7.1
Veterinärvårdslagen
1 kap. Allmänna bestämmelser
1 §. Lagens syfte och tillämpningsområde. Den föreslagna lagens syfte är kopplat till främjandet av djurs hälsa och välfärd samt folkhälsan.
Ett viktigt syfte med lagen är att säkerställa att det erbjuds tillräckligt med veterinärtjänster av god kvalitet i landet. När det gäller tryggandet av tjänsterna har det även betydelse att de tjänster som tillhandahålls är tillgängliga, vilket inbegriper att tjänsterna är tillgängliga på ett avstånd och till ett pris som är skäligt för användarna. Både offentliga och privata veterinärtjänster omfattas av lagens tillämpningsområde, precis som enligt den gällande lagen. Lagen innehåller bestämmelser om skyldigheten att ordna offentliga tjänster. Enligt 2 mom. innehåller lagen också bestämmelser om sådana krav som ska trygga nivån på alla veterinärtjänster samt bestämmelser om styrningen av och tillsynen över serviceverksamheten.
Enligt 3 mom. gäller lagen, på samma sätt som den gällande lagen, sådana tillsynsuppgifter inom veterinärvården som sköts i kommunerna. I momentet anges de lagar som innehåller bestämmelser om dessa uppgifter. Lagen om verkställighet av jordbruksstöd nämns inte längre, eftersom kommunen eller kommunalveterinären enligt den lagen inte längre är en myndighet med behörighet att utöva tillsyn över efterlevnaden av lagarna inom veterinärvården som tvärvillkor för jordbruksstöd, utan den behörigheten har koncentrerats till regionförvaltningsverket.
2 §.Definitioner. I paragrafen definieras vissa centrala begrepp som används i lagen.
Den definition av husdjur som finns i 1 punkten motsvarar definitionen i den gällande lagen. Med husdjur avses i lagen tamdjur som människan håller och sköter i nyttosyfte, som sällskap eller som hobby. För tydlighetens skull nämns det separat i definitionen att renar, vattenbruksdjur och hägnade däggdjur och fåglar samt odlade bin är sådana husdjur som avses i lagen. På samma sätt som nu omfattar definitionen emellertid inte s.k. försöksdjur, dvs. djur som omfattas av lagen om skydd av djur som används för vetenskapliga ändamål eller undervisningsändamål (497/2013). Definitionen omfattar på samma sätt som nu inte heller djur som hålls i sådana djurparker som avses i djurskyddslagstiftningen. I en djurpark hålls i huvudsak djur som tillhör vilda arter för att förevisas för allmänheten.
I 2 punkten finns det en definition av veterinärtjänster som motsvarar den gällande definitionen. Definitionen omfattar konstaterande och fastställande av djurs hälsotillstånd och sjukdomar samt tillhandahållande av veterinärhjälp. Tillhandahållande av veterinärhjälp innebär lindring av ett sjukt eller skadat djurs tillstånd eller botande av en skada eller en sjukdom med hjälp av veterinärmedicinska metoder. Tillhandahållande av veterinärhjälp är exempelvis lindring av smärta, sårsömnad eller reparation av skada genom kirurgi.
Med veterinärhjälp avses även omhändertagande av ett djur för att ge veterinärhjälp eller göra undersökningar i samband med den. Dessutom avses med veterinärhjälp åtgärder för upprätthållande av djurs hälsa och välfärd samt förebyggande hälsovårdsarbete. Dessa åtgärder inbegriper bl.a. vaccinationer, sådana veterinäruppgifter som definierats i anslutning till de nationella djurhälsovårdsprogrammen och sådana djurhälsobesök som det föreskrivs om i EU:s reviderade lagstiftning om djursjukdomar (läs mera om dessa i motiven till 9 §) samt även annat upplysnings- och rådgivningsarbete i anknytning till bekämpandet av djursjukdomar och zoonoser. Till veterinärtjänsterna hör även avlivning av djur.
I 3 punkten definieras privat veterinärtjänsteproducent. Med detta avses på samma sätt som i den gällande lagen en fysisk person, privaträttslig juridisk person eller läroanstalt som tillhandahåller veterinärtjänster. En förändring jämfört med nu är emellertid att ett offentligrättsligt universitet inte ska betraktas som en privat veterinärtjänsteproducent när det producerar offentliga veterinärtjänster i enlighet med 18 § i den föreslagna lagen.
2 kap. Myndigheter samt styrning och planering av veterinärvården
3 §.Myndigheter. I paragrafen föreskrivs det om de behöriga myndigheterna. Enligt 1 mom. styr och övervakar Livsmedelsverket i egenskap av riksomfattande myndighet sådan verksamhet som omfattas av lagen och enligt 2 mom. sköter regionförvaltningsverket motsvarande uppgifter som regional myndighet. Längre fram i lagen finns det närmare bestämmelser om dessa myndigheters uppgifter, exempelvis när det gäller mottagning av anmälningar eller användning av administrativa tvångsmedel. Det finns inte längre någon separat bestämmelse om jord- och skogsbruksministeriets roll, eftersom grundlagen redan förutsätter att varje ministerium inom sitt ansvarsområde svarar för att förvaltningen fungerar som sig bör.
I 3 mom. ska ingå en bestämmelse enligt vilken på till tillsynsmyndigheten riktade klagomål som gäller veterinärtjänster ska tillämpas bestämmelserna om förvaltningsklagan i 8 a kap. i förvaltningslagen. Motsvarande bestämmelse ingår i lagen om utövning av veterinäryrket samt, vad gäller hälso- och sjukvårdstjänster, i lagen om patientens ställning och rättigheter (785/1992).
Paragrafens 4 mom. innehåller bestämmelser som i stort sett motsvarar den gällande lagen och som gäller kommunens skyldighet att sköta de förpliktelser som lagen ålägger i anknytning till tillsynen över veterinärvården. Dessa uppgifter ska skötas av en kommunal nämnd eller något annat kollegialt organ. Den föreslagna lagen innehåller emellertid inte längre några bestämmelser om formerna för det kommunala samarbetet, utan i fråga om dessa hänvisas det till bestämmelserna i kommunallagen. I fråga om samarbetet hänvisas det även till lagen om samarbetsområden för miljö- och hälsoskyddet.
I momentet införs begreppet organisatör, som hänvisar till kommunen. Det som i lagen föreskrivs om organisatören gäller också samkommuner och samarbetsområden, till den del kommunerna samarbetar i fråga om skötseln av uppgifterna inom veterinärvården. Införandet av termen accentuerar den skillnad i uppgifterna för de behöriga myndigheter som avses i paragrafen som innebär att en kommun eller ett samarbetsområde för miljö- och hälsoskyddet som inrättats för kommunalt samarbete är producent av veterinärtjänster tillsammans med privata veterinärtjänsteproducenter, medan Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket utövar tillsyn över ordnandet av alla veterinärtjänster. Införandet av termen minskar också betydligt behovet av ändringar i lagen framöver, om uppgifterna inom den kommunala veterinärvården i enlighet med förslaget från den parlamentariska arbetsgruppen överförs till välfärdsområdena vid ingången av 2026.
I 5 mom. finns det en hänvisning till bestämmelserna i konkurrenslagen, vilka gäller behörigheten att övervaka konkurrensneutraliteten. Avsikten är inte att veterinärmyndigheterna ska övervaka sådana frågor i anknytning till verksamheten på marknaden som marknadsmässig prissättning av andra tjänster som kommunerna producerar än de lagstadgade tjänsterna, vilka enligt konkurrenslagen hör till konkurrensmyndigheterna. Tillsynen över efterlevnaden av konkurrenslagen utövas av Konkurrens- och konsumentverket, vilket får ingripa i den verksamhet som kommunen bedriver på marknaden i ett konkurrensläge och ställa villkor för den, om verksamheten har negativa konsekvenser för konkurrensen. Regionförvaltningsverken får emellertid utreda konkurrensfrågor på uppdrag av Konkurrens- och konsumentverket samt informera Konkurrens- och konsumentverket om de i sin övriga tillsyn upptäcker brott mot konkurrensreglerna.
4 §.Riksomfattande plan för veterinärtjänster. I 1 mom. föreskrivs det om Livsmedelsverkets skyldighet att upprätta en riksomfattande plan för de veterinärtjänster som omfattas av det offentliga organiseringsansvaret. Planen ska innehålla allmänna mål för tillgången till och kvaliteten på tjänster. Dessutom ska den omfatta de allmänna målen för tillsynen över veterinärtjänster. Paragrafen motsvarar delvis 8 § i den gällande lagen, men den innehåller inte längre bestämmelser om hur ofta planen ska ses över och inte heller bestämmelser om skyldighet att utarbeta ett program för tillsynen över djurs hälsa och välfärd. Bestämmelserna om den riksomfattande och den regionala planeringen av tillsynen kommer framöver att finnas i de speciallagar som gäller djurs hälsa och välfärd. Dessa lagar har i de ändringar som gjorts på sistone kompletterats i fråga om planeringsskyldigheterna. Det omnämnande av Livsmedelssäkerhetsverket som finns i den gällande paragrafen ändras till Livsmedelsverket.
I 2 mom. finns det ett bemyndigande att utfärda förordning om upprättandet av planen för veterinärtjänster. I statsrådets förordning om veterinärvård finns det för närvarande några närmare bestämmelser som styr upprättandet av planen. Den plan för veterinärtjänster som Livsmedelsverket upprättat ingår i det riksomfattande programmet för veterinärvård (EHO) 2015–2021. Programmet uppdaterades senast hösten 2021.
5 §.Regional plan för veterinärtjänster. I 1 mom. föreskrivs det om regionförvaltningsverkets skyldighet att upprätta en regional plan om tillsynen över de veterinärtjänster som omfattas av det offentliga organiseringsansvaret. Planen ska beakta den riksomfattande planen. I 9 § i den gällande lagen föreskrivs det om regionförvaltningsverkets skyldighet att planera de offentliga veterinärtjänsterna, men i praktiken har de regionala planerna endast gällt tillsynen över tjänsterna. Den föreslagna paragrafen avviker från den gällande paragrafen också på det sätt att den inte innehåller några bestämmelser om hur ofta planen ska ses över eller om den planering som ansluter sig till tillsynsuppgifterna vad gäller djurs hälsa och välfärd.
6 §.Organisatörens plan. I paragrafen föreskrivs det om organisatörens, dvs. kommunens eller samarbetsområdets, planeringsskyldighet på ett sätt som i stort sett motsvarar bestämmelserna i 10 § i den gällande lagen. Paragrafen gäller planeringen av både veterinärtjänster och kommunalveterinärens tillsynsuppgifter.
Enligt 1 mom. ska planen för veterinärtjänster innehålla uppgifter om sättet att producera de lagstadgade tjänsterna samt om tillgången till, kvaliteten på och dimensioneringen av tjänsterna.
I 10 § 6 mom. i lagförslaget finns det en bestämmelse enligt vilken det privata serviceutbudet ska beaktas vid dimensioneringen av de lagstadgade tjänsterna. Tanken är att det kommunala serviceutbudets kapacitet redan när verksamheten planeras ska bedömas så att den är lagom i förhållande till behoven i området. På detta sätt säkerställs det å ena sidan att tjänster är tillgängliga och att det lagstadgade servicesystemet fungerar, men undviker man å andra sidan att kommunens verksamhet på ett ogrundat sätt begränsar de privata tjänsteproducenternas verksamhet och möjligheter att komma in på marknaden.
I 2 mom. föreskrivs det om skyldigheten att planera uppgifterna inom tillsynen över djurs hälsa och välfärd. När det gäller skyldigheten att planera livsmedelstillsynen hänvisas det till livsmedelslagen.
Enligt 3 mom. ska man i planeringen beakta de riksomfattande och regionala planerna. Det föreslås att bestämmelsen om hur ofta planerna ska ses över slopas, vilket ökar flexibiliteten i planeringsverksamheten. På samma sätt som den gällande lagen innehåller momentet en bestämmelse om att regionförvaltningsverket ska styra organisatörens planering och övervaka att planerna genomförs samt utvärdera utfallet av dem.
7 §.Tjänster som kommunalveterinär. I 1 mom. finns det en bestämmelse om att organisatören ska ha ett behövligt antal kommunalveterinärstjänster, vilken motsvarar den bestämmelse som finns i 16 § i den gällande lagen. Momentet innehåller emellertid inget omnämnande om att en tjänst kan inrättas gemensamt för flera kommuner eller samkommuner eller för en kommun och en samkommun. Detta anses vara onödigt med beaktande av att det i det föreslagna 3 § 4 mom. redan hänvisas till kommunallagens bestämmelser om kommunalt samarbete och anges att de ställen i lagen där organisatören nämns även gäller situationer där kommuner samarbetar. Enligt bestämmelserna i 8 kap. i kommunallagen kan formen för offentligrättsligt samarbete mellan kommuner vara bl.a. en gemensam tjänst, ett avtal om skötsel av en myndighetsuppgift eller en samkommun. Formen för offentligrättsligt samarbete mellan samkommuner kan vara bl.a. en gemensam tjänst eller ett avtal om skötsel av en myndighetsuppgift.
Den föreslagna paragrafen innehåller inte heller någon sådan bestämmelse som den som finns i den gällande veterinärvårdslagen om att kommunen, om den har två eller flera kommunalveterinärstjänster, ska fastställa uppgiftsfördelningen mellan kommunalveterinärerna. Det anses inte längre finnas något behov av en sådan bestämmelse.
I 2 mom. finns det däremot en ny bestämmelse om att tjänsten som kommunalveterinär som tillhandahåller veterinärtjänster, när det behövs, ska inbegripa åtminstone tillfälligt deltagande i uppgifter som ansluter sig till landets beredskap för bekämpning av djursjukdomar samt akut djurskyddstillsyn. Det handlar om en viktig fråga som gäller verksamheten inom den offentliga veterinärvården. De praktiserande veterinärerna utgör med tanke på utbrott av djursjukdomar en viktig tilläggsresurs utan vilken det inte i alla lägen skulle vara möjligt med en effektiv bekämpning av sjukdomar. Inte bara tillsynsveterinärer utan även praktiserande veterinärer kan som tjänsteveterinärer vidta sådana omedelbara myndighetsåtgärder som problem som gäller djurs välfärd kräver. Myndighetsåtgärder som vidtas av en praktiserande veterinär kan, beroende av situationen och omständigheterna, vara ändamålsenliga exempelvis när veterinären redan av någon annan orsak befinner sig på en djurhållningsplats eller när det är fråga om ett problem som upptäcks i samband med jour och som kräver att man reagerar snabbt och det inte går att få någon annan myndighet med behörighet att utöva djurskyddstillsyn att inom skälig tid sköta ärendet. I vissa fall kan det också vara motiverat att en praktiserande veterinär och en tillsynsveterinär arbetar i par.
