4.1
De viktigaste förslagen
I propositionen föreslås det att tyngdpunkten i det stöd som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata erbjuder medborgarna ska flyttas till uppgifter i anslutning till stödet och rådgivningen för användning av digitala tjänster och att resurserna för användarstödet för digitala tjänster ska stärkas. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska i fortsättningen främst ge stöd för användningen av sina egna digitala tjänster, inklusive stödtjänsterna (Suomi.fi-tjänsterna). Resurserna för dessa tjänster stärks genom att medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst, som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata svarar för, läggs ner. En del av de besparingar som nedläggningen av medborgarrådgivningen ger riktas till att uppnå det sparmål som uppställts för Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata.
Det föreslås att 3 § 2 mom. i lagen om Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ändras så att omnämnandet av medborgarrådgivningen stryks. I momentet ändras och utvidgas tillhandahållandet av användarstöd för digitala tjänster till skötsel av uppgifter i anslutning till stödet och rådgivningen för användning av digitala tjänster. Skötseln av sakkunniguppgifter och tjänster inom den offentliga förvaltningen ändras inte till sin ordalydelse. På grund av den föreslagna lagändringen kommer bestämmelserna om medborgarrådgivning i 2 § i statsrådets förordning om Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata att upphävas.
Dessutom föreslås det att skyldigheten att använda den stödtjänst enligt lagen om stödtjänster som produceras av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, det vill säga servicekanalen, slopas. Servicekanalen tas inte ur bruk, utan produktionen av den fortsätter som en tjänst enligt lagen om stödtjänster. Således kan de aktörer som använder tjänsten fortfarande använda den. De myndigheter som inte längre har någon användningsskyldighet ska med stöd av 5 § 2 mom. i lagen om stödtjänster även i fortsättningen ha rätt att använda servicekanalen.
Lagen om stödtjänster ändras också så att Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata av vissa användarorganisationer kan låta bli att ta ut avgift för tjänsten för identifiering av fysiska personer och behörighetstjänsten. Tills vidare har inga avgifter tagits ut för dessa tjänster, men avsikten är att avgifter ska tas ut i fortsättningen. Det ska dock vara möjligt att från skyldigheten att betala avgift befria myndigheter, statsorgan (såsom riksdagen och republikens president samt republikens presidents kansli) samt aktörer som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och vilkas verksamhet i betydande utsträckning finansieras med statens medel. Dessa anges närmare i en förordning av finansministeriet. Även sammanslutningar som direkt eller indirekt ägs helt och hållet av en kommun, en samkommun, ett välfärdsområde eller en välfärdsammanslutning, ensam eller tillsammans, och stiftelser som har bildats av de nämnda, ensam eller tillsammans, kan befrias från avgifterna så att kommuner och välfärdsområden och deras sammanslutningar behandlas jämlikt vid utnyttjandet av avgiftsfria tjänster – oberoende av hur de är organiserade vid skötseln av sina lagstadgade uppgifter. Den avgiftsfria användningen begränsas av konkurrensskäl till att gälla användningen av tjänster för offentligrättsliga behov, vilket i praktiken innebär att avgiftsfriheten inte gäller användning i verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden. Avgifter för dessa tjänster ska alltså betalas av åtminstone en del av aktörerna inom den indirekta offentliga förvaltningen. Avgift för behörighetstjänsten ska betalas också av privata användarorganisationer som använder tjänsten i sin näringsverksamhet, när det inte är fråga om skötsel av en offentlig förvaltningsuppgift.
4.2
De huvudsakliga konsekvenserna
4.2.1
Konsekvenser för hushållen
Avsikten är att resurserna för Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas samordningsuppgifter i anslutning till stödet för användning av digitala tjänster ska kvarstå oförändrade. Avsikten med dessa uppgifter är att göra de digitala tjänsterna mer användarvänliga och stödja det arbete som aktörerna inom det digitala stödet utför. Dessutom ska användarstödet och rådgivningen för Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas egna tjänster (även de Suomi.fi-tjänster som den övriga offentliga förvaltningen använder som stödtjänster i sina e-tjänster) stärkas. Till följd av dessa åtgärder kommer hushållens förutsättningar att använda digitala tjänster sannolikt att förbättras i någon mån.
Nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst bedöms inte ha några betydande konsekvenser för hushållen. Antalet kontakter med medborgarrådgivningen har varit mycket lägre än enligt de ursprungliga bedömningarna. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska även i fortsättningen ge stöd och rådgivning för användning av sina egna tjänster (även de Suomi.fi-tjänster som andra myndigheter använder som stödtjänster). Det är också meningen att stödet och rådgivningen ska stärkas jämfört med tidigare. Varje myndighet ska med stöd av förvaltningslagen ge rådgivning i ärenden som hör till myndighetens behörighet. Det är sannolikt att medborgarna till och med får rådgivning snabbare än för närvarande om de direkt kontaktar den behöriga myndigheten i stället för den allmänna medborgarrådgivningen. I en situation där ett ärende inte hör till en myndighets behörighet är varje myndighet, även Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, skyldig att i den mån det är möjligt hänvisa kunden till den behöriga myndigheten.
Servicekanalen är en sådan teknisk lösning för informationsöverföring som är osynlig för medborgarna. Därför anses slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen inte ha några konsekvenser för hushållen.
