Allmän motivering

Stora rovdjur hör till skogen och ska inte röra sig på människors gårdar. I nuläget händer det alltför ofta att stora rovdjur kommer nära människan. Därför måste rovdjurens naturliga människoskygghet återställas. Säkerheten på landsbygden bör förbättras. Rovdjuren måste avlägsnas där de ställer till med problem, så att näringsverksamhet och bete möjliggörs. Renskötseln måste kunna bedrivas på ett förnuftigt sätt utan stor dödlighet bland renarna och extra kostnader för till exempel GPS-enheter. Den uråldriga finländska jaktkulturen, där hundarna jobbar självständigt på avstånd från hundföraren, måste ha en framtid. 

Genom stamvårdande jakt kan acceptansen för stora rovdjur förbättras. Människornas trygghetskänsla stärks när det blir ovanligare att stora rovdjur påträffas. Egendomsskyddet tryggas när rovdjursskadorna minskar. Globalt sett finns det 2 500 skogsrenar och 300 000 vargar. Vi kan också skydda den sällsynta skogsrenen genom stamvårdande jakt. 

Centern förutsätter att stamvårdande jakt på alla stora rovdjur inleds i Finland. De ändringar i jaktlagen som regeringen föreslår räcker tyvärr inte till för att genomföra detta. Vi är besvikna över att man inte har velat bereda jaktlagen omsorgsfullt och i bestämmelserna på en gång göra alla behövliga ändringar för att möjliggöra stamvårdande jakt på tre stora rovdjur (björn, varg och lodjur). 

Det är särskilt förvirrande att lagförslaget inte innehåller något sådant referensvärde för bevarandestatus där jakt kan inledas. Sakkunnigyttrandena har tydligt visat att fastställandet av referensvärdet för bevarandestatusen på lagnivå är en väsentlig förutsättning för stamvårdande jakt. Det verkar som om man nu har lyssnat på naturorganisationerna och befarat överklaganden. Man har förkastat de krav på möjliggörande av stamvårdande jakt som riksdagen, Finlands högsta beslutsfattande organ, gick in för redan förra valperioden. 

Riktlinjerna i regeringsprogrammet för att möjliggöra stamvårdande jakt på varg har glömts bort, trots att centern i opposition ger sitt fullständiga stöd för att bestämma ett referensvärde. Vi anser att utskottet, eller dess ordförande Jenna Simula, inte nu ska tveka, utan hålla fast vid vad de lovat i regeringsprogrammet. Stamvårdande jakt bör möjliggöras när referensvärdena överskrids i fråga om alla stora rovdjur. 

Regeringspartiernas argument att det brådskar med licens för björn är ingen godtagbar orsak att inte genomföra lagstiftningsändringar som medger stamvårdande jakt också på varg och lodjur. Utifrån sakkunnigutfrågningen är det ytterst osäkert om de föreslagna ändringarna ens gör det möjligt att inleda jakt på björn. Om lagstiftningen fortfarande visar sig vara otillräcklig, är det sannolikt att stamvårdande jakt på stora rovdjur inte över huvud taget blir möjlig under denna regeringsperiod. 

Vi ser det som ett stort misslyckande om man med dessa beslut i höst inte ens kan inleda jakt på björn i områden med stor björnstam i hela landet. Dessutom finns det risk för att vi inte får igång stamvårdande vargjakt under denna regeringsperiod. Detta trots att vargen genom Europaparlamentets beslut har flyttats från habitatdirektivets bilaga IV till bilaga V. EU har inte bestämt att vi inte ska kunna jaga varg. Däremot uppmuntrar EU till att använda de metoder med vilka vargen kan uppnå acceptans i det omgivande samhället. 

Acceptansen inom de stora rovdjurens utbredningsområden är nu omintetgjord då det inte finns tillräckliga metoder för att reglera stammarna av stora rovdjur utan stamvårdande jakt. Ett allvarligt orosmoment är att jägarna inte längre orkar utföra frivillig storviltsassistans. Det betyder att myndigheterna inte längre får hjälp av erfarna jägare. 

