Allmänt

Det ekonomiska läget i Finland är fortsatt mycket allvarligt. Den ekonomiska tillväxten har varit svag och arbetslösheten fortsätter öka. Den massiva offentliga skuldsättningen har fortsatt trots stora ord från regeringens håll. År 2025 utgör skuldsättningen inom de offentliga finanserna mer än 88 procent av bruttonationalprodukten. En orsak till att Finlands skuldkvot har ökat så kraftigt är att den ekonomiska tillväxten har stannat av och till och med saknas helt. 

Enligt de sakkunniga som utskottet hört skjuts den ekonomiska tillväxten på framtiden och utvecklingen på arbetsmarknaden är svag. De beskattningsbeslut som regeringen tagit vid halvtidsöversynen (bl.a. att de högsta marginalskatterna sänks med 6 procent) inverkar inte heller nämnvärt på den ekonomiska tillväxten. Sänkningen av den högsta marginalskatten har motiverats utifrån uppgifter i andra länder som inte direkt kan tillämpas på finska förhållanden. 

Regeringens sparåtgärder har för sin del försvagat sysselsättningen och tillväxten och bidragit till att den ekonomiska tillväxten har stannat av. Konsumenterna vågar inte konsumera eftersom de är rädda för att bli arbetslösa och därför sparar sina pengar på banken för sämre tider. Regeringen har också anklagat medborgarna för att ekonomin inte växer och konsumtionen minskar. När regeringen lägger skulden på medborgarna är det verkligen tydligt att regeringen har misslyckats med sina åtgärder. 

Löntagarna och hushållen har tappat allt förtroende efter de försämringar som regeringen genomfört i arbetslivet. Regeringens åtgärder är förenade med mycket osäkerhet och överoptimistiska förväntningar. Sysselsättningen har fortsatt sjunka under en rekordlång tid, vilket innebär att regeringens förväntade inkomster på över 2 miljarder euro till följd av 100 000 nya sysselsatta inte kommer att förverkligas under denna valperiod. Däremot har antalet arbetslösa ökat med över 70 000 personer. Regeringen har misslyckats med sina sysselsättningsmål. 

Sysselsättningsåtgärder

Regeringen Orpos sysselsättningsåtgärder har inneburit försämringar i anställnings- och utkomstskyddet för arbetslösa och skärpta påföljder för arbetslösa arbetssökande. De faktiska sysselsättningsåtgärderna lyser med sin frånvaro. Arbetslösheten är på rekordnivå och arbetslöshetsgraden steg i augusti 2025 till 10 procent. I EU är det endast Spanien som har en högre arbetslöshetsgrad. Finland riskerar ändå vara sämst när också den spanska sysselsättningen och ekonomin har börjat växa. I september 2025 fanns det 308 900 arbetslösa arbetssökande och 131 000 långtidsarbetslösa i Finland. De långtidsarbetslösa utgör mer än 42 procent av alla arbetslösa arbetssökande. 

Den sysselsättningssedel som man slängde fram vid halvtidsöversynen och som regeringen marknadsför som en stor satsning för att sysselsätta 18–29-åringarna är till sitt belopp helt underdimensionerad. Det är i princip fråga om lönesubventionerat arbete som riktar sig till unga. Med hjälp av den finansiering av engångsnatur på 30 miljoner euro som reserverats för sedeln kan man eventuellt sysselsätta cirka 6 procent av de arbetslösa i åldersgruppen. Då finns det fortfarande 94 procent som regeringen inte har något att erbjuda. Av de 66 500 arbetslösa i åldersgruppen (09/2025) sysselsätter projektet uppskattningsvis 3 300–4 400 unga arbetslösa. 

En annan sysselsättningsmetod som regeringen marknadsfört är möjligheten för arbetslösa att studera vid öppna högskolor med arbetslöshetsersättning. Det har dock ännu inte lämnats någon proposition om detta till riksdagen. Dessutom är det synnerligen problematiskt att yrkesutbildningen lämnas utanför projektet. Under arbetslösheten är det uttryckligen viktigt att utveckla sin kompetens. 

