Regeringens politik ökar ojämlikheten och fattigdomen
Sipiläs regering har under hela regeringsperioden drivit en ojämlik politik. Enligt riksdagens utredningstjänst och de ekonomiska experterna har inkomstskillnaderna ökat mellan 2015 och 2018. De disponibla inkomsterna för dem som har de lägsta inkomsterna har sjunkit med upp till en procent under regeringsperioden, samtidigt som regeringens beslut lett till att de som har de högsta inkomsterna får än högre inkomster. Det är en klar skillnad jämfört med föregående regering (2011—2015), som förde en politik som minskade inkomstskillnaderna.
Experterna har under hela regeringsperioden kritiserat regeringen för att den försummar konsekvensbedömningarna. Regeringen bedömer inte tillräckligt väl vilka konsekvenser dess beslut ger för olika socioekonomiska grupper. Också det av regeringen tillsatta rådet för bedömning av lagstiftningen har upprepade gånger anmärkt på detta. Exempelvis har konsekvenserna för barnen och för jämlikheten mellan könen samt konsekvenserna för inkomstfördelningen bedömts bristfälligt. Regeringens frysningar av grundtryggheten och indexen, nedskärningar i studiepenningen och bostadsbidraget samt i ersättningarna för läkemedel och resor drabbar ständigt samma socioekonomiska grupper och de mest utsatta finländarna. Nedskärningarna har ökat behovet av utkomststöd, vilket höjer kostnaderna på annat håll och är det mest oönskade resultat i ett fattigdomspolitiskt perspektiv.
Regeringens budgetproposition nämner inte huruvida det i samband med budgetberedningen har gjorts en samlad bedömning av konsekvenserna för barnen. Propositionen bedömer inte heller hur de ändringar som slår mot barnfamiljer påverkar inkomstfördelningen. Barnombudsmannen konstaterar i sitt yttrande till utskottet att det måste göras en övergripande bedömning av konsekvenserna för barnen om vi vill klarlägga hur de i olika riktningar pekande förändringarna direkt eller indirekt drabbar barnfamiljernas vardag såväl i fråga om deras ekonomi som ifråga om tillgången till tjänster.
Också Centralförbundet för Barnskydd påpekar att regeringens nedskärningar har riktats mot barnfamiljerna, som redan tidigare är i en utsatt ställning. Frysningen av indexhöjningen av barnbidraget, begränsningen av hemvårdsstödet och den subjektiva rätten till dagvård har försvårat många barnfamiljers vardag. När regeringen underlåter att bedöma konsekvenserna av dess beslut för olika befolkningsgrupper, blir de verkliga konsekvenserna för exempelvis barnfamiljer oklara. De olika reformernas inbördes effekter måste bedömas, och reformerna måste utvecklas samlat, såsom bland andra barnombudsmannen och Centralförbundet för Barnskydd kräver i sina yttranden.
Centralförbundet för Barnskydd hänvisar i sitt yttrande till utlåtanden av grundlagsutskottet (GrUU 11/2015 rd och GrUU 12/2015 rd) i vilka det konstateras att den sammantagna effekten av reformer som påverkar barnfamiljerna inte får bli oskälig. Sipiläs regering för en politik som ökar behovet av utkomststöd och leder i praktiken till ökad fattigdom bland barnfamiljer och till att fattigdomen går i arv. Fattigdom i familjen är en av de största orsakerna till ojämlikhet bland barnen och en central risk med tanke på barnens välfärd och utveckling. Av alla unga som föddes 1987 och får utkomststöd har 72 procent en förälder som fått utkomststöd. Närmare en femtedel, cirka 927 000 personer, av den så kallade hushållsbefolkningen riskerar fattigdom eller utslagning. Enligt inkomstfördelningsstatistiken finns det i Finland 101 000 fattiga barn. Med andra ord är nästan vart tionde barn fattigt.