Detaljmotivering

Vad som ska beaktas genom åtgärder

I propositionen har den principiella utgångspunkten för besluten om dispens kopplats endast till dispensprövningen och förvaltningsplanerna, fastän både habitatdirektivet och Bernkonventionen tillåter en bredare tillämpning. De åtgärder som vidtas i enlighet med habitatdirektivet ska ta hänsyn till ekonomiska, sociala och kulturella behov samt regionala och nationella särdrag. Artikel 2 i Bernkonventionen kräver bland annat att hänsyn tas till ekonomiska och rekreativa krav, samt behoven för underarter, varieteter eller former som lokalt är i riskzonen. 

Det måste beaktas att Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) i sitt yttrande inte anser att det är motiverat eller förenligt med bra nationell lagberedningspraxis att foga de omständigheter som nämns i artikel 2.3 i habitatdirektivet till 41 § 1 mom. i jaktlagen. Enligt förslaget kan man vid prövningen av dispens beakta förvaltningsplaner som gäller viltarter och deras livsmiljöer. Vid utarbetandet av planerna har man i sin tur beaktat skyldigheterna enligt habitatdirektivet. 

När det gäller att definiera en principiell utgångspunkt handlar det inte bara om en teknisk fråga, det vill säga hur man hänvisar till direktivet. Från en principiell utgångspunkt behövs det en separat paragraf i jaktlagen som till skillnad från regeringens förslag inte är kopplad enbart till dispensprövningen och förvaltningsplanerna. De ekonomiska, sociala och kulturella behoven samt de regionala och nationella särdragen bör beaktas vid tillämpningen av jaktlagen. Frågan är väsentlig också när det gäller att fastställa ett godtagbart syfte för stamvårdande jakt. 

Det handlar om vilka omständigheter som påverkas av den principiella utgångspunkten. I propositionen är frågan kopplad till dispensprövningen och förvaltningsplanerna. Den principiella utgångspunkten bör också styra fastställandet av ett godtagbart syfte. Ett godtagbart syfte är helt avgörande när det gäller björn och lodjur. Vid uppställandet av ett godtagbart syfte bör man beakta den principiella utgångspunkten med stöd av Bernkonventionen och artikel 2 i habitatdirektivet. Förordningen bör beakta ekonomiska och sociala aspekter, bevarandet av jaktkulturen med hund samt bevarandet av rovdjurens människoskygghet i hela Finland och dessutom regionala och lokala särdrag, såsom skyddet av skogsren. 

Dispens

Den modell som regeringen föreslår, där förvaltningsplanerna fastställer förvaltningsområdena, som fastställs genom förordning, är problematisk. Förvaltningsplanen får inte fastställa innehållet i förordningen. En mycket mer motiverad lösning vore att genom förordning föreskriva om förvaltningsområden som styr utarbetandet av förvaltningsplanerna och innehållet i dem. Betydelsen av förvaltningsplanen med tanke på dispens hänför sig särskilt till kunskapsunderlaget och den motivering som behövs för dispensen. Detta ska också synas i bestämmelsen. 

I 41 § jaktlagen nämns ordet område. Men det sägs inte ut tydligt att det är förvaltningsområdena som avses. När avsikten är att genom förordning föreskriva om förvaltningsområden, finns det skäl att förtydliga ordalydelsen i bemyndigandet att utfärda förordning. 

Förutsättningar för dispens i fråga om vissa viltarter

Enligt 41 a § 3 mom. i jaktlagen kan dispens i fråga om varg, brunbjörn, utter och lodjur även beviljas för att under strängt övervakade förhållanden, selektivt och begränsat fånga eller döda vissa djur. Det krav på specificering och den begränsning som nämns i momentet motsvarar inte fullt ut bestämmelserna i artikel 16.1 e i habitatdirektivet, som lagen bygger på. 

I habitatdirektivet avses inte individer i allmänhet utan individer av vissa arter (certain specimens of the species) och inte en allmän begränsning utan en begränsning av antalet individer (in limited numbers). Det är motiverat att ordalydelsen i jaktlagen ändras så att den stämmer överens med det som avses i habitatdirektivet. Ordalydelsen i habitatdirektivet ger tydligare grunder för beviljande av dispens i fråga om de viltarter som nämns i momentet. 