De praktiserande veterinärernas roll i fråga om tillsynsuppgifterna har redan beaktats i tjänstekollektivavtalen på så sätt att den arbetstid som ingår i grundlönen för alla praktiserande veterinärer i någon mån har anvisats även för tillsynsuppgifter. Separat ersättning betalas endast för arbete som går utöver denna tid. Det skulle emellertid vara motiverat att i lag klargöra de praktiserande veterinärernas roll i fråga om tillsynsuppgifterna. Den föreslagna bestämmelsen är ett s.k. minimikrav, dvs. organisatören kommer fortfarande att ha möjlighet att låta tjänsten för en veterinär som tillhandahåller veterinärtjänster inbegripa tillsynsuppgifter i den utsträckning som anses vara ändamålsenlig.
Enligt förslaget överförs de bestämmelser som gäller behörighetskraven för tjänsterna som kommunalveterinär genom det andra lagförslaget i propositionen till lagen om utövning av veterinäryrket. Detta förslag motiveras längre fram. Av denna orsak innehåller 3 mom. endast en hänvisning till behörighetsvillkor som finns i den nämnda lagen.
3 kap. Offentliga veterinärtjänster
8 §.Organiseringsansvaret för veterinärtjänster. Paragrafen innehåller en grundläggande bestämmelse om kommunens organiseringsansvar. Enligt den ska en sådan organisatör som avses i lagen, dvs. kommunen eller ett samarbetsområde som inrättats för kommunalt samarbete, ansvara för att det inom dess område ordnas sådana veterinärtjänster som är nödvändiga av allmänt intresse. Organiseringsansvaret gäller veterinärtjänster som ordnas för de husdjur vars ägare eller innehavare har sin bostads- eller hemort i kommunen eller samarbetsområdet. Stora djur som vårdas på djurhållningsplatsen, såsom hästar, kan emellertid också vårdas på andra platser än i ägarens eller innehavarens hemkommun. I sådana fall är det på samma sätt som nu den kommun där djurhållningsplatsen finns som är skyldig att producera de tjänster som lagen kräver.
9 §.Veterinärtjänster som omfattas av organiseringsansvaret. I paragrafen specificeras de veterinärtjänster som ska omfattas av den offentliga sektorns organiseringsansvar. Organiseringsansvaret definieras avsevärt noggrannare än i den gällande lagen, där definitionen utgår från definitionerna av begreppen grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp. Det behövs en noggrannare definition av tjänsterna så att det är klart vilka tjänster som är lagstadgade tjänster som gäller ett allmänt ekonomiskt intresse och vilka tjänster som det är frivilligt för en kommun att ordna. Saken har stor betydelse även med anledning av att de tjänster som ordnas på frivillig basis ska prissättas marknadsmässigt och bokföras separat från de lagstadgade tjänsterna.
Förslaget grundar sig till stor del på det riksomfattande program för veterinärvården (EHO) som Livsmedelsverket har utarbetat. I det programmet anges det närmare vilka åtgärder som kommunen ska ordna med inom ramen för grundläggande veterinärtjänster och akut veterinärhjälp. Förslaget innehåller endast sådana åtgärder som kan utföras vid djurhållningsplatserna eller sedvanliga veterinärmottagningar utan specialutbildning eller specialutrustning. Åtgärderna utförs redan nu i de kommuner där det produceras veterinärtjänster. Åtgärderna är nödvändiga för att säkerställa djurs välfärd, djurhälsan och folkhälsan samt delvis också för att säkerställa sådan lantbruksproduktion som är central med tanke på Finlands försörjningsberedskap.
För närvarande ordnas det i många kommuner veterinärtjänster i form av grundläggande veterinärtjänster i något större omfattning än vad som är minimikravet enligt Livsmedelsverkets gränsdragningar. Eftersom de nuvarande preciseringarna av organiseringsansvaret inte grundar sig på exakta bestämmelser i lag utan på myndighetshandlingar som inte är bindande, och det dessutom i förarbetena till den gällande lagen finns ett vagt omnämnande om att ”vanliga operationer” hör till de grundläggande veterinärtjänsterna, har det hittills varit svårt att dra en gräns för kommunens lagstadgade verksamhet. Dessutom har veterinärvårdslagen och kommunalveterinärernas avlöningssystem hittills möjliggjort enbart ett sätt att prissätta tjänster, oberoende av om det kan anses att tjänsterna omfattas av definitionen av grundläggande veterinärtjänster. Följaktligen har sådan längre gående service som en kommun har ordnat på basis av frivillighet och inom ramen för de möjligheter att ordna service som omfattas av kommunens självstyrelse haft samma prissättning som kommunens lagstadgade service. Detta ändras i och med de bestämmelser som föreslås.
I 1 mom. finns det en förteckning över de tjänster som omfattas av organiseringsansvaret.
Enligt 1 punkten hör allmän undersökning av djur och bedömning av hälsotillståndet i syfte att fastställa djurs hälsa till sådana här tjänster. Massundersökningar och allmänna undersökningar av enskilda djur behövs exempelvis för hälsointyg som begärs av privata aktörer. Hälsointyg behövs ofta i samband med försäljning av djur eller i samband med utställningar och tävlingar. Med hjälp av hälsointyg förhindras spridningen av smittsamma djursjukdomar och säkerställs det att sjuka djur inte säljs vidare. Allmän undersökning inbegriper inte bilddiagnostik eller undersökningar som utförs av en specialveterinär och inte heller undersökningar eller kontroller som kräver specialutrustning.
I 2 punkten nämns identitetsmärkning av katter och hundar. Ett ansvarsfullt hund- eller kattinnehav förutsätter att djuret märks och registreras. Identitetsmärkning och registrering av hundar blir obligatorisk med stöd av en förordning av jord- och skogsbruksministeriet (1/2021) som träder i kraft vid ingången av 2023. Avsikten är att det framöver även ska bli obligatoriskt med identitetsmärkning och registrering av katter. Med hjälp av identitetsmärkning och registrering kan ett djur som rymt snabbt återbördas till sin ägare, vilket minskar kommunens utgifter för ordnandet av vård av hittedjur. Identitetsmärkning av djur gör det också lättare att utöva tillsyn över djurs välfärd och den allmänna ordningen, i och med att djuren på ett säkert sätt kan identifieras och bekräftas i samband med tillsyn. Identitetsmärkning och registrering förbättrar respekten för i synnerhet katter, och åtgärderna har på det sättet betydelse för djurens välfärd. För att man ska kunna ge en hund eller en katt ett hälsointyg och exempelvis ett pass för sällskapsdjur enligt EU-lagstiftningen krävs det i praktiken identifieringsmärkning av djuret. Avelsorganisationerna registrerar endast identitetsmärkta djur och märkningen är också en förutsättning för deltagande i utställningar och tävlingar.
Enligt 3 punkten omfattar organiseringsansvaret sådana djurhälsobesök som avses i EU-lagstiftningen och sådana hälsovårdsbesök som görs vid och hälsovårdsplaner som upprättas för djurhållningsplatser där djur hålls för livsmedelsproduktion.
Enligt artikel 25 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/429 om överförbara djursjukdomar och om ändring och upphävande av vissa akter med avseende på djurhälsa (”djurhälsolag”) ska aktörerna se till att de anläggningar som de ansvarar för får djurhälsobesök av en veterinär när det är ändamålsenligt med hänsyn till den risk som den berörda anläggningen utgör. I samband med djurhälsobesöken kan den veterinär som aktören har valt ge aktören råd om biosäkerhet och andra djurhälsofrågor samt om symtom och tecken som kan tyda på förekomst av vissa djursjukdomar. Motsvarande rådgivning ges också i samband med hälsovårdsbesök, även om hälsovården också omfattar andra frågor, såsom rådgivning i anknytning till djurs välfärd, livsmedelssäkerhet och djurhållningens ekonomiska lönsamhet. Näringen ordnar systematisk hälsovård för nötkreatur och svin, vilken följs upp på ett samordnat sätt. En aktör kan också komma överens om hälsovården privat direkt med veterinären när det gäller såväl nötkreatur och svin som andra djur inom livsmedelsproduktionen. Hälsovården och djurhälsobesöken spelar en viktig roll för främjandet av djurens hälsa och välfärd samt livsmedelssäkerhet.
I 4 punkten nämns vaccinering av djur. Vaccinering är väsentlig i förebyggandet av infektionssjukdomar. Genom att minska förekomsten av infektionssjukdomar främjar man djurens hälsa och välfärd och även folkhälsan. Folkhälsan främjas genom vaccinering av djur mot farliga zoonoser såsom rabies samt genom att man minskar förekomsten av andra djursjukdomar och i förlängningen användningen av mikrobläkemedel vid behandlingen av infektionssjukdomar och deras följdsjukdomar.
I 5 punkten nämns åtgärder för att fördriva och förebygga parasiter. Genom att minska förekomsten av parasitsjukdomar främjar man djurs hälsa och välfärd i hela Finland. Vissa parasitsjukdomar är zoonoser och genom att fördriva och förebygga parasiter främjar man följaktligen också folkhälsan.
Enligt 6 punkten omfattar organiseringsansvaret nödvändiga åtgärder som gäller mun- och tandvård till den del det är ändamålsenligt med beaktande av åtgärdens omfattning eller svårighetgrad att kommunalveterinären utför dem.
Munhälsan och tändernas skick har stor betydelse för djurens välfärd. Särskilt sällskaps- och hobbydjur såsom hundar, katter och hästar lever allt längre, vilket ökar munhälsoproblemen. Hundar och katter har problem särskilt med tandsten, om den orsakar parodontit, dvs. en inflammationssjukdom som förstör tandköttsvävnaden runt tanden och käkbenet, eller frätskador på tänderna. Hos hästar kan problemet vara ojämnt slitage på tänderna. Problem med tänderna orsakar ofta kraftig smärta och gör det svårare att äta. Kommunens skyldigheter omfattar enligt punkten emellertid endast sådana relativt enkla grundläggande åtgärder som är nödvändiga för att förebygga allvarliga problem och som kan utföras vid en vanlig mottagning eller en vanlig djurhållningsplats utan specialutbildning och specialutrustning. I praktiken omfattar detta tandkontroller, avlägsnande av tandsten på hundar och katter och grundläggande tandvård för hästar, men inte åtgärder som kräver röntgen eller användning av en borrenhet.
Enligt 11 och 12 punkten omfattar organiseringsansvaret även sådan behandling och medicinering av sjukdomar i munnen och tänderna som kan betraktas som vård av första hjälpen-karaktär vid inflammations- och smärttillstånd.
Om det krävs mera omfattande eller krävande åtgärder för att rätta till situationen kan djuret med ägarens samtycke remitteras till fortsatt vård eller avlivas.
Enligt 7 punkten omfattar de lagstadgade veterinärtjänsterna avlägsnande av horn eller hornämnen hos nötkreatur och getter. Att ha nötkreatur i lösdrift förutsätter ofta att hornämnen avlägsnas på kalvarna, eftersom djur med horn lätt skadar varandra eller den personal som sköter dem. Det kan vara nödvändigt att avlägsna hornämnen även när djur hålls på andra sätt, eftersom djur även där kan skada varandra eller människor. Även när det gäller getter kan det vara nödvändigt att avlägsna hornämnen i syfte att trygga deras välfärd.
I 8 punkten nämns kontroller i anknytning till nötkreaturs, svins, fårs, getters och renars reproduktion och behandling av reproduktionsproblem till den del det är fråga om djur som hålls för livsmedelsproduktion. Djurens reproduktion utgör en väsentlig del av livsmedelsproduktionen och följaktligen är identifieringen och behandlingen av reproduktionsproblem av central betydelse för upprätthållandet av produktionen. Tillgången till privata veterinärtjänster för djur inom livsmedelsproduktionen är begränsad och endast genom de tjänster som ordnas av kommunerna kan man säkerställa att det finns tillräckligt med tjänster. Frågan är av betydelse för livsmedelsproduktionen och kopplad till tryggandet av landets försörjningsberedskap. Kontroller och undersökningar i anknytning till reproduktionen anses även inbegripa ultraljudsundersökningar. Det finns kontroller, undersökningar och andra tjänster i anknytning till djurs reproduktion även för andra djur än sådana som hålls för livsmedelsproduktion, men de omfattas inte av kommunernas organiseringsskyldighet.
Enligt 9 punkten omfattar organiseringsansvaret kastrering av nötkreatur, svin, får, getter, renar och hundar samt kastrering och sterilisering av katter. Kastrering av nötkreatur, får och getter görs på djurhållningsplatser där handjur hålls tillsammans med hondjur. Kastrering behövs för att säkerställa välmåendet och säkerheten för både djuren och de personer som sköter dem samt för att förhindra oönskade dräktigheter. Kastrering av hundar utförs särskilt i situationer där företagsverksamhet grundar sig på att man håller hundar, såsom draghundar, av olika kön tillsammans. Kastrering behövs för att säkerställa djurens välmående och för att förhindra oönskade dräktigheter. Särskilt utanför tätorterna hålls katter på ett sådant sätt att de kan röra sig fritt utomhus. Om katterna inte steriliseras eller kastreras är följden en okontrollerad förökning av populationen. Sådant händer också när flera katter hålls tillsammans inomhus. Ett problem som fortfarande finns kvar i Finland är också att man överger katter, och att de övergivna katterna blir kringströvande. Katter som inte har kastrerats rymmer dessutom lättare. En okontrollerad förökning av katter och det att katter blir strykarkatter leder till problem med djurens välfärd. Dessutom kan katter sprida djursjukdomar och zoonoser, vilket medför risker för djurs och människors hälsa. Enligt djurskyddslagen är kommunen skyldig att omhänderta herrelösa djur och med effektivare kastrering och sterilisering av katter minskas kommunernas utgifter vad gäller herrelösa djur.
Momentets 10 punkt gäller klinisk undersökning av ett sjukt djur och bedömning av vårdbehovet, oberoende av djurarten eller syftet med djurhållningen. Punkten omfattar även tagning av sedvanliga prov, såsom blodprov, och sändande av sådana prov för laboratorieundersökningar i syfte att utreda orsaken till djurets sjukdom.
Undersökningar och bedömningar av vårdbehovet är viktiga för att djurens välfärd ska tryggas och för att man i ett tidigt skede ska upptäcka eventuella smittsamma djursjukdomar och zoonoser. Av dessa orsaker är även åtgärder i anknytning till provtagning viktiga i många situationer. Genom undersökningar och provtagning får man dessutom fram viktig information för den övervakning av landets djursjukdomsläge och den övervakning av mikrobläkemedelsresistensen som myndigheterna ska ansvara för enligt EU-lagstiftningen och lagen om djursjukdomar. Med stöd av provsvar kan det vid behov även utföras sådana ytterligare undersökningar som hör till myndighetstillsynen.
Det krävs emellertid inte att kommunerna ordnar krävande provtagning eller bilddiagnostik för att utreda orsaken till en sjukdom. Om sådant krävs kan patienten med ägarens samtycke remitteras till fortsatta undersökningar.
I momentets 11–14 punkt föreskrivs det om sådan vård eller annan veterinärhjälp som efter en undersökning och bedömning av vårdbehovet kan ges ett djur såsom en sådan tjänst som avses i paragrafen.