Det borde i större utsträckning än för närvarande vara möjligt att med arbetslöshetsersättning avlägga studier inom branscher och yrken där det råder brist på arbetskraft. Detta är särskilt viktigt, eftersom näringsstrukturen förändras i en ekonomisk kris, vilket medför att i synnerhet långtidsarbetslösa inte har tillräcklig kompetens när läget förändras. Arbetslösheten drabbar människor allt svårare och det kan ta flera årtionden innan sysselsättningen återgår till den tidigare nivån. 

Arbetsförmedlingsprocessen och sysselsättningstjänsterna 

Ansvaret för arbets- och näringstjänsterna överfördes till kommunerna med för små resurser. Enligt Kommunförbundets uppskattning hade det behövts 100–120 miljoner euro mer vid överföringen. På grund av den stora arbetslösheten har kommunernas andel av utkomstskyddet för arbetslösa stigit till 785 miljoner euro, varav kommunerna kompenserades med 700 miljoner euro 2025, alltså var också den finansieringen underdimensionerad till ett belopp av 85 miljoner euro. Kommunernas utgifter för utkomstskyddet för arbetslösa väntas öka kraftigt också nästa år, eftersom särskilt långtidsarbetslösheten fortsätter att växa. I nuläget uppkommer 80 procent av kommunernas utgifter för utkomstskydd av arbetslöshet som pågått i över 400 dagar. Kommunerna och sysselsättningsområdena har ont om pengar och de har inte möjlighet att vidta sysselsättnings- och aktiveringsåtgärder i den omfattning som behövs när arbetslösheten är som högst. 

De tidigare statliga arbetstagarna och kommunernas anställda överfördes till de nya sysselsättningstjänsterna först vid ingången av 2025. Organiseringen har varit förknippad med många omställningsförhandlingar som har lett till att det totala antalet anställda inom sysselsättningstjänsterna har minskat. Också av den orsaken behöver myndighetsaktörerna inom sysselsättningsområdena arbetsro och tillräcklig finansiering för att nå sina mål när arbetslösheten är hög. Fokus måste ligga på de sysselsättningsfrämjande tjänsternas genomslag. Den som blivit arbetslös ska hänvisas till de tjänster som han eller hon har nytta av för att på nytt få arbete på den öppna arbetsmarknaden. 

Vid utskottets sakkunnigutfrågning framkom det att 25–30 procent av de arbetslösa inte är arbetsförmögna och att de inte i första hand borde vara kunder hos sysselsättningstjänsterna. De bör få tillgång till annan socialservice som kan förbättra deras arbetsförmåga och kompetens. Hos sysselsättningstjänsterna finns anmärkningsvärt många sådana arbetssökande som inte hör till dem. Det leder till att tyngdpunkten för sysselsättningstjänsterna ligger mer på socialservice än på sysselsättning. Detta vittnar om en viss typ av problem på systemnivå, när människor till exempel överförs från det grundläggande utkomststödet till sysselsättningstjänsterna, trots att de borde kunna gå i pension direkt enligt till exempel Lex Taipale-modellen. 

Välfärdsområdena stöder inte sysselsättningsområdena tillräckligt inom sysselsättningstjänsterna. Det behövs fler bedömningar av arbetsförmågan och fler hälsoundersökningar. Välfärdsområdena tar inte heller tillräckligt snabbt hand om den sociala rehabiliteringen. För dessa brister betalar kommunerna betydande summor i form av utgifter för arbetslöshetsskyddet. Också välfärdsområdena bör ha ett större ansvar för utgifterna för arbetslöshetsskyddet. 

Utvecklings- och förvaltningscentrets statistikföring och undersökning av tjänsternas genomslag bör bättre än för närvarande stödja sysselsättningsområdenas arbete. 

Detta beskriver nuläget inom arbetsförmedlingsprocesserna och sysselsättningstjänsterna, där regeringen Orpos åtgärder har varit helt otillräckliga. Det behövs mer satsningar på arbetsförmedlings-, sysselsättnings- och aktiveringstjänster för att arbetslösa arbetssökande snabbare ska få jobb. 

