Propositionen (286/2018 rd) med förslag till lagar om ändring av 8 och 16 § i lagen om hantering av risker orsakade av främmande arter och jaktlagen vill effektivisera de metoder genom vilka spridningen av invasiva definierade främmande och andra fåglar och däggdjur kan som fastställts vara skadliga förhindras. Ett mål är också bättre förutsättningar att hantera de risker som främmande arter för med sig och på så sätt trygga den biologiska mångfalden. Dessa mål är mycket behövliga och värda att stödja. 

Vid regleringen av och förhindrandet av spridningen av främmande invasiva arter måste det också ses till effektivitet, trygghet, djurskyddskrav och etisk hållbarhet. Propositionen beaktar inte alla dessa krav tillräckligt. 

Om slopat krav på jaktlicens för fem däggdjursarter

Utan jaktlicens får man enligt nuvarande lagstiftning fånga icke fredade djur, däribland små däggdjur och fåglar: ängssork eller skogssork, vattensork, fältsork, åkersork, mellansork, större skogsmus, brun råtta och husmus, korp (inom renskötselområdet), kråka, skata, kaja, gråtrut, havstrut, tamduva och björktrast. Bestämmelserna om icke fredade djur tillämpas också på förvildad katt, med vissa undantag som det föreskrivs separat om. 

Enligt lagförslaget ska de invasiva främmande arterna mårdhund, mink och bisamråtta samt tvättbjörn och sumpbäver ingå i samma reglering. Jämfört med nuläget ändras regleringen alltså så att dessa fem däggdjursarter som är större än de nuvarande icke fredade får fångas utan jaktlicens. 

Finlands viltcentral konstaterade i sitt sakkunnigyttrande att eftersom flera främmande arter till sin bakgrund är viltarter eller betydande jaktbytesarter eller inverkar på viltstammarna, behövs det jaktexpertis för att bekämpa och hantera deras förekomst. Viltcentralen konstaterade också att vid bekämpningen av invasiva främmande arter kan det även behövas effektiva metoder, men en del av de eventuellt behövliga specialmetoderna lämpar sig bättre för enskild bekämpning professionellt utförd och på grundval av undantagstillstånd. 

Om det inte längre behövs jaktlicens för att döda mårdhund, mink, bisamråtta, tvättbjörn och sumpbäver, går det inte att kontrollera att den som dödar dessa djur känner igen arterna och vet vad som krävs i jaktlagen och djurskyddslagen. 

Finlands Djurskyddsföreningars förbund konstaterade i sitt yttrande att om det inte krävs jaktlicens för att fånga och döda mårdhund och de övriga arterna som föreslås bli strukna bland viltarterna, är det osannolikt att alla som deltar i fångsten har tillräcklig skicklighet för att avliva djuren etiskt. 

Att göra det möjligt för lekmän att fånga mårdhund kan också i stället för fördelar leda till nackdelar både för hantering av stammen och för lekmännen själva: en illa planerad och genomförd intensiv fångst kan effektivera mårdhundens förökning, och lekmän som hanterar djuren kan bli utsatta för rabiessmitta. 

Också Finlands Jägarförbund har vid informationen om beredningen av lagändringen ansett det viktigt att vilt och icke fredade djur oavsett art avlivas av en yrkeskunnig person, exempelvis en jägare.   

Flera parter som utfrågades av utskottet samt jord- och skogsbruksministeriet har konstaterat att de ser det som osannolikt att fångst av invasiva främmande arter och i synnerhet avlivning av djuren skulle utföras av andra än jägare. En person som avser att fånga eller döda ett icke fredat djur måste således känna till de ovan nämnda kraven i jaktlagen och djurskyddslagen. Misstag i artidentifikation eller efterlevnad av kraven i lagstiftningen är straffbart. 

Om mårdhund, mink och bisamråtta samt tvättbjörn och sumpbäver får fångas av personer som inte har avlagt jägarexamen, går det i princip inte att i förväg anta att personens lagkännedom, artkännedom samt kunskaper och färdigheter om att fånga och döda icke fredade djur skulle vara tillräckliga. En person som inte identifierar en invasiv främmande art rätt eller är ovetande om eller osäker på kraven i jaktlagen och djurskyddslagen kan löpa en uppenbar risk att begå en straffbar handling. Det bör lagstiftningen inte främja utan snarare förhindra. 

Att iaktta djurskyddsbestämmelser

Av de arter som föreslås bli strukna bland viltarterna föreskrivs det för närvarande i jaktförordningen om fredning av bisamråttans bo. En sådan hona av mårdhund, tvättbjörn, mink och sumpbäver som åtföljs av årsunge för närvarande fridlyst från och med den 1 maj till och med 31 juli enligt jaktförordningen. Bestämmelsen gäller således honor som rör sig tillsammans med en unge. För honor som rör sig på egen hand förskrivs ingen fredningstid. Att slopa fredningsbestämmelsen skulle därför inte förändra nuläget, där en hona som rör sig ensam får jagas oavsett när det finns ungar och där ungar i boet kan bli lämnade ensamma. 