Momentets 11 punkt gäller sådan vård av ett sjukt djur som behövs för ett djur som hålls för livsmedels- eller pälsproduktion. Det föreslås att den vård som ordnas för sjuka djur som hålls inom lantbruksproduktionen ska definieras i en annan punkt än skyldigheterna i anslutning till vården av andra sjuka djur. Detta beror på att produktionsdjur vårdas på djurhållningsplatsen och under förhållanden där det är svårt att utföra andra åtgärder än grundläggande vårdåtgärder. Dessutom är behoven i anknytning till vården av produktionsdjur mycket annorlunda jämfört med de behov som finns i anknytning till sällskaps- och hobbydjur. När det gäller de sistnämnda är man ofta redo att använda sig av mycket varierande behandlingar, och därför är det viktigt att man i lagen noggrant definierar i vilken utsträckning dessa behandlingar omfattas av det offentliga organiseringsansvaret. När det gäller produktionsdjur begränsar de ekonomiska faktorerna i praktiken behandlingarna till sådana enkla åtgärder som med stor sannolikhet kan få djuret att tillfriskna. I annat fall slaktas eller avlivas djuret.
Vård av sjuka djur behöver ordnas i syfte att säkerställa djurens välfärd. Dessutom säkerställs det att sjukdomar som är av betydelse för produktionen övervakas och upptäcks i ett tidigt skede. Organiseringsansvaret omfattar alla behandlingar som det är möjligt att ge på djurhållningsplatsen, inbegripet operation av löpmagen på nötkreatur. I EHO nämns även operation av nötkreatur i syfte att avlägsna främmande föremål, men behovet av sådana har försvunnit sedan det blev vanligare att man inför magneter i nötkreaturens nätmagar.
Enligt 12 punkten omfattar organiseringsansvaret när det gäller andra husdjur än de som avses i 11 punkten grundläggande vård av första hjälpen-karaktär. Det är fråga om sådan vård som ges ett djur oberoende av om det gäller ett djur som vårdas på en mottagning eller ett djur som vårdas på djurhållningsplatsen, såsom en häst. Alla djur som hålls som sällskapsdjur omfattas av denna punkt, även om djuret skulle tillhöra en djurart som vanligen uppfattas som ett produktionsdjur (t.ex. en sällskapsgris). Förutom sällskapsdjur gäller punkten även exempelvis tjänste- och ledarhundar, hundar som hålls inom turismnäringen samt hästar som hålls inom idrottsverksamhet som bedrivs som näringsverksamhet.
Grundläggande vård hänvisar till att vården kan ges utan specialutrustning eller specialkunnande. Första hjälpen-karaktär hänvisar till att den vård som ska underlätta djurets tillstånd i princip kan ges omedelbart utan dess mer omfattande fortsatta utredningar eller undersökningar gällande sjukdomen. Den vård som avses i punkten karaktäriseras mer exakt med hjälp av den åtgärdsförteckning som föreslås till punkten.
Förteckningen inbegriper konservativ behandling av störningar i matsmältningskanalen och urinvägarna, behandling av inflammations- och smärttillstånd, behandling av chocktillstånd, behandling av metaboliska störningar och sömnad av sår. Dessutom ska den innehålla annan motsvarande vård som omfattar högst mindre kirurgiska ingrepp. Det kan t.ex. vara fråga om att avlägsna en liten knöl som blivit sönderriven. Det är inte fråga om en helt uttömmande förteckning över vårdåtgärder, men förteckningen är ägnad att så exakt som möjligt förtydliga gränsdragningen mellan den vård som omfattas av kommunens organiseringsansvar och den vård som faller utanför den. Förteckningen inbegriper dessutom immobilisering av frakturer hos de vanligaste små sällskaps- och hobbydjuren.
Punkten omfattar även sådan fortsatt behandling som är nödvändig i anslutning till sådan här vård av första hjälpen-karaktär, såsom avlägsnande av stygn, samt den läkemedelsbehandling som djuret behöver. Vid behov kan djuret remitteras till fortsatt behandling, om det anses behöva längre gående behandling och kommunen inte ordnar sådan behandling på frivillig basis. Ett djur får emellertid enbart med djurägarens samtycke sändas för fortsatt behandling och utgångspunkten är att djurägaren väljer vårdplatsen för fortsatt behandling. Ett alternativ är också att djuret avlivas.
För sådana djur som avses i punkten finns det även många andra behandlingar som inte kan anses ingå i kommunernas organiseringsskyldighet. Hos hundar och katter är det ganska vanligt med operationer i matsmältningskanalen, t.ex. i samband med magomvridning och att djuret har svalt ett främmande föremål, operationer av pyometra och operationer i urinvägarna. Det är också vanligt med ortopediska operationer på hundar samt andra mindre hobbydjur. På hästar görs det också många ortopediska operationer och på vissa ställen även operationer i matsmältningskanalen. Det anses inte heller att kommunernas organiseringsskyldighet omfattar utredning och behandling av sådana ögonsjukdomar, hudproblem, beteendeproblem och metaboliska eller neurologiska problem som kräver särskild kompetens. På vissa ställen är det också möjligt att få exempelvis intensivvård dygnet runt, cancerbehandling med cytostatika, krävande ortopediska korrigerande åtgärder såsom operationer med konstgjorda leder, krävande trauma- och tumöroperationer med hudtransplantation, hjärt-, lung-, hjärn-, rygg- och starroperationer, rotfyllning av tänder och korrigerande behandling av bettfel samt olika titthålsoperationer.
Med tanke på djurens hälsa och djurskyddet är det viktigt att det ordnas grundläggande vård av första hjälpen-karaktär i kommunen. Det handlar om åtgärder med hjälp av vilka man kan avlägsna eller avsevärt lindra djurs smärta, plåga eller lidande. Det handlar också om åtgärder som bör vara tillgängliga till ett skäligt pris på ett sådant sätt att djur inte lämnas utan vård på grund av att ägaren är mindre bemedlad.
Enligt 14 § i djurskyddslagen och 7 § i lagen om djurvälfärd som är under beredning ska ett husdjur som är sjukt, skadat eller annars i hjälplöst tillstånd få hjälp. Också om en utomstående person påträffar ett djur som befinner sig i ett sådant tillstånd som nämndes är han eller hon skyldig att själv hjälpa djuret eller att informera djurets ägare eller innehavare eller exempelvis kommunalveterinären om djuret. Enligt 14 § i lagen om utövning av veterinäryrket är var och en som har rätt att utöva veterinäryrket dessutom skyldig att ge ett djur första hjälpen exempelvis vid ett allvarligt olycksfall eller i en annan motsvarande situation, där ett djur orsakas avsevärd smärta eller plåga eller avsevärt lidande och där skyndsam veterinärhjälp är nödvändig av djurskyddsskäl och till platsen inte kan fås en sådan veterinär som på tjänstens eller befattningens vägnar bistår med sådan här hjälp. Det skulle vara ohållbart ur ett djurskyddsperspektiv och med tanke på veterinärens yrkesetiska skyldigheter om det till kommunalveterinärens mottagning fördes djur i behov av hjälp av första hjälpen-karaktär men det i kommunen inte var tillåtet att ge dessa djur sådan nödvändig vård som deras tillstånd krävde.
Enligt 13 punkten omfattar organiseringsansvaret även förlossningshjälp för alla husdjur. Förlossningshjälpen ska inbegripa möjlighet till kejsarsnitt på nötkreatur, får, getter och katter. I fråga om dessa djur kan kejsarsnitt utföras utan specialutbildning på djurhållningsplatsen eller vid veterinärens mottagning. Behovet av förlossningshjälp grundar sig på djurens välfärd på samma sätt som sådan vård av första hjälpen-karaktär som avses i 12 punkten. Det föreslås inte att kejsarsnitt på hundar ska omfattas av punkten, eftersom sådana kräver bättre utrustade lokaler och bättre instrument, och sådana har hittills inte heller gjorts i alla kommuner.
Enligt 14 punkten omfattar organiseringsansvaret även avlivning av djur. Möjligheten att få en smärtfri avlivning av ett djur är central när djurens välfärd ska tryggas. Att förlänga ett djurs liv i en situation där djuret exempelvis på grund av sjukdom eller skada orsakas avsevärd smärta eller avsevärt lidande kan innebära sådant äventyrande av djurs välbefinnande som är förbjudet i lag enligt djurskyddslagstiftningen. Bestämmelser om de metoder som är godtagbara vid avlivning av djur finns i den nämnda lagstiftningen på både EU-nivå och nationell nivå.
Genom tillgång till tjänsten säkerställs det att djurägarna kan fullgöra sina skyldigheter enligt lagstiftningen.
I 7 § i lagen om djurvälfärd som är under beredning finns det dessutom en bestämmelse enligt vilken kommunen ska sörja för att sjuka eller skadade vilda djur som förts till en veterinärmottagning avlivas. Detta är i praktiken problematiskt eller omöjligt att ordna, om kommunalveterinärens uppgifter inte omfattar även avlivning av husdjur.
10 §.Tillgång till veterinärtjänster. Enligt 1 mom. ska sådana tjänster som omfattas av organiseringsansvaret vara tillgängliga vardagar åtminstone under tjänstetid. Detta krävs även enligt den gällande lagen. Icke brådskande tjänster erbjuds i princip endast under tjänstetid, men i vissa situationer drar kommunalveterinärernas arbetsdagar ut på tiden och överenskomna tider förskjuts till exempel på grund av plötsliga sjukdomsfall, varför inte ens alla icke brådskande vårdbesök kan genomföras under tjänstetid.
Enligt 2 mom. ska sådan akut veterinärhjälp som avses i momentet ordnas även utanför tjänstetid för de djur som behöver den. Även detta krav, liksom definitionen av akut veterinärhjälp, ingår i den gällande lagen. Det finns emellertid skillnader jämfört med nu i formuleringen av bestämmelserna om tillgången till tjänster, eftersom begreppet grundläggande veterinärtjänster inte används i den föreslagna lagen. Med stöd av veterinärens expertis ska det bedömas när ett djurs vårdbehov är så akut att vården inte kan vänta till exempelvis följande vardag. Kommunerna är skyldiga att ordna endast sådana åtgärder som räknas upp i 9 § som akut veterinärhjälp, vilket innebär att exempelvis kejsarsnitt på hundar eller andra sådana åtgärder som förutsätter mera krävande kirurgikompetens och eventuellt inhalationsanestesi och en assistent inte heller under jour omfattas av organiseringsansvaret.
I 3 mom. finns det ett undantag från bestämmelserna i 8 § när det gäller akut veterinärhjälp. Akut veterinärhjälp ska ges alla husdjur som behöver den och som finns inom en organisatörs område, oberoende av var djurets ägare eller innehavare bor, om det inte med hänsyn till omständigheterna kan anses vara skäligt att ett djur förs till området för ägarens eller innehavarens hemkommun, för att få veterinärhjälp där.
I 4 mom. finns det en bestämmelse som motsvarar bestämmelserna i 14 § i den gällande lagen om att de tjänster som omfattas av det offentliga organiseringsansvaret med tanke på dem som använder tjänsterna ska vara tillgängliga inom skälig tid och på skäligt avstånd med beaktande av de geografiska förhållandena.
Vad som kan betraktas som skäligt är i allmänhet att avståndet mellan tjänsteleverantören och den som använder tjänsten i de flesta fall är högst 50 kilometer vardagar under tjänstetid och högst 100 kilometer utanför tjänstetid. Särskilt i sådana delar av landet där befolkningstätheten är mycket låg jämfört med landets genomsnitt och i exempelvis skärgårdsområden måste skäligheten emellertid tolkas från fall till fall med beaktande av områdets särdrag. Det som föreslås motsvarar i stort sett de anvisningar och tolkningar som ingår i det riksomfattande programmet för veterinärvården (EHO).
Enligt 5 mom. ska vården av djur i princip ordnas på djurhållningsplatsen när tjänsten behövs för husdjur som hålls för livsmedels- eller pälsproduktion, hästdjur och sådana andra stora husdjur som inte utan avsevärd ansträngning kan transporteras till veterinärens mottagning. Innehållet i bestämmelsen motsvarar i huvudsak kraven i den gällande lagen (11 § 2 mom. och 13 § 3 mom.), men definitionerna av djurarter innebär en precisering jämfört med de nuvarande bestämmelserna. Djurhållningsplats definieras i artikel 4.27 i EU:s djurhälsoförordning.
Vid dimensioneringen av tjänsterna ska enligt 6 mom. de tjänster som privata veterinärtjänsteproducenter tillhandahåller inom området beaktas. Detta krav ingår i 10 § 1 mom. i den gällande lagen, vilket gäller kommunernas uppgifter i planeringen av veterinärtjänsterna. Genom kravet strävar man efter att påverka volymen av kommunens serviceproduktion så att den så långt som möjligt anpassas enligt det som man känner till om volymen av och innehållet i de privata tjänster som tillhandahålls i området. På detta sätt strävar man efter att förhindra ett överutbud av tjänster och att öka balansen mellan den privata och den offentliga verksamheten. Kommunen ska ordna tjänster i den mån som det behövs av samhälleliga skäl och med tanke på servicen som helhet.
11 §.Skyldighet att samarbeta vid ordnandet av jour. I 1 mom. finns det sådana bestämmelser som motsvarar bestämmelserna i den gällande lagen om att jourtjänst som behövs utanför tjänstetid ska ordnas i samarbete med andra kommuner inom ett jourområde som motsvarar en eller flera ekonomiska regioner eller ett eller flera landskap. Ordnandet av jour påverkas emellertid även av de bestämmelser som föreslås i 10 § om att avståndet till jourtjänsterna ska vara skäligt.
I 2 mom. finns det bestämmelser som motsvarar de nuvarande om att det ska ordnas en centraliserad kontaktservice. En centraliserad kontaktservice gör det i allmänhet möjligt för kunden att alltid kunna ringa till samma journummer trots att de jourhavande veterinärerna växlar.
I paragrafen finns ingen gällande bestämmelse om att jourtjänsterna för små och stora djur ska separeras från varandra. Separeringen innebär att djuren i huvudsak inte vårdas av samma personal. Det är också för närvarande möjligt att avvika från kravet i områden med låg djurtäthet eller områden där en avvikelse av andra särskilda skäl är motiverad, och endast under hälften av jourområdena har separerat jouren. Om man frångår detta krav, ökar flexibiliteten vid anordnandet av tjänsterna.
12 §.Sätt att ordna veterinärtjänster. I början av 1 mom. finns det bestämmelser som motsvarar dem som finns i 17 § i den gällande lagen om att kommunerna får ingå avtal om produktion av de tjänster som omfattas av kommunens organiseringsansvar med en privat veterinärtjänsteproducent.