Regionförvaltningsverkets tillsyn över arbetarskyddet och iakttagande av anställningsvillkoren

Arbetarskyddsmyndigheternas arbetsmängd har ökat, de har fått nya uppgifter och de fall som behandlas har blivit mer komplicerade. Resurserna har dock inte hållit jämna steg med denna utveckling. Antalet inspektioner har minskat när uppgifterna har ökat och personalen skurits ned. År 2023 var antalet inspektioner 2 500 och år 2025 endast 1 900. 

Utvidgningen av möjligheten till lokala avtal har bland annat ökat riskerna för kringgående av anställningsvillkoren. Sakkunniga har framfört att tillgångsprövningen och de lokala avtalen kommer att öka behovet av tillsyn och ändra föremålet för tillsynen. Exempel på detta är fallen med lönedumpning vid Åbovarvet och de oklara kedjorna av underleverantörer, där arbetstagaren inte vet vem han eller hon arbetar för och på vilka villkor. Utvecklingen har gått åt fel håll. Utöver att arbetstagarna får för låg lön försvagas också skattebasen samtidigt som konkurrensen inom näringslivet snedvrids.  

Cirka 90 procent av arbetarskyddsmyndigheternas utgifter består av personalkostnader. Därför kan arbetarskyddsmyndigheterna inte klara sina sparbeting enligt produktivitetsprogrammet till exempel genom lokallösningar, utan besparingarna kommer ofrånkomligen att inverka på antalet anställda vid arbetarskyddsmyndigheterna och därigenom på omfattningen av arbetarskyddstillsynen och annan påverkanskommunikation. 

Arbetarskyddsmyndigheterna behöver tillräckliga resurser för att bekämpa arbetsrelaterat utnyttjande 

Arbetarskyddsmyndigheterna har en viktig roll inte bara när det gäller tillsyn och vägledning som gäller arbetsförhållandena på arbetsplatserna utan också när det gäller att ingripa i svart ekonomi och arbetsrelaterat utnyttjande. Arbetsrelaterat utnyttjande är ett verkligt problem i det finländska samhället, vilket de många uppdagade fallen har visat. Utöver tillräckliga resurser för arbetarskyddsmyndigheterna behövs det också andra åtgärder för att förebygga arbetsrelaterat utnyttjande, såsom kriminalisering av lönedumpning, talerätt för organisationer och utvidgning av beställaransvarslagen. Dessa åtgärder bör främjas utan dröjsmål för att man effektivt ska kunna ingripa i arbetsrelaterat utnyttjande.   

Jämställdhet och likabehandling

Enligt sakkunniga som utskottet hört kommer jämställdhetsarbetet och tillsynen över likabehandlingen av medborgarna att stöta på problem eftersom resurserna är otillräckliga och finansieringen för liten i förhållande till uppgifterna. 

I enlighet med regeringens ekonomiska politik riktas majoriteten av skattelättnaderna till män med höga inkomster, vilket gör det svårare att uppnå jämställda löner. 

Övrigt

Sakkunniga lyfte fram att slopandet av rätten till skatteavdrag för fackförbundens medlemsavgifter har minskat den fackliga organisationsgraden i Sverige och Norge. Dessutom har en norsk undersökning visat att när organisationsgraden är högre stiger också lönerna. Mot denna bakgrund är det helt obegripligt att regeringen har beslutat avveckla avdragsrätten för medlemsavgifter till fackförbund, trots att den har betydande positiva effekter på statsfinanserna. Skatteavdragsrätten bör inte slopas. 

Centerns grupp i arbetslivs- och jämställdhetsutskottet  

Regeringens ekonomiska politik tar fokus på anpassningsåtgärder trots att tillväxt- och produktivitetsunderskottet är det centrala problemet i Finlands ekonomi. Att spara är nödvändigt, det är uppenbart, men lika uppenbart borde det vara att bygga upp och stärka förutsättningarna för tillväxt i hela Finland.  