Referensvärde för en gynnsam bevarandestatus

I propositionen saknas det grunder för att fastställa referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus för stora rovdjur. Dessutom saknas det helt och hållet en fördelning av referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus på förvaltningsområdena. Av propositionsmotiven framgår inte heller tydligt vad som eftersträvas genom att ett minimiantal djur fastställs för en gynnsam bevarandestatus. 

Flera sakkunniga har konstaterat att fastställandet av referensvärden för en gynnsam bevarandestatus med tanke på möjliggörandet av stamvårdande jakt är av avgörande betydelse. Enligt regeringen saknar referensvärdet betydelse när det gäller björn och lodjur. Men det är viktigt att fastställa ett referensvärde också för björn och lodjur för konsekvensens skull. Framför allt är det viktigt i fråga om varg, eftersom bevarandestatusen för varg hittills har rapporterats vara ogynnsam. Med tanke på stamvårdande jakt på varg har referensvärdena en väsentlig betydelse oberoende av om vargen ingår i bilaga IV eller V till habitatdirektivet. Om referensvärdena för en gynnsam bevarandestatus inte kan fastställas, finns det inte förutsättningar för att inleda stamvårdande jakt trots statusändringen. 

Regeringen har inte heller till denna del i tillräcklig utsträckning beaktat ens HFD:s yttranden. Domstolen påpekar att det av propositionsmotiven inte framgår tydligt vad som eftersträvas genom att ett minimiantal djur fastställs för en gynnsam bevarandestatus. Motiveringen är även efter ändringarna alltför allmänt hållen. Dessutom ansåg HFD att det är problematiskt att bestämmelser om det godtagbara syftet föreslås bli utfärdade på allmän nivå genom förordning. Det finns inte kännedom om exakta formuleringar av syftena. Det kan bli svårt att kontrollera grunden för syftet i varje enskild dispens rent konkret. 

Fastställandet av en gynnsam bevarandestatus bör inte på det sätt som regeringen föreslår bero på förvaltningsplanerna och förordningen. Grunderna för referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus bör bli en separat paragraf i jaktlagen. I paragrafen behöver det föreskrivas om följande: 1) definition av begreppet, 2) skyldighet att fastställa referensvärde, 3) ramvillkor för fastställande av referensvärde, 4) fördelning av referensvärdet på förvaltningsområden och fördelningsgrunder, 5) bemyndigande att utfärda förordning enligt vilket det slutliga referensvärdet och det antal som fördelats mellan förvaltningsområdena anges i en förordning av jord- och skogsbruksministeriet. 

Hur den minsta livskraftiga vargstammen ska fastställas

En bedömning av den minsta livskraftiga stammen går i allt väsentligt ut på att uppskatta risken för utrotning under någon tidsperiod i framtiden. Bland de viktigaste utgångspunkterna finns både minimiområdet och det minsta antal individer som krävs för att populationen ska bestå. Det minimiantal individer som krävs påverkas i hög grad av nativitet och dödlighet samt av inflyttning och utflyttning. 

En viktig bedömningsgrund är också stammens genetiska struktur, eftersom en minskad mångfald i de genetiska resurserna försvagar individens livskraft och produktion av avkomma. I vargstammar som lever i djurparker har inavel konstaterats förkorta individernas livslängd och honornas reproduktionsresultat. Dödligheten bland valparna ökar också hos den vilda vargen om honan och hanen är nära släktingar. 

Vargstammen i Finland har tidigare varit genetiskt mångsidig, men på senare tid har diversiteten minskat något. Heterozygotin, som beskriver diversiteten, hos vargar födda 1995—1997 (n = 43) var 0,74, men hos vargar födda 2007—2009 (N = 33) var den 0,615. Heterozygotin är visserligen fortfarande högre än motsvarande värde för den bevisat inavlade vargstammen i Skandinavien (0,59) och de isolerade bergpopulationerna i till exempel Italien (0,44) och Spanien (0,50). 