Den bestämmelse som finns i slutet av momentet är ny. Enligt den bestämmelsen ska organisatören se till att ingåendet av ett avtal inte äventyrar en ändamålsenlig skötsel av de uppgifter som föreskrivs för organisatören i veterinärvårdslagen. Bestämmelsen framhäver det övergripande ansvar som kommunerna har för tillgången till veterinärtjänster och för förutsättningarna för skötseln av de tjänsteuppgifter som hör till kommunalveterinären. Eftersom det i sista hand är kommunerna som har organiseringsansvaret ska de också ha tillräckliga förutsättningar för att i form av egen produktion kunna starta sådan serviceverksamhet som tillhandahålls enligt ett avtal, ifall den produktion som grundar sig på ett avtal upphör av en eller annan orsak.
Enligt 2 mom. ansvarar en privat veterinärtjänsteproducent för att dess tjänster produceras på ett lagenligt och avtalsenligt sätt.
Enligt 3 mom. ska kommunen emellertid styra och utöva tillsyn över en privat tjänsteproducent som producerar tjänster enligt ett avtal. Det att man ingår ett avtal befriar inte kommunen från de skyldigheter för organisatören som gäller bl.a. tillgången på tjänster och tjänsternas tillgänglighet. Därför är det väsentligt att kommunen följer och utövar tillsyn över även sådan verksamhet som grundar sig på ett avtal.
I 4 mom. hänvisas det i fråga om avtalsförfarandet till upphandlingslagen och till 131 § i kommunallagen, som innehåller bestämmelser om åläggande av skyldighet att tillhandahålla offentliga tjänster. Utgångspunkten i valet av avtalspartner är normal konkurrensutsättning enligt upphandlingslagen.
13 §.Verksamhetsförutsättningar och skyldighet att anmäla verksamhetsställen samt ansvar för bevarandet av journalhandlingar. Paragrafens 1 mom. motsvarar till stor del 18 § 1 mom. i den gällande veterinärvårdslagen. Kommunerna eller samarbetsområdena ska ha ändamålsenliga lokaler och redskap för de tjänster som de själva ordnar.
I 2 mom. föreskrivs det att veterinärtjänsterna ska vara veterinärmedicinskt korrekta. Kravet på att tjänsterna ska vara korrekta gäller för närvarande privata veterinärtjänster, men det skulle vara motiverat att utvidga kravet till att även gälla offentliga tjänster. I momentet föreskrivs det också att tjänsterna till innehåll och kvalitet ska vara sådana som lagstiftningen kräver. Ett motsvarande krav finns t.ex. i vissa lagar som gäller verksamheten inom socialvården. Kravet behövs för att det ska vara möjligt att på ett mera ändamålsenligt sätt än nu utöva myndighetstillsyn över de veterinärtjänster som det föreskrivs om i lagen, med beaktande av såväl skyldigheterna enligt veterinärvårdslagen som de krav som ställs på verksamheten i annan lagstiftning inom veterinärmedicinområdet. Enligt förslaget ska kravet gälla både offentliga och privata tjänster.
I 3 mom. föreskrivs det om en skyldighet för organisatören att till regionförvaltningsverket anmäla kontaktinformation för de verksamhetsställen där den producerar veterinärtjänster själv. Detta förbättrar tillsynsmyndigheternas möjligheter att få information om produktionen av offentliga tjänster och i förlängningen myndigheternas möjligheter att utöva tillsyn. Ett av målen med lagförslaget är att utvidga lagens bestämmelser om tillsynen över veterinärtjänsterna så att de på ett så jämlikt sätt som möjligt gäller både offentliga och privata tjänster. Privata tjänsteproducenter har anmälningsskyldighet i fråga om sin verksamhet och sina verksamhetsställen.
Enligt 4 mom. ansvarar kommunen för bevarandet av sådana journalhandlingar som uppkommer i dess verksamhet. Bestämmelsen är ny. Den utgör en undantagsbestämmelse i förhållande till den bestämmelse i 15 § i lagen om utövning av veterinäryrket enligt vilken ansvaret för att bevara journalhandlingar hör till utövaren av veterinäryrket.
Å andra sidan har det föreskrivits med stöd av den nämnda paragrafen att ett patientkartotek också kan göras upp som ett gemensamt kartotek för flera veterinärer som arbetar för samma arbetsgivare. Den föreslagna bestämmelsen förändrar inte nuvarande praxis särskilt mycket, men den klargör nuläget och ansvaren i anknytning till patientregister. Endast en arbetsgivarorganisation har i praktiken möjlighet att ansvara för registerföringen som helhet på det sätt som dataskyddskraven förutsätter. Dessutom förväntar sig kunderna ofta att de uppgifter som gäller dem och de djur som de äger bevaras hos den offentliga aktör som har producerat tjänsten, och att de exempelvis inte flyttas över till andra organisationer tillsammans med enskilda kommunalveterinärer.
Ett centraliserat bevarande av patientuppgifter kan dock på grund av det nuvarande systemet för uttag av kommunalveterinärernas arvoden vara problematisk med tanke på personer som sköter kortvariga vikariat för kommunalveterinärer. I samma system med patientuppgifterna finns oftast uppgifter om veterinärens arvoden och läkemedelsjournalen, varför det i många fall är svårt för kortvariga vikarier att använda kommunens system. Av detta skäl är det möjligt att avvika från skyldigheten enligt momentet av orsaker som hänger samman med skötsel av vikariat.
I momentet finns det dessutom en bestämmelse med stöd av vilken den tystnadsplikt som det föreskrivs om i 16 § i lagen om utövning av veterinäryrket även ska omfatta dem som för att den skyldighet som föreskrivs för kommunen ska fullgöras behandlar journalhandlingar.
För att bestämmelserna om journalhandlingar som helhet ska vara klar och enhetlig föreslås det att det i samma sammanhang även görs ändringar i lagen om utövning av veterinäryrket (lagförslag 2).
14 §.Arvoden och ersättningar som kommunalveterinären tar ut. Paragrafens 1 mom. motsvarar i huvudsak innehållet i 19 § i den gällande lagen. För de tjänster enligt 9 § som kommunalveterinären tillhandahåller tar veterinären ut i tjänstekollektivavtalet fastställt arvode samt ersättning för sina resekostnader. Formuleringen ändras till denna del så att den blir förpliktande, vilket också föreslås i fråga om de bestämmelser som gäller uttag av kommunala avgifter.
Kommunalveterinären får också ta ut ersättning för användning av utrustning i sin ägo samt ersättning för kostnader för förbrukade läkemedel och förnödenheter. Enligt lagen ska kommunen ordna med de redskap som behövs för de veterinärtjänster som omfattas av dess organiseringsansvar, men i vissa fall kan veterinären med djurägarens samtycke använda även egna redskap vid tillhandahållandet av tjänster. Med förnödenheter avses exempelvis förbandsmaterial, engångsutrustning, reagenser, rengöringsmedel och sådant foder som djuren får direkt till magsäcken med hjälp av en slang i samband med en behandling. Enligt lagen om medicinsk behandling av djur har veterinärer inom vissa ramar rätt att sälja läkemedel till ägarna och innehavarna av de djur som de behandlar, men enligt lagens 19 § får veterinärer för läkemedel som de använder eller överlåter ta ut högst det pris som de har betalat apoteket, läkemedelspartiaffären eller en annan veterinär för läkemedlen och expedieringen av läkemedlen.
Jämfört med den gällande lagen preciseras bestämmelserna i och med att det föreskrivs att det arvode som kommunalveterinären tar ut består av besöks- eller mottagningsarvode samt separata arvoden för de åtgärder som utförts. Bestämmelserna motsvarar nuvarande praxis. En precisering är emellertid nödvändig eftersom det behövs en hänvisning till arvodets delar i de nya bestämmelser som föreslås i paragrafen och som gäller en utjämning av de kostnadsskillnader som beror på besöksresornas längd. Besöks- och mottagningsarvodena bestäms på basis av den arbetstid som använts och resornas längd, medan åtgärdsarvodet fastställs utifrån åtgärdens omfattning och svårighetsgrad. Arvodena fastställs i det kommunala tjänstekollektivavtalet för läkare och kommunalveterinärerna har inte rätt att ta ut större arvoden än de arvoden som har fastställts i tjänstekollektivavtalet.
I 2 mom. finns det en bestämmelse om utjämning av prisskillnader på grund av besöksresornas längd. Bestämmelsen behövs eftersom det på grund av systemet för uttag av kommunalveterinärernas arvoden inte är möjligt att utjämna kostnaderna på normalt sätt inom ramen för de kommunala avgiftstaxorna, utan det behövs ett separat och mera komplicerat arrangemang. Resesubventioner har betalats med stöd av 22 § i den gällande veterinärvårdslagen, men det finns stora skillnader i hur subventionerna används och hur stora de är. Syftet med de föreslagna bestämmelserna är inte att slopa kommunernas rätt att avgöra om det behövs resesubventioner, utan att precisera de vaga bestämmelserna i 22 §, fastställa att sådana tjänster som tillhandahålls vid en mottagning inte kan subventioneras av kommunen och att förenhetliga det sätt på vilket subventioner som baserar sig på avstånd används.
Som besöksarvode och ersättning för resekostnader för sådana tjänster som tillhandahålls på djurhållningsplatsen ska kommunalveterinären enligt det föreslagna momentet av ägaren eller innehavaren ta ut högst det belopp som kommunen har fastställt som skäligt. Resten tar kommunalveterinären ut av kommunen. De skillnader som beror på besöksresornas längd kommer alltså även i fortsättningen att kunna jämnas ut med beaktande av målet att behandla kunderna jämlikt. Kunderna kan inte påverka var verksamhetsställena inom veterinärvården finns och var de kommunalveterinärer som tillhandahåller ambulatoriska tjänster inleder sina besöksresor. En utjämning av kostnaderna behövs inte i alla områden, men i sådana områden där besöksresorna kan bli långa kan en utjämning vara viktig med hänsyn till jämlikheten och en skälig prisnivå på veterinärtjänsterna. För närvarande betalas resesubventioner antingen så att man ersätter djurets ägare eller innehavare för en viss del av det arvode som har betalats till kommunalveterinären eller så att man gör de priser som betalas av kunden mera skäliga. För att avgiftssystemet ska bli klarare föreslås det emellertid att utjämningen av kostnadsskillnader alltid ska göras på det senare sättet.
I 3 mom. finns det en ny bestämmelse enligt vilken arvode även får tas ut i fall där någon utan godtagbar orsak har uteblivit från mottagningen när en tid har reserverats i förväg. Genom denna bestämmelse strävar man efter att säkerställa att veterinärvårdens resurser riktas in på rätt sätt. Sådana godtagbara orsaker som avses i bestämmelsen är åtminstone sådana orsaker som beror på omständigheterna och som djurets ägare eller innehavare inte kan påverka och som man inte hade vetskap om vid den tidpunkt då tiden reserverades. Ett exempel på en godtagbar orsak kunde vara att djurets ägare eller innehavare hastigt insjuknar eller råkar ut för en olycka i en situation där personen inte har lyckats, eller där det inte är skäligt att kräva att han eller hon skulle ha kunnat komma överens om att någon annan för djuret till mottagningen.
15 §.Avgifter som organisatören tar ut för veterinärtjänster som omfattas av organiseringsansvaret. I 1 mom. finns det en bestämmelse om de avgifter som kommunen tar ut, vilken innebär en ändring jämfört med nuläget. Enligt 21 § i den gällande lagen har kommunerna rätt att ta ut en s.k. klinikavgift för de veterinärtjänster som tillhandahålls vid mottagningar, vilken täcker kostnaderna för lokaler och redskap som kommunen tillhandahåller och avlönandet av biträdande personal. Enligt det föreslagna momentet ändras de bestämmelser som gäller den kommunala avgift som tas ut för besök vid en mottagning så att uttaget av avgift är obligatoriskt för kommunen. Dessutom görs avgiftsbestämmelserna luftigare på så sätt att man med avgiften får täcka inte bara kostnaderna för lokaler, redskap och avlönandet av biträdande personal utan också andra kostnader som kommunen orsakas, såsom kostnader som ansluter sig till kommunalveterinärens grundlön. Offentligrättsliga avgifter är förenade med ett krav på att avgifterna får vara högst så stora som kostnaderna för att producera tjänsten.
Såsom i allmänhet när det gäller kommunala avgifter är det kommunerna som ska ha rätt att fastställa avgiftens storlek. I momentet finns det emellertid en bestämmelse om att avgiften ska vara skälig för dem som använder tjänsterna. Kundavgifterna för mottagningsbesök består av det arvode som kommunalveterinären tar ut och en klinikavgift, vilket betyder att det sammanlagda beloppet av dessa i praktiken är väsentligt vid bedömningen av skäligheten. Till exempel jourtjänsterna är förenade med kostnader som det inte är möjligt att täcka med kundavgifter utan att avgifterna blir så höga att man i många fall inte kan anlita tjänsterna och att djuren kan bli utan den hjälp de behöver. Även tillgången till skäligt prissatta grundläggande tjänster under tjänstetid är viktig av skäl som ansluter sig till djurskydd och bekämpningen av djursjukdomar. Det krav på skälighet som begränsar avgiftens storlek kan anses ingå i grundlagsutskottets riktlinje om att kommunala avgifter inte behöver ha full kostnadsmotsvarighet.
Uttaget av kommunala avgifter går i praktiken till så att kommunen fakturerar kunden antingen i samband med besöket vid mottagningen eller i efterskott. Det finns inga grunder för att sköta faktureringen på så sätt att pengarna först styrdes till kommunalveterinären, som sedan skulle redovisa dem för kommunen.
I momentet finns det också liksom nu en bestämmelse enligt vilken kommunen för att täcka de kostnader som den orsakas får ta ut en avgift för den centraliserade kontaktservice som ordnas under jourtid.
De bestämmelser som finns i 2 mom. är nya. De ger de riksomfattande arbetsmarknadsparterna möjlighet att, om de vill, utveckla kommunalveterinärernas avlöningssystem utan att veterinärvårdslagen utgör ett hinder för det. Såsom konstateras i den allmänna motiveringen påverkar kommunalveterinärernas avlöningssystem bl.a. tillämpningen av arbetstidslagstiftningen och behovet av veterinärtjänster. Eventuella ändringar i avlöningssystemet har, beroende av det sätt på vilket de genomförs, ett flertal konsekvenser, och det är inte möjligt att till alla delar förutse konsekvenserna eller bedöma ändringarnas ändamålsenlighet på något annat sätt än inom ramen för en förhandlingsprocess och förhandlingslösning mellan arbetsmarknadsparterna. Av denna orsak föreslås det att lagen i fortsättningen inte ska begränsa parternas förhandlingsfrihet och alternativ.
