1.1  Lagen om identitetskort

1 kap. Allmänna bestämmelser

1 §.Identitetskort. Av den föreslagna 1 § framgår lagens tillämpningsområde. Enligt 1 mom. utfärdas under de förutsättningar som anges i lagen identitetskort för finska medborgare och utlänningar som vistas i Finland för styrkande av identiteten. Bestämmelsen motsvarar den gällande lagen om identitetskort. Utgångspunkten är således att identitetskortet är en handling som styrker identiteten, dvs. en identitetshandling. I 2 och 3 § föreskrivs det om identitetskortets övriga användningsändamål. 

De bestämmelser som för närvarande finns i 1 § och som gäller förutsättningarna för utfärdande av ett identitetskort för utlänningar, som hänför sig till sökandens identitet, antecknande av sökanden i befolkningsdatasystemet och sökandens hemkommun, föreslås i lagens 11 och 14 §. Bestämmelserna om identitetskortet för utlänningar föreslås bli ändrade så att det för utfärdandet av ett sådant identitetskort utöver det ovannämnda ska krävas att sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd eller uppehållskort i Finland, eller att sökandens uppehållsrätt är registrerad. 

För tydlighetens skull föreslås i 2 mom. en bestämmelse om att bestämmelserna i lagen om identitetskort i princip också ska tillämpas på identitetskort för utlänningar, identitetskort som utan vårdnadshavarnas samtycke utfärdas för en minderårig och temporära identitetskort, om inte något annat bestäms särskilt. Dessa identitetskort och förfarandena för ansökan och utfärdande av dem är förenade med vissa särdrag, och därför krävs det till vissa delar särskilda bestämmelser om dem. 

2 §.Identitetskort som resedokument. Identitetskort som utfärdas för finska medborgare kan i vissa situationer även användas som resedokument. I lagen föreslås en hänvisningsbestämmelse till de bestämmelser om användningen av identitetskort som resedokument som utfärdats med stöd av passlagen. Av lagen om identitetskort framgår det därmed tydligare än hittills för vilka ändamål identitetskort kan användas. Enligt förslaget ska identitetskort som utfärdas för finska medborgare i regel i enlighet med statsrådets förordning om styrkande av rätten att resa i vissa fall (660/2013) kunna användas som resedokument i stället för pass. I förordningen förtecknas de länder i Europeiska unionen och utvalda andra länder i Europa till vilka finska medborgare kan resa med identitetskort som resedokument. Som resedokument ska emellertid inte godkännas ett temporärt identitetskort eller ett identitetskort för minderårig. I 17 § 3 mom. föreslås dessutom bestämmelser om ett identitetskort som kan utfärdas i vissa situationer och som inte är giltigt som resedokument. 

I paragrafen föreslås bestämmelser om användning av identitetskort som utfärdas för finska medborgare som resedokument. Som resedokument godkänns därmed enligt förslaget inte ett identitetskort för utlänningar. Detta motsvarar gällande lagstiftning och praxis. På ett identitetskort för utlänningar antecknas nämligen inte nationaliteten, vilket är ett villkor för att en handling ska kunna användas som resedokument. Ett identitetskort som utfärdats för en utlänning erkänns inte heller för närvarande generellt sett som en handling som berättigar till gränspassage, utan tredjelandsmedborgare behöver i regel pass för att kunna resa. För utlänningar som vistas i Finland kan på de villkor som anges i utlänningslagen som resedokument utfärdas ett resedokument för flykting eller främlingspass. Användningsändamålet för identitetskortet för utlänningar behöver således inte ändras heller av denna anledning. 

3 §.Medborgarcertifikat. Av paragrafen framgår identitetskortets tredje användningsändamål, dvs. användning vid elektronisk kommunikation. I identitetskortet ska i regel ingå ett medborgarcertifikat som avses i 61 § 3 mom. i befolkningsdatalagen, som kan användas vid elektronisk kommunikation för verifiering av identiteten, elektroniska signaturer och kryptering av handlingar och meddelanden. Enligt förslaget ska ett medborgarcertifikat inte ingå i ett identitetskort för minderårig eller ett temporärt identitetskort. Vid ansökan om ett medborgarcertifikat som ingår i ett identitetskort ska enligt den bestämmelse som föreslås i befolkningsdatalagen iakttas det förfarande som föreskrivs i lagen om identitetskort. Ansökan om medborgarcertifikat lämnas samtidigt med ansökan om identitetskort på en och samma ansökan. 

4 §.Identitetskortets innehåll. I paragrafen föreslås bestämmelser om de uppgifter som ska antecknas på identitetskortet. Motsvarande bestämmelser finns också i den gällande lagens 2 §. På kortet ska som personuppgifter antecknas kortinnehavarens efternamn, förnamn, kön och personbeteckning och i fråga om finska medborgare uppgift om nationalitet. Dessutom ska av kortet framgå dagen för utfärdandet av kortet och sista giltighetsdag, den myndighet som utfärdat kortet och kortets nummer. På identitetskortet ska dessutom finnas kortinnehavarens fotografi och namnteckning. 

På identitetskort som är försedda med medborgarcertifikat antecknas enligt 2 mom. även uppgift om den som utfärdat certifikatet, som i detta fall är Befolkningsregistercentralen. 

På ett identitetskort som utan vårdnadshavarnas samtycke utfärdas för en minderårig och på ett identitetskort som utfärdas för en utlänning antecknas enligt förslaget dessutom uppgift om att kortet inte kan användas som resedokument. Detta motsvarar bestämmelsen i den gällande lagens 2 § samt gällande praxis. Anteckningen är på engelska och görs på baksidan av kortet. Enligt den nya bestämmelsen ska en sådan anteckning också göras på ett identitetskort som avses i 17 § 3 mom. som inte kan användas som resedokument och på ett temporärt identitetskort. 

I 4 mom. föreslås ett bemyndigande att utfärda förordning motsvarande bemyndigandet i passlagens 5 § 2 mom. enligt vilket närmare bestämmelser om namnteckning får utfärdas genom förordning av statsrådet. I statsrådets förordning om pass (373/2013), nedan passförordningen, föreskrivs det om namnteckning i särskilda fall, exempelvis om sökanden inte är skrivkunnig eller saknar förmåga att ge ett namnteckningsprov. I det fallet dras ett streck i passet för att ersätta namnteckningen. 

5 §.Innehållet i den tekniska delen. Identitetskortet har i regel en teknisk del som behövs vid elektronisk kommunikation, dvs. ett chipp. I chippet lagras uppgifterna om medborgarcertifikatet, de uppgifter för identifiering av kortinnehavaren som behövs vid elektronisk kommunikation samt nödvändiga tekniska uppgifter. Bestämmelser om certifikatets datainnehåll finns i fråga om identifieringsverktyg i autentiseringslagen och i fråga om certifikat för elektroniska signaturer i eIDAS-förordningen. Med identifieringsuppgifter avses främst den PIN-kod som hänför sig till medborgarcertifikatet genom vilken kortinnehavaren identifierar sig som innehavaren. Nödvändiga tekniska uppgifter i anslutning till användningen av medborgarcertifikat är exempelvis krypteringsnycklar, verktyg för verifiering, kryptering och elektroniska signaturer samt identifieringsuppgifter i samband med användningen av olika nycklar. Kraven på nödvändiga tekniska uppgifter härrör från den reglering som gäller leverantörer av identifieringsverktyg och utfärdare av kvalificerade certifikat, exempelvis eIDAS-förordningen, och från den tekniska dokumentation som kompletterar regleringen. 

I den tekniska delen kan enligt förslaget också de uppgifter lagras som avses i 4 § 1 mom., såsom exempelvis kortinnehavarens personuppgifter och ansiktsbild. 

I identitetskortets tekniska del ska på kortinnehavarens begäran kunna lagras tekniska tillämpningar eller uppgifter. Bestämmelsen motsvarar 3 § 3 mom. i den gällande lagen. Tillämpningarna kan gälla exempelvis tjänster som kommunen eller staden tillhandahåller, e-handel eller bankverksamhet, eller de kan vara uppgifter som kortinnehavaren själv har registrerat. Avsikten är att kortinnehavaren själv ska få besluta vilka uppgifter som lagras i det lediga utrymmet i den tekniska delen. Tjänsteleverantören ansvarar för att de tekniska tillämpningar som kortinnehavaren samtyckt till att lagras i det elektroniska identitetskortets tekniska del lagras på kortet. Kortinnehavaren ansvarar själv för lagrandet av sina egna uppgifter i det lediga utrymmet. För närvarande har denna möjlighet inte utnyttjas i någon större omfattning, men det är nödvändigt att öppna för den i lagstiftningen. 

Enligt 3 mom. har varken ett identitetskort för minderårig eller ett temporärt identitetskort en teknisk del eller ett medborgarcertifikat. Dessa kort ska alltså inte kunna användas vid elektronisk kommunikation. Bestämmelsen motsvarar 3 § 5 mom. i den gällande lagen. 

6 §.Identitetskort för anställda vid myndigheter. I propositionen föreslås i överensstämmelse med den gällande lagens 4 § att det på en statlig eller kommunal myndighets begäran i den tekniska delen på ett identitetskort som utfärdas för en anställd vid myndigheten kan lagras information som behövs för skötseln av den anställdes uppgifter. Avsikten är man med hjälp av identitetskortet ska kunna verifiera den anställdes ställning. Dessutom ska den anställde vid behov kunna elektroniskt signera och kryptera de meddelanden och handlingar som han eller hon skickar. De uppgifter som behövs ska också kunna lagras på ett identitetskort som personen har skaffat tidigare. Myndigheten ska ansvara för att de uppgifter som den lämnar är korrekta och aktuella. 

7 §.Skydd av uppgifterna i den tekniska delen. I överensstämmelse med 3 § 4 mom. i den gällande lagen föreslås bestämmelser om skyldighet att vid lagring av tillämpningar och uppgifter i den tekniska delen se till att endast de som har rätt att använda tillämpningarna och uppgifterna kan använda dem. I identitetskortets tekniska del kan olika tillämpningar lagras så att de bildar separata helheter där man tekniskt kan specificera vilka uppgifter de som avläser kortet har åtkomst till. 

Bestämmelser om informationssäkerhet i fråga om den tekniska delen behöver inte utfärdas i lagen om identitetskort. Till skillnad från pass lagras i den tekniska delen på identitetskort inga fingeravtryck. Befolkningsregistercentralen ska ansvara för informationssäkerheten när det gäller det medborgarcertifikat som ingår i den tekniska delen. Bestämmelser om informationssäkerhet finns i fråga om identifieringssystemet i autentiseringslagen eller eIDAS-förordningen och i fråga om certifikat för elektroniska signaturer i eIDAS-förordningen. I eIDAS-förordningen föreskrivs det dessutom om informationssäkerhet och krav på certifiering i fråga om chipp. 

8 §.Riktigheten av uppgifterna i ett identitetskort och kontroll av uppgifterna. Det rör sig om delvis nya bestämmelser i lagen om identitetskort. Motsvarande bestämmelser finns i passlagens 10 §. Enligt det föreslagna 1 mom. svarar den myndighet som utfärdar identitetskortet för att uppgifterna i kortet stämmer överens med ansökan. Det föreslagna nya leveransförfarandet innebär att myndigheten inte längre ska lämna ut identitetskort utan tillverkaren ska leverera korten direkt till sökande i Finland. Myndigheten ska alltså inte längre kontrollera identitetskortets kvalitet och innehåll innan kortet överlämnas, men den ska däremot fortfarande ansvara för att uppgifterna överensstämmer med ansökan. Dessutom ska uppgifterna om sökanden i den tekniska delen på identitetskortet stämma överens med motsvarande visuellt synliga uppgifter på identitetskortet. 

I 2 mom. föreslås i överensstämmelse med den gällande 13 § att Befolkningsregistercentralen endast ska svar för de uppgifter i ett identitetskort som den har lagrat på kortet, dvs. för riktigheten hos de uppgifter som anknyter till medborgarcertifikatet. 

I den tekniska delen tas inte in andra personuppgifter än de som är visuellt synliga på kortet. I lagen om identitetskort föreslås emellertid bestämmelser om att den person för vilken identitetskortet har utfärdats trots bestämmelserna om informationsskydd har rätt att hos myndigheter kontrollera personuppgifterna i identitetskortets tekniska del och vid behov begära att uppgifter rättas eller stryks. I EU:s passförordning finns en motsvarande bestämmelse, som det hänvisas till i passlagens 5 a §. Här bör det emellertid beaktas att innehållet i den tekniska delen inte kan ändras till den del som gäller medborgarcertifikatet, och att i den tekniska delen inte under den tid som medborgarcertifikatet gäller kan strykas sådana uppgifter som utgjort villkor för utfärdandet av certifikatet och som krävs för elektronisk kommunikation. Om uppgifter som hänför sig till medborgarcertifikatet behöver ändras eller strykas innebär detta i praktiken att certifikatet spärras och att personen i fråga ska ansöka om ett nytt certifikat med rätt innehåll. 

2 kap. Ansökan om och utfärdanden av identitetskort

9 §.Ansökan om identitetskort. Enligt 1 mom. ska ansökan om identitetskort göras hos polisen. Ansökan kan enligt förslaget anhängiggöras personligen vid polisinrättningens verksamhetsställe eller elektroniskt via polisens e-tjänst. Eftersom polisen har en gemensam e-tjänst söks identitetskort inte hos någon viss polisinrättning. Bestämmelserna om anhängiggörande på elektronisk väg är nya i lagen om identitetskort. De motsvarar bestämmelserna i passlagens 6 §. Användningen av e-tjänster förutsätter stark autentisering i enlighet med 11 §. 

Enligt bestämmelsen i 1 mom. ska en sökande som anhängiggör ansökan på elektronisk väg i regel personligen besöka myndigheten för att komplettera ansökan, om det inte rör sig om en i 10 § avsedd situation där identitetskort kan utfärdas helt och hållet elektroniskt utan att sökanden personligen infinner sig hos myndigheten. När ansökan har anhängiggjorts i e-tjänsten informeras sökanden via tjänsten om huruvida han eller hon omfattas av det förenklade ansökningsförfarandet. För att ansökan ska kunna anhängiggöras elektroniskt krävs det att sökanden lämnar ett fotografi i elektronisk form, ifall det inte redan finns ett högst sex månader gammalt fotografi av sökanden i polisens informationssystem för förvaltningsärenden. Om sökanden lämnar in ansökan personligen kan han eller hon oberoende av sin hemort göra detta vid vilket som helst av polisens verksamhetsställen där man behandlar ansökningar om identitetskort. Om sökanden gör ansökan genom att personligen besöka ett av polisens verksamhetsställen behöver han eller hon enligt förslaget inte besöka myndigheten på nytt, utom i det fall att ett nytt besök behövs för att utreda ärendet. 

Enligt det föreslagna 2 mom. kan en finsk medborgare som vistas utomlands ansöka om identitetskort hos en finsk ambassad eller ett konsulat som leds av en utsänd tjänsteman eller någon annan finsk beskickning som utfärdar pass och där det finns en anställd finsk medborgare som utrikesministeriet har bemyndigat att utfärda identitetskort. En sådan annan finsk beskickning som kan bemyndigas att utfärda identitetskort är exempelvis ett honorärkonsulat. I lagen om identitetskort ska för dem användas benämningen finsk beskickning. 

Enligt den gällande lagen kan endast polisinrättningar ta emot ansökningar om identitetskort och utfärda identitetskort. I propositionen rör det sig om en utvidgning av beskickningarnas behörighet, som är ändamålsenlig bl.a. med hänsyn till att man också kan ansöka om pass hos en beskickning och att ett identitetskort kan vara ett behövligt dokument också för den som vistas utomlands, i synnerhet på grund av det medborgarcertifikat som ingår i kortet. Alla finska beskickningar kommer emellertid sannolikt inte att ta emot ansökningar om identitetskort, eftersom vissa beskickningars uppgifter har centraliserats eller planeras bli centraliserade åtminstone inom Schengenområdet. Det är ändamålsenligt att utfärdandet av identitetskort inleds vid de verksamhetsställen där man också framöver kommer att tillhandahålla passtjänster. I 36 § föreslås på samma sätt som i passlagen bestämmelser om tillhandahållandet av dessa tjänster, som kallas konsulära tjänster. 

Den som ansöker om identitetskort hos en finsk beskickning ska enligt förslaget personligen lämna in ansökan hos beskickningen. Av tekniska och ekonomiska skäl kommer det i den inledande fasen inte att gå att anhängiggöra ansökningar på elektronisk väg i de situationer som faller inom finska beskickningars behörighet i utlandet. Regleringen motsvarar 6 § 2 mom. i passlagen. 

Alla typer av identitetskort kommer inte att kunna sökas hos finska beskickningar. Bestämmelsen om behörigheten för beskickningar i utlandet gäller enligt förslaget endast mottagande av ansökningar om identitetskort av finska medborgare. Eftersom identitetskortet för utlänningar inte är giltigt som resedokument skulle behovet av sådana kort utomlands vara minimalt eller närmast obefintligt. En annan omständighet som talar för en begränsning av beskickningarnas behörighet till denna del är att identitetskortet för utlänningar är avsett för utlänningar som vistas i Finland med stöd av ett uppehållstillstånd eller någon annan uppehållsrätt, för skötsel av ärenden i Finland. Beskickningarnas behörighet ska vara begränsad också i fråga om vissa typer av identitetskort som utfärdas för finska medborgare. Enligt det föreslagna 2 mom. ska varken ett identitetskort för minderårig och ett temporärt identitetskort kunna sökas hos en beskickning. Eftersom ingetdera kortet godkänns som resedokument skulle det finnas endast ringa behov av sådana kort i utlandet. Om en finsk medborgare förlorar sitt pass eller sitt identitetskort utomlands kan man vid behov överväga att utfärda ett nödpass. Nödpass är ett tillfälligt pass som i exceptionella fall utfärdas som en provisorisk resehandling för en resa för den faktiska restiden och den faktiska resrutten. 

