2.2.1.1  Lagstiftning

Det finns bestämmelser om förutsättningarna för att använda bötesförfarandet i 1 § 1 mom. i bötesförfarandelagen. Med stöd av detta moment är det möjligt att i förfarandet enligt bötesförfarandelagen påföra bötesstraff för en förseelse för vilken det inte har föreskrivits något strängare straff än böter eller fängelse i högst sex månader och en ordningsbot för en förseelse för vilken ordningsbot särskilt har föreskrivits som straff genom lag.  

Med stöd av 1 § 3 mom. i bötesförfarandelagen får mål som gäller tjänstebrott eller mål som avses 20 kap. i sjölagen (674/1994) eller i 2 § i militära rättegångslagen (326/1983) inte handläggas i ett förfarande enligt denna lag.  

I bötesförfarandet är det för närvarande möjligt att handlägga även ett brott som misstänks ha begåtts av en polis under fritiden, om förutsättningarna för förfarandet i övrigt är uppfyllda och åklagaren inte fattat ett beslut om att vara förundersökningsledare i ärendet med stöd av förundersökningslagen (805/2011).  

Inom dessa ramar innefattar bötesförfarandet inte bland annat brott för vilka en straffpåföljd som är strängare än böter är att vänta enligt straffpraxis, liksom även brott för vilka man oberoende av den påföljd som de facto ska utfärdas har föreskrivit ett strängare straff än fängelse i sex månader.  

I bötesförfarandet är det dessutom möjligt att handlägga endast ett enkelt och klart ärende.  

Möjligheterna att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet har bedömts på omfattande sätt senast år 2016. I det tidigare arbetsgruppsbetänkandet om utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet (Justitieministeriets publikationer, betänkanden och utlåtanden 54/2016, s. 78; nedan OMML 54/2016) har det konstaterats att ett ärende som behandlas i bötesförfarandet ska vara enkelt och klart såväl bevisningsmässigt som juridiskt. Det avgörande är att ärendet är enkelt och klart vid tidpunkten för avgörandet. Det handlar framför allt om att en bedömning av den som gör avgörandet, såsom en polisman eller åklagare. Att den misstänkte bestrider gärningen är inte av väsentlig betydelse för bedömningen av om ett ärende är klart, om det i övrigt finns stark bevisning i det. Den misstänkte eller målsäganden kan i dessa situationer, om de så önskar, låta bli att ge ett samtycke, varvid ärendet handläggs i den ordinarie straffprocessen.  

I Polisstyrelsens handbok om bötesförfarandet från den 9 augusti 2019, det vill säga i anvisningen om böteshandboken och utfärdande av straff i bötesförfarandet enligt lagen om utfärdande av böter och ordningsbot, förklaras avgränsningen av tillämpningsområdet för bötesförfarandet närmare. I handboken om bötesförfarandet (s. 2) står det: ”att ett brott är enkelt innebär att brottet är rätlinjigt; snatteri är ett enkelt brott då den misstänkte stjäl livsmedel från en detaljhandlare och avlägsnar sig utan att betala för produkterna. Ett sådant brott är även klart, om det inte är förknippat med svåra bevisningsfrågor.”  

I handboken om bötesförfarandet (s. 13–14) står det: ”ett enkelt och klart brottmål förutsätter att två olika frågor granskas. Med ett enkelt brottmål avses ärendets juridiska karaktär; ett enkelt brott är i fråga om juridiska fakta rätlinjigt och det innehåller inte svåra juridiska tolkningsfrågor. På grund av denna orsak gäller det även för brottets bevisningsmässiga omständigheter, eftersom ett enkelt brott inte förutsätter komplicerad eller i övrigt exceptionell bevisning. Ett enkelt brottmål är ofta ett sådant brott som upptäckts vid övervakning eller som i övrigt baserar sig på högst två vittnens utsagor.  

Ett klart ärende handlar å sin sida främst om bevisningen av brottet. Ett klart brottmål innehåller inte utmanande bevisningsfrågor och ärendet har ofta bevisats genom att den brottsmisstänkte själv erkänt. Ett bestridande av den misstänkte innebär dock inte att ett brottmål är svårt eller oklart. I stället för ett erkännande kan bevisningen i ett brottmål utgöras av ovan nämnda utsagor av högst två vittnen, olika former av dokumentbevisning eller till exempel en bild från en övervakningskamera. Om bevisningen är klar, ska bevisningen vara sådan att ett enkelt brottmål har bevisats utifrån den.”  

I handboken om bötesförfarandet (s. 14) står det: ”Med tanke på bötesförfarandet är det väsentligt att ärendet är enkelt och klart då ärendet är på väg att avgöras i bötesförfarandet. Det är med andra ord inte uteslutet att ärendet ursprungligen utretts i en ordinarie förundersökning i stället för en summarisk förundersökning, men innan förundersökningen avslutas, ska ärendet ha visat sig vara enkelt i fråga om den juridiska karaktären och klart i fråga om bevisningen. I så fall kan förundersökningen i ärendet avslutas genom att använda bötesförfarandet i stället för att överföra det till åtalsprövning, om parterna samtycker till det. 

Enkla och klara brottmål kan alltid handläggas i den fullskaliga straffprocessen i stället för i bötesförfarandet, även om målsäganden och den misstänkte samtycker till att bötesförfarandet används. Valet mellan den fullskaliga straffprocessen och bötesförfarandet baserar sig på en prövning av ändamålsenligheten, där myndigheternas verksamhet styrs av den likgiltighet inför lagens förbud och påbud vilken utvisats av den som misstänks för brottet samt parternas samtycken. 

Valet av processarten kan även påverkas av omständigheter som gäller brottets förhållanden, vilka leder till att brottet inte är av ringa karaktär, även om brottet är enkelt och klart. Redan i förundersökningen kan förundersökningsmyndigheten utifrån etablerad rättspraxis bedöma att ett fängelsestraff ska dömas ut i stället för ett bötesstraff i det handlagda brottet. I så fall är det enda alternativet att utreda brottet genom en förundersökning och efter förundersökningen överföra det till åklagaren för åtalsprövning. Detta är dock en väldigt sällsynt situation, men om bedömningen av sådana ärenden blir aktuellt i förundersökningen av brottet, ska förundersökningsmyndigheten i ett tidigt skede vara i kontakt med åklagaren.”  

2.2.1.2  Handläggningen av bötesbrott i bötesförfarandet och i domstol

År 2021 uppgick antalet personer som dömts till böter genom ett strafföreläggande till 33 755, år 2022 till 33 876 och år 2023 till 34 005. År 2021 uppgick antalet personer som dömts till böter genom ett bötesföreläggande till 77 762, år 2022 till 72 965 och år 2023 till 75 873. Således avgörs årligen över 100 000 ärenden i bötesförfarandet. 

Enligt den information som fåtts från Polisstyrelsen avgjordes åren 2023–2025 inte ett enda ärende där en polisman misstänktes för brott i bötesförfarandet. Denna information är förknippad med osäkerhet, eftersom varje brottmål som misstänks ha begåtts av en polis ska specificeras manuellt med en särskild identifierare i polisens informationssystem. 

För närvarande lämnar alla brottsrekvisit för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i sex månader utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Detta trots att i huvudsak ett bötesstraff döms ut för flera sådana brottsrekvisit och att brotten kan vara av klar och enkel karaktär.  

Ett fängelsestraff på ett år har föreskrivits som maximistraff för flera olika brott. Numerärt sett är de största brottsrekvisiten åtminstone brott mot besöksförbud, brott mo inreseförbud, överlämnande av fortskaffningsmedel till berusad, skadegörelse, innehav av farligt föremål, vars maximistraff ändrades den 1 januari 2026 till två års fängelse, samt läkemedelsbrott. Enligt Statistikcentralens uppgifter uppgick antalet personer som dömts till böter för brott mo besöksförbud i domstol år 2023 till 76, medan antalet dömda i rätten var sammanlagt 84. Motsvarande siffror för år 2023 för brott mo inreseförbud var 133 personer som dömts till böter och sammanlagt 158 som dömts i rätten, för överlämnande av fortskaffningsmedel till berusad 112 som dömts till böter och sammanlagt 117 som dömts i rätten, för skadegörelse 775 som dömts till böter och sammanlagt 865 som dömts i rätten, för innehav av farligt föremål 177 som dömts till böter och sammanlagt 189 som dömts i rätten samt för läkemedelsbrott 46 som dömts till böter och sammanlagt 59 som dömts i rätten. 

Ett fängelsestraff på ett år och sex månader har å sin sida föreskrivits som maximistraff för stöld, förskingring, bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, häleribrott, olaga befattningstagande med infört gods och tullredovisningsbrott. Enligt Statistikcentralens uppgifter uppgick antalet personer som dömts till böter i domstol i stöldfall till omkring 1 100 år 2023, medan antalet personer som dömts i rätten var sammanlagt omkring 2 300. De motsvarande siffrorna för år 2023 var i fråga om förskingring 85 bötfällda och totalt 180 dömda i rätten. Inte en enda person som dömts i rätten för tullredovisningsbrott registrerades år 2023, och i fråga om de andra rubriceringarna i denna grupp var inte information tillgänglig ur Statistikcentralens system, eftersom antalet domar i dessa var klart mindre. 

Ett fängelsestraff på två år har föreskrivits som maximistraff för flera olika brott. Numerärt sett är de största rubriceringarna i denna grupp åtminstone grovt äventyrande av trafiksäkerheten, för vilket antalet personer som dömts till böter i domstolarna enligt Statistikcentralens uppgifter år 2023 var 2 613, då antalet personer som dömts i rätten var sammanlagt 3 261 samt narkotikabrott, för vilket antalet personer som dömts till böter i domstol år 2023 var 1 684, då antalet som dömts i rätten var sammanlagt 3 368. De andra typiska rubriceringarna i denna grupp vara fylleri i sjötrafiken (böter: 166, dömda i rätten: 170), skattebedrägeri (bot: 23, dömda i rätten: 67), förfalskning (bot: 101, dömda i rätten: 144), bedrägeri (bot: 884, dömda i rätten: 1 979), betalningsmedelsbedrägeri (bot: 68, dömda i rätten: 177), skjutvapenbrott (bot: 139, dömda i rätten: 422), dopningsbrott (bot: 26, dömda i rätten: 43), regleringsbrott (bot: 11, dömda i rätten: 16), smuggleri (bot: 205, dömda i rätten: 346), förberedelse av narkotikabrott (böter: 50, dömda i rätten: 52), och alkoholbrott (bot: 21, dömda i rätten: 21).  

2.2.2.1  Allmänt

Genom den gällande bötesförfarandelagen hävdes lagen om ordningsbotsförfarande (66/1983) och lagen om strafforderförfarande (692/1993), vilka varit i kraft länge. De lagar om ordningsbotsförfarande och strafforderförfarande vilka tidigare var i kraft var delvis motstridiga med grundlagen. De centrala konstitutionella problemen i lagarna gällde bland annat det begränsade systemet för sökande av ändring i ordningsbotsförfarandet (se GrUU 1/1982 rd) och att såväl kvalitetsmässigt som kvantitetsmässigt betydelsefull dömande makt överfördes utanför domstolen till åklagaren (se GrUU 12/1993 rd). 

Så som konstaterats ovan avgör domstolarna för närvarande ett stort antal klara och enkla brottmål, som lämpar sig för att handläggas i bötesförfarandet. Detta binder domstolarnas resurser och orsakar dröjsmål i handläggningen av ärendet för parterna. Även för åklagarna är det mödosammare att väcka åtal i klara och enkla ärenden jämfört med att utfärda ett strafföreläggande. Utvidgande av tillämpningsområdet för bötesförfarandet möjliggör att domstolarnas och Åklagarmyndighetens resurser riktas på ärenden som måste behandlas i domstol bland annat på grund av orsaker som gäller rättsskyddet och tryggar således rätten att få sin sak behandlad utan oskäligt dröjsmål, vilken tryggats för medborgarna i grundlagen. Utvidgandet ska dock genomföras utan att på obefogat sätt försämra parternas rättsskydd. Dessutom ska de randvillkor som följer av grundlagen och EU-lagstiftningen beaktas. 

Med beaktande av brottets art och målsägandens ställning ska man med hänsyn till rättssäkerheten och jämlikheten i straffprocessen bättre än för närvarande rikta resurserna och hitta flexiblare förfarandesätt för att behandla lindrigare brott. För närvarande förekommer trängsel i arbetet i hela straffprocesskedjan och långa rättegångar är en utmaning för rättsstatsprincipen och tillgodoseendet av straffansvaret. Således är det behövligt att bedöma nya metoder för att på ett effektivare och ändamålsenligare sätt använda de nuvarande resurserna på så sätt att resurser frigörs för den egentliga straffprocessen inklusive rättegångsförfarandena för att kunna fokusera på brottmål som juridiskt och/eller bevisningsmässigt sett är mer krävande brottmål.  

2.2.2.2  Förutsättningarna för bötesförfarandet i ett enskilt ärende

Ett ärende som behandlas i bötesförfarandet ska för närvarande vara enkelt och klart. Med detta avses att ärendet ska vara juridiskt enkelt och inte innehålla till exempel komplicerade lagtolkningsfrågor. Dessutom ska de bevisningsfrågor som anknyter till ärendet vara tydliga. Det är motiverat att fortsättningsvis bibehålla ovan nämnda avgränsningar, så att ärenden som såväl juridiskt som bevisningsmässigt är enkla och klara även framöver styrs till bötesförfarandet.  

I bötesförfarandet är det möjligt att påföra endast ett bötesstraff. För närvarande finns det inte bestämmelser på lagnivå om hur prövningen mellan böter och fängelsestraff ska göras. I synnerhet om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas, ska man förvissa sig om att man inte ingriper i kärnområdet i domstolsverksamheten, det vill säga att man till bötesförfarandet inte överför ärenden där man ska göra en gränsdragning mellan ett bötesstraff eller ett fängelsestraff. För att förvissa sig om att man i bötesförfarandet handlägger endast bötesgärningar som hör till det, är det i reformen av förfarandet ändamålsenligt att bedöma om det finns skäl att i lagen utfärda närmare bestämmelser om att ett strängare straff än böter enligt allmän straffpraxis inte är att vänta i ett ärende som handläggs i bötesförfarandet. 

2.2.2.3  De brottsrekvisit som lämpar sig för bötesförfarandet

I bedömningspromemorian av arbetsgruppen för utveckling av rättskipningen (justitieministeriets betänkanden och utlåtanden 2022:39, s. 135; nedan även OMML 2022:39) har det konstaterats att det vore ändamålsenligt att bedöma under vilka förutsättningar det är möjligt att från domstolarna överföra de ärendegrupper som inte förutsätter något juridiskt ställningstagande och som är ostridiga.  

I promemorian av arbetsgruppen för smidigare straffprocesser (OMML 2023:16, s. 50–51) har man granskat två olika alternativ för att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet. I det första alternativet bedömdes en höjning av det tillåtna maximistraffet för bötesförfarandet antingen till fängelse i ett år och sex månader eller till två år. I promemorian konstaterades att man till denna del ska bedöma separat om man från tillämpningsområdet ska utestänga brottsrubriceringar som i fråga om art eller natur i princip inte lämpar sig för bötesförfarandet. I det andra alternativet föreslogs att man till bötesförfarandet fogar vissa brottsrubriceringar, där maximistraffet är fängelse i över sex månader.  

Utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet har bedömts vara likadant som ovan även i det tidigare arbetsgruppsbetänkandet om utvidgande av tillämpningsområdet för bötesförfarandet (OMML 54/2016). 

Professor Mikko Vuorenpää har i sin utredning om utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet (Vuorenpää 2024, s. 48, se även s. 52–53), bedömt att det allmänna tillämpningsområdet för bötesförfarandet kan utvidgas med beaktande av de randvillkor som gäller grundlagen och mänskliga rättigheter på så sätt att man i förfarandet kan handlägga alla sådana gärningar för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i ett år och sex månader. I så fall förutsätts att ett ärende som styrs till förfarandet är klart och enkelt. Om ärendet i fråga om natur är lämpligt för bötesförfarandet, kan tillämpningsområdet för förfarandet utvidgas också till gärningar för vilka det är möjligt att döma ut fängelse i högst två år. Vuorenpää har i sin utredning (s. 49) konstaterat att man inte ska göra det nämnda utvidgandet av bötesförfarandet i fråga om minderåriga. 

För att man i reformen av bötesförfarandet från domstolarna ska kunna överföra sådana ärenden som på grund av sin art inte hör till dem och som det är ändamålsenligare att behandla i en lättare process än i en fullskalig straffprocess, är det ändamålsenligt att bedöma utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet genom att höja det nuvarande maximistraffet på sex månader.  

I enlighet med den nuvarande regleringen får ärenden som gäller tjänstebrott eller ärenden som avses 20 kap. i sjölagen (674/1994) eller i 2 § i militära rättegångslagen (326/1983) inte handläggas i ett förfarande enligt denna lag. Denna avgränsning har varit i kraft redan i den lag om strafforderförfarande som föregick bötesförfarandelagen. I regeringens proposition RP 63/1993 rd (s. 13–14, se även RP 58/1988 rd) har det yttrats att den offentlighet som är förknippad med rättegångsförfarandet för tjänstebrott ökar tilltron till en jämlik behandling av ärenden. Förfarandet med strafforderföreläggande, även om det inte handlar om internt beslutsfattande för myndigheterna, kan inte följas av medborgarna på samma sätt som en allmän rättegång som gäller brottmål. Det finns i allmänhet skäl att i disciplinförfarandet handlägga mindre tjänsteförseelser som i fråga om natur lämpar sig för att handläggas genom strafförelägganden. Vid den tidpunkten föreslogs även att man fogar en bestämmelse om att ett ärende enligt sjölagen (167/39) inte får behandlas i strafforderförfarandet. På grund av bland annat forum-bestämmelserna i sjölagen och de förverkandepåföljder som ska hänföras till den dömde med stöd av bestämmelserna i sjölagen ansågs det inte vara ändamålsenligt att ett brottmål som ska bestraffas med stöd av sjölagen handläggs i strafforderförfarandet. Vid den tidpunkten föreslogs även att man inkluderar en bestämmelse om att ett ärende enligt militära disciplinlagen (331/83) inte får behandlas i strafforderförfarandet. I 15 § 2 mom. i militära disciplinlagen (326/83) föreskrevs således att ett ärende som gäller en militär rättegång inte fick handläggas i strafforderförfarandet. En motsvarande bestämmelse gäller för närvarande i fråga om bötesförfarandet. 

Det är ändamålsenligt att bibehålla dessa avgränsningar som avgränsningar som begränsar tillämpningsområdet för bötesförfarandet. I och med att tillämpningsområdet utvidgas finns det skäl att bedöma om vissa ärendegrupper, utöver de ovan nämnda, ska avgränsas utanför bötesförfarandet till exempel på grund av det rättsobjekt som ska skyddas. 

