4.1
Kommissionens konsekvensbedömning
En konsekvensbedömning (SWD(2023) 314 final) har gjorts av förslaget till förordning. I konsekvensbedömningen framkom det att sena betalningar trots direktivet om sena betalningar fortfarande är vanliga på den inre marknaden, och orsakar betydande problem för unionens ekonomi. Hälften av de fakturor som görs upp inom EU betalas för sent, och en fjärdedel av konkurserna beror på sena betalningar.
Enligt konsekvensbedömningen är det gällande direktivet om sena betalningar otillräckligt för att de observerade problemen ska kunna lösas, eftersom direktivet saknar tillräckliga förebyggande åtgärder och lämpliga avskräckande åtgärder, och eftersom direktivets verkställighets- och klagomålsmekanismer är otillräckliga.
I konsekvensbedömningen analyseras tre olika handlingsalternativ för att lösa problemen. Dessa är att förhindra att betalningsförseningar uppstår, att underlätta betalningar i tid samt att stärka indrivningsmekanismerna, säkerställa rättvisa betalningsvillkor och stärka företagens möjligheter att påverka. I konsekvensbedömningen betraktades en kombination av de olika handlingsalternativen som det mest effektiva sättet att lösa problemen.
Enligt bedömningen är den föreslagna förordningens konsekvenser som helhet fördelaktiga för företagen. Betalningstiderna väntas bli kortare vilket frigör kassaflödet och förbättrar betalningarnas förutsägbarhet. I och med de nya bestämmelserna behöver i synnerhet de minsta marknadsaktörerna inte längre lika ofta som nu ställas inför oskäliga betalningsvillkor, och när betalningar försenas har aktörerna tillgång till effektivare rättsmedel än tidigare. Vidare kommer möjligheten till medling enligt bedömningarna att spara rättegångskostnader, och kostnaderna för indrivning av fordringar kommer att minska avsevärt.
Största delen av de kostnader som påverkar företagen är engångskostnader, bland annat för uppdatering av standardvillkoren i fakturorna så att de motsvarar kraven i de nya bestämmelserna. Återkommande kostnader uppkommer i sin tur främst för de gäldenärer som för närvarande drar nytta av att avsiktligt betala sina fakturor för sent. Men om gäldenärerna betalar sina fakturor i tid kan de helt undvika dessa kostnader.
Utseendet av verkställighetsorgan samt organens verksamhet uppskattas medföra smärre kostnader för den offentliga ekonomin.
4.2
Konsekvenser för Finlands lagstiftning, inbegripet Åland
Förordningen föreslås ersätta direktivet om sena betalningar, som huvudsakligen har genomförts nationellt genom lagen om betalningsvillkor i kommersiella avtal (lagen om betalningsvillkor, 30/2013). Eftersom förordningen skulle vara direkt tillämplig rätt i Finland måste lagen om betalningsvillkor upphävas om förordningen antas. Dessutom torde förslaget, om det antas, förutsätta ändringar i lagen om indrivning av fordringar (513/1999, nedan indrivningslagen) i fråga om den fasta ersättningen och i räntelagen (633/1982) i fråga om dröjsmålsräntan.
Förslaget till förordning innehåller bestämmelser om verkställighetsmyndighetens befogenheter och tillsättandet av den, om behandlingen av klagomål till verkställighetsmyndigheten och om sanktioner för överträdelser av förordningen. Medlemsstaterna ska också främja den frivilliga användningen av effektiva och oberoende alternativa tvistlösningsmekanismer. Dessutom ska medlemsstaterna enligt förslaget till förordning säkerställa att små och medelstora företag har tillgång till utbildning i kredithantering och finanskunskap, inbegripet utbildning i användningen av digitala verktyg för betalningar i tid. Direktivet om sena betalningar innehåller inga motsvarande bestämmelser. Dessa bestämmelser om myndigheternas verksamhet måste genomföras nationellt, det vill säga antingen att en ny myndighet inrättas eller att en viss befintlig myndighet får nya uppgifter och det föreskrivs om myndighetens befogenheter.