De ändringar som hänför sig till skyldigheten att betala avgift för vissa stödtjänster har inga direkta konsekvenser för hushållen. En del av de användarorganisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen som använder stödtjänsterna kan övergå till att använda någon annan tjänst än Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas tjänst för identifiering av fysiska personer, men organisationerna avstår knappast från e-tjänsterna på grund av att identifieringstjänsten är avgiftsbelagd. Ur användarens synvinkel är det inte heller svårare att använda andra identifieringstjänster än tjänsten för identifiering av fysiska personer.
I fråga om de aktörer som kommer att omfattas av avgifter är det dock möjligt att de med tiden övergår till att använda någon annan elektronisk lösning än behörighetstjänsten för givande av fullmakter eller för skötseln av ärenden för någon annans räkning. Det är dock mycket osannolikt att en organisation som för närvarande använder sig av behörighetstjänsten återgår till pappersfullmakter, så ändringen kommer sannolikt inte att ha någon inverkan på den elektroniska skötseln av ärenden för någon annans räkning.
Det att avgifter tas ut för vissa stödtjänster kan få konsekvenser för hushållen om kund-, medlems- eller serviceavgifterna hos de organisationer som använder de avgiftsbelagda stödtjänsterna stiger något till följd av de ökade produktionskostnaderna för e-tjänsterna.
4.2.2
Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna
Propositionens förslag om nedläggning av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst och om avgiftsbelagda stödtjänster för en del användarorganisationer har bedömts med tanke på tillgodoseendet av jämlikhet och rättsskydd (garantier för god förvaltning) som ingår i de grundläggande och mänskliga rättigheterna.
4.2.2.1
Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna av nedläggningen av medborgarrådgivningen
Det är möjligt att nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst kan påverka vilka metoder de som uträttar ärenden inom förvaltningen – och i synnerhet utsatta personer, till exempel personer med funktionsnedsättning och äldre – har till sitt förfogande för att hitta rätt myndighet att kontakta i sitt eget ärende. Det har under beredningen av propositionen dock bedömts att risken för att en sådan effekt uppstår är liten.
Medborgarrådgivningen är en allmän rådgivningstjänst för alla som använder offentlig service, och den stöder andra myndigheters egen rådgivning. Syftet med tjänsten har varit att öka kännedomen om den offentliga förvaltningens tjänster och göra det lättare att uträtta ärenden vid dem. Användningen av tjänsten har dock varit mycket mindre än vad som bedömdes när tjänsten startades. Antalet rådgivningssamtal som gäller ärenden hos andra myndigheter har varit cirka 12 500 per år och dessa samtal beräknas minska i antal i framtiden. Största delen av kontakterna till rådgivningen gäller de tjänster som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata själv tillhandahåller, inklusive de Suomi.fi-tjänster som hela den offentliga förvaltningen använder som stödtjänster.
Medborgarrådgivningen är en tjänst som är avsedd för alla och den riktar sig inte särskilt till äldre eller andra grupper med särskilda behov. Tjänsten har använts av alla åldersgrupper, och de äldre utmärker sig inte som en stor användargrupp. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata bedömer att användarna i huvudsak är i arbetsför ålder. Textmeddelandekanalen, som är avsedd för grupper med särskilda behov, har använts endast några gånger i månaden, och en del av dem som använt kanalen har inte hört till någon grupp med särskilda behov (användningen har inte strikt begränsats endast till sådana grupper). I praktiken kan alltså antalet äldre personer eller personer som hör till grupper med särskilda behov som använt tjänsten uppskattas vara litet.
I och med programmet för att prioritera digitala myndighetstjänster (
VM006:00/2024
) överförs resurser från medborgarrådgivningen till rådgivningen för digitala (Suomi.fi) tjänster. Syftet med programmet för att prioritera digitala myndighetstjänster är inte att avskaffa möjligheten till kundbesök eller lägga ned myndigheternas e-post- eller telefonrådgivning, utan att föreskriva om ibruktagande av en meddelandeförmedlingstjänst (Suomi.fi-meddelanden) och mottagande av elektroniska delgivningar på myndighetsinitiativ endast när en person använder tjänsten för identifiering av fysiska personer vid inloggning i en myndighets, till exempel Skatteförvaltningens eller Folkpensionsanstaltens, elektroniska tjänst. De som inte använder tjänsten för identifiering av fysiska personer ska alltjämt få sina delgivningar per post som brev eller, om de så önskar, på något annat sätt i elektronisk form. I detta skede av beredningen bedöms lagförslaget inte ha några direkta konsekvenser för dem som för närvarande inte alls använder myndigheternas elektroniska tjänster.
Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata och andra myndigheter fortsätter naturligtvis tillhandahålla rådgivning i ärenden som gäller deras egna tjänster på sina webbplatser, per e-post och per telefon. Alla myndigheter omfattas av en allmän rådgivningsskyldighet och av en skyldighet att i den mån det är möjligt hänvisa kunder inom förvaltningen till den behöriga myndigheten. Myndigheterna kommer även i fortsättningen att hänvisa kunder som kontaktat fel ställe till rätt myndighet. Propositionen har inte heller några konsekvenser för den rådgivning som tillhandahålls av dem som ger digitalt stöd. I och med reformen av service- och lokalnätverket tryggas också möjligheten till kundbesök och vid den offentliga förvaltningens gemensamma Finlandsdiskar tillhandahålls inte bara myndighetstjänster utan också kundrådgivning och stöd för elektroniska tjänster. Rådgivning i samband med kundbesök är sannolikt utöver telefonservice också den mest effektiva formen av rådgivning för grupper med särskilda behov.
4.2.2.2
Konsekvenser för de grundläggande och mänskliga rättigheterna av att vissa stödtjänster blir avgiftsbelagda
I propositionen föreslås det att Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska börja ta ut en avgift av vissa användarorganisationer för användningen av tjänsten för identifiering av fysiska personer och användningen av behörighetstjänsten.