Det har bedömts att man på kort sikt kan undvika skadliga effekter av inavel i en liten population om den effektiva populationsstorleken är klart över 50 individer, vilket innebär att inavelskoefficienten ökar med mindre än 1 procent i generationen. Denna gräns på 50 individer bygger på internationella referentgranskade undersökningar. Om grunden för livskraften hos vargstammen i Finland är ovannämnda rekommendation att antalet reproducerande individer motsvarar den effektiva populationsstorleken (vilket det inte fullt ut motsvarar i naturliga populationer), kan man utifrån detta bedöma att det i Finland bör finnas åtminstone 25 reproducerande par för att skadliga effekter av inavel ska kunna undvikas. 

Bedömningen av stammens livskraft bör dock inte enbart grunda sig på en bedömning av den genetiska risken. Utifrån en flockbaserad demografisk livskraftsanalys har man uppskattat att utrotningsrisken med 25 reproducerande par är liten under de följande hundra åren med de flesta av de granskade stamvårdsmetoderna. Det minsta livskraftiga vargstammen innebär emellertid inte att vargen har gynnsam bevarandestatus när det i Finland finns minst 25 flockar. 

Den gynnsamma bevarandestatusen bör påverkas av att riksdagen redan förra perioden förutsatte att referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus inte enbart kan grunda sig på genetik, utan att man med tanke på den totala hållbarheten måste beakta säkerheten, sociala och ekonomiska faktorer samt bevarandet av kulturen att jaga med hund. På motsvarande sätt har referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus för varg i många länder fastställts politiskt med beaktande av den minsta vetenskapligt definierade livskraftiga stammen. Detta måste kunna göras också i Finland. Det finns inget hinder för att fatta nationella beslut. Exempelvis i Sverige har en gynnsam bevarandestatus för vargen fastställts till 300 individer och ska nu sänkas till 170 individer. 

I lagen ska grunderna för referensvärdet för gynnsam bevarandestatus fastställas. Vid fastställandet av en gynnsam bevarandestatus bör man dessutom beakta det ökade antalet rovdjur som kommer över gränsen. Inom verksamhetsområdena för gränsbevakningsstationerna i Lieksa och Ilomants har antalet observerade stora rovdjur varit stort under hela gränsbevakningsperioden. I dessa områden har det enligt uppskattning skett en ökning särskilt i Ilomantsområdet när det gäller hur vargar och björnar rör sig. Observationerna inom verksamhetsområdet för Tohmajärvi gränsbevakningsstation har ökat mest under granskningsperioden. En ökning har iakttagits särskilt när det gäller järvar och björnar. Inom verksamhetsområdet för Norra Karelens gränsbevakningssektion görs för närvarande de flesta iakttagelserna av stora rovdjur i Tohmajärvi. 

Förslaget till ändring av 41 § i jaktlagen är inte välkommet, eftersom det inte i tillräcklig utsträckning beaktar naturens mångfald och bara framhäver aspekter som talar för jakt. En fungerande och ändamålsenlig politik för stora rovdjur kan genomföras endast om alla relevanta fakta beaktas på ett balanserat sätt och alla relevanta sakkunniga involveras i beredningen av ärendena. 

Utgångspunkten för hela propositionen är problematisk och bristfällig i EU-rättsligt perspektiv. Den största bristen i de dispensärenden som fått avslag i förvaltningsdomstolarna har varit att det vid beviljandet av dispens inte har kunnat påvisas något godtagbart syfte för jakten i enlighet med EU:s habitatdirektiv. Nu föreslår regeringen att jord- och skogsbruksministeriet ska kunna föreskriva om syftet med jakten. Men i själva verket är det fråga om att man måste kunna påvisa ett sådant godtagbart och juridiskt hållbart syfte för jakten som habitatdirektivet förutsätter för att jakten ska kunna inledas och undantag göras från det strikta skydd som avses i direktivet. Denna EU-rättsliga dimension kan inte åsidosättas genom ett ministeriebeslut. 

Sammantaget anser vi inte att det bemyndigande att utfärda förordning som föreslås för jord- och skogsbruksministeriet är godtagbart. Vi är särskilt kritiska till förslaget om att referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus för arter ska fastställas genom förordning av jord- och skogsbruksministeriet. En gynnsam bevarandestatus ska grunda sig på bästa möjliga vetenskapliga kunskap och ska inte fastställas politiskt. Fastställandet av referensvärdet som grund för dispens för jakt på fredade arter är verkligen ett betydande beslut som styr skyddet av arter och till och med bevarandet av stammarna i Finland. Därför bör beslutanderätten inte överlåtas enbart till jord- och skogsbruksministeriet. 