Det är värt att notera att förslaget inte under några som helst omständigheter tillåter avvikelser från den maximala betalningstiden på 30 dagar. Exempelvis under elkrisen utfärdades nationellt temporära specialbestämmelser om betalningstider (lag om förlängning av betalningstiden för elenergiräkningar och om temporärt stödjande av elbolagens likviditet, 276/2023). Med stöd av dessa bestämmelser kunde näringsidkare och andra än näringsidkare på begäran beviljas förlängd betalningstid. I motsats till direktivet om sena betalningar möjliggör den föreslagna förordningen alltså inga sådana bestämmelser.
Ärendet hör med stöd av 27 § i självstyrelselagen för Åland (1144/1991) till rikets lagstiftningsbehörighet.
4.3
Konsekvenser för företagen och myndigheterna
Allmänt
Förordningen kan bedömas bidra till att företag och myndigheter som är verksamma i unionen betalar i tid. Sena betalningar till följd av företagens och myndigheternas betalningsovilja är dock ett betydligt mindre problem i Finland än i flera andra EU-stater. Trots detta uppgav cirka en tredjedel av de små och medelstora företag som deltog i Företagarna i Finland rf:s företagsgallupar 2018–2023 att deras kundföretag förlängt betalningstiderna för fakturor. Största delen av dessa kundföretag var storföretag.
Konsekvenser för borgenärerna
Förslagets tvingande bestämmelser om den maximala längden på betalningstiden och förfarandet för godkännande eller kontroll, om dröjsmålsräntan och om den fasta ersättningen torde leda till att betalningsförseningarna minskar åtminstone i viss mån framför allt mellan företag. De sena betalningarna minskar förmodligen särskilt mellan borgenärer som är små eller medelstora företag och företagsgäldenärer som är större än dem, eftersom det inte längre är möjligt att komma överens om längre betalningstider. Förkortningen av betalningstiderna förbättrar därmed i synnerhet fakturerande små och medelstora företags likviditet och betalningsförmåga genom att deras eget kapital frigörs och behovet av extern finansiering därmed minskar. Färre sena betalningar frigör de resurser som borgenärerna satsar på frivillig och rättslig indrivning av fordringar.
Verkställighetsmyndigheten bidrar till att förordningen följs effektivare. Enligt nationell lag kan myndigheten antingen ansöka om eller påföra administrativa sanktioner för borgenärer som bryter mot förordningen. Verkställighetsmyndighetens möjlighet att ingripa i sena betalningar underlättar förmodligen framför allt de små och medelstora företagens ställning, eftersom de inte behöver agera ensamma gentemot gäldenärer som är storföretag. Även möjligheten för vissa organisationer och medlemsorganisationer att inleda ärenden torde kunna förbättra ställningen för de företag som inte ensamma vågar vidta åtgärder eller som av någon annan anledning inte upplever att de är förmögna att göra det. Allt som allt kan de förkortade betalningstiderna väntas förbättra borgenärsföretagens, framför allt de små och medelstora företagens, konkurrenskraft och tillväxtmöjligheter.
Om bestämmelserna träder i kraft kräver de att företagen ändrar innehållet i sina standardfakturor ifall att det inte motsvarar förordningen. Detta medför engångskostnader för borgenärer som använder fakturor med standardvillkor.
Förslaget till förordning ålägger företag som är huvudentreprenörer i offentliga upphandlingar att bevisa för den upphandlande enheten att underleverantörerna har fått betalt inom utsatt tid. Denna skyldighet får också uppfyllas genom en skriftlig försäkran till den upphandlande enheten. Förslaget ökar eventuellt i viss mån den administrativa bördan för företag som är huvudentreprenörer i offentliga upphandlingar.
Konsekvenser för gäldenärerna
När betalningstiderna blir kortare påverkas gäldenärernas rörelsekapital och ökar deras kapitalkostnader om de har haft betalningstider samt godkännande- och kontrolltider som är längre än 30 dagar. Detta kan kräva rekonstruktion av vissa gäldenärers finansiering. Samtidigt förbättrar förslaget ställningen för gäldenärer som redan tillämpar betalningstider på högst 30 dagar i förhållande till företag som tillämpar betalningstider som är längre än 30 dagar, eftersom förslaget minskar den konkurrensfördel som långa betalningstider har inneburit.