En riktad avgiftsbeläggning av stödtjänsterna kan tänkas ha betydelse med tanke på jämlikheten och garantierna för god förvaltning, om tjänsterna inom den indirekta offentliga förvaltningen till följd av detta blir sämre till exempel för grupper med särskilda behov. Grupperna med särskilda behov påverkas sannolikt negativt, om de organisationer som börjar omfattas av avgifterna slutar erbjuda möjlighet till att elektroniskt sköta ärenden för någon annans räkning.
För en majoritet av de organisationer som utnyttjar behörighetstjänsten förblir tjänsten dock avgiftsfri även i fortsättningen: de föreslagna bestämmelserna gör det möjligt att låta bli att ta ut avgifter, vilket det ska föreskrivas närmare om genom förordning av finansministeriet. Till dessa hör de elektroniska tjänster som myndigheterna tillhandahåller samt antagligen till exempel Folkpensionsanstaltens tjänster, dvs. i synnerhet tjänster med betydande användarvolymer. I fråga om de aktörer som kommer att omfattas av avgifter är det dock möjligt att de med tiden övergår till att använda någon annan elektronisk lösning för givande av fullmakter eller för skötseln av ärenden för någon annans räkning. Det är dock mycket osannolikt att en enda organisation som för närvarande använder sig av behörighetstjänsten återgår till pappersfullmakter, så ändringen kommer sannolikt inte att ha någon inverkan på den elektroniska skötseln av ärenden för någon annans räkning.
Stödtjänsterna är inte i sig tjänster som skapar rättigheter eller skyldigheter, utan kunder inom förvaltningen sköter sina myndighetsärenden i en myndighets elektroniska tjänst. Varje myndighet ansvarar för att den har fungerande elektroniska tjänster. En organisation som omfattas av förvaltningslagens organisatoriska tillämpningsområde ska vid tillhandahållandet av tjänster iaktta bestämmelserna i förvaltningslagen oavsett om den i sin verksamhet utnyttjar den i lagen om stödtjänster avsedda identifieringstjänsten eller behörighetstjänsten eller om den tillhandahåller motsvarande funktioner på annat sätt.
Utgångspunkten enligt lagen om grunderna för avgifter till staten är att myndigheternas tjänster är avgiftsbelagda. För stödtjänsterna faktureras användarorganisationerna, som ansvarar för att tillhandahålla sina tjänster och möjliggöra användningen av tjänsterna också för grupper med särskilda behov. I 5 § 1 mom. i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster (306/2019) föreskrivs följande: ”Myndigheterna ska ge alla en möjlighet att med hjälp av digitala tjänster eller andra elektroniska dataöverföringsmetoder sända elektroniska meddelanden och handlingar som hänför sig till deras behov att uträtta ärenden.” Bestämmelsen gäller också dem som inte är myndigheter, men som sköter en offentlig förvaltningsuppgift.
4.2.3
Konsekvenser för företagen och den indirekta offentliga förvaltningen
Det föreslås inga ändringar i rådgivningstjänsterna för företag, och nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst anses inte ha några konsekvenser för företagens ställning. När det gäller den indirekta offentliga förvaltningen kan efterfrågan på rådgivning öka något till följd av att medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst läggs ned, men sannolikt får organisationerna endast några enstaka fler rådgivningssituationer per månad.
Slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen kan så småningom leda till minskad affärsverksamhet i de företag som deltar i produktionen av servicekanalen, om ibruktagandet och antalet användarorganisationer minskar till följd av ändringen. Eftersom servicekanalen dock i stor utsträckning förblir i bruk och även nya projekt för ibruktagande av servicekanalen fortfarande kan inledas, kan konsekvenserna anses vara små åtminstone under de närmaste åren. Samtidigt ger slopandet av användningsskyldigheten möjligheter att utnyttja nya IKT-lösningar, vilket kan möjliggöra ny affärsverksamhet.
Myndigheter, den indirekta offentliga förvaltningen och privata aktörer har rätt att använda servicekanalen för att överföra information. Den föreslagna lagändringen innebär att vissa myndigheter ges möjlighet att på ett mer flexibelt sätt använda även andra anslutningslösningar (till exempel för anslutning till myndigheternas datalager), vilket också ger företag och den indirekta offentliga förvaltningen flexiblare möjligheter att utnyttja dessa myndigheters datalager och tjänster. Samtidigt kan detta i vissa fall sänka kostnaderna för att genomföra eller förvalta integrationen och därigenom också ge kostnadsbesparingar för företagen och den indirekta offentliga förvaltningen.
Utöver myndigheterna får också organisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen använda tjänsten för identifiering av fysiska personer. Användningen är tillåten endast för skötseln av en offentlig förvaltningsuppgift eller en offentlig uppgift. Sådana organisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen som använder identifieringstjänsten och av vilka det i fortsättningen ska tas ut en avgift kan vara bland annat arbetslöshetskassorna, pensionskassorna, sjukkassorna och försäkringsbolag som tillhandahåller lagstadgade försäkringar samt Sysselsättningsfonden, Pensionsskyddscentralen, Lantbruksföretagarnas pensionsanstalt och Patientförsäkringscentralen. Identifieringstransaktionerna i de elektroniska tjänsterna vid dessa användarorganisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen utgör för närvarande cirka 6 procent av alla identifieringstransaktioner. De avgifter som de användarorganisationer som har det största antalet transaktioner betalar för tjänsten för identifiering av fysiska personer kommer att ligga mellan uppskattningsvis 60 000 och 260 000 euro per år.