Det nuvarande tillämpningsområdet för bötesförfarandet omfattar ett stort antal sällsynta brott såsom orsakande av risk för spridning av en djursjukdom, straffbart innehav av radioaktivt ämne och överträdelse av bestämmelserna om hissäkerhet. Om det enskilda brottmålet i övrigt uppfyller förutsättningarna för bötesförfarandet, har man således för närvarande inte ansett att det finns något principiellt hinder för att sällsynta brottsrubriceringar och brottsrekvisit hör till tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Det är ändamålsenligt att även sällsynta brott framöver kan handläggas i det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet, om det enskilda brottmålet även i övrigt uppfyller förutsättningarna för förfarandet. 

I bötesförfarandet är det för närvarande möjligt att behandla brott som misstänks ha begåtts av en polisman, om de på grund av gärningens natur lämpat sig för bötesförfarandet och inte handlar om tjänstebrott. Enligt den information som fåtts från Polisstyrelsen och Åklagarmyndigheten har man under de senaste åren dock inte handlagt sådana brottmål i bötesförfarandet, eftersom även ett brott som misstänks ha begåtts av en polisman under fritiden i regel undersöks med en åklagare som undersökningsledare, varvid ärendet inte kan handläggas i bötesförfarandet. I och med att tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas finns det skäl att separat bedöma om det är ändamålsenligast att på grund av de anknutna särdragen utsträcka utvidgandet även till brottmål som misstänks ha begåtts av en polisman. 

2.4.1.1  Lagstiftning

Med stöd av 3 § 2 mom. i bötesförfarandelagen utfärdas ett strafföreläggande av en polisman. I ett bötesföreläggande kan som påföljd utfärdas ett bötesstraff på högst 20 dagsböter och en förverkandepåföljd för den som bryter mot 1) vägtrafiklagen eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den, 2) fordonslagen (82/2021) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den, 3) körkortslagen (386/2011), 4) lagen om förbud mot anordningar som försvårar trafikövervakningen (546/1998), 5) bestämmelserna om taxi-, person- och godstrafik i lagen om transportservice (320/2017), 6) terrängtrafiklagen (1710/1995) eller bestämmelser eller föreskrifter som har utfärdats med stöd av den, 7) sjötrafiklagen (782/2019) eller föreskrifter som har meddelats med stöd av den, 8) 23 kap. 10 § i strafflagen (39/1889), 9) 28 kap. 3 § i strafflagen, 10) en författning i landskapet Åland som motsvarar en bestämmelse som avses i 1–9 punkten. 

Med stöd av 3 § 2 mom. i bötesförfarandelagen utfärdar åklagaren ett strafföreläggande i andra ärenden än de som omfattas av tillämpningsområdet för bötesföreläggande. Ett strafföreläggande baserar sig på ett bötesyrkande av en polisman. 

Enligt 3 § 1 mom. i bötesförfarandelagen föreläggs en ordningsbot av en polisman eller åklagaren. 

I 3 § 3 mom. i bötesförfarandelagen föreskrivs att i fråga om en tullmans, gränsbevakningsmans och jakt- och fiskeövervakares behörighet att utfärda ett bötesyrkande, bötesföreläggande och ordningsbotsföreläggande föreskrivs särskilt. Det ovan nämnda föreskrivs i 2 kap. 7 § i lagen om brottsbekämpning inom Tullen (623/2015), 11 § i lagen om brottsbekämpning inom Gränsbevakningsväsendet (108/2018) och 14 § i lagen om Forststyrelsens jakt- och fiskeövervakning (1157/2005). 

I samband med reformen av vägtrafiklagen ersatte införandet av avgiften för trafikförseelse i juni 2020 de trafikförseelser som hörde till tillämpningsområdet för såväl strafforderförelägganden som bötesförelägganden och de ordningsbotsärenden som avses i 3 kap. i bötesförfarandelagen. I och med införandet av avgiften för trafikförseelse slopade man från tillämpningsområdet för samma böter även sjötrafikförseelser, transportförseelser som gäller farliga ämnen och i praktiken alla ordningsbotsförseelser som gäller trafiken. I övrigt reducerade avgiften för trafikförseelse tillämpningsområdet för brott som handläggs genom ett bötesföreläggande (fordonsförseelse och körkortsförseelse). 

Tillämpningsområdet för ärenden som avgörs genom ett bötesföreläggande bedömdes då bötesförfarandelagen stiftades. Enligt regeringens proposition till riksdagen med förslag till lagstiftning om föreläggande av böter och ordningsbot och till vissa lagar som har samband med den (RP 94/2009 rd, s. 14) kan som utgångspunkt tas att ärendena stannar vid den övervakande tjänstemannens avgörande i ärenden där det inte kan förväntas lagtolkningsmässiga svårigheter och som i praktiken är välkända för de övervakande tjänstemännen. En naturlig avgränsning var att tillsynstjänstemännen fortfarande hade beslutanderätt i fråga om överträdelse av bestämmelserna om vägtrafiken, fordon och deras utrustning samt användning av dessa, transport av varor eller personer, terrängtrafiken eller sjötrafiken. I sådana ärenden ansågs deras expertis regelmässigt vara bättre än till exempel åklagarnas och domarnas expertis och de har ofta på egen hand upptäckt gärningsförhållanden som gäller en överträdelse. Det var möjligt att foga även snatterier, som har en karaktär av relativt enkla brott, till en polismans beslutanderätt. Även förnuftigt riktande av resurserna talade för denna lösning, eftersom ett relativt stort antal snatterier behandlades i strafforderförfarandet, omkring 25 000 per år.  

I sitt betänkande (LaUB 9/2010 rd) ansåg lagutskottet att det var motiverat att man i tillämpningsområdet för ett bötesföreläggande inkluderade förseelser som hänför sig till trafiken i den breda meningen, eftersom dessa i praktiken täcker en väldigt avsevärd del av alla ärenden som hör till tillämpningsområdet för det förenklade förfarandet. Det är ändamålsenligt att behandla dessa utanför domstolarna. Sådana trafikbrottmål, till exempel fortkörning, är i praktiken relativt entydiga ärenden, som inte innehåller sådan utövning av prövningsrätt som ska lämnas till åklagaren eller domstolen. På motsvarande sätt är även snatteri en sådan gärning. De tjänstemän som sköter tillsynen har i praktiken på upprepat sätt att göra med samma gärningar och de har således erfarenhet för att bedöma sådana. 

Den gällande lagstiftningen innehåller även flera andra lindriga förseelser som kan bestraffas med böter, såsom lindrig skadegörelse, lindrigt bedrägeri, lindrig förskingring, lindrig bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel och lindrig misshandel. Enligt ovan nämnda betänkande av lagutskottet förekommer sådana dock i klart mindre grad än trafikförseelser och snatterier i praktiken. Inom dessa brottstyper förekommer därtill fall som innehåller element som lämnar klart mer utrymme för tolkning än trafikförseelser och snatterier. Utskottet var således av den åsikten att det var befogat att avgränsa av dessa förseelser utanför tillämpningsområdet. 

Enligt lagutskottets ovan nämnda betänkande kräver rättssäkerheten att ju strängare straff desto större orsak att inte låta ärendet stanna vid en polismans prövning utan att det i sista hand är åklagaren som fattar det avgörande beslutet. Det faktum att relativt ringa förseelser behandlas i förfarandet var enligt grundlagsutskottets utlåtande betydelsefullt även med tanke på lagstiftningsordningen. Med tanke på förfarandets snabbhet och effektivitet var det möjligt att förorda att ärendet handläggs endast av en tjänsteman.  

Utskottet ansåg vidare att tillämpningsområdet för bötesföreläggandet, med beaktande av ovan konstaterade omständigheter, var väl avpassat också då det gäller antalet dagsböter. 

I sitt utlåtande GrUU 7/2010 om den ovan beskrivna regeringspropositionen tog grundlagsutskottet inte ställning till ärendet.  

2.4.1.2  Tillämpningspraxis

Tabellen nedan innehåller uppgifter från polisens informationssystem om de bötesförelägganden som utfärdats av polisen.  

Tabell 1: De bötesförelägganden som utfärdats av polisen enligt brottsrubricering 

Polisen utfärdade ett bötesföreläggande i omkring 76 700 fall år 2024, i omkring 77 000 fall år 2023, i omkring 74 000 fall år 2022 och i omkring 79 000 fall år 2021. Det genomsnittliga straffet (antalet dagsböter) åren 2019–2023 var enligt Statistikcentralens information 12,7–13,1 dagsböter.  

Genom ett bötesföreläggande utfärdades mest böter för äventyrande av trafiksäkerheten (omkring 57 800 fall år 2024; omkring 57 000 fall år 2023), för snatteri (omkring 11 000 fall år 2024; omkring 11 600 fall år 2023; dessutom försök till snatteri drygt 300 fall åren 2024 och 2023) och förande av fortskaffningsmedel utan behörighet (omkring 4 300 fall år 2024; omkring 4 400 fall år 2023). Den näst största rubriceringen vara fordonsförseelse (omkring 2 300 fall år 2024 och 2023). Ett bötesföreläggande utfärdades i klart mindre grad bland övriga brottsrubriceringar. 

I tabellen nedan visas uppgifterna från åklagarnas informationssystem om de bötesyrkanden som år 2024 inkommit för att fastställas av åklagaren. 

Tabell 2: Bötesyrkanden som inkommit för att fastställas av åklagaren år 2024. 

Av de ärenden som inkom som bötesyrkanden fastställde åklagaren år 2024 genom ett strafföreläggande mest fall av äventyrande av trafiksäkerheten (omkring 8 000 mål), förande av fortskaffningsmedel utan behörighet (omkring 6 000 mål) och straffbart bruk av narkotika (omkring 4 000 mål). Stora ärendemängder inkom för att fastställas av åklagaren därtill i form av rattfyllerier (omkring 1 700 mål) och trafikförseelser (omkring 1 000 mål). De största ärendegrupperna i punkten brott mot andra lagar och förordningar var utlänningsförseelse (1 312 mål) och uteblivande från uppbåd (868 mål), i punkten brott mot 42, 43 och 44 kap. i SL innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan (1 184 mål) och i punkten andra brott mot rättskipningen o.d. motstånd mot person som upprätthåller ordningen (998 mål). I punkten utgjordes de andra större rubriceringarna av hindrande av tjänsteman (omkring 750 mål), snatteri (omkring 650 mål) och andra egendomsbrott (590 mål). 

Enligt lagutskottets betänkande (LaUB 9/2010 rd) utgjordes de förseelser som ansågs lämna utrymme för tolkning och som inkom för att fastställas av åklagarna år 2024 av 918 ärenden som gäller lindrigt bedrägeri eller bedrägeri, 252 ärenden som gäller lindrig skadegörelse eller skadegörelse, 12 ärenden som gäller lindrig förskingring eller förskingring och 135 ärenden som gäller lindrig misshandel, det vill säga sammanlagt 1 317 ärenden. Dessa gärningars andel var endast 3,9 procent av de bötesyrkanden som inkommit för att fastställas av åklagaren.  

I tabellen nedan visas uppgifterna från åklagarnas informationssystem om de avgöranden som gjorts avseende bötesyrkanden som inkommit för att fastställas av åklagaren.  

Tabell 3: Avgöranden av åklagaren år 2024 

År 2024 fastställde åklagarna 95,2 procent av de bötesyrkanden som inkom för att avgöras av dem (31 890). Om man beaktar de fall där åklagarna hade lindrat påföljden enligt bötesyrkandet i 957 fall, varav största delen gäller lindring av påföljden utifrån en utredning om sänkning av inkomsterna för en person som fått en bot, står de strafförelägganden som fastställts i oförändrad form och som lindrats för 98 procent av åklagarnas alla bötesavgöranden (32 847). Endast i 0,42 procent av bötesyrkandena har inte något strafföreläggande överhuvudtaget utfärdats. Enligt den nämnda statistiken ändrar åklagaren väldigt sällan polisens framlagda bedömning av en rättvis straffpåföljd i bötesyrkandet.  

Årligen föreläggs något under 2 000 ordningsböter. Till exempel år 2024 förelades 1 962 ordningsböter.  

Enligt den information som fåtts från Rättsregistercentralen anhängiggjordes år 2022 1 244 bötesöverklaganden, medan antalet var 1 411 år 2022 utifrån uppgifterna i åklagarnas ärendehanteringssystem Sakari. Ärende- och dokumenthanteringssystemet Aipa för Åklagarmyndigheten och de allmänna domstolarna gör inte skillnad på ett besvärsärenden beroende på om det handlar om besvär avseende ett avgörande av polisen eller åklagaren. År 2024 anhängiggjordes i Aipa besvär enligt bötesförfarandelagen i sammanlagt 518 ärenden. 

2.5.2.1  De processuella rättigheterna för minderåriga misstänkta i bötesförfarandet

Med stöd av undantagsbestämmelsen om mindre förseelser i barndirektivet är det möjligt att i det nuvarande bötesförfarandet avvika från ovan beskrivna processuella rättigheter. När en minderårigs brottmål handläggs i bötesförfarandet, får vårdnadshavaren med andra ord i princip inte information om att den minderårige misstänks för brott och han eller hon får inte delta i förfarandet och inte heller föra talan under förfarandet. Samma gäller i huvudsak även för socialmyndigheterna, såvida inte en anmälan gjorts om barnet med stöd av 25 § i barnskyddslagen. Det är motiverat att granska avvikelsen från dessa bestämmelser som skyddar en minderårigs rättsskydd mer ingående, oberoende av om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas även i fråga om minderåriga.  

I praktiken är det möjligt att anse att det är problematiskt att minderårigas vårdnadshavare inte alls underrättas om handläggning av ett brottmål som gäller en minderårig i bötesförfarandet. Det är möjligt att fråga sig om barnets bästa tillgodoses på tillräckligt sätt i det nuvarande förfarandet. En vårdnadshavare till en minderårig har i princip även rätt att föra den minderårigas talan i ärendet. I det nuvarande förfarandet finns det inte någon faktisk möjlighet att föra talan. Därför är det motiverat att bedöma om man för att förbättra de minderårigas rättsskydd och beakta barnets bästa ska utvidga de processuella rättigheterna för minderåriga så att de överensstämmer med barndirektivet även till de ärenden som hör till det nuvarande tillämpningsområdet för bötesförfarandet.  

2.5.2.2  Utvidgandet av tillämpningsområdet i ett ärende som gäller en minderårig misstänkt

Utifrån det ovan konstaterade är det för närvarande möjligt att i bötesförfarandet handlägga även brott som begåtts av minderåriga. Om förfarandets tillämpningsområde utvidgas, ska man bedöma om det är möjligt att i bötesförfarandet handlägga även brott som begåtts av minderåriga och som hör till det utvidgade tillämpningsområdet.  

I betänkandet av den arbetsgrupp som tidigare bedömt reformen av bötesförfarandet (OMML 54/2016, s. 45) har utvidgandet av tillämpningsområdet för minderåriga behandlats enligt följande:  

”I bedömningen av förhållandet mellan utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet och undantaget i barndirektivet på grund av att ett brott har en karaktär av en mindre förseelse, kan det inte anses vara motiverat att tillämpningsområdet för bötesförfarandet helt lämnar utanför direktivets tillämpningsområde. Även om en sådan approach utvidgar användningen av bötesförfarandet och således gör förfarandet smidigare, försämrar lösningen de minderårigas rättsskydd. Ju strängare maximistraffet är för de gärningar som inkluderas i bötesförfarandet, desto större är de förväntningar som hänför sig till rättsskyddet.”  

I fråga om minderåriga ska kravet på rättsskydd anses vara accentuerat, i synnerhet vid bedömningen av utsträckningen av bötesförfarandet till brottsrekvisit som är mer klandervärda än för närvarande. Slopandet av de processuella rättigheterna för minderåriga utifrån ett samtycke ska bedömas i synnerhet i förhållande till grundlagsutskottets tidigare utlåtandepraxis.  

Grundlagsutskottet har behandlat tillämpningsområdet för bötesförfarandet i förhållande till minderåriga i sitt utlåtande GrUU 7/2010 rd. I sitt utlåtande hänvisade utskottet till sitt utlåtande GrUU 31/2005 rd, där det ansåg att det var betydelsefullt att ett samtycke till att ett brottmål behandlas i skriftligt förfarande inte överhuvudtaget kan begäras av en svarande som varit minderårig då gärningen begåtts. Utskottet ansåg att de förseelser som behandlas i det föreslagna summariska förfarandet är lindrigare än de brott som behandlas i skriftligt förfarandet och att de straff som påförs är mindre. Utestängning av minderåriga från det summariska förfarandet med avvikelse från nuläget var inte ändamålsenligt eller behövligt. Dessutom ansåg utskottet att det var betydelsefullt att vårdnadshavaren till en minderårig har möjlighet att söka ändring i ärendet. 

En förutsättning för det skriftliga förfarandet är att böter eller fängelse i högst två år kan dömas ut för brottet. I förfarandet är det möjligt att döma ut ett fängelsestraff på högst nio månader. Eftersom en minderårig inte kan ge samtycke till skriftligt förfarande, handläggs inte alls brottmål som gäller minderåriga i förfarandet. 

Om tillämpningsområdet för bötesförfarandet i fråga om minderåriga på det sätt som föreslås nedan utvidgas till exempel till gärningar som kan bestraffas med högst två års fängelse, är det möjligt att fråga sig om förslaget står i samklang med de principer som grundlagsutskottet uttryckt i sina utlåtanden. Å andra sidan är det möjligt att i bötesförfarandet döma ut endast ett bötesstraff, medan det å sin sida i det skriftliga förfarandet är möjligt att döma ut även ett strängare straff. Utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet i fråga om minderåriga ska granskas i förhållande till dessa omständigheter. 

Så som konstaterats ovan, har det nuvarande bötesförfarandet ansetts omfattas av undantagsbestämmelsen i barndirektivet. Om tillämpningsområdet utvidgas, utvidgas de brottmål som handläggs i bötesförfarandet till jämförelsevis grova brottsrekvisit. Det kan anses att det i så fall inte längre handlar om tillämpning av undantagsbestämmelsen i barndirektivet, utan att man ska tillämpa direktivet i sin helhet.  

Utsträckning av tillämpningsområdet för bötesförfarandet även till minderåriga kan vara problematiskt i synnerhet med tanke på minderårigas rättsskydd, men även med tanke på skyldigheterna i barndirektivet.  

Användningen av bötesförfarandet har å andra sidan vissa praktiska fördelar även för minderåriga, eftersom ett brottmål som gäller en minderårig kan handläggas snabbare. Jämlikhetsprincipen talar för att parterna oberoende av åldern har en möjlighet att dra fördel av en snabbare handläggningsmöjlighet. Utvidgandet av tillämpningsområdet främjar således även i fråga om minderåriga smidigheten i straffprocessen, då ärendet avgörs utan någon tyngre domstolsbehandling.  