I vissa fall kan betalningen av fakturor minst en gång i månaden öka arbetsmängden särskilt i gäldenärsföretag som är betalare. Verkställighetsmyndighetens begäranden om information och kontakter i tillsynsärenden kan i någon mån öka den administrativa bördan för gäldenärer som är föremål för tillsyn. Den skyldighet att automatiskt betala dröjsmålsränta och fast ersättning som en försening eventuellt föranleder för gäldenären ökar gäldenärens kostnader i sig, och kan dessutom kräva anpassningar i gäldenärernas betalningssystem. Samtidigt gynnas borgenärerna av den automatiska skyldigheten att betala påföljderna för försenade betalningar.
Konsekvenser för samhället och konkurrensen
Kortare betalningstider kan leda till att likvida medel överförs från stora företag till små och medelstora företag. Detta medför kostnader för de storföretag som är gäldenärer. Det är dock möjligt att storföretagen beaktar den förlorade nyttan på grund av kortare betalningstider i den köpesumma som parterna kommer överens om, så att de små och medelstora företagen åtminstone delvis går miste om den fördel som regleringen om sena betalningar ger dem.
En förkortning av betalningstiderna på det föreslagna sättet kan ha negativa konsekvenser särskilt för företag med långsam lageromsättning, eftersom det kan uppstå betydande fördröjning mellan betalningar som företaget gör och betalningar som företaget får. Sådana företag finns i synnerhet inom detaljhandeln, men också i handeln mellan företag. En följd kan bli att till exempel detaljhandeln oftare måste ty sig till korttidsfinansiering, vilket i sin tur kan leda till stigande konsumentpriser.
Om ett företag tidigare har kunnat erbjuda långa betalningstider har detta kunnat vara en konkurrensfördel. Att låta bli att kräva dröjsmålsränta eller fast ersättning har i vissa fall också kunnat vara en konkurrensfördel och ett sätt att i övrigt uppnå förmånligare avtalsvillkor. I fortsättningen – på grund av begränsningen av avtalsfriheten – finns det inte längre någon sådan möjlighet.
Ett minskat antal betalningsförseningar och det faktum att en myndighet övervakar att förordningen följs kan minska behovet av indrivningsåtgärder, vilken i sin tur kan ha en viss inverkan på företag inom indrivningsbranschen som driver in fordringar som omfattas av förordningen. Det är också möjligt att de nya bestämmelserna om fast ersättning påverkar förfarandena inom indrivningsbranschen. De tvingande bestämmelserna om dröjsmålspåföljder förefaller förhindra överenskommelser om återbetalning av fordringar i nuvarande form, vilket kan ha negativa konsekvenser för framgångsrik indrivning av fordringar och därmed också för borgenärens ställning.
Bestämmelserna i förordningen kan i vissa fall styra företag som vill ha längre betalningstider till att använda varuleverantörer utanför EU. Därmed kan förordningen påverka konkurrenskraften för företag etablerade i EU negativt i förhållande till företag i tredjeländer.
Konsekvenser för andra myndigheter än domstolarna
Den föreslagna förordningen tillämpas också på affärstransaktioner mellan företag och myndigheter. I Finland betalar myndigheterna vanligen i tid. Därför har de materiella bestämmelserna om avtalsförhållandet på sin höjd en engångseffekt för myndigheterna ifall att de är tvungna att ändra sina betalningsvillkor.
Förslaget ökar myndigheternas uppgifter och arbetsmängd. Som det konstateras ovan måste det nationellt utses en myndighet som övervakar verkställigheten och efterlevnaden av bestämmelserna, ansöker om och vid behov påför administrativa sanktioner samt utför vissa andra uppgifter och åtgärder. Alternativen är antingen att inrätta en ny myndighet eller att utvidga uppgifterna för en befintlig myndighet. Även om de föreslagna uppgifterna ges till en befintlig myndighet ökar den myndighetens arbetsmängd till den grad att arbetet inte kan skötas med befintliga resurser. Inrättandet av en ny myndighet medför självfallet också kostnader.