Enligt barnombudsmannens yttrande slår regeringens begränsning av den subjektiva rätten till småbarnspedagogik ofta just mot de mest utsatta barnen med åtminstone en förälder som är exempelvis arbetslös. Familjens situation försvåras ytterligare av att barnavdraget slopats i beskattningen. Det minskar barnfamiljernas disponibla inkomster, trots sänkningen av avgifterna för småbarnspedagogik och höjningen av barnbidragets ensamförsörjarförhöjning och de lägsta moderskaps-, faderskaps- och föräldradagpenningarna.
Som det sägs i yttrandet av Centralförbundet för Barnskydd slår en avsevärd del av statsminister Sipiläs regerings ekonomiska anpassningsåtgärder mot de unga barnfamiljerna i form av exempelvis nedskärningar i utbildningen och småbarnspedagogiken. De gröna anser att det inom samtliga politikområden måste vara ett centralt samhälleligt mål att minska fattigdomen bland barnfamiljer och förhindra att barnen växer upp i ett klassamhälle.
Undersökningar visar att en högklassig småbarnspedagogisk verksamhet är ett effektivt sätt att främja barnens välmående och förebygga utslagning. Regeringen bör säkra de resurser som behövs för att garantera en högklassig småbarnspedagogik, personalens arbetshälsa och små gruppstorlekar. Deltagarfrekvensen i småbarnspedagogisk verksamhet är i Finland bland de lägsta i Europa. I synnerhet barnen till lågutbildade föräldrar och invandrare är underrepresenterade.
Utredningar visar att den subjektiva rätten till dagvård jämnar ut social ojämlikhet relaterad till utbildning och inkomstnivå och förebygger att existerande problem fördjupas. Den är en av de viktigaste stödåtgärderna för barnskyddets öppenvård och att begränsa den kan öka kostnaderna för barnskyddet.
Barnets rätt till småbarnspedagogik kan inte vara beroende av föräldrarnas arbetsmarknadsposition. Det handlar i främsta rummet om barnets rättighet, inte förälderns. Men samtidigt stödjer den subjektiva rätten till dagvård familjer, arbetsgivare och i vidare bemärkelse hela samhället. Begränsningen av den subjektiva rätten till småbarnspedagogik måste slopas, samtidigt som kvaliteten på småbarnspedagogiken samtidigt stärks, vilket föreslås av bland andra Centralförbundet för Barnskydd.
Att öka gruppstorlekarna och minska antalet professionella pedagoger i dagvården försvagar småbarnspedagogikens kvalitet. Att försvaga vårdardimensioneringen ökar ytterligare belastningen på den redan fysiskt och psykiskt tunga, lågavlönade och kvinnodominerade branschen, och försvagar sysselsättningen i branschen. Regeringen har inte gjort en adekvat bedömning av propositionens konsekvenser för jämställdheten eller barnets bästa. Precis som Centralförbundet för Barnskydd påpekar i sitt yttrande är statsbudgeten ett verktyg för att tillgodose barnens rättigheter, och därför bör det göras en heltäckande bedömning av vilka konsekvenser åtgärderna i budgeten har för barnen. I likhet med barnombudsmannen föreslår Centralförbundet för Barnskydd att det i Finland görs upp en nationell barnstrategi som bygger på FN:s konvention om barnets rättigheter. Det är ett välkommet förslag.
Regeringen måste öka jämlikheten genom att påskynda översynen av familjeledigheterna. Det centrala för översynen är att stärka familjernas välmående och jämlikhet och jämställdheten i arbetslivet, att öka pappornas utnyttjande av familjeledighet och se till att föräldrarna får realistiska möjligheter att jobba deltid.
De största nedskärningarna drabbar de studerande. Regeringen svek sitt utbildningslöfte och skar ned rejält på studiestödet. Som en följd av den slopade indexkopplingen sjunker studiestödets reella värde med tiden. Regeringens studiestödsreform har försvagat jämlikheten i fråga om utbildning och förlängt studietiderna. Nedskärningarna i bostadsbidraget för studerande och i studiepenningen försvagar den sociala cirkulationen och bidrar till att låg utbildningsnivå går i arv. Regeringen har lagt om studiestödssystemet så att studielånet fått ökad tyngd. Ett lånedominerat studiestöd passar inte i dagens värld, där arbetslivet är instabilt och splittrat och inte garanterar fast jobb efter studierna.