Utöver myndigheter och andra som sköter en offentlig förvaltningsuppgift kan behörighetstjänsten också användas av privata sammanslutningar, stiftelser och näringsidkare i deras näringsverksamhet. Tjänsten används i cirka 40 privata elektroniska tjänster och sådana elektroniska tjänster inom den indirekta offentliga förvaltningen som kommer att omfattas av avgiften. Deras förfrågningar om rätten att sköta ärenden för annans räkning utgör cirka 6 procent av alla förfrågningar som kommer in till behörighetstjänsten. Till de största företagen som använder tjänsten hör bland annat företag som tillhandahåller hälso- och sjukvårdstjänster och företag som bedriver indrivningsverksamhet. De användarorganisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen som ska betala avgifter är motsvarande organisationer som i fråga om identifieringstjänsten ovan. Alla organisationer som använder identifieringstjänsten använder dock inte behörighetstjänsten i motsvarande utsträckning. De avgifter som de största användarorganisationerna som omfattas av avgifterna betalar för behörighetstjänsten kommer att ligga mellan uppskattningsvis 25 000 och 300 000 euro per år.
Det har ännu inte fattats något beslut om modellerna för prissättning av tjänsterna, och det har inte exakt fastställts vilka användarorganisationer som kommer att omfattas av avgiftsfriheten. De uppskattningar av avgifterna som presenteras ovan är därför preliminära. Avsikten är att prissättningsmodellen ska vara så rättvis som möjligt för användarorganisationer med både mindre och större användningsmängder. Storleken på avgiften per användarorganisation påverkas också av hur mycket stödtjänsten används, det vill säga antalet identifieringstransaktioner eller kontroller av rätten att sköta ärenden för annans räkning.
Det är möjligt att en del av den indirekta offentliga förvaltning som kommer att omfattas av avgifter övergår till att använda alternativa identifieringstjänster. I fråga om de aktörer som kommer att omfattas av avgifter är det möjligt att de med tiden övergår till att använda någon annan elektronisk lösning för givande av fullmakter eller för skötseln av ärenden för någon annans räkning. Det är dock mycket osannolikt att en organisation återgår till pappersfullmakter.
Enligt 3 § 2 mom. i lagen om stödtjänster får en person i tjänsten för identifiering av fysiska personer identifieras också med en sådan metod för identifiering som hör till de medel för elektronisk identifiering som ska erkännas ömsesidigt mellan medlemsstaterna enligt artikel 6 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner på den inre marknaden och om upphävande av direktiv 1999/93/EG (
eIDAS-förordningen
). För närvarande har identifiering med de identifieringsmetoder som avses i eIDAS-förordningen i Finland således genomförts i anslutning till tjänsten för identifiering av fysiska personer, och avgifterna för identifieringstjänsten kommer också att gälla sådan identifiering med andra medlemsstaters identifieringsverktyg som avses i eIDAS-förordningen. Den nationella verkställigheten av eIDAS-förordningen, som reviderades genom förordning (EU) 2024/1183, och det praktiska planeringsarbetet i anslutning därtill pågår fortfarande. Avsikten är också att identifiering som sker med hjälp av den europeiska digitala identitetsplånboken ska fogas till de identifieringsverktyg som tillhandahålls i samband med tjänsten för identifiering av fysiska personer. Plånboken kan användas i den elektroniska tjänsten i de gränssnitt som den erbjuder också direkt utan någon obligatorisk koppling till Suomi.fi-identifikationen.
Avgifterna för stödtjänsterna ska gälla all ekonomisk verksamhet på samma sätt, eftersom avgiftsfri användning kan möjliggöras endast för vissa myndigheter, statsorgan och aktörer som sköter en offentlig förvaltningsuppgift, till den del verksamheten i betydande utsträckning finansieras med statens medel. Även sammanslutningar som direkt eller indirekt ägs helt och hållet av en kommun, en samkommun, ett välfärdsområde eller en välfärdsammanslutning, ensam eller tillsammans, och stiftelser som har bildats av de nämnda, ensam eller tillsammans kan befrias från avgifterna så att kommuner och välfärdsområden och deras sammanslutningar behandlas jämlikt vid utnyttjandet av avgiftsfria tjänster – oberoende av hur de är organiserade vid skötseln av sina lagstadgade uppgifter. Den avgiftsfria användningen av tjänsterna begränsas till användning av stödtjänsterna för offentligrättsliga behov, och den avgiftsfria användningen ska alltså inte gälla eventuell verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden. Avgiftsfriheten kan således inte anses strida mot bestämmelserna om konkurrensneutralitet eller betraktas som förbjudet statligt stöd. Genom förordning av finansministeriet utfärdas närmare bestämmelser om vilka aktörer som inte behöver betala avgift för användningen av tjänsten för offentligrättsliga behov.
4.2.4
Konsekvenser för den offentliga ekonomin
Nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst bedöms ge Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata en effektiviseringspotential på cirka 230 000 euro per år. Av detta belopp kan ett belopp som motsvarar 1 årsverke styras till användarstödet och rådgivningen för myndighetens egna digitala tjänster och till uppgifter i anslutning till stödet för användning av digitala tjänster. Det återstående beloppet (cirka 166 000 euro) blir en besparing för myndigheten. Besparingen består i huvudsak av lönekostnader.