Propositionen säger inte klart ut hur och på vilka villkor jord- och skogsbruksministeriet ska fastställa referensvärdet för en gynnsam bevarandestatus. Enligt propositionen ska referensvärdet utgöra grunden för om en stam av stora rovdjur tål jakt. Det bör dock beaktas att bedömningen av en gynnsam bevarandestatus utöver enbart antalet individer också bör väga in andra faktorer än en enskild uppskattning av antalet, i enlighet med habitatdirektivet. Till exempel utvecklingen av artens livsmiljöer eller den genetiska mångfalden och bristen på sådan är faktorer som bör påverka bedömningen av en gynnsam bevarandestatus. En gynnsam bevarandestatus är en EU-rättsligt fastställd fråga som inte kan kringgås genom en nationell ministerieförordning. 

Som exempelvis högsta förvaltningsdomstolen har konstaterat i sitt yttrande till utskottet kan sista meningen i 41 § 1 mom. i lagförslaget vara problematisk med avseende på habitatdirektivets tillämplighet, eftersom formuleringen ”kan hänsyn tas till” inte ger svar på frågan om hur förvaltningsplanernas relevans ska tolkas. När det gäller förvaltningsplanerna är det också problematiskt att de hittills har varit mycket olika sinsemellan och innehållit mycket olika krav och syften. 

På ett allmänt plan är ett av de största problemen i propositionen att strävan inte är att beakta några andra metoder inom politiken för stora rovdjur, till exempel vid förebyggandet av skador, än jakt på stora rovdjur. Med tanke på både den sociala bärkraften och den biologiska mångfalden är det väsentligt att också andra metoder beaktas vid sidan av dödande. Finland har utfört förtjänstfullt arbete där man har utrett både förebyggande av skador och underlättande av samexistensen mellan människor och stora rovdjur på många olika sätt. När debatten och ändringarna i rovdjurs-politiken endast fokuserar på jakt, hamnar alla andra metoder i skymundan. 

Vi håller med om att stora rovdjur som orsakar olägenheter och fara vid behov ska kunna dödas, men då ska uttryckligen dispens på grund av skador och säkerhet vara ett viktigt verktyg. Vi påminner om att lagen redan i nuläget anger grunderna för att döda individer av stora rovdjur som orsakar fara för människan och att regeringen redan har underlättat beviljandet av sådan dispens. 

I propositionsmotiven konstateras det att ”de sociala, ekonomiska eller ekologiska problem som orsakas av de växande stammarna” inte kan hanteras endast med dispens, utan att det behövs mer omfattande stamvårdande jakt. Detta argument motiveras inte mer ingående. Det är viktigt att notera att inga stora rovdjur orsakar ekologiska problem. Tvärtom hör de till Finlands natur och har en oersättlig ekologisk roll i sina ekosystem. Om de inte fanns skulle det uppstå många ekologiska problem. 

Vi anser det ytterst problematiskt att alla sakkunniginstanser inte har involverats jämlikt i beredningen av propositionen, utan naturskydds- och djurskyddsaktörerna har blivit uteslutna. När det gäller stamförvaltningsplanerna är det viktigt att alla sakkunniga i framtiden deltar i utarbetandet av planerna. 

Vi anser också att det är klandervärt att propositionen som lämnats i brådskande ordning inte innehåller någon detaljerad motivering till de bestämmelser som ska ändras. Specialmotiveringen har mycket stor betydelse vid tolkningen och tillämpningen av lagen. 

Varg

När det gäller varg är propositionens centrala mål, dvs. att inleda stamvårdande jakt på varg, ytterst problematisk eftersom vargstammen i Finland inte har gynnsam bevarandestatus. Naturresursinstitutets arbete med att fastställa referensvärdet visar att en gynnsam bevarandestatus vore minst cirka 500 individer i Finland. Den senaste uppskattningen av vargstammens storlek i Finland är cirka 300 individer. 