De högskolestuderandes låga inkomster är redan i dag den faktor som bromsar upp studierna mest. De studerandes möjligheter att fokusera på studierna har försvagats. När det fattas beslut om studiestöd måste man också räkna in dem som går på andra stadiet och såväl minderåriga som vuxna som bor självständigt samt även de studerande som bor hos sina föräldrar. Studerande med familj blev av med en del av studiepenningen, men fick i stället en försörjarförhöjning. Trots det är deras inkomster nu lägre än före nedskärningen. Till följd av nedskärningarna i studiepenningen och åtstramningen av villkoren för bostadsbidrag sjunker alltså den sammanlagda nivån på studiestödet för studerande med familj — trots försörjarförhöjningen.
Frysningarna och nedskärningarna i index måste återtas
Regeringen Sipilä sänkte nivån på grundtrygghetsförmånerna redan åren 2016 och 2017. Utöver dessa nedskärningar frös regeringen indexhöjningarna av de förmåner som är bundna till folkpensionsindex och konsumentprisindex för åren 2018—2019. Frysningen gäller bland annat folkpensionen, utkomstskyddet för arbetslösa, familjepensionen, fronttillägget och handikappstöden.
Finansministeriet uppskattar att budgetpropositionen för 2018 sänker de disponibla inkomsterna för de två lägsta inkomstdecilerna, medan höginkomsttagarna får ökade inkomster. Räknat i euro sjunker den lägsta inkomstdecilens inkomster med cirka 37 euro om året. Då förmånerna sänkts flera år i rad och levnadskostnaderna stiger allt snabbare blir det allt svårare att klara uppehället för dem som är beroende av förmåner eller annars utsatta.
I tillväxtcentra försvåras situationen för låginkomsttagarna ytterligare av de snabbt stigande boendekostnaderna. Skattelättnaderna för låg- och medelinkomsttagarna förbättrar inte heller ställningen för dem som är beroende av grundtryggheten. Finland har förbundit sig att i linje med EU2020-strategin minska fattigdomen och att minska antalet människor som riskerar utslagning med 150 000 före 2020. Än så länge har inga nämnvärda framsteg gjorts.
Utöver att indexfrysningarna försvagar utkomstmöjligheterna för de mest utsatta ökar de samtidigt beroendet av utkomststöd och bidrar till inkomstfällor som hindrar sysselsättningen. Det har på lång sikt en negativ effekt för utbudet av arbetskraft. Utifrån en totalekonomisk bedömning är det därför motiverat att återta besluten om indexfrysning av grundtrygghetsförmåner.
Indexfrysningarna har också konsekvenser för såväl finansieringen av högskolorna som statsandelarna till kommunerna. Det har lett till att resurserna för utbildning och basservice har minskat och fortsätter att minska. På lång sikt leder indexfrysningarna till att de mest utsatta och de som behöver mycket service får sämre möjligheter. Det hämmar också tillväxten av det nationella kunskapskapitalet.
Försöket med basinkomst måste byggas ut
Vi behöver absolut ett försök med basinkomst. Försöket ger oss en möjlighet att se hur människors liv, sysselsättningen, fattigdomen och näringslivet påverkas av basinkomst.
Regeringens försök med basinkomst är tyvärr mycket begränsat. Målen för regeringens försök med basinkomst begränsar sig till att öka sysselsättningen bland dem som får arbetsmarknadsstöd. Försöket omfattar endast 2 000 finländare. Men basinkomst handlar om mycket mer än så.
Samplet måste utvidgas för att man ska kunna se hur olika grupper påverkas av försöket och vilka effekter det har på människors beteende i varierande livssituationer. Resultaten snedvrids och inskränks när bara en snävt avgränsad grupp deltar i försöket.