Den som ansöker om identitetskort hos polisen eller hos en finsk beskickning i utlandet ansöker samtidigt om medborgarcertifikat, eftersom medborgarcertifikat automatiskt ingår i samtliga identitetskort med undantag för identitetskort för minderårig och temporärt identitetskort. Också för närvarande används en och samma ansökan för att ansöka om identitetskort och medborgarcertifikat. Utvidgningen av beskickningarnas behörighet innebär i fortsättningen att beskickningarna också kommer att agera för Befolkningsregistercentralens räkning i fråga om de uppgifter som avser registrering av medborgarcertifikat. Den som agerar för Befolkningsregistercentralens räkning bör beakta den lagstiftning som gäller skötseln av uppgifterna och de krav som Befolkningsregistercentralen ställer. 

10 §.Personlig närvaro vid ansökan om identitetskort på elektronisk väg. I paragrafen föreslås bestämmelser om de förutsättningar under vilka en sökande som lämnat ansökan på elektronisk väg inte behöver besöka myndigheten personligen utan där ansökan om identitetskort kan behandlas helt och hållet i ett elektroniskt förfarande. I paragrafen föreslås separata bestämmelser om förutsättningarna för ett förenklat förfarande i fråga om finska medborgare och utlänningar. Ett motsvarande förenklat ansökningsförfarande infördes i passärenden i december 2014. I det förenklade ansökningsförfarandet rör det sig inte om förlängning av det tidigare identitetskortets giltighetstid utan om ansökan om och utfärdande av ett separat, nytt dokument. Myndigheten ska behandla ansökan på samma sätt som en ansökan som lämnats in personligen, men ska fästa ännu större vikt än tidigare vid att identifiera sökanden och kontrollera identiteten. Identitetskort kommer alltså inte att utfärdas automatiskt, utan ansökan ska prövas av myndigheten. Tillämpandet av det förenklade ansökningsförfarandet förutsätter stark autentisering i enlighet med 11 § 4 mom. 

Enligt det föreslagna 1 mom., som gäller finska medborgare, behöver den som ansöker om identitetskort på elektronisk väg inte infinna sig personligen hos myndigheten om ett identitetskort eller pass har utfärdats för sökanden under de sex år som föregår ansökan om identitetskort och sökanden vid den ansökan personligen har infunnit sig hos myndigheten och var äldre än 12 år när handlingen utfärdades. Dessutom krävs det att sökanden under de sex år som föregår ansökan har lämnat ett namnteckningsprov för identitetskort eller pass och att sökandens efternamn eller förnamn inte har ändrats efter detta. 

I det förenklade ansökningsförfarandet krävs det dessutom i enlighet med 12 § 1 mom. att sökanden som bilaga fogar en ansiktsbild på vilken sökanden utan svårighet kan kännas igen. Fotografiet får liksom det fotografi som fogas till passansökan vara högst sex månader gammalt. Fotografiet ska lämnas i digitalt format, vilket i praktiken innebär ett fotografi som är högst sex månader gammalt som fotoateljén eller sökanden själv lägger in på polisens bildserver eller som finns i systemet för identitetskort och pass sedan tidigare. Enligt polisens registerlag får med sökandens samtycke också användas en tidigare ansiktsbild och ett tidigare namnteckningsprov. 

De föreslagna bestämmelserna avviker från passlagens 6 b § så till vida att sökanden under vissa förutsättningar också kan ansöka om ett första identitetskort elektroniskt, medan det förenklade ansökningsförfarandet i fråga om pass endast gäller ansökan om förnyande av pass. I lagen om identitetskort kan det tas in en möjlighet till mer omfattande elektronisk kommunikation än i passlagen närmast på grund av att identitetskort inte är försedda med fingeravtryck som biometriskt kännetecken och det därför inte är nödvändigt att avlägga ett personligt besök för att få ett första identitetskort. Ett förfarande där ansökan om identitetskort också kan göras på grundval av pass kan införas eftersom motsvarande åtgärder exempelvis för att identifiera sökanden och kontrollera identiteten vidtas i samband med passansökan, och samma informationssystem används för att utfärda vartdera dokumentet. 

Enligt förslaget behöver inte det tidigare identitetskortet eller passet längre vara i kraft när ansökan görs, utan det räcker om det tidigare dokumentet har utfärdats högst sex år tidigare. Både pass och identitetskort utfärdas i regel för fem år. En stor del av innehavarna förnyar sitt pass eller identitetskort medan det tidigare dokumentet ännu är i kraft eller strax efter att giltighetstiden löpt ut, dvs. inom fem år eller drygt fem år efter utfärdandet. Genom att som villkor för det förenklade ansökningsförfarandet ställa att ansökan ska göras inom sex år från utfärdandet av det tidigare dokumentet kan man få så många sökande som möjligt att omfattas av förfarandet. Samtidigt säkerställer man att identitetskortsförfarandet är smidigt och tillförlitligt, eftersom identifieringen av sökanden utifrån ansiktsbilden med tiden försvåras. Det motsvarande förfarande som tagits i bruk i passärenden har visats sig vara välfungerande, och man har inte kunnat konstatera exempelvis fall av missbruk eller andra omständigheter som skulle väcka tvivel om huruvida förfarandet är säkert eller tillförlitligt. Med stöd av den föreslagna paragrafen kan en sökande under den föreslagna sexårsperioden mer än en gång ansöka om identitetskort på elektronisk väg i ett förenklat ansökningsförfarande. I bestämmelsen ställs som enda villkor att sökanden under de sex år som föregår den elektroniska ansökan har beviljats pass eller identitetskort som han eller hon ansökt om genom ett personligt besök. 

I fråga om medborgarcertifikatet innebär det föreslagna förfarandet att man kan ansöka om både identitetskort och medborgarcertifikat i ett elektroniskt förfarande trots att man inte har ett tidigare medborgarcertifikat eller trots att giltighetstiden för det tidigare medborgarcertifikatet har löpt ut. Detta avviker från bestämmelserna i 68 § i den gällande befolkningsdatalagen, där det sägs att ansökan om förnyande av ett medborgarcertifikat i stället för genom ett personligt besök även kan göras elektroniskt och undertecknas med hjälp av ett medborgarcertifikat som sökanden använder. Därför föreslås i 68 § ett nytt 3 mom. enligt vilket lagen om identitetskort ska iakttas vid förnyandet av ett medborgarcertifikat som ingår i ett identitetskort. 

Villkoret att sökanden ska ha fyllt 12 år när det tidigare dokumentet utfärdades är i linje med passlagstiftningen. I fråga om pass baserar sig åldersavgränsningen på behovet av att ta fingeravtryck av personer över 12 år. Även om samma behov inte föreligger i fråga om identitetskort är det ändamålsenligt att lämna yngre sökande utanför tillämpningsområdet för förfarandet, eftersom det i praktiken kan uppstå situationer där sökanden kan förutsättas avlägga ett personligt besök exempelvis för att på ett tillförlitligt sätt kunna identifieras utifrån ansiktsbilden. I synnerhet för unga barn gäller att deras ansikten förändras snabbt. Dessutom kan det uppstå behov av att få namnteckningsprov av ett barn för pass. Namnteckningsprov tas i allmänhet av barn över fem år efter prövning i det enskilda fallet. 

Med pass enligt 1 mom. ska avses vanligt pass, åländskt pass, tjänstepass, diplomatpass, tillfälligt pass och tillfälligt åländskt pass. Identitetskort ska alltså kunna sökas i ett förenklat ansökningsförfarande på grundval av alla dessa dokument, om de övriga villkoren uppfylls. Som tidigare dokument godkänns inte ett resedokument som utfärdats för en utlänning, och inte heller ett identitetskort för utlänningar. Om sökanden efter att ha blivit finsk medborgare ansöker om ett första identitetskort ska han eller hon personligen infinna sig hos myndigheten. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om ett förenklat förfarande vid ansökan om identitetskort för utlänningar. Det förenklade ansökningsförfarandet gäller enligt förslaget endast förnyande av ett sådant identitetskort, eftersom villkoret är att sökanden tidigare har beviljats ett identitetskort för utlänningar. Detta beror bl.a. på att kontrollen av huruvida sökanden uppfyller förutsättningarna för utfärdande av ett första identitetskort, t.ex. kontroll av att sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan giltig uppehållsrätt och verifiering av sökandens identitet, ofta förutsätter att sökanden personligen infinner sig hos myndigheten. I det förenklade ansökningsförfarandet ska alltså varken främlingspass eller resedokument för flykting godkännas som tidigare dokument. Vidare ska namnteckningen ha lämnats uttryckligen för ett identitetskort för utlänningar och inte för ett främlingspass eller ett resedokument för flykting. Ett första identitetskort för utlänningar ska således sökas genom ett personligt besök på polisinrättningen. 

Liksom i 6 b § i passlagen föreslås också i lagen om identitetskort bestämmelser om skyldighet att infinna sig hos myndigheten om det behövs för att lämna ett nytt namnteckningsprov, för att identifiera sökanden eller av någon annan särskild orsak. En bestämmelse om detta föreslås i 3 mom. Utgångspunkten är att en sökande som omfattas av det förenklade ansökningsförfarandet ska ombes personligen besöka myndigheten t.ex. om den tjänsteman som handlägger ansökan inte på ett tillförlitligt sätt kan identifiera sökanden utifrån det fotografi som fogats till den elektroniska ansökan. Någon annan särskild orsak som avses i bestämmelsen kan bli tillämplig exempelvis när någon utredning inte kan sändas elektroniskt. Sökanden får via den valda e-tjänsten eller ansökningskanalen kallelse att personligen besöka polisinrättningen. I det förenklade ansökningsförfarandet ska sökanden i regel inte behöva infinna sig hos myndigheten, utan personliga besök ska krävas endast i undantagsfall. 

Enligt 4 mom. tillämpas det förenklade ansökningsförfarandet inte när en finsk medborgare som vistas utomlands ansöker om ett identitetskort hos en finsk beskickning, eftersom beskickningarna inte har tillräcklig beredskap för detta. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i passlagens 6 b § 3 mom. Utlandsfinländare ska alltså infinna sig personligen hos beskickningen också när de första gången ansöker om identitetskort eller när de förnyar sitt identitetskort. Om ett pass eller identitetskort har utfärdats för en utlandsfinländare under de sex år som föregår ansökan och personen fortfarande har samma namn, kan han eller hon enligt förslaget ansöka om identitetskort hos polisen via polisens e-tjänst. För användning av e-tjänsten krävs ett starkt elektronisk identifieringsverktyg och ett fotografi som på elektronisk väg sänds till polisen via tillståndsförvaltningens bildserver. Dessutom bör det beaktas att det färdiga identitetskortet endast kan leveras till en adress i Finland, eftersom direktleverans inte kommer att tas i bruk utomlands i det inledande skedet. Utlandsfinländare ska exempelvis begära att kortet levereras till släktingar eller bekanta som givits fullmakt att ta ut dokumentet. Avsikten är att utrikesministeriet i ett senare skede ska utreda möjligheten att införa direktleverans utomlands. 

Inte heller ett identitetskort för minderårig eller ett temporärt identitetskort kan enligt 4 mom. sökas i ett förenklat ansökningsförfarande, bl.a. för att det i fråga om dessa kort ofta är nödvändigt att sökanden personligen besöker myndigheten för att myndigheten ska få en tillräcklig utredning i ärendet. 

11 §. Identifiering av sökanden och verifiering av sökandens identitet. I den gällande lagen finns inga detaljerade bestämmelser om identifiering av sökanden och verifiering av identiteten. Enligt den föreslagna 11 § krävs det för att identitetskort ska utfärdas att sökanden har identifierats och att hans eller hennes identitet har verifierats på ett tillförlitligt sätt. Bestämmelsen gäller både finska medborgare och utlänningar. Med identifiering avses att sökandens identitet klarläggs, dvs. att personen kopplas till en viss existerande identitet. Identiteten ska dessutom verifieras, dvs. fastställas utifrån tillförlitliga dokument eller andra uppgifter. I den gällande lagen används uttrycket konstaterande av identitet. Det kravet gäller uttryckligen bara den som ansöker om identitetskort för utlänningar, men också för finska medborgares del har utfärdandet av ett identitetskort förutsatt att sökandens identitet verifieras. Identitetskortet är en identitetshandling, och kan inte utfärdas om inte identiteten kan fastställas med tillräcklig säkerhet. 

Identifieringen av sökanden och verifieringen av identiteten ska i regel ske i samband med att sökanden personligen infinner sig hos myndigheten genom att sökanden visar upp en giltig identitetshandling. Enligt statsrådets förordning om identitetshandlingar som utfärdas av polisen (707/2006) är giltigt identitetskort och giltigt pass sådana identitetshandlingar som utfärdas av polisen och som godkänns som identifieringshandling vid ansökan om identitetskort och pass. Om sökanden inte kan visa upp en sådan handling ska den myndighet som utfärdar identitetskortet utföra identifieringen av sökanden och verifieringen av sökandens identitet. Identifieringen kan ske exempelvis utifrån annan dokumentation som sökanden har, eller med sökandens samtycke genom att utnyttja de register som myndigheten förfogar över. Motsvarande bestämmelser finns i passlagens 6 § 4 mom. men inte i den gällande lagen om identitetskort. 

Vissa personer som har ansökt om identitetskort för utlänningar har haft problem av ovannämnt slag med att styrka sin identitet. För att identiteten ska kunna verifieras också i fråga om sådana utlänningar som har beviljats uppehållstillstånd och tilldelats hemkommun och som inte har någon tidigare dokumentation eller annan bevisning som kan anses vara tillförlitlig, föreslås i paragrafen en specialbestämmelse om identitetskort för utlänningar. Enligt det föreslagna 3 mom. ska en sökande som inte kan visa upp en giltig identitetshandling visa upp ett giltigt uppehållstillståndskort eller uppehållskort. Den myndighet som tar emot ansökan, i praktiken polisen, får då för att verifiera sökandens identitet ta sökandens fingeravtryck och jämföra dem med de fingeravtryck som lagrats i uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet. På så sätt kan man försäkra sig om att den person som ansöker om ett identitetskort för utlänningar är identisk med den person som beviljats uppehållstillstånd. Fingeravtrycksjämförelsen är en ny procedur jämfört med det nuvarande förfarandet. Den gör det möjligt att verifiera sökandens identitet för utfärdande av ett identitetskort. Uppehållstillståndskortet ska i detta fall inte betraktas som en identifieringshandling, utan de biometriska kännetecken som ingår i uppehållstillståndskortet ska användas som hjälp vid den identifiering som myndigheten utför. Med den föreslagna fingeravtrycksjämförelsen kan man inte klarlägga en persons verkliga identitet, med den kan användas för att bekräfta att den person som beviljats uppehållstillstånd är samma person som ansöker om identitetskortet, vilket ska anses vara tillräckligt. 

Enligt artikel 4 i EU:s förordning om uppehållstillstånd får vid tillämpningen av förordningen de biometriska kännetecknen i uppehållstillstånd endast användas för att kontrollera handlingens autenticitet och innehavarens identitet genom direkt tillgängliga jämförbara kännetecken, när uppvisande av uppehållstillstånd krävs enligt nationell lagstiftning. Förordningen gör det alltså möjligt att använda de fingeravtryck som finns lagrade på kortet på det föreslagna sättet för att verifiera identiteten. 

Enligt förslaget ska fingeravtrycken inte lagras i informationssystemet utan de ska få användas endast i samband med anhängiggörandet av ansökan. I syfte att skydda de biometriska kännetecknen föreslås i 3 mom. en bestämmelse om att de fingeravtrycksuppgifter som tagits för jämförelsen får användas endast när jämförelsen görs och att de därefter ska förstöras omedelbart. Bestämmelsen motsvarar bestämmelsen i passlagens 5 b § där det föreskrivs om jämförande av de fingeravtryck som tas av passinnehavaren med de fingeravtryck som har lagrats i passets tekniska del. 

Med stöd av det föreslagna 3 mom. kan ett identitetskort för utlänningar också utfärdas för en sådan innehavare av ett främlingspass eller resedokument för flykting vars identitet inte har kunnat fastställas i samband med utfärdandet av den ovannämnda handlingen och som inte utöver den kan visa upp någon annan tillförlitlig dokumentation över sin identitet. Genom fingeravtrycksjämförelse med det kort som styrker uppehållsrätten säkerställer man att personen i fråga vistas i Finland med enhetliga personuppgifter, även om personuppgifterna i ursprungslandet eller i något annat land skulle avvika från de uppgifter som bekräftats i Finland. I resedokumentet för flykting eller i främlingspasset kommer det fortfarande att finnas en anteckning om att personens identitet inte är verifierad. Eftersom främlingspass och resedokument för flykting är resedokument är det skäl att denna anteckning bevaras i dem. Om den som ansöker om ett identitetskort för utlänningar i samband med ansökan lägger fram en sådan ny och tillförlitlig utredning över sin identitet, exempelvis ett nationellt pass, att identiteten kan fastställas på ett tillförlitligt sätt, ska anteckningen raderas också ur resedokumentet för flykting och ur främlingspasset. Här bör det beaktas att även om ett identitetskort för utlänningar utfärdas för en sådan innehavare av ett främlingspass eller ett resedokument för flykting i vars handling det finns en anteckning om icke-verifierad identitet ska detta inte innebära att utlänningens identitet anses vara utredd på det sätt som avses i 6 § i medborgarskapslagen. 