I sitt svar konstaterade jord- och skogsbruksministeriet att det övervägs vid beredningen av statsrådets förordning som ska utfärdas med stöd av lagen om främmande arter överväger att en djurhona som åtföljs av årsunge ska vara fredad som nu och att det genom förordning också ska föreskrivas om fredning av bisamråtta med ungar i boet såsom för närvarande. Samtidigt bör det enligt ministeriet föreskrivas tydligare än nu att i fråga om djur som rör sig utan ungar kan fångst av mink med saxar och av mårdhund med fällor i princip bedrivas utan att bryta mot fredningen av honor med ungar. 

Bland annat Naturresursinstitutet lyfte i sitt sakkunnigyttrande fram att också naturvårdslagen bör beaktas och konstaterade dessutom att om fredningen av mårdhund och bisamråtta under förökningstiden slopas, finns det risk för att en djurhona som diar sina ungar blir dödad och ungarna dör av svält. 

Finlands Djurskyddsföreningars förbund konstaterade att om honor med ungar dödas blir följden med stor sannolikhet att de av modern beroende ungarna svälter ihjäl, vilket inte kan ses som acceptabelt och i linje med EU:s mål. Att slopa fredningstiderna verkar inte heller befogat med avseende på fångstens effektivitet, eftersom den effektivaste fångsttiden för exempelvis mårdhund är vårvintern innan kullarna föds. 

Också Finlands Jägarförbund har vid informationen om beredningen av lagändringen påmint om att det inte är etiskt att döda en hona med ungar och att det också i fråga om mink och mårdhund är viktigt att lämna djuren i fred när de har ungar även om förbundet inte har lyft fram denna aspekt i sitt sakkunnigyttrande till utskottet. 

Guldschakal

Däggdjurs- och fågelarter som lever i Finlands natur hör i regel till tillämpningsområdet för naturvårdslagen, lagen om främmande arter eller jaktlagen. Guldschakalen förekommer inte för närvarande i Finland. Den betecknas i den gällande nationella lagstiftningen som invasiv främmande art som det är förbjudet att föra in i landet, sälja eller köpa eller släppa ut i naturen. 

Det finns alltså metoder för att förhindra att människor tar in arten i Finland och för att avlägsna individer ur naturen om de på människors försorg hamnar där. Men iakttagelser av guldschakalens spridning norrut ger anledning att anta att arten på ganska kort tid naturligt kan spridas via Baltikum och Ryssland till Finland och på så sätt bli en invasiv art hos oss. 

Enligt jord- och skogsbruksministeriets svar till utskottet skulle de första iakttagelserna av guldschakal i Finland sannolikt gälla enskilda djur. På grundval av dessa iakttagelser skulle det inte nödvändigtvis gå att utreda om individerna är i naturen på grund av människans verksamhet som avses i lagstiftningen om främmande arter, det vill säga om människor har hämtat guldschakalen och släppt ut den i naturen, eller om individerna själva har spritt sig hit på naturlig väg. Hämtad av människan skulle guldschakalen vara en främmande art. 

Sprider den sig naturligt är den en invasiv art, inte en främmande art. På invasiva arter tillämpas inte lagen om främmande arter. En guldschakal som sprids till Finland på naturlig väg skulle automatiskt också vara en i naturvårdslagen avsedd skyddad art liksom andra vilda arter i Finland som inte är icke fredade eller vilt enligt jaktlagen. 

Guldschakalen är inom Europeiska unionens område också en art vars gynnsamma skyddsnivå bör tryggas enligt bilaga V till habitatdirektivet. Därför kan guldschakalen inte vara en icke fredad art enligt jaktlagen. Habitatdirektivet tillämpas dock inte på enskilda kringströvande individer utanför det naturliga utbredningsområdet. Som vilt enligt jaktlagen kan guldschakalen fastställas. 

Om guldschakalen inte i överensstämmelse med propositionen överförs från främmande arter enligt lagen om främmande arter till vilt enligt jaktlagen följer således en situation där dödande av individer av guldschakal som naturligt spridit sig till Finland är förbjudet med stöd av naturvårdslagen till lagen fastställs som vilt. I så fall skulle guldschakalen hinna sprida sig och etableras som en del av vår naturliga fauna betydligt snabbare än ifall arten betecknas som vilt redan i förväg. 

Om guldschakalen bestäms vara en viltart kan de första individerna som förirrar sig till Finland utanför sitt naturliga utbredningsområde avlägsnas genom jakt och på så sätt förhindras en snabb spridning av stammen. 

Guldschakalens effekt som ett medelstort rovdjur med effektiva jaktvanor skulle sannolikt få betydande negativa följder för vårt ursprungliga artbestånd. Eftersom guldschakalens spridning till Finland ändå inte kan förhindras på grund av habitatdirektivet, vore det för skyddet för vårt nuvarande vilda artbestånd bäst att guldschakalen i förväg klassificeras som vilt i enlighet med propositionen. 