Basinkomsten är förtjänt av ett brett upplagt försök, som följer vetenskapliga kriterier och principer för god kunskapsproduktion. Det behövs tillräckligt stora resurser för att försöket ska vara tillräckligt omfattande. Målet bör vara att ta fram generaliserbar information och resultat som kan tjäna som underlag för politiska beslut om fortsatt basinkomst.
Försöket måste utvidgas så att samplet breddas såväl kvantitativt som kvalitativt och täcker in fler kategorier av människor. Ett flertal sakkunnigyttranden stöder en utvidgning av försöket. Anslag bör reserveras för planeringen av en breddning av försöket och det utvidgade försöket bör inledas i början av 2018.
Jag föreslår att moment 33.03.31 ökas med 10 000 000 euro.
Nedskärningarna i bostadsbidraget måste återtas
Vid sidan av arbetslöshet är de höga boendekostnaderna den främsta orsaken till fattigdom särskilt i de större städerna. Många som får bostadsbidrag tar också emot utkomststöd.
Regeringens beslut att flytta bostadsbidraget från hyresindex till levnadskostnadsindex är en nedskärning som slår mot de mest utsatta finländarna. Levnadskostnadsindex utvecklas långsammare än hyresindex, särskilt i de större stadsregionerna. Regeringens linje att frysa nivån för bostadsbidragets maximala boendeutgifter vid 2017 års nivå sänker likaså bostadsbidraget i de större städerna. Att bostadsbidrag för del av en bostad begränsas till 80 procent av de maximala boendeutgifterna skär ned stödet för de behövande.
De gröna framhåller att utgifterna för bostadsbidrag kan sänkas genom att det byggs tillräckligt många förmånliga hyresbostäder. Regeringens åtgärder gör det svårare för dem som får bostadsbidrag att flytta när de kunde få jobb på annat håll, eftersom den enskildes boendeutgifter ökar ytterligare och incitamentet för att ta det nya jobbet minskar. De gröna föreslår att lagändringen upphävs.
Enligt utredning av statsrådet höjer nedskärningen av bostadsbidraget utgifterna för utkomststödet med 11,6 miljoner euro och bidrar till ökade inkomstfällor.
Jag föreslår att moment 33.10.54 ökas med 28 000 000 euro.
Slopade FPA-ersättningar för privata läkare ger ökat rörelseutrymme
För närvarande beviljar Folkpensionsanstalten ersättning för arvode, behandling och undersökning hos privata läkare och tandläkare. Den som inte vill köa till offentlig hälsovård kan betala ett högre belopp för besök hos privat läkare, varvid Folkpensionsanstalten återbetalar en del till kunden.
FPA-ersättningar för privatläkararvoden skapar större ojämlikhet i hälsa och delar upp befolkningen i förmögna som anlitar privat vård och mindre bemedlade som anlitar offentlig vård. Samtidigt ökar skillnaderna i hälsa och försämras den offentliga hälso- och sjukvården. Dessutom får alla högre försäkringsavgifter när den privata vården gör extra undersökningar och låter kunderna stå för dyra hjälpmedel.
Vi inser att den föreslagna anslagsminskningen för FPA-ersättningar för besök hos privata läkare ökar trycket på den offentliga hälso- och sjukvården. Vi är likväl övertygade om att de som har råd att anlita privata läkare gör det trots nedskärningen av FPA-ersättningen. FPA-ersättningen för privata läkare är en direkt inkomstöverföring till privata läkarstationer och styr inte i nämnvärd grad människornas beteende. Det är inte alls bra att rika människor har en gräddfil till hälso- och sjukvård.
Jag föreslår att moment 33.30.60 minskas med 30 000 000 euro.
Nedskärningarna i läkemedels- och reseersättningar måste återtas
Enligt regeringsprogrammet ska läkemedelskostnaderna skäras ner med 150 miljoner euro från och med 2017. Nedskärningarna inleddes redan 2016, och 2017 höjdes självrisken för läkemedelsersättningar till 50 euro. Den läkemedelsspecifika självrisken för läkemedel i den högsta specialersättningsklassen höjdes från 3 euro till 4,50 euro, och den läkemedelsspecifika självrisken efter överskridning av årssjälvrisken från 1,50 euro till 2,50 euro. Självrisken för resekostnader höjdes från 16 till 25 euro.