I och med slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen kan Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata nå kostnadsbesparingar. I första hand blir det möjligt att nå besparingar i och med att dataöverföringen mellan Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas egna tjänster inte längre behöver dirigeras via servicekanalen. Tack vare detta blir det möjligt för Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata att avstå från en del av de anslutningar till servicekanalen som myndigheten använder. I och med att myndigheten avstår från anslutningarna faller kostnaderna för underhållet och uppdateringen av anslutningsservrarna samt produktionskostnaderna för den tekniska miljön bort. Finansministeriet har två pågående projekt där utnyttjandet av myndigheternas datalager spelar en stor roll. När programmet för att prioritera digitala myndighetstjänster (
VM006:00/2024
) och programmet för underlättande av smidig skötsel av en avliden anhörigs angelägenheter (
VM013:00/2024
) genomförs kan Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, som ett alternativ till servicekanalen, redan från början erbjuda användarorganisationerna ett enklare, modernare och snabbare sätt att utnyttja gränssnitten för Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas tjänster. Besparingar möjliggörs också av att behovet av det stöd som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata erbjuder för ibruktagandet av servicekanalen sannolikt kommer att minska när skyldigheten att använda servicekanalen slopas. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata behöver inte heller längre behandla ansökningar om undantag från skyldigheten att använda servicekanalen. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata bedömer att det genom slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen årligen är möjligt att uppnå besparingar på cirka 150 000 euro i myndighetens verksamhet. Trots att användningsskyldigheten slopas ska servicekanalen fortfarande tillhandahållas som en stödtjänst, och Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata ska utveckla tjänsten inom ramen för sina resurser. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har redan nu förmåga att erbjuda vissa alternativa anslutningssätt. Dessa medför således knappt alls några merkostnader.
Slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen ger också andra myndigheter inom den offentliga förvaltningen möjlighet att minska kostnaderna. De myndigheter som för närvarande är skyldiga att använda servicekanalen kan i fortsättningen, utan tillstånd till undantag som beviljats av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata, i enskilda fall välja en mer användbar, kostnadseffektiv eller annars mer ändamålsenlig integrationsmetod i stället för servicekanalen. Till exempel i samband med genomförandet av programmet för att prioritera digitala myndighetstjänster och programmet för underlättandet av smidig skötsel av en avliden anhörigs angelägenheter kan de som använder tjänsterna använda nya gränssnitt utan att använda servicekanalen. En del av de nuvarande organisationer som använder servicekanalen kan på samma sätt som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata minska sina kostnader också genom att avveckla sina befintliga anslutningar till servicekanalen. Enligt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas uppskattning uppgår sparpotentialen inom den offentliga förvaltningen i sin helhet till cirka två miljoner euro per år. I siffran ingår inte de besparingar som nämns ovan och som kan uppnås i Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas egen verksamhet.
Tjänsten för identifiering av fysiska personer används av cirka 600 organisationer, av vilka avgifter kommer att tas ut av cirka 87 organisationer (cirka 15 procent av organisationerna) på de villkor som anges i den föreslagna ändringen av 25 § i lagen om stödtjänster. År 2024 uppgick antalet identifieringstransaktioner i tjänsten till uppskattningsvis 230 miljoner. Ungefär 6 procent av dessa transaktioner är identifieringstransaktioner för andra än myndigheter, statsorgan och aktörer som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som i betydande utsträckning finansieras med statens medel samt kommuners och välfärdsområdens sammanslutningar och stiftelser. I budgetpropositionen för 2025 anvisades ett förslagsanslag på 7 miljoner euro för kostnaderna för förmedlingstjänsten för elektronisk identifiering. Dessutom beräknas att det för produktionen av identifieringstjänsten i övrigt behövs cirka 2,9 miljoner euro av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas omkostnader.
Det finns cirka 270 elektroniska tjänster som använder behörighetstjänsten. På de villkor som beskrivs i propositionen kan avgifter tas ut av 40 av dessa, det vill säga av cirka 15 procent av alla elektroniska tjänster som använder tjänsten. En användarorganisation kan ha flera elektroniska tjänster via vilka det görs förfrågningar om rätten att sköta ärenden för annans räkning. Antalet organisationer som använder behörighetstjänsten är alltså färre än 270, och även antalet användarorganisationer som ska betala de föreslagna avgifterna kommer enligt nuvarande användarstatistik att vara färre än 40. Det görs årligen cirka 60 miljoner förfrågningar om rätten att sköta ärenden för annans räkning. Ungefär 6 procent av dessa utgör förfrågningarna från andra än myndigheter, statsorgan och aktörer som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som i betydande utsträckning finansieras med statens medel samt kommuners och välfärdsområdens sammanslutningar och stiftelser. Uppskattningsvis 85 procent av alla elektroniska tjänster kommer alltså inte att beröras av avgifterna, och 94 procent av alla förfrågningar kommer fortfarande att vara avgiftsfria. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas totala kostnader för produktionen av behörighetstjänsten beräknas uppgå till 3,7 miljoner euro 2025.
Avgifterna för stödtjänsterna beräknas ge Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata sammanlagt cirka 810 000–1 450 000 euro, varav avgiftsinkomsten från behörighetstjänsten uppgår till cirka 220 000–550 000 euro och avgiftsinkomsten från identifieringstjänsten till cirka 590 000–900 000 euro. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas avgiftsinkomster har konsekvenser för den offentliga ekonomin i och med att Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas behov av anslag för att täcka kostnaderna för de avgiftsbelagda stödtjänsterna minskar. Avsikten med avgifterna är med andra ord att täcka en del av kostnaderna för produktionen av stödtjänsterna.