För att säkerställa tillförlitligheten i förfarandet för ansökan om identitetskort och skyddet för personuppgifter föreslås i 4 mom. en bestämmelse om identifiering av sökanden och verifiering av identiteten vid elektronisk kommunikation. Motsvarande bestämmelser finns också i passlagens 6 §. Enligt det föreslagna momentet förutsätter elektronisk kommunikation ett i autentiseringslagen avsett starkt elektroniskt identifieringsverktyg. Identifieringsverktyg som används för närvarande är bankernas nätbankskoder, Befolkningsregistercentralens medborgarcertifikat, som bl.a. finns på identitetskort utfärdade av polisen, och teleoperatörernas mobilcertifikat. Alla starka elektroniska identifieringsverktyg är allmänt accepterade i olika myndighetstjänster. Om identifieringen och autentiseringen begränsades endast till giltiga medborgarcertifikat, eller om det ställdes krav på att ansökan om identitetskort ska undertecknas med en elektronisk namnteckning med användning av kvalificerat certifikat, skulle detta avsevärt begränsa tillämpningsområdet för elektronisk kommunikation. Autentiseringslagen kommer att ses över på grund av eIDAS-förordningen, som gäller autentisering över EU:s gränser. Syftet med översynen är att ställa minst samma krav på tillförlitlighet och datasäkerhet i fråga om de finska autentiseringssystemen som EU-lagstiftningen ställer på tillitsnivå väsentlig i fråga om de system för elektronisk identifiering som fungerar över EU:s gränser. Det är möjligt att också autentiseringslagens namn ändras. Som en följd av förordningen ska i fortsättningen också av andra medlemsstater utfärdade elektroniska identifieringsverktyg på samma nivå godkännas så länge de uppfyller kraven och har anmälts på behörigt sätt. 

Enligt den bestämmelse om bemyndigande att utfärda förordning som föreslås i 5 mom. får genom förordning av statsrådet utfärdas närmare bestämmelser om identitetshandlingar som kan godtas vid ansökan om identitetskort samt om förfarandet vid identifiering av sökande och verifiering av identiteten. I den gällande statsrådets förordning om identitetshandlingar som utfärdas av polisen föreskrivs det om handlingar som godkänns som identifieringshandling vid ansökan om identitetskort och pass. Genom förordning får dessutom vid behov utfärdas närmare bestämmelser om hur myndigheterna ska förfara i situationer som avses i 2 och 3 mom., där sökanden inte kan visa upp en identitetshandling. 

12 §.Bilagor till ansökan om identitetskort. Till ansökan ska fogas sökandens ansiktsbild, på vilken sökanden utan svårighet kan kännas igen. I den gällande lagen om identitetskort finns ingen motsvarande bestämmelse. Den föreslagna bestämmelsen motsvarar det som bestäms i 6 § i passlagen. I 5 mom. föreslås en bestämmelse om bemyndigande att utfärda förordning i fråga om kraven på ansiktsbilden. 

Enligt 2 mom. ska till en minderårig sökandes ansökan om identitetskort fogas ett samtycke av vårdnadshavarna. Till en ansökan om identitetskort för minderårig, som är en särskild typ av identitetskort, behöver inget samtycke fogas. Ett identitetskort för minderårig är inte giltigt som resedokument och innehåller inget medborgarcertifikat som möjliggör elektronisk kommunikation. I 16 § föreslås bestämmelser om de förutsättningar för utfärdande av identitetskort som gäller minderåriga sökande. 

I lagen om identitetskort föreslås en motsvarande bestämmelse som i passlagens 7 § 2 mom. om samtycke i det fall att en minderårig har omhändertagits. I ett sådant fall ska samtycket ges av det organ som avses i 6 § 1 mom. i socialvårdslagen (710/1982). Den nya socialvårdslagen (1301/2014) trädde i kraft den 1 april 2015 med vissa undantag, och genom den upphävdes den gamla socialvårdslagen. Vissa bestämmelser i den gamla lagen är emellertid ännu i kraft, exempelvis lagens 2 kap. som gäller förvaltningen och där det bestäms om organ. Tills vidare ska det alltså fortfarande hänvisas till den gamla lagen. 

I 2 mom. föreslås det bestämmelser om samtycke i situationer där en utländsk minderårig som saknar vårdnadshavare ansöker om ett identitetskort för utlänningar. Enligt 39 § i lagen om mottagande av personer som söker internationellt skydd och om identifiering av och hjälp till offer för människohandel (746/2011) ska det för barn som söker internationellt skydd, får tillfälligt skydd eller är offer för människohandel och som inte har uppehållstillstånd utan dröjsmål utses en företrädare, om barnet befinner sig i Finland utan vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. Företrädarens uppgift är att vara barnets opartiska företrädare och föra barnets talan. Företrädaren för barnets talan exempelvis i asylprocessen för barnet, i frågor som rör skolan och social- och hälsovården och i andra frågor som gäller barnets liv. Företrädarens uppdrag upphör när den som företräds uppnår myndighetsålder, varaktigt flyttar från Finland eller när en vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare utses i Finland för den som företräds. Företrädarens uppdrag fortsätter efter att barnet beviljats uppehållstillstånd. Om en utländsk minderårig har förordnats en företrädare ska företrädarens samtycke fogas till ansökan. Utan företrädarens samtycke kan för sökanden med stöd av 16 § utfärdas ett identitetskort för minderårig, som inte är försett med medborgarcertifikat. 

I passlagen finns bestämmelser om vårdnadshavarens samtycke, som kan ange begränsningar i fråga om passets giltighetstid eller giltighetsområde. I lagen om identitetskort behöver det inte tas in bestämmelser om samtycke med begränsningar, eftersom det för en minderårig utan vårdnadshavarnas samtycke kan utfärdas ett identitetskort för minderårig, som gör det möjligt att fysiskt uträtta ärenden i Finland. Om en minderårig har behov av ett resedokument för att kunna resa men vårdnadshavaren inte vill ge sitt samtycke utan begränsningar, kan ett pass sökas för en minderårig på basis av samtycke med begränsningar. 

Enligt det föreslagna 3 mom. ska en värnpliktig vid ansökan om identitetskort lägga fram en utredning om att det inte föreligger något hinder för utfärdande av identitetskort enligt i 17 § 1 mom. 3 punkten eller 19 § 4 mom. som hänför sig till fullgörande av värnplikten. En värnpliktig som fyllt 28 år är förhindrad att få identitetskort till utgången av det år då han fyller 30 år, om han inte visar att skyldigheten att försvara landet inte utgör hinder för utfärdande av identitetskort. För en värnpliktig som är 28–30 år utfärdas hinderlöshetsintyg vid behov så att fullgörandet av värnplikten inte äventyras. Om det är sannolikt att den värnpliktige undviker att fullgöra värnplikten utfärdar militärmyndigheten inte ett hinderslöshetsintyg. Det intyg genom vilket en värnpliktig kan visa att det inte föreligger något hinder kan vara ett militärpass, ett uppbådsintyg för den som är befriad från tjänstgöring under fredstid eller annat motsvarande beslut, ett uppbådsintyg för den som är helt befriad från värnplikt, ett hinderlöshetsintyg som utfärdats av en militärmyndighet, eller ett civiltjänstgöringsintyg. Bestämmelserna är nya i lagen om identitetskort men de motsvarar 8 § i passlagen. 

Den som ansöker om temporärt identitetskort ska enligt 4 mom. lägga fram en tillförlitlig utredning om den orsak som kräver att ett temporärt identitetskort utfärdas och om för hur lång tid han eller hon behöver identitetskortet. Ett temporärt identitetskort utfärdas exempelvis för utövande av rösträtt eller om sökanden har förlorat alla sina identitetshandlingar och omedelbart behöver en identitetshandling för att uträtta ärenden. Ett temporärt identitetskort är inte giltigt som resedokument och är inte försett med medborgarcertifikat. 

Enligt 5 mom. får närmare bestämmelser om de bilagor som ska fogas till ansökan utfärdas genom förordning av statsrådet. I passförordningen föreskrivs om vårdnadshavarens samtycke i fråga om pass. Enligt förordningen ska till en minderårig sökandes passansökan fogas ett skriftligt och specificerat samtycke av de vårdnadshavare som inte är personligen närvarande när ansökan lämnas in eller som inte har anhängiggjort ansökan på elektronisk väg för den minderåriges del. I fråga om ansökan om identitetskort kan det vara nödvändigt att föreskriva om motsvarande preciseringar beträffande bilagorna. 

Enligt förslaget får närmare bestämmelser om tekniska krav och andra krav på ansiktsbilden utfärdas genom förordning av inrikesministeriet. I fråga om passfotografier har utfärdats inrikesministeriets förordning (532/2015), nedan förordningen om passfotografier, där det bl.a. föreskrivs om fotografiets storlek, ansiktets proportioner, den fotograferades ansiktsuttryck och accessoarer, bakgrunden och belysningen samt om kraven på fotografier som sänds på elektronisk väg. Enligt förordningen får fotografiet var högs sex månader gammalt. Om sökanden använder polisens e-tjänst ska bilden sändas till polisen via tillståndsförvaltningens bildserver. Avsikten är att motsvarande bestämmelser ska tillämpas också på ansiktsbilden på ett identitetskort. I praktiken tillämpas sådana krav redan för närvarande. Den viktigaste orsaken till kravet på att fotografiet ska vara färskt är att dokumentinnehavaren utan svårighet ska kännas igen, vilket inte nödvändigtvis är möjligt om fotografiet exempelvis är flera år gammalt. 

13 §.Kontroll av personuppgifter och krav på motsvarighet. I den gällande lagen om identitetskort finns inga bestämmelser om kontroll av riktigheten hos personuppgifter som motsvarar bestämmelserna i 17 § i passlagen. I praktiken har man emellertid också i samband med ansökan om identitetskort kontrollerat sökandens personuppgifter i befolkningsdatasystemet och antecknat uppgifterna på kortet i enlighet med de uppgifterna. Om uppgifterna i ansökan om identitetskort har avvikit från uppgifterna i befolkningsdatasystemet har identitetskort inte kunnat utfärdas förrän uppgifterna i befolkningsdatasystemet har rättats till. 

I 1 mom. föreslås en bestämmelse om att den myndighet som behandlar ansökan om identitetskort ska kontrollera sökandens personuppgifter i befolkningsdatasystemet innan ett identitetskort utfärdas. Om ansökan gäller ett identitetskort för utlänningar ska personuppgifterna dessutom kontrolleras i det utlänningsregister som avses i lagen om utlänningsregistret (1270/1997). 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska de personuppgifter som sökanden uppger i ansökan motsvara uppgifterna i befolkningsdatasystemet och dessutom i fråga om ansökan om identitetskort för utlänningar uppgifterna i utlänningsregistret. Om uppgifterna i befolkningsdatasystemet inte är uppdaterade eller i övrigt är felaktiga ombeds sökanden informera magistraten om detta. Identitetskortet ska inte kunna utfärdas förrän felet har korrigerats. Om personuppgifterna inte motsvarar verkligheten kan detta i praktiken i vissa situationer även bero på ett fel i ansökan. I det fallet ska sökanden ändra ansökan, om uppgifterna i befolkningsdatasystemet är korrekta. 

Enligt 3 mom. ska sökandens personuppgifter antecknas i identitetskortet i enlighet med uppgifterna i befolkningsdatasystemet. Bestämmelsen motsvarar 17 § 2 mom. i passlagen. Därför bör uppgifterna i befolkningsdatasystemet hållas uppdaterade. Med uppgifter i ansökan om identitetskort för utlänningar ska i bestämmelsen avses i synnerhet de personuppgifter som antecknats på uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet. Om uppgifterna i ansökan om identitetskort avviker från de uppgifter som antecknats på uppehållstillståndskortet eller uppehållskortet, kan identitetskort inte utfärdas på basis av uppgifterna i ansökan förrän det har utretts hur uppvisandet av avvikande personuppgifter påverkar den handling som styrker uppehållsrätten. 

14 §.Utfärdande av ett identitetskort för utlänningar. I lagen om identitetskort föreslås mer detaljerade bestämmelser än tidigare om förutsättningarna för utfärdande av ett identitetskort för utlänningar. I den gällande lagen förutsätts det inte uttryckligen att en utlänning ska ha ett giltigt uppehållstillstånd. Kravet har införts indirekt genom att det i lagens 1 § förutsätts att utlänningen är stadigvarande bosatt i Finland enligt lagen om hemkommun. I regel ska en utlänning ha uppehållstillstånd för att kunna bosätta sig stadigvarande och anvisas en hemkommun, men också en person som saknar uppehållstillstånd kan anvisas en hemkommun. Enligt 4 § 1 mom. 4 punkten i lagen om hemkommun kan hemkommunen bestämmas för en utlänning vars familjemedlem har hemkommun i Finland. Därför behöver närmare bestämmelser om villkoren för utfärdande av identitetskort tas in i lagen om identitetskort. 

I enlighet med 1 mom. 1 punkten ska för utfärdandet av ett identitetskort krävas att sökanden har ett giltigt uppehållstillstånd eller uppehållskort i Finland eller att sökandens uppehållsrätt i Finland har registrerats. Slag av uppehållstillstånd skulle inte ha någon betydelse.  

Ett identitetskort för utlänningar ska i fortsättningen kunna utfärdas för såväl EU-medborgare som för tredjelandsmedborgare. I fråga om EU-medborgare ska identitetskort kunna utfärdas endast för dem vars uppehållsrätt har registrerats. I fråga om medborgare i de nordiska länderna jämställs registrering hos magistraten med registrering av uppehållsrätt. Med registrering av nordiska medborgare avses att uppgifter som identifierar personen och uppgifter om personens hemkommun registreras i befolkningsdatasystemet. Det rör sig alltså om en annan registrering än den som gäller EU-medborgare. 

I enlighet med gällande 1 § 1 mom. ska det vidare krävas att sökanden har hemkommun i Finland enligt lagen om hemkommun och att uppgifter om sökanden har registrerats i befolkningsdatasystemet. Syftet med dessa villkor är att tillsammans med de villkor som gäller uppehållsrätt säkerställa att den berörda personen är stadigvarande bosatt i Finland. Tillverkningen av kortet förutsätter dessutom att uppgifterna registreras i befolkningsdatasystemet, eftersom kortet tillverkas i enlighet med uppgifterna i datasystemet. Vidare ska det i enlighet med lagens 11 § krävas att sökanden har identifierats och identiteten verifierats. 

15 §.Utfärdande av ett temporärt identitetskort. I paragrafen föreslås bestämmelser om utfärdande av ett temporärt identitetskort. Liknande bestämmelser finns i 1 § 4 mom. i den gällande lagen. Det rör sig om ett identitetskort som utfärdas av särskilda skäl, som inte är försett med medborgarcertifikat och som inte kan användas som resedokument. Det temporära identitetskortet tillverkas inte centraliserat utan sökanden får det genast med sig från polisinrättningen. Det temporära identitetskortet har en betydligt lägre säkerhetsnivå än de centraliserat tillverkade identitetskorten. Därför bör man sträva efter att undvika att utfärda temporära identitetskort. 

Enligt det föreslagna 1 mom. kan ett identitetskort av särskilda skäl utfärdas temporärt om villkoren för utfärdande av ett identitetskort uppfylls men utfärdande av ett identitetskort som tillverkats centraliserat inte är möjligt enligt en snabbare tidtabell. Paragrafen motsvarar i stor utsträckning 3 a § i passlagen. För närvarande kan man inte få ett identitetskort som tillverkats centraliserat enligt en snabbare tidtabell eftersom inga skyndsamhetskategorier motsvarande dem som tillämpas i fråga om pass (snabb- och expresspass) har införts i identitetskortsförfarandet. Polisen och tillverkaren har genom gemensamma utvecklingsåtgärder kunnat påskynda leveransen av pass som tillverkats centraliserat. Priset för ett pass som tillverkas i ett sådant påskyndat förfarande blir på grund av specialarrangemangen i anslutning till tillverkningen avsevärt högre än för ett vanlig pass. Då det prövas om ett tillfälligt pass kan utfärdas ska det först och främst utredas om det är möjligt att sökanden får ett centralt tillverkat vanligt pass, ett snabbpass eller ett expresspass. Om tidtabellen medger tillverkning av ett sådant pass, är sökanden inte berättigad till ett tillfälligt pass på den grund att priset på ett sådant pass är lägre än priset på ett snabbpass eller expresspass. I den bestämmelse som gäller temporära identitetskort behöver man beakta eventuella skyndsamhetskategorier som kan komma att införas senare, så att förfarandet motsvarar det förfarande som iakttas i passärenden. 

Sökanden har inte någon ovillkorlig rätt att få ett temporärt identitetskort utfärdat, utan det ska i enlighet med den gällande lagen finnas särskilda skäl för det. I fråga om det temporära identitetskortet ska det handla om en exceptionell situation där sökanden har ett omedelbart behov av ett identitetskort. Ett sådant särskilt skäl kan vara exempelvis att personens identitetshandlingar har stulits eller förkommit. Då kan han eller hon behöva en temporär identitetshandling fram till dess att de nya handlingarna levereras, eftersom det tar 1–2 veckor att tillverka dem. Ett temporärt identitetskort ska också kunna utfärdas i en situation som avses i 17 §, där en person omedelbart behöver ett identitetskort men ett vanligt identitetskort som godkänns som resedokument inte kan utfärdas eftersom personen meddelats reseförbud eller utreseförbud. Bestämmelser om de utredningar som ska ingå i ansökan föreslås i 12 § 4 mom. För att ett temporärt identitetskort ska utfärdas krävs det liksom i fråga om ett vanligt identitetskort att sökanden har identifierats och identiteten verifierats i enlighet med 11 §. Sökanden ska också i övrigt uppfylla förutsättningarna för utfärdande av identitetskort. 