De bestämmelser om kundavgifter som finns i momentet ska tillämpas i stället för bestämmelserna i 14 § och 1 mom. om arbetsmarknadsparterna, i praktiken Kommun- och välfärdsområdesarbetsgivarna KT och Finlands Veterinärförbund, genom ett tjänstekollektivavtal har avtalat att kommunalveterinärerna ska avstå från systemet med att ta ut arvoden. I så fall betalas kommunalveterinärens lön helt av kommunen och tar endast kommunerna ut avgifter av kunderna för de tjänster enligt 9 § som de producerar. Enligt momentet får det i kundavgiften ingå besöks- eller mottagningsavgift, separata avgifter för åtgärder som utförts, avgift för en centraliserad kontaktservice och ersättning för resekostnader och förbrukade läkemedel och förnödenheter. Avgifterna ska vara skäliga för dem som använder tjänsterna och de får vara högst så stora som kostnaderna för att producera tjänsterna.
I momentet föreskrivs det att besöksavgifter och ersättningar för resekostnader för tjänster som tillhandahålls på djurhållningsplatsen ska fastställas på ett sätt som avlägsnar oskäliga skillnader i avgifternas storlek på grund av avstånd. Utjämningen av prisskillnader som beror på avstånd har behandlats ovan i samband med motiveringarna för 2 mom. I en situation där enbart kommunen tar ut kundavgifter blir utjämningen av prisskillnader enklare, eftersom den kan göras inom ramen för den kommunala avgiftstaxan utan att det betalas ut separata ersättningar. Bestämmelsen kräver endast att prisskillnader som bör betraktas som oskäliga avlägsnas, dvs. lagen utgör inte heller i fortsättningen något hinder för att det i kundpriserna skulle kunna finnas sådana skillnader på grund av avstånd som kan betraktas som skäliga.
I 3 mom. finns det en ny bestämmelse enligt vilken en sådan avgift som avses i paragrafen även får tas ut i fall där någon utan godtagbar orsak har uteblivit från mottagningen när en tid har reserverats i förväg. En motsvarande bestämmelse finns också i 14 § 3 mom. när det gäller kommunalveterinärens arvode.
I 4 mom. finns det ett bemyndigande om att det genom förordning av statsrådet får utfärdas bestämmelser om maximibeloppen för de avgifter som tas ut för de tjänster som är viktigast för tryggandet av djurs hälsa och välfärd samt folkhälsan samt om justering av avgifter i enlighet med förändringar i indexet, främst levnadskostnadsindexet. Bemyndigandet är nytt och det behövs särskilt med tanke på en eventuell situation där kommunalveterinärernas arvoden enligt tjänstekollektivavtalet har ersatts med kundavgifter enligt kommunernas taxebeslut. I en sådan situation kan det, med beaktande av kundernas jämlikhet och sådan tillgång till offentliga tjänster som är ett av målen med den föreslagna lagen, i viss mån finnas behov av att förenhetliga de högsta avgifterna. Avsikten är emellertid inte att bemyndigandet ska tillämpas om det inte uppstår ett särskilt behov av det.
I 5 mom. föreskrivs det att om det med stöd av 4 mom. har utfärdats bestämmelser om avgifter och justering av avgifter, publicerar jord- och skogsbruksministeriet de indexjusterade eurobeloppen i Finlands författningssamling. Det föreslagna förfarandet motsvarar det förfarande som tillämpas vid indexjusteringar av klientavgifter inom social- och hälsovården, med undantag för skillnaden i fråga om det behöriga ministeriet.
16 §.Kundpriser för tjänster som tillhandahålls av privata veterinärtjänsteproducenter och som omfattas av organiseringsansvaret. Paragrafens 1 mom. motsvarar i huvudsak 20 § i den gällande lagen. I momentet föreskrivs det att en privat veterinärtjänsteproducent med vilken kommunen har ingått ett avtal om tillhandahållande av tjänster enligt 9 § får ta ut en avgift för tjänsterna i fråga, vilken får vara högst den avgift som producenten har uttryckt i de anbudshandlingar som har lett till avtalet, samt ersättning för sina resekostnader. Tjänsteproducenten har också rätt att ta ut ersättning för kostnader för förbrukade läkemedel och förnödenheter. De kostnader som inköpet av läkemedel har orsakat utgör grunden för ersättning enligt lagen.
I 2 mom. finns det en ny bestämmelse om att avgifterna ska vara skäliga för dem som använder tjänsterna. Dessutom föreskrivs det om kommunens skyldighet att när den ingår ett avtal se till att besöksavgifter och ersättningar för resekostnader för tjänster som tillhandahålls på djurhållningsplatsen fastställs på ett sätt som avlägsnar oskäliga skillnader i avgifternas storlek på grund av avstånd. Om det genom förordning har föreskrivits om de högsta avgifterna för vissa veterinärtjänster, gäller pristaket även sådana tjänster som baserar sig på ett avtal.
De gällande och de föreslagna bestämmelserna utgår från att även om kundavgifterna för de veterinärtjänster som kommunen ordnar inte fastställs på så att säga sedvanligt sätt, dvs. i kommunernas avgiftstaxor, ska det ändå finnas klara grunder för avgifterna och de ska vara förutsebara oberoende av om det är fråga om tjänster som kommunen själv producerar eller tjänster som produceras enligt avtal. De avgifter som tas ut för tjänster som produceras enligt avtal behöver inte nödvändigtvis ha samma pris som de tjänster som kommunen själv producerar, dvs. följa kommunalveterinärtaxan enligt tjänstekollektivavtalet, eller, när ett djur vårdas vid en mottagning, motsvara det totala beloppet av arvodet enligt taxan och den s.k. klinikavgift som kommunen tar ut. Eftersom avgifterna ändå omfattas av kommunens beslutanderätt, kan kommunen påverka tjänsternas prisnivå och se till att det inte finns skillnader som verkar oskäliga i prisnivån för de tjänster kommunen själv producerar och de tjänster som produceras enligt avtal.
Tjänsterna konkurrensutsätts i enlighet med lagstiftningen om upphandling. Av det anbud som en privat veterinärtjänsteproducent ger framgår de avgifter som kommer att tas ut av kunderna för tjänsterna. Den som vunnit anbudstävlingen måste förbinda sig till den prisnivå som angetts i anbudshandlingarna.
Formuleringen i 20 § i den gällande lagen antyder att endast grunderna för den avgift som tas ut av kunden, men inte grunderna för resekostnadsersättningen, ska framgå av anbudshandlingarna. I motiven till paragrafen konstateras det emellertid att i den offert som en privat veterinärtjänsteproducent lägger fram anges grunderna även för resekostnadsersättningar och att kommunen därmed med grund i avtalsförfarandet har prövningsrätt i fråga om hur de geografiska omständigheterna och det jämlika bemötandet av dem som anlitar tjänsterna ska beaktas i resekostnaderna. Den nya bestämmelse om utjämning av prisskillnader på grund av avstånd som föreslås i 2 mom. uttrycker denna tanke och preciserar bestämmelserna på lagnivå.
17 §.Ordnande av andra veterinärtjänster än sådana som omfattas av organiseringsansvaret. Den föreslagna paragrafen är ny i förhållande till den gällande lagen. Såsom konstateras i den allmänna motiveringen stiftades den gällande lagen innan det till den lag som föregick den nuvarande kommunallagen fogades bestämmelser om kommunens verksamhet på marknaden i ett konkurrensläge. Av denna orsak har tjänster som omfattas av organiseringsansvaret och tjänster som ordnas på frivillig basis inte klart separerats från varandra i veterinärvårdslagens bestämmelser, utan tjänsterna har som helhet ordnats med stöd av samma bestämmelser bl.a. vad gäller prissättning.
Paragrafens 1 mom. gäller prissättningen av andra veterinärtjänster som kommunen producerar än sådana som omfattas av det lagstadgade organiseringsansvaret. Kundpriset kommer även framöver att bestå av det arvode som kommunalveterinären tar ut och den avgift som kommunen tar ut, men kommunen ska fastställa avgiften på ett sådant sätt att prissättningen av tjänster som ordnas i ett konkurrensläge på marknaden är marknadsmässig på det sätt som avses i kommunallagen. Om man genom en lösning mellan arbetsmarknadens parter gett upp systemet för uttag av kommunalveterinärernas arvoden, tar kommunen ut det marknadsmässiga priset i sin helhet.
Marknadsmässig prissättning betyder att den avgift som kommunen tar ut för dessa tjänster inte kan begränsas på samma sätt som den avgift som tas ut för tjänster enligt 9 §, utan avgiften ska täcka alla kostnader som hänför sig till serviceverksamheten, såsom kostnaderna för mottagningslokalerna och den utrustning som ägs av kommunen och som används i samband med tjänsterna, den andel av kommunalveterinärens grundlön som fördelar sig på dessa tjänster, den kalkylmässiga andelen av kostnaderna för allmän förvaltning och en skälig förväntad avkastning. Ett marknadsmässigt pris ska också tas ut för de tjänster som tillhandahålls på djurhållningsplatser, såsom häststall, när tjänsterna överskrider den nivå som föreskrivs i 9 §. I tjänsterna för djur som sköts på djurhållningsplatser ingår inte kostnader för mottagningslokaler, men däremot ska veterinärens resekostnader tas ut osubventionerade.
Förslaget innebär att kommunalveterinären tar ut sina arvoden enligt tjänstekollektivavtalets taxa samt ersättning för eventuella kostnader för apparater, utrustning och läkemedel oberoende av om det tas ut arvode för tjänster enligt 9 § eller för andra tjänster. Taxan bestämmer storleken på den förvärvsinkomst som grundar sig på ett tjänsteförhållande och det är därför inte möjligt att ta ut sådana element som ett marknadsmässigt pris består av, såsom en avkastningsandel, via ett arvode enligt taxan. Prissättning av en kommuns konkurrerande verksamhet hör inte heller till arbetsmarknadsorganisationernas roll.
I paragrafen finns det en hänvisning till bestämmelserna i konkurrenslagen, vilka ålägger kommunen att ha separat redovisning för verksamhet som den bedriver i ett konkurrensläge på marknaden. Skyldigheten att ha separat redovisning gäller situationer där omsättningen inom den ekonomiska verksamhet som kommunen bedriver i ett konkurrensläge på marknaden är minst 40 000 euro per år.
Om sådana tjänster som avses i paragrafen ordnas när det inte är ett konkurrensläge på marknaden, behöver den avgift som kommunen tar ut inte vara marknadsmässigt prissatt, utan den kan fastställas på samma grunder som de avgifter som tas ut för lagstadgade veterinärtjänster. Annan prissättning än marknadsmässig prissättning kunde bli aktuell närmast i sådana avlägsna områden där det inte finns något privat utbud av veterinärtjänster på specialnivå och där det oberoende av kommunens affärsverksamhet inte är sannolikt att något sådant utbud uppstår.
I 2 mom. förutsätts det att det för andra tjänster än tjänster enligt 9 § finns ändamålsenliga lokaler och redskap samt den personal som verksamheten förutsätter. Det krav som gäller personalen blir särskilt viktigt om kommunen tillhandahåller sådana krävande åtgärder som normalt utförs av en specialveterinär eller för vilka det behövs assistenter. I momentet föreskrivs det också att de krav som anges i 13 § 2–4 mom. ska tillämpas på sådana tjänster som avses i paragrafen. De krav som avses gäller tjänsternas veterinärmedicinska korrekthet och kvalitet, anmälan av verksamhetsställen och bevarande av journalhandlingar.
I 3 mom. finns det en hänvisning till bolagiseringsskyldigheten enligt kommunallagen och till den rätt att avvika från denna skyldighet om verksamheten bör betraktas som obetydlig som det också föreskrivs om i kommunallagen. I propositionen anses det att sådana tjänster som avses i paragrafen framöver sannolikt endast kommer att spela en obetydlig roll i kommunernas verksamhet, som komplettering till de tjänster som omfattas av organiseringsansvaret. Därför uppfylls i huvudsak det krav på obetydlighet som i kommunallagen (127 § 1 mom. 1 punkten) anges bland undantagen från bolagiseringsskyldigheten när det gäller dessa tjänster. Situationen kan exempelvis vara den att det i samband med en allmän undersökning bestäms att det också ska utföras en sådan mera krävande undersökning av ett djur som inte omfattas av organiseringsansvaret, eller att det i samband med att det fattas ett vårdbeslut om ett sjukt djur bestäms att det ska utföras en mera krävande operation som den vårdande veterinären har förutsättningar att utföra och att det med beaktande av förhållandena och avstånden inte anses motiverat att sända djuret för fortsatt vård någon annanstans. I ett konkurrensläge bedöms den verksamhet som sker på marknaden och dess konsekvenser från fall till fall i den tillsyn som Konkurrens- och konsumentverket utövar enligt kommunallagen och konkurrenslagen, och bedömningen sker på basis av marknadskonsekvenserna och inte utifrån hur stor andel den konkurrerande verksamheten utgör av kommunens totala verksamhet.
18 §.Offentliga veterinärtjänster som produceras av Universitets djursjukhus. De bestämmelser som föreslås i paragrafen är nya. Enligt 1 mom. ska det offentligrättsliga universitet som driver Universitets djursjukhus producera tjänster enligt 9 § som offentliga veterinärtjänster i den omfattning som krävs för att veterinärutbildning och veterinärmedicinsk forskning ska kunna ordnas på ett ändamålsenligt sätt. Skyldigheten gäller det verksamhetsområde som definieras för Universitetets djursjukhus för detta syfte. När området definieras ska utgångspunkten inte vara att universitetet inom sitt verksamhetsområde ska producera tjänster på samma sätt överallt, utan man utgår från nuläget, där tjänsterna i vissa delar av verksamhetsområdet kan gälla vissa djur eller exempelvis jour. Denna utgångspunkt säkerställer sådan flexibilitet som behövs med tanke på målen med paragrafen och kommunernas behov och beaktar att universitetets verksamhet fokuseras på lite olika sätt på olika orter. Bestämmelser om hur verksamhetsområdet fastställs finns i 38 § 4 mom.
I förhållande till kommunerna har universitetet enligt momentet en självständig roll på så sätt att kommunerna inte ska övervaka universitetets verksamhet eller ansvara för den på samma sätt som kommunerna ansvarar för de tjänster som grundar sig på avtal om köp av tjänster.
Enligt 2 mom. är de kommuner som finns inom verksamhetsområdet skyldiga att betala universitetet ersättning enligt fakturering för de tjänster som producerats och som omfattas av kommunernas organiseringsansvar enligt denna lag.
Bestämmelserna innebär att de tjänster som universitetet på basis av de avtal som det har ingått med kommunerna producerar för de djur som hålls av invånarna i dess verksamhetsområde, eller djur som hålls på djurhållningsplatser inom dess verksamhetsområde, ska betraktas som lagstadgade offentliga veterinärtjänster tillsammans med de kommunala tjänsterna. Den föreslagna ändringen är viktig för att säkerställa att den veterinärmedicinska utbildningen framöver kan fortsätta utan avbrott. De samhälleliga behov som ligger bakom ändringen behandlas i avsnitt 2.5.2.
