miljöcentralens ansvarsområde. En praktisk utmaning med tillsynen över efterlevnaden av den gällande lagen har varit att det i fråga om vissa skyldigheter enligt lagen om vattentjänster inte har identifierats någon tillsynsmyndighet som har behörighet att ingripa i en lagstridig situation, och denna omständighet korrigeras genom ändringen. 

En del av bestämmelserna i lagen om vattentjänster är privaträttsliga och reglerar privaträttsliga avtalsförhållanden mellan vattentjänstverken och deras kunder. Närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsbehörighet ska inte heller i fortsättningen omfatta tillsyn över de privaträttsliga bestämmelserna i lagen, utan begränsas till lagens offentligrättsliga bestämmelser. Lagens 5 och 6 kap. innehåller bestämmelser om privaträttsliga avtalsförhållanden mellan ett verk och dess kunder och omfattas i regel inte av närings-, trafik- och miljöcentralens allmänna tillsynsbehörighet. Bestämmelserna om vattentjänstverkets ekonomiförvaltning i 4 kap. är delvis privaträttsliga och delvis offentligrättsliga. Närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsbehörighet gäller verkets avgifter till den del de har betydelse för verkets verksamhet och tryggandet av dess funktionsförmåga. Tillsynen ska däremot inte omfatta enskilda situationer som gäller avgifter. Dessa är privaträttsliga ärenden mellan verket och dess kund. Tvister i enskilda fall kan föras till tingsrätten för avgörande. I fråga om bestämmelserna om avgifter (18 och 19 §) gäller närings-, trafik- och miljöcentralens tillsyn således särskilt avgiftsnivån, dvs. att avgifterna är skäliga och rättvisa samt att den skäliga avkastning på kapitalet som ingår i avgifterna inte äventyrar verkets förmåga att sköta vattentjänsterna.  

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om den kommunala miljövårdsmyndighetens tillsynsuppgifter. I enlighet med momentet har den kommunala miljövårdsmyndigheten inom sitt ansvarsområde tillsyn över att lagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den följs. Detta motsvarar den kommunala miljövårdsmyndighetens tillsynsbehörighet enligt den gällande lagen. På samma sätt som för närvarande ska den kommunala miljövårdsmyndighetens tillsynsuppgifter inom kommunens område särskilt gälla skyldigheten att ansluta fastigheter till vattentjänsterna och till dagvattenavloppet (10, 12 och 17 b §). Dessa uppgifter har ett nära samband med den kommunala miljövårdsmyndighetens uppgifter enligt 11 och 17 c § vid behandlingen av ansökningar om befrielse. Dessutom ska den kommunala miljövårdsmyndigheten ha parallell tillsynsbehörighet med närings-, trafik- och miljöcentralen när det gäller tillsynen över vattentjänstverkets ombesörjningsskyldighet (9 §) till den del det behövs för att verkställa kommunens beslut om ett verksamhetsområde. Den kommunala miljövårdsmyndighetens tillsyn kan dessutom i enskilda fall gälla skyldigheterna enligt lagen om vattentjänster när skyldigheterna är av betydelse för miljöskyddet. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det om den kommunala hälsoskyddsmyndighetens tillsynsuppgifter. Enligt momentet har den kommunala hälsoskyddsmyndigheten inom sitt ansvarsområde tillsyn över att lagen och de bestämmelser och föreskrifter som utfärdats med stöd av den följs. Detta motsvarar den kommunala hälsoskyddsmyndighetens tillsynsbehörighet enligt den gällande lagen. Den kommunala hälsoskyddsmyndighetens tillsyn kan i enskilda fall gälla skyldigheterna enligt lagen om vattentjänster när skyldigheterna är av betydelse för hälsoskyddet. 

4 b §.Kommunens vattentjänstuppgifter . Paragrafen är ny och det föreslås att den ska innehålla bestämmelser om organiseringen av kommunens vattentjänstuppgifter.  

Enligt 1 mom. ska kommunen i sin förvaltningsstadga ge bestämmelser om de kommunala myndigheter som svarar för uppgifterna enligt lagen. Med kommunens uppgifter avses i synnerhet uppgifter som gäller utvecklande och ordnande av vattentjänster. Närmare bestämmelser om uppgifterna finns i 5, 5 a och 6 §. Dessutom föreskrivs det om dessa uppgifter för kommunen också i 4 c och 4 d §. 

I enlighet med 2 mom. finns det bestämmelser om kommunernas samarbete med andra kommuner i 8 kap. i kommunallagen. Kommunerna kan organisera sina uppgifter i samarbete i enlighet med kommunallagen även utan nämnda bestämmelse, så det är fråga om en informativ hänvisning till vad som föreskrivs i kommunallagen och genom den åläggs kommunerna ingen skyldighet att vidta åtgärder. Samarbete kan behövas i synnerhet i situationer där kommunerna genom samarbete kan sköta sina lagstadgade uppgifter mer effektivt. Genom samarbete kan man bland annat säkerställa att personalresurserna är tillräckliga. 

4 c §.Behållande av vattentjänsterna i kommunal ägo . Paragrafen är ny och i den föreslås bestämmelser om att kommunen i fortsättningen inte får sälja eller på något annat sätt överlåta sitt ägande i ett vattentjänstverk, ett partvattentjänstverk eller en vattentjänstegendom. På motsvarande sätt får ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk som ägs av kommunen eller som kommunen har bestämmande inflytande över inte sälja eller på något annat sätt överlåta sin vattentjänstegendom och inte ta i bruk annat än sådan ny vattentjänstegendom som det äger.  

Genom den föreslagna paragrafen verkställs riksdagens Vattnet är vårt-beslut (RSk 26/2021 rd – MI 2/2020 rd) om att de offentligt ägda vattentjänstfunktioner som omfattas av kommunens organiseringsskyldighet förblir i kommunernas ägo och bestämmanderätt. Paragrafen behövs för att säkerställa att kommunen i fortsättningen inte kan överlåta vattentjänstinfrastruktur som är kritisk för samhällets säkerhet till en privat ägare. Genom att föreskriva om ett försäljningsförbud för kommunen säkerställs det att vattentjänsterna, som är ett naturligt monopol, inte övergår i privat ägo. Vattentjänsterna är dessutom nödvändiga tjänster, och de grundläggande och mänskliga rättigheter som hänför sig till dem talar för att vattentjänsterna ska förbli i offentlig ägo. Överföring av vattentjänster till privat ägo har internationellt bland annat lett till att vattenpriset har stigit, servicenivån försämrats och vattentjänsternas negativa miljökonsekvenser ökat. Dessutom finns det internationella exempel på skiljeförfaranden mellan stater och utländska investerare som inletts med stöd av den internationella investerarens investeringsskydd och som lett till förlust för staten i situationer där staten har strävat efter att skärpa regleringen om vattentjänster. Även dessa risker som är förenade med utländska investerares investeringsskydd talar för att vattentjänsterna ska förbli i kommunal ägo. 

En del av vattentjänstverken är verksamma som en del av en kommunorganisation eller ett diversifierat bolag. Den gällande lagen om vattentjänster utgår dock från att vattentjänsterna ska avskiljas från de övriga verksamheterna i kommunens eller företagets bokföring (20 §). Således kan vattentjänstverket och vattentjänstegendomen uppfattas som en tillgångspost separerad från kommunen oberoende av hur vattentjänstverkets verksamhet i praktiken har ordnats. Utgångspunkten för paragrafen är att kommunen ägande i anknytning till vattentjänsterna huvudsakligen gäller ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk, medan ett verks ägande gäller den vattentjänstegendom som verket använder. Eftersom vattentjänstområdet är ett mångfacetterat område, finns det vissa undantag från vad det ovan beskrivna ägandet gäller, vilka ska beaktas i paragrafen.  

Införandet av ett försäljningsförbud för kommunerna innebär en begränsning av den kommunala självstyrelse som tryggas i 121 § i grundlagen. För införande av ett förbud finns ovannämnda starka grunder som kan motivera en begränsning av den kommunala självstyrelsen. De aspekter av de grundläggande fri- och rättigheterna som gäller detta bedöms närmare i avsnittet om lagstiftningsordningen (12.7) i denna proposition. Förbudets konsekvenser för kommunernas ekonomi har bedömts i avsnittet om konsekvensbedömningen (4.2.1.3). Även om ett försäljningsförbud hindrar kommunen från att avstå från sitt ägande som gäller vattentjänster, kan det sammantaget konstateras att förbudet inte har några negativa konsekvenser för kommunens ekonomi på lång sikt. Enligt principen om kostnadstäckning för avgifterna i lagen om vattentjänster ska man med de avgifter som tas ut av kunderna kunna täcka kostnaderna för vattentjänsterna, vilket innebär att ägandet i fråga om vattentjänsterna inte medför några kostnader för kommunen. Dessutom är det för kommunen möjligt att av ett vattentjänstverk som kommunen äger få skälig avkastning på sitt kapital (18 §). Kännetecknande för vattentjänsterna är att konsumenternas vattenförbrukning är stabil oberoende av det ekonomiska läget. På lång sikt lönar det sig för kommuner att äga vattentjänstverk. Möjligheten att ta ut en skälig avkastning på kapitalet ger kommunen förutsägbar, regelbunden och säker inkomst. 

Enligt det föreslagna 1 mom. får en kommun inte sälja eller på annat sätt överlåta sitt ägande i ett vattentjänstverk, ett partivattentjänstverk eller en vattentjänstegendom till någon annan än en annan kommun eller ett verk som ägs av en kommun. Paragrafens 1 mom. ålägger således kommunen en skyldighet att behålla kommunens nuvarande ägande i vattentjänstverk och partivattentjänstverk. Således kan kommunen i fortsättningen inte sälja eller på annat sätt överlåta till exempel ett vattentjänstverk som är kommunens balansenhet eller kommunens affärsverk, men inte heller till exempel sitt aktieinnehav i ett vattentjänstverk i aktiebolagsform eller sin andel i ett vattentjänstverk i andelslagsform. Försäljningsförbudet ska också gälla kommunernas ägande i diversifierade bolags vattentjänstfunktioner. Förbudet gäller inte överföringar av ägande mellan kommuner eller mellan en kommun och ett verk som ägs av en kommun. Det anses ändamålsenligt att tillåta dessa med tanke på ordnande av vattentjänsterna till exempel vid kommunsammanslagningar. Sådana överföringar av ägandet bedöms inte äventyra syftet med det försäljningsförbud som föreskrivs för kommunerna.  

Kravet i 1 mom. på att kommunens ska behålla sitt ägande i vattentjänstverk och partivattentjänstverk hindrar inte till exempel bolagisering av ett vattentjänstverk som är kommunens balansenhet, förutsatt att kommunen i samband med bolagiseringen inte avstår från sitt ägande i verket.  

I 1 mom. föreslås också bestämmelser om att en kommun inte får sälja eller på något annat sätt överlåta sitt ägande i en vattentjänstegendom till någon annan än en annan kommun eller till ett verk som ägs av en kommun. Vattentjänstegendomen ska definieras i 12 punkten i 3 §, som gäller definitioner i lagen om vattentjänster. Enligt den punkten avses med vattentjänstegendom hushållsvatten- och spillvattennät som ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk använder samt sådana byggnader, konstruktioner och anordningar i direkt anslutning till att ta, behandla och leverera vatten samt ta emot och behandla spillvatten som ett sådant verk använder. Genom ett förbud mot försäljning av vattentjänstegendom som ägs av kommunen förhindras sådana situationer där en kommun som helt har lagt ut vattentjänstverksverksamheten på entreprenad kan avstå från den vattentjänstegendom som vattentjänstverket använder och som ägs av kommunen. Vattentjänstområdet är ett brokigt område och det finns exempel på lösningar där kommunen har behållit sitt ägande i vattentjänstegendomen men helt lagt ut driften av vattentjänsterna på ett vattentjänstverk som inte tidigare har varit verksamt inom den kommunen och som inte ägs av den kommunen. Syftet är således att förhindra att kommunen kan sälja vattentjänstegendom som den äger till en privat aktör i situationer där egendomen används av någon annan aktör eller någon annan aktör är verksam som vattentjänstverk. Regleringen hindrar inte att vattentjänstegendom som kommunen äger säljs till en annan kommun eller till ett vattentjänstverk som helt ägs av en kommun. 

Bestämmelserna i momentet inverkar inte på sådana vattentjänstverk och partivattentjänstverk där det före lagens ikraftträdande inte funnits något kommunalt ägande. Dessa aktörer omfattas i en situation av egendomsförsäljning dock av den förköpsrätt som föreslås för kommunen i 4 d §. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om förbud för ett vattentjänstverk och partivattentjänstverk som helt ägs av kommunen eller som kommunen har bestämmande inflytande över att sälja eller på något annat sätt överlåta sin vattentjänstegendom. I fortsättningen får ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk som helt ägs av kommunen eller som kommunen har bestämmande inflytande över inte överlåta den vattentjänstegendom som det använder till någon annan än ett annat verk som ägs av en kommun eller till en kommun. Eftersom begränsningarna gäller ägande och behållande av ägande, ska det även i fortsättningen vara möjligt att utnyttja olika operativa tjänster. 

Med ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk som helt ägs av kommunen avses ett verk som helt ägs av kommunen eller kommuner. Således kan ett verk som helt ägs av kommunen vara kommunens balansenhet, kommunens affärsverk, en samkommun, en affärsverkssamkommun eller en samkommuns affärsverk. I fråga om sådana verk kan det anses att organisationsformen i sig garanterar att de ägs av kommunen eller kommuner. Ett verk som helt ägs av kommunen kan utöver dessa ovan beskrivna kommunala organisationsformer dessutom vara någon annan sammanslutning som kommunen ensam eller tillsammans med andra kommuner äger i sin helhet. Således är till exempel ett sådant vattentjänstverk i aktiebolagsform som helt ägs av kommunen eller kommuner tillsammans ett sådant i momentet avsett vattentjänstverk som helt ägs av kommunen. Kommunalt ägande kan uppstå genom en kommuns ägande, men också genom flera kommuners gemensamma ägande. 

Förbudet att avstå från vattentjänstegendom gäller förutom helt kommunägda vattentjänstverk och partivattentjänstverk också sådana andra vattentjänstverk och partivattentjänstverk som kommunen har bestämmande inflytande över. Enligt förslaget har en kommun bestämmande inflytande över ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk när kommunen ensam eller tillsammans med andra kommuner har sådant bestämmande inflytande över vattentjänstverket som avses i 1 kap. 5 § i bokföringslagen (1336/1997). Enligt 5 § 1 mom. i bokföringslagen anses en bokföringsskyldig ha bestämmande inflytande i en annan bokföringsskyldig eller i ett motsvarande utländskt företag, om den bokföringsskyldige 1) innehar mer än hälften av rösterna för samtliga aktier eller andelar i målföretaget och denna röstmajoritet grundar sig på ägande, medlemskap, bolagsordningen, bolagsavtalet eller därmed jämförbara stadgar eller något annat avtal, 2) har rätt att utse eller avsätta flertalet av ledamöterna i målföretagets styrelse eller motsvarande organ eller i ett organ som har denna rätt och rätten grundar sig på samma omständigheter som den röstmajoritet som avses i 1 punkten, eller 3) i övrigt har faktiskt bestämmande inflytande i målföretaget. Huruvida det kan anses att kommunen har bestämmande inflytande eller inte bedöms genom en granskning av det bestämmande inflytande som kommunen eller kommuner gemensamt utövar.  

Förbudet mot försäljning av vattentjänstegendom ska dock inte gälla egendom som tas eller tagits ur bruk inom vattentjänsterna. Vattentjänstverket kan fritt avstå från sådan egendom. Genom de föreslagna bestämmelserna i 2 mom. som gäller vattentjänstegendom ingriper man inte heller i den situation som rådde före ikraftträdande av lagen. Således kan sådan vattentjänstegendom som vid lagens ikraftträdande är i privat ägo och som används av ett verk som helt ägs av kommunen eller som kommunen har bestämmande inflytande över även i fortsättningen förbli i privat ägo, och lagen ställer inga hinder för användningen av den efter lagens ikraftträdande. Vid försäljning av sådant ägande ska dock kommunens förköpsrätt gälla (4 d §). 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att ny vattentjänstegendom vid ett verk som helt ägs av kommunen eller som kommunen har bestämmande inflytande över ska ägas av verket. Ett vattentjänstverk eller partivattentjänstverk som helt ägs av kommunen eller som kommunen har bestämmande inflytande över får i fortsättningen alltså inte ta i bruk sådan ny vattentjänstegendom som det inte äger. Till exempel lösningar som baserar sig på långtidshyrning med leasingarrangemang är således i princip inte möjliga, men däremot är avtalsbaserad stegvis överföring av äganderätten till ny vattentjänstegendom eller äganderätt som överförs inom en på förhand avtalad tid möjliga arrangemang även i fortsättningen. Genom momentet främjas att vattentjänsterna behålls i offentlig ägo även i fortsättningen och förhindrar situationer där privat ägande kommer in på vattentjänstområdet till exempel via sådan privatägd infrastruktur för vattentjänster som byggts för ett nytt bostadsområde. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att vattentjänstverk och partivattentjänstverk som inrättas ska ägas helt av kommunen. Dessutom ska det efter lagens ikraftträdande fortfarande vara möjligt att bilda kundägda vattentjänstandelslag. Tidpunkten för när ett nytt vattentjänstverk, partivattentjänstverk eller kundägt vattentjänstandelslag inrättats bestäms utifrån när sammanslutningen har registrerats i företags- och organisationsdatasystemet. 

För att behålla det offentliga ägandet av vattentjänsterna är det behövligt att säkerställa att det i fortsättningen inte kan inrättas privatägda verk. För behovet av en sådan reglering talar vattentjänsternas karaktär av nödvändiga tjänster, de försörjningsberedskaps- och säkerhetsaspekter som hör samman med vattentjänsterna samt behovet av att förhindra att privata investerare kommer in i vattentjänstsektorn. I jord- och skogsbruksutskottets betänkande om medborgarinitiativet Vatten är vårt (JsUB 11/2020 rd) konstateras det att modellen med vattentjänstverk i andelslagsform som ägs av kunderna bör tryggas även i fortsättningen. Utöver kommunägda verk ska det i enlighet med 4 mom. även i fortsättningen vara möjligt att bilda kundägda vattentjänstandelslag. Utgångspunkten för verksamhet i andelslagsform är i enlighet med 1 kap. 7 § i lagen om andelslag (421/2013) kundernas likställighet så att alla medlemmar har lika rättigheter i andelslaget. Det föreslås att kundägt vattentjänstandelslag definieras i 3 § 8 punkten i lagen om vattentjänster. Med kundägt vattentjänstandelslag avses ett vattentjänstverk i andelslagsform av vars kunder mer än hälften är medlemmar av vattentjänstandelslaget. 

Genom det föreslagna 4 mom. ingriper man inte i verksamheten vid vattentjänstverk och partivattentjänstverk som huvudsakligen eller helt varit privatägda före lagens ikraftträdande. Efter lagens ikraftträdande är det däremot inte längre möjligt att inrätta privatägda verk, med undantag för kundägda vattentjänstandelslag. Bestämmelsen hindrar inte att det inrättas ett partivattentjänstverk som ägs av ett kundägt vattentjänstandelslag. 

4 d §.Kommunens förköpsrätt . Paragrafen är ny och föreslås innehålla bestämmelser om kommunens förköpsrätt till vattentjänstverk, partivattentjänstverk och vattentjänstegendom som sålts inom dess område. Genom den föreslagna paragrafen kompletteras bestämmelserna i 4 c §.  

Syftet med de bestämmelser som föreslås i paragrafen är att säkerställa att kommunen har möjlighet att ingripa i köpet i en situation där ett privatägt vattentjänstverk eller partivattentjänstverk som inrättats före lagens ikraftträdande eller privatägd vattentjänstegendom är på väg att övergå till en annan privat ägare. Kommunen har alltså möjlighet att genom att utnyttja sin förköpsrätt lösa in verk eller egendom för att få dem i sin ägo. 

Enligt det föreslagna 1 mom. har kommunen förköpsrätt till sådana vattentjänstverk och partivattentjänstverk och sådan vattentjänstegendom som finns inom dess område. Kommunen ska ha förköpsrätt också i situationer där föremålet för köpet är endast en del av ett verk eller av en egendom, dvs. exempelvis endast en del av aktierna i ett verk i aktiebolagsform eller endast en liten del av verkets vatten- och avloppsnät. Med avseende på parternas rättsliga ställning vid köpet är det fråga om ett förfarande som motsvarar kommunernas förköpslag (608/1977). Genom att utnyttja sin förköpsrätt träder kommunen vid tidpunkten för köpslutet in som ägare i stället för den i överlåtelsebrevet angivna köparen på de vid köpet avtalade villkoren.  

