Allmänt

I propositionen föreslås det att en lag om rättegång i förvaltningsärenden ska stiftas. Samtidigt upphävs den gällande förvaltningsprocesslagen (586/1996). Det är fråga om en total översyn av den allmänna regleringen av förvaltningsprocessen. 

Avsikten med den nya lagen är att uppdatera rättegångsförfarandet i förvaltningsärenden och att åstadkomma en exaktare och mer informativ reglering. På grund av särdragen i förvaltningsprocessen motsvarar de föreslagna bestämmelserna inte direkt rättegångsbalkens bestämmelser. 

Förvaltningsprocessens kärna utgörs numera av ett förvaltningsdomstolssystem med två instanser där den högsta instansen, det vill säga högsta förvaltningsdomstolen, i allt större utsträckning fungerar som besvärstillståndsdomstol. Högsta förvaltningsdomstolens rättsliga status har under de senaste åren gått mot att vara en prejudikatsdomstol. Denna utveckling befästs ytterligare i lagförslaget. Lagförslaget innehåller också andra enskilda reformer för att förbättra tillgången till ett effektivt rättsskydd för var och en. Reformerna förväntas modernisera och förtydliga förfarandena i förvaltningsdomstolsprocessen. Målet är att effektivisera rättegångarna genom att stärka förvaltningsdomstolarnas möjligheter till en effektiv processledning. 

Sammantaget sett anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande kommentarer och ändringsförslag. 

Systemet med besvärstillstånd

Enligt 107 § i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden får ett beslut som en regional förvaltningsdomstol har fattat i ett förvaltningsprocessuellt ärende överklagas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen, om högsta förvaltningsdomstolen beviljar besvärstillstånd. 

Förslaget innebär en principiell ändring av det förvaltningsrättsliga besvärssystemet. Enligt förslaget kommer det i regel att krävas besvärstillstånd vid besvär över förvaltningsdomstolens avgöranden hos högsta förvaltningsdomstolen. Systemet med besvärstillstånd har i sig redan utvidgats inom flera förvaltningssektorer så att den numerärt största delen av de ärenden som behandlas i högsta förvaltningsdomstolen förutsätter besvärstillstånd (RP, s. 15). 

Enligt propositionen (s. 219) är målet med besvärstillståndsregleringen att utveckla högsta förvaltningsdomstolens ställning i riktning mot en domstol som i högre grad än nu styr förvaltningen och förvaltningsdomstolarna genom sina avgöranden. Ett utvidgat användningsområde för besvärstillståndssystemet anses göra det möjligt för högsta förvaltningsdomstolen att bättre än i nuläget koncentrera sig på krävande rättsfrågor och på att trygga en enhetlig rättspraxis. Lagutskottet anser i likhet med grundlagsutskottet (GrUU 50/2018 rd, s. 5) att betonandet av högsta förvaltningsdomstolens roll som prejudikatsdomstol kan anses viktigt med tanke på rättstryggheten och jämlikheten och därmed utgöra ett godtagbart skäl för att göra en sådan inskränkning i besvärsrätten som nu föreslås. Högsta förvaltningsdomstolens allt viktigare roll som prejudikatsdomstol kan anses bidra till ett välfungerande förvaltningsrättsligt rättssäkerhetssystem trots att den tröskel som gäller för att få enskilda ärenden behandlande vid den höjs något. 

Besvärstillståndsregleringen bidrar till att säkerställa högsta förvaltningsdomstolens möjligheter att trygga en rättegång utan fördröjningar i ärenden där det är viktigt med ett avgörande från högsta rättsinstans, sägs det i propositionen (s. 219). Lagutskottet anser att också de aspekter som hänför sig till rättegångens längd är en viktig grund för den föreslagna ändringen. 

Sammantaget håller lagutskottet med grundlagsutskottet (GrUU 50/2018 rd) om att det finns vägande skäl för det föreslagna utvidgade systemet för besvär över förvaltningsdomstolens avgöranden till högsta förvaltningsdomstolen. Skälen sammanhänger med att effektivisera förvaltningsprocessen och stärka högsta förvaltningsdomstolens roll som prejudikatsdomstol. Det handlar inte om att införa en ny typ av reglering utan i första hand om att rent principiellt godta den utveckling som redan är ett faktum och om att behandla besvär i olika ärendegrupper på samma sätt. I ljuset av det som konstateras ovan anser lagutskottet att den föreslagna ändringen är motiverad. 