Dessa nedskärningar slår hårdast mot sjuka låginkomsttagare och pensionärer. Enligt uppgifter från FPA steg självrisken för läkemedel för fler låginkomsttagare än höginkomsttagare. Bland människor med de allra lägsta inkomsterna fanns flest som fick sina utgifter höjda med hela 100—200 euro om året. Reseersättningarna sänks särskilt för äldre och personer bosatta i glesbygd.
Ett av de viktigaste målen med läkemedelsförsörjningen är att möjliggöra effektiv, säker, ändamålsenlig och kostnadseffektiv läkemedelsförsörjning för alla behövande. Systemet för läkemedelsersättning bör säkerställa att i synnerhet låginkomsttagare och personer som använder mycket läkemedel får korrekt läkemedelsbehandling. Att skära ned på läkemedelsersättningarna kan ge oanade konsekvenser för såväl folkhälsan som den allmänna jämlikheten. I en välfärdsstat bör ingens hälsa vara beroende av vilka tillgångar man har.
Jag föreslår att moment 33.30.60 ökas med 34 000 000 euro.
Pilotprojekten inom valfriheten
Regeringen kommer att som ett led i valfrihetslagstiftningen genomföra pilotprojekt inom valfriheten. Riksdagen behandlar lagarna om vårdreformen och landskapsreformen våren 2018, och lagarna avses träda i kraft först sommaren 2018, medan pilotprojekten genomförs enligt den nya valfrihetsmodellen från och med den 1 juli 2018.
Syftet med pilotverksamheten är att göra en bred och övergripande testning av den nya valfrihetsmodellen. Det har i statsbudgeten för 2018 reserverats 100 miljoner euro för pilotprojekten. En del av anslagen används för en breddning av försöken med servicesedel. I budgeten för 2017 reserverades 20 miljoner euro för valfrihetsförsöken.
Eftersom avsikten är att pilotprojekten ska startas först sommaren 2018 och det inte alls är säkert att lagstiftningen hinner behandlas färdigt före det, bör anslaget minskas med 50 miljoner euro.
Jag föreslår att moment 33.60.38 minskas med 50 000 000 euro.
Det behövs satsningar på skyddshem
Finland har ratificerat Istanbulavtalet som förpliktar att ingripa mer effektivt i diskriminering och våld mot kvinnor. I Finland har var tredje kvinna upplevt våld eller hot om våld i parrelationen. Våld i hemmet är ett hot inte bara mot kvinnor utan också mot många män. Förutom mänskligt lidande orsakar våld mot kvinnor kostnader på över 2 miljarder euro årligen i Finland enligt uppgifter från Europeiska jämställdhetsinstitutet.
Skyddshemmen erbjuder skydd och krishjälp för de som inte kan vistas i sina hem på grund av omedelbart våld eller hot om våld. Alla som söker hjälp i en sådan situation bör få det så snabbt som möjligt, för bara på så sätt kan man effektivt bryta en våldsspiral.
Antalet skyddshemsplatser i Finland motsvarar inte Europarådets rekommendation och inte heller det verkliga behovet.
Enligt en uppskattning tvingas skyddshemmen varje år avvisa cirka en fjärdedel av alla som söker hjälp hos dem. Det faktiska antal som inte får plats i ett skyddshem är större, för i många fall får inte heller barnen till den hotade personen plats.
Institutet för hälsa och välfärd har uppskattat att ett heltäckande nätverk av skyddshem skulle kräva ett anslag på ungefär 40 miljoner euro per år. I synnerhet i storstäderna är behovet av platser akut. Skyddshemsnätet borde täcka in hela landet bättre eftersom långa avstånd kan hindra behövande från att söka hjälp.
Jag föreslår att moment 33.60.52 ökas med 3 000 000 euro.
Denna avvikande mening ingår i de grönas alternativa budget.