Om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas även i fråga om minderåriga, är konsekvenserna i praktiken för de ärenden som gäller minderåriga och som överförs till bötesförfarandet sannolikt relativt små, eftersom domstolarna dömer ut jämförelsevis få bötesstraff för minderåriga i de ärenden som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet. I och med det utvidgade tillämpningsområdet är det möjligt att några hundra ärenden per år överförs från domstolarna till bötesförfarandet.  

På grund av de ovan nämnda omständigheterna finns det skäl att bedöma om utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet ska utsträckas till att gälla även minderåriga. 

2.10.1.1  Förundersökningens omfattning i förundersökningen

Förundersökningslagen innehåller bestämmelser om det förfarande som ska iakttas i en förundersökning. Enligt förundersökningslagen kan så kallad förundersökning i grundform eller summarisk förundersökning göras. I summarisk förundersökning är det möjligt att avvika från vissa bestämmelser i förundersökningslagen. I bötesförfarandet görs en summarisk förundersökning, som i vissa fall är ännu mer begränsad än en ordinarie summarisk förundersökning.  

I 11 kap. 2 § i förundersökningslagen finns det bestämmelser om innehållet vid summarisk förundersökning. Enligt paragrafens 1 mom. finns ingen undersökningsledare vid summarisk förundersökning. I förhörsberättelsen antecknas endast huvudinnehållet i den förhördes utsaga, vilken kan tas in i någon annan handling än ett förhörsprotokoll. Enligt 2 mom. får summarisk förundersökning göras utan att 5 kap. 1 § eller 7 kap. 11 § iakttas. 

Förundersökningslagens 5 kap. 1 § innehåller bestämmelser om anmälningsskyldigheten till åklagaren och 7 kap. 11 § om användning av ett förhörsvittne i förundersökningen.  

Vid en summarisk förundersökning finns det således inte någon undersökningsledare, i förhörsberättelsen antecknas endast det huvudsakliga innehållet i utsagan, vilket kan antecknats på en annan handling är förhörsprotokollet, det ärende som behandlas behöver inte anmälas till åklagaren och det är inte behövligt att använda något förhörsvittne i den. I övrigt görs summarisk förundersökning på samma sätt som en förundersökning av grundform, det vill säga att man vid en summarisk förundersökning iakttar bestämmelserna i bland annat 4 kap. 10 § 2 mom., 13 och 16 § och 7 kap. 14–16 § i förundersökningslagen. Dock är det möjligt att ge parterna underrättelsen om rätten att anlita ett biträde som de själva väljer muntligt i stället för skriftligt (FUL 4:10 och FUL 4:16.3). I praktiken ges underrättelsen om rätten att anlita ett biträde skriftligt även vid summarisk förundersökning, eftersom det framgår av förhörsprotokollet för ett summariskt förhör. Dessutom finns det i praktiken en undersökningsledare vid en summarisk förundersökning och förhören antecknas i ett förhörsprotokoll, om det inte handlar om handläggning av ett ärende enligt bötesförfarandelagen. 

Enligt 7 § 1 mom. i bötesförfarandelagen ska målsäganden och den som misstänks för förseelsen höras vid förundersökningen i samband med förfarandet för föreläggande av böter och ordningsbot.  

I 2 mom. i samma paragraf föreskrivs att för att utreda en förseelse som avses i denna lag görs en summarisk förundersökning enligt 11 kap. 2 § i förundersökningslagen, där endast de omständigheter utreds som är nödvändiga för att ett bötesyrkande, bötesföreläggande, ordningsbotsföreläggande eller straffyrkande ska kunna utfärdas. En sådan förundersökning får då göras utan att 4 kap. 10 § 2 mom. och 13 och 16 § eller 7 kap. 14–16 § i förundersökningslagen iakttas. 

I 3 mom. i paragrafen föreskrivs att om målsäganden inte har samtyckt till att saken handläggs i ett förfarande enligt denna lag, ska en förundersökning för sakens fortsatta handläggning göras i den omfattning som förutsätts av åtalsprövningen. 

I förundersökningslagens 4 kap. 10 § 2 mom. föreskrivs att om en misstänkt inte vill utnyttja sin rätt till biträde, ska förundersökningsmyndigheten vid behov säkerställa att den misstänkte har tillräcklig information om innehållet i den brottsmisstanke som gäller honom eller henne samt om sin rätt att låta bli att medverka till utredningen av brottet och om sin rätt att anlita biträde vid förundersökningen och rättegången. Den misstänkte ska informeras om att han eller hon har rätt att senare återta sitt beslut att avstå från rätten att anlita biträde. I 13 § i samma kapitel finns det föreskrifter om översättning av en handling i förundersökningen, medan 16 § innehåller bestämmelser om underrättelse om den misstänktes rättigheter. Förundersökningslagens 7 kap. 14 § innehåller å sin sida bestämmelser om närvaro av en laglig företrädare i ett förhör, 15 § om kontakten till en företrädare för en omyndig och 16 § om närvaro av en företrädare för socialmyndigheten i ett förhör. Ovan nämnda bestämmelser behöver inte iakttas i bötesförfarandet, varför den summariska förundersökning som ska göras i bötesförfarandet kan göras i ännu mer begränsad form än vid en ordinarie summarisk förundersökning. I brott för vilka det strängaste föreskrivna straff är högst sex månaders fängelse och vilka handläggs och avgörs i bötesförfarandet, har parternas rättsskyddsgarantier således ställts på en lägre nivå än i den ordinarie straffprocessen på grund av smidigheten och effektiviteten. 

I praktiken antecknas det huvudsakliga innehållet i ett förhör som hålls i bötesförfarandet för närvarande på polisens bötesblankett, varifrån informationen överförs som strukturerad information via ett gränssnitt till åklagaren, som endast får det material som antecknats på bötesblanketten i ärendet. Således upprättar polisen inte något förundersökningsprotokoll med pärm- och anteckningsblad i ärenden som avgörs i bötesförfarandet, vilket spar på förundersökningsmyndigheternas arbete. 

Arbetsgruppsbetänkandet om utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet (OMML 54/2016) har i hög grad behandlat omfattningen av genomförande av förundersökningen, om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas jämfört med det nuvarande. I detta betänkande beslöt man sig för att föreslå en form av mellanform mellan summarisk förundersökning och summarisk förundersökning i bötesförfarandet för de brott som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet. 

2.10.1.2  EU-rättens betydelse i bötesförfarandet.

Eftersom ett brottmål handläggs och avgörs i bötesförfarandet genom att iaktta ett lättare förfarande än sedvanligt, ska man då tillämpningsområdets för förfarandet utvidgas beakta EU-rättsakterna om den nationella straffprocessen. De betydelsefulla av dessa är i synnerhet direktivet 2010/64/EU om rätt till tolkning och översättning vid straffrättsliga förfaranden (tolkningsdirektivet), direktivet 2012/13/EU om rätten till information vid straffrättsliga förfaranden (direktivet om rätt till information), direktivet 2013/48/EU om rätt till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden och förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder samt om rätt att få en tredje part underrättad vid frihetsberövande och rätt att kontakta tredje parter och konsulära myndigheter under frihetsberövande (försvarardirektivet) samt direktivet (EU) 2016/800 om rättssäkerhetsgarantier för barn som är misstänkta eller tilltalade i straffrättsliga förfaranden (barndirektivet).  

Direktivens tillämpningsområde har avgränsats med undantagsbestämmelser som gäller mindre förseelser, vilka sinsemellan i sak är av samma innehåll. En motsvarande bestämmelse ingår även i direktivet om rättshjälp (EU) 2016/1919. I de nämnda undantagsbestämmelserna föreskrivs att när det handlar om mindre förseelser och om en medlemsstats lagstiftning föreskriver att en påföljd kan åläggas av en annan myndighet än en domstol med behörighet i brottmål och en sådan påföljd kan överklagas eller hänskjutas till en sådan domstol, tillämpas direktiven endast på förfaranden i domstol, utan att det dock begränsar rätten till en rättvis rättegång. Försvarardirektivet och barndirektivet innehåller även en bestämmelse enligt vilken direktiven ska tillämpas till alla delar, om den misstänkte eller åtalade berövas på sin frihet, oberoende av i vilket skede det straffrättsliga förfarandet befinner sig.  

I det nationella genomförandet av tolkningsdirektivet, direktivet om rätt till information, försvarardirektivet och barndirektivet har man konstaterat att bötesförfarandet med stöd av avgränsningsbestämmelserna lämnar utifrån direktivens tillämpningsområde.  

Den nationella straffprocessen berörs även av det redan genomförda direktivet om fastställande av miniminormer för brottsoffers rättigheter och för stöd till och skydd av dem samt om ersättande av rådets rambeslut 2001/220/RIF (brottsofferdirektivet) och direktivet (EU) 2016/343 om förstärkning av vissa aspekter av oskuldspresumtionen och av rätten att närvara vid rättegången i straffrättsliga förfaranden (oskuldspresumtionsdirektivet). Dessa direktiv innehåller i fråga om mindre förseelser inte någon bestämmelse som begränsar tillämpningsområdet, och de är inte direkt relevanta för bedömningen av utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Med beaktande av innehållet i propositionen i fråga om avgränsningarna av det utvidgade tillämpningsområdet, förundersökning i det utvidgade tillämpningsområdet och beaktandet av dessa direktiv direkt med stöd av lag, finns det inte något behov av att i desto större grad i denna proposition bedöma dessa direktiv och de krav som följer av dessa. 

Med tanke på utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet finns det dock skäl att granska följande bestämmelser i direktiven. 

De centrala materiella bestämmelserna i tolkningsdirektivet ingår i dess artikel 2 om tolkning och i dess artikel 3 om översättning av handlingar. Dessutom innehåller direktivet om rätten till översättning av väsentliga handlingar (artikel 4), tolkningens och översättningens kvalitet (artikel 5) och anteckningar av uppgifter (artikel 7).  

Artikel 2 om tolkning har genomförts utan att göra åtskillnad mellan bötesförfarandet och den vanliga ordinarie handläggningsordningen för brottmål. Med andra ord iakttas bestämmelserna om handläggningsspråket och tolkning i 4 kap. 12 § i förundersökningslagen även i bötesförfarandet (RP 63/2013 rd, s. 12 och 34).  

Artikel 3 i tolkningsdirektivet gäller översättning av handlingar. Artikeln ålägger att inom rimlig tid överlämna en översättning av åtal, domar och beslut om frihetsberövande (punkterna 1 och 2 i artikeln) och även av andra centrala handlingar utifrån en prövning som görs från fall till fall (punkt 3 i artikeln). Det ska inte föreligga någon skyldighet att översätta avsnitt i väsentliga handlingar som inte är relevanta för att de misstänkta eller tilltalade ska förstå vad de anklagas för (4 punkten i artikeln). En muntlig översättning eller sammanfattning av väsentliga handlingar får tillhandahållas i stället för en översättning, under förutsättning att en sådan inte förhindrar att förfarandena går rättvist till (punkt 7 i artikeln). Varje avsägelse av rätten till översättning av handlingar som avses i denna artikel ska omfattas av kravet att misstänkta eller tilltalade dessförinnan har fått juridisk rådgivning eller på annat sätt har fått full insikt om konsekvenserna av denna avsägelse, samt att avsägelsen är entydig och har lämnats frivilligt (punkt 8 i artikeln). Punkt 9 i artikeln och artikel 5.1 innehåller krav på översättningarnas kvalitet.  

Artikel 3 om översättningar har genomförts på så sätt att bestämmelserna i 4 kap. 13 § i förundersökningslagen inte behöver tillämpas i bötesförfarandet. Förundersökningslagen förutsätter således inte att någon översättning ges till exempel om ett bötesyrkande, bötesföreläggande eller strafföreläggande, som i fråga om innehåll jämställs med åtal och domar enligt artikel 3.2.  

Artikel 7 i tolkningsdirektivet förutsätter att om man har hållit ett förhör eller en förhandling med den misstänkte eller tilltalade med hjälp av en tolk, om en muntlig översättning eller sammanfattning av väsentliga handlingar tillhandahålls i enlighet med artikel 3.7, eller om en person har avsagt sig rätten till översättning enligt artikel 3.8, ska anteckningar om dessa händelser lagras enligt den berörda medlemsstatens lagstiftning. Skyldigheterna har genomförts genom 9 kap. 6 § 3 mom. i förundersökningslagen (RP 63/2013 rd, s. 22).  

De centrala materiella bestämmelserna i direktivet om rätt till information gäller rätten att bli informerad om rättigheter (artikel 3), rättighetsinformation i samband med ett frihetsberövande (artikel 4), rätten att bli informerad om anklagelsen (artikel 6) samt rätten att få tillgång till material som rör målet (artikel 7). Dessutom innehåller artikel 8.1 bestämmelser om registrering av uppgifter.  

I synnerhet artikel 3 i direktivet kan vara av betydelse då tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas. Artikeln har genomförts genom bestämmelserna i 4 kap. 16 § i förundersökningslagen, vilka med stöd av 7 § 2 mom. i bötesförfarandelagen inte för närvarande behöver iakttas i bötesförfarandet. De nämnda bestämmelserna gäller underrättelserna bland annat om skyddet mot självinkriminering och rätten till ett biträde och om översättningar till den misstänkte. Underrättelserna ska ges på ett språk som den misstänkte förstår. Med stöd av artikel 8.1 i direktivet ska underrättelserna även antecknas. Kravet har genomförts genom bestämmelsen i 1 kap. 3 § 10 punkten i statsrådets förordning om förundersökning, tvångsmedel och hemligt inhämtande av information (122/2014, förundersökningsförordningen), enligt vilken uppgifter om i 4 kap. 16 § i förundersökningslagen avsedda underrättelser ska antecknas i förundersökningsprotokollet.  

Försvarardirektivets centrala materiella bestämmelser som kan vara av betydelse för utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet gäller rätten till tillgång till försvarare i straffrättsliga förfaranden (artikel 3) och avstående från dessa rättigheter (artikel 9). Däremot är de artiklar som gäller situationer med frihetsberövande inte relevanta med tanke på detta, eftersom motsvarande nationella bestämmelser ska tillämpas oberoende av handläggningsordningen för huvudmålet. Det samma gäller för förundersökningsmyndighetens skyldighet att trygga konfidentialiteten i kontakten mellan den misstänkte och biträde (artikel 4). Enligt artikel 9 är förutsättning för att avstå från rätten att anlita ett biträde att den misstänkta eller tilltalade, muntligen eller skriftligen, har fått tydlig och tillräcklig information avfattad på ett enkelt och begripligt språk om innebörden av den berörda rättigheten och om de eventuella konsekvenserna av att avstå från den och att avståendet är frivilligt och otvetydigt. Avståendet kan göras skriftligen eller muntligen. De omständigheter under vilka avståendet gjordes ska noteras i enlighet med det förfarande för dokumentation som föreskrivs i den berörda medlemsstatens rätt. Avstående ska kunna återtas senare och information ska ges om möjligheten till återtagande. 

I den nationella lagstiftningen finns de grundläggande bestämmelserna om anlitande av ett biträde i förundersökningen i 4 kap. 10 § i förundersökningslagen och i fråga om en biträdes närvaro och deltagande i ett förhör i 7 kap. 12 och 17 §. Skyldigheten att notera ett avstående och förhållandena för detta enligt artikel 9.2 i direktivet har genomförts genom nya 12 punkten i 1 kap. 3 § i förundersökningsförordningen. Enligt punkten ska en anteckning göras i förundersökningsprotokollet om att en misstänkt har avstått från sin rätt att anlita ett biträde och om information enligt 4 kap. 10 § 2 mom. i förundersökningslagen som getts den misstänkte i samband med detta. 

För närvarande har en misstänkt alltid rätt att anlita ett biträde. Detta är fallet även i ett ärende som handläggs eller som lämpar sig för att handläggas i bötesförfarandet. En misstänkt i ett ärende som handläggs i bötesförfarandet vill nödvändigtvis inte anlita något biträde. I så fall ska avståendet från ett biträde ske på det sätt som föreskrivs i direktivet, om undantaget för mindre förseelser i direktivet inte är tillämpligt, även inklusive skyldigheterna avseende anteckning av avståendet. Om den misstänkte å sin sida vill ha ett biträde eller om polisen anser att den misstänktes rättsskydd så förutsätter, handlar det i allmänhet även om andra praktiska orsaker som talar för den ordinarie handläggningsordningen för brottmål. Inget hindrar i sig att ärendet avgörs i bötesförfarandet, även om ett biträde anlitats. 

I barndirektivet finns det en undantagsbestämmelse som gäller mindre förseelser, och med stöd av denna undantagsbestämmelse det har inte varit behövligt att fullt ut iaktta bestämmelserna i barndirektivet i bötesförfarandet. Eftersom det inte föreslås att tillämpningsområdet utvidgas i fråga om barn, är det inte behövligt att desto mer bedöma den reglering som följer av barndirektivet.  

2.10.4.1  Nuläge

I 2 kap. 7 och 8 § i förundersökningslagen finns det bestämmelser om jäv för förundersökningstjänsteman. En polisman är jävig i förundersökningen bland annat då han eller hon part i ärendet. Detta gäller naturligtvis såväl en situation där en polisman är misstänkt för ett brott som en situation där han eller hon är målsägande i ett brott. Enligt 2 kap. 8 § i förundersökningslagen uppkommer jäv inte utifrån polisens tjänsteförhållande, om staten är part i ärendet. Dessa bestämmelser om jäv tillämpas även i bötesförfarandet. Det bör nämnas att 24 § i lagen om Åklagarmyndigheten innehåller bestämmelser om åklagarjäv, vilka i sak är av samma innehåll. Tjänstemännen är således jäviga att handlägga ett eget ärende även i bötesförfarandet.  

Detta bildar dock inte ensamt ett hinder för att en annan polisman eller en annan åklagare ska kunna handlägga ett sådant ärende. I fråga om polismän har detta dock beaktats i 2 kap. 4 § i förundersökningslagen. Enligt 1 mom. i paragrafen leder åklagaren förundersökningen, om en polisman misstänks ha begått ett brott i samband med tjänsteuppdrag. Om brottets allvarlighet eller ärendets art annars förutsätter det, kan åklagaren besluta att vara undersökningsledare trots att det brott som en polisman misstänks ha begått inte har begåtts i samband med tjänsteuppdrag. I ovan avsedda fall kan åklagaren leda förundersökningen även till den del som det finns ytterligare en misstänkt i ärendet utöver polismannen, om det är ändamålsenligt för att utreda ärendet.  