Lagutskottet noterar att förslaget innebär att det i framtiden måste införas separata bestämmelser om avvikelser från den föreslagna besvärstillståndsregleringen (RP, s. 57). Vid bedömningen av behovet av undantagsbestämmelser ska det beaktas att allmänna hänvisningar till förvaltningsprocesslagen som finns i annan lagstiftning ska tolkas som hänvisningar till den nya allmänna lagen efter att den föreslagna allmänna lagen trätt i kraft (127 § i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden). En bestämmelse enligt vilken ändring i beslut av en regional förvaltningsdomstol ska sökas på det sätt som anges i förvaltningsprocesslagen innebär att också bestämmelserna om besvärstillståndsförfarandet i den nya allmänna lagen ska tillämpas. Till exempel innehåller barnskyddslagen (417/2007) till vissa delar en hänvisning (92 § 1 mom.) om att ändring ska sökas genom besvär hos högsta förvaltningsdomstolen på det sätt som föreskrivs i förvaltningsprocesslagen. Utskottet understryker att eventuella behov av specialreglering bör utredas skyndsamt innan den nya lagen om rättegång i förvaltningsärenden träder i kraft. 

Enligt regeringens proposition avses lagarna i propositionen träda i kraft vid ingången av eller i början av 2019. Enligt uppgifter som lagutskottet fått under behandlingen av ärendet är avsikten dock inte att lagarna ska träda i kraft före ingången av 2020. Utskottet ser det som motiverat när man beaktar bland annat de ovannämnda utredningsbehoven. 

Definitioner

I 4 § i lagen om rättegång i förvaltningsärenden ingår det i förtydligande syfte definitioner av lagens viktigaste begrepp. Grundlagsutskottet fäste i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 50/2018 rd, s. 3—4) uppmärksamhet vid att paragrafen inte innehåller definitioner av part eller delaktig i rättegången. Enligt utlåtandet kan i synnerhet begrepp som part och delaktig i rättegång anses vara på ett avgörande sätt centrala med tanke på tillämpningen och förutsebarheten i tillämpningen av en lag som är fundamental för rättsskyddet, så som det tryggas i 21 § i grundlagen. I utlåtandet noteras det också att de föreslagna bestämmelserna innehåller tiotals hänvisningar till parter och delaktiga i rättegången. Grundlagsutskottet anser det motiverat att subjekt för i lag fastställda processuella rättigheter och skyldigheter definieras i lag. Grundlagsutskottet anser att lagutskottet bör komplettera definitionsparagrafen i fråga om begreppen part och delaktig i rättegång. 

Också lagutskottet har vid behandlingen av propositionen fäst uppmärksamhet vid att det inte i propositionen föreslås någon definition av begreppen part och delaktig i rättegången. Det framgår av propositionsmotiven att det handlar om ett medvetet val. Enligt motiven (s. 52) är utgångspunkten att den vars rättighet eller skyldighet ett beslut gäller har rätt att enligt grundlagen och Europakonventionen få beslutets lagenlighet prövad vid domstol. Den vars rättighet eller skyldighet är föremål för ett domstolsbeslut har givetvis också rätt till en rättvis rättegång vid domstolen i fråga. 

Enligt förslaget (RP, s. 52) ska det föreskrivas om besvärsrätt på grundval av partsställning så att begreppet part inte används i de allmänna bestämmelserna. Det avgörande ska vara vem det överklagade beslutet gäller eller vems rättighet, intresse eller skyldighet beslutet har en direkt inverkan på. 

I bestämmelserna om parter har enligt motiven olika partssituationer och relaterade rättsskyddsbehov tagits i beaktande. Syftet är att de föreslagna bestämmelserna ska tillämpas med hänsyn till framför allt de personers rättsskyddsbehov som berörs av förvaltningsdomstolens beslut eller vars rättigheter eller skyldigheter förvaltningsdomstolens beslut påverkar direkt. 

Enligt förslaget (RP, s. 52) ska begreppet part användas i bestämmelserna om hörande av parterna och också i flera andra bestämmelser om parternas rättigheter eller skyldigheter i den allmänna lagen på samma sätt som för närvarande. I bestämmelserna har även beaktats att förutom de processuella parterna är också den myndighet som fattat det förvaltningsbeslut över vilket besvär har anförts delaktig i rättegången i förvaltningsdomstolen. 

Lagutskottet bedömde när det behandlade förslaget huruvida man på författningsnivå kunde definiera begreppen part och delaktig, för parternas del till exempel med utgångspunkt i den vanliga förvaltningsrättsliga definitionen av part. Det är då motiverat att i en rättegång i ett förvaltningsärende som part betrakta den som förvaltningsdomstolens beslut avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet. Delaktiga i rättegången är parterna och den myndighet som fattat det beslut som besvären gäller. Delaktiga i rättegången vid behandlingen av andra förvaltningsprocessuella ärenden är den som framställt yrkandet och den som yrkandet riktats mot. 

Enligt uppgifter till utskottet är partsställningen i förvaltningsprocessen dels materiell, dels processuell. Entydiga definitionsbestämmelser skulle kräva att detta beaktas i definitionerna på ett tydligt och tillräckligt sätt. Dessutom finns det vid rättegångar i förvaltningsärenden sällan bara två parter eller delaktiga. Inte heller är konstellationerna oförändrade i processens olika faser. 