Omfattande jakt som inte grundar sig på skador eller fara skulle äventyra vargstammen. Den upp-enbara risken med ökad jakt är att vargstammen i Finland kommer att rasa. Inom renskötselområdet, där varg får jagas, finns det praktiskt taget inga vargar. Vargen är också föremål för omfattande tjuvjakt i Finland, vilket för sin del har bromsat stammens tillväxt. Tidigare exempel på stamvårdande jakt har visat att ökad licensbaserad jakt inte har fått slut på tjuvjakten, utan att båda förekommer samtidigt. 

Vargen är ett stort rovdjur som är en del av Finlands natur. Detta faktum bör ligga till grund för alla beslut som gäller vargen. Beslut som äventyrar vargens överlevnad i naturen i Finland får inte fattas. 

En gynnsam bevarandestatus är ett viktigt krav gällande arter i habitatdirektivet. Detta gäller även för arterna i bilaga V. Om överföringen av vargen till en annan bilaga framskrider inom EU:s beslutsprocess, kvarstår kravet på att trygga en gynnsam bevarandestatus, trots att vargen skulle bli en art som omfattas av bilaga V i hela Finland. 

Andra åtgärder än jakt, vilka främjar samexistensen och förebygger skador, är särskilt viktiga i fråga om vargen. Studier som gjorts i Europa om riktad avlivning av vargar har inte lett till några vattentäta slutsatser om fördelarna med riktad avlivning. Studierna visar dock att avlivningar som inte är riktade, dvs. jakt, inte minskar vargens skadegörelse på boskap. Förebyggande åtgärder har ansetts vara ett effektivare sätt än jakt att minska skador på husdjur. I vilket fall som helst är avlivandet av vargar oftast bara en tillfällig lösning, om inte vargjakt genomförs i strid med habitatdirektivet så intensivt att vargtätheten minskar drastiskt i vidsträckta områden. Ekonomiska förluster som Finlands för närvarande lilla vargstam orsakar och lokalt överskridande av den sociala hållbarheten bör därför i första hand förebyggas på andra sätt än genom jakt. När det gäller varg har jaktaspekten dock accentuerats mycket, också i denna proposition. 

I fråga om varg kan regional eller kvotbaserad jakt, där jakten inte riktas mot individer som orsakar skada, i värsta fall öka problemen, om vargflockarna splittras och individer från de splittrade flockarna söker sig närmare mänsklig bosättning. 

Lodjur

När det gäller lodjur anser vi att det är ytterst beklagligt och problematiskt att lodjur jämställs med varg och björn vid bedömningen av olägenheter och social acceptans. Bevisligen har acceptansen för lodjur varit god och ökat under de senaste åren. De skador lodjur orsakar per år är också relativt små i förhållande till antalet individer. 

Argumenten för stamvårdande jakt på lodjur är otillräckliga och tunna, eftersom de i propositionen stöder sig endast på den teoretiska idén att en växande lodjursstam kan orsaka samma problem som björnstammen. Eftersom de olägenheter som lodjuret orsakar som sagt är små och den sociala acceptansen är hög, är det svårt att se ett sådant scenario som befogat. 

Lagmotion LM 19/2024 rd

Tjuvjakt är ett betydande problem när det gäller politiken i fråga om stora rovdjur. Tjuvjakt försvårar tillförlitliga stamuppskattningar och bidrar till att äventyra skyddet av den biologiska mångfalden. Särskilt tjuvjakt på varg är ytterst problematisk med tanke på uppnåendet av en gynnsam bevarandestatus för vargen. 

Därför anser vi det motiverat att ta fram fler metoder för att reglera tjuvjakt. Tjuvjakt förekommer också samtidigt som laglig jakt som bedrivs med stöd av dispens, varvid det faktiska antalet stamvårdande dispenser som syftar till att bevara stammen överskrids. 

Vi förespråkar därför förslaget om att tjuvjakt som upptäckts ska inverka på de dispenser som beviljas regionalt. På ett område där tjuvjakt bevisligen förekommer ska sådan jakt enligt 41 a § 3 mom. som bedrivs med stöd av dispens inte samtidigt kunna bedrivas i fråga om den art som varit föremål för tjuvjakten. Vi föreslår att riksdagen godkänner lagförslaget med ändringar så att målen i lagmotion LM 19/2024 rd uppnås.