Enligt 18 § 3 mom. är endast en polisinrättning behörig att utfärda ett temporärt identitetskort, bland annat för att temporära identitetskort i regel inte behövs i utlandet eftersom de inte kan användas som resedokument. 

16 §.Utfärdande av identitetskort i fråga om minderåriga. Utfärdande av ett identitetskort som godkänns som resedokument för en minderårig sökande ska i regel i enlighet med 1 mom. kräva vardera vårdnadshavarens samtycke. I det fallet rör det sig om ett vanligt identitetskort, som inte på något sätt skiljer sig från det identitetskort som utfärdas för en myndig sökande. I 2 mom. föreslås det att om någon av vårdnadshavarna inte på grund av resa eller sjukdom eller annat motsvarande skäl kan ge sitt samtycke och om dröjsmål med avgörandet skulle medföra oskälig olägenhet, kan det utfärdas ett identitetskort utan detta samtycke. För utfärdande av ett vanligt identitetskort som är giltigt som resedokument ska alltid krävas åtminstone den ena vårdnadshavarens samtycke. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i den gällande lagens 1 § 3 mom. I fråga om en minderårig som har omhändertagits ges samtycket enligt 12 § 2 mom. av socialnämnden. 

I lagen om identitetskort behöver det inte tas in motsvarande bestämmelser som i passlagen om hur man ska förfara i en situation där en vårdnadshavare uttryckligen vägrar ge sitt samtycke. I ett sådant fall kan för sökanden vid behov ansökas om ett pass. Det rör sig här om en annan situation en den som föreslås i lagen om identitetskort, där någon av vårdnadshavarna inte på grund av resa eller sjukdom eller annat motsvarande skäl kan ge sitt samtycke. 

Utan vårdnadshavarnas samtycke eller när vårdnadshavarna har vägrat ge sitt samtycke kan för en minderårig för uträttande av ärenden i Finland utfärdas ett identitetskort för minderårig. Bestämmelser om detta föreslås i 3 mom. Det rör sig om en särskild typ av identitetskort där vårdnadshavarnas samtycke inte behöver fogas till ansökan. På samma sätt som för närvarande ska det inte finnas någon nedre åldersgräns för utfärdande av ett identitetskort för minderårig. Bestämmelser om ett identitetskort för minderårig finns även i 1 § 3 mom. i den gällande lagen. Ett identitetskort för minderårig ska också kunna utfärdas för en utlänning. Ett identitetskort för minderårig som utfärdas för en utlänning skiljer sig från ett identitetskort för utlänningar som utfärdas med vårdnadshavarens samtycke på så sätt att identitetskortet för minderårig inte är försett med medborgarcertifikat.  

Enligt 18 § 3 mom. är endast en polisinrättning behörig att utfärda ett identitetskort för minderårig. Finska beskickningar i utlandet ska alltså i fråga om en minderårig få utfärda ett sådant identitetskort som godkänns som resedokument, under förutsättning att en vårdnadshavare eller vardera vårdnadshavaren i enlighet med 1 mom. har gett sitt samtycke till det. En beskickning ska få utfärda ett identitetskort för minderårig. 

17 §.Förvägrande av identitetskort och identitetskort utan rätt att resa. Det rör sig om helt nya bestämmelser i lagen om identitetskort. I 15 § i passlagens föreskrivs det om förvägrande av pass i vissa situationer som avser straffprocess och värnplikt, där det är nödvändigt att begränsa en persons rätt att resa utomlands för att säkerställa rättegång eller verkställa straff eller för att säkerställa att skyldigheten att försvara landet uppfylls. Enligt förslaget ska identitetskortet vara giltigt som resedokument i Europa. Därför bör i lagen om identitetskort beaktas de situationer där ett resedokument inte bör utfärdas, med tanke på att rätten att resa ska kunna begränsas. Eftersom identitetskortet emellertid kan vara den enda identitetshandling som innehavaren har kan det inte förvägras helt och hållet. Därför bör det vara möjligt att utfärda ett identitetskort som inte ger rätt att resa. Till denna del avviker de föreslagna bestämmelserna från passlagen. Paragrafen gäller endast identitetskort som utfärdas för finska medborgare, eftersom ett identitetskort för utlänningar i alla händelser inte kan användas som resedokument. 

Enligt uppgifter från Centralkriminalpolisen utlämnas från utlandet till Finland varje år ca 90–100 personer som misstänks eller har blivit dömda för brott, varav en del är utlänningar. Den klart största delen av dessa personer påträffas i andra EU-länder, såsom Sverige, Estland, Litauen och Spanien. Centralkriminalpolisen begär polisinrättningen dra in passet för sådana finska medborgare som är internationellt efterlysta av Centralkriminalpolisen och som har pass. Alla dessa personer har inte ett pass, och för vissa har passets giltighetstid löpt ut redan tidigare. Vissa efterlysta personers vistelseort kommer till kännedom genom att personen ansöker om ett nytt pass utomlands hos en finsk beskickning. Det vore skäl att införa ett motsvarande förfarande i fråga om identitetskort, så att en person som misstänks eller har blivit dömd för brott inte ska kunna använda identitetskortet som resedokument. 

Enligt förslaget kan ett identitetskort som godkänns som resedokument förvägras en sökande som på sannolika skäl misstänks för brott på vilket kan följa fängelse i minst ett år och i fråga om vilket förundersökningen eller åtalsprövningen inte har slutförts eller vilket personen i fråga står åtalad eller är efterlyst för. Identitetskortet kan dessutom förvägras om sökanden har blivit dömd till ovillkorligt fängelsestraff och inte har avtjänat straffet. Bestämmelser om förvägrande av identitetskort föreslås också i fråga om värnpliktiga som fyllt 28 år. Identitetskort ska kunna förvägras till utgången av det år då sökanden fyller 30 år, om han inte visar att skyldigheten att försvara landet inte utgör hinder för utfärdande av identitetskort. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna om förvägrande av pass i passlagens 15 §. 

Enligt 9 § i grundlagen har var och en rätt att lämna landet. Denna rätt kan begränsas genom lag, om det är nödvändigt för att säkerställa rättegång eller verkställighet av straff eller för att säkerställa att skyldigheten att försvara landet fullgörs. Om en person i en ovannämnd situation förvägras ett identitetskort som är giltigt som resedokument innebär detta en begränsning av rörelsefriheten som skyddas i grundlagens 9 §. De föreslagna grunderna för förvägrande kan anses överensstämma med grundlagen. I grundlagen ställs som ytterligare villkor att begränsningen ska vara nödvändig. Därför ska de förslagna hindren för utfärdande av ett identitetskort som är giltigt som resedokument vara beroende av prövning. I de nämnda situationerna ska i stället kunna utfärdas ett vanligt identitetskort. Då det prövas om ett identitetskort ska utfärdas ska det beaktas vilken betydelse resor har med hänsyn till personens familjeförhållanden, hälsotillstånd, försörjning och yrke samt andra omständigheter. Ett vanligt identitetskort ska utfärdas om betydelsen av grunden för förvägrande ska anses vara mindre vägande än den betydelse som rätten att resa har för sökanden. Vid prövningen ska dessutom beaktas om det finns grundad anledning att anta att personen i fråga reser utomlands för att undgå förundersökning, straff eller verkställigheten av straff. 

I ovannämnda situation ska enligt 19 § 3 mom. även kunna utfärdas ett identitetskort som är begränsat i fråga om giltighetstiden. I stället för att helt förvägra identitetskort bör man därför primärt överväga att utfärda ett till denna del begränsat identitetskort, om sökanden exempelvis behöver identitetskort för en enstaka resa som är viktig t.ex. på grund av arbetet eller familjerelationerna. 

I lagen om identitetskort föreslås på motsvarande sätt som i passlagens 15 § 2 mom. hänvisningar till konkurslagen och tvångsmedelslagen. Identitetskort som godkänns som resedokument ska enligt förslaget inte utfärdas för den som har meddelats utreseförbud enligt 4 kap. 8 eller 9 § i konkurslagen (120/2004). Bestämmelser om utfärdande av identitetskort som är giltigt som resedokument för en person som meddelats reseförbud föreslås i 5 kap. 3 § i tvångsmedelslagen (806/2011). De ovannämnda lagarna förslås bli ändrade till denna del. Begränsningarna är motiverade eftersom identitetskort på samma sätt som pass kan användas som resedokument. I dessa situationer rör det sig om en nödvändig begränsning av rörelsefriheten i syfte att säkerställa rättegång. 

Enligt 3 mom. ska för en sökande i en situation enligt 1 och 2 mom. kunna utfärdas ett identitetskort som inte kan användas som resedokument. Här rör det sig inte om ett i 15 § avsett temporärt identitetskort, utan om ett i övrigt vanlig identitetskort med texten "not valid as a travel document" antecknad på baksidan. En motsvarande anmärkning finns för närvarande också på identitetskortet för minderårig och identitetskortet för utlänningar. Dessutom ska uppgift om att ett identitetskort som inte är giltigt som resedokument har utfärdats antecknas i det informationssystem för förvaltningsärenden som avses i 3 § i polisregisterlagen. Enligt 3 mom. 2 punkt i den paragrafen får i informationssystemet för skötseln av uppgifter enligt lagen om identitetskort antecknas nödvändig information om bl.a. hinder, anmärkning och anmälan. 

I ett identitetskort som utfärdas i denna situation ska i enlighet med 3 § ingå ett medborgarcertifikat, och kortet ska således kunna användas vid elektronisk kommunikation. För tydlighetens skull förslås emellertid en uttrycklig bestämmelse om möjligheten att använda kortet vid elektronisk kommunikation. Om förutsättningarna för utfärdande av identitetskort i övrigt är uppfyllda, men ett vanligt identitetskort av någon i denna paragraf avsedd orsak inte kan utfärdas för sökanden och han eller hon omedelbart behöver få ett identitetskort, ska sökanden under de förutsättningar som anges i 15 § kunna få ett temporärt identitetskort. 

18 §.Behörighet att utfärda identitetskort. Enligt förslaget ska identitetskort liksom hittills utfärdas av en polisinrättning. Utfärdandet av identitetskort ska inte vara bundet till polisinrättningen på sökandens hemort. 

Enligt 2 mom. ska identitetskortet för en finsk medborgare som vistas utomlands utfärdas av en i 9 § 2 mom. avsedd finsk beskickning, dvs. exempelvis en finsk ambassad. Beskickningarna har inte tidigare varit behöriga i de förfaranden som gäller identitetskort. Den nya lagen motsvarar den behörighetsfördelning som tillämpas i passärenden. Efter ändringen blir det betydligt lättare för utlandsfinländare att få identitetskort. Eftersom man vid vissa finska beskickningar har centraliserat uppgifterna ska inte alla beskickningar utfärda identitetskort. Beskickningens behörighet ska enligt förslaget endast gälla identitetskort som utfärdas för finska medborgare. Ett identitetskort för utlänningar ska således utfärdas av en polisinrättning. 

Enligt 3 mom. ska endast en polisinrättning vara behörig att utfärda ett temporärt identitetskort. Sådana kort ska därmed finska beskickningar inte kunna utfärda. Det är motiverat att behörigheten begränsas till denna del, eftersom behovet av sådana kort i utlandet är ringa eller obefintligt. Vid behov kan man i en motsvarande situation överväga att utfärda ett nödpass. Polisinrättningen ska ha uteslutande behörighet också vid utfärdandet av identitetskortet för minderårig. 

Det medborgarcertifikat som ingår i identitetskortet ska i enlighet med befolkningsdatalagen utfärdas av Befolkningsregistercentralen. 

19 §.Identitetskortets giltighetstid. Enligt förslaget ska identitetskort i regel utfärdas för en tid av fem år från dagen för utfärdandet. Den allmänna giltighetstiden för identitetskort motsvarar såväl den gällande lagen som bestämmelserna i passlagen. Det är inte motiverat att förlänga den allmänna giltighetstiden för identitetskort utöver fem år, av skäl som bl.a. hänför sig till dokumentsäkerheten och en tillförlitlig identifiering av kortinnehavaren. 

I fråga om identitetskort för utlänningar föreslås med avvikelse från bestämmelserna i den gällande lagens 5 § att identitetskortet ska utfärdas för en tid av fem år, dock högst för den tid som uppehållstillståndet eller uppehållskortet gäller. Om sökanden har ett permanent uppehållstillstånd, EU-uppehållstillstånd för varaktigt bosatta eller permanent uppehållskort ska identitetskortet utfärdas för fem år. Giltighetstiden för ett identitetskort för utlänningar ska på ett tydligare sätt än hittills bindas till giltighetstiden för ett uppehållstillstånd eller någon annan uppehållsrätt, eftersom identitetskortet är avsett att användas uttryckligen vid myndighetsbesök i Finland och personen i fråga i regel inte kommer att ha behov av kortet om uppehållstillståndet exempelvis har återkallats eller dess giltighetstid löpt ut. I fråga om unionsmedborgare är registreringen av uppehållsrätten inte tidsbunden, och därför kan ett identitetskort utfärdas för en tid av fem år. 

Enligt 3 mom. kan ett identitetskort utfärdas för en kortare tid än fem år i en situation som avses i 17 § 1 mom., där utfärdande av ett identitetskort som godkänns som resedokument kan förvägras. Bestämmelsen syftar till att göra det möjligt att utfärda ett identitetskort med begränsad giltighetstid i stället för att helt förvägra ett identitetskort som kan användas som resedokument. Enligt det föreslagna 17 § 4 mom. ska sökandens omständigheter beaktas vid prövningen av huruvida sökanden ska förvägras ett identitetskort som är giltigt som resedokument. 

I fråga om värnpliktiga föreslås det att identitetskortets giltighetstid kan vara kortare än fem år. Enligt förslaget ska ett identitetskort utfärdas högst till utgången av det år då den värnpliktige fyller 28 år, om han inte visar att skyldigheten att försvara landet inte utgör hinder för utfärdande av identitetskort för längre tid eller om inte särskilt vägande skäl ger anledning till något annat. Av särskilt vägande skäl ska identitetskort kunna utfärdas också för den som fyllt 28 år trots att han inte har fullgjort sin värnplikt. Som särskilt vägande skäl kan anses t.ex. deltagande i en nära anhörigs begravning, eller en permissionsresa för en sådan värnpliktig som inte har sitt egentliga bo och hemvist i Finland. I det fallet ska militärmyndighetens utlåtande fogas till ansökan. Passet ska i sådana fall i regel utfärdas endast för den tid då det särskilt vägande skälet föreligger. Bestämmelsen överensstämmer med passlagen. 

Att identitetskortets giltighetstid begränsas till en kortare tid än fem år innebär i praktiken också att medborgarcertifikatets giltighetstid förkortas från nuvarande fem år. Medborgarcertifikat bör inte ha en längre giltighetstid än det identitetskort det ingår i. 

Ett temporärt identitetskort utfärdas omedelbart efter ansökan och är i kraft så länge som det särskilda skäl för vilket det utfärdades föreligger, dock högst fyra månader. Det temporära identitetskortet motsvarar inte till sin säkerhetsnivå ett vanligt identitetskort. Därför bör det endast användas kortvarigt och när särskilda skäl föreligger. 

20 §.Beslut i ett ärende som gäller identitetskort. Utgångspunkten för förvaltningslagens 43 § är att förvaltningsbeslut ska ges skriftligen. Av det skriftliga beslutet ska klart framgå bl.a. den myndighet som har fattat beslutet samt tidpunkten för beslutet, de parter som beslutet direkt gäller samt motiveringen för beslutet. Till ett beslut som får överklagas genom besvär ska också en besvärsanvisning fogas. 

När det gäller pass och identitetskort har praxis varit den att sökanden inte ges något separat beslut när handlingen utfärdas i enlighet med ansökan. I de flesta fall utfärdas handlingarna i enlighet med ansökan. Därför föreslås i lagen med avvikelse från bestämmelserna i förvaltningslagen att sökanden inte ska ges något separat förvaltningsbeslut eller någon besvärsanvisning om ett identitetskort utfärdas i enlighet med ansökan. Bestämmelsen motsvarar 20 § i passlagen. 

3 kap. Leverans och överlämnande av identitetskort

21 §.Leverans och överlämnande av identitetskort. Enligt förslaget ska ett färdigt identitetskortet i likhet med pass levereras direkt från tillverkaren till sökanden som rekommenderat brev eller någon motsvarande försändelse som kan spåras. Ett identitetskort kan således inte sändas exempelvis som en vanlig postförsändelse. I lagen föreslås bestämmelser om leveranssättet, för att man ska kunna säkerställa att kortförsändelsens olika skeden kan följas upp, att försändelsen kommer fram och att den överlämnas till rätt person. Genom bestämmelsen om alternativa leveranssätt möjliggörs leverans av identitetskortsförsändelserna antingen via postföretag eller via något annat företag som tillhandahåller motsvarande distributionstjänster. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i passlagens 19 §. 

Utgångspunkten är att identitetskorten i Finland ska levereras av en serviceproducent som har godkänts av Polisstyrelsen och som utses i ett förfarande för offentlig upphandling för korttillverkningsavtalets giltighetstid. I 22–24 § fastställs de övriga krav som ställs på den serviceproducent som levererar identitetskortsförsändelserna eller på dess underleverantör. Regleringen motsvarar bestämmelserna i passlagen. Polisstyrelsen ska på ett allmänt plan informera om den serviceproducent som valts till leverantör av identitetskort och se till att sökandena i samband med anhängiggörandet av ansökan om identitetskort klart informeras om var det färdiga identitetskortet kan avhämtas. 

