Regeringen föreslår ett stöd för att kompensera den elintensiva industrin för de indirekta kostnader som handeln med utsläppsrätter orsakar. Stödet motiveras med risken för så kallat koldioxidläckage och de indirekta kostnaderna av utsläppshandeln som i praktiken syns i elpriset. Stödet föreslås vara 43 miljoner euro 2017, men det planeras att det ska sträcka sig ända till 2021. 

Det nya stödet riktar sig till branscher som sedan tidigare får över 400 miljoner euro i form av sänkt elskatt och nästan 200 miljoner euro genom energiskattegiljotinen. Statens ekonomiska forskningscentral VATT säger i sitt utlåtande till miljöutskottet och i sin rapport om klimatpolitikens inverkan på samhällsekonomin och konkurrenskraften i Finland (Ilmastopolitiikan vaikutukset Suomen kansantalouteen ja kilpailukykyyn, 2015) att stödet saknar grund och rentav är skadligt, eftersom det riktar de knappa gemensamma medlen till branscher där tillväxtutsikterna är dåliga. Enligt VATT stöder inte internationell forskning påståendet om koldioxidläckage.  

De kostnader som handeln med utsläppsrätter orsakar industrin har överdrivits. De industribranscher som stödet gäller har huvudsakligen fått sina utsläppsrätter gratis. Det har inte heller kunnat påvisas några kostnader i form av höjda elpriser, eftersom elpriset i Finland är det näst lägsta i EU (Eurostat, 2/2015). Enligt analysorganisationen Carbon Market Watch bör det också noteras att de finländska företagen inom utsläppshandeln tjänade över 480 miljoner euro på denna handel 2008—2014 (exklusive skogsindustrin).  

När regeringen beviljar den energiintensiva tunga industrin nya stöd utöver dem som redan finns, försämras hemmamarknaden för både inhemsk ren teknik och kompetens inom energieffektivitet. Regeringen undergräver på detta sätt möjligheterna att främja exporten av finländsk kompetens och skapandet av nya jobb. Stödet främjar inte vare sig innovationer eller satsningar inför framtiden. 

Man bör också lägga märke till att EU inte längre är det enda område som har satt ett pris på utsläpp av växthusgaser. System för handel med utsläppsrätter har införts i 35 länder utanför EU och dessutom i en del av Förenta staternas delstater och Kanadas och Kinas provinser. Det har uppskattats att dessa länder står för 40 procent av världens bruttonationalprodukt. Vid ingången av 2017 kommer utsläppshandeln i Kina att utvidgas till att omfatta hela landet.  

När man stöder industrin bör man rikta stödet till branscher med tydliga tillväxtutsikter och stigande global efterfrågan. Den traditionella energiintensiva processindustrin hör inte till dem. Om man vill stödja den tunga industrin, bör stödet riktas till innovativa investeringar som gynnar arbetet mot klimatförändringen och den cirkulära ekonomin.  

I stället för att betala ut stöd som regeringen föreslår bör man rikta intäkterna från auktioneringen av utsläppsrätter till att stödja klimatarbetet i utvecklingsländer, göra investeringar som främjar klimatskydd och ta fram rena energilösningar i Finland, i enlighet med rekommendationerna i det direktiv som gäller handeln med utsläppsrätter. Också bland annat Finlands naturskyddsförbund, WWF och Kepa rekommenderar detta i sina yttranden till miljöutskottet. 

Den kompensation för de indirekta kostnaderna för utsläppshandeln som regeringen föreslår är onödig och dyr och strider mot klimatavtalet från Paris och regeringens egna klimatmål. Stödet motiveras med att man vill förhindra koldioxidläckage. Men 69 procent av stödet riktar sig till skogsindustrin, som just nu gör stora investeringar i Finland. Det finns alltså ingen risk för koldioxidläckage. Med tanke på att minska klimatutsläppen fungerar stödet bakvänt: det gör det möjligt för just de industribranscher vars klimatutsläpp utsläppshandeln är tänkt att minska att fortsätta sin verksamhet som förut. 

För att utsläppshandeln ska fungera måste priset på en utsläppsrätt vara minst 30 euro. Då har utsläppshandeln en utsläppsminskande effekt. Om priset på en utsläppsrätt skulle vara på en fungerande nivå innan Parisavtalet träder i kraft, skulle risken för koldioxidläckage vara betydligt högre än i dag. I en sådan situation skulle det vara motiverat att kompensera den industri som använder mycket energi för de elprishöjningar som utsläppshandeln orsakar. 

I och med Parisavtalet utjämnas villkoren när alla länder i världen är med och minskar klimatutsläppen. Det är möjligt att man inför ett globalt system för utsläppshandel. 

Stödet bör ändå inte beviljas utifrån ett företags gångna verksamhet som regeringen föreslår utan riktas till reformer inom branschen och till att minska utsläppen. Stödet bör användas till investeringar som förbättrar företagens energieffektivitet eller som kan generera nya exportprodukter inom klimatskyddet. 

En europeisk koldioxidskatt och koldioxidtullar vid EU:s yttre gränser för att hindra eventuellt koldioxidläckage vore ett mer effektivt sätt att minska klimatutsläppen än utsläppshandelssystemet.