I den veterinärvårdslag som upphävdes 2009 fanns det en uttrycklig, men vag, bestämmelse om avtal mellan den som ordnar högskoleutbildning och kommunen. Den gällande lagen innehåller inte några särskilda bestämmelser om saken, utan vid tillämpningen av lagen jämställs universitetet med sådana privata veterinärtjänsteproducenter som kommunen ingår avtal med via normal konkurrensutsättning. Tryggandet av utbildningen måste betraktas som ett sådant viktigt samhälleligt intresse som kan motivera den särställning som föreslås för universitetets tjänster. Även exempelvis praktiken för dem som ska bli klasslärare har tryggats genom särskilda arrangemang. Det finns bestämmelser om arrangemang som innebär att de övningsskolor som finns i anslutning till universiteten tillsammans med kommunerna tillhandahåller grundläggande utbildning för elever i de kommuner där skolorna finns. Kommunerna i fråga betalar ersättning för elevplatserna. Undervisningen i kliniskt arbete för läkare och annan hälso- och sjukvårdspersonal sker i huvudsak inom det servicesystem som kommunerna finansierar, men undervisning ges även vid statliga enheter och för den verksamheten betalar kommunerna ersättning. Till exempel det statliga mentalsjukhuset Niuvanniemi, som fungerar som Östra Finlands universitets rättspsykiatriska klinik, har hand om grundläggande utbildning, fortbildning och kompletterande utbildning inom rättspsykiatri samt hälsovetenskaplig forskning.
Den lagstadgade ställning som föreslås för tjänsterna innebär att förhållandet mellan kommunen och universitetet efter ändringen inte kommer att vara ett sådant upphandlingsförhållande som anses omfattas av upphandlingslagen.
Ett upphandlingskontrakt som omfattas av lagen är enligt motiven till lagens 4 § (RP 108/2016 rd) till sin karaktär ett privaträttsligt avtal som kännetecknas av att det är verkställbart vid domstol. Däremot gäller ett sådant ersättningssystem mellan kommunen och universitetet som föreslås ett offentligrättsligt rättsförhållande och betalningsskyldighet. Tvister i anknytning till ett sådant här rättsförhållande ska avgöras som ett förvaltningstvistemål i stället för genom civilrättslig tvistlösning.
Enligt motiven till upphandlingslagen är ett element i begreppet upphandling även att den upphandlande enheten själv utövar makt vid valet av anbudsgivare, vilket inte kommer att ske i den situation som föreslås. Vidare anses ett upphandlingskontrakt vara förenat med ett direkt ekonomiskt intresse för den upphandlande enheten, vilket kan påvisas på basis av att den upphandlande enheten har uppställt talrika eller detaljerade krav på föremålet för upphandlingen och andra villkor med hjälp av vilka den upphandlande enheten utövar inflytande vid genomförandet av upphandlingen. Enbart finansiering av verksamhet omfattas i allmänhet inte av tillämpningsområdet för reglerna om offentlig upphandling. Enligt förslaget ska universitetet producera veterinärtjänster i enlighet med de skyldigheter som lagen ålägger det och kommunerna har ingen möjlighet att ställa krav på eller andra villkor för universitetets verksamhet. Inte heller sådana kommunersättningar som betalas inom ramen för lagstadgade arrangemang som skapats för att trygga annan universitetsutbildning har tolkats som ersättning enligt upphandlingskontrakt.
I 17 § i upphandlingslagen föreskrivs dessutom, att lagen inte tillämpas på tjänsteupphandling som görs hos en annan upphandlande enhet utifrån en ensamrätt för produktion av tjänster som denna beviljats genom en lag, förordning eller administrativ föreskrift som är förenlig med fördraget om upprättandet av Europeiska unionen. Upphandlingslagen fastställer däremot inte förutsättningarna för eller möjligheterna till att ensamrätt uppstår.
I det föreslagna 2 mom. finns det bestämmelser om grunderna för ersättning. Den ersättning som faktureras ska grunda sig på de kostnader som universitetet orsakas, minskade med de avgifter och ersättningar som tas ut av kunderna. Ersättningen får emellertid inte överskrida de uppskattade kostnader som kommunen skulle orsakas om den producerade motsvarande tjänster som egen verksamhet. På detta sätt säkerställs det att det inte på kommunernas ansvar vältras över sådana kostnader som inte direkt hänför sig till ordnandet av veterinärtjänster utan till utbildning eller forskning. Det föreslagna 19 § 3 mom. gör det emellertid möjligt för en kommun och universitetet att inom vissa gränser sinsemellan komma överens om ersättningen.
I 3 mom. föreskrivs det om universitetets skyldighet att ta ut kundavgifter för veterinärtjänsterna. För tjänsterna tas det ut avgift samt ersättning för eventuella resekostnader och kostnader för förbrukade läkemedel och förnödenheter. Enligt momentet ska nivån på avgifterna motsvara nivån för de kundavgifter som kunde tas ut för kommunens egen tjänsteproduktion. Denna begränsning har betydelse särskilt när det gäller sådana tjänster som tillhandahålls på djurhållningsplatserna, eftersom kommunerna enligt förslaget ska ha större rätt att själva besluta om prissättningen när det gäller sådan vård som ges vid en mottagning. Universitetet ska se till att avgifterna är skäliga för dem som använder tjänsterna och att de eventuella maximibelopp för avgifter som fastställts genom förordning beaktas i avgifterna.
Eftersom de veterinärtjänster som produceras i enlighet med paragrafen är lagstadgade offentliga veterinärtjänster, ska enligt 4 mom. samma skyldigheter i anknytning till tjänsternas tillgänglighet och kvalitet iakttas vid produktionen av dessa tjänster som när det gäller kommunernas tjänsteproduktion.
19 §.Rätt att få uppgifter, ingående av avtal och tvistlösning när det gäller offentliga tjänster som produceras av Universitetets djursjukhus. Paragrafens 1 mom. gäller kommunens rätt att få uppgifter om de tjänster som universitetet har producerat. Rätten att få uppgifter behövs för att en kommun som är skyldig att betala ersättning ska kunna säkerställa att den ersättning som faktureras har fastställts på de grunder som gäller för den.
I 2 mom. finns det en bestämmelse om tvistlösning ifall det skulle uppstå en tvist.
I 3 mom. finns det en bestämmelse om att en kommun och universitetet får komma överens om ersättningen. En sådan överenskommelse kan gälla såväl det sätt på vilket ersättningen fastställs och nivån på ersättningen som betalningen av ersättningen, såsom tidpunkterna för betalning. Bestämmelsen kan minska den administrativa börda som fastställandet och uttaget av ersättningar medför när ersättningsgrunderna enligt 2 mom. tillämpas. Denna bestämmelse, som ökar flexibiliteten och betonar avtalsfriheten, bidrar även till att förebygga eventuella oenigheter i fråga om betalningen av ersättningar. Avtalsfriheten begränsas emellertid av den föreslagna bestämmelsen om att de principer enligt 18 § 2 mom. som begränsar ersättningens storlek ska beaktas i avtalet.
Enligt det bemyndigande att utfärda förordning som föreslås i 4 mom. får det genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet vid behov utfärdas närmare bestämmelser om sådant lämnande av uppgifter som avses i 1 mom.
4 kap. Ordnande av tillsynsuppgifter
20 §.Ordnande av tillsynsuppgifter. I fråga om ordnandet av livsmedelstillsynen innehåller 1 mom. en informativ hänvisning till livsmedelslagen och EU:s livsmedelslagstiftning. En motsvarande bestämmelse finns i 15 § 1 mom. i den gällande veterinärvårdslagen. Även om livsmedelstillsynen utgör en väsentlig del av alla de veterinärvårdsuppgifter som sköts i kommunerna härrör sig behovet av de särskilda bestämmelser om ordnandet och finansieringen av tillsynsuppgifter som finns i kapitlet inte från sådant som har med livsmedelstillsyn att göra, utan från det som utmärker tillsynen över djurs hälsa och välfärd. Den sistnämnda tillsynen omfattas av statens finansieringsansvar och har i speciallagar föreskrivits som kommunalveterinärens uppgift och inte kommunens.
Den föreslagna lagen innehåller inte en sådan bestämmelse som den som finns i 15 § 2 mom. i den gällande lagen och enligt vilken kommunen kan sköta uppgifter i anslutning till köttbesiktning på basis av ett avtal med Livsmedelsverket. Bestämmelser om detta finns i 27 § 5 mom. i den nya livsmedelslagen.
Enligt 2 mom. är organisatören skyldig att ordna förutsättningarna för skötseln av de tillsynsuppgifter som kommunalveterinären har enligt de andra lagar som, utöver livsmedelslagen, nämns i 1 § 3 mom., eller som åläggs kommunalveterinären med stöd av dessa lagar, så att de överensstämmer med de regionala och riksomfattande planerna för tillsynen. Bestämmelsen motsvarar 15 § 3 mom. i den gällande lagen. Det är fråga om uppgifter i anslutning till tillsynen över djurs hälsa och välfärd.
21 §.Lokaler och redskap som skötseln av tillsynsuppgifterna kräver. Enligt paragrafen ska organisatören ordna med sådana lokaler och redskap som fortlöpande behövs för skötseln av de uppgifter som ansluter sig till tillsynen över djurs hälsa och välfärd och se till att det finns sådan kompetens som behövs för användningen av redskapen. Bestämmelsen motsvarar 18 § 2 mom. i den gällande lagen. Det handlar särskilt om lokaler och datatrafikförbindelser samt om datorer och andra digitala enheter och de program som ansluter sig till dessa samt utbildning i hur de används. Enligt motiven till den gällande bestämmelsen och lagens tillämpningspraxis är det fråga om sådana kostnader för tillsynsuppgifter som inte kan riktas in på enskilda tillsynsuppgifter. Till dessa hör även arbetarskyddet, i den mån det inte är fråga om angelägenheter som kräver specialkompetens, såsom skyddet mot farliga djursjukdomar som även smittar människor. Staten svarar för sådana redskap och arbetarskyddsåtgärder som kräver specialkompetens och som ansluter sig till enskilda tillsynsuppgifter, liksom för den utbildning som ansluter sig till tillsynsuppgifterna.
22 §.Ersättning för tillsynsuppgifter. Paragrafen motsvarar i stort sett 23 § i den gällande lagen. Även i fortsättningen får organisatören ersättning av statsmedel för utförandet av sådana uppgifter i anknytning till tillsynen över djurs hälsa och välfärd som hör till kommunalveterinären. Liksom nu grundar sig ersättningen på de direkta kostnaderna för organisatören. Dessutom innehåller paragrafen en sådan bestämmelse som för närvarande finns i förordning och enligt vilken regionförvaltningsverket betalar ersättningen på basis av fakturering.
Den föreslagna paragrafen gäller inte längre ersättning för sådan köttbesiktning som kommunen sköter. Bestämmelser om kommunens och Livsmedelsverkets möjligheter att genom avtal komma överens om att uppgifter i anknytning till köttbesiktning ska överföras på kommunen finns i livsmedelslagen. För att undvika överlappning föreslås det att den bestämmelse som gäller samma sak slopas i veterinärvårdslagen, och följaktligen föreslås det att även den bestämmelse som gäller finansieringen av uppgiften flyttas över till livsmedelslagen genom lagförslag 4 i denna proposition.
I 2 mom. finns det ett bemyndigande att utfärda förordning som motsvarar det nuvarande och som gör det möjligt att genom förordning av statsrådet utfärda närmare bestämmelser om grunderna för ersättning och om det förfarande som ska iakttas vid betalningen.
Genom förordning har det föreskrivits att ersättningen grundar sig dels på kostnaderna, dels på den tid som använts för tillsynsuppgiften, inklusive den tid som använts för resor, samt angetts vilka kostnader som räknas till de faktiska kostnader som ersättningen grundar sig på. Sådana kostnader är lönekostnaderna, inklusive lönebikostnaderna, för den arbetstid som använts för uppgiften, nödvändiga resekostnader, de ämnen, förnödenheter och varor som använts för uppgiften, köp av nödvändiga tjänster i anslutning till uppgiften och, som andel av de sammanlagda kostnaderna, fem procent av lönekostnadernas totala belopp. Till fakturan ska det fogas en specifikation över använd arbetstid, tillsynsuppgifter och kostnader i enlighet med det formulär som har fastställts av regionförvaltningsverket. Den sista fakturan för året ska lämnas in senast den 15 januari följande år.
5 kap. Privat veterinärvård
23 §.Anmälningsskyldighet. Paragrafen gäller privata veterinärtjänsteproducenters skyldighet att göra en skriftlig anmälan om sin verksamhet till regionförvaltningsverket. I sak motsvarar bestämmelserna de bestämmelser som finns i 26 § i den gällande lagen.
I 1 mom. definieras den som är skyldig att göra en anmälan och det regionförvaltningsverk till vilket anmälan ska göras.
I 2 mom. föreskrivs det att anmälan alltid ska göras innan verksamheten inleds, ändras väsentligt eller läggs ner. Dessutom innehåller momentet bestämmelser om de uppgifter som ska ingå i anmälan, dvs. tjänsteproducentens kontaktinformation samt uppgifter om tjänster, personal och tjänsteproducentens fasta verksamhetsställe. Enligt den föreslagna 24 § ska anmälan dessutom innehålla uppgifter om den ansvarige veterinären.
I 3 mom. finns det en bestämmelse om att sådana personer som avses i 8 § i lagen om utövning av veterinäryrket är befriade från den anmälningsskyldighet som det föreskrivs om i paragrafen. Det är här fråga om den rätt enligt unionslagstiftningen som en medborgare i en annan EU- eller EES-stat har att temporärt och sporadiskt tillhandahålla veterinärtjänster utan legitimation som veterinär. För att denna rätt ska få utövas i Finland krävs det förhandsanmälan, vilket betyder att bestämmelsen i momentet förhindrar dubbel anmälningsskyldighet.
Till 4 mom. överförs det bemyndigande att utfärda förordning som finns i 26 § 2 mom. i den gällande lagen och enligt vilket det genom förordning av statsrådet får utfärdas närmare bestämmelser om innehållet i en anmälan enligt 1 och 2 mom. och hur den ska göras.
24 §.Ansvarig veterinär. Paragrafen motsvarar 27 § i den gällande lagen.
Enligt 1 mom. får en fysisk person vara verksam som privat veterinärtjänsteproducent om han eller hon är en sådan veterinär som avses i lagen om utövning av veterinäryrket. Enligt 9 § i den nämnda lagen betraktas som veterinärer sådana veterinärer som har legitimerats och sådana personer som avses i 8 § i samma lag och som med stöd av en förhandsanmälan temporärt och sporadiskt tillhandahåller veterinärtjänster i Finland. Beteckningen får också användas av sådana personer som avses i lagens 7 a § och som har utbildats i ett land som inte hör till EU eller EES-området och som har temporär rätt att utöva veterinäryrket i anknytning till undervisnings- och forskningsuppgifter vid ett universitet. Men eftersom rätten är begränsad på det sätt som nämnts, kan dessa personer inte producera veterinärtjänster på annat sätt än i den roll som nämnts. Veterinärmedicine studerande som har temporär rätt att utöva veterinäryrket kan inte vara verksamma som privata veterinärtjänsteproducenter, eftersom rätten för studerande begränsar sig till att enbart vara vikarie för en veterinär.