Främjandet av alternativa tvistlösningsmetoder, som nämns i förslaget till förordning, förutsätter eventuellt inte att en ansvarig myndighet utses för den verksamheten. Inget befintligt tvistlösningsorgan tillhandahåller alternativa tvistlösningsmetoder för tvister som har att göra med sena betalningar. Myndigheten ska också främja utbildningen i kredithantering och finanskunskap.
Av flera orsaker är det svårt att uppskatta hur mycket myndigheternas arbete ökar. Myndigheternas arbetsmängd påverkas framför allt av i vilken omfattning företagen bryter mot förordningen. Detta är i sin tur omöjligt att bedöma tillförlitligt på förhand. Arbetsmängden beror också på hur stor del av överträdelserna som anmäls till verkställighetsmyndigheten och hurdana åtgärder anmälningarna kräver av myndigheten. Myndigheternas arbetsmängd påverkas av vilka åtgärder som krävs för att utreda en överträdelse och eventuellt skydda den klagandes identitet samt hurdana sanktioner myndigheten påför för överträdelsen. Myndigheternas arbetsmängd påverkas i hög grad också av hur stora insatser tillgången till kredithanteringsverktyg och utbildningen i finanskunskap kräver.
Konsekvenser för den offentliga ekonomin
Det står klart att myndigheternas ökande arbetsmängd och de engångskostnader som förslaget medför inte kan specificeras särskilt noggrant i det här skedet på grund av de omständigheter som nämns ovan. I vilket fall som helst kräver den tillsyn och utbildning som förutsätts i förslaget betydande resurser.
En konservativ uppskattning är att verkställighetsmyndighetens resursbehov kommer att vara cirka 500 000 euro per år, som utgörs av cirka sex årsverken och andra utgifter, it- och informationsutgifter och resekostnader. För verkställighetsmyndigheten uppkommer också engångskostnader när verksamheten inleds, till exempel för anskaffningar, upphandling av utbildningar och inrättandet eller uppdateringen av informationssystem. Dessa kostnader kan preliminärt uppskattas till cirka 75 000 euro, om uppgifterna ges till en befintlig myndighet. Om en ny myndighet inrättas för de uppgifter som anges i förordningen är engångskostnaden cirka 100 000 euro.
Konsekvenser för domstolarna
Verkställighetsmyndighetens beslut ska kunna överklagas hos en domstol. Detta ökar arbetet i de domstolar som är besvärsinstanser. I förvaltningsärenden är vanligen förvaltningsdomstolen besvärsinstans. För närvarande är det marknadsdomstolen som fattar beslut om förbud enligt 10 § i lagen om betalningsvillkor. Marknadsdomstolen beslutar också om förbud enligt lagen om otillbörligt förfarande i näringsverksamhet (1061/1978) och lagen om reglering av avtalsvillkor mellan näringsidkare (1062/1993). Därför kan överklagandena eventuellt delvis också styras till marknadsdomstolen ifall att varning eller förbud föreskrivs som administrativ sanktion för överträdelser av förordningen.
Högsta förvaltningsdomstolen är besvärsinstans i förvaltningsdomstolens beslut. I de ärenden som marknadsdomstolen behandlar är högsta domstolen besvärsinstans. De föreslagna bestämmelserna ökar också de högsta domstolarnas arbete i ringa utsträckning om de antas.
Det är också mycket svårt att uppskatta domstolarnas arbetsmängd i det här skedet. Mängden merarbete för domstolarna beror givetvis på hur många beslut om administrativa sanktioner myndigheten meddelar och i hur många av dem ändring söks. I vilket fall som helst kan man uppskatta att antalet domstolsärenden inte kommer att öka så mycket att det skulle behövas extra resurser för domstolarna.
Dessutom förutsätts i den föreslagna förordningen att borgenären i obestridda ärenden som omfattas av förordningen alltid ska få en verkställbar dom inom 90 dagar från det att talan väcktes. Enligt Domstolsverkets statistik var den genomsnittliga behandlingstiden för summariska tvistemål 2014–2021 cirka 2,5–3 månader. Behandlingstiden varierar dock betydligt mellan tingsrätterna. En absolut tidsfrist förutsätter sannolikt tilläggsresurser för de domstolar som behandlar summariska ärenden.