I 1 mom. föreskrivs det också att om det i köpet ingår ett villkor som kommunen på grund av villkorets art inte skäligen kan uppfylla, ska förpliktelsen omvandlas till en penningprestation som motsvarar förpliktelsens fulla värde. I praktiken avser detta till exempel en situation där det i köpevillkoren ingår ett villkor om att köparen betalar en del av köpeskillingen med arbete, och kommunen inte skäligen kan tänkas utför samma arbete. I dessa situationer kan villkoret omvandlas till en penningprestation. Bestämmelsen motsvarar 17 § i kommunernas förköpslag. På motsvarande sätt som i 2 § 1 mom. i kommunernas förköpslag föreslås det att det i momentet föreskrivs att kommunen intar samma ställning som köparen i förhållande till tredje part. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om prioritetsordningen vid förköp. Utgångspunkten föreslås vara att om det vattentjänstverk eller partivattentjänstverk eller den vattentjänsteegendom som är föremål för köpet finns inom flera kommuners område, har den kommun förköpsrätt inom vars område det verk som är föremål för köpet eller det verk som äger den vattentjänstegendom som är föremål för köpet har sin hemort. I en situation där en kommun som har företräde inte utnyttjar sin förköpsrätt, har också de andra kommuner inom vars område det verk som är föremål för köpet sköter vattentjänsterna motsvarande rätt. I dessa situationer ska prioritetsordningen bestämmas i en ordning som baserar sig på antalet kunder som verket har inom respektive kommuns område, dvs. efter den kommun som har företräde ska den kommun ha företräde inom vars område verket har flest kunder och så vidare. 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om förfarandena vid förköp. Till skillnad från förfarandet enligt kommunernas förköpslag är det vid överlåtelse av ett vattentjänstverk, ett partivattentjänstverk eller en vattentjänstegendom inte fråga om överlåtelse av fast egendom, även om föremålet för köpet också kan inbegripa fast egendom. Således sker överlåtelsen av egendom inte i den form som anges i jordabalken (540/1995), och köpet är inte förenat med någon form av myndighetskontroll såsom ett offentligt köpvittnes bestyrkande av överlåtelse, genom vilket kommunen skulle få information om ett eventuellt köp. Därför föreslås det i 3 mom. bestämmelser om säljarens skyldighet att underrätta kommunen om köpet senast en månad efter tidpunkten för köpslutet. Skyldigheten att underrätta kommunen behövs för att kommunen ska få information om att köpet ägt rum. Om föremålet för köpet finns inom flera kommuners område ska alla de kommuner inom vars område föremålet för köpet finns underrättas. Underrättelsen ska innehålla uppgifter om föremålet för köpet, köpevillkoren och köparen. Till underrättelsen ska fogas en plan för hur köparen säkerställer kontinuiteten i vattentjänsterna. Dessa uppgifter behövs för att kommunen ska ha så goda utgångspunkter som möjligt att bedöma behovet av att utnyttja sin förköpsrätt.  

I 4 mom. föreslås bestämmelser om kommunens skyldighet att bedöma behovet att utnyttja förköpsrätten och fatta beslut om att utnyttja eller avstå från sin rätt. Kommunen ska bedöma behovet att utnyttja förköpsrätten med tanke på sitt ansvar att ordna vattentjänster (6 § i lagen om vattentjänster) och sin skyldighet att trygga vattentjänsterna (9 b § i lagen om vattentjänster). Kommunen ska således bedöma till vilka delar överföringen av ägandet från en privat ägare till en annan kan äventyra ett ändamålsenligt genomförande av vattentjänsterna på kommunens område och uppfyllandet av verkets ombesörjningsskyldighet. Kommunen ska fatta beslut om utnyttjande av sin förköpsrätt utan dröjsmål och senast inom tre månader från det att kommunen fick underrättelsen. Om kommunen beslutar att inte utnyttja sin förköpsrätt, ska kommunen fatta beslut om att inte utnyttja sin förköpsrätt. Kommunens beslut ska vara överklagbart och det ska få överklagas genom besvär på det sätt som anges i 32 § om ändringssökande i lagen om vattentjänster. Kommunens förköpsbeslut överklagas alltså genom kommunalbesvär hos förvaltningsdomstolen. Beslutet om kommunens förköpsrätt ska fattas av den av kommunen i enlighet med 4 b § utsedda kommunala myndighet som svarar för kommunens vattentjänstuppgifter eller av ett högre organ i kommunen genom utnyttjande av sin rätt enligt 92 § i kommunallagen att ta till behandling ett ärende. Om kommunen försummar sin skyldighet att fatta beslut om utnyttjande av förköpsrätten, genomförs det i paragrafen avsedda köpet av verket eller vattentjänstegendomen mellan säljaren och köparen. 

I 4 mom. föreslås också att om säljaren försummar sin skyldighet att underrätta kommunen om ett köp som avses i paragrafen, börjar den tid som reserverats för utnyttjande av förköpsrätten löpa sex månader efter tidpunkten för köpslutet. I en sådan situation börjar den i 4 mom. föreskrivna tidsfristen på tre månader för kommunen att fatta beslut om förköpsrätt löpa sex månader efter tidpunkten för köpslutet. I en situation där säljaren försummar sin underrättelseskyldighet är det slutliga genomförandet av köpslutet således osäkert i sammanlagt nio månader från tidpunkten för köpslutet. Det kan antas att det inte är möjligt att sälja ett vattentjänstverk av betydande storlek som finns inom kommunens område utan att kommunen får kännedom om köpet också på något annat sätt än genom säljarens underrättelse. Det är teoretiskt möjligt att enskilda små försäljningar av vattentjänstegendom kan äga rum så att kommunen inte får information om dem, men detta bedöms inte äventyra det syfte som ligger till grund för regleringen. Det är behövligt att föreskriva om när den tid som reserverats för utnyttjande av förköpsrätten löper ut för att rättsläget i fråga om genomförandet av köpet inte ska bli oklart för alltid. 

I 4 mom. föreslås dessutom bestämmelser om att säljaren inte kan åberopa ett sådant köpevillkor som säljaren inte meddelat kommunen och som kommunen inte heller annars känt till när den beslutade utnyttja förköpsrätten. Bestämmelsen motsvarar 2 § 1 mom. i kommunernas förköpslag. 

I 5 mom. föreslås bestämmelser om ersättning till köparen för kostnader som orsakats innan förköpet slutförts. Bestämmelsen innebär att kommunen utan dröjsmål ska ersätta köparen för de prestationer som grundar sig på köpet och som köparen betalat innan förköpet slutförts, med undantag för prestationer som föranletts av köparens eventuella försummelser. Dessutom ska kommunen ersätta köparen också för de behövliga kostnader som följer av köpet. Ersättningsskyldigheten är således begränsad till behövliga kostnader och kommunens ersättningsskyldighet utsträcks inte till att gälla alla eventuella kostnader som uppkommit till följd av köpet. 

4 e §.Begränsningar i försäljningen av egendom i fråga om vattentjänstandelslag . I paragrafen föreslås bestämmelser om begränsningar som gäller försäljning av kundägda vattentjänstandelslags verksamheter eller vattentjänstegendom. Ett kundägt vattentjänstandelslag som har bildats efter ikraftträdandet av lagförslaget ska kunna sälja sin verksamhet eller vattentjänstegendom endast till kommunen, till ett vattentjänstverk som helt ägs av kommunen eller till ett annat kundägt vattentjänstandelslag. Den begränsning av försäljningen av kundägda vattentjänstandelslags verksamhet och egendom som föreslås i denna paragraf ska enligt förslaget inte utsträckas retroaktivt till nuvarande privata vattentjänstaktörer, utan begränsningarna ska endast gälla nya vattentjänstandelslag som bildas. Genom 4 d §, som gäller förköpsrätt, säkerställs det att kommunen utifrån egen bedömning kan ingripa i överföringar av ägandet i inrättningar som för närvarande är i privat ägo.  

5 §.Regional översiktsplanering av vattentjänster . I paragrafen föreslås bestämmelser om den regionala översiktsplaneringen av vattentjänsterna, om vilken det också för närvarande föreskrivs i samband med 5 §. Genom de föreslagna ändringarna i paragrafen preciseras innehållet i den regionala översiktsplaneringen av vattentjänsterna, och de bestämmelser om utveckling av vattentjänsterna i kommunen som finns i 5 § i den gällande lagen stryks. Bestämmelser om utveckling av vattentjänsterna föreslås ingå i den nya 5 a §.  

I 1 mom. föreslås det att närings-, trafik- och miljöcentralen ska styra den regionala översiktsplaneringen av vattentjänsterna för att främja driftssäkerhet, regionalt samarbete och strukturell förändring inom vattentjänsterna. Uppgiften är ny, eftersom den gällande lagen inte innehåller bestämmelser om att styrningen av den regionala översiktsplaneringen hör till närings-, trafik- och miljöcentralens ansvar. Genom bestämmelsen föreskrivs det att styrningen av den regionala översiktsplaneringen, som i praktiken redan nu sköts av närings-, trafik- och miljöcentralen, blir en lagstadgad uppgift för närings-, trafik- och miljöcentralen. 

Ett av målen för den regionala översiktsplaneringen är att utveckla det regionala samarbetet inom vattentjänsterna. Här är det särskilt viktigt att utveckla samarbetet mellan vattentjänstverken och kommunerna. Även om närings-, trafik- och miljöcentralen har till uppgift att styra den regionala översiktsplaneringen, hör det inte till närings-, trafik- och miljöcentralen att ingripa i planens innehåll mer än vad som gemensamt beslutas i samband med planeringsprocessen.  

Syftet med den regionala översiktsplaneringen är att främja driftsäkerhet, regionalt samarbete och strukturell förändring inom vattentjänsterna. I lagen fastställs inte närmare hur planeringen ska genomföras. Den regionala översiktsplaneringen kan ske på många olika sätt, eftersom behoven av regional översiktsplanering är regionspecifika. Utöver närings-, trafik- och miljöcentralen och kommunerna kan landskapsförbundet, vattentjänstverken i området samt andra centrala aktörer inom vattentjänsterna i området, såsom den kommunala miljövårdsmyndigheten och hälsoskyddsmyndigheten, vid behov tas med i planeringsprocessen. 

Med sådant främjande av strukturell förändring som eftersträvas med den regionala översiktsplaneringen avses det behov att främja en förändring i riktning mot större, starkare och mer driftsäkra vattentjänstverk som identifierats som ett viktigt mål i samband med den nationella reformen av vattentjänster. Det stora antalet vattentjänstverk med knappa resurser har bedömts vara den kanske största enskilda orsaken till de nuvarande utmaningarna inom vattentjänstsektorn. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om kommunens skyldighet att delta i den regionala översiktsplaneringen av vattentjänsterna. Skyldigheten motsvarar till sitt innehåll kommunens skyldighet enligt 5 § i den gällande lagen om vattentjänster att delta i den regionala översiktsplaneringen.  

5 a §.Utveckling av vattentjänster i kommunen . I den nya 5 a § föreslås bestämmelser om utveckling av vattentjänster i kommunen. I paragrafen åläggs kommunerna en ny skyldighet att utarbeta vattentjänstplan för kommunen. Planen är avsedd att vara ett viktigt verktyg för att genomföra och följa upp kommunens ansvar för att ordna och utveckla vattentjänsterna. Skyldigheten att utarbeta en plan är ny för kommunerna, men den kan anses precisera det utvecklingsansvar inom vattentjänsterna som kommunerna har redan nu. På lång sikt effektiviserar och förtydligar planen för utveckling och ordnande av vattentjänsterna på ett övergripande plan kommunens ansvar för utveckling av vattentjänsterna och säkerställer ändamålsenliga vattentjänster för kommuninvånarna.  

Kommunens vattentjänstplan är ett viktigt verktyg för att samordna planeringen av kommunens vattentjänster och kommunens områdesplanering. Planeringen enligt olika lagar ska inte överlappa varandra, utan planeringen av vattentjänsterna ska samordnas med den övriga planeringen. Detta kan göras till exempel så att de strategiska lösningar för ordnande av vattentjänster som anvisats i kommunens vattentjänstplan främjar planeringen av ändamålsenliga vattentjänstlösningar vid den kommunala planläggningen. Genom planen strävar man också efter att främja såväl det regionala samarbetet inom vattentjänsterna som samarbetet mellan vattentjänstverken. 

Planen ska stödja den övergripande utvecklingsplaneringen och organiseringen av vattentjänsterna i hela kommunen, och den ska styra planeringen av verkens egen verksamhet och egendomsförvaltning och utarbetandet av egendomsförvaltningsplanen. Därför är det viktigt att alla vattentjänstverk i området, inklusive vattentjänstandelslagen, deltar i planeringsprocessen. Kommunens planering av vattentjänsterna främjar en strukturell förändring och kan fungera som förhandlingsunderlag eller bakgrundsmaterial till exempel vid sammanslagningar av vattentjänstandelslag och vid inledande av regional planering. I vattentjänstplanen identifieras proaktivt till exempel de utmaningar som ett utflyttningsöverskott eller klimatförändringar medför och säkerställs att alla vattentjänstverk som är verksamma inom kommunens område har förutsättningar att verka. 

Innehållet i det föreslagna 1 mom. motsvarar i huvudsak gällande 5 § 1 mom., dock så att kommunens skyldighet enligt gällande 1 mom. att delta i den regionala översiktsplaneringen ingår i 5 § i den föreslagna lagen. Enligt det föreslagna 1 mom. ska kommunen, i samarbete med vattentjänstverken och partivattentjänstverken inom sitt område och med andra kommuner och andra centrala aktörer, utveckla vattentjänsterna inom sitt område i överensstämmelse med samhällsutvecklingen för att uppfylla denna lags syften. I momentet nämns utöver samarbetsparterna enligt det gällande 5 § 1 mom. som ett nytt tillägg andra centrala aktörer. För att utvecklingsuppgiften ska kunna fullgöras begränsas de ändamålsenliga samarbetspartnerna inte alltid till vattentjänstverk, partivattentjänstverk eller andra kommuner, utan från fall till fall kan det också vara behövligt att involvera andra aktörer, såsom till exempel räddningsverket, välfärdsområdet eller små vattentjänstaktörer som inte är vattentjänstverk enligt lagens definition. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs det om en ny skyldighet för kommunen att utarbeta en vattentjänstplan för kommunen tillsammans med de aktörer som avses i 1 mom. Kommunen ska godkänna och uppdatera planen. För det första förpliktar momentet kommunen att utarbeta en vattentjänstplan, som ska utarbetas i samarbete med de aktörer som avses i 1 mom. För det andra åläggs kommunen i momentet en skyldighet att godkänna planen. Dessutom ska vattentjänstplanen hållas uppdaterad. I lagen tas det inte ställning till hur planen ska godkännas i kommunen eller hur ofta den behöver uppdateras, eftersom behoven att utveckla vattentjänsterna varierar avsevärt mellan kommunerna. Således kan till exempel förändringar i den regionala översiktsplaneringen av vattentjänsterna, områdesplaneringen och samhällsutvecklingen leda till att vattentjänstplanen bör ses över på nytt. Med tanke på kommunens vattentjänster medför enstaka ändringar av mindre betydelse i de omständigheter som beskrivs ovan dock ingen skyldighet för kommunen att uppdatera vattentjänstplanen, utan planens aktualitet bör bedömas på ett övergripande sätt. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan en vattentjänstplan utarbetas samtidigt och i samarbete för flera kommuners område. Då ska varje kommun för sin del dock se till att vattentjänstplanen godkänns. 

I det föreslagna 3 mom. föreskrivs det att kommunens vattentjänstplan ska samordnas med andra planeringsskyldigheter. I planen ska för det första den regionala översiktsplanering av vattentjänsterna som avses i 5 § i lagen om vattentjänster beaktas. Planen ska dessutom samordnas med områdesplaneringen och den faktiska samhällsutvecklingen. 

I det föreslagna 4 mom. föreskrivs det om kommunens skyldighet att ge tillsynsmyndigheterna tillfälle att ge utlåtande om kommunens vattentjänstplan innan planen godkänns. Av tillsynsmyndigheterna kan i synnerhet närings-, trafik- och miljöcentralen ha något att yttra om huruvida behövliga aktörer har deltagit i planeringen och planen uppfyller de innehållskrav som ställs i lagen, men också kommunens egna tillsynsmyndigheter bör ges tillfälle att yttra sig i ärendet. I momentet föreskrivs det också att kommunens vattentjänstplan ska publiceras i ett allmänt datanät. Med detta avses att handlingen publiceras till exempel på kommunens webbplats. Säkerhetskritiska eller sekretessbelagda uppgifter som planen eventuellt innehåller publiceras dock inte.  

Det föreslagna 5 mom. innehåller ett bemyndigande för statsrådet att utfärda närmare bestämmelser om innehållet i kommunens vattentjänstplan. 

6 §.Ordnande av vattentjänster . I 1 mom. föreslås en lagteknisk ändring som inte har någon rättsverkan. Det föreslås att nuvarande 2 mom. delas upp i 2 och 3 mom. så att det i 2 mom. föreskrivs om kommunens åtgärder för inrättande av ett vattentjänstverk eller godkännande av ett verksamhetsområde och i 3 mom. om andra åtgärder som kommunen kan vidta för att fullgöra sin skyldighet att ordna vattentjänster. Det föreslås att det nuvarande 3 mom. om kommunens skyldighet att höra ägarna och innehavarna av fastigheter i området innan åtgärder vidtas för ordnande av vattentjänster stryks. I 34 § i förvaltningslagen föreskrivs det om hörande av part, och någon separat med den allmänna lagen överlappande skyldighet att höra parter behövs inte.  

Utgångspunkterna för kommunens skyldighet att ordna vattentjänster enligt 2 mom. i den gällande paragrafen avses inte bli ändrad. Motiveringen till momentet motsvarar således motiveringen i regeringens proposition 85/2000 rd. Kommunens organiseringsskyldighet uppkommer även i fortsättningen när behovet hos en större grupp av invånare eller sanitära eller miljöskyddsskäl kräver det. 

Vid tolkningen av det föreslagna 2 mom. ska det beaktas att definitionen av vattentjänstverk ändrats. I fortsättningen ska det enligt definitionen inte längre krävas något verksamhetsområde för vattentjänstverket. Eftersom ett vattentjänstverk i fortsättningen kan vara verksamt också utan ett verksamhetsområde, kan kommunen fullgöra sin organiseringsskyldighet enligt 2 mom. genom att inrätta ett vattentjänstverk för området, men låta bli att godkänna ett verksamhetsområde för det. Detta kan vara ändamålsenligt i exceptionella situationer där organiseringsskyldigheten gäller endast en liten grupp fastigheter och det i området också finns annan bosättning eller användning som kan jämställas med bosättning och där anslutning sker på basis av ömsesidig frivillighet. 

Godkännandet av ett verksamhetsområde är dock fortfarande det huvudsakliga sättet att fullgöra kommunens skyldighet enligt 6 § att ordna vattentjänster. Andra sätt att fullgöra organiseringsskyldigheten begränsas fortfarande av 7 § 1 mom., som gäller de områden som ska ingå i verksamhetsområdena för vattentjänstverken, enligt vilket organiseringsskyldigheten i sådana områden som uppfyller förutsättningarna i momentet alltid ska fullgöras genom att området godkänns som verksamhetsområde. I andra situationer har kommunen prövningsrätt när det gäller valet av sättet att fullgöra organiseringsskyldigheten. 

I det nya 3 mom. konstateras det att om det inte är ändamålsenligt eller ekonomiskt möjligt att inrätta ett vattentjänstverk eller utvidga dess verksamhetsområde, kan kommunen se till att det vidtas andra åtgärder för att trygga tillgången till hushållsvatten eller bortledandet av spillvatten. Dessa andra åtgärder enligt 3 mom. kan inte vidtas när det är fråga om ett sådant område för vilket ett verksamhetsområde ska godkännas i enlighet med 7 §.  

Kommunen kan, om förutsättningarna enligt 3 mom. uppfylls och om den så önskar, som ett alternativ till utvidgning av verksamhetsområdet eller inrättande av ett vattentjänstverk främja vidtagandet av sådana åtgärder med hjälp av vilka tillgången till andra vattentjänster som baserar sig på fastighetsspecifika lösningar eller gemensamma lösningar för flera fastigheter tryggas. Tjänsten kan till exempel vara leverans av hushållsvatten till en fastighet på något annat sätt än i ett ledningsnät, byggande av en sluten tank, ordnande av transport av spillvatten från slutna tankar eller anslutning av närliggande fastigheter till avloppssystemet för kommunens skola eller motsvarande inrättningar.  

7 §.Områden som ska ingå i vattentjänstverkens verksamhetsområden . Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras i sin helhet. Det föreslås att rubriken ändras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll.  

I 1 mom. föreslås inga ändringar i fråga om de områden som ska omfattas av verksamhetsområdena för vattentjänstverken, utan verksamhetsområdena ska i enlighet med den gällande lagen omfatta de områden där det på grund av den faktiska eller den planerade samhällsutvecklingen är behövligt att ansluta fastigheterna till vattentjänstverkets hushållsvatten- eller spillvattennät.  

Till paragrafen fogas dock ett nytt 2 mom., genom vilket den gällande bestämmelsen preciseras. I 2 mom. föreslås bestämmelser om att när de områden som avses i 1 mom. och som ska omfattas av vattentjänstverkens verksamhetsområden fastställs ska kommunen bedöma behovet av anslutning av fastigheterna till vattentjänstverkets ledningsnät i synnerhet när det gäller fastigheter på de detaljplaneområden som avses i lagen om områdesanvändning (752/2023), i tätorter samt på de grundvattenområden om vilka det föreskrivs i lagen om vattenvårds- och havsvårdsförvaltningen (1299/2004). I momentet föreslås dessutom att tätorter som avses i artikel 3 i direktiv (EU) 2024/3019 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse alltid ska ingå i ett vattentjänstverks verksamhetsområde i fråga om hanteringen av spillvatten. När de områden som ska ingå i ett verksamhetsområde fastställs ska området med ledningsnät bedömas som en funktionell helhet, och avsikten är inte att utesluta enskilda fastigheter till exempel på subjektiva grunder.  