Den slutna brevförsändelse som innehåller identitetskortet levereras till serviceproducentens verksamhetsställe, vilket bestäms i enlighet med den adress som har registrerats för sökanden i befolkningsdataregistret eller som sökanden har uppgett och varifrån identitetskortet kan avhämtas. Utgångspunkten är att den som hämtar identitetskortet, dvs. sökanden själv eller den som denne gett fullmakt att ta ut kortet, ska styrka sin identitet med hjälp av ett giltigt identitetskort eller pass. Också andra handlingar som styrker identiteten ska kunna godtas av den myndighet som utfärdar identitetskortet. Detta kan vara nödvändigt exempelvis i en situation där det identitetskort som avhämtas är den berörda personens enda giltiga identitetshandling. En privat serviceproducents anställd som överlämnar försändelsen ska i ett informationssystem anteckna med vilken handling identiteten har kontrollerats. 

Avsikten är att sökanden i samband med ansökan ska informeras om hur identitetskortet levereras. Dessutom ska det i den ankomstavi som sänds till sökanden via textmeddelande eller brev anges vid vilket av den privata serviceproducentens verksamhetsställen identitetskortsförsändelsen kan avhämtas. I samband med identitetskortet ska kunden ges anvisningar om att kontrollera att uppgifterna på kortet är riktiga och att kortet inte är skadat. Anvisningarna ska innehålla entydiga instruktioner om hur man kontrollerar kortets skick och att uppgifterna på kortet är riktiga. 

I paragrafens 2 mom. föreskrivs det om hinder för direktleverans från tillverkaren. Om det av skäl som hänför sig till dokumentsäkerheten eller av andra särskilda skäl inte är möjligt eller ändamålsenligt att identitetskortet levereras från tillverkaren till sökanden, kan den myndighet som utfärdar identitetskortet själv överlämna det eller anvisa att kortet ska överlämnas av en sådan annan identitetskortsmyndighet som avses i 9 § eller av en sådan honorärkonsul som utrikesministeriet har gett befogenheter att överlämna identitetskort. 

Dokumentsäkerheten ska tryggas eftersom identitetskortet på samma sätt som ett pass är en identitetshandling. Om det inte finns tillgång till tillräckligt tillförlitliga och säkra transport- och leveranstjänster som möjliggör spårning av försändelsen, kan identitetskortet inte levereras direkt från tillverkaren till sökanden. Betydelsen av denna bestämmelse accentueras i synnerhet när det gäller leverans till utlandet. För att direktleverans ska vara möjlig måste förhållandena i det land där personen i fråga vistas och de till buds stående posttjänsterna eller motsvarande tjänsterna vara av sådan art att dokumentsäkerheten inte äventyras. 

I stället för genom direktleverans kan identitetskortet överlämnas av myndigheten också då det finns andra särskilda skäl till det eller det inte är ändamålsenligt att ordna direktleverans. Med stöd av denna bestämmelse är det möjligt att ta hänsyn till sådana situationer där det finns ett hinder antingen av tillfällig eller av mer permanent natur för leverans av identitetskortet direkt från tillverkaren till sökanden. Till de ovan avsedda särskilda skälen hör t.ex. eventuella störningar i distributionsservicen. Sökanden ska inte ha möjlighet att välja mellan de olika leveransförfarandena, utan avsikten är att identitetskortet endast i undantagsfall ska avhämtas hos myndigheten. 

Identitetskort ska av ändamålsenlighetsskäl kunna överlämnas av myndigheten t.ex. om det endast utfärdas ett fåtal identitetskort till finska medborgare som vistas i ett visst land. I detta fall skulle det inte enligt en helhetsekonomisk bedömning vara lönsamt att ordna direktleverans av identitetskorten, även om det skulle finnas tillräckligt säkra distributionskanaler. Det kan också i Finland förekomma situationer där det är ändamålsenligare att identitetskortet överlämnas av myndigheten. En sådan situation kan uppstå t.ex. om den privata serviceproducentens distributionsnätverk är bristfälligt på något glesbefolkat område. Ändamålsenlighetsprövningen innebär dock inte att myndigheten i varje enskilt fall ska pröva huruvida det är ändamålsenligt att ordna direktleverans av identitetskortet eller inte. 

Enligt paragrafen ska direktleverans vara det huvudsakliga leveranssättet också utomlands. I det inledande skedet ska direktleverans emellertid liksom i fråga om pass endast användas i Finland. Man strävar efter att spårbara försändelser av pass till utlandet ska införas gradvis med beaktande av omständigheterna kring dokumentsäkerheten och ändamålsenligheten av direktleveranser. 

Enligt 6 § 5 mom. i den gällande lagen förfaller beslutet om utfärdande av ett tidigare identitetskort och det sistnämnda identitetskortet upphör att gälla när polisen ger ut ett nytt identitetskort. Ett identitetskort som har förfallit makuleras som identitetskort och ges tillbaka till innehavaren. I 3 mom. föreslås bestämmelser om att ett tidigare identitetskort upphör att gälla när ett nytt identitetskort ges ut. Bestämmelsen avviker i någon mån från passlagen, där det föreskrivs att det tidigare beslutet om utfärdande av pass upphör att gälla. Avsikten är att förtydliga bestämmelserna. Med avvikelse från vad som gäller i fråga om pass i de situationer som särskilt anges i lag kan en person endast ha ett giltigt identitetskort i taget. 

Eftersom utgångspunkten är att identitetskort i fortsättningen ska levereras direkt från tillverkaren till sökanden, föreslås i lagen ingen bestämmelse om att myndigheten ska makulera det tidigare identitetskortet. Sökanden ska tillsammans med det nya identitetskortet få en anvisning om makulering av det tidigare kortet och information om de risker som kan föreligga om kortet inte makuleras. Ett identitetskort makuleras genom att det klipps i flera delar och delarna förstörs. Ett liknande förfarande tillämpas redan i fråga om pass. För att förhindra missbruk föreslås i 29 § en bestämmelse om befogenheter för myndigheten att för makulering tillvarata ett identitetskort som upphört att gälla på grund av att ett nytt kort har överlämnats, om kortinnehavaren eller någon annan person använder eller försöker använda identitetskortet. 

Lagen ska i likhet med den gällande passlagen inte längre innefatta bestämmelser om skyldighet att återlämna den tidigare handlingen. En anteckning om att identitetskortsförsändelsen har överlämnats till sökanden eller till en person som denne bemyndigat att avhämta kortet ska införas i den överlämnande serviceproducentens informationssystem, därifrån informationen via meddelandeförmedling ska vidarebefordras till myndigheternas system för identitetskort och pass. Då myndigheten överlämnar det nya identitetskortet till sökanden ska enligt gällande praxis göras en anteckning om saken direkt i systemet för identitetskort och pass. När en anteckning om överlämnandet av identitetskortet införs i informationssystemet följer av detta att det tidigare utfärdade identitetskortet automatiskt upphör att gälla. I samband med överlämnandet finns det således inte något rum för prövning beträffande kortets fortsatta giltighet.  

I det föreslagna 4 mom. ingår ett bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid leverans och överlämnande av identitetskort. Förordningen kan t.ex. innehålla bestämmelser om verifiering av identiteten i fråga om den som tar ut handlingen och om användning av ombud vid avhämtning av identitetskort. I passförordningen har det föreskrivits om motsvarande saker i fråga om pass. 

22 §.Uppdrag som avser kontroll av identitetskortets kvalitet och innehåll samt leverans av identitetskortet. De uppgifter som i fråga om pass anförtros en privat serviceproducent, dvs. att kontrollera passets kvalitet och innehåll samt att leverera det färdiga passet till sökanden, har som ett led i passförfarandet betraktats som sådana offentliga förvaltningsuppgifter som avses i 124 § i grundlagen. Därför föreskrivs i passlagen i enlighet med grundlagen om överföring av sådana uppgifter till andra än myndigheter. Eftersom identitetskortet i fråga om sitt användningsändamål är en handling som motsvarar ett pass, föreslås i lagen motsvarande bestämmelser som i passlagen om överföring av uppgifter i samband med kontroll av identitetskortets kvalitet och innehåll samt leverans till en privat serviceproducent. För närvarande tillverkas identitetskort och pass av olika tillverkare och leveranssätten är olika, men det är meningen att dokumentförfarandena i fortsättningen ska förenhetligas när ett nytt upphandlingskontrakt ingås. 

Enligt det föreslagna 1 mom. svarar Polisstyrelsen för anordnandet av de uppgifter som avser kontroll och leverans av identitetskort. Polisstyrelsen bär således ansvaret för anordnandet av verksamheten men kan upphandla tjänsterna hos en privat serviceproducent. De uppgifter som gäller kontroll av kvalitet och innehåll samt leverans av identitetskortsförsändelser är tekniska och rutinartade uppgifter där serviceproducenten bistår myndigheten, som är väl lämpade att skötas av en privat serviceproducent. De utgör osjälvständiga uppgifter som inte är förknippade med beslutsfattande eller prövningsrätt. Tillverkningen av identitetskort ska i praktiken ske så att formbunden information överförs ur systemet för identitetskort och pass till tillverkaren via en dataöverföringsförbindelse, efter att den behöriga myndigheten har beslutat att ett identitetskort och medborgarcertifikat ska utfärdas. Denna information överförs sedan till det identitetskort som tillverkas. Efter att identitetskortet har färdigställts ska tillverkaren utföra avtalsenlig kvalitetskontroll, som är mycket tekniskt betonad och långt automatiserad. Kvalitetskontroll ska utföras i samband med varje arbetsfas både vid framställningen av identitetskortet och vid individualiseringen av kortet. Efter att identitetskortets kvalitet och innehåll kontrollerats ska det sändas vidare för förpackning och leverans till sökanden, eller undantagsvis till myndigheten i sådana fall där det är fråga om ett identitetskort som ska överlämnas av myndigheten. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om innehållet i det avtal som ingås med en privat serviceproducent. Polisstyrelsen ska med serviceproducenten avtala om uppdragets innehåll, kraven på identitetskortets kvalitet, säkerhetsarrangemangen och andra omständigheter som är av betydelse för att uppdraget ska kunna skötas på behörigt sätt med beaktande av de bestämmelser om informationssäkerhet som myndigheterna är skyldiga att iaktta. 

I 3 mom. föreslås en bestämmelse om att om att den serviceproducent som Polisstyrelsen anförtrott de aktuella uppgifterna, dvs. identitetskortstillverkaren, kan ordna leveransen av identitetskortet genom förmedling av någon annan serviceproducent som godkänts av Polisstyrelsen. I detta moment begränsas inte kretsen av eventuella identitetskortsleverantörer endast till postföretag, eftersom identitetskortet enligt den föreslagna 21 § kan levereras antingen som ett rekommenderat brev eller som någon motsvarande försändelse som kan spåras. Utgångspunkten är att leverantören ska utses för hela den tid korttillverkningsavtalet gäller. Leverantören ska vara godkänd av Polisstyrelsen. Med stöd av en uttrycklig bestämmelse svarar identitetskortstillverkaren gentemot Polisstyrelsen för en eventuell underleverantörs arbete på samma sätt som för sitt eget arbete. 

Till passlagens 35 § 3 mom. fogades i samband med utskottsbehandlingen ett krav på att den kontroll av kvaliteten och innehållet som föregår individualiseringen och leveransen ska ske i Finland. Detta var också ett villkor i det avtal som Polisstyrelsen ingick med passtillverkaren. Grundlagsutskottet ansåg att kravet på att individualiseringen ska ske i Finland är motiverat dels med tanke på uppgifternas art, dels därför att det innebär att de skyldigheter som följer av de allmänna förvaltningslagarna och bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar blir tillämpliga på serviceproducenten när denne sköter offentliga förvaltningsuppgifter. Förvaltningsutskottet ansåg att förutsättningarna för att vädja till allmän ordning och säkerhet enligt EU-rätten blir uppfyllda och att det var skäl att i lagen ta in förbud mot att individualiseringsuppgifter flyttas ut utanför Finlands gränser (GrUU 6/2013 rd, FvUB 4/2013 rd). Eftersom förfarandet för tillverkning av identitetskort med undantag för hanteringen av fingeravtryck är identiskt med förfarandet för tillverkning av pass är det skäl att ta in en motsvarande bestämmelse i lagen om identitetskort. 

Genom förordning av statsrådet får det utfärdas närmare bestämmelser om det förfarande som ska iakttas vid produktionen av tjänster som avser kontroll av passets kvalitet och innehåll samt leverans av pass och om de krav som gäller förfarandet. I passförordningen finns t.ex. bestämmelser om skyldighet för en privat serviceproducent att på det sätt som preciseras i ett avtal som ingås med Polisstyrelsen kontrollera varje enskilt pass och kvaliteten på dess tekniska del samt kontrollera att de uppgifter som dessa innehåller är korrekta och att de motsvarar uppgifterna i passansökan. Dessutom ska passet enligt förordningen levereras och överlämnas i en försluten försändelse till sökanden eller till den som sökanden har gett fullmakt. Vid överlämnande av passet ska det dessutom säkerställas att försändelsen överlämnas till rätt mottagare. Med stöd av bemyndigande att utfärda förordning kan det vid behov föreskrivas om motsvarande krav i fråga om identitetskort. 

23 §.Krav på serviceproducenten och underleverantören. I paragrafen föreskrivs det om krav på serviceproducenten. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i passlagens 35 §. Serviceproducenten ska vara tillförlitlig och sakkunnig. Serviceproducenten ska ha sådana datakommunikationsförbindelser och sådan nivå på datasystemet samt sådan övrig teknisk, ekonomisk och operativ beredskap som krävs för att uppdraget ska kunna skötas på behörigt sätt. Serviceproducenten ska på behörigt sätt sörja för dokumentsäkerheten, lokalsäkerheten och dataskyddet. Vid den konkurrensutsatta upphandling som avser tillverkningen och individualisering av identitetskort ska man se till att serviceproducenten har sådan beredskap som krävs för att uppdraget ska kunna skötas på behörigt sätt. 

Serviceproducenten ska ha tillräckligt många serviceställen i Finland med tillräcklig geografisk täckning. Om leveransen av identitetskort anordnas som underleverans ska underleverantören uppfylla kraven på serviceställen. Genom bestämmelserna om verksamhetsställen vill man säkerställa tillgång till tjänster för distribution av färdiga identitetskort runtom i landet. För närvarande finns det ca 460 R-kiosker som lämnar ut pass. Vid upphandlingen av ett avtal om tillverkning och leverans av identitetskort ska man se till att distributionen har tillräcklig geografisk täckning. 

Om leveransen av identitetskort anordnas som underleverans ska underleverantören dessutom uppfylla kraven enligt 1 mom. Den som överlämnar identitetskortsförsändelsen ska exempelvis noggrant säkerställa identiteten på den som avhämtar försändelsen och förvara försändelserna på ett sådant sätt att det inte finns risk för att de hamnar i händerna på någon annan än dem som är berättigade att hantera försändelserna. Den aktör som överlämnar försändelserna ska inte vidta några åtgärder för att kontrollera identitetskortens kvalitet eller innehåll och hanterar inte själva identitetskorten, utan ska bara överlämna den slutna brevförsändelse som innehåller identitetskortet till sökanden eller till den person som bemyndigats att avhämta försändelsen, som ska ha bestyrkt sin identitet. 

24 §.Tillsyn över serviceproducenten samt anställdas tjänsteansvar. På grund av de krav som 124 § i grundlagen ställer ska det föreslagna 4 mom. innehålla en bestämmelse om tillsyn över de privata serviceproducenternas verksamhet. Polisstyrelsen ska utöva tillsyn över verksamheten hos de serviceproducenter och underleverantörer som svarar för kontrollen och leveransen av identitetskort. Polisstyrelsen ska genom ett avtal säkerställa att tillsynsförfarandena och kontrollen av verksamheten sköts effektivt. Tillsynen kan genomföras på olika sätt. I det gällande avtalet med passtillverkaren har man t.ex. bestämt att en styrgrupp inrättas för beslutsfattandet, styrningen, uppföljningen och tillsynen i anslutning till servicen samt att en kvalitetsgrupp inrättas för att följa upp och utöva tillsyn över passens och servicens kvalitet. Utrikesförvaltningen ska vid behov bistå Polisstyrelsen i samband med tillsynsuppgifterna. 

I 2 mom. föreslås en bestämmelse om att serviceproducenten utan dröjsmål ska underrätta Polisstyrelsen om sådana förändringar i sin egen verksamhet, eller i verksamheten hos andra serviceproducenter som svarar för leveransen av identitetskort, som i väsentligt avseende påverkar möjligheterna att sköta uppdraget på behörigt sätt. Det avtal som ingås med serviceproducenten kan också innehålla bestämmelser som kompletterar denna underrättelseskyldighet. 

Även om de uppgifter som anförtros privata aktörer inte innefattar utövning av offentlig makt, föreslås i lagen för tydlighetens skull en bestämmelse om att en privat serviceproducents anställda i Finland står under straffrättsligt tjänsteansvar då de utför uppgifter som omfattar kontroll av identitetskortens kvalitet och innehåll samt leverans av identitetskortsförsändelser. I 40 kap. i strafflagen finns bestämmelser om det straffrättsliga tjänsteansvarets omfattning och om tjänstebrott. Det straffrättsliga tjänsteansvaret ska dock inte utsträcka sig till de anställda hos sådana serviceproducenter som levererar identitetskort i utlandet. 