Åklagaren är inte undersökningsledare, om ärendet handläggs i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Enligt 4 mom. i samma paragraf ska ett brott som en polisman misstänks ha begått alltid undersökas av någon annan polisenhet än den där polismannen tjänstgör, om inte ärendet ska behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Även i övrigt ska den polisenhet som undersöker brottet vid behov utses så att tilltron till förundersökningens opartiskhet inte äventyras. Enligt 5 kap. 1 § 1 mom. i förundersökningslagen ska förundersökningsmyndigheten genast underrätta åklagaren om ett ärende där den som är misstänkt för brott är en polisman, om inte ärendet behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. 

I förarbetena till förundersökningslagen (RP 222/2010 rd, s. 213) har man konstaterat det följande om underrättelseskyldigheten enligt förundersökningslagen i fråga om brott som misstänks ha begåtts av en polisman: Innehållet i skyldigheten att underrätta om polisbrott påverkas av de bestämmelser som föreslås i 2 kap. 4 § 1 mom. och som gäller omständigheter i anknytning till allmänna åklagarens ställning som undersökningsledare. Enligt bestämmelsen ska åklagaren inte längre vara undersökningsledare vid undersökning av samtliga brott som misstänks ha begåtts av en polisman, utan det kommer att förutsättas att brottet har ett samband med tjänsteuppdrag. Trots att det inte finns någon koppling till tjänsteuppdrag ska åklagaren kunna besluta sig för att bli undersökningsledare. Å andra sidan kan åklagaren vara undersökningsledare också till den del det i saken finns någon annan misstänkt utöver en polisman. I lagen anförtros åklagaren alltså prövningsrätt som kan utövas förutsatt att skyldigheten att underrätta gäller alla brottsärenden där den som är misstänkt för brott eller någon av de misstänkta är en polisman. Åklagaren ska inte heller i fortsättningen vara undersökningsledare i ärenden som behandlas som ordningsbots- eller strafforderärenden, och därför föreslås det att ärenden av det slaget ska falla utanför skyldigheten att underrätta. 

När bötesförfarandelagen eller de lagar som föregick den stiftades har man inte ansett att det är ändamålsenligt att en viss yrkesgrupp lämnas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Polisen har noggranna anvisningar om hurudana brott som begåtts av en polisman man ska anmäla till åklagaren (se närmare i POL-2023-55661) och hur ett brott som misstänks ha begåtts av en polisman ska undersökas (se närmare i POL-2021-144918). Undersökningen och handläggningen av polisbrott har centraliserats till centralkriminalpolisen. 

Enligt Polisstyrelsens anvisning om utredning av brott för vilket en polisman misstänks POL-2021-144918 (s. 5) görs förbehandlingen av alla brottsmisstankar som gäller polismän och den preliminära utredningen av dem centraliserat vid riksåklagarens byrå. Behandlingen av en brottsmisstanke som riktar sig mot en polisman inleds vid riksåklagarens byrå när den polisenhet som tagit emot anmälan per e-post har meddelat att en undersökningsanmälan registrerats i informationssystemet för polisärenden. Enligt samma anvisning (s. 5) avgör åklagarundersökningsledaren vid riksåklagarens byrå om åklagaren övertar ledningen av undersökningen av ärendet, vid en misstanke om brott som begåtts under en polismans fritid. Om åklagaren inte åtar sig att vara undersökningsledare i ärendet, överför åklagaren ärendet till den polisinrättning som i enlighet med tabellen över utredningsansvar ansvarar för utredningen. I samma anvisning finns följande föresats om ärenden som ska behandlas i bötesförfarandet (s. 6): Polisen förrättar självständigt en summarisk förundersökning, om man redan i det inledande skedet av ärendet vet att ärendet kommer att handläggas i bötesförfarandet. Bestämmelsen om summarisk förundersökning i 3 kap. 14 § 2 mom. i förundersökningslagen gäller en situation där förutsättningarna för att använda bötesförfarandet står klara redan då undersökningen inleds och man på samma gång även beslutar att handlägga ärendet i bötesförfarandet. I så fall ska bevisningen om brottet vara uppenbar redan i det initiala skedet av undersökningen. Om bötesförfarandets lämplighet framkommer först efter att förundersökningen inletts, överför åklagaren ledningen av undersökningen till polisen. I fall som ger utrymme för tolkning ska ärendet i enlighet med denna anvisning överföras till handläggningsförfarandet av ett misstänkt brott av en polisman till riksåklagarens byrå. 

I praktiken får enheten för polisbrott vid riksåklagarens byrå, vilken handlägger brottmål som misstänks ha begåtts av en polisman, varje vecka konsulteringssamtal som gäller huruvida en misstanke om ett brott som begåtts av en polisman på fritiden ska överföras till denna enhet så att en åklagare fungerar som undersökningsledare. Enheten för brott har ett joursystem som är öppet dygnet runt och som möjliggör att förfrågningar görs oberoende av tid och plats. 

Ovan i avsnitt 2.2.1.2 har man beskrivit att man under de senaste åren i bötesförfarandet inte handlagt ett enda brottmål som gäller ett brott som begåtts av en polisman på fritiden. Även brott som begåtts av en polisman under fritiden överförs således med relativt låg tröskel till enheten för polisbrott vid riksåklagarens byrå. Således ser det ut att vara klart att ovan beskrivna anvisningar iakttas relativt väl. Enligt den information som fåtts från riksåklagarens byrå och Polisstyrelsen är det, eftersom information om brott som begåtts av en polisman under fritiden inte automatiskt ges ur systemet till åklagaren, möjligt att brott som begåtts av en polisman under fritiden dock har handlagts i bötesförfarandet utan att de meddelats till enheten för polisbrott vid riksåklagarens byrå. 

Utöver ovan nämnda bestämmelser om jäv har man i förundersökningslagen eller bötesförfarandelagen inte separat beaktat en situation där en polisman är målsägande i ett brott. I princip handläggs ett sådant brottmål således i en ordning enligt bötesförfarandelagen, så länge som bestämmelserna om jäv beaktas.  

2.10.4.2  Bedömning av nuläget

Om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas är ärendet av betydelse även för handläggningen av brott som misstänks ha begåtts av en polisman. För närvarande har polisen noggranna anvisningar om att åklagaren ska underrättas om brottsmisstankar av vissa arter där en polisman är misstänkt, oberoende av om gärningen har begåtts i samband med en tjänsteåtgärd eller under fritiden. Så som beskrivits ovan har inte ett enda brottmål med ett brott som misstänks ha begåtts av en polisman handlagts i bötesförfarandet. Även gärningar som begåtts av en polisman under fritiden överförs således med relativt låg tröskel för att bedömas av en undersökningsledare som är en åklagare.  

Trots att brott som misstänks ha begåtts av en polisman i ljuset av den mottagna statistiken handläggs i väldigt liten grad eller inte överhuvudtaget i bötesförfarandet, är det inte helt säkert att brott som begåtts av en polisman under fritiden i enskilda fall inte har handlagts i bötesförfarandet. Med beaktande av det antal ärenden som handläggs i bötesförfarandet har förundersökningsmyndigheten nämligen inte någon möjlighet att få visshet om yrket för varje brottsmisstänkt, om den misstänkte inte själv för fram det. I informationssystemen finns det inte heller någon automatisk funktion som ger möjlighet till att åklagaren alltid underrättas om ett brott som begåtts av en polisman under fritiden.  

Handläggning av brott som begåtts av en polisman under fritiden i bötesförfarandet, där polisen ger en polisman som är en kollega och som misstänks för ett brott ett strafföreläggande eller ett straffyrkande kan anses vara problematiskt bland annat med tanke på transparensen i förfarandet, i synnerhet om en åklagare inte överhuvudtaget bedömer ärendet. Med tanke på jämlikheten är det dock inte ändamålsenligt att som helhet avgränsa en viss yrkesgrupp utanför det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet.  

Förutsättningen enligt 2 kap. 4 § 1 mom. i förundersökningslagen om möjligheten för åklagaren att fatta ett beslut om att överta ledningen av förundersökningen av en misstänkt gärning av en polisman i samband med tjänsteuppdrag, ska tryggas i bötesförfarandet och i synnerhet då tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas. När regleringen bedöms, finns det skäl att beakta 5 kap. 1 § 1 mom. i förundersökningslagen, enligt vilket förundersökningsmyndigheten genast ska underrätta åklagaren om ett ärende där den som är misstänkt för brott är en polisman, om inte ärendet handläggs i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. 

Utifrån de omständigheter som lagts fram ovan är det ändamålsenligt att bedöma hur tilltron till förundersökningens opartiskhet tryggas då en polisman är part i bötesförfarandet.  

4.1.1.1  De allmänna förutsättningarna för bötesförfarandet

I propositionen föreslås att man till regleringen kring lagens tillämpningsområde fogar ett krav på att ett strängare straff än böter enligt allmän straffpraxis inte är att vänta för ärendet.  

Syftet med denna precisering är att styra dem som tillämpar lagen och att förtydliga hurudana ärenden som ska handläggas i bötesförfarandet. Ett ytterligare syfte med bestämmelsen är att säkerställa att man i bötesförfarandet inte heller framöver handlägger gärningar som kräver en gränsdragning mellan ett bötesstraff och ett fängelsestraff.  

Om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas på nedan föreslagna sätt till gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är över sex månaders fängelse, är det viktigt att säkerställa att rättskipningen är enhetlig och att man i bötesförfarandet inte handlägger gärningar som inte hör till det, till exempel på grund av omständigheter i anknytning till påförandet av straffet. När tillämpningsområdet utvidgas ska man säkerställa att bedömningen av skillnaden mellan ett bötesstraff och ett fängelsestraff fortfarande hör till domstolarna. Genom bestämmelsen styrs således förundersökningsmyndigheternas verksamhet på så sätt att endast mål där brottet tydligt kan sonas med böter styrs till bötesförfarandet. En åklagare som genomgått juridisk utbildning har redan för närvarande en stark roll i straffprocessen i valet av straffslag, då han eller hon framför sin ståndpunkt om påföljden i sin stämningsansökan. Efter att tillämpningsområdet för bötesförfarandet har utvidgats ser åklagaren även framöver för egen del till att endast enkla och klara ärenden som lämpar sig för bötesförfarandet och som enligt rättspraxis kan sonas med bötesstraff styrs till förfarandet. Genom sin yrkesskicklighet ser åklagaren dessutom till att straffpraxis är enhetlig. 

Den föreslagna ändringen motsvarar i hög grad bestämmelsen om förutsättningarna för summarisk förundersökning i 3 kap. 14 § i förundersökningslagen. Således är det möjligt att iaktta samma principer i tillämpningen av dessa bestämmelser.  

Utbildningen av de myndigheter som tillämpar bötesförfarandelagen ska ökas i synnerhet innan de nya bestämmelserna träder i kraft och under de första åren då de tillämpas i syfte att säkerställa att ärenden som omfattar en gränsdragning mellan bötesstraff och fängelsestraff inte överförs till bötesförfarandet. Utbildningen är behövlig även för att säkerställa enhetlig straffpraxis. I enlighet med tidigare praxis ska man därtill i praktiken i verksamheten utarbeta tillämpningsanvisningar, utifrån vilka en enskild tjänsteman kan göra en tillförlitlig bedömning om ärendets lämplighet för bötesförfarandet. På det sätt som beskrivs nedan föreslås att samarbetet mellan förundersökningsmyndigheten och åklagaren ökas med en särskild bestämmelse om konsultering, vilket bidrar till att främja bedömningen om ett ärendes lämplighet för bötesförfarandet.  

4.1.1.2  De brottsrekvisit som lämpar sig för bötesförfarandet

I propositionen föreslås att tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas till brott för vilka ett det föreskrivna maximistraffet är två år.  

Målet med förslaget är att göra förfarandet smidigare, då fler brottmål än för närvarande kan handläggas i förfarandet.  

I fråga om till exempel stöld som styrs till den normala förundersökningsprocessen har i praktiken alla behövliga åtgärder, såsom förhör, vidtagits redan av den polispatrull som varit händelseplatsen, och förundersökningsprocessen i sig genererar inte någon tilläggsutredning eller ny bevisning i ärendet. I förundersökningen utarbetas ett elektroniskt förundersökningsprotokoll enligt formföreskrifterna om stöld, i vilket brottsutredaren ska upprätta bland annat pärm-, antecknings-, mellan- och personblad och göra behövliga anteckningar i referatdelen. Därefter sammanställer brottsutredaren ett elektroniskt förundersökningsprotokoll och överför det till undersökningsledarens mapp för att granskas och undertecknas. Efter underskriften överför undersökningsledaren förundersökningsprotokollet till en mapp i arkivet. Från arkivet sänds förundersökningsprotokollet till parterna, åklagarna och domstolen och det arkiveras enligt arkivlagen (831/1994). Åklagaren gör en ordinarie åtalsprövning i ärendet och avgör ärendet antingen med ett beslut om åtalseftergift eller genom att upprätta en stämningsansökan i ärendet överföra det till domstol, där ärendet framskrider i den sedvanliga straffprocessen. 

Däremot kan en polispatrull i bötesförfarandet sköta till exempel ett ovan beskrivet stöldfall på plats från början till slut genom ”en kontakt”, om ärendet inte är förknippat med något privaträttsligt anspråk. I polisbilen registrerar polispatrullen boten i det elektroniska systemet och förhöret av den misstänkte på bötesblanketten i en summarisk förundersökning enligt 3 kap. 14 § i förundersökningslagen (se även 11:2 i FUL) och delger därefter boten till den misstänkte. Därefter kräver ärendet inte ytterligare åtgärder av polisen. Boten ska ännu fastställas elektroniskt av åklagaren.  

Förfarandet enligt bötesförfarandelagen kräver mindre arbete av såväl polisen som åklagaren än en fullskalig förundersökning och åtalsprövning. Således påskyndar bötesförfarandet såväl förundersökningsmyndighetens som åklagarens arbete. Dessutom bör det observeras att ett ärende som handlagts och avgjorts i bötesförfarandet till en början inte överhuvudtaget överförs till domstolen, vilket har en stor konsekvens för domstolens resurser och ordnandet av dess verksamhet. 

Förslaget förbättrar även parternas rättsskydd i ett enskilt brottmål. Såväl den som misstänks för brott som målsäganden kan få ett klart och enkelt ärende behandlat snabbare än för närvarande och handläggningen förutsätter inte någon tidskrävande domstolsbehandling av parterna. Eftersom parterna fortfarande genom sitt samtycke kan hindra att förfarandet används, äventyras inte tillgodoseendet av rättsskyddet heller till denna del. 

Nedan bedöms mer ingående varför det är motiverat att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet uttryckligen till brott vars maximistraff är fängelse i två år. 

Förslaget om att utvidga tillämpningsområdet kan för det första granskas i fråga om sådana brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i ett år och sex månader (stöld, förskingring, bruksstöld av motordrivet fortskaffningsmedel, häleribrott, olagligt befattningstagande med infört gods och tullredovisningsbrott). Bland dessa brott förekommer i praktiken även enkla och klara fall vid sidan om de mest komplicerade fallen. I huvudsak döms bötesstraff ut för brotten och i rättspraxis kan man urskilja tydliga särdrag utifrån vilka fall som kan sonas med böter kan identifieras. Med tanke på det rättsobjekt som ska skyddas är brotten inte förknippade med något starkt utrednings- eller offentlighetsintresse. I brott som hänför sig till egendom kan målsäganden ofta ha ett ersättningsanspråk, men målsägandens ställning i bötesförfarandet är tryggat genom samtyckeskonstruktionen och genom att ostridiga ersättningar framöver kan handläggas i bötesförfarandet. Prövningen av ett samtycke kan i fall av egendomsbrott i allmänhet ske snabbt och i fråga om egendom har medborgarna i varje fall en omfattande disponeringsfrihet i samhället. I till exempel fall med stölder har det dessutom varit möjligt att få tillbaka egendom direkt i säljskick.  

För det andra kan förslaget granskas i fråga om sådana brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i ett år. I regel gäller samma aspekter som ovan för dessa. Användningsgraden för bötesstraff är avsevärt stor och en stor del av brotten handläggs i skriftligt förfarande, vilket innebär att den misstänkte medgett gärningen. Det finns inte principiella hinder som gäller målsägandens ställning eller de rättsobjekt som ska skyddas, med undantag för lockande av barn i sexuella syften, som i egenskap av ett sexualbrott som hänför sig till barn ska hållas kvar inom domstolarnas exklusiva behörighet. Alla sådana brott som hör till den aktuella gruppen, för vilka flera än enskilda domar ges årligen, omfattar enkla och klara typfall, för vilka det är möjligt att utarbeta de behövliga anvisningarna för de myndigheter som arbetar i bötesförfarandet. Sådana brott är till exempel brott mot besöksförbud, brott mot inreseförbud, överlämnande av fortskaffningsmedel till berusad, skadegörelse, innehav av farligt föremål, vars maximistraff ändrades från och med den 1 januari 2026 till två års fängelse, samt läkemedelsbrott.  

Å andra sidan omfattar denna grupp en stor mängd sällsynta brott. Bland annat oetablerad påföljdspraxis och den knappa informationen om bedömningen av förenligheten med brottsrekvisiten leder till att de nämnda brotten i praktiken ofta inte omfattar klara och enkla fall (till exempel försäkringsbedrägeri, sekretessbrott, avkodningssystemsbrott). Å andra sidan föreligger inte något principiellt hinder som följer av dessa brotts art eller någon annan orsak för att brotten formellt kan omfattas av tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Även bötesförfarandets nuvarande tillämpningsområde omfattar ett stort antal sällsynta brott (till exempel orsakande av risk för spridning av en djursjukdom och straffbart innehav av radioaktivt ämne) och de nu aktuella brotten avviker inte på väsentligt sätt från dessa fall.  

För det tredje kan förslaget granskas i fråga om sådana brott för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i två år. Denna grupp omfattar ett större antal brottsrubriceringar än de två tidigare grupperna. För vissa brottsrubriceringar utdöms i regel ett bötesstraff och ett stort antal av dessa avgörs i huvudsak i skriftligt förfarande, varvid den misstänkte medgett gärningen och påförandet av straffet baserar sig på schablonmässiga tabeller. Ett exempel på detta är grovt äventyrande av trafiksäkerheten, för vilket antalet personer som dömdes till böter i domstol enligt Statistikcentralens uppgifter år 2023 uppgick till 2 613 och antalet personer som dömdes i rätten uppgick till sammanlagt 3 261. Å andra sidan omfattar gruppen med ett maximistraff på två år även brottsrubriceringar för vilka man i regel dömer ut ett fängelsestraff, såsom grovt rattfylleri (år 2023 uppgick antalet personer som dömts till böter i domstol till 96 och antalet personer som dömts i rätten till sammanlagt 5 182). Denna grupp omfattar dessutom brottsrubriceringar för vilka man på grund av målsägandens ställning, det rättsobjekt som ska skyddas, ett starkt utredningsintresse och omständigheter som hänför sig till handläggningens offentlighet ska förhålla sig reserverat till överföring till bötesförfarandet, såsom brott mot liv och hälsa, sexualbrott, krigsbrott och brott mot mänskligheten och brott mot utövningen av den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Gruppen omfattar därtill flera mer sällsynta brott, där straffet inte påförs utifrån någon schablonmässig tabell och för vilka det inte finns någon etablerad påföljdspraxis. På grund av den knappa informationen om bedömningen av förenligheten med brottsrekvisiten innehåller de nämnda brotten ofta inte klara och enkla fall, såsom resa i syfte att begå ett terroristbrott och lämnande av oriktiga uppgifter om en exportvaras ursprung.  