Syftet med det nya 2 mom. är att förtydliga fastställandet av verksamhetsområden, och det ändrar inte den nuvarande utgångspunkten enligt vilken verksamhetsområden för vattentjänstverken ska omfatta de områden där ett verksamhetsområde behövs på grund av den faktiska eller den planerade samhällsutvecklingen. I det nya momentet föreskrivs det noggrannare än för närvarande om de områden i fråga om vilka det är särskilt viktigt att bedöma behovet av anslutning av fastigheterna. De områden som nämns i 2 mom. är inte en uttömmande förteckning över de områden som ska beaktas vid fastställandet av verksamhetsområdena, utan fortfarande bör från fall till fall hänsyn tas till exempel till den belastning som de fastighetsspecifika vattentjänstsystemen i strandområdena orsakar i ytvattnen, vilket kan vara en grund för anslutning till vattentjänstverkets ledningsnät. Dessutom kan ett verksamhetsområde behövas till exempel i situationer där fastighetsspecifika spillvattensystem försvårar uttag av vatten för andra fastigheter. Således avgörs behovet av ett verksamhetsområde fortfarande på samma sätt som för närvarande utifrån behovet av vattentjänster. Det nya 2 mom. ska inte heller tolkas så att alla de områden som avses där alltid ska omfattas av verksamhetsområdet. Det är fråga om att de områden som räknas upp i momentet ofta har ett sådant behov av vattentjänster som avses i 1 mom. och det därför kan vara motiverat att inkludera dem i verksamhetsområdet. Om kommunen dock inte anser att detta är behövligt, ska saken nämnas och motiveras i beslutet om verksamhetsområdet.  

Genom detaljplanläggning planeras ofta en så tät samhällsstruktur att det i regel fortfarande kan anses behövligt att detaljplaneområden inkluderas i verksamhetsområdena i den utsträckning planen verkställs. Detaljplanläggningen har också stor betydelse vid bedömningen av den planerade samhällsutveckling som avses i 1 mom. 

Tätorter ska enligt 2 mom. beaktas vid fastställandet av verksamhetsområdena. Av grundad anledning är det möjligt att fastställa att verksamhetsområdet också ska omfatta områden som ligger utanför tätorter, om det är nödvändigt att ansluta området till vattentjänstverkets ledningsnät, med beaktande av vattentjänstverkets tekniska och ekonomiska verksamhetsförutsättningar.  

Grundvattenområdena behöver beaktas när det godkänns vilka områden som ska anslutas till spillvattennätet och omfattas av verksamhetsområdet. Avsikten är att understryka behovet av att bygga ett spillvattennät i en situation där belastningen från fastighetsspecifika spillvattensystem i tätt bebyggda områden kan utgöra en risk för klassificerade grundvattenområden. 

Tätorter som avses i artikel 3 i direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse ska alltid ingå i ett verksamhetsområde i fråga om spillvattennätet. Tätorter definieras i artikel 2.4 i direktivet, och i artikel 3 i direktivet föreskrivs det om skyldigheten avseende avloppsvatten och anslutningsskyldigheten i tätorter. Med tätort avses enligt direktivet ett område där befolkningen i kombination med ekonomisk verksamhet eller ej, är tillräckligt koncentrerad för att avloppsvatten ska kunna samlas upp och ledas till ett eller flera reningsverk för avloppsvatten eller till ett eller flera slutliga utsläppspunkter. I enlighet med artikel 3 i direktivet ska avlopp byggas i tätorter med mer än 1 000 personekvivalenter senast 2035. I direktivet finns inga bestämmelser om tätorters befolkningstäthet, men i skäl 6 i direktivet beskrivs det att när tätorter avgränsas bör hänsyn tas till det vägledande referenströskelvärdet på 10–25 pe per hektar över vilket befolkningen i ett visst område, eventuellt i kombination med ekonomisk verksamhet, anses vara tillräckligt koncentrerad. 

Ett område ska fastställas utifrån de grunder som beskrivs ovan, och vid områdesavgränsningen ska fastigheter inte uteslutas på basis av ägarens eller innehavarens subjektiva intresse för att ansluta sig. I samband med ett ägarbyte kan uteslutning från verksamhetsområdet leda till ojämlik situation i området. Bestämmelser om fastighetsspecifika befrielser från anslutningsskyldigheten finns i 11 §. 

8 §.Godkännande av ett vattentjänstverks verksamhetsområde . I 8 § om godkännande av verksamhetsområden föreslås vissa ändringar och kompletteringar samt dessutom att en del av innehållet i den gällande paragrafen flyttas till den nya 8 a §. I fortsättningen ska det i 8 § föreskrivas mer allmänt om förfarandet för godkännande av verksamhetsområden, medan det i den nya 8 a § ska föreskrivas närmare om innehållet i ett beslut om godkännande av ett verksamhetsområde och om förutsättningarna för godkännande av ett verksamhetsområde.  

Enligt det föreslagna 1 mom. ska kommunen godkänna verksamhetsområden för de vattentjänstverk som är verksamma inom kommunens område eller fatta beslut om att det för ett vattentjänstverk inte behöver godkännas ett verksamhetsområde. Bedömningen av behovet av ett verksamhetsområde för varje vattentjänstverk som är verksamt inom kommunens område är av väsentlig betydelse, eftersom kommunen med stöd av beslutet om ett verksamhetsområde överför en offentlig förvaltningsuppgift till vattentjänstverket. Vattentjänstverkens ställning med avseende på 124 § i grundlagen har granskats i avsnittet om lagstiftningsordningen (12.8) i denna proposition. 

Bestämmelserna i 1 mom. gäller för det första situationer där det inom kommunens område inrättas ett nytt vattentjänstverk eller verksamheten vid ett litet vattentjänstverk som är verksamt inom området utvidgas så att det uppfyller definitionen av vattentjänstverk. Dessutom ska momentet tillämpas på de vattentjänstverk som för närvarande inte har något verksamhetsområde, men som i och med ändringen av definitionen av vattentjänstverk börjar omfattas av lagens tillämpningsområde. Det bedöms att de inrättningar som uppfyller definitionen av vattentjänstverk ofta är sådana att ett verksamhetsområde bör godkännas för dem med stöd av 6 och 7 § i lagen om vattentjänster. Ett problem som identifierats i nuläget är att inte ens alla betydande inrättningar som sköter vattentjänster har ett verksamhetsområde, och på motsvarande sätt har verksamhetsområden ofta godkänts också för onödigt små inrättningar. 

Behovet av ett verksamhetsområde ska alltid avgöras genom ett överklagbart beslut. Om ett verksamhetsområde inte behöver godkännas för ett vattentjänstverk med stöd av de föreslagna 6 och 7 §, kan kommunen också besluta att det inte godkänns något verksamhetsområde för vattentjänstverket.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att kommunen kan godkänna ett verksamhetsområde för ett vattentjänstverk som är kommunens balansenhet, kommunens affärsverk, en samkommun, en affärsverkssamkommun, en samkommuns affärsverk eller ett registrerat företag eller en registrerad sammanslutning. En del av de vattentjänstverk som för närvarande är verksamma använder till exempel benämningen vattenandelslag eller vattensammanslutning, men de har inte registrerats. Bestämmelser om registrering av företag och sammanslutningar finns i handelsregisterlagen (564/2023). Enligt lagen om andelslag (421/2013) ska ett andelslag anmälas för registrering inom tre månader efter det att avtalet om andelslagsbildning undertecknats. I annat fall förfaller bildandet av andelslaget. I praktiken är dessa oregistrerade vattentjänstverk inte självständiga juridiska personer fristående från dem som inrättat dem, utan de fysiska personer som inrättat dem ansvarar personligen för verkets verksamhet. Detta är inte en ändamålsenlig situation med tanke på rättsskyddet vare sig för verkets kunder eller för dem som inrättat det, och avsikten med det nya 2 mom. är att ingripa i denna situation. I de situationer där det inom kommunens område finns ett vattentjänstverk för vilket ett verksamhetsområde har godkänts men som inte är ett registrerat företag eller en registrerad sammanslutning, ska kommunen i samband med kontrollen av verksamhetsområdet ställa som villkor för godkännande av verksamhetsområdet att verket registrerar sig. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar till sitt innehåll och sin motivering 8 § 1 mom. i den gällande lagen om vattentjänster, dock så att den anläggning som lämpar sig för att sköta vattentjänsterna i den gällande lagen ersätts med vattentjänstverket. Ändringen görs på grund av ändringen av definitionen av vattentjänstverk. I fortsättningen kan ett verksamhetsområde alltså i regel inte godkännas för en sådan aktör som är så liten att den inte uppfyller definitionen av vattentjänstverk. I övergångsbestämmelserna har avvikelse från denna huvudregel beaktats i fråga om sådana små inrättningar som för närvarande har ett verksamhetsområde. Dessutom förtydligas informationspraxis i 3 mom. genom att den nuvarande skyldigheten att tillsynsmyndigheterna ska ges tillfälle att ge utlåtande ändras till skyldighet att begära utlåtande av tillsynsmyndigheterna. I fortsättningen bestäms hörandet av ägarna till och innehavarna av fastigheter i enlighet med förvaltningslagens 34 § om hörande av part. I momentet föreslås det också att ett beslut om ett verksamhetsområde ska delges genom offentlig kungörelse. Bestämmelser om offentlig kungörelse finns i 62 a § i förvaltningslagen. 

I det nya 4 mom. föreslås det att kommunen vid behov, men dock med minst 10 års mellanrum, ska kontrollera aktualiteten av verksamhetsområdet. Ett ärende som gäller kontroll av verksamhetsområdet ska avgöras genom ett överklagbart beslut. Det kan uppstå behov av att bedöma verksamhetsområdets aktualitet till exempel när det utanför verksamhetsområdet pågår sådan samhällsutveckling som förutsätter att verksamhetsområdet utvidgas. Emellertid kan också olika slags förändrade omständigheter, såsom ett minskat servicebehov inom vattentjänsterna, leda till att verksamhetsområdets aktualitet behöver bedömas på nytt. Det väsentliga är att utöver kontrollen av att verksamhetsområdets storlek är ändamålsenlig också kontrollera att verksamhetsområdet fortfarande uppfyller förutsättningarna enligt 8 a §. En regelbunden kontroll av verksamhetsområdet innebär inte att kommunen med 10 års mellanrum måste fatta ett nytt beslut om verksamhetsområdet i hela dess omfattning. Om kommunen bedömer att behovet av anslutning till vattentjänsterna är oförändrat, kan kommunen fatta ett beslut där det konstateras att förutsättningarna för verksamhetsområdet är oförändrade. I en situation där kontrollen av verksamhetsområdet leder till att verksamhetsområdet inskränks eller upphävs, ska de förutsättningar som anges i 8 b § beaktas. Skyldigheten att kontrollera aktualiteten av ett verksamhetsområde gäller de verksamhetsområden som kommunen godkänt. Skyldigheten att göra en kontroll med 10 års mellanrum gäller således inte situationer där det för ett vattentjänstverk har fattats ett i 1 mom. avsett beslut enligt vilket det inte behöver godkännas något verksamhetsområde för verket.  

8 a §.Förutsättningar för godkännande av ett verksamhetsområde och beslutets innehåll . Paragrafen är ny och föreslås innehålla närmare bestämmelser om förutsättningarna för godkännande av ett verksamhetsområde och om innehållet i beslutet om ett verksamhetsområde. Enligt det föreslagna 1 mom. förutsätts det för godkännande av ett verksamhetsområde att de i 7 § avsedda områden som ska ingå i vattentjänstverkens verksamhetsområden har beaktats vid bedömningen av avgränsningen av verksamhetsområdena, att vattentjänstverket klarar av att på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt sköta de vattentjänster som det ansvarar för, att de avgifter som tas ut för att täcka kostnaderna för vattentjänsterna blir skäliga och rättvisa och att beslutet om verksamhetsområdet uppfyller målen i kommunens vattentjänstplan.  

I 1 punkten förutsätts det att de områden som avses i 7 § har beaktats. Om det inom kommunens område finns flera vattentjänstverk, kan kommunen utöva sin prövningsrätt när det gäller att avgöra till vilka delar de områden som avses i 7 § ska ingå i verksamhetsområdena och i vilka vattentjänstverks verksamhetsområden de ska ingå. Besluten om verksamhetsområdena fattas separat för varje vattentjänstverk. 

Enligt 1 mom. 2 och 3 punkten förutsätter godkännande av ett verksamhetsområde att vattentjänstverket klarar av att på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt sköta de vattentjänster som det ansvarar för och att de avgifter för vattentjänster som tas ut för att täcka kostnaderna för vattentjänsterna blir skäliga och rättvisa. Den föreslagna 2 och 3 punkten motsvarar till sitt innehåll 8 § 2 mom. 1 och 2 punkten i den gällande lagen om vattentjänster, dock med den skillnaden att det i enlighet med det föreslagna momentet ska framgå av beslutet att förutsättningarna i fråga är uppfyllda. 

Enligt 1 mom. 4 punkten är en förutsättning för godkännande också att det genom beslutet om ett verksamhetsområde är möjligt att uppfylla målen i kommunens vattentjänstplan som avses i 5 a §. Genom ändringen betonas planmässigheten i ordnandet av vattentjänsterna och den koppling som ett beslut om ett verksamhetsområde ska ha till kommunens vattentjänstplan. I samband med ett beslut om ett verksamhetsområde ska det säkerställas att de områden som i kommunens vattentjänstplan identifierats som områden som ska ingå i vattentjänstverkens verksamhetsområden inkluderas i verksamhetsområdet för något av de vattentjänstverk som är verksamma inom kommuns område. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att det av beslutet om verksamhetsområdet ska framgå att de förutsättningar som beskrivs i 1 mom. är uppfyllda. Av beslutet om verksamhetsområdet ska det således framgå att de omständigheter som räknas upp i 1 mom. 1–4 punkten uppfylls. Om så inte är fallet, kan verksamhetsområdet inte godkännas som sådant. 

Innehållet i 3 mom. motsvarar 8 § 3 mom. i den gällande lagen. För verksamhetsområdet görs det på en karta en områdesavgränsning, av vilken det inte går att identifiera var den kritiska infrastrukturen, såsom ledningsnäten, finns. Avgränsningen av verksamhetsområdena ska följa till exempel fastigheternas gränser, varvid det inte är möjligt att på basis av avgränsningen av verksamhetsområdena indirekt dra slutsatser om var infrastrukturen för vattentjänsterna finns. I verksamhetsområdet kan det finnas fastigheter som ska anslutas till hushållsvattennätet eller fastigheter som ska anslutas till spillvattennätet eller både och. Avgränsningen av verksamhetsområdet innehåller uppgifter om vilka fastigheter som omfattas av hushållsvatten- eller spillvattennätet och, om näten ännu inte byggts, en uppskattning av tidsplanen för byggandet av nätet. Tidsplanen för byggandet av nätet är ofta bunden till genomförandet av planen. Avgränsningen av verksamhetsområdet beskrivs i beslutet om verksamhetsområdet, och eventuella områden i behov av utveckling beskrivs i kommunens vattentjänstplan. 

Paragrafens 4 mom. motsvarar 8 mom. 4 mom. i den gällande lagen. Bestämmelsen ändras dock så att tätorter inom verksamhetsområdet inte längre behöver anges på en verksamhetsområdeskarta. Tätorter behöver inte längre anges, eftersom anslutningsskyldigheten är densamma både i och utanför tätorter, och uppgiften behövs således inte längre för fastigheternas ägare och innehavare. I momentet föreslås det också att uppgifter om vattentäkter eller ledningsnät inte ska anges på kartan över verksamhetsområdet, eftersom de är säkerhetskritiska uppgifter som inte behöver anges på kartan. Dessutom förutsätts det att kommunen lämnar uppgifterna om verksamhetsområdet till Finlands miljöcentral i form av maskinläsbar geografisk information utan obefogat dröjsmål. Uppgifterna om verksamhetsområdet innehåller en karta och attributdata, såsom datum för fastställandet och typ av tjänst. Finlands miljöcentral ska se till att kartorna över verksamhetsområdena publiceras i ett allmänt datanät. Detta genomförs via det system för verksamhetsområden som förvaltas av Finlands miljöcentral. Syftet med ändringen är att förbättra kvaliteten på och tillgången till uppgifter om verksamhetsområden för myndigheter och medborgare. Kravet på uppgifter i form av geografisk information förbättrar informationens användbarhet för tillsyn och uppföljning samt gör att medborgarna får en mer jämlik ställning på olika håll i Finland genom att de får tillgång till samma uppgifter. Uppgifter om verksamhetsområden i form av geografisk information kan kombineras till exempel med uppgifter om grundvattenområden eller med tätortsuppgifter som avses i direktivet om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, vilket också underlättar tillsynen enligt annan lagstiftning. Kvaliteten på och tillgången till uppgifter om verksamhetsområden förbättras, eftersom sättet att registrera uppgifter om områden förenhetligas och uppgifterna är lättillgängliga i datanätet. Lämnandet av kartor över verksamhetsområden till Finlands miljöcentral medför inte något betydande extra arbete för kommunen och det föreslagna förfarandet innebär också att kommunen inte längre har skyldighet att upprätthålla kartuppgifter på sin egen webbplats.  

I lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) avses med maskinläsbart format ett filformat som är så strukturerat att datorprogram enkelt kan identifiera, känna igen och extrahera informationsmaterial, specifika uppgifter och strukturer i en handling. Maskinläsbart format innebär att informationsmaterialet har presenterats i ett inom branschen standardiserat filformat eller på ett sätt som annars uppfyller vedertagna krav inom branschen. Det ska utarbetas anvisningar om kraven på och sättet för lämnande av maskinläsbar geografisk information till Finlands miljöcentral. 

8 b §.Inskränkning och upphävande av ett verksamhetsområde . I den nya 8 b § föreslås bestämmelser om inskränkning och upphävande av ett verksamhetsområde. Bakgrunden till behovet av bestämmelserna om inskränkning och upphävande av ett verksamhetsområde som kommunen godkänt är den rådande samhällsutvecklingen. I och med att den permanenta bosättningen minskar särskilt i områden utanför tätorter, minskar också behovet av centraliserade vattentjänster i dessa områden, och förutsättningarna för att tillhandahålla tjänsterna försämras så att ett vattentjänstverk inte nödvändigtvis längre klarar av att sköta vattentjänsterna i enlighet med sin ombesörjningsskyldighet enligt 9 §. I dessa situationer uppfylls nödvändigtvis inte längre de förutsättningar för godkännande av verksamhetsområdet enligt vilka verksamhetsområdet ska vara sådant att vattentjänstverket klarar av att sköta de vattentjänster som det ansvarar för på ett ekonomiskt och ändamålsenligt sätt och så att de avgifter för vattentjänster som tas ut för att täcka kostnaderna för vattentjänsterna blir skäliga och rättvisa. I dessa situationer kan det finnas behov av att inskränka ett vattentjänstverks verksamhetsområde eller rentav helt upphäva ett tidigare godkänt verksamhetsområde för ett vattentjänstverk. Inskränkning av ett verksamhetsområde enligt den gällande lagen har i rättspraxis visat sig vara mycket utmanande, och syftet med de föreslagna ändringarna är att förtydliga och till vissa delar underlätta inskränkning och upphävande av ett verksamhetsområde.  

I 1 mom. föreskrivs det om de förutsättningar under vilka verksamhetsområdet ska kunna inskränkas eller helt upphävas. Enligt den föreslagna 1 mom. 1 punkten kan verksamhetsområdet inskränkas eller helt upphävas, om behovet av vattentjänster i det område som inte längre ska ingå i vattentjänstområdet har förändrats så att vattentjänstverkets verksamhetsförutsättningar har försämrats väsentligt. En förutsättning för inskränkning eller upphävande av ett verksamhetsområde är alltså att det efter att verksamhetsområdet godkänts har skett en väsentlig förändring i behovet av vattentjänster. Enligt den föreslagna 2 punkten är det möjligt att inskränka eller upphäva ett verksamhetsområde också när grunderna för beslutet om verksamhetsområdet har visat sig vara väsentligt felaktiga. 

Det föreslagna 2 mom. motsvarar delvis den gällande 8 a §. I momentet föreskrivs det om kommunens skyldighet att i samband med inskränkning eller upphävande av ett verksamhetsområde besluta för det första hur vattentjänsterna ska tryggas för de fastigheter som är anslutna till verkets ledningsnät, men kommer att ligga utanför verksamhetsområdet. Skyldigheten motsvarar till sitt innehåll och sin motivering den gällande lagens 8 a §, vars motivering finns i regeringens proposition (RP 218/2013 rd). Fastighetens vattentjänster kan således på samma sätt som för närvarande tryggas till exempel genom fastighetsspecifika arrangemang eller genom gemensamma arrangemang för flera fastigheter. Verket kan också genom ett ömsesidigt avtal mellan fastighetens ägare eller innehavare och verket fortsätta att tillhandahålla vattentjänsterna, även om fastigheten kommer att ligga utanför verksamhetsområdet. Närmare bestämmelser om tryggande av vattentjänsterna i en situation där ett avtal som ingåtts med en kund sägs upp till följd av en inskränkning av verksamhetsområdet finns i 24 §. 