Eftersom en privat serviceproducent ska sköta sådana offentliga förvaltningsuppgifter som en myndighet anförtrott den, ska de allmänna förvaltningslagarna, dvs. förvaltningslagen (434/2003), lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999), språklagen (423/2003) och samiska språklagen (1086/2003) tillämpas på uppgifterna. När det gäller utlandsleveranser ska kraven på god förvaltning tillgodoses genom bestämmelserna om de krav som ställs på serviceproducenten och bestämmelserna om tillsyn över verksamheten, genom att behövliga föreskrifter tas in i avtalet med serviceproducenten samt genom att myndigheterna ger sökandena anvisningar på finska eller svenska. På en privat serviceproducents verksamhet ska också personuppgiftslagen (523/1999) tillämpas, eftersom verksamheten innefattar behandling av personuppgifter. Om ett postföretag svarar för leveransen av identitetskort i Finland, ska också bestämmelserna i postlagen (415/2011) tillämpas på dess verksamhet. I postlagen finns bestämmelser t.ex. om postföretagets ansvar. En privat serviceproducent som överlämnar medborgarcertifikat för Befolkningsregistercentralens räkning ska i sin verksamhet också iaktta den lagstiftning som gäller elektronisk identifiering. 

4 kap. Indragning och tillvaratagande av identitetskort

25 §.Förutsättningar för indragning av identitetskort. I paragrafen föreslås bestämmelser om förutsättningarna för indragning av identitetskort. Förutsättningarna är delvis tvingande, i vilket fall identitetskortet ska dras in, och delvis beroende av prövning. Ett identitetskort ska endast kunna dras in på det grunder som anges i lagen. Förutsättningarna för indragning överensstämmer i huvudsak med bestämmelserna i passlagens 21 §. De förutsättningar som anges i paragrafen gäller identitetskort som utfärdats för finska medborgare. Bestämmelser om förutsättningarna för indragning av ett identitetskort för utlänningar föreslås i 26 §. 

Enligt 1 mom. 1 punkten dras ett identitetskort in om kortinnehavaren förlorar sitt finska medborgarskap eller befrias från det. Enligt 2 mom. dras ett identitetskort in också om kortinnehavaren begär det. Enligt 3 mom. dras ett identitetskort in också om kortet förkommer innan det överlämnas till sökanden eller kortinnehavaren anmäler att identitetskortet har förkommit eller stulits. 

I fråga om det medborgarcertifikat som ingår i identitetskortet bör det beaktas att det i 25 § i autentiseringslagen föreskrivs om skyldighet för innehavaren av ett identifieringsverktyg att till leverantören av identifieringstjänster anmäla att verktyget har försvunnit, obehörigt har kommit i någon annans besittning eller obehörigt har använts. I paragrafen föreskrivs dessutom om skyldighet för leverantören att utan dröjsmål återkalla verktyget eller förhindra att det används efter det att anmälan har mottagits. I autentiseringslagens 26 § finns bestämmelser om rätten för leverantörer av identifieringstjänster att återkalla eller förhindra användning av identifieringsverktyg. I fråga om certifikat för elektroniska signaturer finns bestämmelser om registreringen av återkallandet i en certifikatdatabas i eIDAS-förordningen. 

Ett identitetskort som utfärdats för en minderårig ska i enlighet med 1 mom. 4 punkten dras in om vårdnadshavarnas samtycke utgjort villkor för utfärdandet och en vårdnadshavare återtar sitt samtycke. Om en minderårig har omhändertagits ska identitetskortet dras in om socialnämnden återtar sitt samtycke eller kräver att identitetskortet ska dras in. 

I 2 mom. föreslås bestämmelser om indragningsgrunder som är beroende av prövning. Enligt förslaget kan ett identitetskort dras in om det innehåller ett uppenbarligt fel, om det blivit fördärvat eller om anteckningar på kortet eller uppgifter i kortets tekniska del har ändrats. I praktiken kan ett identitetskort dras in om det har fördärvats så att det inte längre kan anses vare en tillförlitlig identifierings- eller resehandling. Dessutom kan ett identitetskort dras in om det används eller innehas av någon annan än kortinnehavaren. Med användning av ett identitetskort avses här närmast att det används som en handling som styrker rätten att resa eller visas för en myndighet för att styrka identiteten. 

Enligt 2 mom. 4 punkten kan ett identitetskort dras in om det sedan kortet utfärdades har framkommit omständigheter som sannolikt enligt 17 § skulle leda till att kortinnehavaren förvägras ett identitetskort som godkänns som resedokument. Det rör sig t.ex. om brottsmisstankar som kommer fram efter att identitetskortet har utfärdats och som sannolikt skulle ha utgjort hinder för utfärdande av ett vanligt identitetskort. Då det prövas om identitetskortet ska dras in ska de omständigheter som anges i 17 § 4 mom. beaktas, dvs. bland annat vilken betydelse resor har med hänsyn till kortinnehavarens familjeförhållanden, försörjning och andra omständigheter. Regleringen motsvarar bestämmelserna i passlagen. 

I 4 mom. föreslås bestämmelser om utfärdande av ett nytt identitetskort avgiftsfritt i vissa situationer. Bestämmelserna avviker i någon mån från bestämmelserna i 21 § 7 mom. i passlagen. Avsikten är att förtydliga bestämmelserna. Enligt förslaget ska ingen avgift tas ut för ett nytt identitetskort om kortet har dragits in på grund av att det förkommit innan det överlämnades till sökanden, om det blivit fördärvat eller om det innehåller ett uppenbart fel av orsaker som inte beror på kortinnehavarens vårdslöshet. Ett nytt identitetskort ska utfärdas för återstoden av det indragna kortets giltighetstid. Om identitetskortet har dragits in på grund av att det blivit fördärvat, har kortinnehavaren dock rätt att få ett nytt identitetskort avgiftsfritt endast om identitetskortet har fördärvats av orsaker som berott på en myndighet. En kortinnehavare har alltså inte rätt att få ett nytt identitetskort exempelvis om han eller hon har förvarat kortet vårdslöst och det därför har fördärvats. 

I 29 § föreslås bestämmelser om myndighetens befogenheter att tillvarata ett indraget identitetskort. 

26 §. Förutsättningar för indragning av ett identitetskort för utlänningar och för att ett sådant identitetskort upphör att gälla. Förutsättningarna för indragning av ett identitetskort för utlänningar avviker i någon mån från de i 25 § föreskrivna förutsättningarna för indragning av identitetskort som utfärdas för finska medborgare. De är emellertid på samma sätt dels ovillkorliga, dels beroende av prövning. 

I förutsättningarna för indragning ska det tydligare än hittills beaktas att utfärdandet av ett identitetskort är bundet till giltighetstiden för uppehållstillståndet, uppehållskortet eller registreringen av uppehållsrätten. Ett identitetskort för utlänningar ska i enlighet med 1 mom. 1 och 2 punkten dras in om kortinnehavarens uppehållstillstånd, registreringen av kortinnehavarens uppehållsrätt eller kortinnehavarens uppehållskort dras in eller kortinnehavaren utvisas ur landet, eller om kortinnehavaren inte längre har hemkommun i Finland. Ett identitetskort för utlänningar är avsett att användas som identitetshandling för en utlänning som vistas i Finland som har ett giltigt uppehållstillstånd eller någon annan giltig uppehållsrätt och som dessutom har hemkommun i Finland. En utlänning behöver t.ex. inte ett identitetskort för utlänningar om han eller hon flyttar bort från Finland och uppehållstillståndet av denna orsak dras in eller utlänningen av denna orsak inte längre har hemkommun i Finland. I utlänningslagen bestäms det om grunderna för återkallande av uppehållstillstånd och om återkallande av registreringen av uppehållsrätten för en unionsmedborgare och återkallande av uppehållskortet för en familjemedlem till en unionsmedborgare. 

Bestämmelserna om ovillkorliga grunder i 1 mom. 3–6 punkten och grunder som är beroende av prövning i 2 mom. 1–3 punkten motsvarar de bestämmelser om grunderna för indragning av ett identitetskort som utfärdats för en finsk medborgare. 

Enligt förslaget kan ett identitetskort för utlänningar också dras in om det sedan kortet utfärdades har framkommit omständigheter som vid prövning av om ett sådant identitetskort kan utfärdas sannolikt skulle ha lett till förvägrande av kort. En sådan situation kan föreligga exempelvis om någon sådan information om kortinnehavarens identitet som avviker från det tidigare anförda läggs fram och identiteten inte längre kan anses vara tillförlitligt verifierad. 

Paragrafens 3 mom. motsvarar 25 § 4 mom. 

Med avvikelse från den gällande lagen föreslås bestämmelser om att ett identitetskort för utlänningar upphör att gälla när kortinnehavaren blir finsk medborgare. För att kortet ska upphöra att gälla krävs enligt förslaget ingen separat beslutsprövning, och kortet upphör att gälla automatiskt när informationen om medborgarskap registreras i informationssystemet. Detta underlättar myndighetens arbete. För att ändringen ska kunna genomföras bör det säkerställas att behövliga ändringar görs i informationssystemet. Kortinnehavaren ges i det fallet inte något separat förvaltningsbeslut eller någon besvärsanvisning. 

I 29 § föreslås bestämmelser om myndighetens befogenheter att tillvarata ett indraget identitetskort och ett identitetskort som upphört att gälla. 

27 §.Indragning av identitetskort som säkerhetsåtgärd. I 1 mom. föreslås det att en persons identitetskort för att förhindra missbruk kan dras in på initiativ av myndigheten, om man på sannolika skäl kan misstänka att personen har avlidit i samband med en naturkatastrof eller någon annan katastrof eller till följd av ett brott. Paragrafen motsvarar det som bestäms i 23 § i passlagen. Exempelvis i samband med tsunamin i Asien försvann ägodelar som tillhörde dem som befann sig där, bland annat pass, kreditkort och körkort. I en sådan situation bör en myndighet på eget initiativ kunna dra in försvunna personers identitetskort och på så sätt förhindra att deras dokument missbrukas. 

Enligt det föreslagna 2 mom. ska kortinnehavaren ha rätt att avgiftsfritt få ett nytt identitetskort för det indragna identitetskortets återstående giltighetstid, om misstanken enligt 1 mom. visar sig vara felaktig och personen hittas levande. 

28 §.Behörighet att dra in identitetskort. Enligt förslaget dras ett identitetskort in av en polisinrättning eller av den myndighet som utfärdat identitetskortet. Behörigheten ska inte begränsas till kortinnehavarens hemort eller till den polisinrättning som utfärdat kortet. Om det i enlighet med 25 § 1 mom. 3 punkten har gjorts en anmälan om att ett identitetskort har förkommit eller stulits utomlands, får identitetskortet också dras in av en finsk beskickning i utlandet. Genom bestämmelsen möjliggörs indragning av identitetskort i situationer där en beskickning inte har utfärdat det identitetskort som anmälts som förkommet eller stulet. 

När det gäller certifikat för identifiering och elektroniska signaturer bör det beaktas att bestämmelser om återkallande av identifieringsverktyg finns i autentiseringslagens 25 och 26 § och i fråga om anmälda identifieringsverktyg i eIDAS-förordningen. Bestämmelser om återkallande av signeringscertifikat finns i eIDAS-förordningen. 

29 §.Förutsättningar för tillvaratagande av identitetskort. Bestämmelserna i paragrafen motsvarar 9 § i den gällande lagen och 24 § i passlagen. I lagen om identitetskort ska i fortsättningen i analogi med passlagen användas begreppet tillvaratagande av identitetskort i stället för omhändertagande av identitetskort. 

Enligt förslaget ska ett identitetskort tillvaratas av myndigheten när ett beslut om indragning av identitetskortet har fattats. Om ett identitetskort har dragits in, ska enligt förslaget kortinnehavaren eller den som har identitetskortet i sin besittning på en myndighets begäran överlämna identitetskortet till myndigheten. 

Om kortinnehavaren eller någon annan som resedokument eller som identitetshandling använder eller försöker använda ett i 21 § 3 mom. avsett identitetskort som upphört att gälla på grund av att ett nytt identitetskort överlämnats, kan myndigheten enligt förslaget tillvarata identitetskortet för makulering. Bestämmelsen fogades till passlagen efter den reform som gällde förfarandet vid leverans av ett nytt pass, i samband med vilken skyldigheten att återlämna det tidigare passet slopades. Även om det tidigare identitetskortet eller passet upphör att gälla i och med att den nya handlingen överlämnas har det förekommit att innehavaren trots det har försökt använda den tidigare handlingen. Myndigheten bör ha möjlighet att tillvarata en sådan handling. 

Med stöd av det föreslagna 2 mom. ska myndigheten också få tillvarata ett identitetskort för utlänningar som upphört att gälla efter att kortinnehavaren har blivit finsk medborgare, om kortinnehavaren eller någon annan person använder eller försöker använda kortet som identitetshandling. 

Enligt 3 mom. kan ett identitetskort tillfälligt tillvaratas av en myndighet innan beslutet om indragning har fattats, om identitetskortet innehåller ett uppenbart fel eller om det har blivit fördärvat så att det inte längre kan anses vara en tillförlitlig identifierings- eller resehandling eller om anteckningarna i identitetskortet har ändrats eller om det används av någon annan än den som det har utfärdats för. Bestämmelserna syftar till att göra det möjligt att tillvarata en handling även om den behöriga myndigheten inte ännu har fattat beslut om indragning. 

I 4 mom. föreslås på motsvarande sätt som i passlagens 24 § 3 mom. hänvisningar till konkurslagen och tvångsmedelslagen. Bestämmelser om att den som meddelats reseförbud ska överlämna sitt identitetskort till polisen utan beslut om indragning finns i 5 kap. 2 § 1 mom. 7 punkten i tvångsmedelslagen. Bestämmelser om att den som meddelats utreseförbud ska överlämna sitt pass till polisen finns i 4 kap. 8 § 3 mom. i konkurslagen. 

30 §.Tillvaratagande av identitetskort. Ett identitetskort ska i regel tillvaratas av den myndighet som dragit in det. Detta är emellertid inte alltid möjligt. Därför föreslås bestämmelser som i huvudsak motsvarar bestämmelserna i den gällande lagen om att en utfärdande myndighet eller en polis- eller gränskontrollmyndighet ska få tillvarata ett identitetskort när det rör sig om ett indraget identitetskort, ett identitetskort som upphört att gälla till följd av att ett nytt identitetskort har överlämnats eller ett identitetskort för utlänningar som upphört att gälla på grund av att personen i fråga blivit finsk medborgare. 

En myndighet som med stöd av 28 § har rätt att dra in identitetskort och en gränskontrollmyndighet ska ha rätt att tillfälligt tillvarata ett identitetskort, om det är sannolikt att identitetskortet kan dras in med stöd av 25 eller 26 §. 

Polismän, gränsbevakningsmän och andra tjänstemän som utför gränskontroll ska för tillvaratagande av identitetskort ha rätt att utföra kroppsvisitation. Bestämmelserna motsvarar bestämmelserna i passlagens 25 § 4 mom. 

Ett identitetskort som har tillvaratagits av en myndighet ska utan dröjsmål sändas till den myndighet som utfärdat identitetskortet eller till polisinrättningen i kortinnehavarens hemortskommun. Bestämmelsen motsvarar i huvudsak 10 § i den gällande lagen. Bestämmelserna syftar till att identitetskorts-och passinformationssystemet ska hållas uppdaterat och eventuella efterlysningar som gäller handlingen kan återtas. 

5 kap. Särskilda bestämmelser

31 §.Identitetskortsregister. Bestämmelserna om identitetskortsregister i den gällande lagens 14 § är mycket snäva. Enligt bestämmelserna för polisen ett register över identitetskort som det utfärdas närmare bestämmelser om i polisens registerlag. Det föreslås att paragrafen ändras så att den i större utsträckning motsvarar det som bestäms i 29 § i passlagen. Dessutom föreslås det att bestämmelserna om FPA stryks. 

Enligt 1 mom. ska polisen föra ett register för utförande av de uppgifter som enligt lagen hör till polisen och till finska beskickningar i utlandet. 

I registret ska föras in de uppgifter om personers identitet som avses i 3 § 2 mom. i polisregisterlagen, bl.a. uppgift om personens namn, födelsedatum, personbeteckning, kön, modersmål, nationalitet och hemkommun. Dessutom ska i registret föras in sådana uppgifter om identitetskort och bilduppgifter som avses 3 § 3 mom. 2 och 3 punkten i den lagen, dvs. exempelvis uppgifter om ansökan om identitetskort, beslut, tillstånd, polisens eller beskickningens åtgärder, hinder, anmärkning och anmälan samt fotografi och namnteckningsprov, som den berörda personen har överlämnat till polisen, utrikesministeriet eller en myndighet inom utrikesförvaltningen. Den bestämmelse i polisregisterlagens 3 § 3 mom. 3 punkt som det hänvisas till i denna paragraf föreslås bli preciserad med anledning av de ändringar som gäller finska beskickningars behörighet. 

I paragrafens 2 mom. föreslås en hänvisning till polisregisterlagen. Bestämmelser om användningen av uppgifterna i registret utfärdas i 15 och 16 § i polisregisterlagen. I de bestämmelserna föreskrivs det om användning av uppgifter för det ändamål som uppgifterna har samlats in och registrerats för och för andra ändamål än de som uppgifterna har samlats in och registrerats för. I momentet föreslås dessutom en hänvisning till polisregisterlagens 19 och 23 § där det bestäms om utlämnande och utplåning av uppgifter. 

I paragrafen ska det inte längre såsom i den gällande lagens 14 § 3 mom. hänvisas till det register över certifikat som används vid elektronisk kommunikation som Befolkningsregistercentralen är huvudman för. Enligt 6 § 2 mom. i befolkningsdatalagen för Befolkningsregistercentralen ett i autentiseringslagen avsett certifikatregister över utfärdade personcertifikat. Befolkningsregistercentralen är registeransvarig för registret. 