Så som konstaterats i avsnittet om förslagets grundlagsenlighet, är det möjligt att inkludera även sällsynta brott i tillämpningsområdet för bötesförfarandet, så länge som det inte handlar om ett principiellt hinder som anknyter till ett rättsobjekt som ska skyddas genom en straffbestämmelse och det enskilda brottmålet i övrigt lämpar sig för bötesförfarandet på grund av att det är enkelt och klart. I samband med att bötesförfarandet förnyas är målen att förenkla förfarandet, göra straffprocessen smidigare och ge domstolarna möjlighet att fokusera på ärenden där det på grund av synpunkter som gäller rättsskyddet, enhetligheten i rättspraxis och utvecklingen av tolkningspraxis finns ett verkligt behov av att ärendet behandlas uttryckligen i domstol. Då förutsättningen för bötesförfarandet fortfarande är ett krav på att ärendet ska vara enkelt och klart och då det dessutom föreslås att man fogar ett krav på att ett strängare straff än böter inte är att vänta i enlighet med allmän straffpraxis, talar ovan nämnda mål för att tillämpningsområdet utvidgas i maximalt omfattande grad till enkla och klara gärningar som kan sonas med böter.  

Även gruppen med brott med ett maximistraff på två år omfattar brott för vilka bötesdomar i regel döms ut och de omfattar enkla och klara typfall, för vilka det är möjligt att sammanställa de anvisningar som behövs för de myndigheter som arbetar i bötesförfarandet. Med undantag för vissa brottsrubriceringar handlar det inte om något principiellt hinder som följer av dessa brotts art eller någon annan orsak för att brotten formellt ska omfattas av tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Så som konstaterats ovan, omfattar det nuvarande tillämpningsområdet för bötesförfarandet ett stort antal sällsynta brott, och de nu aktuella brotten avviker inte väsentligt från dessa brott. Sett till det ovan angivna, även om gruppen med ett maximistraff på två år omfattar gärningar som är mer sällsynta och som lämnar utrymme för tolkning, är det med beaktande av målen för reformen av bötesförfarandet motiverat att utvidga tillämpningsområdet till att gälla även sådana enkla och klara gärningar som i typfallet behandlas med ett bötesstraff och för vilka det föreskrivna maximistraffet är fängelse i två år.  

Utifrån det som angetts ovan är det motiverat att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet till brott för vilka det är möjligt att döma ut ett fängelsestraff på fängelse i högst två år. Förslaget avgränsas dock så att man utanför tillämpningsområdet, på grund av det rättsobjekt som ska skyddas och brottets art, lämnar bort brott mot liv, hälsa och friheten, sexualbrott, terroristbrott, krigsbrott och brott mot mänskligheten. Dessa typer av brott ska även på grund av målsägandens ställning och delvis på det offentliga intresse som anknyter till de rättsobjekt som ska skyddas anses vara olämpliga för bötesförfarandet. Från tillämpningsområdet avgränsas även deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen, eftersom det handlar om ett deltagandebrott som främjar yrkesmässig och organiserad brottslighet. På grund av brottens art, de rättsobjekt som ska skyddas och det offentlighetsintresse som anknyter till ärendet lämpar sig inte gärningar enligt brottsrekvisitet för att behandlas i bötesförfarandet. Utanför tillämpningsområdet avgränsas utöver ovan nämnda brott dessutom brott som hänför sig till utövning av den lagstiftande, verkställande och dömande makten, eftersom de med beaktande av ärendets art, ärendets samhälleliga betydelse, det kraftiga utredningsintresset och offentlighetsintresset i ärendet inte kan anses höra till handläggning i bötesförfarandet. Syftet är dock inte att reducera tillämpningsområdet för bötesförfarandet jämfört med det nuvarande, varför ovan föreslagna avgränsningar gäller endast det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet, det vill säga gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i över sex månader, men högst två år. I bötesförfarandet är det fortfarande möjligt att tillämpa författningarna i landskapet Åland, vilka innehåller straffskalor som omfattas av tillämpningsområdet. 

Vid beredningen har man separat bedömt lämpligheten för misshandel enligt 21 kap. i strafflagen för bötesförfarandet, eftersom en beaktansvärd del av de misshandelsfall som leder till bötesstraff lämpar sig för bötesförfarandet i fråga om enkelhet och klarhet. Enligt uppgifterna från Statistikcentralen uppgick de personer som dömdes till böter för misshandel eller lindrig misshandel i domstol till sammanlagt 3 361 år 2023. Antalet fall av lindrig misshandel kan dock inte urskiljas i statistiken. Genom att överföra enkla och klara fall av misshandel till bötesförfarandet kan någon form av smidighetsfördel uppnås. Det kan anses att utgångspunkten är att i synnerhet ärenden som ska handläggas i skriftligt förfarande kan överföras till bötesförfarandet. Utifrån Domstolsverkets uppgifter har endast sex procent av de lindriga fallen av misshandel och fallen av misshandel i grundform avgjorts i skriftligt förfarande i tingsrätterna under åren 2021–2023 (RP 130/2024 rd, s. 35). Således är det antal ärenden som eventuellt överförs till bötesförfarandet dock högst 200 ärenden.  

Inkludering av misshandel i det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet skulle vara ett undantag till ovan föreslagna avgränsningar av bötesförfarandet. Det står klart att vissa typer av misshandel i varje fall ska avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet, såsom misshandelsfall av grundformen i en nära relation, eftersom de på grund av sin art och gärningens allvar inte överhuvudtaget lämpar sig för att handläggas i bötesförfarandet. En regleringslösning där en viss rubricering fogas till tillämpningsområdet för bötesförfarandet, men från vilken vissa arter av gärningar på samma gång avgränsas, gör bötesförfarandet otydligare. Med beaktande av ovan nämnda omständigheter som helhet, kan det inte anses vara motiverat att inkludera misshandel i grundformen i det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet. 

Strafflagens 16 kap. innehåller bestämmelser om brott mot myndigheter. Detta kapitel innehåller sådana brottsrekvisit som på grund av brottets art och det offentliga intresset i anknytning till ärendet ska avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet (till exempel givande av muta, givande av muta åt riksdagsledamot och olaga befriande av fånge). Brott mot besöksförbud enligt 9 a § i strafflagen, överträdelse av myndighetsförbud som gäller egendom enligt 10 § och brott mot näringsförbud enligt 11 § är inte av sådan art att de kategoriskt ska avgränsas utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. I dessa brottsrekvisit är det möjligt att identifiera ett typfall, som vanligen är klart och enkelt och som kan sonas med böter. Vid brott mot besöksförbud kan det till och med ligga i målsägandens intresse att ärendet handläggs i skyndsam ordning i bötesförfarandet, om han eller hon så önskar. När ett ärende handläggs och avgörs i bötesförfarandet, får den brottsmisstänkte snabbt efter gärningen ett straff för att ha förfarit i strid med förbudet, vilket kan främja efterlevnaden av ett besöksförbud. Om förfarandet är upprepat eller fortgående (nästan varje dag eller varje vecka) eller i övrigt inte kan sonas med böter, ska ärendet inte handläggas i bötesförfarandet. Om ett brott mot besöksförbud är förenat med påtryckningar mot målsäganden, bör myndigheten särskilt överväga om ärendet lämpar sig för att handläggas i bötesförfarandet. Om besöksförbud har meddelats med anledning av våldsbrott och brottet mot förbudet är förenat med hot, kan fängelsestraff komma i fråga, och ärendet ska då inte handläggas i ett bötesförfarande. Även andra ovan nämnda gärningar hänför sig till sådan myndighetsverksamhet att avgränsning av dessa utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet inte är motiverat med beaktande av de rättsobjekt som ska skyddas. Således är det dock ändamålsenligt att inkludera dessa gärningar i tillämpningsområdet för bötesförfarandet. När det är fråga om gärningar som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet och när förfarandet är upprepat övervägs fängelsestraff i brottmål även i nuläget redan innan ärendet skulle överföras till domstolsprocess med anledning av att förfarandet anses vara upprepat i enlighet med 1 a § 2 mom. i bötesförfarandelagen. Detta innebär att till exempel brott som begås av personer som upprepade gånger bryter mot besöksförbud i regel inte lämpar sig för bötesförfarandet. 

I fråga om de gärningar som ska begränsas utanför tillämpningsområdet, framfördes flera anmärkningar under remissförfarandet. Lämpligheten för brott mot besöksförbud och näringsförbud har bedömts ovan och vid den fortsatta beredningen ansåg man att det inte är befogat att inskränka tillämpningsområdet i fråga om dessa gärningar. Skyddsobjektet i brottsrekvisiten enligt 17 kap. i strafflagen är den allmänna ordningen och vid den fortsatta beredningen har man inte ansett att det är befogat att avgränsa brottsrekvisiten enligt detta kapitel utanför tillämpningsområdet, med undantag för deltagande i en organiserad kriminell sammanslutnings verksamhet enligt 17 kap. 1 a § i strafflagen, vilket är ett ärende som bedömts ovan. Ett mutbrott enligt 30 kap. i strafflagen handlar inte om verksamhet av personer som arbetar med offentliga uppgifter, utan om brott som begås i näringsverksamheten. Således omfattar gärningarna enligt detta kapitel inte något offentlighetsintresse som motsvarar de mutbrott som föreskrivits i 16 kap. i strafflagen. Likaså är offentlighetsintresset i fråga om miljöbrott enligt 48 kap. i strafflagen annorlunda än för mutbrott enligt 16 kap. i strafflagen, vilka föreslås att avgränsas utanför tillämpningsområdet. Således är det inte befogat att avgränsa brotten enligt 30 och 48 kap. i strafflagen utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Stöld-, bedrägeri-, betalningsmedels- och penningtvättsbrott finns å sin sida i kärnområdet för utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet, om de övriga förutsättningarna är uppfyllda. Således har man vid den fortsatta beredningen inte ansett att det med tanke på smidigheten är befogat att avgränsa dessa brott utanför tillämpningsområdet. 

Vid beredningen har man bedömt hur stort antal ärenden som i verkligheten kan överföras till bötesförfarandet på grund av de föreslagna ändringarna. Det kan anses att en riktgivande uppskattning är att om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas till fängelse i två år, är det möjligt att omkring 3 000 brottmål överförs från den fullskaliga straffprocessen till bötesförfarandet. Uppskattningen är förknippad med osäkerhet. I varje fall genomför lösningen det mål som möjliggör att domstolarna kan fokusera på sina kärnuppgifter. 

Nedan följer en granskning av förhållandet mellan den föreslagna ändringen och grundlagen. Utifrån granskningen kan förslagen även anses vara grundlagsenliga. 

Som ett andra alternativ har man under beredningen bedömt ett alternativ för att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet där endast gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i ett år och sex månader inkluderas i det utvidgade tillämpningsområdet. I vissa fall som omfattas av gruppen med ett maximistraff på två år kan fängelsestraff vara huvudregeln (till exempel grovt rattfylleri), eller också kan det utifrån rättspraxis vara svårt att bilda sådana kriterier utifrån vilka det kan anses att en del av fallen tydligt kan sonas med böter (till exempel bokföringsbrott). Dessutom visar praxis att många av de ovan nämnda brotten och därtill till exempel olaga hot, miljöbrott och gäldenärsbrott sällan är klara och enkla såväl bevisningsmässigt som juridiskt. En annan sak som tyder på detta är att endast under en femtedel av brotten med ett maximistraff på två år, med undantag för grovt rattfylleri och grovt äventyrande av trafiksäkerheten, handläggs i skriftligt förfarande i tingsrätterna. Detta alternativ genomför dock i viss mån målet om att göra straffprocessen smidigare, vilket fastställts som ett mål för den övergripande reformen av bötesförfarandet. 

Ovan har man bedömt motiveringarna till varför gärningar med ett maximistraff på två år lämpar sig för tillämpningsområdet för bötesförfarandet. På grund av de nämnda omständigheterna är det inte möjligt att lägga fram orsaker som visar att det är ändamålsenligt att avgränsa tillämpningsområdet till gärningar vars maximistraff är endast ett år och sex månader. 

I bötesförfarandet är det möjligt att handlägga endast ett klart och enkelt ärende, för vilket det utifrån allmän straffpraxis är möjligt att döma ut endast ett bötesstraff. Dessutom förutsätter förfarandet ett samtycke av parterna. Vissa brottsrekvisit avgränsas även utifrån bötesförfarandet. Regleringshelheten tryggar således parternas rättsskydd lika väl i gärningar med ett maximistraff på två år som gärningar med ett straff på ett år och sex månader. 

Detta alternativ genomför inte heller på bästa möjliga sätt målen i anknytning till smidiggörande av straffprocessen. I detta fall ska domstolarna fortfarande handlägga flera brottsrekvisit som i typfallet leder till böter.  

Utifrån det ovan konstaterade kan det inte anses vara motiverat att utvidga det sakliga tillämpningsområdet för bötesförfarandet endast till brott för vilka högst fängelse i ett år och sex månader föreskrivits som straff. 

Som ett tredje alternativ har man under beredningen bedömt ett alternativ för att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet där endast gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i ett år och sex månader inkluderas i tillämpningsområdet. Därtill skulle vissa gärningar för vilka det strängaste straffet är fängelse i två år fogas till tillämpningsområdet.  

Även om det inte anses vara befogat att utvidga tillämpningsområdet för bötesförfarandet till alla gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är fängelse i två år, kan en del av de brott som bestraffas med ett maximistraff på två år dock anses vara lämpliga för det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Det skulle vara möjligt att foga dessa brott till tillämpningsområdet för förfarandet genom att nämna dessa separat i bestämmelsen om tillämpningsområdet. Man kan anse att sådana brott utgörs av grovt äventyrande av trafiksäkerheten, fylleri i sjötrafik, förfalskning, bedrägeri, betalningsmedelsbedrägeri, skjutvapenbrott, brott mot bestämmelserna om farliga ämnen, innehav av farligt föremål, för vilket maximistraffet från och med den 1 januari 2026 är fängelse i två år, dopningsbrott, smuggleri, narkotikabrott, förberedelse till narkotikabrott och främjande av narkotikabrott.  

I typfallet handlar det om brott där klara och enkla typfall i hög grad förekommer i praktiken och bland vilka sådana fall som kan sonas med böter enkelt kan identifieras. Inte heller det rättsobjekt som ska skyddas eller brottets art innebär något exceptionellt kraftigt utrednings- eller offentlighetsintresse. Med tanke på en eventuell målsägande är dessa brott inte förknippade med sådana problem som rättsskyddsgarantierna för bötesförfarandet inte räcker för att förebygga, i synnerhet förutsättningen om ett samtycke av målsäganden och handläggning av ersättningsanspråk i bötesförfarandet.  

Med beaktande av målen om att göra straffprocessen smidigare kan den alternativa regleringslösningen dock inte anses vara värd att understödja. De kriterier som gäller arten för ett ärende som lämpar sig för bötesförfarandet avgränsar de ärenden som inkommer till förfarandet och med ett snävare tillämpningsområde är det möjligt att enkla och klara ärenden, för vilka böter döms ut i enlighet med allmän straffpraxis, lämnar utanför bötesförfarandet.  

Detta alternativ skulle dessutom vara problematiskt därför att det är svårt att utarbeta en lista över de brott som lämpar sig för bötesförfarandet och då förteckningen utarbetas är det inte möjligt att beakta förändringar i samhället och kriminaliseringen, varför det är lätt hänt att gärningar för vilka förfarandet kan lämpa sig saknas i förteckningen. Med tanke på en tydlig och enkel reglering är ett kategoriskt utvidgande av tillämpningsområdet ett bättre alternativ. Med beaktande av de planerade avgränsningarna av tillämpningsområdet för bötesförfarandet föreligger inte något sådant principiellt hinder som anknyter till det rättsobjekt som ska skyddas genom straffbestämmelser vilka gör att ett kategoriskt utvidgande kan anses vara godtagbart. Således uppnår inte heller denna alternativa lösning de mål som ställts upp för reformen av bötesförfarandet. 

4.1.3.1  De ärenden som omfattas av polisens beslutanderätt

I propositionen föreslås för det första att polisens beslutanderätt utvidgas i bötesförfarandet på så sätt att polisen kan utfärda ett bötesföreläggande för alla brottsrekvisit för vilka åklagaren med stöd av den gällande lagstiftningen fastställer ett bötesyrkande genom att utfärda ett strafföreläggande. I propositionen föreslås således att polisens beslutanderätt omfattar alla gärningar för vilka det föreskrivna maximistraffet är böter eller högst sex månaders fängelse. Så som beskrivits nedan gäller förslaget för polisen och därtill även för tullmän, gränsbevakningsmän och jakt- och fiskeövervakare.  

Förslaget innebär att polisen genom en kontakt kan avgöra ett större antal klara och enkla brottmål. Utvidgandet av polisens beslutanderätt främjar även tydligheten i bestämmelserna om förfarandet. När polisens befogenheter utvidgas blir det möjligt att i åklagarens verksamhet och straffprocessen i domstolarna fokusera på brottmål som omfattar mer krävande juridiska problem och bevisvärdering. Dessutom väljs sättet att handlägga brottmål och processens form enligt ärendets kravnivå och art. Således främjar ändringen smidigheten i processen och den förbättrar medborgarnas rättsskydd, då ärendena kan avgöras snabbare och effektivare.  

År 2024 handlade åklagarna sammanlagt omkring 33 500 ärenden i bötesförfarandet och de utfärdade sammanlagt knappt 32 000 strafförelägganden. Utifrån förslaget övergår ett stort antal sådana gärningar som åklagaren för närvarande fastställer utifrån schablonmässiga tabeller till polisens beslutanderätt. Dessa är inte förknippade med särskilda element som ger utrymme för tolkning och de utgörs av till exempel äventyrande av trafiksäkerheten, förande av fortskaffningsmedel utan behörighet, rattfylleri, trafikförseelse, straffbart bruk av narkotika, motstånd mot person som upprätthåller ordningen, utlänningsförseelse, uteblivande från uppbåd och innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan, för vilket straffskalan ändrades den 1 januari 2026. Om man räknar endast de ärenden som nämns ovan uppgick de brottmål som fastställdes genom ett strafföreläggande till omkring 25 000 år 2024. Med tanke på processekonomin och smidiggörandet av straffprocessen är det ändamålsenligt att en stor del av de klara och ostridiga brottmålen behandlas i en maximalt lätt process, det vill säga genom ett bötesföreläggande av polisen.  