Enligt 2 mom. ska en juridisk person som är verksam som privat veterinärtjänsteproducent i sin tjänst ha en ansvarig veterinär.
I 3 mom. finns det en bestämmelse enligt vilken paragrafens tillämpningsområde inte omfattar sådana undersökningsanstalter som bedriver verksamhet i enlighet med hälso- och sjukvårdslagstiftningen när de gör undersökningar som hör till veterinärtjänsterna.
25 §.Verksamhetsförutsättningar och ansvar för bevarandet av journalhandlingar. I 1 mom. föreskrivs det om behövliga lokaler och redskap samt behövlig personal. Jämfört med 28 § i den gällande lagen blir formuleringarna i paragrafen något flexiblare så att det tydligare framgår att kraven ska tolkas i relation till arten av den verksamhet som bedrivs. Om den verksamhet som bedrivs exempelvis gäller enbart tillhandahållande av tjänster med hjälp av teknik för distanskommunikation, behöver det inte finnas traditionella mottagningslokaler och undersökningsinstrument för verksamheten.
I 2 mom. finns det liksom i 28 § i den gällande lagen ett omnämnande om att tjänsterna ska vara veterinärmedicinskt korrekta. Dessutom föreskrivs det att tjänsterna till innehåll och kvalitet ska vara sådana som lagstiftningen kräver. Ett motsvarande krav finns t.ex. i vissa lagar som gäller verksamheten inom socialvården. Kravet behövs för att det ska vara möjligt att på ett mera ändamålsenligt sätt än nu utöva myndighetstillsyn över de veterinärtjänster som det föreskrivs om i lagen, med beaktande av såväl skyldigheterna enligt veterinärvårdslagen som de krav som ställs på verksamheten i annan lagstiftning inom veterinärmedicinområdet. Enligt lagen om utövning av veterinäryrket kan det mot enskilda veterinärer riktas disciplinära åtgärder eller administrativa tvångsmedel, såsom att veterinären får en varning eller att hans eller hennes rätt att utöva yrket begränsas, i en situation där veterinären har handlat lagstridigt i sin yrkesverksamhet eller annars felaktigt eller klandervärt. Ibland kan situationen vara sådan att det vid lagstridigt förfarande i anslutning till yrkesverksamhet inte är fråga om endast en enskild veterinärs verksamhet, utan om en hel veterinärkliniks verksamhetspraxis. I sådana situationer bör det vara möjligt att rikta in tillsyn, rådgivning och annan administrativ styrning samt vid behov även administrativa tvångsmedel också mot en privat veterinärtjänsteproducent i stället för eller utöver en enskild veterinär. Det kan t.ex. vara fråga om åtgärder som gäller veterinärklinikens läkemedelsförråd.
I 3 mom. finns det en bestämmelse om ansvaret att bevara sådana journalhandlingar som uppkommer i en privat veterinärtjänsteproducents verksamhet, vilken är ny jämfört med den gällande lagen. Bestämmelsen utgör en undantagsbestämmelse i förhållande till den bestämmelse i 15 § i lagen om utövning av veterinäryrket enligt vilken ansvaret för att bevara journalhandlingar hör till utövaren av veterinäryrket. Till formen och innehållet motsvarar bestämmelsen huvudsakligen den bestämmelse om organisatörens motsvarande ansvar som finns i 13 § 4 mom. Bestämmelsen klargör att även om det är den vårdande veterinären som svarar för att patienternas vårduppgifter antecknas i journalhandlingarna, hör det patientregister som bildas av journalhandlingarna och ansvaret i anslutning till detta register ändå till den organisation som producerar veterinärtjänsterna och i vars tjänst veterinären arbetar. Detta är ändamålsenligt eftersom det bara är den nämnda aktören som i praktiken har möjlighet att ansvara för registerföringen i sin helhet på det sätt som dataskyddskraven förutsätter. Dessutom gör kunderna i allmänhet ett skäligt antagande om att de journalhandlingar som gäller dem inte flyttas över till andra företag tillsammans med enskilda veterinärer. Den föreslagna bestämmelsen är kopplad till de ändringsförslag som gäller de bestämmelser om journalhandlingar som ingår i lagförslag 2. Den föreslagna bestämmelsen innebär att de skyldigheter i fråga om bevarandet av journalhandlingar som anges i 15 § i lagen om utövning av veterinäryrket ska börja omfatta privata veterinärtjänsteproducenter. Likaså ska de personer som i syfte att fullgöra sina skyldigheter behandlar journalhandlingar omfattas av den tystnadsplikt som det föreskrivs om i 16 § i lagen om utövning av veterinäryrket.
6 kap. Tillsynen över veterinärtjänster
26 §.Inspektionsrätt. I 1 mom. föreskrivs det om rätten för tillsynsmyndigheterna enligt lagen att utföra inspektioner hos veterinärtjänsteproducenter. Bestämmelserna motsvarar 29 § 1 mom. i den gällande lagen, men Livsmedelssäkerhetsverket ändras till Livsmedelsverket.
En annan viktig ändring jämfört med den gällande lagen är att de bestämmelser om inspektioner av veterinärtjänster samt administrativa tvångsmedel vad gäller serviceverksamheten ska gälla både de privata veterinärtjänsteproducenternas verksamhet och produktionen av offentliga veterinärtjänster. Detta är motiverat eftersom det är möjligt att det i kommunalveterinärernas mottagningslokaler eller i den verksamhet som bedrivs av dem kan förekomma missförhållanden som tillsynsmyndigheterna bör kunna ingripa i på annat sätt än genom bedömning av och ingripande i en enskild veterinärs verksamhet. Ändringen får bestämmelserna att bättre motsvara exempelvis bestämmelserna om den serviceverksamhet som bedrivs inom den offentliga hälso- och sjukvården eller socialvården, vilka t.ex. gör det möjligt för tillsynsmyndigheterna att, om de upptäcker allvarliga brister i verksamheten, bestämma att den verksamhet som bedrivs i vissa mottagningslokaler ska avbrytas eller att utrustning som används i lokalerna inte får användas.
Paragrafens 2 mom. gäller rätten att inspektera lokaler som används för permanent boende. Enligt förslaget preciseras och begränsas å ena sidan rätten att inspektera platser som skyddas av hemfriden, men å andra sidan utvidgas den också jämfört med den rätt som anges i 2 mom. i den gällande 29 §. För att en inspektion ska få utföras krävs det för närvarande att det är nödvändigt för att utreda de omständigheter som inspektionen gäller och att det finns anledning att misstänka att en privat veterinärtjänsteproducent har gjort sig skyldig till ett straffbart förfarande i sin verksamhet. Enligt den föreslagna bestämmelsen kräver en inspektion på grund av misstanke om brott, förutom att det nämnda nödvändighetskriteriet uppfylls, även att brottet kan leda till fängelsestraff eller, om det maximala straffet är böter, att brottet även kan medföra fara för människors eller djurs hälsa. Enligt förslaget får en inspektion som ingriper i hemfriden också utföras utan misstanke om brott om det är nödvändigt för att avvärja ett allvarligt hot mot människors eller djurs hälsa. I lagförslag 2 föreslås det motsvarande ändringar i lagen om utövning av veterinäryrket, eftersom det underlättar den praktiska tillsynen om de bestämmelser om inspektionsrätt som finns i veterinärvårdslagen och den nämnda lagen har samma innehåll. Det är t.ex. inte alltid klart i förväg om en brist i veterinärtjänsterna kan leda till tvångsmedel enligt den ena eller den andra lagen.
I 3 mom. finns det en bestämmelse som motsvarar 29 § 3 mom. i den gällande lagen och som gäller myndighetens rätt att anlita sakkunniga vid en inspektion. I lagförslag 2 föreslås det att de bestämmelser om sakkunniga som finns i lagen om utövning av veterinäryrket ändras så att de motsvarar bestämmelserna i veterinärvårdslagen. Detta innebär sådana tillägg till den nämnda lagen som gäller tillämpning av bestämmelserna om straffrättsligt tjänsteansvar och skadeståndsansvar på sakkunniga samt en begränsning som innebär att en sakkunnig inte har rätt att få tillträde till lokaler som används för permanent boende.
27 §.Åtgärder vid överträdelser eller försummelser. Paragrafen gör det möjligt för Livsmedelsverket att bestämma att en veterinärtjänsteproducent inom en viss tid ska fullgöra sin skyldighet, om det upptäcks att verksamheten bryter mot de krav som lagen ställer på den. Paragrafen motsvarar 30 § i den gällande lagen, men ska även tillämpas på offentliga veterinärtjänster. Dessutom ändras Livsmedelssäkerhetsverket till Livsmedelsverket. Ett sådant här föreläggande kan enligt 29 § förenas med vite eller hot om tvångsutförande eller avbrytande.
28 §.Avbrytande av verksamheten och förbud mot att använda utrustning. Paragrafen gäller administrativa tvångsmedel som får riktas mot en verksamhet. Paragrafen innehåller vissa viktiga skillnader jämfört med 31 § i den gällande lagen. För det första ska paragrafen tillämpas på både privata och offentliga veterinärtjänster. För det andra möjliggör paragrafen som alternativ till att avbryta verksamheten även att man förbjuder användningen av en viss verksamhetsenhet, en del av en sådan eller utrustning eller något annat redskap.
För det tredje utvidgas åtgärdernas användningsområde så att det gäller även vissa väsentliga och allvarliga fall av brott mot skyldigheterna enligt annan lagstiftning. För att tjänsteproducentens verksamhet ska vara korrekt förutsätts det enligt de föreslagna bestämmelserna att verksamheten följer den lagstiftning inom veterinärbranschen som gäller för den. Möjligheten att med hjälp av de tvångsmedel som det föreskrivs om i paragrafen besluta att verksamheten ska avbrytas eller att ett redskap inte får användas begränsar sig emellertid enligt 2 mom. till enbart situationer där man bryter mot bestämmelserna i lagen om medicinsk behandling av djur eller EU-bestämmelser som genomförs genom den lagen eller där man bryter mot författningar som gäller djurs hälsa eller välfärd och verksamheten kan medföra allvarlig risk för djurs hälsa eller välfärd eller för folkhälsan. Möjligheten att använda tvångsmedel i de situationer som nämnts är viktig för att man ska kunna säkerställa att de veterinärtjänster som tillhandahålls är trygga och av god kvalitet. De föreslagna bestämmelserna överlappar inte lagen om medicinsk behandling av djur eller lagstiftningen om djursjukdomar, eftersom de administrativa tvångsmedel som det föreskrivs om i dem, såsom förbud och förelägganden om att verksamhet ska avbrytas, kan riktas närmast mot djurhållare och djurhållningsplatser samt sådana aktörer och anläggningar som ska ha tillstånd eller godkännande eller vara registrerade enligt den nämnda lagstiftningen.
Enligt paragrafen ska ett sådant här beslut föregås av en uppmaning till aktören om att bristerna ska avhjälpas, med en tidsfrist för när bristerna ska ha åtgärdats, eller ett föreläggande enligt 27 §.
29 §.Vite, hot om tvångsutförande och hot om avbrytande. Enligt paragrafen kan ett föreläggande enligt 27 § om att en förseelse eller försummelse ska rättas till förenas med vite och hot om tvångsutförande eller avbrytande. Om förfarandet föreskrivs i viteslagen (1113/1990).
30 §.Register. Enligt 1 mom. förs det ett register över veterinärtjänsteproducenterna. Till skillnad från det som föreskrivs i 33 § i den gällande lagen ska inte bara privata veterinärtjänsteproducenter antecknas i registret utan även offentliga veterinärtjänsteproducenter. I registret införs de uppgifter som krävs i en anmälan till tillsynsmyndigheten samt uppgifter om utförda inspektioner och eventuella förelägganden som riktats mot aktören.
Enligt 2 mom. tillämpas på registret lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs (560/2021). Detta är en lag som tillämpas som en allmän förvaltningslag när det gäller myndighetsregister och annat datamaterial som ansluter sig till bl.a. livsmedelssäkerhet, djurs hälsa och välfärd samt stödåtgärder inom jordbruket. Lagen innehåller sådana gemensamma bestämmelser om verksamheten inom förvaltningsområdet som kompletterar EU-lagstiftningen om dataskydd och de nationella lagarna om dataskydd, offentlighet och myndigheternas informationshantering när det gäller bl.a. ansvaret för registerföringen, beslut om utlämnande av uppgifter och informationsutbyte mellan myndigheterna inom förvaltningsområdet. I lagen föreskrivs det om gemensamt personuppgiftsansvar, där Livsmedelsverket, regionförvaltningsverket, närings-, trafik- och miljöcentralen och kommunen är gemensamt personuppgiftsansvariga för registerhelheten, dvs. de myndigheter som uppdaterar och använder registeruppgifterna i sina lagstadgade uppgifter i olika faser av förvaltningsområdets myndighetsprocesser. Det gemensamma personuppgiftsansvarets koppling till myndighetens lagstadgade uppgifter leder vid tillämpning av nämnda lag till att de gemensamma personuppgiftsansvarigas uppgifter i anknytning till förvaltningen av registret över veterinärtjänsteproducenter koncentreras till Livsmedelsverket och regionförvaltningsverket, eftersom det föreskrivits om uppgifter gällande tillsynen över veterinärtjänster endast för dessa myndigheter. Lagens bestämmelser tillämpas till den del det i förvaltningsområdets speciallagar inte finns avvikande bestämmelser om saken.
Tillsynsmyndigheternas ansvar i fråga om registerföringen bestäms i enlighet med lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs. Livsmedelsverket ska svara för registrets allmänna funktion och användbarhet, uppgifternas integritet och skyddet och bevarandet av uppgifterna. Regionförvaltningsverket och Livsmedelsverket uppdaterar båda uppgifterna i registret till den del det i deras verksamhet tas emot eller uppkommer uppgifter som ska antecknas i registret. Till denna del ansvarar de också för att uppgifterna är korrekta och att uppgifterna vid behov rättas samt för den registrerades rätt att få åtkomst till sina egna uppgifter. Bägge myndigheterna ska se till att deras egen personal får anvisningar om och utbildning i hur personuppgifter behandlas på ett säkert sätt.
I 3 mom. föreskrivs det att med avvikelse från det som föreskrivs i 12 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs ska uppgifter om veterinärtjänsteproducenter avföras ur registret tre år efter det att dessa har upphört med sin verksamhet. Uppgifter om sådana förelägganden som avses i 27 och 28 § avförs dock senast tio år efter det att föreläggandet meddelades. Tidsfristerna motsvarar de tidsfrister som anges i 33 § 2 mom. i den gällande veterinärvårdslagen. De föreslagna bestämmelserna om bevaringstiden behövs eftersom de preciserar och begränsar bestämmelserna jämfört med de bestämmelser som finns i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs och i 21 § i lagen om informationshantering inom den offentliga förvaltningen (906/2019) och på det sättet stöder den princip om uppgiftsminimering som ingår i dataskyddsprinciperna. I denna princip ingår krav på att bevaringstiderna för personuppgifter ska vara så korta som möjligt och att personuppgifter inte ska bevaras för säkerhets skull.