32 §.Förvaring av identitetskort. Kortinnehavaren ska förvara sitt identitetskort omsorgsfullt. Kortinnehavaren får inte göra egna anteckningar på identitetskortet. Bestämmelserna motsvarar i huvudsak bestämmelserna i passlagens 31 §. 

33 §.Förstörande av identitetskort. I överensstämmelse med den gällande lagens 11 § föreskrivs i paragrafen om förstörande av identitetskort i vissa situationer. Om ett identitetskort inte har avhämtats inom ett år från det att det utfärdades, ska det få förstöras.  

Enligt 2 mom. ska en polisinrättning och en finsk beskickning förstöra ett identitetskort vars giltighetstid löpt ut och som överlämnats till den. Skyldigheten att förstöra ska även gälla identitetskort som dragits in med stöd av 25–27 §. 

Om ett identitetskort dras in på initiativ av någon annan än kortinnehavaren ska emellertid identitetskortet enligt förslaget förstöras först efter det att beslutet om indragning av kortet har vunnit laga kraft, dock senast när identitetskortets giltighetstid löpt ut. Myndigheten bör kunna lämna tillbaka identitetskortet till innehavaren i det fall att en besvärsmyndighet häver beslutet om indragning. Också i det fallet får identitetskortet i alla händelser förstöras när dess giltighetstid har löpt ut. 

34 §.Avgift för identitetskort. För identitetskort tas det ut en avgift som överensstämmer med grunderna i lagen om grunderna för avgifter till staten. Bestämmelser om avgiften utfärdas i inrikesministeriets förordning om polisens avgiftsbelagda prestationer. Bestämmelsen motsvarar 12 § i den gällande lagen. I paragrafen föreslås en hänvisning till 25–27 §, där det föreslås bestämmelser om de situationer då identitetskort utfärdas avgiftsfritt. 

35 §.Utformningen av identitetskort. I lagen om identitetskort föreslås på motsvarande sätt som i passlagens 38 § 3 mom. bestämmelser om utformningen av identitetskort. Polisstyrelsen bestämmer om utformningen av identitetskort och övriga omständigheter som hänför sig till tillverkningen av identitetskort. Polisstyrelsen ansvarar för den konkurrensutsatta upphandlingen av tillverkningen av pass och identitetskort och för planeringen och utformningen av identitetskort. 

36 §.Tillhandahållande av konsulära tjänster i finska ambassader och konsulat. Med stöd av lagen om konsulära tjänster (498/1999) är det möjligt att föreskriva att konsulära tjänster får tillhandahållas av en annan beskickning än den som annars är behörig att tillhandahålla tjänsten. Eftersom det inte är ändamålsenligt att tillhandahålla alla slags konsulära tjänster vid alla finska beskickningar i utlandet har man för vissa beskickningars vidkommande centraliserat tillhandahållandet av konsulära tjänster. Enligt republikens presidents förordning om placeringsorterna för Finlands beskickningar i utlandet och ordnandet av konsulära tjänster i utrikesförvaltningen (613/2015) tillhandahåller exempelvis beskickningen i Haag i Nederländerna inte längre konsulära tjänster, utan kunderna bör anlita beskickningen i Bryssel i Belgien. 

Till passlagen har fogats en ny 37 a § som gäller tillhandahållande av konsulära tjänster och som trädde i kraft den 1 januari 2015. En motsvarande bestämmelse behöver tas in i lagen om identitetskort eftersom tjänster som avser identitetskort utgör konsulära tjänster och det bör gå att centralisera också de tjänster som avser identitetskort. Enligt paragrafen finns bestämmelser om vilka de finska ambassader samt finska konsulat som leds av en utsänd tjänsteman är som tillhandahåller konsulära tjänster enligt den föreslagna lagen i 9 § i lagen om konsulära tjänster och i en förordning som utfärdats med stöd av den. I praktiken ska ansökningar om identitetskort i fortsättningen behandlas vid alla sådana beskickningar där man också behandlar passansökningar. 

Hänvisningen till en finsk ambassad eller ett konsulat som leds av en utsänd tjänsteman täcker inte andra finska beskickningar där det finns en anställd finsk medborgare som utrikesministeriet har bemyndigat att utfärda identitetskort. Som en annan finsk beskickning betraktas bl.a. honorärkonsulat. I fråga om dem får utrikesministeriet reglera servicenätverket och därmed bestämma i vilka situationer de anställda vid dessa beskickningar ska ges rätt att utfärda pass. 

37 §.Ändringssökande. Bestämmelserna om ändringssökande i lagen om identitetskort har setts över med anledning av regeringens proposition med förslag till granskning av bestämmelserna om sökande av ändring i vissa förvaltningsärenden (RP 230/2014 rd). Lagarna trädde i kraft den 1 januari 2016. Det har inte ansetts vara möjligt att införa ett omprövningsförfarande i fråga om identitetskort, eftersom det i onödan kan fördröja tillgodoseendet av rättssäkerheten i ärenden där det är motiverat att snabbt få ett avgörande av domstolen. I samband med översynen fogades till lagen om identitetskort dessutom bestämmelser om besvärstillstånd. 

Enligt förslaget får ett beslut som fattats med stöd av denna lag får överklagas genom besvär hos förvaltningsdomstolen på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen (586/1996). I paragrafen föreslås en motsvarande bestämmelse som i passlagen om att besvären ska behandlas skyndsamt. Över förvaltningsdomstolens beslut får besvär anföras endast om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. Bestämmelser om besvärstillstånd är motiverade eftersom ärenden enligt lagen om identitetskort i allmänhet inte är rättsligt komplicerade. I situationer där identitetskort dras in fås ett nytt kort dessutom på ansökan. 

I lagen om identitetskort föreslås inga särskilda bestämmelser om vilken förvaltningsdomstol som ska vara behörig att behandla besvär som anförts över ett beslut av en finsk beskickning. Forum skulle i praktiken i allmänhet vara Helsingfors förvaltningsdomstol, med stöd av de allmänna bestämmelserna i 12 § i förvaltningsprocesslagen. 

I överensstämmelse med den gällande lagen föreslås en bestämmelse om att ett identitetskort kan tillvaratas även om ett beslut om indragning av identitetskortet har överklagats. Dessutom föreslås i överensstämmelse med passlagen en bestämmelse om att beslut som gäller tillvaratagande av identitetskort får inte överklagas genom separata besvär. 

38 §.Ikraftträdande. Lagen avses träda i kraft hösten 2016. Bestämmelserna i 9 § 2 mom. och 18 § 32 mom. som gäller finska beskickningars behörighet och bestämmelserna om ett förenklat ansökningsförfarande i 10 § ska emellertid tillämpas från och med senare tidpunkter. Varken det förenklade ansökningsförfarandet eller förfarandet för direktleverans kan införas under den tid som de nuvarande avtalen om tillverkning av identitetskort är i kraft, utan införandet förutsätter att en ny avtalsperiod inleds. Polisstyrelsen har konkurrensutsatt upphandlingen av pass och identitetskort med sikte på att en ny avtalsperiod för tillverkning av pass och identitetskort inleds i augusti 2016. Vid upphandlingen beaktade man preliminärt de ändringar i förfarandet beträffande identitetskort som föreslås i regeringens proposition. 

Inledandet av en ny avtalsperiod kommer emellertid att fördröjas på grund av ett överklagande som gällde ett upphandlingsbeslut som Polisstyrelsen fattade i juli 2015. Marknadsdomstolen förkastade den 22 december 2015 det anförda besväret. Planeringen och ibruktagandet av tillståndshandlingarna och de ändringar i informationssystemen som de nya förfarandena förutsätter kräver förberedelser som tar cirka ett år i anspråk. Därför kan det förenklade ansökningsförfarandet och direktleveransen inte ännu tas i bruk hösten 2016. Det förenklade ansökningsförfarandet kan börja tillämpas i april 2017. I fråga om direktleveranser behöver det inte föreskrivas om en senare tidpunkt för ikraftträdande. I stället ska i enlighet med 21 § 2 mom. den utfärdande myndigheten överlåta de färdiga identitetskorten, eftersom det inte är möjligt eller ändamålsenligt att ordna direktleverans under den tid som den gamla avtalsperioden pågår. Direktleverans kan införas i januari 2017. 

Också de finska beskickningarnas uppgifter i samband med ansökan och utfärdande av identitetskort kräver systemändringar. Det är ändamålsenligt att dessa ändringar genomförs samtidigt med de ändringar som gäller direktleverans. Bestämmelserna kan tillämpas från och med januari 2017. 

Genom den nya lagen upphävs den gällande lagen om identitetskort. Ikraftträdandet av den nya lagen påverkar inte giltigheten för de identitetskort som har utfärdats med stöd av den gällande lagen, utan de förblir i kraft i enlighet med den giltighetstid som antecknats på kortet. 

Eftersom en del av de kort som utfärdats före ikraftträdandet av den nya lagen fortfarande kommer att innehålla uppgifter om sjukförsäkring, kommer enligt den föreslagna övergångsbestämmelsen den gällande lagens 7 § 3 mom. och 8 § 3 mom. att tillämpas också efter ikraftträdandet. Enligt gällande 7 § 3 mom. kan ett identitetskort som innehåller sjukförsäkringsuppgifter dras in om personen i fråga inte längre i Finland är försäkrad för sjukdom eller inte längre har rätt till ersättningar som avses i 3 a § eller om dessa uppgifter obehörigen har ändrats. Enligt gällande 8 § 3 mom. kan i det fall som nämns ovan begäran om indragning av ett identitetskort också göras av FPA. Dessutom ska en myndighet som drar in ett identitetskort informera FPA om att kortet dras in, i det fall att kortet innehåller sjukförsäkringsuppgifter. Övergångsbestämmelserna syftar till att göra det möjligt att dra in ett identitetskort som innehåller sjukförsäkringsuppgifter och sörja för informationsgången mellan de behöriga myndigheterna i samband med detta. Till övriga delar, exempelvis i fråga om andra grunder för indragning, ska den nya lagen tillämpas på giltiga identitetskort. 

På ansökningar som är anhängiga vid lagens ikraftträdande tillämpas enligt förslaget den nya lagen. Detta innebär exempelvis att om en sökande i sin ansökan har begärt att sjukförsäkringsuppgifter ska antecknas på identitetskortet och man inte har hunnit utfärda eller tillverka kortet före den nya lagens ikraftträdande ska sjukförsäkringsuppgifter inte antecknas på identitetskortet. 

1.2  Lagen om personuppgifter i polisens verksamhet

3 §.Informationssystemet för förvaltningsärenden. I det informationssystem för förvaltningsärenden som polisen driver får enligt 3 § 3 mom. 2 punkten i polisregisterlagen registreras för skötseln av polisens uppgifter enligt lagen om identitetskort behövlig information om ansökan, beslut, tillstånd, polisens åtgärder, hinder, anmärkning och anmälan som avses i den lagen. Enligt samma lagrum får i registret för skötseln av polisens, utrikesministeriets och finska beskickningars uppgifter enligt passlagen antecknas uppgifter om passansökningar och beslut i passärenden, uppgifter om pass och andra resehandlingar som har utfärdats av en finsk myndighet, uppgifter om pass som förkommit, blivit stulna eller tillvaratagits samt uppgifter om hinder mot utfärdande av pass och anmärkningar som hänför sig till passärenden. Samtliga ovannämnda uppgifter kallas för uppgifter om identitetskort och pass. 

Eftersom det i propositionen föreslås bestämmelser om behörighet i ärenden som gäller identitetskort för finska beskickningar i utlandet föreslås det att till paragrafen fogas ett omnämnande av finska beskickningar också i anslutning till lagen om identitetskort. Här används begreppet finsk beskickning eftersom det begreppet används i polisregisterlagen också i övrigt. 

1.3  Lagen om befolkningsdatasystemet och Befolkningsregistercentralens certifikattjänster

61 §. Tjänster som tillhandahålls vid certifierad elektronisk kommunikation Hänvisningen i 3 mom. till den gamla lagen om identitetskort föreslås bli ersatt med en hänvisning till den nya lagen. Dessutom stryks i momentet hänvisningen till en med identitetskort jämförbar myndighetshandling. Enligt den föreslagna bestämmelsen kan ett medborgarcertifikat utöver i ett identitetskort också ingå i en annan myndighetshandling eller ett tekniskt underlag. I övrigt motsvarar momentet den gällande lagen. 

66 §.Ansökan om och utfärdande av medborgarcertifikat. I paragrafen föreskrivs om ansökan om och utfärdande av medborgarcertifikat. Paragrafens 1 mom. föreslås bli ändrat med anledning av de ändringar i fråga om identitetskort för utlänningar som föreslås i lagen om identitetskort. I det föreslagna 1 mom. ska inte längre i enlighet med lagen om identitetskort nämnas stadigvarande boende i Finland. I stället föreslås en hänvisning till hemkommun enligt lagen om hemkommun. Dessutom ska det fortfarande krävas att uppgifter antecknas i befolkningsdatasystemet och att identiteten verifieras på ett tillförlitligt sätt. Bestämmelser om verifiering föreslås i 11 § i lagen om identitetskort. Till denna del motsvarar bestämmelserna i sak den gällande lagen. I lagen om identitetskort föreslås bestämmelser om att en förutsättning för utfärdande av ett identitetskort för utlänningar utöver det ovannämnda ska vara att personen har ett giltigt uppehållstillstånd, EU uppehållstillstånd för varaktigt bosatta eller uppehållskort eller att sökandens uppehållsrätt är registrerad. En motsvarande ändring behövs också i befolkningsdatalagen. 

I fråga om medborgarcertifikat förutsätts enligt 66 § 2 mom. i regel att sökanden personligen lämnar in en skriftlig ansökan om medborgarcertifikat till en polisinrättning. Polisen identifierar sökanden och kontrollerar med sökandens samtycke sökandens personuppgifter i befolkningsdatasystemet. De föreslagna lagändringarna syftar till att en ansökan om identitetskort och om det medborgarcertifikat som ingår i kortet ska kunna anhängiggöras på elektronisk väg. Identitetskortet ska dessutom i de situationer som särskilt anges i lag också kunna utfärdas i ett elektroniskt förfarande utan att sökanden personligen behöver infinna sig hos myndigheten. 

För att möjliggöra ansökan på elektronisk väg och ett förenklat ansökningsförfarande föreslås 2 mom. bli ändrat så att förfarandet enligt lagen om identitetskort ska tillämpas på ansökan om medborgarcertifikat som ingår i ett identitetskort. Det är inte ändamålsenligt att i befolkningsdatalagen i detalj föreskriva om hur ansökan om medborgarcertifikat som ingår i ett identitetskort ska göras, eftersom medborgarcertifikat och identitetskort söks på en och samma ansökningsblankett. I identitetskort ingår med vissa undantag (identitetskort för minderårig och temporärt identitetskort) ett medborgarcertifikat. Därför kommer bestämmelserna om ansökan om identitetskort i lagen om identitetskort att tillämpas också på det medborgarcertifikat som ingår i kortet. Eftersom bestämmelserna i lagen om identitetskort är detaljerade säkerställs det också att förfarandet för ansökan om medborgarcertifikat är tillförlitligt och säkert. Bestämmelser om förfarandet finns i lagen om identitetskort bl.a. i 11 § där det bestäms att sökanden ska identifieras och identiteten verifieras på det sätt som föreskrivs i lag, och i 13 § där det bestäms att myndigheten ska kontrollera sökandens personuppgifter i befolkningsdatasystemet. 

För närvarande ingår medborgarcertifikat endast i det identitetskort som polisen utfärdar. I 61 § 3 mom. i den gällande befolkningsdatalagen öppnas det emellertid för möjligheten att också ta in medborgarcertifikat i någon annan myndighetshandling eller ett tekniskt underlag. Därför föreslås lagens 66 § 2 mom. bli ändrat så att det i momentet med tanke på framtiden också tas hänsyn till situationer där det beslutas att medborgarcertifikat också kan ingå i någon annan myndighetshandling eller något annat underlag än ett identitetskort. Enligt den föreslagna bestämmelsen i momentets andra mening ska på ansökan om medborgarcertifikat som ingår i en annan myndighetshandling eller ett tekniskt underlag tillämpas förfarandet enligt lagens 67 § 2 och 3 mom. samt de krav i personuppgiftslagen som gäller behandlingen av personuppgifter och de krav i lagen om stark autentisering och elektroniska signaturer som gäller utfärdande av certifikat. 

Eftersom lagen om identitetskort inte längre kommer att innehålla bestämmelser om sjukförsäkringsuppgifter på identitetskort och inga sådana uppgifter kommer att antecknas på identitetskort efter det att den nya lagen har trätt i kraft, ska i paragrafen inte längre föreskrivas om ansökningsförfarandet i de situationer där sjukförsäkringsuppgifter antecknas på ett identitetskort. 

68 §.Ansökan om och utfärdande av certifikat i vissa fall. Enligt paragrafen kan ansökan om förnyande av ett medborgarcertifikat göras elektroniskt och undertecknas med hjälp av ett giltigt medborgarcertifikat. Det förenklade ansökningsförfarande som föreslås i propositionen kan enligt bestämmelsen inte tillämpas i fråga om identitetskort som är försedda med medborgarcertifikat. Därför bör 68 § ändras till denna del. I paragrafen föreslås ett nytt 3 mom. enligt vilket lagen om identitetskort ska iakttas på förnyande av ett medborgarcertifikat som ingår i ett identitetskort. 