Å andra sidan förutsätter ändringen att särskild uppmärksamhet riktas på den misstänktes rättsskydd, eftersom en bot oftare än för närvarande utfärdas av en polis eller en annan tjänsteman, som inte genomgått juridisk utbildning. Även rättskipningens enhetlighet ska säkerställas. 

Med tanke på rättsskyddet innebär förslaget att även ett stort antal rubriceringar som kvantitativt sett avgörs i relativt liten grad och för vilka det inte finns någon schablonmässig eller etablerad straffpraxis överförs till polisens beslutanderätt. Som exempel på sådana gärningar som endast omfattar ett hot om böter och som avgörs i relativt liten grad eller som är förknippade med tolkning kan man nämna spridande av information som kränker privatlivet (SL 24:8), ärekränkning (SL 24:9), resetjänstförseelse (SL 30:3 b), häleriförseelse (SL 32:5), sekretessförseelse (SL 38:2) och kränkning av arbetstagarrepresentants rättigheter (SL 47:4). Som exempel på gärningar för vilka maximistraffet är fängelse i sex månader, för vilka det inte finns etablerad straffpraxis och som nödvändigtvis inte är enkla kan man nämna oaktsam osann utsaga (SL 15:4), underlåtenhet att anmäla grovt brott (SL 15:10) och lotteribrott (SL 17:16 b).  

Lagutskottet (LaUB 9/2010 rd) har dessutom yttrat att polisens befogenheter inte får omfatta gärningar, som innehåller element som lämnar klart mer utrymme för tolkning än trafikförseelser och snatterier, och att rättssäkerheten kan kräva att ju strängare straff desto större orsak att inte låta ärendet stanna vid en polismans prövning utan att det i sista hand är en åklagare som genomgått juridisk utbildning som fattar det avgörande beslutet.  

Alla brottsrekvisit som omfattas av det föreslagna tillämpningsområdet motsvarar således inte de kriterier som lagts fram i lagutskottets tidigare utlåtande. I bedömningen ska man dock beakta erfarenheterna av tillämpningspraxis för lagen, eftersom den nuvarande bötesförfarandelagen nu har tillämpats i så gott som tio år. Under lagens giltighetstid har utbildningen av polismän och polisens interna anvisningar utvecklats och i den interna övervakningen har man inte observerat stora avvikelser från de riktgivande strafftabellerna. I praktiken har åklagaren i omkring 98 procent alla bötesyrkanden som framställts av polisen fastställt strafföreläggandet i oförändrad form eller genom att endast ändra omständigheter som gäller penningbeloppet av en dagsbot i enlighet med det bötesyrkande som framförts av polisen. Det kan konstateras att utvidgandet av polisens beslutanderätt i praktiken inte orsakar avsevärda problem för rättsskyddet.  

I bedömningen av rättsskyddet ska man även beakta att parterna i bötesförfarandet fortfarande har rätt att söka ändring och att myndigheterna har rätt till självrättelse till den misstänktes fördel. Det föreslås att rätten att söka ändring för målsäganden utvidgas på det sätt som beskrivs nedan. Även om det enligt den gällande lagstiftningen är möjligt att anse att de gärningar som inkommer för att fastställas av åklagaren är förknippade med mer omständigheter som lämnar utrymme för tolkning än de gärningar som för närvarande omfattas av polisens befogenheter, kan det konstateras att det föreställda utrymmet för tolkning eller den föreställda oklarheten dock inte finns i största delen av de fall som handläggs i bötesförfarandet.  

Det bör även observeras att kraven på att ärendet ska vara klart och enkelt i praktiken styr brottmål som lämnar utrymme för tolkning till straffprocessen och sådana ärenden blir inte i desto större grad kvar för att avgöras av polisen eller en åklagare. I polisens beslutanderätt återstår således endast ärenden som är klara och enkla i sina ärendegrupper och som lämpar sig väl för att avgöras av polisen. Även framöver styrs de mer krävande ärendena i varje fall till straffprocessen. Fortfarande avgränsas polisens beslutanderätt genom maximiantalet för de dagsböter som utfärdas, vilket är 60 dagsböter. 

Nedan följer en granskning av förhållandet mellan den föreslagna ändringen och grundlagen. Utifrån granskningen kan förslaget även anses vara grundlagsenligt. 

Utifrån det ovan konstaterade är det motiverat att utvidga polisens beslutanderätt för att göra straffprocessen smidigare. På ovan beskrivna sätt kan den misstänktes rättsskydd ombesörjas även i och med ändringen.  

Vid beredningen har man som ett annat alternativ för att utvidga polisens beslutanderätt bedömt att trafikrelaterade förseelser i den breda meningen enligt lagutskottets betänkande LaUB 9/2010 rd överförs till polisen. Dessa gärningar kan anses omfatta allvarligare fall av äventyrande av trafiksäkerheten, förande av fortskaffningsmedel utan behörighet, rattfyllerier och trafikförseelser, vilka alla avgörs i ett stort antal och i vilka påförandet av straffet baserar sig på etablerade och schablonmässiga tabeller. I dessa gärningar upprepas gärningssättet och gärningarna är således i regel inte förknippade med särskilda omständigheter som lämnar utrymme för tolkning, varför det inte är möjligt att låta tillsynsmyndigheten avgöra dessa. Det handlar om relativt enkla gärningar. Till ovan nämnda lista kan man även lägga till straffbart bruk av narkotika, utlänningsförseelse, uteblivande från uppbåd och motstånd mot person som upprätthåller ordning, vilka alla avgörs till ett stort antal och vilka på grund av gärningens natur i regel och i typfallet inte är förknippade med utrymme för tolkning. Till denna del begränsas polisens befogenheter fortfarande av det allmänna kravet i bötesförfarandet på att ärendet ska vara klart och enkelt, vilket i varje fall överför de mer krävande ärendena till straffprocessen. Dessutom föreslås på ovan beskrivna sätt att man till de kriterier som begränsar arten av ett ärende som lämpar sig för bötesförfarandet fogar att ett strängare straff än böter inte är att vänta enligt allmän straffpraxis. 

Av de ärenden som inkom som bötesyrkanden fastställde åklagare genom ett strafföreläggande år 2024 kvantitativt sett mest fall av äventyrande av trafiksäkerheten, förande av fortskaffningsmedel utan behörighet, rattfylleribrott och trafikförseelser. Av de andra brotten än trafikbrott avgjordes genom ett strafföreläggande i stora mängder straffbart bruk av narkotika, innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan, vars maximistraff ändrades den 1 januari 2026 till fängelse i ett år, utlänningsförseelse, uteblivande från uppbåd och motstånd mot person som upprätthåller ordningen. De ärenden som åklagarna fastställde år 2024 uppgick till omkring 25 000.  

Detta alternativ är således problemfritt med tanke på de kriterier som lagutskottet lagt fram i sitt utlåtande. Det är motiverat att överföra åtminstone alla ovan nämnda schablonmässiga rubriceringar som inte innehåller element som lämnar utrymme för tolkning till polisens befogenhet. Alla ovan nämnda rubriceringar uppfyller de krav som i riksdagsbehandlingen fastställts för ärenden som omfattas av polisens befogenheter och med beaktande av deras antal kan verkliga processfördelar uppnås genom att överföra befogenheterna till polisen. Detta alternativ avgränsar dock de gärningar som innehåller element med större utrymme för tolkning vilka nämns i lagutskottets tidigare betänkande, såsom lindrigt bedrägeri och lindrig misshandel, från polisens befogenheter. Det finns dock skäl att utgångspunkten är att åklagaren och domstolen avgör endast sådana ärenden som är förknippade med genuin juridisk prövning. Det granskade alternativet genomför inte detta alternativ. 

Med alternativet uppnås i sig i smidighetsfördelar, även om de är mindre än med den föreslagna lösningen. Eftersom tillämpningsområdet för bötesförfarandet dock redan för närvarande omfattar även ett stort antal andra brott, varav omkring 7 000 som behandlas i bötesförfarandet och i vilka polisen med 98 procents framgång framställer ett bötesyrkande till åklagaren, är det utifrån statistiken inte motiverat att avgränsa polisens befogenheter att gälla endast de kvantitativt större ovan nämnda gärningarna. År 2024 fastställde åklagaren utifrån ett bötesyrkande av polisen ett strafföreläggande i till exempel så gott som 400 fall av lindrigt smuggleri, omkring 250 fall av lindrig skadegörelse och i knappt 120 fall av lindrigt smuggleri, vilka alla i typfallet är väldigt enkla, schablonmässiga och inte lämnar utrymme för tolkning. Även för dessa gärningar påförs ett straff utifrån de etablerade de tabellerna. Med hänsyn till målen med reformen av bötesförfarandet är det inte ändamålsenligt att avgränsa dessa gärningar utanför polisens befogenheter, utan det är motiverat att utvidga polisens befogenheter kategoriskt till att gälla alla gärningar för vilka de föreskrivna strängaste straffet är sex månaders fängelse. Det föreligger inte något sådant principiellt hinder som anknyter till det rättsobjekt som ska skyddas genom en straffbestämmelse vilka gör att ett kategoriskt utvidgande inte kan anses vara godtagbart.  

Dessutom då man punktmässigt överför endast vissa gärningar till polisens befogenheter, är det inte möjligt att tillräckligt beakta ändringar i lagstiftningen och förändringar i samhället eller att någon ny kriminalisering blir tillämplig för polisens befogenheter.  

På det sätt som anges nedan omfattar polisens beslutanderätt framöver även att handlägga och avgöra privaträttsliga anspråk. Vid beredningen ansågs det med tanke på processekonomin inte vara ändamålsenligt att polisen inte har befogenheter att avgöra klara, småskaliga och ostridiga ersättningsärenden, som till stor del gäller snatteribrott som redan omfattas av polisens nuvarande befogenheter. Om polisen inte har befogenheter att handlägga och avgöra bland annat enkla ersättningsärenden som gäller snatteriärenden, utan om ärendet måste överföras till åklagaren på grund av handläggningen av ersättningsärendet, uppnås inte heller de önskade smidighetsfördelarna genom förslaget. I så fall belastar man snarare ytterligare Åklagarmyndigheten, som redan för närvarande befinner sig under stor arbetspress. Således har man inte ansett det vara befogat med ett lösningsalternativ, där handläggningen av ett privaträttsligt anspråk omfattas av åklagarens befogenheter. 

4.1.3.2  Polisens beslutanderätt och antalet dagsböter

I propositionen föreslås även att polisens beslutanderätt i fråga om antalet dagsböter höjs från nuvarande 20 dagsböter till 60 dagsböter. Dagsbotens penningbelopp skulle fortfarande inte ha någon konsekvens för användningen av bötesföreläggandet och den nämnda avgränsningen skulle vara brottsspecifik. För närvarande har polisen med stöd av 3 § 2 mom. i bötesförfarandelagen möjlighet att utfärda ett bötesföreläggande på högst 20 dagsböter. Då man under de senaste åren genom ett bötesföreläggande utfärdat ett bötesstraff på i snitt 13 dagsböter, omfattar polisens befogenheter, i enlighet med det ursprungliga målet, för närvarande endast relativt små gärningar för vilka det varit möjligt att tillgodose rättsskyddet och enhetligheten i rättskipningen genom måttlig intern handledning.  

Ett av målen med reformen av bötesförfarandet är att främja att man i straffprocessen kan fokusera på brottmål som är mer krävande och som omfattar juridiska problem och bevisvärdering. Detta mål främjas av att polisens beslutanderätt utvidgas även i fråga om antalet dagsböter. Det är ändamålsenligt att höja det antal dagsböter som omfattas av polisens befogenheter, eftersom fördelen av utvidgandet av de gärningar som hör till polisens befogenheter i annat fall blir väldigt liten. I flera typiska brott utfärdas utifrån etablerad straffpraxis strängare straff än 20 dagsböter.  

Enligt grundlagsutskottets utlåtande GrUU 1/1982 rd (s. 4 och 5) är det viktigt med tanke på rättsskyddet att man genom ett beslut av någon annan än en domare eller domstol inte påför andra än påföljder än påföljder med förmögenhetsvärde, vars penningmässiga värde ska fastställas så att det är rimligt att betala dessa för alla, oberoende av betalningsförmågan. De påföljder som blir aktuella i sådana fall får inte heller direkt eller indirekt orsaka eller leda till att den personliga friheten berövas. Ordningsböter och andra liknande påföljdssystem där påförandet av påföljden i regel inte överhuvudtaget fastställs i domstol, kräver i fråga om enhetlighet att påföljderna är av fast belopp och att de förseelsetyper som blir aktuella är entydiga och kan konstateras på ostridigt sätt. 

Enligt lagutskottets betänkande LaUB 9/2010 rd krävde rättssäkerheten att ju strängare straff desto större orsak att inte låta ärendet stanna vid en polismans prövning utan att det i sista hand är åklagaren som fattar det avgörande beslutet. Relativt små förseelser ska handläggas i förfarandet. Enligt lagutskottet var tillämpningsområdet för bötesföreläggandet även väl avpassat också då det gäller antalet dagsböter. 

Utifrån ovan nämnda ståndpunkter av utskotten finns det skäl att granska om polisens beslutanderätt kan utvidgas till straff som är strängare än det nuvarande antalet dagsböter.  

Förslaget kan anses vara motiverat för det första därför att straffprocessaktörerna har tillgång till flera handböcker som är avsedda för internt bruk då de utfärdar straff. År 2023 publicerades även Rangaistuskäytännön käsikirja (Kemppinen et al.). Utifrån ovan nämnda handböcker har äventyrande av trafiksäkerheten, förande av fortskaffningsmedel utan behörighet, straffbart bruk av narkotika och rattfylleri statistikförts och tabellerats väldigt noggrant. Innehav av föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan, vars straffskala höjdes den 1 januari 2026, utlänningsförseelse, uteblivande från uppbåd och motstånd mot person som upprätthåller ordningen omfattas dessutom av etablerad rättspraxis i fråga om utfärdande av straffet. Polisen har därtill tillgång till en handbok med detaljerade föreskrifter om utfärdande av straff för trafikförseelser. Således kan man konstatera att i de viktigaste ärendegrupperna baserar sig straffmätningen på ett väldigt schablonmässigt förfarande, och utvidgande av polisens beslutanderätt är inte problematiskt i detta förhållande.  

För det andra döms utifrån ovan nämnda material vanligen ett bötesstraff på högst 30 dagsböter för äventyrande av trafiksäkerheten enligt den hastighetsbegränsningen som gäller vid var tid i området. Det normala straffområdet för förande av fortskaffningsmedel utan behörighet är 20–40 dagsböter. Straffskalan för rattfylleri i grundformen kan stiga till 70 dagsböter. För straffbart bruk av narkotika utdöms vanligen ett bötesstraff på högst 30 dagsböter beroende på narkotikamängden. För innehav av ett föremål eller ämne som lämpar sig för att skada någon annan utdöms vanligen ett bötesstraff på omkring 30 dagsböter och för motstånd av person som upprätthåller ordningen utdöms ett bötesstraff på högst 40 dagsböter. Inte heller för utlänningsförseelse eller uteblivande från uppbåd utdöms i typfallet något bötesstraff på över 40 dagsböter.  

Om det högsta antalet dagsböter i ett bötesföreläggande som utfärdas av polisen höjs till 60 dagsböter, är det framöver möjligt att med ett bötesföreläggande behandla en stor del av trafikbrotten och en stor del av de andra numerärt sett stora brottsrubriceringar som behandlas i bötesförfarandet, såsom straffbart bruk av narkotika. Om polisens befogenheter omfattade alla gärningar för vilka det strängaste föreskrivna maximistraffet är sex månaders fängelse, skulle även enkla och klara skattebedrägerier som upprepas i Tullens verksamhet och lindriga smugglerier övergå till tillämpningsområdet för bötesföreläggandet. Genom att höja dagsbotsgränsen är det således möjligt att i avsevärd grad göra straffprocessen smidigare. Om dagsbotsgränsen å sin sida inte höjs, skulle de fördelar som gör processen smidigare på grund av ovan föreslagna utvidgande av polisens beslutanderätt bli avsevärt mindre. 

Utifrån ovan nämnda straffskalor är det således ändamålsenligt att höja polisen befogenheter i fråga om bötesföreläggande till 60 dagsböter. I så fall beaktas rättsskyddsfrågorna, då gärningar som bestraffas strängare lämnar utanför tillämpningsområdet för bötesförfarandet på samma gång som målen om att göra straffprocessen smidigare uppnås. Om antalet dagsböter har avgränsats till 60 dagsböter, återstår det för åklagaren att avgöra sådana gärningar för vilka det är nödvändigt att göra en gränsdragning mellan ett strängt bötesstraff och strängare påföljder.  

Den ovan nämnda bedömningen får även stöd av Heikki Kemppinens artikel Sakon ja vankeuden välisestä valinnasta rangaistuksen määräämisessä (DL 2/2025). Kemppinen konstaterar att i ljuset av statistiken används den övre delen av den allmänna skalan för dagsböter (120 dagsböter) jämförelsevis sällan, det vill säga att övergången från böter till fängelse i verkligheten sker redan vid omkring 90 dagsböter i de flesta fallen, det vill säga efter att den översta fjärdedelen av straffskalan för ett brott har uppnåtts. Enligt Kemppinen verkar det således som om övergången från böter till fängelse inte sker på glidande sätt, utan snarare genom att tillämpa ett tänkesätt som gäller valet av art, som inte påminner om den sedvanliga lösningen för att mäta straff. 

Utifrån det som angetts ovan ligger man i ljuset av statistiken vid en höjning av polisens befogenheter till 60 dagsböter inte ännu nära bedömningen av böter och fängelse, vilket på motiverade grunder kan konstateras höra till uppgiften för en person som genomgått juridisk utbildning. Höjningen av polisens befogenheter i fråga om antalet dagsböter ska således anses vara motiverad. 

Vid beredningen har man som ett andra genomförandealternativ bedömt möjligheten att ändra regleringen på så sätt att antalet dagsböter som omfattas av polisens befogenheter inte överhuvudtaget begränsas. Om antalet dagsböter som omfattas av polisens befogenheter inte alls begränsats och polisens befogenheter omfattar alla gärningar för vilka ett maximistraff på sex månader föreskrivits, överförs alla bötesyrkanden som inkommer för att fastställas av åklagaren för att behandlas i bötesförfarandet av polisen, vilket naturligtvis främjar målet om att smidiggöra straffprocessen väl. En annan sak som talar för att slopa dagsbotsgränsen är att samma brottsrubricering inte övergår för att avgöras av åklagaren endast på grund av antalet dagsböter. 

Med beaktande av utskottens ovan nämnda ståndpunkter är det dock inte möjligt att anse att det är godtagbart med en sådan reglering där polisens befogenheter utvidgas såväl till alla brott med en straffskala på sex månader som till brott där maximigränsen för antalet dagsböter slopas i sin helhet. 