Den tillväxtpolitiska linjen är helt otillräcklig, rentav oambitiös. Det finns många sätt att stödja tillväxten och regeringen borde fatta djärva och innovativa beslut. 

Sysselsättningsåtgärder 

Regeringens främsta löfte till finländarna var att skapa 100 000 nya jobb. 

Det löftet har inte uppfyllts. Statistikcentralens senaste arbetskraftsundersökning visar tvärtom att antalet arbetslösa har ökat med 82 000 under regeringsperioden, när man mäter förändringen i trenden för antalet arbetslösa från juni 2023 till augusti 2025. Antalet arbetslösa har ökat med i genomsnitt cirka 100 per dag.   

Arbetslösheten sjunker i euroområdet men stiger i Finland. Enligt EU:s statistikbyrå Eurostat stod Danmark för den kraftigaste ekonomiska tillväxten under årets andra kvartal. I Rysslands närområden nådde till exempel Polen, Estland, Lettland och Litauen ekonomisk tillväxt. Däremot minskade Finlands bruttonationalprodukt mest bland EU-länderna.  

Regeringen har misslyckats fatalt i sin ekonomiska politik och sysselsättningspolitik.  Och eftersom regeringen misslyckats totalt med att stärka sysselsättningen, blir också åtgärderna för att balansera ekonomin meningslösa. Allt fler hotas av arbetslöshet och vårt lands ekonomi förutspås i bästa fall nå en näst intill obefintlig tillväxt. 

Regeringens ekonomiska politik vilar på en lös grund. Målet på 100 000 nya jobb, som skulle balansera de offentliga finanserna med 2 miljarder euro, är på väg att rinna ut i sanden.  

Får vi inte bukt med arbetslösheten kommer vi att stå inför ännu allvarligare problem. Om arbetslösheten drar ut på tiden leder den lätt till fattigdom, ojämlikhet och utanförskap. Regeringens nedskärningar i sysselsättningstjänsterna, social- och hälsovårdstjänsterna och utbildning förvärrar ytterligare situationen för långtidsarbetslösa och unga. 

Det är oroväckande hur regeringen riktar avsevärda besparingar särskilt mot barn och familjer. Nativiteten i Finland ligger på en historiskt låg nivå och regeringen borde tvärtom inge hopp och framtidstro för familjerna.    

Att försumma tillväxtpolitiken är ett stort misstag. Verksamhetsförutsättningarna för dem som står för jobben – de små och medelstora företagen – har inte förbättrats. De har delvis till och med försämrats. Regeringsprogrammets löften till företagarna har till många delar visat sig vara tomma. Exempelvis begränsades skattegottgörelsen för investeringar till 50 miljoner euro, vilket i praktiken helt utesluter små och medelstora företag. I lagen om Finnvera slopar regeringen de små och medelstora företagens särställning och regionalpolitiska roll, trots att hela landet kan bidra med ekonomisk tillväxt.   

Många beslut, såsom den plötsliga och kännbara höjningen av den allmänna mervärdesskatten mitt under året, höjningen av skatten på produkter och tjänster med nedsatt mervärdesskattesats samt slopandet av lättnadsområdet för mervärdesskatten utan tillräcklig kompensation vid den nedre gränsen för momsskyldighet, har ofta slagit just mot små och medelstora företag på den inhemska marknaden.    

Likaså har nedskärningen av hushållsavdraget varit till nackdel för små och medelstora företag som tillhandahåller hushållstjänster och renoveringar. När det gäller tillståndsförfarandet har modellen med ett enda serviceställe visat sig vara ett tomt skal, eftersom den avreglering av byråkratin och normerna som utlovats företagarna inte har genomförts. Samtidigt har hushållen blivit utan de tjänster de behöver.   

Finland behöver en kursändring. Finländarna måste ges bättre möjligheter att sysselsätta och få jobb. Målet ska vara att fördubbla den ekonomiska tillväxten jämfört med prognoserna. Finland klarar sig inte med nolltillväxt eller en torftig tillväxt på drygt en procent, utan det behövs siffror som börjar på minst två procent.   

