Propositionen syftar till att förebygga och minska de ekonomiska, sociala och hälsomässiga skadeverkningarna av penningspel. Därför föreslås lotterilagen få nya bestämmelser som stöder det målet. Ett annat mål är att stärka tillsynen över penningspelsverksamheten och förbättra spelarnas rättssäkerhet. Vidare avser propositionen att stärka ensamrätten så att den bättre kan styra efterfrågan till det utbud av penningspel som regleras genom lotterilagen. Tanken är att effektivare förebygga och minska skadeverkningarna av penningspel. 

Lotterilagen föreslås bestämmelser om obligatorisk identifiering för de som spelar penningspel. Ekonomiutskottet anser att ändringen nödvändig för att vi ska få bukt med problemspelandet. Utskottet har tidigare behandlat lagstiftning om privatpersoners skuldsättningsutveckling (EkUB 12/2020 rd – RP 53/2020 rd) och fick då uppgifter som visar att problemspelande spelar en extra stor roll bland de faktorer som ligger bakom överskuldsättning. Med avseende på målen för att minska problemspelande är det viktigt att obligatorisk identifiering utsträcks till att omfatta allt spelande. 

Förlustgränserna är ett viktigt led i att minska skadeverkningarna av problemspelande. Regeringen föreslår en förlustgräns på 2 000 euro i månaden. Ekonomiutskottet påpekar att beloppet är nästan 90 procent av finländarnas genomsnittliga nettolön. Därför anser utskottet att förlustgränsen är alldeles för hög. Exempelvis i bestämmelserna om bostadskrediter har det lagts fast högst en tredjedel av nettoinkomsten per månad normalt får gå till reglering av bolån. Syftet är att skydda privatpersoners ekonomi. 

Utöver att förlustgränserna sänks bör spelsystemen utvecklas så att spelare som upprepade gånger når gränserna automatiskt uppmanas att överväga att sänka sina individuella gränser. 

Lotterilagen får bestämmelser om förbud mot att starta och genomföra en betalningstransaktion när det gäller penningspelssammanslutningar utanför ensamrätten som bedriver marknadsföring i strid med lotterilagen och som därför fått ett förbud. 

Vid sakkunnigutfrågningen påpekades det att det kan vara ett problem att skilja mellan betalningar vid penningspel och andra betalningar och att det därför kan visa sig vara svårt att införa spärrar. Ekonomiutskottet understryker behovet av att säkerställa att spärrarna inte stör lagliga betalningar. Dessutom kan bestämmelsen vara besvärlig också med avseende på en trovärdig tillsyn, eftersom spärrarna till stor del avser betalningar utanför Finlands gränser. 

De föreslagna betalningsspärrarna kräver i vilket fall som helst ändringar i informationssystemen hos leverantörerna av betalningstjänster. De vore självfallet användarna som skulle stå för merkostnaderna. Därmed skulle aktörerna ha mindre möjligheter att utveckla betalningssystemen på något annat sätt. Ekonomiutskottet instämmer i sakkunnigkommentaren att regeringen inte i tillräckligt hög grad väger kostnader och fördelar i satsningarna mot varandra. 

Finland har gått in för ett statligt ägt och lagstadgat monopol för penningspel. Ett monopol som är godtagbart ur EU-rättsligt perspektiv måste fungera konsekvent och systematiskt för att uppfylla målen av allmänt intresse. 

Ett nationellt regelverk för ett system med ensamrätt begränsar både friheten att tillhandahålla tjänster och etableringsfriheten. En medlemsstat har trots det rätt att ge en offentligrättslig enhet ensamrätt. Sådan lagstiftning har inte ansetts strida mot proportionalitetsprincipen på ett område med divergerande moraliska uppfattningar, där det finns ett behov av att bekämpa spelberoende och mål som rör allmän ordning och brottsbekämpning i medlemsstaterna. Som tvingande hänsyn till allmänintresset kan konsumentskydd, förebyggande och bekämpning av bedrägerier eller det faktum att medborgarna annars skulle lockas att lägga för mycket pengar på spelverksamhet betraktas. 

EU-domstolen har lagt fast kriterier och villkor för undantag i nationell lagstiftning från friheten att tillhandahålla speltjänster. Begränsningarna måste kumulativt uppfylla följande fyra villkor: 1. Ne har sitt ursprung i tvingande hänsyn till allmänintresset. 2. De ska vara ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås. 3. De får inte ingripa i den grundläggande friheten att tillhandahålla tjänster mer än vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål. 4. De ska tillämpas utan diskriminering. 

Domstolens riktlinjer kan anses vara relativt liberala visavi penningspelsmonopol, eftersom tillsynen över penningspel i princip utöver monopol också kan ordnas så att flera aktörer beviljas koncession som är kopplad till att vissa villkor uppfylls och att efterlevnaden övervakas av en myndighet. Medlemsstaterna har dock prövningsrätt i detta avseende eftersom lagstiftningen om penningspel inte har harmoniserats. Det bör också noteras att den nationella lagstiftningen inte hindrar medborgarna från att spela utländska digitala spel över gränserna. I sådana fall är det svårt att verifiera leverantörernas samhällsansvar. 

Det kan emellertid inte anses att spelverksamheten bedrivs konsekvent och systematiskt, om en medlemsstat, med hänvisning till rätten ovan, trots allt bedriver en kraftfull politik för att expandera spelverksamheten, exempelvis genom att i alltför hög grad uppmuntra konsumenterna att delta i penningspel. Enligt EU-domstolen kan användningen av avkastningen från penningspel för att finansiera allmännyttig verksamhet eller verksamhet av allmänt intresse inte vara någon orsak att föra en restriktiv politik, även om det kan vara en positiv bieffekt av verksamheten. Det väsentliga är att insamling av medel inte får vara det huvudsakliga syftet med monopolet. Vid en bedömning av monopolets legitimitet är det inte bara lagstiftningen utan också praxisen som spelar en roll. För att ett monopol ska vara tillåtet måste medlemsstaten kunna visa att det nationella systemet effektivt förebygger och minskar skadeverkningarna av penningspel, också i praktiken och i realiteten, inte bara i lagstiftningen. 

När det gäller det kommande företaget innehåller propositionen en berättigad konkurrensrättslig analys av artikel 102 i EUF-fördraget som gäller missbruk av dominerande ställning, artikel 106 om statliga åtgärder som begränsar konkurrensen och artikel 107 om förbjudet statligt stöd. Enligt uppgifter till ekonomiutskottet är propositionen inte problematisk i det avseendet. 

Den nationella lagstiftningen om penningspel måste säkerställa att målen för systemet uppnås på ett konsekvent och systematiskt sätt. Effektivt förebyggande av skadeverkningar kräver åtgärder som stöder varandra samtidigt och att problemen till följd av överdrivet spelande inte kan lösas med någon enskild åtgärd. Ekonomiutskottet anser att den nuvarande regleringen inte kan förhindra att penningspel eskalerar och blir ett allvarlig ekonomiskt problem på individnivå. Samtidigt påpekar utskottet att regeringen inte väger olika alternativ mot varandra eller utreder alternativa kostnaderna för det nuvarande systemet. Den föreslagna lagstiftningen ändrar inte på något betydande sätt regleringen för att förbättra förutsättningarna för att bekämpa skador från spelande, men den är ändå ett steg i rätt riktning.