Med stöd av ovan beskrivna utskottspraxis har polisen inte längre befogenheter att handlägga endast brott som i fråga om straffets stränghet är lindrigare i en situation där antalet dagsböter som omfattas av polisens befogenheter överhuvudtaget har begränsats. De orsaker som hänför sig till rättsskyddet förutsätter att de gärningar som bestraffas strängast i sin art behandlas och avgörs av en åklagare som genomgått juridisk utbildning. Då bedömningen av gränsen mellan böter och fängelse å sin sida hör till domstolarna, är det inte möjligt att anse att det är motiverat att polisen, trots de kvalitativa tilläggskriterierna, själv kan utfärda ett bötesstraff som ligger nära ett fängelsestraff i ett ärende som lämpar sig för bötesförfarandet. Dessutom skulle det vara utmanande att se till att rättspraxis är harmoniserad i en situation där antalet dagsböter överhuvudtaget inte har begränsats för polisen. Således kan det inte anses vara motiverat att penningbeloppet av en dagsbot som omfattas av polisens befogenheter inte överhuvudtaget begränsas, oberoende av om man utvidgar polisens befogenheter till att gälla alla gärningar för vilka det föreskrivna maximistraffet är sex månader eller till endast vissa gärningar. 

Vid beredningen har man som ett tredje genomförandealternativ bedömt möjligheten att ändra regleringen på så sätt att polisens befogenheter utvidgas till högst 40 dagsböter, eftersom man för största delen av ovan uppräknade gärningar vanligen utfärdar ett bötesstraff på högst 40 dagsböter. Av de numerärt stora brottsrubriceringarna lämnar endast ett relativt stort antal rattfyllerier, där straff utfärdas utifrån väletablerade och schablonmässiga tabeller, utanför polisens befogenheter i en sådan situation.  

Lagutskottets har i sitt betänkande LaUB 9/2010 rd yttrat att rättssäkerheten kräver att ju strängare straff desto större orsak att inte låta ärendet stanna vid en polismans prövning utan att det i sista hand är åklagaren som fattar det avgörande beslutet. Enligt lagutskottet var tillämpningsområdet för bötesföreläggandet även väl avpassat i fråga om antalet dagsböter.  

Utifrån utskottets utlåtanden är det alternativt möjligt att bedöma att det är ändamålsenligare att gärningar som bestraffas strängare än med 40 dagsböter inte prövas endast av polisen, utan övergår för att handläggas av åklagaren. Även denna ändring genomför i viss mån målet om att göra straffprocessen smidigare, men nyttorna med tanke på en smidigare process är mindre än i den föreslagna lösningen. Avgränsningen gäller framför allt rattfyllerimål, där även de strängaste bötesstraffen döms ut schablonmässigt utifrån alkoholkoncentrationen i blodet. Det är inte ändamålsenligt att sådana ärenden ska överföras för att avgöras av åklagaren. Därför är det ändamålsenligt att höja polisens befogenheter enligt förslaget. 

4.1.4.1  Tillämpningsområdet för bötesförfarandet

Ställningen för en minderårig som misstänkts för ett brott har granskats nedan i avsnitt 2.5.  

Utifrån denna granskning är det möjligt att konstatera att det fortfarande är motiverat att tillämpa bötesförfarandet även på minderåriga, åtminstone i förfarandets nuvarande omfattning. Bötesförfarandet används i hög grad även i lindriga brottmål som gäller minderåriga och rättsskyddskraven förutsätter inte att man avstår från förfarandet. 

Däremot finns det skäl att göra en separat bedömning av utvidgandet av förfarandet till grövre brottsbeskrivningar än för närvarande.  

För det första har man vid beredningen inte ansett att det är ändamålsenligt att i ärenden som gäller minderåriga utfärda bestämmelser om någon gräns för maximistraffet vilken avviker från gränsen för myndiga. De mer motiverade alternativen är däremot antingen att minderårigas ärenden kan handläggas i bötesförfarandet i den nuvarande omfattningen eller att gränsen för maximistraffet höjs på ovan nämnda sätt till två års fängelse. Bestämmelser om ett maximistraff som avviker från dessa är ägnade att göra förfarandet mer komplicerat. 

Genomförandealternativen ska granskas med tanke på rättsskyddsgarantierna och fördelarna med tanke på en smidigare process. 

Så som konstaterats ovan har grundlagsutskottet granskat tillämpningen av bötesförfarandet på minderåriga misstänkta i förhållande till skriftligt förfarande, där ett brottmål som gäller en minderårig inte kan handläggas. Det föreslagna utvidgandet av tillämpningsområdet utvidgar bötesförfarandet till brott som i fråga om straffskala är lika grova och som för närvarande handläggs i skriftligt förfarande. Å andra sidan är det i motsats till det skriftliga förfarandet möjligt att utfärda endast bötesstraff i bötesförfarandet. Förfarandets tillämpningsområde blir således snävare än i fråga om skriftligt förfarande. Som helhet kan det dock bedömas att bibehållande av tillämpningsområdet i nuvarande form står i bättre samklang med grundlagsutskottets tidigare utlåtanden jämfört med ett utvidgande av tillämpningsområdet. 

I det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet kan en person ge sitt samtycke till att ett jämförelsevis grovt brottmål handläggs utanför domstol. Samtyckets innebörd ska förstås innan det ges. Även om möjligheten att föra talan för en laglig företrädare för en minderårig beaktas på nedan angivna sätt, talar omständigheter i anknytning till rättsskyddet för en minderårig för att förfarandets tillämpningsområde inte ska utvidgas. Med tanke på rättsskyddet är det mer problematiskt att grövre brott än för närvarande handläggs i bötesförfarandet utifrån ett samtycke av en minderårig jämfört med att de brott som omfattas av det nuvarande tillämpningsområdet handläggs i bötesförfarandet. Ur rättsskyddssynvinkel är det mest motiverat att brottmål som är grövre än ringa och som gäller en minderårig handläggs i domstol.  

Å andra sidan kan ett utvidgande av tillämpningsområdet även påskynda handläggningen av en minderårigs brottmål. En minderårig som misstänkts för ett brott kan således genom ett samtycke få sin sak behandlad snabbare i bötesförfarandet. Jämställdhetsaspekterna talar för att åldern för den som misstänks för ett brott inte hindrar möjligheten att dra fördel av bötesförfarandets snabbare handläggning. Detta talar för att utvidga tillämpningsområdet även till minderåriga misstänkta. 

Med tanke på de mer generella målen om att göra processen smidigare handlar det om en relativt liten grupp ärenden. Det är möjligt att bedöma att ett bredare tillämpningsområde i bästa fall överför några hundra brottmål till bötesförfarandet. Detta genererar i liten mån kostnadsfördelar för myndigheterna, vilket talar för att tillämpningsområdet utvidgas även till minderåriga som misstänks för ett brott. 

I beredningen har man vägt ovan konstaterade omständigheter. I helhetsbedömningen har man kommit fram till att rättsskyddsaspekterna talar för att tillämpningsområdet för bötesförfarandet bibehålls oförändrat då det handlar om ett brott som misstänks ha begåtts av en minderårig.  

4.1.4.2  De rättsskyddsgarantier som ska tillgodoses i förundersökningen

Ur barndirektivets synvinkel har det nuvarande bötesförfarandet ansetts omfattas av undantagsbestämmelsen i direktivet. Således har man inte utfärdat bestämmelser om tillämpning av alla rättsskyddsgarantier i direktivet. Om tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas till att gälla även brottsrekvisit för vilka maximistraffet är två år, är det inte längre möjligt att tillämpa undantagsbestämmelsen i direktivet i utvidgandet av tillämpningsområdet, utan då måste man genomföra rättsskyddsgarantierna i direktivet i förfarandet. 

Vid beredningen har man ansett att redan det nuvarande rättsläget är otillfredsställande, eftersom tillämpningen av undantagsbestämmelsen har lett till att en laglig företrädare för en minderårig får information om straffprocessen först i efterskott. En minderårigs företrädare kan för närvarande inte föra talan i något annat förfarande än förfarandet för ändringssökande. Detta kan inte anses vara en befogad lösning med tanke på en minderårigs rättsskydd.  

I propositionen föreslås att man framöver iakttar skyldigheterna enligt 7 kap. 14–15 § i förundersökningslagen då man behandlar ett ärende som gäller en minderårig misstänkt i bötesförfarandet. I så fall iakttar man i handläggningen av ett ärende i bötesförfarandet i fråga om en minderårig misstänkt även bestämmelserna om närvaro av en laglig företrädare vid förhör (FUL 7:14) och kontakten till en företrädare för en omyndig (FUL 7:15). Förslaget ökar i viss mån polisens arbetsmängd, då handläggningen av ett bötesärende som gäller en minderårig i vissa situationer flyttas fram till en senare tidpunkt på grund av att vårdnadshavarna ska kontaktas och ärendet således inte framöver kan handläggas regelmässigt på händelseplatsen av en patrull som arbetar på fältet. 

I bötesförfarandet tillämpas fortsättningsvis inte 7 kap. 16 § i förundersökningslagen, med stöd av vilken ett brottmål ska anmälas till socialmyndigheterna. Vid beredningen har man ansett att största delen av de ärenden som ska behandlas i bötesförfarandet på grund av sin art inte förutsätter att socialmyndigheterna deltar. Anmälan till socialmyndigheterna i samband med dessa lindrigare brottmål tillgodoses på tillräckligt sätt med stöd av 25 § i barnskyddslagen.  

Ändringen främjar att vårdnadshavare till minderåriga misstänkta deltar i förfarandet. På så sätt kan barnets bästa beaktas bättre än för närvarande redan från förfarandets början.  

4.1.8.1  Förundersökningens omfattning

I propositionen föreslås att man för att utreda ett brott som avses i bötesförfarandelagen gör en summarisk förundersökning enligt 11 kap. 2 § i förundersökningslagen, där man endast utreder de omständigheter som är nödvändiga för att ett bötesyrkande, bötesföreläggande eller ordningsbotsföreläggande ska kunna utfärdas. Detta gäller såväl ärenden som omfattas av det nuvarande tillämpningsområdet som det föreslagna bredare tillämpningsområdet för bötesförfarandet. I bötesförfarandet tillämpas fortfarande även de andra bestämmelserna i förundersökningslagen. 

Till lagen fogas bestämmelser om att förundersökning får göras utan att iaktta bestämmelserna i 4 kap. 10 § 2 mom., 13 och 16 § samt 7 kap. 16 §, om det handlar om ett brott för vilket det strängaste föreskrivna straffet är böter eller fängelse i högst sex månader. Med stöd av undantagsbestämmelsen i direktiven har dessa begränsningar ansetts vara godtagbara. Regleringen ändras till denna del dock på så sätt att 7 kap. 14–15 § i förundersökningslagen framöver alltid ska tillämpas i bötesförfarandet. Genom denna ändring ser man till att vårdnadshavaren till en minderårig som misstänks för ett brott får information om brottsmisstanken och kan föra tala i förundersökningen. I beredningen av propositionen har man även bedömt om bestämmelserna i 7 kap. 16 § i förundersökningslagen om information till socialmyndigheten ska utvidgas till att gälla bötesförfarandet. Med beaktande av antalet brottmål där minderåriga som misstänks för brott i bötesförfarandet och det faktum att merparten av ärendena genuint inte förutsätter deltagande av socialmyndigheterna, bibehålls avgränsningen. Socialmyndigheten får även framöver information om ett sådant brott som gäller en minderårig och som omfattar ett behov av att bedöma åtgärderna enligt barnskyddslagen, eftersom polisen är skyldig att göra en barnskyddsanmälan i sådana fall. Således är det inte behövligt att ge socialmyndigheten information om alla mindre brottmål, som inte ger någon orsak till att oroa sig för barnets välmående eller situation. 

Ärenden som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet innehåller inte undantag som gäller genomförande av summarisk förundersökning. I så fall tillämpas även ovan nämnda bestämmelser i förundersökningslagen. Genom detta säkerställs att förslaget står i samklang med ovan nämnda direktiv.  

I förundersökningen ska man i enlighet med vad som tidigare reglerats höra den som misstänks för ett brott och målsägande.  

De föreslagna ändringarna kan anses vara motiverade eftersom man i tilltagande grad ska rikta uppmärksamhet på parternas rättsskydd då tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas till att gälla gärningar för vilka det strängaste föreskrivna straffet är över sex månader men högst två års fängelse. I fråga om de brott som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet går det inte längre att på befogade grunder tala om sådana mindre förseelser som nämns i EU-direktiven, varvid det inte längre finns något behov av att iaktta de rättsskyddskrav som föreskrivits i direktiven.  

I genomförandet av ovan nämnda direktiv har man inte gjort någon skillnad mellan förundersökning som görs i summarisk form eller i ordinarie form. I och med att det föreslås att summarisk förundersökning enligt förundersökningslagen används i det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet, blir EU-regleringen om ärendet således direkt tillämplig med stöd av lag.  

Som helhet genomförs en summarisk förundersökning således i bötesförfarandet genom att iaktta de bestämmelser som följer av de ovan nämnda direktiven och som genomförts genom förundersökningslagen. Med beaktande av arten av de ärenden som handläggs i bötesförfarandet är det inte heller i förundersökningen av ärenden som handläggs i bötesförfarandet i det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet i regel behövligt att det finns någon undersökningsledare eller något förhörsvittne. Inget hindrar dock från att vid behov använda en undersökningsledare i ett ärende som ska avgöras i bötesförfarandet och vars förundersökning görs i summarisk form. Med beaktande av ärendenas art är det i det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet inte behövligt att genomföra normal fullskalig förundersökning, eftersom detta skulle belasta förundersökningsmyndigheterna onödigt. 

Förslagen är ändamålsenliga, eftersom ju strängare maximistraffet är för de brott som inkluderas i förfarandet, desto större är förväntningarna även på rättsskyddet. Genom förslagen förbättras parternas rättsskydd, varför förslagen är konstitutionellt godtagbara. 

I bötesförfarandet tillämpas för närvarande inte vissa registreringsskyldigheter enligt förundersökningslagen och förundersökningsförordningen, eftersom inget förundersökningsprotokoll eller ingen förhörsberättelse utarbetas i förfarandet. I bötesförfarandet antecknas till exempel förhöret direkt på bötesblanketten. På grund av detta blir vissa anteckningar om underrättelserna inte tillämpliga i bötesförfarandet. EU-direktiven ålägger dock att göra sådana anteckningar för brott på vilka undantagsbestämmelsen i direktiven inte är tillämpliga. Således ska regleringen säkerställa att kraven i direktiven genomförs. På grund av detta föreslås att om det för brottet har föreskrivits strängare straff än fängelse i sex månader, ska det i bötesyrkandet antecknas uppgifter om att den misstänkte har avstått från sin rätt att anlita ett biträde och om information enligt 4 kap. 10 § 2 mom. i förundersökningslagen och underrättelser enligt 4 kap. 16 § i den lagen som getts den misstänkte i samband med detta samt de uppgifter som avses i 9 kap. 6 § 3 mom. i den lagen.  

I fråga om direktivet om rätt till information handlar det om att underrättelserna enligt 4 kap. 16 § i förundersökningslagen ska göras även i bötesförfarandet och att informationen om att underrättelserna gjorts ska antecknas i enlighet med 1 kap. 3 § 10 punkten i förundersökningsförordningen.  

I fråga om försvarardirektivet handlar det i praktiken om att rätten att anlita ett biträde ska underrättas och att man vid avstående från rätten för en misstänkt att anlita ett biträde ska iaktta rättsskyddsgarantierna enligt 4 kap. 10 § 2 mom. i förundersökningslagen. Även i bötesförfarandet ska man vid avstående från rätten att anlita ett biträde göra anteckningar som motsvarar 1 kap. 3 § 12 punkten i förundersökningsförordningen och en underrättelse ska göras om möjligheten att återta avståendet. Om en misstänkt vill anlita ett biträde eller om förundersökningsmyndigheten bedömer att den misstänktes rättsskydd förutsätter att ett biträde anlitas, är det i praktiken ändamålsenligt att överföra ärendet för handläggning i den normala handläggningsordningen för brottmål eller så är det åtminstone ändamålsenligt att fortsätta förundersökningen som en fullskalig förundersökning. I sig finns det inte något hinder för att avgöra ett ärende i bötesförfarandet, även om den misstänkte anlitat ett biträde i samband med det. (likaså OMML 54/2016, s. 46) 

I fråga om tolkningsdirektivet ska man beakta att skyldigheterna i artikel 3 om översättningar och artikel 7 om lagring av vissa uppgifter fullgörs. Bestämmelserna i 4 kap. 13 § och 9 kap. 6 § 3 mom. i förundersökningslagen motsvarar dessa bestämmelser på det nationella planet. 

Bestämmelserna om översättning av handlingar i förundersökningslagen ska framöver iakttas, då förundersökning görs i summarisk form i fråga om brotten inom det utvidgade tillämpningsområdet. Det kan bedömas att tillämpningen av dessa bestämmelser kräver mest praktiska arrangemang. Anteckningarna enligt 9 kap. 6 § 3 mom. i förundersökningslagen ska ombesörjas. Om den misstänkte inte vill eller inte på giltigt sätt kan avstå från sin rätt till en översättning och översättningen inte heller kan genomföras som en muntlig sammanfattning på grund av bristen på ett gemensamt språk, ska till exempel yrkandeblanketterna och även ett strafföreläggande som sänds från åklagarens informationssystem vara översatt åtminstone till den del som det inte handlar om sådana punkter i handlingar som avses i artikel 3.4 i tolkningsdirektivet. Enligt denna punkt ska det inte föreligga någon skyldighet att översätta avsnitt i väsentliga handlingar som inte är relevanta för att de misstänkta ska förstå vad de anklagas för. Översättningsarrangemangen ska dock bevaras i genomförbar form. Till exempel polisens informationssystem kommer i varje fall att framöver innehålla olika språkversioner av de vanligaste blanketterna. Specificeringsinformationen om ett brott kan översättas muntligt och den muntliga översättningen eller det muntliga sammandraget innebär inte någon kränkning av förfarandets rättskaffenhet. I detta sammanhang är det betydelsefullt att bestämmelserna i 4 kap. 12 § 4 mom. i förundersökningslagen om tolkning redan enligt den gällande lagen gäller för alla bötesförfarandeärenden, vilket i varje fall styr att fortsätta förundersökningen med hjälp av en tolk på polisstationen, då polismannen och den misstänkte inte i tillräcklig grad har något gemensamt språk för att utreda ärendet på händelseplatsen. I fråga om ett strafföreläggande av åklagaren är det å sin sida inte behövligt att ge någon översättning till den del som den misstänkte redan fått information om ärendet i samband med bötesyrkandet. Däremot är åklagarens skyldighet att ge en översättning av handlingarna accentuerad i de situationer där någon ändring sker i förhållande till det yrkande som en polisman delgett. (likaså OMML 54/2016, s. 46–47). I bedömningen av behövligheten av en översättning ska man beakta bestämmelserna i 6 a kap. 3 § i lagen om rättegång i brottmål och regleringen på grund av språklagen. 