Uppskattningen av de inkomster som flyter in är förenad med ett antal osäkerhetsfaktorer. Merparten av dem som kommer att omfattas av avgifterna är inte skyldiga att använda stödtjänsterna, utan de kan fritt välja om de använder Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas stödtjänster. Enligt Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas bedömning har avgiftsfriheten under de senaste åren haft stor betydelse i synnerhet när det gäller främjandet av ibruktagandet av behörighetstjänsten. Det är möjligt att en del av de användarorganisationer som kommer att omfattas av avgifterna överväger att använda alternativa tjänster. På marknaden finns det dock för närvarande ingen sådan enkel och lika tillförlitlig elektronisk tjänst för kontroll av rätten att sköta ärenden för annans räkning som behörighetstjänsten. I fråga om de aktörer som kommer att omfattas av avgifter är det möjligt att de med tiden övergår till att använda någon annan elektronisk lösning för givande av fullmakter eller för skötseln av ärenden för någon annans räkning. Det är dock mycket osannolikt att en organisation återgår till pappersfullmakter. På marknaden finns det inte heller någon helt likadan tjänst som tjänsten för identifiering av fysiska personer. På marknaden finns det dock tjänster som erbjuder ett mera begränsat antal identifieringsmetoder. En särskild egenskap hos tjänsten för identifiering av fysiska personer är också de uppgifter om en identifierad person som i samband med identifieringstransaktionen förmedlas till den elektroniska tjänsten från befolkningsdatasystemet, till exempel uppgifter (beroende på vilket dataanvändningstillstånd som beviljats den elektroniska tjänsten) om stadigvarande adress och boendekommun.
Avgifternas konsekvenser för den övriga offentliga ekonomin är liten. Det faktum att det är möjligt att låta bli att ta ut en avgift endast till den del det är fråga om användning av en stödtjänst för offentligrättsliga behov kan medföra smärre kostnader för sådana myndigheter och andra till avgiftsfri användning berättigade aktörer som bedriver ekonomisk verksamhet på marknaden. Konsekvenserna bedöms dock bli små, eftersom myndigheter, statsorgan och sådana som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som i betydande utsträckning finansieras med statens medel sannolikt har ekonomisk verksamhet endast i liten utsträckning. Dessutom har endast en minoritet av dem sådan verksamhet. I den ekonomiska verksamheten används nödvändigtvis inte heller tjänsten för identifiering av fysiska personer eller behörighetstjänsten.
Även sammanslutningar som ägs helt och hållet av en kommun eller en samkommun eller av ett välfärdsområde eller en välfärdsammanslutning, och stiftelser som har bildats av de nämnda, kan i offentligrättslig verksamhet befrias från avgifterna så att kommuner och välfärdsområden och deras sammanslutningar behandlas jämlikt vid utnyttjandet av avgiftsfria tjänster – oberoende av hur de är organiserade vid skötseln av sina lagstadgade uppgifter. Ur ett bredare perspektiv har propositionen alltså inte heller några konsekvenser för kommunernas eller välfärdsområdenas ekonomi. Såsom det konstateras ovan kan det att stödtjänsterna blir avgiftsbelagda i icke-offentligrättslig verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden ha små ekonomiska konsekvenser också för kommuners och välfärdsområdens sammanslutningar och stiftelser. Sammanslutningarna har dock möjlighet att beakta avgifterna för stödtjänsterna när de fastställer sina serviceavgifter eller andra inkomster från affärsverksamheten. Detta minskar de kostnader som avgifterna orsakar dem. Den kommunala självstyrelsen och finansieringsprincipen behandlas nedan i avsnitt 10.3.
De organisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen som beskrivs i avsnitt 4.2.3 kommer sannolikt att omfattas av skyldigheten att betala avgift. Finansieringen av dessa aktörer har i huvudsak ordnats på något annat sätt än direkt med statens medel, även om aktörernas ekonomi har en koppling till den offentliga ekonomin. Avgifterna bedöms dock inte utgöra något betydande merkostnad för dessa aktörer.
Det att tjänsterna blir avgiftsbelagda har i någon mån ekonomiska konsekvenser för den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland och ortodoxa kyrkan i Finland samt deras församlingar. Församlingarna och kyrkan använder i någon mån främst tjänsten för identifiering av fysiska personer (cirka 140 000 identifieringstransaktioner per år).
4.2.5
Konsekvenser för myndigheternas verksamhet och tjänsteproduktionen
Nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst bedöms i någon mån ha konsekvenser för mängden rådgivning som ges av andra myndigheter. Det är möjligt att mängden rådgivning ökar något, eftersom cirka 50 procent (cirka 12 500 kontakter per år) av medborgarrådgivningens allmänna rådgivning för närvarande har gällt tjänster som tillhandahålls av andra myndigheter. Konsekvenserna för en enskild myndighet bedöms dock vara små, eftersom rådgivningsvolymerna är fördelade på olika myndigheter inom den offentliga förvaltningen. Vid beredningen av propositionen har det bedömts att till exempel stora myndigheter, såsom Folkpensionsanstalten och Skatteförvaltningen, kommer att ha cirka 5–10 fler rådgivningssituationer per vecka, medan mindre ämbetsverk endast har några enstaka fler rådgivningssituationer per månad. Via medborgarrådgivningen har det dock endast getts allmän rådgivning, och den egentliga särskilda rådgivningen i frågor som gäller respektive myndighets ansvarsområde kommer inte att öka hos myndigheterna.
Slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen har inga direkta konsekvenser för myndigheternas verksamhet eller tjänsteproduktionen, eftersom produktionen av servicekanalen fortsätter och användarorganisationerna erbjuds stöd för ibruktagandet och användningen. Servicekanalen kvarstår alltså som en viktig anslutningslösning och tjänsten kan få fler användare, förutsatt att dess tekniska utveckling framskrider på önskat sätt. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata fortsätter att utveckla servicekanalen inom ramen för de tillgängliga resurserna. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata fortsätter också samarbetet med föreningen NIIS (Nordic Institute for Interoperability Solutions), som utvecklar X-Road-tekniken bakom servicekanalen och svarar för upprätthållandet av tekniken. Utbytet av befolknings- och handelsregisteruppgifter mellan Finland och Estland fortsätter och sker även i fortsättningen via servicekanalen. I fortsättningen ska myndigheterna ha möjlighet att använda servicekanalen, men inte skyldighet att använda den.
I nuläget är det motiverat att Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata deltar i den fortsatta utvecklingen av föreningen NIIS, även om skyldigheten att använda servicekanalen slopas. Föreningen NIIS utövar inflytande och är verksam i en allmäneuropeisk kontext och samarbetar i många olika konsortier i anslutning till informationsöverföring och interoperabilitet. Genom att delta i den fortsatta utvecklingen av föreningen NIIS är det möjligt att bidra till att X-Road utvecklas i önskad riktning och att servicekanalen förblir ett beaktansvärt alternativ för informationsöverföringar.
Slopandet av användningsskyldigheten äventyrar inte enhetligheten i den offentliga förvaltningens digitala infrastruktur eller försämrar interoperabiliteten. Syftet med ändringen är att för användarorganisationerna möjliggöra sådana alternativa metoder för genomförande av informationssäkra lösningar för informationsöverföring som är kostnadseffektivare, lättare att upprätthålla och håller minst samma informationssäkerhetsnivå. Slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen ger betydande flexibilitet och därmed kostnadseffektivitet i synnerhet för organisationer som inte använder servicekanalen. I befolkningsdatasystemets informationstjänster vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata kvarstår servicekanalen som en möjlig integrationslösning.
De största fördelarna med slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen framkommer uttryckligen i andra myndigheters verksamhet. Det faktum att en myndighet i enskilda fall inte är bunden till servicekanalen, utan kan välja det anslutningssätt som bäst passar myndighetens egna syften, gör genomförandet av systemen effektivare.
Slopandet av skyldigheten att använda servicekanalen innebär inte att myndigheterna nödvändigtvis måste erbjuda flera olika alternativ för anslutning till sina datalager. Syftet med ändringen är endast att göra det möjligt att erbjuda och utnyttja alternativa anslutningssätt. Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata har hittills erbjudit servicekanalen som lösning för anslutning till sina egna tjänster. Det finns dock redan nu även andra lösningar för anslutning till vissa av Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas tjänster. När skyldigheten att använda servicekanalen har slopats kan Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata göra sådana alternativa anslutningssätt tillgängliga.
Avgifternas konsekvenser för myndigheternas verksamhet är liten, eftersom myndigheterna kan lämnas utanför skyldigheten att betala avgift. Det ska vara möjligt att låta bli att ta ut avgift endast till den del det är fråga om användning av en stödtjänst för offentligrättsliga behov hos myndigheter, statsorgan och vissa aktörer som sköter en offentlig förvaltningsuppgift. Detta kan i någon mån ha konsekvenser för verksamheten i en myndighet eller hos någon annan som har rätt till avgiftsfri användning, om den bedriver ekonomisk verksamhet i ett konkurrensläge på marknaden. Konsekvenserna bedöms dock bli små, eftersom myndigheter, statsorgan och sådana som sköter en offentlig förvaltningsuppgift och som i betydande utsträckning finansieras med statens medel sannolikt har ekonomisk verksamhet endast i liten utsträckning. Dessutom har endast en minoritet av dem sådan verksamhet. Kommunerna och välfärdsområdena har med stöd av 126 § i kommunallagen och 131 § i lagen om välfärdsområden (611/2021) en principiell skyldighet att särredovisa verksamhet som bedrivs i ett konkurrensläge på marknaden. I den ekonomiska verksamheten används nödvändigtvis inte heller tjänsten för identifiering av fysiska personer eller behörighetstjänsten. Enligt 5 § 2 och 3 mom. i lagen om stödtjänster får andra än myndigheter inte heller använda tjänsten för identifiering av fysiska personer annat än i offentliga förvaltningsuppgifter eller offentliga uppdrag. Om en myndighet eller någon annan organisation som har rätt att använda tjänsten avgiftsfritt till exempel har integrerat användning i ekonomisk verksamhet och offentligrättslig användning i samma gränssnitt för behörighetstjänsten, måste denne kunna särskilja den avgiftsbelagda användningen (i ekonomisk verksamhet) från den avgiftsfria offentligrättsliga användningen. Det är möjligt att vissa organisationer som en följd av detta kan bli tvungna att vidta åtgärder för att omorganisera användningen av stödtjänsten i fråga om någon av sina anslutningar.
4.2.6
Övriga samhälleliga konsekvenser
Nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivning om andra myndigheters tjänster har inga direkta konsekvenser för medborgarnas tillgång till rådgivning i eventuella krissituationer. När covid-19-pandemin bröt ut fick Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata på grund av sin erfarenhet av medborgarrådgivningen i uppdrag att tillhandahålla riksomfattande allmän rådgivning om coronaviruset. Nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst inverkar emellertid inte på myndighetens möjligheter att ta emot sådana uppdrag, men den talar inte heller direkt för att uppdraget uttryckligen ska anförtros Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata i en eventuell ny störnings- eller krissituation. Behoven av rådgivning i krissituationer bör bedömas separat oberoende av hur medborgarrådgivningens allmänna rådgivning ordnas.