De ändringar som föreslås i identitetskortsförfarandet innebär i praktiken att identitetskort som är försedda med medborgarcertifikat i vissa situationer ska kunna utfärdas helt och hållet i ett elektroniskt förfarande. Ansökan om identitetskortet och det medborgarcertifikat som ingår i det ska kunna göras genom att sökanden identifierar sig exempelvis med bankkoder i stället för att signera ansökan med ett giltigt medborgarcertifikat. Detta innebär en förändring jämfört med nuläget. Genom bestämmelserna om identifiering av sökanden och verifiering av identiteten och om förutsättningarna för ett förenklat ansökningsförfarande kan man försäkra sig om att förfarandet vid ansökan om identitetskort och medborgarcertifikat är säkert och tillförlitligt. Det rör sig inte om ett automatiserat utfärdande av identitetskort, utan ansökan ska alltid handläggas av en myndighet. Med stöd av de föreslagna bestämmelserna ska myndigheten ha möjlighet att be sökanden personligen infinna sig hos myndigheten exempelvis om sökanden inte kan identifieras på ett tillförlitligt sätt utifrån den bild som utgör bilaga till en elektronisk ansökan. 

Att identitetskort kan sökas helt och hållet elektroniskt är en förändring som är nödvändig med tanke på utvecklandet av polisens tillståndsförvaltning och e-tjänst. Ett liknande förfarande har redan införts i fråga om pass. Utifrån de erfarenheter man har haft har det inte kommit fram några sådana omständigheter som gäller säkerheten eller tillförlitligheten hos förfarandet som skulle ge anledning att ompröva förnyandet av identitetskortsförfarandet, även med tanke på att identitetskort till skillnad från pass omfattar en autentiseringsfunktion. 

1.4  Konkurslagen

Enligt 4 kap. 8 § i konkurslagen kan en domstol under de förutsättningar som anges i lagen meddela en gäldenär utreseförbud innan den beslutar att gäldenären ska försättas i konkurs. Eftersom identitetskort för finska medborgare kan användas som resedokument i Europa bör det i konkurslagen utöver om utfärdande av pass också föreskrivas om utfärdande av identitetskort. Enligt det föreslagna 3 mom. får pass eller identitetskort som godkänns som resedokument inte utfärdas för den som meddelats utreseförbud. Om en sådan handling redan har utfärdats för gäldenären, ska den överlämnas till polisen för den tid förbudet gäller. 

I 4 kap. 10 § 2 mom., som gäller behandling av ärenden som gäller säkringsåtgärder, föreslås likaså en hänvisning till identitetskort. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska domstolen se till att gäldenären omedelbart på ett lämpligt sätt underrättas om utreseförbudet och skyldigheten att överlämna passet och ett sådant identitetskort som godkänns som resedokument till polisen samt om att förbudet har hävts eller förfallit. 

1.5  Tvångsmedelslagen

Enligt 5 kap. 1 § i tvångsmedelslagen får den som på sannolika skäl är misstänkt för brott under de förutsättningar som anges i lagen i stället för att anhållas eller häktas meddelas reseförbud. Enligt kapitlets 2 § 1 mom. 7 punkt kan i ett beslut om reseförbud den som meddelats reseförbud åläggas att överlämna sitt pass till polisen. Eftersom identitetskort för finska medborgare är giltiga som resedokument i Europa, och med beaktande av centralkriminalpolisens uppgifter om de länder där efterlysta personer påträffas, bör till tvångsmedelslagen fogas bestämmelser om överlämnande av ett sådant identitetskort som godkänns som resedokument. En person för vilken det har utfärdats ett i 17 § 3 mom. i lagen om identitetskort avsett identitetskort utan rätt att resa ska emellertid inte behöva överlämna det identitetskortet. 

Kapitlets 3 § föreslås bli ändrad på motsvarande sätt. Enligt förslaget får ett pass eller ett identitetskort som är giltigt som resedokument inte utfärdas till den som meddelats reseförbud enligt tvångsmedelslagen, om utfärdandet av dessa handlingar äventyrar syftet med reseförbudet. 

1.6  Medborgarskapslagen

I 34 § i medborgarskapslagen föreskrivs det om den tillräckliga anknytning till Finland som ska finnas för att en person som också har medborgarskap i någon annan stat ska behålla sitt finska medborgarskap vid uppnåendet av 22 års ålder. Enligt 2 mom. 3 punkten underpunkt b ska en tillräcklig anknytning anses finnas om personen vid en ålder av 18–21 år har sökt eller fått finskt pass. Eftersom avsikten är att behörigheten att utfärda identitetskort ska utvidgas till beskickningar i utlandet, och dubbelmedborgare som vistas utomlands eventuellt också kommer att söka identitetskort i stället för eller utöver pass, är det följdriktigt att identitetskort jämställs med pass vid bedömningen av om det finns en tillräcklig anknytning. Den berörda underpunkten i medborgarskapslagen föreslås bli ändrad till denna del. 

4.1  Inledning

Den regeringsproposition som avsåg den gällande lagen om identitetskort fördes inte till grundlagsutskottet för bedömning. Förvaltningsutskottet behandlade i sitt betänkande bl.a. identifieringen av sökanden, den elektroniska kommunikationens tillförlitlighet, principen om ett enda kort samt förnyandet av elektroniska identitetskort. Utskottet förordade att lagförslagen skulle godkännas utan ändringar, med de uttalanden som utskottet lade fram (FvUB 2/1999 rd). 

Grundlagsutskottet har gett ett utlåtande om regeringens proposition med förslag till lagar om ändring av befolkningsdatalagen och lagen om identitetskort (RP 236/2002 rd), där det föreslogs att det elektroniska identitetskortet och socialförsäkringskortet slås samman till ett enda gemensamt kort som utfärdas av en statlig myndighet för att användas vid elektronisk kommunikation. I grundlagsutskottets utlåtande behandlades principen om ett enda kort, behörighetsfrågor i samband med utfärdande av identitetskort och vissa enskilda frågor som huvudsakligen gällde möjligheten att inkludera sjukförsäkringsuppgifter i det identitetskort som polisen utfärdar. Den möjligheten föreslås i denna proposition bli slopad. Enligt grundlagsutskottet kunde lagförslagen behandlas i vanlig lagstiftningsordning (GrUU 72/2002 rd). 

De föreslagna ändringarna i identitetskortsförfarandet motsvarar i stor utsträckning bestämmelserna i passlagen, som grundlagsutskottet har utvärderat i samband med flera olika regeringspropositioner. I sitt utlåtande om ett förslag till ändring av passlagen (RP 85/2014 rd) behandlade grundlagsutskottet inte närmare möjligheten att använda elektroniska tjänster, utan fokuserade på det bemyndigande att utfärda förordning som ingick i regeringens proposition och som förvaltningsutskottet sedermera strök (GrUU 21/2014 rd). De bestämmelser om elektronisk kommunikation som föreslås i lagen om identitetskort motsvarar i sak nästan helt bestämmelserna i passlagen, som grundlagsutskottet inte hade något att anmärka på. Det föreslagna förfarandet kan därmed anses överensstämma med grundlagen. 

4.2  Jämlikhet

Enligt 6 § i grundlagen är alla lika inför lagen. Ingen får utan godtagbart skäl särbehandlas på grund av kön, ålder, ursprung, språk, religion, övertygelse, åsikt, hälsotillstånd eller handikapp eller av någon annan orsak som gäller hans eller hennes person. 

De gällande bestämmelserna om identitetskort innebär att en del av dem som beviljats uppehållstillstånd på grund av internationellt skydd eller på andra grunder, i regel i ett asylförfarande, de facto särbehandlas exempelvis när det gäller banktjänster och motsvarande tjänster eftersom de inte har möjlighet att styrka sin identitet på ett tillförlitligt sätt. I värsta fall har detta kunnat leda till att de exempelvis inte har kunnat ta emot arbete. Bland annat diskrimineringsombudsmannen har vid flera tillfällen ägnat uppmärksamhet åt detta ur jämlikhetssynvinkel allvarliga problem. Antalet utlänningar som saknar tillförlitliga identitetshandlingar och som beviljats uppehållstillstånd har ökat under de senaste åren, och kommer sannolikt att ytterligare öka eftersom antalet asylsökande har ökat betydligt under den senaste tiden. Genom de ändringar som gäller styrkandet av identiteten vid ansökan om identitetskort för utlänningar främjas likabehandlingen och även integrationen av utlänningar som fått uppehållstillstånd och hemkommun i Finland. 

4.3  Rörelsefrihet

Enligt 9 § i grundlagen har finska medborgare samt utlänningar som lagligen vistas i landet rätt att röra sig fritt inom landet och att där välja bostadsort. Var och en har också rätt att lämna landet. Denna rätt kan begränsas genom lag, om det är nödvändigt för att säkerställa rättegång eller verkställighet av straff eller för att säkerställa att skyldigheten att försvara landet fullgörs. Begränsningsgrunderna är avsedda att vara uttömmande såtillvida att det inte är möjligt att på någon annan grund genom lag begränsa rätten att lämna landet. 

Grundlagsutskottet har konstaterat att eftersom pass i regel behövs då man lämnar landet är förutsättningarna för att utfärda och dra in pass väsentliga för rätten att lämna landet. Enligt utskottet är de grunder för förvägrande som hänför sig till utdömt straff och säkerställandet av skyldigheten att försvara landet i grundlagen avsedda begränsningar för att säkerställa rättegång eller verkställighet av straff eller för att säkerställa att skyldigheten att försvara landet fullgörs. Grunderna för förvägrande är motiverade också med hänsyn till kravet på att begränsningarna ska vara nödvändiga. De är således inte problematiska med tanke på grundlagen. När det gäller den grund för förvägrande som hänför sig till brottsmisstanke ansåg utskottet att det för den konstitutionella bedömningen var relevant om grunderna för förvägrande av pass kan anses nödvändiga för att säkerställa rättegång. Grundlagsutskottet ansåg bl.a. att vägran att utfärda pass bättre bör kopplas samman med att en rättegång är sannolik och ligger nära i tiden genom att det till exempel anges att det är fråga om en person som på sannolika skäl misstänks för ett brott (GrUU 33/1997 rd, GrUU 27/2005 rd). 

Enligt förslaget får en finsk medborgare förvägras ett identitetskort som godkänns som resedokument på samma grunder som hänför sig till brottsmisstanke, utdömt straff eller säkerställandet av skyldigheten att försvara landet som gäller i fråga om pass. Enligt de föreslagna bestämmelserna ska förvägrandet av identitetskort vara beroende av prövning. Vid prövningen ska bl.a. beaktas vilken betydelse resor har med hänsyn till kortinnehavarens familjeförhållanden och försörjning. Dessutom ska man särskilt beakta huruvida det finns grundad anledning att anta att sökanden personen i fråga reser utomlands för att undgå förundersökning, straff eller verkställigheten av straff. Att förvägra identitetskort ska inte vara den primära åtgärden utan det ska tillgripas endast om ingen annan åtgärd är möjlig. Den rörelsefrihet som tryggas i grundlagen begränsas således inte mer än vad som är nödvändigt för att ett uppnå ett godtagbart mål. 

4.4  Skyddet för privatlivet och skyddet för personuppgifter

Enligt 10 § 1 mom. i grundlagen är vars och ens privatliv, heder och hemfrid tryggade. Närmare bestämmelser om skydd för personuppgifter utfärdas genom lag. 

Att samla in och hantera biometriska kännetecken innebär ingrepp i skyddet för privatlivet och personuppgifter. Regleringen bör därmed bedömas med hänsyn till grundlagens 10 §. Enligt grundlagsutskottets etablerade praxis begränsas lagstiftarens spelrum förutom av denna bestämmelse också av att skyddet för personuppgifter delvis ingår i det skydd av privatlivet som tryggas i samma moment. Sammantaget är det fråga om att lagstiftaren ska trygga denna rättighet på ett sätt som kan anses godtagbart med hänsyn till de grundläggande fri- och rättigheterna som en helhet (GrUU 14/2009 rd, GrUU 5/2012 rd). 

I propositionen föreslås det att myndigheten ska få ta fingeravtryck av den som ansöker om identitetskort för utlänningar och att fingeravtrycken i syfte att verifiera sökandens identitet ska få jämföras med de fingeravtryck som finns på uppehållstillståndskortet, i det fall att sökanden inte kan visa upp en handling som på ett tillförlitligt sätt styrker identiteten. Det rör sig om ett undantagsförfarande. 

Grundlagsutskottet har i sina utlåtanden om passförfarandet och uppehållstillståndsförfarandet inte närmare behandlat insamling av fingeravtryck, som i vartdera förfarandet baserar sig på direkt tillämplig EU-lagstiftning. I stället har utskottet i sina utlåtanden närmast fokuserat på registreringen av fingeravtryck och användningen av fingeravtryck för andra ändamål än dem som de har samlats in och registrerats för (GrUU 14/2009 rd, GrUU 47/2010 rd). 

I förslaget föreslås det inte att fingeravtrycken ska användas som biometriska kännetecken, utan det rör sig enbart om insamling och hantering av fingeravtryck i en mycket snävt avgränsad situation i samband med ansökan om identitetskort för utlänningar. EU:s förordning om uppehållstillstånd möjliggör användningen av biometriska kännetecken i uppehållstillstånd för att kontrollera handlingens autenticitet och verifiera innehavarens identitet genom direkt tillgängliga jämförbara kännetecken, när uppvisande av uppehållstillstånd krävs enligt nationell lagstiftning. I lagen om identitetskort föreslås bestämmelser om att den som ansöker om ett identitetskort för utlänningar ska visa upp ett uppehållstillstånd om han eller hon inte kan visa upp en handling som på ett tillförlitligt sätt styrker identiteten. Avsikten är att fingeravtrycken ska användas för att verifiera identiteten. Bestämmelserna om tagande och användning av fingeravtryck kan således anses överensstämma med EU:s förordning om uppehållstillstånd. 

Att myndigheten tar sökandens fingeravtryck är nödvändigt eftersom man i de situationer som avses inte har tillgång till handlingar med vars hjälp sökandens identitet kan verifieras. Avsikten är dels att säkerställa att identitetskortsförfarandet är tillförlitligt, dels att trygga sökandens rättsskydd, så att identitetskortet kan utfärdas för samma person som beviljats uppehållstillstånd. Eftersom fingeravtrycken inte lagras i något register, något som grundlagsutskottet i ovannämnda utlåtanden har förhållit sig avvaktande till, innebär förslaget inget långtgående ingrepp i skyddet för privatlivet eller för personuppgifterna. Enligt den föreslagna bestämmelsen ska fingeravtrycken endast användas när jämförelsen görs och därefter förstöras omedelbart. Dessutom kommer fingeravtrycken i praktiken att tas på ett sätt som inte onödigt inskränker personens rätt till personlig integritet. Förfarandet innebär inte heller i övrigt någon betydande förändring jämfört med nuläget, eftersom fingeravtryck tas av utlänningar bl.a. för uppehållstillståndskort och för resedokument på samma sätt som för finska medborgare för pass. 

4.5  Överföring av offentliga förvaltningsuppgifter

Eftersom det i propositionen föreslås att uppgifter som tidigare hört till myndigheten överförs på en privat serviceproducent bör propositionen bedömas med hänsyn till grundlagens 124 §. Enligt den paragrafen kan offentliga förvaltningsuppgifter anförtros andra än myndigheter endast genom lag eller med stöd av lag, om det behövs för en ändamålsenlig skötsel av uppgifterna och det inte äventyrar de grundläggande fri- och rättigheterna, rättssäkerheten eller andra krav på god förvaltning. Uppgifter som innebär betydande utövning av offentlig makt får dock anförtros endast myndigheter. 

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande om passlagen (RP 188/2012 rd) att utfärdande av pass, kontroll av passets kvalitet och av att dess innehåll är korrekt samt leverans och överlåtelse av passet bildar en sådan uppgiftshelhet som enligt grundlagsutskottet kan anses vara offentliga förvaltningsuppgifter i enlighet med 124 § i grundlagen. Med hänsyn till uppgifternas tekniska och assisterande natur och med beaktande av skäl som anknyter till såväl förvaltningens som den enskildes behov ansåg utskottet att överföringen av uppgifter var ändamålsenligt på det sätt som förutsätts i grundlagens 124 §. Grundlagsutskottet konstaterade att de föreslagna bestämmelserna i huvudsak var ändamålsenliga, men anförde vissa preciseringsbehov (GrUU 6/2013 rd). 

I fråga om identitetskort är de uppgifter som föreslås bli överförda av samma natur som i passförfarandet. Uppgifterna beskrivs närmare i detaljmotiveringen till 21 och 22 § i lagen om identitetskort. Bestämmelserna i lagen om identitetskort motsvarar i sak bestämmelserna i passlagen, som kompletterades i förvaltningsutskottet med anledning av ovannämnda grundlagsutskottsutlåtande. I de uppgifter som föreslås bli överförda på en privat serviceproducent ingår inte beslutsfattande eller prövningsrätt och därmed inte heller utövning av offentlig makt. Även om det inte utfärdas lika många identitetskort som pass har också antalet utfärdade identitetskort klart ökat under de senaste åren. Att uppgifter i anslutning till färdiga kort överförs på en privat serviceproducent är ändamålsenligt med tanke på att det både ur kundernas och myndigheternas perspektiv finns behov av att göra identitetskortsförfarandet smidigare och förenhetliga det med passförfarandet. Många sökande söker pass och identitetskort samtidigt, men de färdiga handlingarna levereras till sökanden på olika sätt. Också de mycket positiva erfarenheter man har av passförfarandet stöder en överföring av uppgifterna. Genom de krav som ställs i lagen och förordningen och det avtal som ingåtts med den privata serviceproducenten har man på ett adekvat sätt kunnat säkerställa att passförfarandet är säkert och tillförlitligt och att varken de grundläggande fri- och rättigheter eller kraven på god förvaltning äventyras. 

Lagförslagen kan enligt regeringens uppfattning behandlas i vanlig lagstiftningsordning.