En ny skyldighet som tas in i 2 mom. är kommunens skyldighet att i ett verksamhetsområdesbeslut som gäller inskränkning eller upphävande besluta hur vattentjänsterna ska ordnas i de i 6 § 2 och 3 mom. avsedda områden som fortfarande omfattas av skyldigheten att ordna vattentjänster, men som kommer att ligga utanför verksamhetsområdet. Således blir kommunen i samband med en inskränkning tvungen att ta ställning till hur dess skyldighet att ordna tjänsterna i dessa områden ska fullgöras. I den föreslagna 7 § föreskrivs det om vilka områden som ska beaktas vid bedömningen av behovet av verksamhetsområde. Det är inte möjligt att inskränka ett verksamhetsområde så att ett sådant område som avses i 7 § 1 mom. lämnas utanför verksamhetsområdet. Ett verksamhetsområde kan dock överföras på ett annat verk. Om verksamhetsområdet då upphävs för det ena vattentjänstverket, ska det i samband med beslutet om verksamhetsområdet beslutas att de områden som omfattas av organiseringsskyldigheten enligt 6 § 2 mom. och som är sådana områden enligt 7 § som ska ingå i ett verksamhetsområde godkänns som del av verksamhetsområdet för det andra vattentjänstverket.  

Om kommunen fortfarande är skyldig att ordna vattentjänster på ett område som kommer att ligga utanför verksamhetsområdet, är kommunen skyldig att i enlighet med 6 § 3 mom. vidta andra åtgärder för att trygga en skälig övergång vad gäller tillgången till hushållsvatten eller bortledandet av spillvatten. Genomförandet av dessa åtgärder förutsätter att vattentjänstverket säger upp de avtal om vattentjänster som ingåtts med dess kunder. Bestämmelser om förfarandet i anslutning till detta finns i 24 § 5 mom. i lagen om vattentjänster.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att på ett beslut om inskränkning av ett verksamhetsområde tillämpas 8 § 3 mom. och 8 a §. På ett beslut om upphävande av ett verksamhetsområde ska 8 § 3 mom. samt 8 a § 1 mom. 1 och 4 punkten och 3 mom. tillämpas. Såväl ett beslut om inskränkning som ett beslut om upphävande av ett verksamhetsområde ska alltså omfattas av förfarandebestämmelserna i 8 § 3 mom. om förfarandet vid ändring av verksamhetsområden. Innehållet i ett beslut om inskränkning av ett verksamhetsområde ska till alla delar motsvara det som i 8 a § föreskrivs om innehållet i ett beslut om ett verksamhetsområde. När det gäller ett beslut om upphävande av ett verksamhetsområde är däremot alla de krav på beslutets innehåll som anges i 8 a § inte relevanta. Också i fråga om beslut om upphävande ska uppgifter om upphävandet av verksamhetsområdet lämnas till Finlands miljöcentral i enlighet med vad som förutsätts i 8 a § 3 mom.  

9 §.Ombesörjande av vattentjänster . Det föreslås att ett nytt 2 mom. fogas till paragrafen. I enlighet med 2 mom. ska bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar tillämpas på den personal vid ett vattentjänstverk som sköter offentliga förvaltningsuppgifter inom det verksamhetsområde som kommunen godkänt. Bestämmelser om skadeståndsansvar finns i skadeståndslagen (412/1974). Grundlagsutskottet har i sin avgörandepraxis ansett att det för att kraven på rättssäkerhet och god förvaltning ska anses vara uppfyllda i den bemärkelse som avses i 124 § i grundlagen krävs att offentliga förvaltningsuppgifter sköts i enlighet med de allmänna förvaltningslagarna och att de som sköter offentliga förvaltningsuppgifter handlar under tjänsteansvar (se GrUU 53/2014 rd, s. 4–5). Det är i inte längre nödvändigt att på grund av 124 § i grundlagen ta in en hänvisning till allmänna förvaltningslagar i lagen, eftersom de allmänna förvaltningslagarna med stöd av sina bestämmelser om tillämpningsområde, myndighetsdefinition eller skyldigheten för ett affärsverk eller en enskild att betjäna på ett visst språk också tillämpas på enskilda när de fullgör offentliga förvaltningsuppgifter (t.ex. GrUU 23/2013 rd). I momentet föreslås dessutom att utvidgningen av det straffrättsliga tjänsteansvaret inte ska gälla kundägda vattentjänstandelslag. Betydelsen av 124 § i grundlagen i den kontext som lagen om vattentjänster gäller behandlas mer ingående i avsnittet om lagstiftningsordningen i denna proposition (12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning).  

9 a §.Vattentjänstverkets egendomsförvaltningsplan . I den nya 9 a § föreskrivs det om vattentjänstverkets egendomsförvaltningsplan. Vattentjänstverket ska se till att en egendomsförvaltningsplan utarbetas och svara för att den uppdateras. Vid utarbetandet av egendomsförvaltningsplanen ska målen i kommunens vattentjänstplan beaktas. Syftet med en systematisk egendomsförvaltning och planeringen av den är i första hand att säkerställa vattentjänsternas driftssäkerhet, hanteringen av eftersläpningen i saneringarna samt balansen i vattentjänstverkens ekonomi.  

I 1 mom. föreslås bestämmelser om skyldigheten att utarbeta en egendomsförvaltningsplan och att uppdatera den. Vattentjänstverket ska se till att planen utarbetas och att den uppdateras. Till de delar vattentjänstverket inte äger den vattentjänstegendom som det använder, kan egendomsförvaltningsplanen också utarbetas av vattentjänstegendomens ägare. Vattentjänstverket ska dock alltid att se till att egendomsförvaltningsplanen har utarbetats och uppdaterats. Om någon annan än vattentjänstverket utarbetar egendomsförvaltningsplanen, ska vattentjänstverket till exempel genom avtalsarrangemang försäkra sig om att skyldigheterna i fråga om egendomsförvaltningsplanen fullgörs. Vattentjänstverket ansvarar således för att planeringen av egendomsförvaltningen genomförs i sin helhet. I momentet föreskrivs det om planens syfte, som är en balans mellan kostnaderna och avgifterna för vattentjänsterna. Om vattentjänstverket till exempel med stöd av kommunallagen redan har utarbetat en egendomsförvaltningsplan som till innehållet motsvarar skyldigheterna i lagen om vattentjänster, kan denna plan utnyttjas också som en plan enligt lagen om vattentjänster. Det ska inte föreskrivas om i vilken form en egendomsförvaltningsplan ska utarbetas. En egendomsförvaltningsplan eller delar av den kan utarbetas till exempel med hjälp av för ändamålet lämpliga applikationer och programvaror för informationssystem. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om att vattentjänstverket ska ge in egendomsförvaltningsplanen för kännedom till kommunen och närings-, trafik- och miljöcentralen. Detta behövs för bedömningen av aktualiteten av kommunens vattentjänstplan och för att få en helhetsbild av vattentjänsterna inom kommunens område samt på grund av närings-, trafik- och miljöcentralens tillsynsuppgifter. 

I enlighet med det föreslagna 3 mom. utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i och uppdateringen av egendomsförvaltningsplanen genom förordning av statsrådet. Avsikten är att planen åtminstone ska innehålla en plan för undersökning av skicket och för underhållet, en långsiktig investeringsplan och en långsiktig ekonomiplan. 

9 b §.Tryggande av vattentjänsterna . I denna nya paragraf som fogas till lagen föreskrivs det om en situation där vattentjänstverket trots en förhandsbedömning i enlighet med kraven på innehållet i det beslut om ett verksamhetsområde som beskrivs i 8 a § inte klarar av att sköta vattentjänsterna på det sätt som anges i 9 § i lagen. Eftersom det inom ett av kommunen fastställt verksamhetsområde för ett vattentjänstverk är fråga om ett i 6 § 2 mom. avsett område som omfattas av kommunens organiseringsskyldighet, är kommunen skyldig att på basis av sin organiseringsskyldighet vidta åtgärder för att trygga att vattentjänsterna fungerar i området. På detta sätt betonas å ena sidan betydelsen av en förhandsbedömning vid beslut om verksamhetsområden och å andra sidan att kommunen i sista hand ansvarar för ordnandet av vattentjänster i de områden som avses i 6 § 2 mom. Kommunens åtgärder för att trygga vattentjänsterna kan till exempel inbegripa förbättring av verkets verksamhetsförutsättningar, inkludering av ett område i ett annat vattentjänstverks verksamhetsområde eller andra åtgärder enligt 6 § 2 mom. för tryggande av vattentjänsterna, såsom ordnande av fastighetsspecifika vattentjänster. Om kommunen inte med till buds stående metoder ingriper i saken, kan närings-, trafik- och miljöcentralen kräva att kommunen säkerställer att verket fullgör sina skyldigheter enligt beslutet om verksamhetsområdet eller att kommunen vidtar andra åtgärder för att fullgöra sin organiseringsskyldighet. Den skyldighet för kommunen att trygga vattentjänsterna som ingår i paragrafen är avsedd som en sista utväg i en situation där vattentjänstverket inte klarar av att sköta vattentjänsterna i enlighet med sin ombesörjningsskyldighet enligt 9 § i lagen om vattentjänster. Genom paragrafen säkerställs det att kommuninvånarnas rätt till fungerande vattentjänster tillgodoses också i en sådan situation.  

10 §. Anslutning av fastigheter till vattentjänstverkets ledningsnät . I paragrafen föreslås bestämmelser om anslutning av en fastighet till vattentjänstverkets hushållsvatten- och spillvattennät. Paragrafens 1 mom. motsvarar till sitt innehåll 10 § 1 mom. i den gällande lagen, och enligt momentet ska fastigheterna inom ett vattentjänstverks verksamhetsområde anslutas till verkets hushållsvatten- och spillvattennät.  

Det föreslås att den gällande lagens 2 och 3 mom. som gäller förutsättningarna för anslutning av fastigheter utanför tätorter stryks helt. Det som är avgörande när det gäller anslutningsskyldigheten är således verksamhetsområdet, inte huruvida fastigheten finns inom eller utanför en tätort. Fastigheter som finns inom verksamhetsområdet utanför en tätort ska i fortsättningen ansluta sig till vattentjänstverkets ledningsnät på samma grunder som i tätorter. Syftet med den föreslagna ändringen av anslutningsskyldigheten är att stärka vattentjänstverkens verksamhetsförutsättningar och möjligheter till en planmässig ekonomi genom att säkerställa att de fastigheter som finns inom verkets verksamhetsområde faktiskt också ansluter sig till verkets ledningsnät. Ändringen tryggar vattentjänsterna också för invånarna i de fastigheter som redan anslutit sig till verkets ledningsnät genom att det säkerställs att avgifterna förblir skäliga och genom att likabehandlingen av de områden som omfattas av kommunens organiseringsskyldighet stärks. 

I 2 mom. föreslås det att en fastighet inte behöver anslutas till vattentjänstverkets spillvattenavlopp om den inte har någon vattenklosett och det som föreskrivs i miljöskyddslagen och med stöd av den iakttas vid bortledande och behandling av spillvatten från fastigheten. Bestämmelser om fastighetsspecifika krav på reningsnivån för system för behandling av avloppsvatten finns förutom i 16 kap. i miljöskyddslagen också i statsrådets förordning om behandling av hushållsavloppsvatten i områden utanför avloppsnätet (157/2017). Under denna förutsättning kan fastigheter såväl inom som utanför tätorter i fortsättningen befrias från skyldigheten att ansluta sig till spillvattenavloppet. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar till innehållet 10 § 4 mom. i den gällande lagen. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att vattentjänstverket på begäran till kommunen ska lämna uppgifter om fastigheter som anslutit sig till hushållsvatten- och spillvattennätet. Genom skyldigheten preciseras skyldigheten att lämna uppgifter. Enligt 15 § i lagen om befolkningsdatasystemet och de certifikattjänster som tillhandahålls av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata (661/2009) ska bland annat övriga uppgifter som beskriver byggprojektet och byggnaden, dess konstruktioner och egenskaper registreras i befolkningsdatasystemet. Enligt 24 § i statsrådets förordning om befolkningsdatasystemet (128/2010) ska bland annat byggnadens anslutningar till områdets vattenlednings-, avlopps-, gas- el- och kabelnät registreras i befolkningsdatasystemet som uppgifter om ägande och besittning av en byggnad, om byggnadens läge, användning, konstruktioner och egenskaper samt om anmälaren av byggnadsuppgifterna. Kommunen registrerar uppgifterna, och uppdaterade uppgifter om fastigheter som anslutits till vattentjänstverkets ledningsnät främjar utförandet av uppdraget. Vattentjänstverket har uppgifter om sina kunder, och syftet med förslaget är att förbättra överföringen av de uppgifter som krävs till befolkningsdatasystemet. 

11 §.Befrielse från anslutningsskyldigheten . I det föreslagna 11 § föreskrivs på samma sätt som för närvarande om befrielse från anslutningsskyldigheten. Inga ändringar föreslås i grunderna för befrielse.  

I 1 mom. föreslås ändringar för att minska regleringen och öka flexibiliteten. I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det om den kommunala miljövårdsmyndighetens skyldighet att höra vattentjänstverket och ägaren till eller innehavaren av fastigheten innan befrielse beviljas. Denna skyldighet stryks i syfte att minska regleringen för kommuner. I fortsättningen bestäms den kommunala miljövårdsmyndighetens skyldighet att höra parter i ärenden som gäller befrielse från anslutningsskyldigheten i enlighet med 34 § i förvaltningslagen. Vattentjänstverket, fastighetens ägare och innehavare är i ärenden som gäller befrielse sådana parter som avses i förvaltningslagen och som ska höras innan ärendet avgörs, om det inte enligt 34 § 2 mom. i förvaltningslagen är möjligt att ärendet avgörs utan att en part hörs. I 1 mom. i den gällande paragrafen föreskrivs det också om den kommunala miljövårdsmyndighetens skyldighet att begära utlåtande om befrielsen hos den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. Skyldigheten att begära utlåtande ändras så att den blir mer flexibel än för närvarande, i fortsättningen ska utlåtande begäras endast vid behov. På motsvarande sätt som i nuläget ska den kommunala miljövårdsmyndigheten även i fortsättningen på ansökan bevilja befrielse på de grunder som anges i paragrafen.  

I 2 mom. föreslås bestämmelser om de förutsättningar som ska uppfyllas för att befrielse från anslutningsskyldigheten ska beviljas. I enlighet med 1 punkten förutsätter beviljande av befrielse att anslutningen till ledningsnätet blir oskälig för fastighetens ägare eller innehavare med beaktande av kostnaderna för byggande av fastighetens vatten- och avloppsanordningar, kostnaderna för anslutningen, det obetydliga behovet av vattentjänstverkets tjänster eller någon annan motsvarande särskild orsak. Detta motsvarar den gällande 11 § 2 mom. 1 punkten, i fråga om vilken det finns mycket rättspraxis i fråga om bedömningen av om en anslutning är oskälig (bl.a. HFD:2020:100). Syftet med propositionen är inte att ändra nuläget i fråga om tolkningen av oskälighet. 

I enlighet med 2 mom. 2 punkten förutsätter beviljande av befrielse dessutom att befrielsen inte ensam eller tillsammans med andra befrielser på ett betydande sätt riskerar en ekonomisk och ändamålsenlig skötsel av vattentjänsterna inom vattentjänstverkets verksamhetsområde. Förutsättningen för befrielse är inte densamma som i den gällande lagen. I förslaget anses det behövligt att beakta de multiplikatoreffekter som följer av ett beslut på grund av att markägarna ska behandlas lika. Om befrielse beviljas en sökande på vissa grunder, ska den på motsvarande grunder beviljas också andra sökande. Om det kommer in många ansökningar om befrielse, kan till och med beviljandet av en befrielse riskera vattentjänstverkets ekonomi. Därför föreslås det att det till lagen fogas att befrielsen inte ensam eller tillsammans med andra befrielser på ett betydande sätt riskerar en ekonomisk och ändamålsenlig skötsel av vattentjänsterna. 

I enlighet med 2 mom. 2 punkten förutsätter befrielse också att befrielsen inte på ett betydande sätt får riskera skötsel av vattentjänsterna. Kravet på betydande är nytt. Vid bedömningen av om det är fråga om ”på betydande sätt” ska utöver vattentjänstverkets ekonomiska situation och potentiella avgifter som tas ut hos fastigheten vikt fästas vid vilken betydelse en befrielse i ett enskilt fall har för vattentjänstverket. Beviljandet av en enskild befrielse riskerar i allmänhet inte i sig på ett betydande sätt en ekonomisk och ändamålsenlig skötsel av vattentjänsterna, men i synnerhet tillsammans med andra befrielser kan en sådan betydande effekt uppkomma. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar till innehållet i huvudsak gällande 11 § 3 mom. En förutsättning för befrielse från anslutning till hushållsvattennätet är enligt den gällande lagen att hushållsvattnet uppfyller kraven. Detta krav preciseras genom en hänvisning till kvalitetskraven och kvalitetsmålen i hälsoskyddslagen. Hälsoskyddslagen och hushållsvattenförordningen som utfärdats med stöd av den innehåller bestämmelser om sanitära kvalitetskrav på hushållsvatten samt kvalitetsmål som gäller hushållsvattnets användbarhet. Dessutom ändras hänvisningen till miljöskyddslagen så att bortledandet och behandlingen av fastighetens spillvatten ska ha ordnats i enlighet med kraven i miljöskyddslagen, medan bortledandet och behandlingen av spillvatten för närvarande ska kunna ordnas i enlighet med miljöskyddslagen. Syftet med ändringen av ordalydelsen är att betona att fastighetens spillvattensystem vid den tidpunkt då befrielse beviljas ska uppfylla kraven i miljöskyddslagen. Ett system enligt miljöskyddslagen uppfyller också kravet enligt hälsoskyddslagen på att avloppsvatten ska ledas och renas så att sanitär olägenhet inte uppkommer. 

I 4 mom. föreslås en möjlighet till befrielse efter prövning för en fastighet utanför en tätort i en situation där anslutningen bedöms bli uppenbart oskälig för fastighetens ägare eller innehavare. Vid bedömning av om anslutningen blir uppenbart oskälig kan med avvikelse från befrielsegrunderna enligt 2 mom. hänsyn tas till omständigheter som har att göra med den subjektiva situationen för den som ansöker om befrielse, utan att befrielsens konsekvenser för vattentjänstverkets verksamhetsförutsättningar bedöms. När befrielsen bedöms bli uppenbart oskälig för sökanden, kan befrielse genom beslut av den kommunala miljövårdsmyndigheten beviljas trots vad som föreskrivs om förutsättningarna i 2 mom. Syftet med bestämmelsen är att förhindra uppenbart oskäliga investeringar för en fastighets ägare eller innehavare vid anslutning till vatten- och spillvattennätet i fråga om fastigheter som omfattas av den anslutningsskyldighet som ändras genom denna proposition. 

Vid bedömningen av uppenbar oskälighet kan hänsyn tas till hög ålder hos ägaren eller innehavaren av fastigheten samt andra motsvarande särskilda faktorer i dennes livssituation, eller till långvarig arbetslöshet eller sjukdom hos ägaren eller innehavaren av fastigheten eller något annat jämförbart socialt hinder för betalning. Vid bedömningen av uppenbar oskälighet för fastighetens ägare eller innehavare kan den kommunala miljövårdsmyndigheten använda sig av den erfarenhet som erhållits vid tillämpningen av en motsvarande bedömning när det gäller bedömning enligt 156 d § i miljöskyddslagen av ansökningar om avvikelse från kraven på behandling av hushållsavloppsvatten.  

När det gäller betalningen av kostnader för anslutning befinner sig en förvärvsarbetande, solvent fastighetsägare i en annan ställning än till exempel en pensionär med mycket låga inkomster eller en långtidsarbetslös fastighetsägare, för vilken en anslutningskostnad på flera tusen euro kan vara uppenbart oskälig, även om kostnaden inte väsentligt skulle överstiga kostnaderna för anslutning av andra fastigheter i området. Enbart hög ålder hos fastighetens ägare eller innehavare utgör emellertid inte i sig en tillräcklig grund för beviljande av befrielse, utan till exempel sökandens förmögenhet eller hälsotillstånd inverkar också på bedömningen. Också i dessa situationer är en förutsättning för beviljande av befrielse dock att de i 3 mom. föreskrivna förutsättningarna som gäller hushållsvattnets överensstämmelse med kraven och en ändamålsenlig behandling av spillvattnet på fastigheten uppfylls. 

I 5 mom. föreslås en bestämmelse om att en beviljad befrielse upphör att gälla om användningen av fastigheten ändras så att behovet av vattentjänstverkets tjänster ökar eller fastigheten byter ägare eller innehavare. Om befrielse till exempel har beviljats en obebodd fastighet till vilken nya invånare senare flyttar, upphör den beviljade befrielsen. Likaså upphör befrielsen i en situation där befrielse har beviljats i enlighet med 4 mom. och fastigheten byter ägare eller innehavare. Befrielse kan i enlighet med 1 mom. beviljas för viss tid. I dessa situationer upphör befrielsen senast när tidsfristen för befrielsen löper ut. 

11 a §.Avgift för behandlingen av en ansökan om befrielse . I paragrafen föreslås en möjlighet för kommunen att bestämma att behandlingen av en i 11 § avsedd ansökan om befrielse ska vara avgiftsbelagd. Det ska vara möjligt att ta ut en avgift för ansökningar om befrielse för att täcka kostnaderna för behandlingen.  

15 §.Vattentjänstverkets skyldighet att hålla sig informerat och kontrollskyldighet . Det föreslås att 1 och 4 mom. ändras. I övrigt ändras paragrafen inte.  