Sysselsättningsmålet måste vara betydligt mer ambitiöst både när det gäller sysselsättningsgraden och antalet jobb. Endast med hjälp av betydande beslut och ändringar investerar företagen i tillväxt och når framgång, och finländarna tjänar bättre och skatteinkomsterna ökar över hela linjen. Ekonomisk tillväxt samt sysselsättande företag och arbetsplatser i hela landet är ytterst den mest hållbara lösningen också på skuldsättningen.   

Verksamhetsförutsättningarna för små och medelstora företag samt mikro- och ensamföretagare måste förbättras. På så sätt kan vi vända ekonomin mot det bättre och stärka människornas och företagens förtroende för framtiden.   

Vi föreslår följande lösningar för att påskynda tillväxten och öka sysselsättningen:   

Vi vill se över samfundsbeskattningen så att den sporrar till FoUI-verksamhet, investeringar och sysselsättning. Genom reformen blir beskattningen lindrigare än för närvarande, eftersom vinsten blir kvar i företaget och stöder tillväxten. Samfundsskatten bör utvecklas ur de små och medelstora företagens samt ur de i Finland investerande företagens synvinkel, i stället för att det görs en allmän sänkning av skatten.   

Vi vill sätta ett tak för arbetslöshetsdagpenningen och sjukdagpenningen så att dagpenning beviljas till exempel upp till förvärvsinkomster på 4 000 euro. För lön som överstiger det beloppet beviljas inte längre någon förmån, utan var och en kan själva välja tilläggsskydd, om det behövs. På motsvarande sätt lindrar vi skatteprogressionen genom att skära ned de obligatoriska socialförsäkringsavgifterna för den del som överskrider taket. Det vore ett kostnadseffektivt sätt att sänka progressionen, eftersom utgifterna för förmånerna samtidigt minskar.   

Vi vill uppmuntra de mest erfarna arbetstagarna att fortsätta sin yrkeskarriär längre än tidigare. En kännbar skattelättnad erbjuds den som uppnått den lägsta pensionsåldern, om han eller hon fortsätter i arbetslivet i stället för att gå i pension.   

Vi identifierar de regionala särdragen och lyssnar noggrant på vad landskapens näringsliv har att säga. Vi vill införa ett särskilt ekonomiskt område för att underlätta den svåra situationen särskilt i östra Finland.  

Vi vill införa en skatt på krimskrams för att tygla den ökande varuimport som sker via nätbutiker utan garantier för att produktionen är etisk och uppfyller kvalitetsnormerna och produktsäkerheten. Vi vill att den inhemska handeln ska ha rättvisa konkurrensvillkor i trycket från de internationella jättarna.   

Vårt mål är att tillståndsförfarandet blir en konkurrenskraftsfaktor för Finland. Finland ska ha den snabbaste tillståndsprocessen i Europa senast 2027. Det genomförs genom att fastställa garantitider för behandlingen och införa en fungerande servicemodell med ett enda serviceställe.   

Vi vill återta nedkörningen av hushållsavdraget, eftersom den bara ökar arbetslösheten och den svarta ekonomin.    

Vi vill målmedvetet stärka humankapitalet i Finland. Regeringens nedbantning inom utbildning, forskning och produktutveckling kan inte anses vara en särskilt långsiktig politik. Regeringen har redan slopat vuxenutbildningsstödet och gjort stora nedskärningar i yrkesskolorna. Det finns ingen modell som ersätter vuxenutbildningsstödet. 

För att få bukt med långtidsarbetslösheten föreslår vi följande lösningar:  

Vi måste stärka kompetensen. De arbetslösa bör erbjudas möjlighet att uppdatera sina färdigheter eller omskola sig. Det behövs också en ny stödform för studier under den tid man är ute i arbetslivet.   

Det måste alltid löna sig att arbeta. Slopandet av det skyddade beloppet i samband med utkomstskyddet har eliminerat incitamenten för småskaligt arbete. Det har lett till att en del av de arbetslösa slutat arbeta helt och hållet. Det skyddade beloppet bör återinföras och det snabbt, vid behov i en utvecklad form.   

