Allmänt
Alterneringsledighet är ett arrangemang där en anställd, i överensstämmelse med ett alterneringsavtal som hen har ingått med arbetsgivaren, för viss tid befrias från de uppgifter som hör till anställningen medan arbetsgivaren för motsvarande tid förbinder sig att anställa en arbetslös arbetssökande vid en arbets- och näringsbyrå som vikarie. Den som är alterneringsledig får alterneringsersättning under frånvaron.
Systemet med alterneringsledighet inleddes i Finland som ett tvåårigt försök i början av 1996 då lagen om försök med alterneringsledighet trädde i kraft. Försökslagen gällde till slutet av 2002 då en temporär lag om alterneringsledighet stiftades. Systemet permanentades i början av 2010 då lagen om alterneringsledighet blev bestående.
Lagen har ändrats ett flertal gånger under den tid den varit i kraft. Den senaste ändringen trädde i kraft den 1 september 2014. Kraven på arbetshistoria och på vikarien skärptes och en åldergräns för alterneringslediga lades fast. Syftet med skärpningarna var bland annat att höja sysselsättningsgraden.
I propositionen föreslås att villkoren i lagen om alterneringsledighet skärps ytterligare så att villkoret i fråga om arbetshistoria blir 20 år, den maximala längden för ledigheten förkortas till 180 kalenderdagar och den högre alterneringsersättningen för dem med lång tid i arbetslivet slopas. Propositionen tar avstamp i programmet för statsminister Juha Sipiläs regering och syftet är att uppnå en årlig minskning på 50 miljoner euro i utgifterna för systemet för alterneringsledighet.
Alterneringsledighetens betydelse
Syftet med alterneringsledighet är att öka arbetstagarnas motivation och arbetshälsa med hjälp av kortvarig frånvaro från arbetet och samtidigt skapa bättre sysselsättningsförutsättningar för arbetslösa arbetssökande genom att erbjuda dem tidsbundna arbetserfarenheter.
Alterneringsledigheten används i varierande syften och orsakerna till att den används är individuella. Enligt en undersökning från 2005 (Nätti m.fl.) var de vanligaste skälen till alterneringsledighet push-faktorer i arbetslivet, behovet att ta hand om familjemedlemmar och behovet av egenvård. Ledigheten används bl.a. till utbildning, vila, resor och fritidsaktiviteter, rehabilitering samt till att ta hand om barn eller föräldrar.
Enligt utredning till utskottet finns det också tecken på att ledigheten i viss mån används i situationer då arbetstagare annars skulle tvingas till sjukskrivning eller ta hjälp av andra system som finns till vid arbetsoförmåga. Utskottet framhåller att alterneringsledigheten inte är avsedd att ersätta sjukledighet. Hälsoproblem måste lösas på arbetsplatserna genom att i samverkan mellan företagshälsan, arbetstagaren och arbetsgivaren skapa förhållanden som inte äventyrar arbetstagarens hälsa och genom att utnyttja existerande samverkansförfaranden för att upprätthålla arbetsförmågan.
Enligt vad de sakkunniga som utskottet hört har förmedlat anser många alterneringslediga att det är fråga om en viktig och behövlig andhämtningspaus för att orka i arbetslivet. Men en undersökning som utfördes av Statens ekonomiska forskningscentral VATT 2009 visar att alterneringsledigheten inte har gjort det lättare att orka i arbetslivet på ett sådant sätt att de alterneringslediga skulle ha stannat längre i arbetslivet eller varit mindre sjuklediga än en referensgrupp.
Att villkoren nu skärps och ersättningarna sänks kommer att göra det svårare att ta ut alterneringsledighet och därför kommer utnyttjandegraden att minska i synnerhet i låglönebranscher med kvinnodominans. Utskottet anser att systemet trots åtstramningarna fortsättningsvis erbjuder en möjlighet att främja arbetshälsan genom att erbjuda en tidsbestämd paus från arbetet.