Det föreslås att innehållet i vattentjänstverkets skyldighet enligt 1 mom. att hålla sig informerat ändras. Enligt gällande 15 § 1 mom. ska ett vattentjänstverk hålla sig informerat om dels de risker som hänför sig till kvantiteten av eller kvaliteten på det råvatten som det använder, dels i vilket skick verkets anordningar är. I motiveringen för den gällande bestämmelsen (RP 218/2013 rd) konstateras det att skyldigheten att hålla sig informerat innebär att vattentjänstverket ska vara medvetet om de faktorer som är centrala för både verksamheten och dess konsekvenser. Nu ändras innehållet i verkets skyldighet att hålla sig informerat så att det motsvarar motiveringen till lag 681/2014, dvs. vattentjänstverket ska håll sig informerat om faktorer som är viktiga med tanke på dess verksamhet och konsekvenserna av den och om de risker som hänför sig till dessa faktorer. Skyldigheten att hålla sig informerat sträcker sig således längre än enbart till kvantiteten av och kvaliteten på råvattnet, men ska även i fortsättningen inbegripa även de risker som hänför sig till kvantiteten av och kvaliteten på råvattnet.  

I 1 mom. föreslås det också att begreppet anordningar ändras till vattentjänstegendom. Enligt den gällande lagen ska vattentjänstverket kontrollera anordningarnas skick. Begreppet anordningar har inte nödvändigtvis ansetts avse också ledningsnäten, även om avsikten har varit att kontrollskyldigheten också ska gälla verkets ledningsnät. Begreppet vattentjänstegendom omfattar utöver anordningar också annan väsentlig infrastruktur. En definition av vattentjänstegendom föreslås ingå i lagens definitionsparagraf.  

Det föreslås att 1 mom. ändras också i fråga om formen för uppgifterna om ledningsnätens placering. Kravet enligt den gällande lagen på att uppgifterna om ledningsnätens placering ska omvandlas till elektronisk form är inexakt. Därför förutsätts det i momentet att uppgifterna om ledningsnätens placering omvandlas till maskinläsbar geografisk information. Uppgifterna om ledningsnätens placering behövs för att säkerställa att den egendom som utgörs av ledningsnäten kan skötas på behörigt sätt och att det är möjligt att sanera den. Det förutsätts inte att uppgifterna lämnas till myndigheterna och vattentjänstverket ska se till att uppgifterna förvaras på behörigt sätt. Uppgifterna om ledningsnätens placering eller egenskaper är inte offentliga. 

Det föreslås att hänvisningen i 4 mom. till i hälsoskyddslagen avsedda anläggningar som levererar hushållsvatten för användning till en volym av minst 10 kubikmeter per dygn eller motsvarande minst 50 personers behov stryks. I och med ändringen av definitionen av vattentjänstverk är dessa i hälsoskyddslagen avsedda anläggningar som levererar hushållsvatten också vattentjänstverk, och därför behöver paragrafens tillämpningsområde inte längre utvidgas till denna del. Dessutom föreslås det att hänvisningen till anläggningar som levererar vatten till vattentjänstverk eller behandlar vattentjänstverkets avloppsvatten ersätts med en hänvisning till partivattentjänstverk. Avsikten är att till lagens definitionsparagraf foga en definition av partivattentjänstverk. 

15 a §.Vattentjänstverkets beredskap . Det föreslås att paragrafens rubrik och paragrafen ändras. Ett nytt 3 mom. fogas till paragrafen, varvid det nuvarande 3 mom. blir 4 mom.  

Det föreslås att paragrafens nuvarande rubrik Tryggande av vattentjänstverkets tjänster i störningssituationer ändras till Vattentjänstverkets beredskap. Den nya rubriken beskriver bättre paragrafens innehåll, där det framför allt föreskrivs om vattentjänstverkets beredskap. 

Det föreslås att vattentjänstverkets skyldighet enligt 1 mom. i den gällande lagen att svara för att vattentjänsterna för de till verkets ledningsnät anslutna fastigheterna är tillgängliga i störningssituationer ändras. Enligt det föreslagna momentet ska ett vattentjänstverk förbereda sig för incidenter samt störningssituationer till följd av dem. Med incidenter avses en händelse eller förändring till exempel i verkets verksamhetsmiljö eller i andra förhållanden som kan störa tillhandahållandet av vattentjänster. Incidenter kan uppstå till exempel på grund av mekaniska fel eller mänskliga fel, förändrade förhållanden till följd av klimatförändringen eller andra yttre händelser. När en incident orsakar störningar i verkets verksamhet eller tillgången till tjänster, är det fråga om en störningssituation. 

Liksom enligt den gällande lagen ska vattentjänstverket också i fortsättningen svara för att vattentjänsterna för de till verkets ledningsnät anslutna fastigheterna är tillgängliga i störningssituationer. Verkets ansvar sträcker sig över det område som omfattas av dess ledningsnät, vilket inte nödvändigtvis helt överensstämmer med verkets verksamhetsområde. Ansvaret omfattar i första hand ombesörjande av normala vattentjänster. Om en störningssituation leder till ett avbrott i verkets tjänster, ska verket vid behov ordna ersättande tjänster. Under sådana undantagsförhållanden som avses i beredskapslagen (1552/2011) och vid därmed jämförbara allvarliga störningssituationer under normala förhållanden kan nivån på tillgången till tjänster dock anpassas till situationen. Även i verksamheten vid allvarliga störningssituationer under normala förhållanden och under undantagsförhållanden ska man sträva efter så tillförlitliga vattentjänster som möjligt, men i dessa mycket exceptionella situationer krävs det inte att vattentjänstverket tillhandahåller tjänster som helt motsvarar dem som tillhandahålls vid förutsebara störningssituationer under normala förhållanden. I situationer som undantagsförhållanden är det i praktiken inte nödvändigtvis möjligt att ordna ersättande tjänster med lika tät täckning som under normala förhållanden. Genom ändringen blir vattentjänstverkens investeringsskyldighet att skaffa ersättande tjänster skäligare. 

I 1 mom. förtecknas de aktörer som vattentjänstverket ska samarbeta med för att trygga vattentjänsterna vid störningssituationer. Det föreslås att förteckningen uppdateras jämfört med den nuvarande förteckningen så att det hänvisas till tillsynsmyndigheterna i stället för till de kommunala tillsynsmyndigheterna. Tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster definieras i 4 §. Det föreslås att avtalsparterna och kunderna i den gällande lagen ändras till andra viktiga intressentgrupper. Med andra viktiga intressentgrupper avses till exempel partivattentjänstverk, energianläggningar samt sådana kunder hos vattentjänstverk som inte omfattas tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster, såsom industrianläggningar och husdjurslägenheter. 

Det föreslås att 2 mom. ändras så att vattentjänstverkets plan för beredskap för störningssituationer utvidgas så att den utöver beredskapen för störningssituationer också omfattar riskhantering. Planen ska också kallas beredskapsplan. Beredskapsplanen ska fungera som handbok för all planering av verkets beredskap och ha ett starkt samband med verkets skyldighet enligt 15 § att hålla sig informerat. Syftet med skyldigheten är inte att utarbeta en teoretisk rapport, utan att beskriva den praktiska verksamheten och processen för hantering av störningssituationer. I beredskapsplanen ska utöver verksamheten vid störningssituationer också beskrivas de största riskerna som kan orsaka störningar samt identifieras sådana risker i samband med vattentjänstverkets verksamhet för vilka hanteringsåtgärder inte har beskrivits i de planer som utarbetas utifrån andra författningar. Sådana risker kan vara till exempel risker i samband med kemikalie- eller reservdelsleveranser, personal, automation eller avloppshantering. Riskhanteringen och beredskapsplanen ska också omfatta säkerhetsriskerna och beredskapen för bland annat sabotage. Det kan vara ändamålsenligt att beskriva den samlade riskhanteringen i ett enda dokument. 

Till 2 mom. fogas dessutom en skyldighet för verket att öva verksamheten vid störningssituationer. Också övningen ska beskrivas i beredskapsplanen, till exempel vem övningen gäller och hur ofta den genomförs. En planmässig verksamhet vid störningssituationer förbättrar återhämtningen efter störningar och övning är en viktig del av det operativa kunnandet. Det föreslås inga bestämmelser om övningens omfattning eller frekvens. Bestämmelsen utesluter inte övning som förutsätts i annan lagstiftning och det är ändamålsenligt att betrakta övning som en helhet. 

I det föreslagna 2 mom. föreskrivs också att vattentjänstverkets beredskapsplan är en sekretessbelagd handling. Beredskapsplanens centrala innehåll och syfte är att säkerställa att vattentjänsterna tryggas, och planen utgör ett sammandrag av vattentjänstverkets sårbarhet samt incidenter som äventyrar verksamheten. Innehållet i beredskapsplanen kan missbrukas för avsiktlig skadegörelse, sabotage eller terrorism, och det går inte att avgränsa sådana delar av planen som borde vara offentliga. Beredskapsplanen ska vara en användar- och läsvänlig handbok om åtgärder för att hantera incidenter, och det är inte ändamålsenligt att till beredskapsplaneringen foga en beskrivande text som är tänkt att vara offentlig. Den del av beskrivningen av vattentjänstverkets verksamhet som är offentlig ska beskrivas till exempel på verkets webbplats eller tas in i årsberättelsen. Bestämmelser om beredskapsplanens innehåll utfärdas genom förordning. Innehållet ska avgränsas så att det omfattar identifiering av kritiska funktioner, identifiering av risksituationer, riskbedömning och riskhantering, kunder som är av avgörande betydelse, en beskrivning av verksamheten för distribution av reservvatten, organisering av beredskapen, operativ verksamhet vid störningssituationer i form av handlingskort, en informationsplan, en beskrivning av övning i beredskap samt kontinuitetshantering inom beredskapen. Inget av dessa delområden är sådant att det bör vara offentligt tillgängligt. Bestämmelserna om att beredskapsplanen är sekretessbelagd förtydligar behandlingen av planen såväl i verkets egen dokumenthantering som i olika myndigheters och kommunernas dokumenthantering. Sekretessbestämmelsen är motiverad med beaktande av att vattentjänsternas karaktär som nödvändiga tjänster är central, tjänsterna har direkt samband med människors hälsa och beredskapsplanen har karaktären av dokument. Sekretessbestämmelsen behandlas i avsnittet om lagstiftningsordningen i denna proposition (12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning). 

Det föreslås också att det till 2 mom. fogas en skyldighet att uppdatera beredskapsplanen vid behov och minst vart sjätte år. En uppdaterad plan ska ges in till tillsynsmyndigheterna, räddningsmyndigheten och på begäran också till kommunen. Om beredskapsplanen eller delar av den har utarbetats till exempel i ett informationssystem, kan det avtalas separat om inlämnande av planen eller om granskning av att den är uppdaterad på det sätt som myndigheten bestämmer. Vart sjätte år baserar sig på att också den i hälsoskyddslagen avsedda riskhanteringsplanen för produktionskedjan för hushållsvatten ska uppdateras vart sjätte år. För aktörer som omfattas av CER-direktivet ska uppdateringen ske vart fjärde år. Behovet av att uppdatera beredskapsplanen behöver bedömas efter varje betydande incident eller störningssituation. 

I det nya 3 mom. föreskrivs det att vattentjänstverket ska samordna beredskapsplanen enligt lagen om vattentjänster med annan beredskapsplanering som hänför sig till vattentjänster. Sådana planer som utarbetas med stöd av andra författningar är riskhanteringsplanen enligt 19 a § i hälsoskyddslagen, släckvattenplanen enligt 30 § i räddningslagen och beredskapsplanen enligt 15 § i miljöskyddslagen.  

Viktiga handlingar som ska beaktas med tanke på kommunens beredskapsplanering är kommunens beredskapsplan samt kommunens i 8 § i hälsoskyddslagen avsedda beredskapsplan för störningssituationer som påverkar livsmiljön, om vilken det föreskrivs närmare i social- och hälsovårdsministeriets förordning om kvaliteten på hushållsvatten och övervakning av den samt om riskhantering i fråga om byggnaders vatteninstallationer (1352/2015). Det finns inga särskilda bestämmelser om innehållet i kommunens beredskapsplanering, men i 90 § i kommunallagen förutsätts det att förvaltningsstadgan ska innehålla behövliga bestämmelser om ordnandet av förvaltningen och verksamheten, om besluts- och förvaltningsförfarandet och om fullmäktiges verksamhet under undantagsförhållanden och i störningssituationer under normala förhållanden. Vattentjänstverket har inte nödvändigtvis möjlighet eller ens behov att sätta sig in i de handlingar som kommunens beredskapsplanering omfattar, och med samordning avses också en dialog som ska ligga till grund för verkets egen planering. Exempelvis avtalas det ofta med kommunen och andra vattentjänstverk om distributionen av reservvatten, och dessa avtalsstrukturer bör framgå av beredskapsplanen. Också beredskapen för långvariga störningar i avloppshanteringen förutsätter samordning med kommunens beredskapsplanering, eftersom störningssituationer i vattentjänsterna kan leda till störningar i avfallshanteringen.  

Beredskapsplanen för de vattentjänstverk som levererar hushållsvatten har ett nära samband med riskbedömningen enligt hälsoskyddslagen. Målet är att beredskapsplanen enligt lagen om vattentjänster ska innehålla en beskrivning av verksamheten vid de störningssituationer som inte helt kan uteslutas med hjälp av de riskhanteringsåtgärder som fastställts i riskhanteringsplanen enligt hälsoskyddslagen. Miljötillståndspliktiga avloppsreningsverk ska utarbeta en beredskapsplan enligt miljöskyddslagen, och också den ska beaktas och samordnas med beredskapsplanen enligt lagen om vattentjänster. 

Vidare föreslås det i det nya 3 mom. att en beredskapsplan enligt lagen om vattentjänster inte behöver utarbetas separat till den del en motsvarande plan, riskbedömning eller annan handling har utarbetats med stöd av någon annan lag. Om det i enlighet med vad som förutsätts i någon annan bestämmelse har utarbetats en plan som helt eller delvis motsvarar vattentjänstverkets beredskapsplan, behöver en sådan inte utarbetas en gång till. Med dessa handlingar som utarbetats med stöd av någon annan lag avses ovan beskrivna handlingar som hänför sig till beredskapsplanering och riskhantering. I en beredskapsplan enligt lagen om vattentjänster behöver det inte upprepas vad som redan har behandlats i en handling som utarbetats med stöd av någon annan lag. Om vissa frågor inte behandlas i beredskapsplanen enligt lagen om vattentjänster, ska verket säkerställa att tillsynsmyndigheten också får information om hur och var dessa frågor har behandlats. Planerna enligt olika lagar bör bilda en sammanhängande helhet. 

I och med det nya 3 mom. blir det nuvarande 3 mom. i paragrafen 4 mom. Dessutom föreslås det att hänvisningen till anläggningar som levererar vatten till vattentjänstverk eller behandlar vattentjänstverkets avloppsvatten stryks från momentet och ersätts med en hänvisning till partivattentjänstverk. Avsikten är att till lagens definitionsparagraf foga en definition av partivattentjänstverk. 

Det bemyndigande att utfärda förordning som flyttas från nuvarande 4 mom. till 5 mom. ändras. Närmare bestämmelser om beredskapsplanens innehåll och vattentjänstverkets verksamhet för att trygga tjänsterna kan utfärdas genom förordning. För tryggande av tjänsterna ska verket bland annat skriftligen avtala med leverantörerna och underleverantörerna av tjänster samt med kommunen om verksamheten vid störningssituationer, och närmare bestämmelser om detta utfärdas genom förordning. Genom förordning av statsrådet utfärdas det bestämmelser om beredskapsplanens innehåll, vilket behövs för att nivån på vattentjänstverkens beredskap för störningssituationer ska förbättras och innehållet i beredskapsplaneringen kunna övervakas. 

15 b §.Anmälan om incidenter i vattentjänster . Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet. I paragrafen har genom lag (290/2018) tagits in bestämmelser som hänför sig till genomförandet av Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/1148 om åtgärder för en hög gemensam nivå på säkerhet i nätverks- och informationssystem i hela unionen (det s.k. NIS-direktivet), och en del av dessa bestämmelser behövs inte längre i och med genomförandet av det nya NIS2-direktivet. Det nya direktivet genomförs nationellt genom cybersäkerhetslagen, och det finns således inte längre något behov av bestämmelser enligt NIS-direktivet i lagen om vattentjänster.  

Det föreslås att vattentjänstverkens skyldighet enligt 1 mom. att anmäla incidenter utvidgas så att den i fortsättningen gäller alla vattentjänstverk, inte enbart dem som levererar vatten eller tar emot spillvatten till en volym om minst 5 000 kubikmeter vatten per dygn. Vattentjänstverket ska utan dröjsmål till närings-, trafik- och miljöcentralen anmäla incidenter som på ett betydande sätt kan störa eller stör tillhandahållandet av vattentjänster. En incident kan vara en händelse som beror på mänsklig verksamhet eller naturfenomen och som leder eller kan leda till betydande störningar i vattentjänsterna. Incidenter kan vara till exempel elavbrott, skador på anordningar och rör, processtörningar, eldsvåda, översvämning eller torka, incidenter som har koppling till leveranskedjan av material eller vatten- eller avloppsvattnets kvalitet eller till personalen eller den fysiska miljön eller cybermiljön. Anmälningsskyldigheten gäller också sådana incidenter som inte syns som störningssituationer för vattentjänstverkets kunder men som har föranlett korrigerande åtgärder eller som skulle kunna orsaka störningar i nivån på tjänsterna. Med betydande incidenter avses inte till exempel ett planerat vattenavbrott i saneringssituationer eller någon annan på förhand känd händelse. Med betydande incidenter avses inte heller en mindre förändring som hör till verksamhetens natur, såsom tillfälligt minskat tryck i hushållsvattnet eller ett sådant stopp i avloppssystemet som inte orsakar utsläpp i miljön.  

Det föreslås att den bestämmelse som orsakat oklarhet och enligt vilken närings-, trafik- och miljöcentralen kan ålägga vattentjänstverket att informera om störningen stryks från 1 mom. I fortsättningen ska vattentjänstverket själv i tillräcklig utsträckning informera om störningssituationer som beror på incidenter, dvs. det är på vattentjänstverkets ansvar att se till att det informeras i behövlig utsträckning. 

Dessutom föreslås det att hänvisningen till anläggningar som levererar vatten till ett vattentjänstverk eller behandlar avloppsvatten från ett vattentjänstverk stryks från 2 mom. och ersätts med en hänvisning till partivattentjänstverk. Avsikten är att till lagens definitionsparagraf foga en definition av partivattentjänstverk. 

Det föreslås att 3 mom. ändras i fråga om närings-, trafik- och miljöcentralens uppgifter. Enligt den gällande lagen ska närings-, trafik- och miljöcentralen vidarebefordra den anmälan som avses i 1 mom. för kännedom till jord- och skogsbruksministeriet. I fortsättningen ska närings-, trafik- och miljöcentralen upprätthålla en lägesbild över vattentjänsterna och lämna en underrättelse om förändringar i lägesbilden för kännedom till jord- och skogsbruksministeriet och statsrådets lägescentral. Tillsynen enligt lagen om vattentjänster har koncentrerats till Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Savolax, och närings-, trafik- och miljöcentralen har således förutsättningar att skapa en övergripande lägesbild av hur väl vattentjänsterna fungerar. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Savolax ska också vara tillsynsmyndighet enligt lagen om skydd av samhällets kritiska infrastruktur och om stärkande av samhällets motståndskraft (den s.k. CER-lagen, genom vilken CER-direktivet (EU) 2022/2557 genomförs), vilket innebär att denna uppgift enligt lagen om vattentjänster kompletterar de uppgifter som närings-, trafik- och miljöcentralen sköter enligt CER-lagen. Närings-, trafik- och miljöcentralens uppgift att upprätthålla en lägesbild över vattentjänsterna omfattar också de cirka tusen små och medelstora vattentjänstverk som inte är medlemmar i den vattentjänstpool som samordnas av Försörjningsberedskapscentralen. Närings-, trafik- och miljöcentralen i Södra Savolax har tillsynsbehörighet i fråga om både de vattentjänstverk som levererar hushållsvatten och de vattentjänstverk som behandlar avloppsvatten, vilket tryggar en enhetlig bild av vattentjänsterna som helhet. Det är närings-, trafik- och miljöcentralens uppgift att bedöma när en underrättelse om förändringar i lägesbilden behöver lämnas till statsrådet. En enskild störningssituation kan vara sådan att tröskeln för lämnande av en underrättelse överskrids, men även en situation med flera mindre störningar eller tillbud kan kräva att en underrättelse lämnas. Vid bedömningen av behovet av en underrättelse finns det skäl att beakta 2 § i lagen om statsrådets lägescentral (300/2017), enligt vilken ministerierna samt ämbetsverken inom deras förvaltningsområde ska informera statsrådets lägescentral om olyckor, farosituationer, exceptionella händelser och andra motsvarande störningar eller hot om störningar som gäller det egna ansvarsområdet och som enligt myndighetens bedömning kan vara av betydelse vid utformandet av en lägesbild. I 3 mom. stryks närings-, trafik- och miljöcentralens skyldighet att bedöma om en störning ska anmälas till de övriga medlemsstaterna i Europeiska unionen, eftersom denna bestämmelse överlappar cybersäkerhetslagen och inte behövs i lagen om vattentjänster.  

