Regeringen föreslår att systemet med nämnder enligt renskötsellagen ses över. Systemet är avsett för bedömning och tvistlösning av de skador och ingärdningsfrågor som avses i renskötsellagen. Renbeteslaget är skyldigt att ersätta skador som renar orsakar vid betesgång på områden dit renar enligt lag inte ska ha tillträde, bland annat odlingar, plantbestånd inom skogsförnyelse och gårdar med stadigvarande bostäder. Renbeteslaget är dessutom under vissa förutsättningar skyldigt att ingärda områdena. Det föreslås inga ändringar i renbeteslagens ersättnings- eller ingärdningsskyldighet eller i den skadelidandes rätt att få ersättning för skada, eftersom propositionen gäller en ändring i förfarandet för bedömning av skador och tvistlösning i sådana fall. 

Sammantaget anser utskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande ändringar. 

Jord- och skogsbruksutskottet konstaterar att renskötsel och jordbruk redan i flera århundraden har varit viktiga landsbygdsnäringar i Lappland, Kajanaland och Nordöstra Österbotten. De största konflikterna mellan näringarna har uppstått när frigående renar kommer in på jordbrukarnas åkrar för att beta. Utskottet betonar att utgångspunkten för ett nytt system för lösning av meningsskiljaktigheter mellan renskötsel och jordbruk bör vara att det ska finnas en möjlighet att jämka ihop näringarna och utveckla dem på lika villkor inom hela renskötselområdet. 

Enligt den gällande lagen ska alla åtta kommuner inom renskötselområdet ha en egen bedömningsnämnd. Nämndens ordförande är utsedd av närings-, trafik och miljöcentralen. Nämnden ska dessutom ha en företrädare utsedd av den lokala jordbrukarorganisationen och en företrädare utsedd av det lokala renbeteslaget. Enligt propositionen har avgörandena i värderingsnämnderna varit få, årligen i snitt bara ett tiotal inom hela renskötselområdet. Enligt vissa bedömningar hänger detta bland annat samman med att parterna inte har förtroende för nämndsystemet. I utfrågningen av sakkunniga kom det fram att posten som ordförande för utvärderingsnämnden har varit ett mycket otacksamt uppdrag, vilket har gjort det svårt att hitta personer som åtar sig ordförandeskap. 

Enligt förslaget ska de nuvarande värderingsnämnderna ersättas med en enda renskadenämnd. Nämnden består av två lagfarna medlemmar och fem medlemmar med sakkunskap inom jordbruk, renhushållning, skogsbruk och trädgårdsodling. Dessutom ska en medlem vara förtrogen med samekulturen. Enligt propositionen har medlemmarna uppdraget som bisyssla och de handlar under tjänsteansvar. Nämndens förvaltningstjänster ordnas av Livsmedelsverket. För trovärdigheten i värderingen av skador är det enligt utskottet viktigt att man försäkrar sig om att de medlemmar som tillsätts har gedigen och bred sakkunskap. 

Enligt förslaget ska renskadenämnden på begäran av parterna lämna utlåtande om skador orsakade av renar och frågor som gäller ingärdningsskyldigheten. Utlåtande kan också ges om det gängse värdet på renar i vissa situationer som gäller användning av förköpsrätten i enlighet med renskötsellagen. Enligt 37 § i lagförslaget kan renbeteslaget, markägaren eller markinnehavaren eller den skadelidande eller någon annan ersättningsberättigad begära utlåtande. Rätten att begära utlåtande gäller således inte bara jordbrukare, utan också bland annat boende i egnahemshus. Begäran om utlåtande grundar sig på frivillighet, och utlåtandet från nämnden är inte bindande för parterna. För att en skada ska kunna bedömas måste utlåtande begäras av nämnden så snart som möjligt efter skadefallet. 

Enligt förslaget har tingsrätterna behörighet att meddela ett överklagbart beslut i tvistemål om ersättning för skador som orsakats av renar och om ingärdning av områden. Enligt propositionen kommer utlåtandena sannolikt att ha den effekten att överenskommelserna ökar och att rättegångarna minskar. Utskottet understryker vikten av att överenskommelser och förlikning har högsta prioritet. Likaså är den föreslagna 37 a § i renskötsellagen av högsta vikt eftersom den föreskriver att nämnden på begäran kan bistå parterna med att lösa sin tvist i godo. 

Enligt 38 § ska den part som begärt utlåtande betala den behandlingsavgift som tas ut för renskadenämndens utlåtande. Nämnden kan inte ålägga någon annan än den som begärt utlåtande betalningsskyldighet, eftersom det enligt propositionen ingår i nämndens behörighet att lämna utlåtanden och nämnden inte meddelar verkställbara beslut. För behandling av ett utlåtandeärende där förlikning uppnåtts tas det ut en avgift som fördelas jämnt mellan parterna. Enligt propositionen är tanken att behandlingsavgifterna ska vara lägre än självkostnadsvärdet. Utskottet understryker att det ligger i både de skadelidandes och den ersättningsskyldiges intresse att skadorna kan bedömas i ett förfarande med låg tröskel och att man kan komma överens om ersättningarna utan rättegång. Följaktligen förutsätter utskottet att renskadenämndens behandlingsavgifter är skäliga i förhållande till beloppet av den skada som är föremål för bedömning och domstolsavgifterna. Detta för att avgiften inte ska utgöra något hinder för att begära utlåtande av nämnden. 

Att döma av utfrågningen av sakkunniga återspeglas bristen på förtroende för det nuvarande systemet för värdering och ersättning av renskador också i relationerna mellan parterna. Läget är mycket inflammerat på en del ställen. Så snart verksamheten i den nya renskadenämnden inleds måste det säkerställas att den har adekvat sakkunskap och ändamålsenliga tillvägagångssätt, framhåller utskottet. Det finns anledning att följa upp renskadenämndens verksamhet, det vill säga hur antalet ärenden utvecklas, hur medlingsförfarandet fungerar och hur utlåtandena följs för att säkerställa att målen för nämnden uppnås genom lagändringen. Utskottet anser att det finns ett behov av att bevaka och utvärdera hur lagstiftningen fungerar och att jord- och skogsbruksutskottet bör få en utredning över resultaten senast 2023. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om saken (Utskottets förslag till uttalande).