Såväl VATT-undersökningen (2009) som en utredning som gjorts av arbets- och näringsministeriet (2015) visar att de arbetslösa som har vikarierat alterneringslediga har haft nytta av detta. Enligt en översikt från ministeriets enhet för arbetskrafts- och företagstjänster var vikariat på grund av alterneringsledigheter den form av arbetskraftsservice som bäst klarade av att sysselsätta. Hela 62,6 procent av vikarierna hade fått jobb på den öppna marknaden inom tre månader efter att vikariatet upphört. Inom de andra formerna av arbetskraftsservice var andelen som blivit sysselsatta betydligt lägre. Förklaringen till att alterneringsvikarierna kom relativt väl in på arbetsmarknaden 2013 var att de i snitt hade en rätt kort tid av arbetslöshet, ibland bara några dagar, bakom sig och att en stor del av dem enligt utredning sannolikt skulle ha blivit sysselsatta också utan vikariatet. Deras utbildningsnivå var dessutom högre än den genomsnittliga nivån bland 15—64-åringar 2013. Men också av de vikarier som hade en lägre utbildningsnivå eller vars utbildning det inte fanns någon information om fick 52,5 procent jobb efter vikariatsperioden. Det här är en klart högre siffra än vad de andra formerna av arbetskraftsservice uppvisar. Villkoren för vem som kunde anställas som vikarie skärptes 2014 och det finns till dags dato inte någon utredning som hur vikarierna har sysselsatts efter vikariatet.
Utskottet anser att i första hand de arbetslösa som har svårt att få jobb utan särskilt stöd borde sysselsättas genom arbetskraftspolitiska åtgärder. Utskottet finner ett sådant system irrationellt, där villkoret för att någon ska få ett jobb är att en arbetsför person är frånvarande från sitt eget jobb. Det är inte heller bra att styra arbetsföra människor till lång frånvaro från arbetsmarknaden. I Sverige har man slopat ett motsvarande system. I första hand ska andra utbildningspolitiska åtgärder än lönesubventionerat arbete tillgripas för sysselsättning.
Alterneringesledighet minskar med största sannolikhet det sammanlagda antalet arbetstimmar i samhället. Ledigheten är ett sätt att subventionera fritid och det har inte kunnat visas att den förlänger tiden i arbetslivet eller påverkar förmågan att komma till rätta och orka i arbetslivet. Det förefaller också uppenbart att alterneringsledigheten i vissa fall har blivit ett alternativ till andra åtgärder som finns för att hålla uppe arbetsförmågan och hälsan. Den eventuella positiva effekt som systemet har på vikarierna kan uppnås med andra arbetskraftspolitiska åtgärder. I en situation där nedskärningar i de offentliga utgifterna nu måste göras på många fronter, anser utskottet att utgifterna för alterneringsledighet är ett lämpligt sparobjekt. Utskottet tillstyrker propositionen.
Uppföljning
I propositionen görs en bedömning av effekten för den offentliga sektorns finanser av att alterneringsersättningen sänks. Utskottet anser att bedömningen av de sammantagna konsekvenserna för de offentliga finanserna och utkomstskyddet bör göras också med beaktande av de arbetslösa som anställs som vikarier. Det är möjligt att nettokostnaderna för systemet med alterneringsledighet är obetydliga och i tider av hög arbetslöshet är det möjligt att besparingar kan göras i kostnaderna för utkomstskyddet. Det är viktigt att utvärderingen av följderna sker med beaktande av makroekonomiska beräkningar, menar utskottet.
Lagen om alterneringsledighet ändrades senast 2014. Syftet med ändringen var att förbättra möjligheterna till sysselsättning för långtidsarbetslösa, personer under 25 år och personer som fyllt 55 år. En utvärdering av ändringarnas verkningar och måluppfyllelse ska göras två år efter det att lagen trätt i ikraft. Utskottet beklagar att lagen återigen ändras innan man hunnit bedöma vilka effekter den förra åtstramningen har haft för att främja sysselsättningen.
Av de som utnyttjar möjligheten till alterneringsledighet är ungefär 70 procent kvinnor och flitigast är systemet i i bruk i kvinnodominerade branscher i offentlig sektor, såsom i social- och hälsovårdssektorn och utbildningssektorn. Lagändringen kommer sålunda främst att beröra kvinnor. Utskottet saknar en könsspecifik konsekvensbedömning.