Genom regleringen kring registrering förbättrar man ytterligare parternas rättsskydd och således förfarandets godtagbarhet och grundlagsenlighet. 

Alternativt kan förundersökningens omfattning bedömas såsom man gjort i betänkandet OMML 54/2016. I detta betänkande föreslogs att enskilda tilläggsförutsättningar som beror på EU-regleringen ställs för summarisk förundersökning i bötesförfarandet i fråga om förundersökningen av brott som omfattas av det utvidgade tillämpningsområdet för bötesförfarandet. Då man dock beaktar målen om att regleringen kring bötesförfarandet ska vara tydlig, enkel och konsekvent, kan denna regleringsmodell med undantag för vissa krav på att registreringsskyldigheten ska uppfyllas inte anses vara ändamålsenlig. I och med att bötesförfarandet utvidgas att omfatta lika allvarliga gärningar, ska man tillgodose parternas rättsskyddsgarantier effektivt. Den i det ovan nämnda betänkandet föreslagna mellanmodellen med summarisk förundersökning och summarisk förundersökning i bötesförfarandet kan således inte anses vara tillräcklig med tanke på bedömningen av parternas rättsskydd och utvidgandet av bötesförfarandet. 

4.1.8.2  Deltagandet av åklagaren i bedömningen av förutsättningarna för bötesförfarandet

Största delen av de ärenden som handläggs i bötesförfarandet är i den mån klara och enkla att frågan om deras lämplighet för bötesförfarandet inte överhuvudtaget lämnar något utrymme för tolkning. En del av ärendena kan dock vara sådana att det finns skäl att göra en gränsdragning mellan bötesförfarandet och straffprocessen. I ett sådant fall är det möjligt att även åklagarens juridiska kunnande behövs. 

I propositionen föreslås att bötesförfarandelagen kompletteras med bestämmelser om samarbetet mellan polisen och åklagaren i bedömningen av förutsättningarna för bötesförfarandet. Med stöd av den föreslagna bestämmelsen kan polisen vid behov förhandla med åklagaren om huruvida ett enskilt brottmål lämpar sig för bötesförfarandet. Bestämmelsen är inte förpliktande, utan polisen har möjlighet att med låg tröskel konsultera åklagaren om ett ärendes lämplighet för bötesförfarandet, den eventuella korrekta brottsrubriceringen, omständigheter som anknyter till straffmätningen eller om en annan omständighet som kräver juridisk bedömning. En förpliktande bestämmelse är inte motiverad, eftersom merparten av de ärenden som lämpar sig för bötesförfarandet inte förutsätter någon bedömning av åklagaren. Genom förfarandet är det möjligt att säkerställa att endast ärenden som lämpar sig för bötesförfarandet når det.  

Förfarandet lämpar sig såväl för ärenden som gäller bötesförelägganden som ärenden som gäller strafföreläggande. 

Med beaktande av åklagarens självständiga och oberoende beslutanderätt enligt lagen om Åklagarmyndigheten är rådgivning av åklagaren till polisen dock inte bindande för den åklagare som till slut avgör ärendet, utan den åklagare som avgör ärenden kan även bedöma ärendet på annat sätt då han eller hon tar upp ärendet för avgörande.  

4.1.8.3  Polisens ställning som part

Vid beredningen av propositionen har man bedömt frågan om ett brott med en polisman som misstänkt eller ett brott med en polisman som målsägande kan handläggas genom ett bötesföreläggande som utfärdas av polisen eller om ett sådant brottmål ska avgöras i domstol eller åtminstone genom ett strafföreläggande som utfärdas av en åklagare. 

Bedömningen av denna fråga hänför sig till bestämmelserna om jäv. Bestämmelserna om jäv begränsar redan i princip möjligheten för de tjänstemän som omfattas av dessa att göra förundersökning eller ge ett avgörande i ärendet. Detta gäller såväl polismän som åklagaren. Det är möjligt att anse att man med stöd av bestämmelserna om jäv i tillräcklig grad kan säkerställa att förundersökningen är opartisk i sådana ärenden. Förfarandet blir onödigt komplicerat om ett ärende alltid ska överföras till åklagaren då en polisman är part.  

Den externa tilltron till förfarandet stärks av bestämmelserna om jäv i förundersökningslagen och därtill av bestämmelsen i 2 kap. 4 § 4 mom. i förundersökningslagen, enligt vilket ett brott som en polisman misstänks ha begått alltid ska undersökas av någon annan polisenhet än den där polismannen tjänstgör, om inte ärendet ska behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot. Även i övrigt ska den polisenhet som undersöker brottet vid behov utses så att tilltron till förundersökningens opartiskhet inte äventyras. Även om ett brottmål som misstänks ha begåtts av en polisman således handläggs i bötesförfarandet, ska den polisenhet som undersöker brottet utses på så sätt att tilltron för opartiskheten inte äventyras. 

Således föreslås i propositionen inte någon sådan reglering som alltid begränsar att ett brottmål handläggs i bötesförfarandet, om en polisman är part. 

I propositionen föreslås dock en ändring av den första meningen i 5 kap. 1 § 1 mom. i förundersökningslagen. Förundersökningsmyndigheten ska utan dröjsmål underrätta åklagaren om ett ärende där den som misstänks för ett brott är en polis. Den andra meningen i den gällande bestämmelsen, det vill säga ”om inte ärendet behandlas i ett förfarande enligt lagen om föreläggande av böter och ordningsbot” stryks. 

Genom propositionen säkerställs att åklagaren kan fatta ett beslut om att vara undersökningsledare i enlighet med 2 kap. 4 § 1 mom. i förundersökningslagen i ett brottmål där en polisman misstänks för brott. Detta gäller framöver även för sådana ärenden som lämpar sig för bötesförfarandet. Så som för närvarande avgränsas inte brott som misstänks ha begåtts av en polisman kategoriskt utanför bötesförfarandet. Utöver det nuvarande tillämpningsområdet för bötesförfarandet gäller det även för det föreslagna bredare tillämpningsområdet. Med tanke på en opartisk förundersökning kan det i dessa ärenden anses vara tillräckligt att man genom bestämmelserna säkerställer åklagarens möjlighet att vara undersökningsledare i ärendet, varvid behandlingen av ärendet inte heller fortsätts i bötesförfarandet.  

På grund av ändringen ska alla brott som begåtts av en polisman således meddelas till åklagaren. Även framöver gäller bestämmelsen i praktiken för gärningar som begåtts på fritiden, eftersom tjänstebrott överhuvudtaget inte kan handläggas i bötesförfarandet. Anmälningsskyldigheten ökar godtagbarheten för handläggningen av brottmål där en polisman är misstänkt i bötesförfarandet, eftersom handläggningen av dessa brott i bötesförfarandet kan vara förknippad med utmaningar i förhållande till förfarandets ändamålsenlighet och transparens i en situation där en polisman utfärdar ett bötesföreläggande eller ett bötesyrkande i bötesförfarandet till en kollega som är en polisman som misstänks för brott. Anmälningsskyldigheten kan i viss mån öka förhandlingarna om enskilda ärenden som gäller polisbrott mellan centralkriminalpolisen och polisbrottsenheten vid riksåklagarens byrå.  

Opartiskheten i handläggningen av ärendet tryggas även av bestämmelsen i 2 kap. 4 § 4 mom. i förundersökningslagen om att den polisenhet som undersöker brottet vid behov ska utses så att opartiskheten i förundersökningen inte äventyras.  

4.2.2.1  Konsekvenser för de grundläggande fri- och rättigheterna

Det centrala målet med propositionen är att göra handläggningen av lindriga brottmål smidigare. Ett brottmål kan handläggas i bötesförfarandet i stället för den egentliga straffprocessen, vilket påskyndar avgörandet av ärendet. Parterna får således ett avgörande i sin sak snabbare än för närvarande. För målsäganden i ett brottmål är det även av betydelse att ett ersättningsyrkande kan avgöras snabbt i bötesförfarandet och målsäganden kan driva in en ersättning snabbare än för närvarande. 

Å andra sidan innebär förslaget att parterna oftare än för närvarande avstår från sin rätt till en muntlig rättegång. Detta gäller dock klara och enkla brottmål, där det är möjligt att utfärda endast böter som straff, vilket sker med samtycke av parterna. I fråga om denna ärendegrupp kan målet om att göra processen smidigare anses vara viktigare än att ärendena handläggs i domstol.  

I propositionen föreslås att man slopar möjligheten att återta ett samtycke till bötesförfarandet vilket getts en gång innan ett strafföreläggande utfärdas. Denna ändring minskar i princip rättsskyddsgarantierna i förfarandet, men detta kan anses vara motiverat, då parterna fortfarande har möjlighet att lämna in ståndpunkter till åklagaren innan ärendet avgörs eller söka ändring i avgörandet i efterskott. Således äventyras parternas rättsskydd inte av ändringen. 

De föreslagna ändringarna ökar eller minskar inte i nämnvärd mening användningen av förvandlingsstraff. Genom propositionen utvidgas eller inskränks inte heller de begränsningar av den personliga friheten vilka orsakas av straffsystemet.  

4.2.2.2  Konsekvenser för barnen

Grunden för bedömningen av konsekvenserna för barn är framför allt principen om företrädet för barnets bästa i artikel 3.1 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Vid beredningen av propositionen har de föreslagna ändringarnas konsekvenser för minderåriga granskats i synnerhet med tanke på barnets bästa och jämlikheten. De föreslagna ändringarna har som mål att på ett bättre sätt än för närvarande trygga barnets bästa i bötesförfarandet.  

Tillämpningsområdet för bötesförfarandet utvidgas inte i brott som misstänkts ha begåtts av minderåriga, utan ett brott som misstänks ha begåtts av en minderårig kan handläggas i bötesförfarandet endast om maximistraffet är fängelse i sex månader. Barnets bästa och rättsskyddsgarantierna talar för att en minderårig misstänkt genom sitt samtycke inte kan avstå från rätten till domstolsbehandling i grövre brott än detta. 

Detta innebär dock att minderåriga brottsmisstänkta inte kan få sådana ärenden handlagda i bötesförfarandet, som är snabbare än den egentliga straffprocessen, genom att ge ett samtycke. I den övergripande vägningen kan tryggandet av rättsskyddsgarantierna dock anses väga tyngre än en snabbare handläggning av ett brottmål som gäller en minderårig. 

Således har de ändringar som gäller utvidgande av tillämpningsområdet inte någon konsekvens för barnets ställning, utan regleringen motsvarar nuläget.  

Genom vissa av de föreslagna ändringarna förbättras dock ställningen för minderåriga brottsmisstänkta och målsäganden, eftersom rättsskyddsgarantierna framöver ska tillgodoses för minderåriga i bötesförfarandet på det sätt som barndirektivet förutsätter. Detta förbättrar i synnerhet möjligheterna för vårdnadshavaren för ett barn att tillgodose barnets bästa i bötesförfarandet. Inte heller framöver föreligger någon skyldighet enligt 7 kap. 16 § i förundersökningslagen att anmäla varje ärende till socialmyndigheterna i ärenden som ska handläggas i bötesförfarandet. I detta hänseende tryggas barnets behov så som för närvarande genom den anmälningsskyldighet som föreskrivs i 25 § i barnskyddslagen.  

4.2.2.3  Konsekvenser för myndigheterna

De föreslagna ändringarna påverkar flera myndigheters verksamhet. 

Ändringarna i domstolarnas verksamhet har således en konsekvens som gör att ett stort antal ärenden som för närvarande handläggs i skriftligt förfarande överförs till bötesförfarandet. Detta förbättrar domstolarnas förutsättningar att fokusera på handläggning av mer krävande brottmål och det kan för egen del förkorta längden på handläggningen av ärenden. 

Ändringarna i åklagarnas verksamhet har således en konsekvens som gör att ett stort antal ärenden som för närvarande handläggs i skriftligt förfarande överförs till bötesförfarandet. Dessa ärenden överförs från att avgöras av domstolen för att avgöras av åklagaren. Handläggning av ärendet genom ett strafföreläggande som utfärdats av åklagaren är för åklagaren ett snabbare och lättare förfarande än skriftligt förfarande i domstol. För det andra överförs ärenden som avgörs av åklagaren genom ett strafföreläggande för att avgöras av polisen genom ett bötesföreläggande, vilket innebär att åklagaren inte längre deltar i handläggningen av de lindrigaste ärendena i bötesförfarandet. Dessa ändringar förbättrar åklagarnas förutsättningar att fokusera på handläggning av mer krävande brottmål och det kan för egen del förkorta längden på handläggningen av ärenden. 

Ändringarna påverkar polisens, Tullens och Gränsbevakningsväsendets verksamhet på så sätt att de bötesbrottmål som för närvarande fastställs genom ett strafföreläggande av åklagaren överförs till deras beslutanderätt. Ändringen är inte stor, eftersom ett strafföreläggande redan för närvarande baserar sig på ett bötesyrkande som getts av förundersökningsmyndigheten, vilket åklagaren så gott som alltid fastställer i oförändrad form. Ändringen påverkar således inte på väsentligt sätt hurudana åtgärder förundersökningsmyndigheterna vidtar för att utreda ärendet. I praktiken innehåller det nuvarande bötesyrkandet samma uppgifter som ska antecknas i ett bötesföreläggande. Enligt förslaget är det dock inte behövligt att göra anteckningarna i förundersökningsprotokollet, utan på ett mindre arbetskrävande sätt i bötesyrkandet eller bötesföreläggandet.  

Förundersökningsmyndigheternas verksamhet påverkas även av att ett större antal ärenden än för närvarande kan handläggas i den summariska förundersökningen i bötesförfarandet. I förundersökningen ska man dock beakta att de föreskrivna undantagen från kraven i EU-direktiven är tillämpliga endast vid handläggning av ett ärende med ett maximistraff på högst sex månaders fängelse. 

I och med de föreslagna ändringarna överförs till förundersökningsmyndigheterna och åklagarna befogenheter att besluta om att förelägga att kostnaderna för alkohol- och drogtestning ska betalas vid sidan om en bot och att avgöra ett privaträttsligt anspråk i anknytning till ärendet. Det handlar i sig om ärenden som dessa myndigheter utreder redan i de nuvarande förfarandena. Den centrala ändringen gäller att de framöver även kan avgöra sådana frågor och att de inte länge behöver överföras till domstolsbehandling, om parterna ger sitt samtycke till det. 

I varje fall förutsätter ändringarna att polisen och åklagarna utbildas, så att de tjänstemän som handlägger ärendena har tillräckligt kunnande. De föreslagna ändringarna utan tillräcklig utbildning och handledning kan leda till att misstagen ökar i ärenden som avgörs utanför domstol, det vill säga i bötesförfarandeärenden. Redan för närvarande ändrar dock åklagarna sällan bötesyrkanden av polisen och rätten att söka ändring används inte egentligen alls i bötesförfarandeärenden (år 2023 totalt 1 411 bötesbesvär, då antalet ärenden som avgjordes i bötesförfarandet uppgick till omkring 100 000). Således har polisen och åklagarna redan för närvarande ett relativt bra kunnande om handläggningen av bötesförfarandeärenden. Utvidgandet av bötesförfarandet kan således inte bedömas öka misstagen i avsevärd grad, i synnerhet då utbildningen av myndigheterna ombesörjs på behörigt sätt. Bötesförfarandet baserar sig dessutom alltid på ett samtycke av parterna. De myndigheter som tar emot ett samtycke ska även förklara innebörden av samtycket som helhet för parterna. Sett till detta borde innehållet i bötesförfarandet och möjligheten att söka ändring i anknytning till det vara relativt klart för parterna. Vid situationer med misstag föreligger fortfarande även rätt att söka ändring hos tingsrätten. 

De föreslagna ändringarna påverkar i sig Rättsregistercentralens uppgifter endast i liten grad. I Rättsregistercentralens informationssystem ska man dock genomföra funktionaliteter för att ta emot betalningar för de kostnader för alkohol- och drogtestning vilka myndigheterna bestämt. 

4.2.2.4  Konsekvenser för informationshanteringen

De föreslagna lagändringarna har i viss mån även konsekvenser för informationshanteringen. Lagändringarna förutsätter att nya funktionaliteter genomförs i myndigheternas informationssystem. De konsekvensbedömningar som informationshanteringslagen förutsätter görs i samband med genomförandet av ändringarna i informationssystemen.  

4.2.2.5  Konsekvenser för dataskyddet

De ändringar av informationssystemen som lagändringarna förutsätter baserar sig på den allmänna lagstiftningen om behandlingen av personuppgifter, det vill säga på dataskyddsförordningen ((EU) 2016/679), dataskyddslagen (1050/2018) och dataskyddslagen avseende brottmål (1054/2018) samt på författningarna om behandling av personuppgifter för myndigheterna. Propositionen innehåller inte ändringar i dessa bestämmelser. Genom lagändringarna ändras inte heller innehållet i de uppgifter som behandlas eller behandlingsprinciperna på väsentligt sätt. 

I samband med ändringarna i informationssystemen genomförs de behövliga konsekvensbedömningarna avseende dataskyddet. 

4.2.2.6  Konsekvenser för brottsligheten

Propositionen gäller brott för vilka ett bötesstraff kan påföras för närvarande och även efter ändringarna. Genom förslagen ändras inte strängheten i straffen för brotten, utan endast i vilken process ett bötesbrott handläggs. På grund av ändringarna bedöms det att framfört allt brottmål som för närvarande avgörs i skriftligt förfarande överförs till bötesförfarandet, där förförandet inte är en offentlig rättegång på ett sätt som kan jämställas med en muntlig huvudförhandling. Således har utvidgandet av bötesförfarandet inte någon väsentlig konsekvens för bötesstraffets effektivitet. 

Så som konstaterats ovan, överförs genom förslagen i viss mån böter som för närvarande kan förvandlas till fängelse utanför förvandlingsförfarandet för böter. Ändringarna hänför sig till största del till sådana brottsrekvisit för vilka utdömda böter har förvandlats till fängelse endast i liten mån. Utifrån de vetenskapliga rönen har sådana ändringar i systemet med förvandlingsstraff inte påverkat brottsligheten.  

På grund av ovan nämnda orsaker bedöms de föreslagna ändringarna inte ha någon konsekvens för brottsligheten. 

Det är även möjligt att bedöma att utvidgandet av tillämpningsområdet för bötesförfarandet på det föreslagna sättet inte försvagar straffsystemets trovärdighet. I enskilda brottmål kan ändringen dock innebära att en bot inte kan drivas in från en medellös gärningsman och att det inte längre är möjligt att använda ett förvandlingsstraff. Detta kan i liten mån påverka viljan att betala böter i fråga om böter som övergår till bötesförfarandet.