4.2.7
Konsekvenser för dataskyddet och informationssäkerheten
Nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst bedöms inte ha några konsekvenser för dataskyddet eller informationssäkerheten. Medborgarrådgivningen har varit rådgivning som kompletterat myndigheternas egen rådgivning och rådgivningen har inte särskilt gällt dataskydds- eller informationssäkerhetsfrågor. Förslaget om att de resurser som frigörs vid Myndigheten för digitalisering och befolkningsdata vid nedläggningen av medborgarrådgivningens allmänna rådgivningstjänst ska styras till användarstödet och rådgivningen för myndighetens egna digitala tjänster och till uppgifter i anslutning till stödet för användningen av digitala tjänster bidrar för sin del till att informationssäkerheten tillgodoses. Även rådgivningen om stödtjänsterna (Suomi.fi-tjänsterna) fortsätter.
Servicekanalen är en teknisk lösning för informationsöverföring mellan organisationernas informationssystem. Denna lösning för informationsöverföring inverkar inte på hur de personuppgiftsansvariga eller personuppgiftsbiträdena behandlar personuppgifter i sina egna system. När en användarorganisation avstår från att använda servicekanalen är det med tanke på dataskyddet och informationssäkerheten närmast av betydelse vilken informationssäkerhetsnivå som gäller för den alternativa lösning för informationsöverföring som säkerställer informationens konfidentialitet och integritet samt systemens användbarhet.
Enligt 5 § 1 mom. i den gällande lagen om stödtjänster är det möjligt att avvika från skyldigheten att använda servicekanalen till exempel av skäl som hänför sig till informationssäkerheten. I och med att användningsskyldigheten slopas behöver en myndighet inte längre ansöka om undantag, om myndigheten av skäl som hänför sig till skyddandet av uppgifter vill avvika från skyldigheten att använda servicekanalen.
När behovet av en integrationslösning mellan informationssystemen hänför sig till användningen av stödtjänsten, svarar den som producerar stödtjänsten för kvaliteten på sin stödtjänst. I 4 kap. i lagen om stödtjänster föreskrivs det om de kvalitets- och informationssäkerhetskrav som gäller stödtjänsterna, de krav som gäller informationssystemen, skyldigheten att vidta åtgärder och anmälningsskyldigheten vid störningar samt beredskapen för störningar.
Bestämmelser om de krav som ställs på informationssäkerheten i fråga om myndigheternas digitala tjänster finns på allmän nivå i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster. Enligt 4 § 1 mom. ska myndigheterna planera och underhålla sina digitala tjänster på ett sådant sätt att tjänsternas informationssäkerhet och dataskydd säkerställs. I bestämmelsen förutsätts det att myndigheterna redan vid planeringen av en digital tjänst ska bedöma hur informationssäkerheten i anslutning till användningen av tjänsten ska ordnas. I bestämmelsen anges inte närmare vilka informationssäkerhetskrav som ska beaktas vid planeringen av en digital tjänst. Myndigheterna ska genom sin planeringsdokumentation i fråga om informationssäkerheten och genom testrapporter i anslutning till den kunna visa att informationssäkerheten har säkerställts genom tillräckliga informationssäkerhetsåtgärder. Förutom i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster föreskrivs det också i 4 kap. i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) om informationssäkerhetskraven vid behandlingen av informationsmaterial och i 4 a kap. i den lagen om kraven på cybersäkerhet.
Även om skyldigheten att använda servicekanalen slopas, innehåller lagstiftningen krav på informationssäkerheten hos de informationsöverföringslösningar som myndigheterna använder. Det finns alltså inget som tyder på att slopandet av användningsskyldigheten skulle medföra försämringar i informationssäkerheten eller dataskyddet i fråga om lösningarna för informationsöverföring eller i de krav som gäller dem.
En riktad avgiftsbeläggning av stödtjänster kan tänkas ha betydelse med tanke på tillgodoseendet av dataskyddet eller informationssäkerheten, om de organisationer som börjar omfattas av avgifterna av kostnadsskäl tar i bruk en tjänst som inte är lika säker som Myndigheten för digitalisering och befolkningsdatas tjänst. Ovan redogörs det för de bestämmelser som förpliktar myndigheterna att sörja för informationssäkerheten i fråga om sina tjänster. I 6 § i lagen om tillhandahållande av digitala tjänster anges det dessutom när en myndighet i princip är skyldig att använda tjänsten för identifiering av fysiska personer eller någon annan tjänst för stark autentisering. Som myndighet betraktas i den lagen också sådana organisationer inom den indirekta offentliga förvaltningen som sköter en offentlig förvaltningsuppgift. Det bör också noteras att alla tjänster för identifieringsförmedling och tjänster för stark autentisering omfattas av kraven på informationssäkerhet och dataskydd enligt lagen om stark autentisering och betrodda elektroniska tjänster. Utgångspunkten enligt lagen om grunderna för avgifter till staten är att myndigheternas tjänster är avgiftsbelagda. För stödtjänsterna faktureras användarorganisationerna, som alltjämt ansvarar för att sörja för informationssäkerheten i fråga om sina tjänster och för skyddet av kundernas personuppgifter. Genom införandet av avgifter för stödtjänsterna frångås inte användarorganisationernas skyldighet att sörja för skyddet av personuppgifter eller för informationssäkerheten.