Till 3 mom. fogas en skyldighet för närings-, trafik- och miljöcentralen att samarbeta med andra myndigheter och Försörjningsberedskapscentralen i syfte att skapa en lägesbild. Med samarbete avses att upprätta diskussion- och kommunikationsförbindelser och upprätthålla ändamålsenliga samarbetsgrupper eller samarbetsnätverk. Syftet med bestämmelsen är inte att belasta med onödig byråkrati, så samarbetsformen och samarbetsmetoderna väljs med beaktande av lokala särdrag och behov och så att befintliga strukturer utnyttjas. Syftet med samarbetsskyldigheten är att säkerställa att det finns en fungerande struktur för hantering av allvarliga störningssituationer eller undantagsförhållanden. Det är också nyttigt att öva myndigheternas verksamhet. Informationsutbytet och samarbetet mellan myndigheter förbättrar hanteringen av störningssituationer. 

Det föreslås att bemyndigandet för jord- och skogsbruksministeriet att utfärda förordning enligt 4 mom. ändras till ett bemyndigande för statsrådet att utfärda förordning. Säkerhetsläget har förändrats sedan det gällande bemyndigandet att utfärda förordning togs in i lagen, och bestämmelserna om störningssituationer är så pass samhälleligt viktiga att det finns skäl att föreskriva om saken genom förordning av statsrådet i stället för genom förordning av ministeriet. Det föreslås att närmare bestämmelser får utfärdas om när en sådan i 1 mom. avsedd störning till följd av en incident i vattentjänsterna är betydande samt om innehållet i och utformningen av anmälan och hur anmälan ska lämnas in.  

16 §.Tillgång till information och upplysningsplikt . Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet. I paragrafen föreslås att rubriken ändras och att 2 och 5 mom. stryks, varvid nuvarande 3, 4 och 6 mom. blir 2, 3 och 4 mom. Det görs tekniska ändringar i alla moment.  

Paragrafens rubrik föreslås bli ändrad så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll. I den gällande lagen är paragrafens rubrik Upplysningsplikt. Det föreslås att paragrafens nya rubrik är Tillgång till information och upplysningsplikt. I paragrafen är det fråga både om rätten mellan verket och kunden att få information och om verkets upplysningsplikt. 

I 1 mom. föreslås en lagteknisk precisering som gäller vattentjänstverkets och kundens rätt att få uppgifter. Enligt den gällande lagen ska vattentjänstverket och kunden ska på begäran lämna varandra de uppgifter som behövs för anslutningen till vattentjänstverkets ledningsnät samt skötseln av vattentjänsterna. Momentet skrivs om så att vattentjänstverket och kunden i fortsättningen ska ha rätt att få dessa uppgifter av varandra. Detta anses bättre motsvara syftet med momentet. Avsikten med ändringen av formuleringen är inte att ändra nuläget, utan syftet med bestämmelsen är även i fortsättningen att i enlighet med vad som beskrivs i regeringens proposition (RP 85/2000 rd) säkerställa informationsutbytet mellan kunden och verket redan innan avtalet uppstår. 

Det föreslås att 2 mom. stryks helt. I det gällande 2 mom. föreskrivs det om vattentjänstverkens allmänna informationsskyldighet, och genom momentet har artikel 13 i rådets direktiv om kvaliteten på dricksvatten (98/83/EG) genomförts i samband med regeringens proposition (RP 85/2000 rd). Direktivet i fråga har dock ersatts med EU:s nya dricksvattendirektiv, och den nationella genomförandelagstiftning om upplysningsplikten som det direktivet förutsätter har tagits in bland annat i gällande 3 mom. i denna paragraf. Dessutom är avsikten att vattentjänstverkens allmänna upplysningsplikt och den tillsyn över att kraven på offentlighet iakttas som hör samman med den effektiviseras genom att det i denna proposition föreskrivs noggrannare än tidigare om innehållet i vattentjänstverkens verksamhetsberättelse och om publiceringen av den. 

Till följd av att 2 mom. stryks blir gällande 3 mom. nytt 2 mom. Enligt den gällande bestämmelsen ska det vattentjänstverk som levererar hushållsvatten sända kunderna den information som beskrivs i momentet. Det föreslås att verbet sända ersätts med lämna, eftersom verket i praktiken har möjlighet att välja på vilket sätt det ska lämna sina kunder den information som krävs. Att sända syftar på brevpost, även om andra sätt att lämna information kan vara till exempel en smart applikation, en bilaga till en elektronisk faktura eller något annat elektroniskt sätt. I den gällande lagen föreskrivs att skyldigheten gäller ett vattentjänstverk som levererar hushållsvatten. I momentet stryks hänvisningen till ett vattentjänstverk som levererar hushållsvatten. Ett vattentjänstverk som inte levererar hushållsvatten behöver inte heller i fortsättningen lämna sina kunder information som det inte har. Det föreslås att momentet kompletteras med skyldighet för verket att minst en gång om året lämna kunderna information om var verkets verksamhetsberättelse kan läsas. Denna skyldighet gäller alla verk. 

Det nuvarande 4 mom. blir 3 mom. så att den hänvisning till 3 mom. som ingår i momentet ändras till en hänvisning till 2 mom.  

Det föreslås att paragrafens nuvarande 5 mom. stryks som onödigt. På grund av den föreslagna ändringen av definitionen av vattentjänstverk behövs inte 5 mom. och det föreslås att momentet stryks. I samband med genomförandet av dricksvattendirektivet fanns det behov av att utvidga verkets skyldigheter enligt paragrafen också till sådana inrättningar som levererar hushållsvatten och som omfattas av dricksvattendirektivets tillämpningsområde men som inte var vattentjänstverk, men i och med ändringen av definitionen omfattas dessa inrättningar av definitionen av vattentjänstverk.  

Det föreslås att 6 mom. som innehåller ett bemyndigande att utfärda förordning blir 4 mom., och att momentets hänvisningar till 3 och 4 mom. ändras till hänvisningar till 2 och 3 mom.  

16 a §.Offentlighet i fråga om handlingar som innehåller miljöinformation . Det föreslås att rubriken och 1 mom. ändras och att 2 mom. som gäller sökande av ändring flyttas till 32 § om ändringssökande.  

Paragrafen ska i enlighet med den gällande lagen innehålla bestämmelser om offentlighet i fråga om ett vattentjänstverks handlingar som innehåller miljöinformation. Genom de föreslagna ändringarna i paragrafen är avsikten inte att ändra nuläget, där de verk som omfattas av definitionen av myndighet i offentlighetslagen och därmed av offentlighetslagens tillämpningsområde tillämpar offentlighetslagen i all sin verksamhet. Syftet med bestämmelsen är att även i fortsättningen utvidga tillämpningen av offentlighetslagen till de vattentjänstverk som inte är myndigheter enligt 4 § 1 mom. i offentlighetslagen. På dessa vattentjänstverk tillämpas offentlighetslagen i sin helhet när det är fråga om ett vattentjänstverks handlingar som innehåller miljöinformation om kvaliteten på och mängden råvatten eller hushållsvatten eller om behandling och avledande av spillvatten.  

Paragrafen fogades till lagen i samband med genomförandet av dricksvattendirektivet, och i samband med detta gjordes en preciserande ändring i paragrafen (RP 196/2022 rd). Bestämmelserna om utvidgningen av offentlighetsprincipen har ursprungligen tagits in i lagen om vattentjänster genom regeringens proposition (RP 228/2004 rd), där bakgrunden till den nuvarande 16 a § beskrivs. 

I paragrafen föreslås förtydligande ändringar. Paragrafens rubrik ändras så att den motsvarar vad som föreskrivs i den, dvs. offentlighet i fråga om vattentjänstverkens handlingar som innehåller miljöinformation. På finska ersätts uttrycket tietojen saaminen med tiedonsaanti. Det motsvarar bättre terminologin i offentlighetslagen. I 1 mom. stryks dessutom bestämmelsen enligt vilken offentlighetslagen ska tillämpas på skyldigheten att främja tillgången till miljöinformation. Syftet med denna strykning är inte att ändra nuläget, utan endast att förtydliga ordalydelsen i paragrafen. 

Det bör noteras att verken kan inneha sådana handlingar som innehåller miljöinformation i vilka det ingår sekretessbelagd information i synnerhet med stöd av 24 § 1 mom. 6 och 7 punkten i offentlighetslagen. Exempelvis uppgifter om vattentjänstverkens ledningsnät och uppgifter om vattentäkternas exakta läge kan i vissa sammanhang tolkas som miljöinformation, men utlämnandet av dem är förenat med starka säkerhetsaspekter utifrån vilka det i samband med behandlingen av en begäran om uppgifter ska bedömas om uppgifterna över huvud taget får lämnas ut eller om uppgifterna ska hemlighållas. 

Behovet av en separat paragraf om offentlighet i fråga om handlingar som innehåller miljöinformation måste ses över på nytt, om offentlighetslagens tillämpningsområde utvidgas på det sätt som arbetsgruppen som behandlat uppdateringen av offentlighetslagen har föreslagit i sitt betänkande (justitieministeriets publikationer 2023:32).  

17 §.Användning av en kunds fastighet . I 1 mom. föreslås inga ändringar.  

Det föreslås att 2 mom. ändras så att vattentjänstverket ska ersätta kunden för andra än tillfälliga olägenheter och obetydliga skador som orsakas av åtgärder som vidtas på kundens fastighet. Enligt den gällande lagen ska vattentjänstverket ersätta de olägenheter eller skador som vållas. Syftet med ändringen är att alla tillfälliga olägenheter och sådana skador som ska betraktas som obetydliga inte i fortsättningen ska behöva ersättas. Till exempel parkering på en fastighet eller en begäran om att kortvarigt hålla sig borta från ett område på fastigheten där åtgärder vidtas behöver inte ersättas. Det anses inte behövligt att ersätta sådana obetydliga och tillfälliga olägenheter. Till exempel åtgärder som grävning så att gräsmattan, planteringar eller konstruktioner på gården måste förnyas är dock ersättningsgilla skador som inte betraktas som obetydliga. I 2 mom. ingår liksom i den gällande lagen ett krav på minimering av olägenheter och skador, enligt vilket vattentjänstverket i första hand ska se till att vistelse på kundens fastighet och åtgärder som vidtas där orsakar så lite olägenheter eller skador som möjligt för fastigheten eller användningen av den. 

I 3 mom. uppdateras vattenlagens författningsnummer (587/2011) samt görs en lagteknisk omformulering. 

17 c §.Befrielse från anslutning till dagvattenavlopp . I 3 mom. föreslås en möjlighet för kommunen att bestämma att behandlingen av en ansökan om befrielse ska vara avgiftsbelagd. Det ska vara möjligt att ta ut en avgift för ansökningar om befrielse för att täcka kostnaderna för behandlingen.  

18 §.Allmänna avgiftsgrunder . Paragrafen föreslås bli ändrad i sin helhet.  

Paragrafen ändras så att det krav på att det i avgifterna får ingå högst en skälig avkastning överförs från det nuvarande 1 mom. till det nya 2 mom. Dessutom blir det krav på skäliga och rättvisa avgifter som för närvarande ingår i 2 mom. en del av 1 mom. Det nuvarande 2 mom. blir 3 mom., dock så att bestämmelser om skäliga och rättvisa avgifter finns i 1 mom.  

Enligt 1 mom. ska avgifterna för vattentjänster och avloppshantering för det första vara sådana att det på lång sikt är möjligt att täcka vattentjänstverkets ny- och reparationsinvesteringar och kostnader. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll det tidigare 1 mom. med tillägget att det i samband med täckningen av kostnaderna finns en hänvisning till deras överensstämmelse med egendomsförvaltningsplanen enligt 9 a §. Bland annat täckningen av kostnaderna har bedömts i vattentjänstverkets egendomsförvaltningsplan, och därför är det motiverat att också 18 § bedöms i förhållande till det som konstaterats i egendomsförvaltningsplanen. Som nytt i 1 mom. föreskrivs det att avgifterna ska vara skäliga och rättvisa. För närvarande utgör kravet en del av 2 mom.  

Enligt det nya 2 mom. får i avgifterna ingå högst en skälig avkastning på kapitalet, om de krav som avses i 1 mom. uppfylls. Syftet med ändringen är att betona att det i avgifterna får ingå en skälig avkastning på kapitalet, men att också kraven enligt 1 mom. ska uppfyllas. Således ska det med avgifterna vara möjligt att täcka vattentjänstverkets ny- och reparationsinvesteringar samt kostnader. Avgifterna ska också vara skäliga och rättvisa. Avsikten är inte att ändra definitionen av skälig avkastning jämfört med den gällande lagen. Även exceptionellt höga arrendekostnader, kostnader för fastighetshyra eller lånekostnader kan ha betydelse vid bedömningen av en skälig avkastning. Avsikten med bestämmelsen är inte att förhindra täckande av finansieringskostnaderna, utan finansiären ska även i fortsättningen ha rätt att få skälig avkastning på kapitalet, men sådan intäktsföring som leder till att vattentjänstverket med de avgifter som det tar ut inte kan täcka verkets ny- och reparationsinvesteringar och kostnader ska inte vara tillåten. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar till sitt innehåll 2 mom. i gällande lag. Det föreslås endast att kravet på skäliga och rättvisa avgifter inte ska ingå i 3 mom., eftersom det flyttas till 1 mom. 

I det nya 4 mom. föreslås det skyldighet för vattentjänstverket att årligen i samband med justeringen av avgifterna bedöma huruvida avgiftsgrunderna enligt 1–3 mom. uppfylls. Bedömningen kan på ett naturligt sätt göras till exempel i samband med att verksamhetsberättelsen upprättas. Det föreslås att avgifterna justeras varje år. Den ekonomiska granskningen ska basera sig på faktiska och planerade förändringar och den ska utgöra en integrerad del av budgeteringen. Justeringen av avgifterna innebär inte alltid att avgifterna ändras.  

Det föreslås att nuvarande 3 mom., som gäller stödjande av vattentjänster, helt stryks. Detta innebär inte att vattentjänster inte längre alls kan stödjas, utan stöd ska även i fortsättningen vara möjligt i särskilda situationer som avviker från sedvanliga investeringsbehov inom vattentjänsterna. Utgångspunkten är dock att kostnaderna för vattentjänster i enlighet med principen om kostnadstäckning ska täckas med de avgifter som tas ut för vattentjänster. På beviljandet av statsunderstöd och statligt stöd tillämpas EU:s regler för statligt stöd och statsunderstödslagen samt förordningar som utfärdats med stöd av den. Också det stöd som kommunerna beviljar företag omfattas av EU:s regler för statligt stöd.  

19 §.Avgifter . Det föreslås att paragrafens ändras i sin helhet och att paragrafen i stället för de nuvarande två momenten innehåller tre moment. I 1 mom. föreslås bestämmelser om de typer av avgifter som vattentjänstverket tar ut, i 2 mom. bestämmelser om vad den bruksavgift som tas ut gäller och i 3 mom. bestämmelser om de grunder på vilka olika stora avgifter kan eller ska tas ut.  

Enligt 1 mom. ska vattentjänstverket ta ut grundavgift och bruksavgift för vattentjänsterna. Med avvikelse från den gällande lagen blir det obligatoriskt att ta ut grundavgift. Genom att göra grundavgifterna obligatoriska jämnas verkets inkomstflöde ut och gör att avgifterna riktas bättre. Grundavgifterna ska åtminstone delvis täcka sådana driftsutgifter som inte beror på den förbrukade vattenmängden. Det är motiverat att ta ut grundavgifter också därför att över 80 procent av vattentjänstverkets kostnader är oberoende av den mängd hushållsvatten som förbrukas och den mängd spillvatten som bildas. Det är dock inte ändamålsenligt att täcka alla fasta kostnader med grundavgifterna. Det är obligatoriskt att ta ut bruksavgift redan i enlighet med den gällande lagen, och det föreslås inga ändringar i detta. Utöver dessa avgifter ska vattentjänstverket kunna ta ut anslutningsavgift och andra avgifter för de tjänster som verket tillhandahåller. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om uttagande av bruksavgift. Bruksavgift tas enligt den gällande lagen ut enligt kvantiteten hushållsvatten som fastigheten använder samt kvantiteten av och kvaliteten på det spillvatten som leds bort från fastigheten. Vattentjänstverket kan i enlighet med den gällande lagen ta ut bruksavgift också för avloppshantering av dagvatten.  

I 3 mom. föreslås bestämmelser om att grundavgiften och anslutningsavgiften ska vara av olika storlek i olika områden om detta behövs för att kostnaderna ska riktas rätt eller för att principen om förorenarens ansvar ska kunna genomföras eller av något annat motsvarande skäl. Detta motsvarar innehållet i 19 § 2 mom. i den gällande lagen, men för att undvika oklarheter föreslås det att bestämmelsens ordalydelse ändras så att den blir mer förpliktande. I 3 mom. föreslås dessutom bestämmelser om att även bruksavgiften och de andra avgifterna kan vara av olika storlek i olika områden om detta behövs för att kostnaderna ska riktas rätt eller för att principen om förorenarens ansvar ska kunna genomföras eller av något annat motsvarande skäl. Genom detta ändras den gällande lagen, enligt vilken bruksavgiften ska vara densamma för alla. Ändringen möjliggör en bättre kostnadstäckning till exempel i situationer där ett vattentjänstverk har flera hushållsvattenverk eller avloppsreningsverk där produktions- och behandlingspriset är av avsevärt olika storlek. Också i situationer där ett vattentjänstverk har inrättats i samband med en fusion av två eller flera verk kan det finnas behov av att införa bruksavgifter av olika storlek. I sådana situationer är det dock skäl att beakta att kunderna behandlas lika, och en harmonisering av bruksavgifterna på längre sikt bör övervägas till exempel vid en fusion när verksamhetsmodellerna har förenhetligats. Införande av bruksavgifter av olika storlek behövs hur som helst för att kostnaderna ska kunna riktas rätt eller för att principen om förorenarens ansvar ska kunna genomföras eller av något annat motsvarande skäl, men även i dessa situationer kan man välja att låta bruksavgiften vara lika stor för alla användare.  

De förutsättningar på basis av vilka avgifterna kan vara olika stora i olika områden motsvarar den gällande lagen, dvs. det att avgifter är av olika storlek ska behövas för att kostnaderna ska riktas rätt eller för att principen om förorenarens ansvar ska kunna genomföras eller av något annat motsvarande skäl. I storleken av anslutningsavgiften ska på motsvarande sätt som i den gällande lagen fastighetens användningsändamål kunna beaktas. 

20 §.Avskiljande av vattentjänsterna i bokföringen . Det föreslås att paragrafens 1 och 3 mom. ändras.  

Enligt tredje meningen i 1 mom. ska balansräkningen och resultaträkningen upprättas i enlighet med bokföringslagen. Det föreslås att meningen ändras genom att i detta sammanhang också nämna finansieringsanalysen, som vid sidan av balansräkningen och resultaträkningen ska upprättas i enlighet med bokföringslagen. Till momentet fogas dessutom ett förtydligande om att bokslutshandlingarna för ett vattentjänstverk som omfattas av kommunallagens tillämpningsområde ska upprättas i enlighet med kommunallagen. På ett sådant vattentjänstverk tillämpas kommunallagens bestämmelser om bokföring, bokslut och affärsverks ekonomi. Detta innebär att då tillämpas förordning 525/2020, som utfärdats med stöd av kommunallagen och som gäller bokslutsuppgifter. 

Paragrafens 2 mom. ändras inte. 

Dessutom föreslås det att hänvisningen till anläggningar som levererar vatten till ett vattentjänstverk eller behandlar verkets avloppsvatten ersätts med en hänvisning till partivattentjänstverk. I den gällande lagen definieras inte partivattentjänstverk, men avsikten är att en definition av partivattentjänstverk tas in i lagen. 

20 a §.Vattentjänstverkets verksamhetsberättelse . Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet.  

Den första meningen i det gällande 1 mom. ändras inte. Vattentjänstverket ska också i fortsättningen upprätta en sådan verksamhetsberättelse som avses i bokföringslagen. Dessutom föreslås det att det till 1 mom. för tydlighetens skull fogas ett omnämnande av att ett vattentjänstverk som omfattas av kommunallagens tillämpningsområde ska upprätta en verksamhetsberättelse som avses i kommunallagen. I fråga om ett sådant vattentjänstverk ska verksamhetsberättelsen upprättas i enlighet med bestämmelserna i kommunallagen. 