Företagen bör ges morötter för att anställa långtidsarbetslösa och stoppa ungdomsarbetslösheten. En djärv sänkning av arbetsgivaravgifterna skulle vara en direkt lösning.   

Den nuvarande modellen med bötesavgifter för kommunernas sysselsättningstjänster bestraffar kommunerna för regeringens misslyckande. Det ekonomiska läget i kommunerna är också i övrigt svårt och kommunerna bör stödjas så att de klarar av sina nya uppgifter. Centern vill uppmuntra välfärdsområdena att tillsammans med kommunerna söka lösningar för att öka sysselsättningen och förbättra människors arbetsförmåga.  

Kommunerna måste inom sitt eget område kunna använda pengarna för att stärka sysselsättningen, bland annat för utbildning genom gemensam upphandling hos företag, läroavtalsutbildning, startpeng och lönesubvention. De lokala krafterna vet bäst vad som fungerar.   

Vi är också oroade över vågen av konkurser och samarbetsförhandlingar. Flera kommuner och stora företag har under hösten meddelat om omställnings- och samarbetsförhandlingar, vilket innebär färre arbetsplatser. Det höjer inte sysselsättningsgraden.  

Budgetpropositionen har starka kopplingar till regeringens misslyckade sysselsättningspolitik och de flertal beslut genom vilka regeringen ytterligare försvårar situationen för dem som redan har svåra försörjningsproblem. Särskilt skadliga konsekvenser har regeringens politik för unga, kvinnor och personer i utsatt ställning. 

Enligt Statistikcentralen fanns det i september 259 000 arbetslösa i Finland och trenden för det relativa arbetslöshetstalet var omkring tio procent. Det är de sämsta siffrorna sedan krisåren på 1990-talet. Inte ens under coronakrisen eller finanskrisen var situationen så dålig som den är nu. 

Arbetslöshetssituationen i Finland är den näst värsta i hela EU. Den europeiska ekonomin växer måttligt och på EU-nivå är det genomsnittliga antalet arbetslösa ungefär hälften färre än i Finland. Enbart yttre omständigheter förklarar alltså inte det svaga sysselsättningsläget i Finland. Forskningsinstitutet Labore konstaterar i sitt yttrande att såväl konjunkturläget som regeringens sparåtgärder har bidragit till den svaga utvecklingen på arbetsmarknaden. 

Nedskärningarna som drabbar unga, utbildning och integration bör återtas

Med tanke på tillgodoseendet av barnets bästa och tryggandet av barnets rättigheter bör man i synnerhet undvika åtgärder som ökar barnfattigdomen. Tyvärr har regeringen Orpos politik exakt motsatt effekt, eftersom den leder till att fattigdomen bland barnfamiljer ökar. Enligt social- och hälsovårdsministeriets senaste konsekvensbedömning faller 31 000 barn under fattigdomsgränsen till följd av nedskärningarna. 

Arbetslösheten har ökat särskilt bland unga. Samtidigt har regeringen Orpos nedskärningar drabbat uttryckligen de unga när de riktats till bland annat utbildning, studentboende och rehabiliteringsstöd för unga. Ungdomsarbetslösheten är en särskilt farlig typ av arbetslöshet. Långvarig ungdomsarbetslöshet kan i värsta fall leda till marginalisering, vilket är ett stort problem inte bara för den enskilda individen utan också för samhället. 

Regeringen gör än en gång nedskärningar i utbildningen, även om det just nu skulle vara viktigt att satsa på att öka kompetensen. Det behövs arbetskraft till exempel i daghemmen och i teknikföretagen som genomför den gröna omställningen. Nu är inte läge att minska finansieringen till universiteten och yrkeshögskolorna eller stoppa möjligheterna till omskolning. Nedskärningarna i forsknings- och utvecklingsverksamheten är skadliga också med tanke på framtiden, eftersom Finland kan återhämta sig från recessionen endast med hjälp av nya idéer. Ett klokare val med tanke på samhällsekonomin skulle vara att, i stället för att skära i utbildningen och FoU-finansieringen, gallra ut miljöskadliga företagsstöd. 