Varghybrid

I utskottets betänkande ingår inexakt motiveringstext där det hänvisas till förfarandet vid identifiering av korsning mellan varg och hund. Gällande praxis går ut på att de myndigheter och forskningsinstitut som styrs av jord- och skogsbruksministeriet, så som Viltcentralen och Naturresursinstitutet, bestämmer vilka experter som i syfte att göra genetiska analyser eller undersökningar som gäller djursjukdomar ska ta prover på och undersöka alla vargar som fällts med stöd av dispens, vargar som hittats döda och individer som misstänks vara korsningar av hund och varg. 

Det är inte befogat att anta att myndighetspraxis behöver ändras till denna del, att det finns skäl att ifrågasätta att undersökningsmetoderna är tillförlitliga eller att undersökningarna utförs oavhängigt, som det indirekt antyds i utskottets motiveringstext. 

I rättsinstanserna övervägs då och då fall där ett skjutet djur har trotts eller påståtts vara en icke skyddad korsning mellan hund och varg. Hundliknande drag i djurets beteende och morfologi, det vill säga utseende och anatomi, gäller inte om djuret på grundval av en genetisk undersökning uppenbart är en varg. 

Av djurets utseende eller beteende går det enligt sakkunniga inte att göra långtgående slutledningar i fråga om artbestämning, i synnerhet inte om det gäller en ung individ. Om det är svårt för experter på stora rovdjur, är det troligen omöjligt för lekmän att identifiera en korsning mellan hund och varg enbart på grundval av morfologiska egenskaper. 

Varghybriden är en främmande invasiv art. De får inte tas in i landet, säljas eller släppas ut i naturen. Misstänkta korsningar som påträffas i naturen ska identifieras och elimineras på myndigheternas försorg. I Finland har det under de 20 senaste åren påträffats tre identifierade fall av korsningar, som har avlägsnats. 

Expertisen stöder inte spekulationerna om varghybriders rikliga förekomst i Finland. Om praxis eller anvisningar skulle ändras för att betona identifikation av korsningsfall på grundval av morfologiska egenskaper, skulle resultatet sannolikt bli grova jaktbrott eller anstiftan till sådana, vilket i synnerhet inte bör främjas från lagstiftarens sida. 

Vi kan inte dela utskottets majoritetsståndpunkt att guldschakalen inte enligt den ursprungliga propositionen ska omfattas av jaktlagen utan förbli en främmande art. 

Som det framgår av propositionen bereder sig Finland på invandring av guldschakal genom att föreskriva att den är en viltart som får jagas innan arten har spridit sig hit. Det är ett enastående viktigt mål. Schakalen är ett mycket fortplantningsdugligt rovdjur som om den sprider sig hit kan ansätta särskilt fågelbeståndet i Finland. Finland hör för närvarande inte till guldschakalens naturliga utbredningsområde, men på grund av förändringar i klimat och livsmiljö har guldschakalen undan för undan spridit sig längre norrut. Det finns skäl att anta att arten kan sprida sig naturligt också till Finland. 

Finland måste bereda sig på att schakalen sprider sig hit genom att göra det möjligt att jaga den som viltart. Att låta den förbli en främmande art är inte ett relevant alternativ. Främmande arter är arter som definieras som skadliga och som har spridit sig från sitt naturliga utbredningsområde till nya områden med människan, antingen oavsiktligt eller avsiktligt. Invasiva arter i sin tur kommer in i landet genom naturlig spridning. Om guldschakalen själv sprider sig till Finland österifrån blir den således en invasiv art, inte en främmande art, varvid lagstiftningen om främmande arter inte tillämpas på guldschakalen. 

Guldschakalen är också enligt bilaga V till EU:s habitatdirektiv en art vars gynnsamma skyddsnivå inte får äventyras. Vi måste säkerställa att vår lagstiftning följer direktivets krav. Eftersom det enligt motiveringarna ovan inte går att tillämpa lagstiftningen om främmande arter på guldschakalen, bör arten hänföras till viltarter som får jagas; då kan stammen i överensstämmelse med habitatdirektivet regleras genom jakt om det skulle behövas. Som jord- och skogsbruksministeriet i sitt sakkunnigyttrande påpekar, omfattas däggdjurs- och fågelarter som lever i Finlands natur i regel antingen till naturvårdslagen, lagen om främmande arter eller jaktlagen. Om guldschakalen förblir en främmande art och om den skulle sprida sig hit på naturlig väg, och den inte klassificeras som viltart, leder det till att arten fredas med stöd av naturvårdslagen. I så fall behövs det undantagstillstånd för att avlägsna guldschakalen, och risken är att guldschakalstammen hinner spridas och etablera sig i vår natur innan vi kan ta itu med att begränsa stammen. 

Därför kan vi inte dela utskottets majoritetsståndpunkt, enligt vilken guldschakalen inte behöver omfattas av jaktlagen utan kan förbli en främmande art.