Enligt 4 mom. ger Livsmedelsverket varje fast verksamhetsställe som har anmälts av en tjänsteproducent ett identifikationsnummer. Om det inte finns något fast verksamhetsställe ges identifikationsnumret till tjänsteproducenten. Bestämmelserna är nya. Behovet av ett identifikationsnummer ansluter sig till det krav på insamling av uppgifter om användningen av antimikrobiella medel som finns i Europaparlamentets och rådets nya förordning (EU) 2019/6 om veterinärmedicinska läkemedel och om upphävande av direktiv 2001/82/EG (nedan förordningen om veterinärmedicinska läkemedel). Medlemsstaterna ska enligt artikel 57 i förordningen samla in uppgifter om de antimikrobiella medel som använts på djur, uppdelade enligt det som anges i förordningen och i de delegerade akter som utfärdats med stöd av förordningen. Avsikten är att de uppgifter som samlas in från veterinärerna ska valideras med hjälp av de uppgifter som fås från läkemedelspartihandlarna. Mängden läkemedel som en veterinär har köpt in från en läkemedelspartihandel jämförs med de mängder använda och överlåtna läkemedel som angetts i det system som är avsett för insamling av uppgifter om användningen av veterinärmedicinska läkemedel (ELKE). När det gäller mottagningar som är gemensamma för flera veterinärer ska det alltså vara möjligt att fördela de inköp som har gjorts och de läkemedel som de enskilda veterinärerna har använt och överlåtit. Detta sker genom att man kopplar ihop det identifikationsnummer för verksamhetsstället som föreslås i momentet med det identifikationsnummer som en veterinär får enligt lagen om utövning av veterinäryrket. Verksamhetsställets nummer gör det betydligt enklare att jämföra uppgifter jämfört med om man vid jämförelsen använde tjänsteproducentens FO-nummer och verksamhetsställets adress. Det att identifikationsnumret används i samband med beställningar från läkemedelspartihandeln säkerställer också att tjänsteproducenterna gör de anmälningar om sin verksamhet som lagen kräver.
7 kap. Särskilda bestämmelser
31 §.Handräckning. Paragrafen innehåller en informativ hänvisningsbestämmelse till de bestämmelser om handräckning som finns i polislagen (872/2011). Motsvarande bestämmelse finns i 34 § i den gällande veterinärvårdslagen.
32 §.Myndigheternas rätt att få uppgifter samt utlämnande av sekretessbelagda uppgifter. I 1 mom. finns det en bestämmelse om Livsmedelsverkets och regionförvaltningsverkets rätt att oberoende av sekretessbestämmelserna få sådana uppgifter som är nödvändiga för utförandet av de uppgifter i anslutning till tillsynen över veterinärtjänster som det föreskrivs om i denna lag. Sådana uppgifter kunde vara patientuppgifter om djur, i fråga om vilka för utövare av veterinäryrket föreskrivits tystnadsplikt i lagen om utövning av veterinäryrket, samt övriga uppgifter i samband med produktionen av tjänster. Det är möjligt att det i de sistnämnda uppgifterna ingår till exempel affärshemligheter. De myndigheter som utövar tillsyn över att lagen iakttas ska ha rätt att få uppgifter av varandra samt av tillsynsobjekten, dvs. kommunerna, universitetet och privata veterinärtjänsteproducenter. Dessutom ska man ha rätt att få uppgifter ur registret över tjänsteproducenter. Det gemensamma personuppgiftansvar som det föreskrivs om i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs betyder nämligen inte att sekretessbelagda uppgifter får röra sig mellan de personuppgiftsansvariga utan uttryckliga bestämmelser om saken.
Bestämmelsen i 33 § i den gällande lagen om kommunens rätt att få sådana sekretessbelagda uppgifter som eventuellt finns i registret slopas. I den föreslagna lagen har det inte identifierats något behov av den bestämmelsen, eftersom kommunens uppgifter enligt lagen gäller ordnandet av veterinärtjänster och ordnandet av förutsättningar för skötseln av kommunalveterinärens tillsynsuppgifter. Bestämmelser om kommunens eller kommunalveterinärens behörighet att sköta tillsynsuppgifter och få sådana sekretessbelagda uppgifter som behövs för dessa uppgifter finns i andra lagar som gäller inom förvaltningsområdet. För planeringen av dimensioneringen av de tjänster som omfattas av organiseringsansvaret har organisatören möjlighet att få offentliga uppgifter om privata tjänsteproducenter redan med stöd av den allmänna lagstiftningen.
I 2 mom. föreskrivs det om rätt för kommunerna att få uppgifter om de arvoden och ersättningar som kommunalveterinärerna har tagit ut av ägarna till och innehavarna av djur. Uppgifterna behövs för fullgörandet av den skyldighet att medge insyn som föreslås i lagen och de kan också användas vid fastställandet av ett marknadsmässigt pris för vissa tjänster.
I 3 mom. finns det en bestämmelse enligt vilken det som föreskrivs i 8 § i lagen om livsmedelsförvaltningens informationsresurs ska tillämpas i fråga om rätten att oberoende av sekretessbestämmelserna lämna ut uppgifter till vissa myndigheter och internationella organ. Paragrafen i fråga gör det möjligt för en myndighet att lämna ut uppgifter till utländska myndigheter och organ när detta krävs enligt EU-lagstiftningen eller internationella avtal som är bindande för Finland. Dessutom får en myndighet på eget initiativ lämna ut sådana uppgifter som är nödvändiga för förundersökningsmyndigheter, för att förebygga, avslöja eller utreda brott eller föra brott till åtalsprövning, samt för en åklagare, för centralen för utredning av penningtvätt och för Skatteförvaltningen, för skötseln av sådana uppgifter som anges i de lagar som gäller dessa myndigheter. Utlämnande av uppgifter på eget initiativ är tillåtet även för en arbetarskyddsmyndighet, för lagstadgade tillsynsuppgifter som gäller arbetarskyddet.
33 §.Skyldighet att medge insyn i fråga om veterinärtjänster som stöds med offentliga medel. När det gäller sådana tjänster som omfattas av organiseringsansvaret och som stöds med offentliga medel finns det i 1 mom. en bestämmelse enligt vilken man på dessa tjänster ska tillämpa de i lagen om skyldighet att medge insyn i och lämna uppgifter om vissa företags ekonomiska verksamhet (19/2003) föreskrivna skyldigheter och andra förpliktelser i fråga om insyn som gäller separat redovisning eller upprättande av en särredovisningskalkyl när det är fråga om tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Lagen gäller genomförandet av kommissionens direktiv 2006/111/EG om insyn i de finansiella förbindelserna mellan medlemsstater och offentliga företag samt i vissa företags ekonomiska verksamhet (det s.k. direktivet om insyn).
Enligt avgränsningen av lagens tillämpningsområde gäller skyldigheterna enligt lagen inte sådana tjänster som inte kan påverka handeln mellan EU:s medlemsstater i nämnvärd omfattning. För att det vad gäller veterinärtjänster inte ska bli tvetydigt om lagen är tillämplig i fråga om offentliga veterinärtjänster tas det med en uttrycklig bestämmelse i veterinärvårdslagen om att bestämmelserna ska tillämpas.
Skyldigheten att ha separat redovisning enligt den nämnda lagen gäller företag som producerar sådana tjänster av allmänt ekonomiskt intresse som stöds med offentliga medel. Med företag avses varje enhet som utövar ekonomisk verksamhet oavsett enhetens juridiska form, även kommuner. Ett sådant företag som avses i lagen har emellertid skyldighet att ha separat redovisning endast om dess omsättning under vardera av de två sista räkenskapsperioderna före det år under vilket företaget har anförtrotts att tillhandahålla tjänster av allmänt ekonomiskt intresse är minst 40 miljoner euro. För de företag som inte når över tröskeln gäller skyldigheten enligt lagens 6 a § att upprätta en särredovisningskalkyl för tjänster av allmänt ekonomiskt intresse. Helt befriade från kravet på särredovisning är de företag som för viss tid har beviljats offentlig finansiering för produktion av tjänster av allmänt ekonomiskt intresse enligt ett öppet, genomblickbart och icke-diskriminerande förfarande, dvs. i praktiken ett sådant upphandlingsförfarande som det föreskrivs om i lagen om offentlig upphandling och koncession (1397/2016).
Skyldigheten att ha separat redovisning innebär att inkomsterna och utgifterna för de veterinärtjänster som stöds med offentliga medel i bokföringen ska hållas separat från all annan verksamhet. Skyldigheten att medge insyn och lämna uppgifter för företag som är skyldiga att ha separat redovisning gäller redovisning av inkomster och utgifter som härrör från den verksamhet som särredovisas samt en beskrivning av principerna för kostnadsredovisningen. I fråga om de särredovisade verksamheterna är resultaträkningarna och tilläggsuppgifterna offentliga. I den särredovisningskalkyl som sådana företag som inte når upp till den föreskrivna storleksgränsen är skyldiga att upprätta tas de intäkter som influtit från den serviceproduktion som ska särredovisas med som intäkter. Från dessa intäkter dras det på motsvarande sätt av alla rörliga kostnader som tjänsteproduktionen medfört samt den del av de fasta kostnaderna som kan hänföras till verksamheten i fråga. Dessutom föreskrivs det i lagen om ministeriets och övriga myndigheters rätt att få eller skyldighet att samla in sådana uppgifter som samlats ihop i överensstämmelse med lagen samt om ministeriets rätt att sända uppgifter till Europeiska kommissionen.
I 2 mom. finns det en bestämmelse enligt vilken kommunen ska samla in uppgifter om de arvoden som kommunalveterinärerna har tagit ut för sådana tjänster som omfattas av kommunens organiseringsansvar, minskade med utgifterna för förvärvandet av arvodena, vilka kan gälla exempelvis kostnader för utrustning som kommunalveterinären själv har köpt. I anslutning till fullgörandet av skyldigheten att medge insyn ska dessa uppgifter kunna presenteras utöver kommunens egna inkomster, så att det är möjligt att få en helhetsbild av kostnaderna och intäkterna för de tjänster som kommunen producerar och som stöds med skattemedel.
34 §.Statsandel. Paragrafen innehåller en bestämmelse om att lagen om statsandel för kommunal basservice ska tillämpas på sådan verksamhet som en organisatör ordnar med stöd av den föreslagna lagen. Det finns en bestämmelse om detta i 1 § 1 mom. 28 punkten i den nämnda lagen. I 25 § i den gällande veterinärvårdslagen finns det ett omnämnande om att lagen om planering av och statsandel för social- och hälsovården (733/1992) ska tillämpas, men detta omnämnande har föråldrats.
35 §.Avgifter för statliga myndigheters prestationer. När det gäller statliga myndigheters avgiftsbelagda prestationer och grunderna för sådana avgifter finns det i paragrafen en informativ hänvisningsbestämmelse till lagen om grunderna för avgifter till staten (150/1992). För närvarande föreskrivs det om tillämpning av lagen i fråga i 24 § i veterinärvårdslagen.
36 §.Ändringssökande. Paragrafens bestämmelser om ändringssökande motsvarar huvudsakligen bestämmelserna i 35 § i den gällande veterinärvårdslagen, vilka nyss har reviderats genom lag 37/2021.
I 1 mom. finns det en informativ hänvisningsbestämmelse till lagen om rättegång i förvaltningsärenden (808/2019), vilken gäller sökande av ändring i statliga myndigheters beslut. Till ändringssökande föreslås inte bli tillfogat begäran om omprövning trots att användningen av omprövningsbegäran som rättsmedel i första hand blivit huvudregeln. Förfarandet anses inte lämpa sig för sökande av ändring enligt den föreslagna lagen på grund av den veterinärmedicinska eller andra särskilda kompetens som krävs för beslutsfattandet samt användningen av administrativa tvångsmedel.
Paragrafens 2 mom. innehåller en bestämmelse om att beslut som Livsmedelsverket har fattat med stöd av 28 eller 29 §, dvs. förelägganden om att en förseelse eller försummelse ska rättas till eller att verksamhet ska avbrytas eller att utrustning inte får användas, ska iakttas trots ändringssökande, om inte den myndighet där ändring sökts bestämmer något annat. Sådana förelägganden ansluter sig till djurs hälsa och välfärd eller till förhindrandet av risker för folkhälsan. För att verkställandet av sådana förelägganden ska vara effektivt krävs det att besluten om dem kan verkställas utan dröjsmål.
Bestämmelser om sökande av ändring i beslut i samband med produktionen av lagstadgade kommunala veterinärtjänster, såsom beslut om taxor, finns i kommunallagen. Ändring ska alltså sökas genom kommunalbesvär. Bestämmelser om ändringssökande i beslut som ett offentligrättsligt universitet har fattat i ett förvaltningsärende finns i universitetslagen (558/2009).
37 §.Ikraftträdande. I 1 mom. finns det en ikraftträdandebestämmelse enligt vilken bestämmelser om ikraftträdandet av lagen utfärdas genom förordning av statsrådet.
I 2 mom. föreskrivs det att den gällande veterinärvårdslagen upphävs genom denna lag.
Enligt 3 mom. ska en hänvisning till den lag som upphävs som finns någon annanstans i lagstiftningen i fortsättningen betraktas som en hänvisning till den föreslagna lagen.
38 §.Övergångsbestämmelser. Enligt 1 mom. påverkar lagen inte giltigheten för de anmälningar som privata veterinärtjänsteproducenter har gjort före lagens ikraftträdande.
I 2 mom. föreskrivs det om tidpunkten för när kommunerna ska ha gjort de nya anmälningar om kommunala mottagningar som lagen kräver. Tidpunkten fastställs så att den nya applikation som ska skapas för registreringen av tjänsteproducenter är i användning när anmälningarna tas emot.
I 3 mom. finns en övergångsbestämmelse, enligt vilken en kommun som vid ikraftträdandet av denna lag inte tar ut så kallade klinikavgifter för besök på mottagningen har en övergångstid på två år för att börja ta ut avgifter enligt 15 § 1 mom.
Den övergångsbestämmelse som finns i 4 mom. gäller hur verksamhetsområdet för Universitets djursjukhus definieras vid den tidpunkt då lagen träder i kraft. Enligt förslaget ska verksamhetsområdet omfatta de områden där universitetet i minst tre år under de fem år som föregår lagens ikraftträdande har producerat tjänster enligt 9 § enligt avtal som ingåtts med kommunerna. Syftet med bestämmelsen om att verksamhetsområdet inte ska definieras enbart utifrån den situation som råder när lagen träder i kraft är att förhindra att avtal som sägs upp innan lagens ikraftträdande skulle kunna urholka syftet med de bestämmelser som gäller den ställning som universitetets tjänster ska ha.