Det föreslås att det till paragrafen fogas ett nytt 2 mom. med 5 punkter genom vilket kraven på vad en verksamhetsberättelse enligt lagen om vattentjänster ska innehålla preciseras. Momentets 1 och 2 punkter motsvarar till sitt innehåll bestämmelserna om innehållet i verksamhetsberättelsen i 1 mom. i den gällande lagen, och enligt dem ska i verksamhetsberättelsen i lättbegriplig form återges de bokslutsuppgifter som avses i 20 § i lagen om vattentjänster samt lämnas uppgifter om nyckeltal för vattentjänsternas prisnivå, effektivitet, kvalitet och lönsamhet. I 3 punkten föreslås det att det i verksamhetsberättelsen lämnas uppgifter om huruvida de ekonomiska och verksamhetsmässiga förutsättningar för verket som anges i den egendomsförvaltningsplan som avses i 9 a § uppfylls. I detta sammanhang kan det i verksamhetsberättelsen också redogöras för genomförandet av den långsiktiga investerings- och ekonomiplanen, om vilket det är meningen att bestämmelser ska utfärdas genom förordning av statsrådet med stöd av 9 a §. I 4 punkten föreslås det att det i verksamhetsberättelsen lämnas uppgifter om huruvida de allmänna avgiftsgrunderna enligt 18 § 1 mom. i lagen om vattentjänster uppfylls. Enligt 5 punkten ska det i verksamhetsberättelsen också lämnas uppgifter om hur en eventuell intäktsföring enligt 18 § 2 mom. har inverkat på avgifternas storlek. Detta är möjligt också i diversifierade bolag, där vattentjänsterna endast är en av verksamheterna, eftersom vattentjänsterna enligt lagen om vattentjänster ska avskiljas i bokföringen. Syftet med tilläggen som gäller 4 och 5 punkten är att främja tillsynen över att kraven på offentlighet iakttas när det gäller vattentjänstverkens och partivattentjänstverkens ekonomi. Tillsynen över att kraven på offentlighet iakttas är en viktig del av transparensen i vattentjänsterna och det föreslås att man satsar på att utveckla den. Syftet med tillsynen över att kraven på offentlighet iakttas är utöver att bedöma om avgifterna är skäliga också att öka transparensen i vattentjänstverkens verksamhet och ekonomi. Transparensen effektiviserar produktionen av vattentjänster och säkerställer att det i avgifterna för vattentjänster inte ingår en mer än skälig avkastning på kapitalet till exempel på grund av alltför stora intäktsföringar till ägaren. 

Det nuvarande 2 mom. om att uppgifter om avloppshantering av dagvatten ska lämnas blir 3 mom. på grund av det nya 2 mom. som läggs till, och hänvisningen till 1 mom. uppdateras till en hänvisning till 2 mom. 

I paragrafen föreslås ett nytt 4 mom. där det föreskrivs att 1 mom. och 2 mom. 1 punkten också ska gälla partivattentjänstverk.  

Det föreslås att nuvarande 3 mom. som innehåller ett bemyndigande av utfärda förordning blir 5 mom.  

20 b §.Granskning av bokslutsuppgifter och verksamhetsberättelse . Det föreslås att 20 b § om granskning av bokslutsuppgifter och verksamhetsberättelse ändras så att paragrafen utvidgas till att gälla också partivattentjänstverk. Detta är motiverat, eftersom bestämmelserna i 20 § redan enligt den gällande lagen också gäller partivattentjänstverk, och skyldigheten enligt 20 a § att upprätta en verksamhetsberättelse föreslås gälla också partivattentjänstverk.  

En del av de små vattentjänstverken omfattas inte nödvändigtvis av den lagstadgade revisionsskyldigheten (2 kap. 2 § i revisionslagen). I och med ändringen av definitionen i lagen om vattentjänster kommer dessutom sådana nya verk att omfattas av lagens tillämpningsområde som inte nödvändigtvis är revisionsskyldiga enligt 2 kap. 2 § i revisionslagen. Revisionsskyldigheten utvidgas inte genom denna paragraf till att gälla verk som inte är skyldiga att utföra lagstadgad revision enligt revisionslagen. 

20 c §.Publicering av ekonomiska uppgifter . Det föreslås att paragrafens rubrik förkortas från tidigare ”Publicering av bokslutsuppgifter, verksamhetsberättelse, leveransvillkor och nyckeltal” till ”Publicering av ekonomiska uppgifter”.  

Det föreslås att paragrafen ändras så publiceringen av verksamhetsberättelsen enligt 20 a § samt leveransvillkoren och prissättningsgrunderna för vattentjänster i ett datanät ska ske i ett allmänt datanät. Syftet med publiceringen i ett allmänt datanät är att förbättra kundernas åtkomst till uppgifter om vattentjänster, tillgången till publicerade uppgifter och öka transparensen i vattentjänsterna genom att sättet att publicera uppgifterna preciseras. De uppgifter som avses i paragrafen kan vara avgiftsfritt tillgängliga till exempel på verkets eller kommunens webbplats eller lämnas via informationssystemet för vattentjänster till tjänsten vatten.fi. Dessutom föreslås det att omnämnandet av publicering av leveransvillkoren och prissättningsgrunderna för vattentjänster samt nyckeltalen för vattentjänsternas prisnivå, effektivitet, kvalitet och lönsamhet stryks, eftersom dessa uppgifter i fortsättningen ska ingå i den verksamhetsberättelse som avses i 20 a §. 

20 d §.Informationssystem för vattentjänster . Det föreslås att den tidigare formuleringen som gäller anläggningar som levererar vatten till ett vattentjänstverk eller behandlar verkets spillvatten ersätts med partivattentjänstverk enligt definitionen.  

Det föreslås att bemyndigandet att utfärda förordning i 4 mom. utvidgas så att det genom förordning får utfärdas bestämmelser också om tidpunkten för lämnande av uppgifterna. 

23 §.Ändring av avtalsvillkor . I 1 mom. 3 punkten föreslås en ändring enligt vilken vattentjänstverket vid förändrade omständigheter får ändra de avgifter och övriga avtalsvillkor som anges i avtal som avses i 21 § när omständigheterna förändrats oförutsägbart och väsentligt. Genom att oförutsägbara omständigheter fogas till 3 punkten betonas det att de ändringar som görs i avtal med stöd av 3 punkten ska grunda sig på sådana förändringar i omständigheterna som inte har kunnat förutses när avtalet ingicks. Således får till exempel avgifterna inte ändras med stöd av 3 punkten i en situation där trycket på att ändra avgifterna beror på att det eftersatta underhållet ackumuleras. Att det eftersatta underhållet ackumuleras kan inte anses vara en oförutsägbar förändring i omständigheterna, utan det är klart att vatten- och spillvattennätet ska saneras regelbundet, och detta behov bör i enlighet med principen om kostnadstäckning beaktas i avgifterna för vattentjänster. Däremot kan en situation där det i ett område till exempel byggs ett nytt avloppsreningsverk som påverkar strömningsriktningarna i spillvattennätet och därigenom leder till att avtalet behöver ändras vara en sådan väsentlig förändring i omständigheterna som inte har kunnat förutses när avtalet ingicks.  

Vattentjänstverkens gällande allmänna leveransvillkor tillåter ändringar i verkets avgifter och taxastruktur, om ändringarna beror på en revidering av prissättnings- och avtalssystemen eller på en förändring i verkets drifts-, renoverings- och nyinvesteringskostnader med beaktande av att verkets alla kostnader enligt lagen om vattentjänster ska täckas med avgifter. En ändring kan också bero på kostnader som orsakas av miljö- och hälsoskydd, av användning av naturresurser eller av begränsningar i markanvändningen eller på en förändring i dessa kostnader. Utgående från dessa grunder kan verket alltså höja sina avgifter med stöd av 23 § 1 mom. 1 punkten i den gällande lagen. Åtgärdande av eftersatt underhåll kan ses som en förändring i investeringskostnaderna för renovering, utifrån vilken avgifterna kan höjas på ett kontrollerat sätt. Även om vattentjänstverk även i fortsättningen får höja avtalsenliga avgifter också med stöd av 23 § 1 mom. 3 punkten, ska de höjningar av avgifterna som görs för att täcka eftersatt underhåll i regel göras med stöd av 23 § 1 mom. 1 punkten. De höjningar av avgifterna och andra ändringar i avtalen som sker med stöd av 3 punkten hänför sig alltså till sådana situationer där verkets verksamhet är föremål för oförutsägbara och väsentliga förändringar i omständigheterna. En sådan förändring kan till exempel vara en sammanslagning av verk i samband med en kommunsammanslagning, vilket leder till att avgifts- och annan praxis vid de verk som sammanslås behöver förenhetligas. 

24 §.Uppsägning av avtal . Det föreslås att 2 mom. ändras så att kunden får säga upp ett avtal också när fastigheten i vattentjänstverkets verksamhetsområde inte omfattas av anslutningsskyldigheten enligt 10 §. För närvarande får kunden säga upp ett avtal endast om fastigheten har beviljats befrielse från anslutningsskyldigheten i enlighet med 11 §. Utgångspunkten för 10 § i den ursprungliga lagen om vattentjänster var att en fastighet inom verksamhetsområdet skulle anslutas till vattentjänstverkets hushållsvatten- och spillvattennät. De undantag från anslutningsskyldigheten som ingår i 10 § i lagen om vattentjänster fogades senare till lagen genom en ändring (681/2014), och då ändrades inte innehållet i 24 §. Syftet med det nuvarande 24 § 2 mom. kan anses ha varit att kunden ska få säga upp avtalet när anslutningsskyldighet inte föreligger. Grunderna för undantag från anslutningsskyldigheten slopas till största delen i 10 § i den föreslagna lagen, men undantaget för torrtoaletter kvarstår i lagen. Således innebär det föreslagna 24 § 2 mom. att kunden får säga upp ett avtal för det första om fastigheten har beviljats befrielse från anslutningsskyldigheten med stöd av 11 §. En kund ska emellertid få säga upp ett avtal om anslutning till spillvattenavloppet också när fastigheten inte har någon vattenklosett och bestämmelserna i miljöskyddslagen iakttas vid bortledande och behandling av spillvatten från fastigheten. I fråga om hushållsvatten finns det ingen motsvarande uppsägningsrätt som följer av 10 §.  

Det föreslås att 3 mom. som gäller vattentjänstverkets uppsägningsrätt till följd av en situation där vattentjänsten har avbrutits ändras så att vattentjänstverket får säga upp ett avtal enligt 21 § om tillhandahållande och anlitande av vattentjänstverkets tjänster om vattentjänsten har avbrutits på de grunder som anges i 26 § och avbrottet har pågått i mer än sex månader. Dessutom får vattentjänstverket säga upp ett avtal om det annars är oskäligt att hålla avtalet i kraft. En situation där det annars skulle vara oskäligt att hålla avtalet i kraft kan till exempel vara en situation där en arrendator genom ett domstolsföreläggande har förlorat sin rätt att besitta fastigheten men fortsatt att betala grundavgiften och leveransen av vatten således inte har kunnat avbrytas. I en sådan situation har ett avtal om anlitande av tjänsterna inte kunnat sägas upp med stöd av den gällande lagen, även om det i en sådan situation är oskäligt att hålla avtalet i kraft. 

Det föreslås att 5 mom. ändras så att vattentjänstverket kan utnyttja den uppsägningsrätt som avses i momentet också i situationer där fastigheten ligger utanför verksamhetsområdet. Den gällande lagen möjliggör uppsägningsrätt enligt momentet endast när en fastighet utgår ur verkets verksamhetsområde på grund av att detta minskas. Till följd av ändringen av definitionen av vattentjänstverk anses det behövligt att utvidga uppsägningsrätten i 5 mom. så att den också gäller utanför verksamhetsområdet. Om uppsägningsrätten enligt 5 mom. inte utvidgades till att gälla också fastigheter som är anslutna till ledningsnätet men som ligger utanför verksamhetsområdet, skulle vattentjänstverkets uppsägningsrätt utanför verksamhetsområdet begränsas till de situationer som anges i 1 och 3 mom. Till följd av inskränkning av ett verksamhetsområde skulle det således vara möjligt att säga upp ett avtal, men på ett område utanför verksamhetsområdet skulle uppsägningsmöjligheterna vara betydligt mer begränsade enligt de gällande bestämmelserna. 

Syftet med ändringen är att till exempel i sådana med inskränkning av verksamhetsområdet jämförbara situationer där avsikten är att helt avveckla ledningsnätet inom området av ekonomiska orsaker, ska verket ha uppsägningsrätt också inom ett område som inte alls har omfattats av ett verksamhetsområde. I de situationer som avses i momentet bör det dock noteras att en förutsättning för uppsägning är att vattentjänstverket eller kommunen tryggar fastighetens vattentjänster så att byggandet eller ibruktagandet vatten- och avloppsanordningar inte föranleder kunden betydande extra kostnader. Inte heller de kostnader för användningen av anordningarna som kunden ska stå för får vara på en väsentligt högre nivå än de avgifter som tas ut för vattentjänstverkets tjänster.  

Det förfarande som ska iakttas vid tryggandet av en fastighets vattentjänster motsvarar till sitt innehåll den gällande lagen och motiveringen i regeringens proposition 218/2013. Avtal om vattentjänster som vattentjänstverket och kunden har ingått kan således sägas upp i det skede då vattentjänsterna för kundens fastighet har tryggats. Vattentjänstverkets ledningstjänster kan ersättas till exempel med fastighetsvisa lösningar genom att det på fastigheten anläggs en brunn och ett behandlingssystem för spillvatten som uppfyller de lagstadgade kraven. 

Det föreslås att 5 mom. preciseras genom att termen ”betydande” fogas till den sista meningen. Enligt den nya formuleringen förutsätter uppsägningen att vattentjänstverket eller kommunen tryggar fastighetens vattentjänster så att de inte föranleder kunden betydande extra kostnader. Syftet med detta tillägg är att precisera kostnadsfördelningen i situationer där vattentjänstsystemet blir fastighetsspecifikt. I glesbygden kan det uppstå situationer där ledningsnätets tekniska funktion inte längre är möjlig när antalet anslutningar minskar. För att hushållsvattnets kvalitet ska förbli god och spillvattnet transporteras krävs det ett visst flöde. Om den planerade dimensioneringen av ledningsnätet inte längre kan uppnås, kan det vara ekonomiskt förmånligare för de kvarstående anslutningarna att övergå till fastighetsspecifika vattentjänster. Om anslutningen måste ersättas med något annat system, kan detta medföra små extra kostnader också för den som ansluter sig. Som referenspunkt ska användas de kostnader som skulle uppkomma av att hålla anslutningen till ledningsnätet tekniskt funktionsduglig. Fastighetens vattentjänster ska anses vara tryggade i det skede då ett fastighetsspecifikt system som uppfyller kraven i lagstiftningen har tagits i bruk. Underhållet av det nya fastighetsspecifika systemet hör till fastighetsägarens eller fastighetsinnehavarens ansvar och omfattas inte längre av skyldigheten att trygga vattentjänsterna. 

30 §.Vite samt hot om tvångsutförande och avbrytande . Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Ändringarna är dock inte innehållsmässigt betydande, utan de är till sin karaktär lagtekniska preciseringar.  

Liksom i den gällande lagen föreslås det i paragrafen att huvudförpliktelsen kan förenas med vite samt hot om tvångsutförande eller avbrytande. Liksom i den gällande lagen ska tillsynsmyndigheten som administrativt tvångsmedel också ha möjlighet att förbjuda verksamheten helt och hållet. Huvudförpliktelsen, dvs. ett förbud eller åläggande som tillsynsmyndigheten meddelat med stöd av 29 §, kan gälla till exempel fullgörandet av kommunens skyldighet enligt 6 § att ordna tjänster, fastigheters anslutningsskyldighet enligt 10 § eller fullgörandet av vattentjänstverkets ombesörjningsskyldighet enligt 9 §. I dessa situationer kan tillsynsmyndigheten förena ett förbud eller ett åläggande som den har meddelat med vite eller med hot om att den försummade åtgärden vidtas på den försumliges bekostnad eller att verksamheten avbryts eller förbjuds. I paragrafen föreslås ingen informativ hänvisning till viteslagen (1113/1990). Viteslagen är dock den allmänna lag som innehåller bestämmelser om bland annat föreläggande och verkställighet av hot och om sökande av ändring i beslut om hot, och dessa ska tillämpas i ärenden enligt lagen om vattentjänster. 

31 §.Rätt att anhängiggöra ärenden . I paragrafen föreslås en ändring genom vilken rätten att anhängiggöra ärenden utvidgas så att de ändringar som gjorts i 6 § beaktas i den. I fortsättningen gäller rätten för en part och den myndighet som bevakar allmänt intresse att anhängiggöra ett ärende alltså 6 § 2 och 3 mom., där det föreskrivs om kommunens skyldighet att ordna vattentjänster. Rätten att anhängiggöra ett ärende ska alltså gälla situationer där kommunen inte på det sätt som förutsätts i 6 § har vidtagit åtgärder för inrättande av ett vattentjänstverk som motsvarar behovet eller utvidgande av ett sådant vattentjänstverks verksamhetsområde eller vidtagit alternativa åtgärder för att trygga tillgången till hushållsvatten eller bortledandet av spillvatten.  

32 §.Ändringssökande . Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. De ändringar som görs i paragrafen ändrar dock inte principerna för ändringssökande enligt lagen om vattentjänster, utan genom ändringarna förtydligas och preciseras formuleringarna i paragrafen. Dessutom flyttas 16 a § 2 mom., som gäller sökande av ändring i ett beslut av ett vattentjänstverk i ett ärende som gäller rätt att ta del av en handling, till paragrafen som ett nytt 2 mom.  

I 1 mom. föreslås en informativ hänvisning till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019). Enligt det föreslagna momentet ska vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden tillämpas också på sökande av ändring i beslut som den kommunala miljövårdsmyndigheten och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten har fattat med stöd av lagen om vattentjänster. I egenskap av tillsynsmyndigheter enligt lagen om vattentjänster fattar närings-, trafik- och miljöcentralen samt den kommunala hälsoskyddsmyndigheten och miljövårdsmyndigheten överklagbara beslut i vilka ändring söks genom förvaltningsbesvär. Förvaltningsbesvär lämpar sig för sådana beslut om befrielse som meddelats med stöd av 11 och 17 c § i lagen om vattentjänster samt för ålägganden som tillsynsmyndigheten meddelat med stöd av 29 §. Omprövningsförfarandet kan inte tillämpas på dessa beslut.  

I mom. föreslås också att ändring i beslut av andra kommunala myndigheter får sökas genom kommunalbesvär med iakttagande av vad som i kommunallagen föreskrivs om sökande av ändring i beslut av kommunala myndigheter. Dessa beslut som meddelas med stöd av lagen om vattentjänster och i vilka ändring söks genom kommunalbesvär är i lagen avsedda beslut enligt 4 d § om utnyttjande av kommunens förköpsrätt och sådana beslut om vattentjänstverkets verksamhetsområde som meddelas med stöd av 8, 8 a, 8 b och 8 c § samt sådana beslut om ordnande av avloppshantering av dagvatten som meddelas med stöd av 17 a §. Dessa beslut fattas vanligen av kommunfullmäktige, och därför söks ändring i dem genom kommunalbesvär. I 133 § i kommunallagen föreskrivs att om ändring i ett beslut får sökas genom kommunalbesvär med stöd av någon annan lag, tillämpas bestämmelserna om begäran om omprövning i 134 § i kommunallagen inte. Eftersom det är fråga om ett beslut i vilket ändring får sökas genom kommunalbesvär med stöd av lagen om vattentjänster, ska omprövningsförfarandet enligt 134 § i kommunallagen alltså inte tillämpas. Till övriga delar tillämpas på dessa beslut vad som i kommunallagen föreskrivs om ändringssökande. 

Paragrafens 1 mom. föreslås innehålla huvudreglerna för sökande av ändring, och de nya 2 och 3 mom. undantag från huvudregeln i fråga om vissa beslut. 

Det nya 2 mom. motsvarar den gällande lagens 16 a § 2 mom. om offentlighet i fråga om ett vattentjänstverks handlingar som innehåller miljöinformation, där det föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut av ett vattentjänstverk i ett ärende som gäller rätt att ta del av en handling. Det föreskrivs separat om sökande av ändring i dessa beslut av ett vattentjänstverk, eftersom bestämmelserna om sökande av ändring i 33 § i offentlighetslagen inte som sådana lämpar sig för de vattentjänstverk som inte omfattas av offentlighetslagens tillämpningsområde. 

I det nya 3 mom. föreskrivs det om sökande av ändring i fråga om sådana administrativa påföljder som avses i viteslagen. På sökande av ändring tillämpas då viteslagen. I 24 § i viteslagen föreskrivs det om ändringssökande, och huvudregeln är att vid sökande av ändring tillämpas vad som föreskrivs om sökande av ändring i ett beslut som gäller huvudförpliktelsen. Ett beslut som gäller huvudförpliktelsen är det beslut enligt lagen om vattentjänster som förenas med en påföljd enligt viteslagen. 

Den behöriga förvaltningsdomstolen i ärenden som gäller ändringssökande bestäms med stöd av 10 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden. Ändring i förvaltningsdomstolens beslut får sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd.  

33 §.Besvärsrätt . Det föreslås att paragrafen ändras i sin helhet. Syftet med ändringarna i paragrafen är dock inte att utvidga eller inskränka kretsen av besvärsberättigade enligt lagen om vattentjänster, utan paragrafändringarna förtydligar endast paragrafens formuleringar och eliminerar överlappningar mellan lagen om vattentjänster och de allmänna lagar som gäller besvärsrätt.  

I paragrafen föreslås att utöver vad som föreskrivs i lagen om rättegång i förvaltningsärenden och kommunallagen ska den vars rätt eller fördel saken kan beröra, kommunen, tillsynsmyndigheten och den myndighet som bevakar allmänt intresse ha besvärsrätt. Paragrafen gäller alla beslut som meddelas med stöd av lagen om vattentjänster oberoende av om ändring i dem söks genom förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär. Kretsen av besvärsberättigade i fråga om beslut enligt lagen om vattentjänster är således mycket omfattande.  