Regeringen minskar integrationsfinansieringen med 30 miljoner euro från och med 2027. Regeringen har redan tidigare gjort nedskärningar i integrationen till ett belopp av cirka 60 miljoner euro. Nedskärningarna försämrar invandrarnas möjligheter att integreras i det finländska arbetslivet. Bland annat Kommunförbundet och Finlands näringsliv har påpekat är det här är helt fel väg att gå, eftersom varje lyckad integration stärker samhället och ekonomin. 

Kvinnor och utsatta grupper

Framför allt kvinnor drabbas av regeringens nedskärningar. Sysselsättningen bland kvinnor har försvagats mer än bland män. Regeringens beslut om att försvaga skyddet mot uppsägningar och grunderna för tidsbegränsade anställningar har negativa konsekvenser för jämställdheten. Såsom social- och hälsovårdsministeriet påpekar i sitt yttrande är det oftare kvinnan som stannar hemma och sköter barnen. Kvinnorna har också oftare än männen visstids- och deltidsanställningar. Också största delen av närståendevårdarna är kvinnor. Särskilt utsatta är de grupper som utsätts för olika former av diskriminering samtidigt, såsom kvinnor med funktionsnedsättning. 

Delegationen för jämställdhetsärenden och jämställdhetsombudsmannen framhåller i sina yttranden att budgetens konsekvenser för jämställdheten till betydande delar förblir osynliga. Det bör bättre än i nuläget redan när besluten fattas och budgetarna upprättas bedömas vilka konsekvenser de har för jämställdheten, inte först i efterhand. 

Antalet kontakter till diskrimineringsombudsmannen har ökat med mer än det dubbla under de senaste fem åren. Diskrimineringsombudsmannens resurser har dock skurits ned under de senaste åren. Det förvärrar ytterligare konsekvenserna av regeringens beslut, eftersom det är svårare än tidigare att ingripa i missförhållanden. 

Läget i kommunerna väcker oro

Det är positivt att sysselsättningstjänsterna överfördes till kommunerna, eftersom kommunerna också har det största incitamentet att säkerställa att invånarna får jobb. Enligt Kommunförbundets uppskattning hade det behövts ungefär 100 miljoner euro mer vid överföringen. Dessutom har regeringens övriga sparbeslut, såsom nedskärningarna i bostadsbidraget och arbetslöshetsförmånerna, ökat behovet av grundläggande utkomststöd, vilket också kommunerna ska betala för. I kombination med nedskärningarna i kommunernas statsandelar är det oroväckande hur kommunernas ekonomi ska klara av förändringarna och hur det ekonomiska läget återspeglas till exempel i sysselsättningstjänsterna. 

I en situation där ekonomin är i en lågkonjunktur bör staten genom sina åtgärder kunna stärka människornas kompetens, skapa en gynnsam grund för företagande och förbättra sysselsättningsmöjligheterna. Regeringen misslyckas med detta i sin budgetproposition. 

Regeringen Orpo har misslyckats katastrofalt i sin sysselsättningspolitik och i stället för de 100 000 nya jobb som var målet har landet fått ungefär 80 000 nya arbetslösa under denna regeringsperiod. Samtidigt har sysselsättningsutvecklingen på andra håll i Europa varit positiv. I budgeten för 2026 straffas de som blivit arbetslösa på nytt genom nya nedskärningar i den sociala tryggheten. Samtidigt införs skattelättnader för höginkomsttagarna. Det försämrade arbetslöshetsläget skulle kräva snabba åtgärder och en aktivare arbetskraftspolitik, men regeringen gör knappt något för att minska arbetslösheten. 

Arbetslöshetskrisen utmanar också arbetskraftsservicen när behovet av service och stöd för att söka arbete blir allt större. Samtidigt försvagar tidigare beslut till exempel om begränsning av användningen av lönesubvention och det svaga ekonomiska läget i sysselsättningsområdena utbudet av tjänster och möjligheterna till sysselsättningstjänster. Enligt en färsk bedömning behöver arbetskraftsservicen 739 årsverken fler för att klara av sina nuvarande skyldigheter. Istället minskar regeringen i budgeten för 2026 arbetskraftsservicens resurser med motiveringen att regleringen av serviceprocessen lättas upp. 

