4.2
Ekonomiska konsekvenser
Ärendet har inga nationella budgetkonsekvenser och inte heller konsekvenser för EU:s budget.
Förslagets konsekvenser kan dock analyseras med tanke på riskhanteringen vid ekonomiskt bistånd från ESM och EFSF samt genom bedömning av betydelsen av övervakning efter programperiodens slut och av förstärkt övervakning som en del av den övergripande riskhanteringen.
Syftet med förordning (EU) nr 472/2013 och med den övervakning efter programperiodens slut som avses i förordningen är att säkerställa en tillräcklig tillgång till information om ekonomin för en medlemsstat som tar emot ekonomiskt bistånd, och att bedöma medlemsstatens återbetalningsförmåga. Om återbetalningsförmågan är hotad, är det baserat på förordningen möjligt att ge icke-bindande rekommendationer om korrigerande åtgärder. Sådana rekommendationer har än så länge inte getts, och det har inte uppstått några problem med återbetalningen av de ekonomiska bistånd som har beviljats 2010–2018. Bland de länder inom euroområdet som tagit emot bistånd ställdes Grekland under förstärkt övervakning efter programperiodens slut 2018, när landets anpassningsprogram avslutades. År 2022 ställdes Grekland åter under normal övervakning.
I ljuset av de praktiska erfarenheter som hittills erhållits kan mervärdet av övervakningen efter programperiodens slut i förhållande till unionens normala ramverk för ekonomisk styrning anses vara relativt litet efter att det berörda landets tillgång till finansiering på marknadsmässiga villkor har återgått till en stabil, hållbar nivå och riskpremierna för finansieringen har börjat minska. Unionens ramverk för ekonomisk styrning tillhandahåller en stor mängd ekonomisk information. Därför kan den föreslagna möjligheten att tillfälligt avbryta övervakningen efter programperiodens slut anses vara en obetydlig ändring med tanke på riskhanteringen. Övervakningen i sig förebygger inte några externa chocker. Däremot har det faktum att tidigare programländer åter börjat använda finansiering på marknadsmässiga villkor behållit tillräckliga incitament att fortsätta att sanera ekonomin. Ländernas offentliga finanser har varit fortsatt stabila och skuldkvoterna har minskat, även under de svåra förhållandena de senaste åren. Det är vanligt att kassabufferten ökas i programmen i syfte att förbereda sig på störningar i upplåningen vid utträdet ur ett program.
Förslaget om att ett land som ansöker om förebyggande ekonomiskt bistånd framöver inte ska ställas under förstärkt övervakning kan anses vara motiverat, eftersom det endast gäller förebyggande bistånd med mer strikta preliminära villkor. Bistånd med mer strikta preliminära villkor skulle i praktiken endast komma i fråga i en situation där ett land vars ekonomiska underlag i övrigt är i ordning drabbas av en oförväntad extern chock. Förebyggande ekonomiskt bistånd från ESM har hittills inte använts en enda gång. Mervärdet av förstärkt övervakning kan anses vara mycket litet i en situation där det huvudsakliga syftet med beviljandet av förebyggande ekonomiskt bistånd är att ge kapitalmarknaderna en lugnande signal om att tillgången till finansiering för länder som tar emot förebyggande bistånd har säkerställts.
När riskerna med återbetalningen av lån som har betalats ut inom ramen för stabilitetsmekanismer analyseras, ska hänsyn tas till att ESM är statsfinansiellt viktig för Finland. Med tanke på Finlands statsfinanser beror de risker som orsakas av finansiellt bistånd från ESM främst på ESM:s infordringsbara kapital och inbetalade kapital. Ekonomiska konsekvenser eller ytterligare ansvar och åtaganden skulle kunna uppstå i en situation där en medlemsstat som har tagit emot bistånd inte återbetalar biståndet enligt överenskommelse. Finland kan då eventuellt bli tvunget att betala in kapitaltillskott till ESM. ESM:s eventuella förluster ska först täckas med medel från en reservfond och, om medlen inte räcker till, med inbetalat kapital. Om medlen sammanlagt inte räcker till, ska förlusterna täckas med infordringsbart kapital. Om förluster har täckts med inbetalat kapital, kan ett beslut om att återställa det inbetalade kapitalet till den tidigare nivån fattas med enkel majoritet.
Arten av kreditrisker med stabilitetsmekanismer har beskrivits i regeringens proposition om godkännande av fördraget om inrättande av ESM (RP 34/2012 rd). Risker med ESM:s lån och kapital begränsas i regel med en stark kapitalstruktur, i första hand med en ställning som borgenär (efter Internationella valutafonden IMF, EFSF har ingen motsvarande ställning), med ett kriterium om skuldhållbarhet vid beviljande av bistånd och med biståndets villkorlighet. EFSF:s finansieringsstruktur bygger på borgen som har tecknats för EFSF:s upplåning, och EFSF:s finansiella risker hanteras med en stark kassabuffert. Medlemsstaternas budgetsuveränitet säkerställs genom krav på enhälliga beslut vid beviljande av ekonomiskt bistånd.
Förslaget till förordning anses även på ett nöjaktigt sätt beakta de ändringar som har förhandlats fram för ESM-avtalet och detaljerna i de mekanismer som avses i avtalet (RP 99/2021 rd). Ratificeringen av ändringarna har ännu inte fullbordats.
För närvarande uppgår ESM-lånen till 77,9 miljarder euro. Enligt ESM-avtalet är det ovillkorliga maximibeloppet på Finlands ESM-åtaganden 12,58 miljarder euro. Vid utgången av oktober uppgick kapitalet av EFSF:s lån till 167,4 miljarder euro. EFSF kan inte bevilja nytt ekonomiskt bistånd. Vid årsskiftet uppgick de räntor som ska kapitaliseras på EFSF:s lån för Grekland till 14,9 miljarder euro. Vid utgången av september uppgick de medel som var i användning i EFSF:s upplåningsprogram till 190,2 miljarder euro. Vid utgången av september 2025 var Finlands borgensansvar av de medel som var i användning ungefär 6,75 miljarder euro, inbegripet kapitalet, räntorna och den andel av överborgen som var i användning av EFSF:s utestående skuldebrev. Om överborgen exkluderas, är borgensansvaret ungefär 4,22 miljarder euro.