Enligt 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden får besvär över ett förvaltningsbeslut anföras av den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet (part) samt av en myndighet om överklagandet är behövligt med anledning av det allmänna intresse som myndigheten ska bevaka. Kommunalbesvär får enligt 137 § i kommunallagen på motsvarande sätt anföras av den som ett beslut avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet ( part ) samt av kommunmedlemmarna. Beroende på om det är fråga om förvaltningsbesvär eller kommunalbesvär har åtminstone de aktörer som avses i lagen om rättegång i förvaltningsärenden eller kommunallagen besvärsrätt. Således har en kommunmedlem inte besvärsrätt till exempel i fråga om ett beslut om befrielse enligt 11 §, där ett besvärsärende behandlas som förvaltningsbesvär.  

Besvärsrätt har oberoende av besvärsslag dessutom alltid kommunen, tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster, en myndighet som bevakar allmänt intresse i saken och den vars rätt eller fördel saken kan beröra. Vid sökande av ändring har kommunen besvärsrätt för att kommunen ska ha möjlighet att bevaka kommunens intresse. I egenskap av tillsynsmyndigheter enligt lagen om vattentjänster utövar den kommunala miljövårdsmyndigheten och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten tillsyn över efterlevnaden av bestämmelserna i lagen i ärenden som hör till deras behörighet. Tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster ska alltid ha möjlighet att överklaga varandras beslut. Exempelvis närings-, trafik- och miljöcentralen har i egenskap av tillsynsmyndighet för vattentjänster anfört besvär över kommunens beslut om verksamhetsområden för vattentjänster. Även om en myndighet som bevakar allmänt intresse har besvärsrätt enligt 7 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden, ingår motsvarande besvärsrätt för en myndighet som bevakar allmänt intresse inte i kommunallagen. Därför ska besvärsrätten för en myndighet som bevakar allmänt intresse kvarstå i lagen om vattentjänster. I ärenden enligt lagen om vattentjänster kan en myndighet som bevakar allmänt intresse vara till exempel tillsynsmyndighet enligt miljöskyddslagen i situationer där ett beslut om ett verksamhetsområden som meddelats med stöd av lagen om vattentjänster har konsekvenser för det allmänna intresse som myndigheten bevakar. I lagen om vattentjänster är partsbegreppet på ett för miljölagstiftningen typiskt sätt mer omfattande än i de allmänna lagar som reglerar ändringssökande, och detta mer omfattande partsbegrepp ska kvarstå i lagen.  

I den gällande lagen föreskrivs det att tillsynsmyndigheten har rätt att överklaga beslut varmed förvaltningsdomstolen har ändrat eller upphävt dess beslut. Det föreslås att denna bestämmelse stryks ur lagen som onödig, eftersom den myndighet som har fattat det ursprungliga förvaltningsbeslutet enligt 109 § 2 mom. i lagen om rättegång i förvaltningsärenden har rätt att anföra besvär över ett sådant beslut av förvaltningsdomstolen genom vilket domstolen har upphävt myndighetens beslut eller ändrat det. Paragrafen tillämpas enligt 142 § 3 mom. i kommunallagen också på kommunens rätt att anföra besvär över ärenden som gäller kommunalbesvär. Således finns det inget behov av särskilda bestämmelser om detta i lagen om vattentjänster. 

34 §.Tvistemål som gäller fastigheters vattentjänster . Det föreslås att paragrafen och dess rubrik ändras. Avsikten med ändringarna är dock inte att ändra sättet att behandla tvistemål som gäller en fastighets vattentjänster, utan endast att förtydliga formuleringarna i paragrafen.  

Det föreslås paragrafens rubrik Behandling i tingsrätten i den gällande lagen ändras så att den bättre motsvarar paragrafens innehåll. Den nya rubriken föreslås vara Tvistemål som gäller fastigheters vattentjänster. 

I paragrafen föreskrivs det om forumet i sådana tvistemål mellan ett vattentjänstverk och dess kund som gäller en fastighets vattentjänster. Tvistemål som gäller en fastighets vattentjänster ska behandlas på ett enhetligt sätt oberoende av vattentjänstverkets juridiska form, dvs. oberoende av om det är till exempel är ett andelslag, en kommuns balansenhet eller ett aktiebolag. För att undvika oklarheter föreslås det att det i lagen tas in en bestämmelse som motsvarar 34 § i den gällande lagen, enligt vilken sådana tvister som grundar sig på ett avtal mellan ett vattentjänstverk och dess kund ska behandlas som ett civilrättsligt tvistemål vid tingsrätten. Bestämmelsen gäller situationer där vattentjänstverket och dess kund har en tvist till exempel i sådana situationer enligt 6 kap. som hänför sig till avbrott i eller fel i tjänsten. Tvisten kan också gälla till exempel avgifter som tas ut för vattentjänster eller andra situationer där vattentjänstverket i enlighet med 5 kap. 23 § ändrar avtalsvillkoren och det uppstår en meningsskiljaktighet mellan kunden och verket om till vilka delar ändringen av avtalsvillkoren är lagenlig. I dessa situationer har en konsumentkund alternativt också möjlighet att vända sig till konsumentmyndigheterna till den del ärendet hör till deras behörighet.  

Paragrafen innehåller också en informativ hänvisning till 10 kap. i rättegångsbalken, där det föreskrivs om forum för behandling av tvistemål. I regel bestäms forumet i enlighet med bestämmelserna om allmänt forum i 10 kap. 1 och 2 § i rättegångsbalken. Ett yrkande mot en fysisk person samt mot ett bolag, en förening, en stiftelse eller någon annan privaträttslig juridisk person eller mot någon annan offentligrättslig juridisk person än staten, ett välfärdsområde eller en kommun prövas av den tingsrätt inom vars domkrets den fysisk personen eller den juridiska personen har sin hemvist. Ett yrkande mot en kommun prövas av den tingsrätt inom vars domkrets kommunen finns. 

35 §.Tystnadsplikt . I 35 § i den gällande lagen föreskrivs det om tystnadsplikt enligt offentlighetslagen för dem som utför uppgifter enligt lagen samt om vissa rättigheter att lämna ut sekretessbelagda uppgifter.  

I 1 mom. föreskrivs det att på tystnadsplikten för den som utför uppgifter som avses i lagen tillämpas lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet. Motiveringen till paragrafen (RP 85/2000 rd) är bristfällig i fråga om momentet, och av motiveringen framgår inte momentets syfte, som är att utvidga tystnadsplikten enligt offentlighetslagen till att utöver tillsynsmyndigheterna enligt lagen också gälla andra som utför uppgifter enligt lagen, dvs. vattentjänstverk, partivattentjänstverk och deras personal. Även om vattentjänstverk eller partivattentjänstverk inte omfattas av offentlighetslagens tillämpningsområde, tillämpas på dem i ärenden som har samband med verkställigheten av denna lag bestämmelserna i offentlighetslagens 22 § om handlingssekretess, 23 § om tystnadsplikt och förbud mot utnyttjande, 24 § om sekretessbelagda myndighetshandlingar, 7 kap. om undantag från och upphörande av sekretess samt 35 § om straffbestämmelser. 

Det föreslås att 2 mom. stryks helt. Enligt den gällande lagen får trots tystnadsplikten uppgifter om enskildas och sammanslutningars ekonomiska ställning eller företagshemligheter och enskildas personliga förhållanden, som erhållits vid utförande av åligganden enligt lagen, lämnas ut till tillsynsmyndigheten för utförande av uppgifter som avses i lagen och till åklagar- och polismyndigheter för utredande av brott, om det är nödvändigt för skötseln av informationssäkerhetsrelaterade uppgifter. Denna reglering om utlämnande av uppgifter behövs inte längre. Åklagar- och polismyndigheterna har i de lagar som gäller dem getts omfattande rätt att få sekretessbelagda uppgifter för utredande av brott. Enligt förslaget ingår bestämmelser om tillsynsmyndigheternas rätt att få uppgifter i den nya 35 a §. 

35 a §.Tillsynsmyndigheternas rätt att få information och utföra inspektioner . I paragrafen föreslås bestämmelser om tillsynsmyndigheternas rätt att få information och utföra inspektioner.  

I 1 mom. föreskrivs det om rätten för tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster att få information. De tillsynsmyndigheter enligt lagen om vattentjänster som avses i paragrafen är enligt 4 § närings-, trafik- och miljöcentralen, den kommunala miljövårdsmyndigheten och den kommunala hälsoskyddsmyndigheten. I 1 mom. föreslås det att tillsynsmyndigheterna enligt lagen trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att på begäran få för utförandet av sina uppgifter enligt lagen om vattentjänster nödvändiga uppgifter av varandra, kommunen, Skatteförvaltningen, Försörjningsberedskapscentralen, räddningsverket, den som har tillsyn över sådana tillstånd att ta vatten som avses i vattenlagen (587/2011), den som har tillsyn över sådana miljötillstånd för avloppsreningsverk som avses i miljöskyddslagen (527/2014), vattentjänstverk och partivattentjänstverk. Rätten att få information är bunden till att uppgifterna är nödvändiga för att tillsynsmyndigheterna ska kunna utföra sina uppgifter.  

Rätten att få tillgång till information mellan tillsynsmyndigheter enligt lagen om vattentjänster och tillsynsmyndigheternas rätt att få tillgång till information av kommunen kan behövas till exempel vid tillsynen över att de skyldigheter som gäller beredskap fullgörs. De nödvändiga uppgifter som behövs av Försörjningsberedskapscentralen kan till exempel gälla till vissa delar sekretessbelagda uppgifter som Försörjningsberedskapscentralen innehar om lägesbilden över vattentjänsterna. Behovet att få uppgifter som Skatteförvaltningen innehar hänför sig främst till kontaktuppgifter för ägare eller innehavare av fastigheter i situationer där kontaktuppgifterna inte framgår av annat informationsmaterial som tillsynsmyndigheterna har tillgång till, såsom fastighetsdatasystemet. Sådana situationer kan uppstå exempelvis när den kommunala miljövårdsmyndigheten behöver sända uppgifter om delgivning av beslut till ägaren av en sådan fastighet vars ägaruppgifter inte uppdaterats i lagfartsregistret och lagfarten fortfarande är i en avliden persons namn. Uppgifter som behövs av vattentjänstverk och partivattentjänstverk kan vara till exempel uppgifter om placeringen av den kritiska infrastruktur som verket äger, när uppgifterna är nödvändiga för att tillsynsmyndigheten ska kunna utföra sina uppgifter enligt lagen om vattentjänster. Eftersom den som har tillsyn över sådana tillstånd för vattentjänstverk att ta vatten som avses i vattenlagen och den som har tillsyn över sådana miljötillstånd för avloppsreningsverk som avses i miljöskyddslagenden i regel inte är tillsynsmyndigheter enligt lagen om vattentjänster, kan rätten för tillsynsmyndigheterna enligt lagen om vattentjänster att få uppgifter av dem som utövar denna tillsyn behövas till exempel vid störningssituationer i vattentjänsterna. Räddningsverket kan till exempel vid översvämningar inneha uppgifter som är nödvändiga för att den som utövar tillsyn enligt lagen om vattentjänster ska kunna utföra sina lagstadgade uppgifter. Rätten att få information gäller endast uppgifter som mottagaren av begäran om information innehar. En mer omfattande skyldighet att ta fram uppgifter än så föreskrivs inte med stöd av momentet för mottagaren av begäran om information. 

I 2 mom. föreslås att den kommunala miljövårdsmyndigheten trots sekretessbestämmelserna ska ha rätt att av ägaren eller innehavaren av fastigheten på begäran få de uppgifter för behandling av en i 11 och 17 c § avsedd ansökan om befrielse som är nödvändiga för att bedöma om en anslutning är oskälig. Även om utgångspunkten för en ansökan om befrielse är att den ägare eller innehavare av en fastighet som ansöker om befrielse på eget initiativ lämnar de uppgifter som behövs till den kommunala miljövårdsmyndigheten, ska den kommunala miljövårdsmyndigheten i samband med behandlingen av ansökan om befrielse ha möjlighet att av ägaren eller innehavaren av fastigheten få ytterligare uppgifter som behövs för bedömningen av om befrielse ska beviljas.  

Rätten att få information enligt 1 mom. gäller också personuppgifter, men omfattar inte till känsliga personuppgifter. Rätten att få information enligt 2 mom. gäller känsliga personuppgifter, eftersom det kan vara fråga om hälsouppgifter om den ägare eller innehavare av fastigheten som ansöker om befrielse. Således utfärdas genom både 1 och 2 mom. nationella bestämmelser som kompletterar dataskyddsförordningen (EU) 2016/679. Regleringen är nödvändig eftersom det är fråga om en bestämmelse om utlämnande av sekretessbelagda uppgifter, om vilket det nationellt enligt 29 § i offentlighetslagen ska föreskrivas särskilt. I bestämmelsen beaktas de villkor för att bestämmelserna ska vara exakta och noggrant avgränsade som följer av grundlagsutskottets praxis. De föreslagna särskilda bestämmelserna om behandlingen av personuppgifter grundar sig på artikel 6.1 c i dataskyddsförordningen, dvs. behandlingen är nödvändig för att fullgöra en rättslig förpliktelse som åvilar den personuppgiftsansvarige. Detta behandlas närmare i propositionens avsnitt om lagstiftningsordningen (12 Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning). 

I 3 mom. föreslås bestämmelser om rätt för tillsynsmyndigheterna och av dem förordnade tjänstemän eller tjänsteinnehavare att vid utförande av tillsynsuppgifter röra sig på annans område. För tillsynen ska myndigheten också ha rätt att få tillträde till platser där verksamhet som omfattas av tillämpningsområdet för lagen om vattentjänster bedrivs, såsom vattentjänstverk eller vattentäkter. De som utför tillsynsuppgifter ska ha rätt att utföra inspektioner och undersökningar. Vid en inspektion ska bestämmelserna i 39 § i förvaltningslagen iakttas. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om att åtgärder enligt 3 mom. inte får utföras i utrymmen som används för boende av permanent natur. Bestämmelsen utgår från att det vid utförandet av inspektioner enligt lagen om vattentjänster inte är fråga om att skydda något så vägande intresse att det skulle vara motiverat att utvidga tillsynen till områden som omfattas av hemfriden. Till den konstitutionella hemfrid som skyddas genom bestämmelsen hör dock inte gården till en bostad eller utrymmen som används för annat än boende, eftersom det inte är fråga om hemfrid som skyddas av strafflagen. 

8  Bestämmelser på lägre nivå än lag

I propositionen ingår bemyndiganden att utfärda förordning, och det föreslås att lagstiftningshelheten kompletteras med bestämmelser på lägre nivå än lag. 

I 5 a § om utveckling av vattentjänster i kommunen föreslås ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om innehållet i kommunens vattentjänstplan. Det föreslås att det i förordningen föreskrivs om minimikraven på innehållet i planen. Planen ska innehålla ett sammandrag av hur vattentjänsterna ordnas och vattentjänsterna inom kommunens område, ägarpolitiken för vattentjänster och ägarstyrningen i vattentjänstverk som kommunen har bestämmande inflytande i samt de myndigheter som ansvarar för utvecklandet och ordnandet av vattentjänsterna i kommunen. I planen ska dessutom behandlas andra frågor som är viktiga med tanke på utvecklandet av vattentjänsterna i kommunen. 

I 9 a § om vattentjänstverkets egendomsförvaltningsplan föreslås ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om innehållet i och uppdateringen av egendomsförvaltningsplanen. På förordningsnivå ska det föreskrivas om innehållet i vattentjänstverkets plan för undersökning av skicket och uppdateringen av den, innehållet i den långsiktiga investeringsplanen och uppdateringen av den, innehållet i den långsiktiga ekonomiplanen och uppdateringen av den samt innehållet i planen för underhållet och uppdateringen av den. 

I 15 a § om vattentjänstverkets beredskap för störningssituationer ges ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om beredskapsplanens innehåll och vattentjänstverkets verksamhet för att trygga tjänsterna. På förordningsnivå ska det föreskrivas om beredskapsplanens minimiinnehåll samt om hur ofta och hur verket ska öva verksamheten vid störningssituationer. 

I 20 a § om vattentjänstverkens verksamhetsberättelse föreslås ett bemyndigande att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om verksamhetsberättelsens innehåll. På förordningsnivå ska det föreskrivas om nyckeltalen för vattentjänsternas prisnivå, effektivitet, kvalitet och lönsamhet, vilka ska ingå i verksamhetsberättelsen. 

Det bemyndigande att utfärda förordning som ingår i 20 d § om informationssystem för vattentjänster ändras och till bemyndigandet fogas ett bemyndigande för statsrådet att på förordningsnivå utfärda bestämmelser om tidpunkten för lämnande av uppgifter till informationssystemet för vattentjänster. Det föreslås att statsrådets förordning om informationssystemet för vattentjänster och upplysningsplikten (6/2023) ändras så att tidpunkten för lämnande av de uppgifter som ska lämnas till informationssystemet för vattentjänster fogas till förordningen. 

9  Ikraftträdande

Det föreslås att lagen träder i kraft den 1 januari 2026. Det föreslås att bestämmelser om när vissa skyldigheter enligt lagen börjar gälla utfärdas genom övergångsbestämmelser. 

Det föreslås att lagens 4 c § 4 mom. om nya verk som inrättas och 4 e § om begränsningar i försäljningen av egendom i fråga om vattentjänstandelslag ska tillämpas på verk som inrättas efter ikraftträdandet av lagen. Bestämmelserna i fråga ska således inte alls tillämpas på verk som inrättats före ikraftträdandet av ändringslagen. 

Kommunen ska inom två år från ikraftträdandet av denna lag i förvaltningsstadgan ge de i 4 b § avsedda bestämmelserna om de kommunala myndigheter som svarar för uppgifterna enligt lagen. Kommunen ska utarbeta en vattentjänstplan enligt 5 a § inom två år från ikraftträdandet av denna lag. Kommunen ska kontrollera att de verksamhetsområden som godkänts i enlighet med den lag som gällde vid ikraftträdande av denna lag överensstämmer med denna lag inom fem år från ikraftträdandet. Kommunen ska i fråga om nya vattentjänstverk som ska omfattas av tillämpningsområdet för denna lag fatta ett i 8 § 1 mom. avsett beslut om att godkänna eller inte godkänna verksamhetsområdet inom fem år från ikraftträdandet av denna lag. 

Inom ett sådant verksamhetsområde för ett vattentjänstverk som godkänts i enlighet med den lag som gällde vid ikraftträdandet av denna lag och vilket ligger i en tätort bestäms skyldigheten att ansluta fastigheten till verkets hushållsvatten- och spillvattennät i enlighet med den 10 § som gällde vid ikraftträdandet tills kommunen kontrollerar att verksamhetsområdet överensstämmer med denna lag. Inom ett sådant verksamhetsområde för ett vattentjänstverk som godkänts i enlighet med den lag som gällde vid ikraftträdandet av denna lag och vilket ligger utanför en tätort bestäms skyldigheten att ansluta fastigheten till verkets hushållsvatten- eller spillvattennät dock fortfarande i enlighet med den 10 § som gällde vid ikraftträdandet tills fyra år har förflutit från det att det kontrollerats att verksamhetsområdet överensstämmer med denna lag. 

Ett vattentjänstverk ska utarbeta en egendomsförvaltningsplan enligt 9 a § inom två år från ikraftträdandet av denna lag. Ett vattentjänstverk ska utarbeta en beredskapsplan enligt 15 a § inom fyra år från ikraftträdandet av denna lag. 

De avgifter som ett vattentjänstverk tar ut ska överensstämma med 18 och 19 § för den räkenskapsperiod som följer efter det att egendomsförvaltningsplanen har utarbetats. 

Verksamhetsberättelsen enligt 20 a § ska första gången upprättas för den räkenskapsperiod som börjar efter att egendomsförvaltningsplanen har utarbetats. De uppgifter som ska offentliggöras i enlighet med 20 c § ska vara öppet tillgängliga i datanätet inom sex månader från utgången av den räkenskapsperiod som avses ovan. 

I ärenden som är anhängiga vid förvaltningsmyndigheter eller domstolar när denna lag träder i kraft ska de bestämmelser som gällde vid ikraftträdandet iakttas. 

På inrättningar vars verksamhetsområde har godkänts före ikraftträdandet av denna lag, men som efter ikraftträdandet inte uppfyller definitionen av vattentjänstverk, ska den lag som gällde vid ikraftträdandet tillämpas tills kommunen kontrollerar verksamhetsområdet i ett förfarande enligt denna lag. Om kommunen godkänner ett verksamhetsområde för en ovan avsedd inrättning i ett förfarande enligt denna lag, tillämpas på inrättningen efter det att verksamhetsområdet har godkänts bestämmelserna i denna lag trots att inrättningen inte uppfyller definitionen av vattentjänstverk enligt denna lag. 

10  Verkställighet och uppföljning

För att säkerställa enhetlig tolkning och praxis vid genomförandet av reformen av lagen om vattentjänster ska en handbok för tillämpningen av den reviderade lagen om vattentjänster utarbetas i samarbete med intressentgrupper. 

11  Förhållande till andra propositioner

Avsikten är att propositionen lämnas till riksdagen under vårsessionen 2025 och behandlas i riksdagen samtidigt som regeringens proposition med förslag till lagstiftning om en reform av statens regionförvaltning (RP 13/2025 rd). I regeringens proposition med förslag till lagstiftning om en reform av regionförvaltningen föreslås det att 4, 15, 15 b, 20 d och 29 § i lagen om vattentjänster ändras så att närings-, trafik- och miljöcentralen ändras till livskraftscentralen på grund av att uppgiften överförs. 

12  Förhållande till grundlagen samt lagstiftningsordning