Vänsterförbundet vill öka resurserna för sysselsättningstjänsterna och användningen av lönesubvention. Vi vill införa en arbetsgaranti för långtidsarbetslösa, som innebär att varje finländare ska garanteras jobb senast efter 12 månader av arbetslöshet. Vänsterförbundet vill också återställa arbetslöshetsskyddets och bostadsbidragets skyddade belopp. Slopandet av de skyddade beloppen har redan minskat deltidsarbetet för arbetslösa. Samtidigt bör regeringen avstå från den proposition om slopande av utkomststödets skyddade belopp som ingår i totalreformen av utkomststödet, eftersom det ytterligare försvagar incitamenten att ta emot små jobb. 

En av orsakerna till arbetslöshetskrisen är det dåliga läget inom byggbranschen, som regeringen ytterligare har förvärrat genom sina beslut. Ara-fullmakterna uppgick till 2,25 miljarder euro 2024, men sjunker till 1,75 miljarder euro i år och till 1,135 miljarder euro 2026. När den statsunderstödda produktionen av skäligt prissatta bostäder avvecklas inverkar det förutom på det akuta sysselsättningsläget också på lång sikt på de ekonomiska utsikterna och tillgången på arbetskraft i tillväxtorterna. Vänsterförbundet anser att produktionen av bostäder till överkomligt pris måste ökas och byggbranschen stödjas. 

Regeringen planerar att skärpa påföljdssystemet inom utkomstskyddet för arbetslösa, vilket på ett oskäligt sätt skulle försvaga de arbetslösas ställning och göra också utkomststödet mer känsligt för mänskliga misstag ifall nuvarande anmärkningspraxis slopas. I samband med totalreformen av utkomststödet ökas påföljderna för arbetslösa också i fråga om utkomststödet, vilket kan leda till dubbla påföljder och ett påföljdssystem som är oklart för individen. Det är bakvänt att påföljderna skärps samtidigt som utbudet av tjänster försämras betydligt. 

I budgeten för 2026 anvisas arbetarskyddsförvaltningen totalt 290 årsverken för uppgifter inom arbetarskyddstillsyn och kundservice. Det är åtta färre än de 298 årsverken som anvisades för 2025. Utfallet för 2024 var 297 årsverken. Regeringen minskar resurserna för tillsynen över arbetarskyddet, samtidigt som fallen av missbruk blir allt vanligare och grövre. För att man ska kunna utrota exploateringen av anställda behöver det anvisas klart mer resurser i budgeten för 2026. Därtill behöver man omedelbart inleda olika lagstiftningsprojekt, till exempel för att införa talerätt för fackförbunden. 

Regeringen Orpo slopar också skatteavdragsrätten i fråga om arbetsmarknadsorganisationernas medlemsavgifter. Det ökar medlemskapskostnaderna och minskar sannolikt organisationsgraden bland arbetstagarna. Bland annat visar en undersökning om situationen i Norge att när organisationsgraden har varit hög har också företagens produktivitet ökat och de anställdas löner stigit. Därför kan en sjunkande organisationsgrad antas leda till motsatt utveckling. Slopandet av skatteavdragsrätten har också direkta negativa konsekvenser för köpkraften för arbetstagare som hör till fackförbunden. 

Budgetpropositionen för 2026 är problematisk också ur ett jämställdhetsperspektiv. Regeringen fortsätter rikta nedskärningar till välfärdsområdena, statsförvaltningen, kommunernas statsandelar och organisationer, vilket ökar arbetslösheten särskilt bland kvinnor. Samtidigt bidrar nedskärningarna inom den offentliga och den tredje sektorn allmänt till att försvaga sysselsättningsutvecklingen, vilket leder till att det dröjer allt längre tills ekonomin vänder.