Den definition på författningsnivå som utskottet bedömde ovan motsvarar till sitt centrala innehåll den gällande allmänna bestämmelsen (6 § 1 mom. i förvaltningsprocesslagen: ”den som beslutet avser eller vars rätt, skyldighet eller fördel direkt påverkas av beslutet”) som gäller besvärsrätt främst på materiell grund. 

I förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden (7 § 1 mom. och 109 § 1 mom.) definieras besvärsrätt som grundar sig på partsställning på samma sätt som i den gällande lagen. 

En definition av materiell part som avviker från den allmänna bestämmelsen finns i miljöskyddslagen (527/2014) (43 §: ”dem vilkas rätt eller fördel saken kan beröra”). 

Rätten att anföra besvär hos förvaltningsdomstolen grundar sig inte alltid på en ställning som materiell part utan det kan exempelvis vara fråga om medlemskap i en kommun eller verksamhet i en organisation. Bestämmelser om detta finns till exempel i kommunallagen, miljöskyddslagen, vattenlagen samt markanvändnings- och bygglagen. En kommunmedlem eller en organisation som har utövat sin besvärsrätt enligt lagen kan då jämställas med en part vid rättegången trots att medlemmen eller organisationen inte har ställning som materiell part. 

Enligt uppgifter som utskottet fått från justitieministeriet är termerna ”part” och ”delaktig” inte etablerade i förvaltningsprocessen. I rättslitteraturen konstateras det till exempel att frågan om hur partsställningen ska bestämmas i förvaltningsprocessen bör avgöras mot bakgrund av den materiella lagstiftningen. Vidare konstateras det att konstellationerna i förvaltningsprocessen är mångfasetterade, varierande och beroende av situationen och ofta saknar koppling till begreppet part eller åtminstone ett enhetligt partsbegrepp. (se t.ex. Mirjami Paso — Petri Saukko — Veijo Tarukannel — Matti Tolvanen: Hallintolainkäyttö, Talentum 2015, s. 60). 

Ett beslut i ett ärende som är anhängigt i en förvaltningsdomstol kan också direkt påverka sådana personers rätt, fördel eller skyldigheter som skulle ha haft rätt att överklaga förvaltningsbeslutet i egenskap av materiell part men inte har gjort det och därmed inte har ställning som processuell part i förvaltningsdomstolen, åtminstone inte i den aktuella rättsinstansen. De ska trots det höras i rättegången på grund av ett rättsligt intresse. 

Ställningen som part (materiell eller processuell) avgörs utifrån tillämplig lag. Av den framgår det rättsliga intresse på grund av vilket en part ska höras i rättegången. I högsta förvaltningsdomstolen grundar sig ställningen på förvaltningsdomstolens avgörande och eventuellt fortfarande också på förvaltningsmyndighetens avgörande, om det ursprungliga yrkandet har avslagits. 

Det rättsliga intresset avgör också de situationer i vilka ett ärende inte kan avgöras genom ett överklagbart förvaltningsbeslut utan det är fråga om en förvaltningstvist som gäller ett offentligrättsligt rättsförhållande. 

Enligt uppgifter till utskottet förekommer det varierande partskonstellationer i olika ärendegrupper och faser i rättegången i förvaltningsdomstolarna. När man bestämmer vilken ställning de som ska höras i rättegången har, beaktas vad frågan handlar om och vad som skett i de tidigare faserna. 

Enligt uppgift utredde man olika typer av situationer vid beredningen av propositionen. Man kom fram till att det inte är möjligt att formulera en definition av part och delaktig som skulle innefatta alla ärendegrupper och situationer. Allmänna definitioner av part och delaktig inklusive tolkning av begreppen skulle sannolikt leda till nya gränsdragningssituationer. De kunde också medföra ändringar i rättsläget, vilket det inte finns grunder för och vilket inte heller är meningen. Förfarandet skulle inte bli tydligare, utan tvärtom skulle det vara till skada för rättsskyddet. 

Inte heller i den gällande förvaltningsprocesslagen ingår det någon allmän definition av part och delaktig. Enligt uppgifter som utskottet fått från justitieministeriet har detta så vitt man vet inte medfört några rättsskyddsproblem i praktiken. 

I ljuset av det som sägs ovan anser lagutskottet att förslaget i propositionen är korrekt och att begreppen part och delaktig i rättegången inte behöver definieras. De olika partskonstellationerna i förvaltningsprocessen kan beaktas i rättspraxis på samma sätt som nu. 

Begränsning av besvär som anförs av den som begärt omprövning

I 15 § 3 mom. i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs det att när den som har begärt omprövning anför besvär över det beslut som fattats med anledning av begäran om omprövning, får denne lägga fram nya grunder för sina yrkanden. Ändringssökanden i fråga får emellertid framställa nya yrkanden endast om de grundar sig på förändrade förhållanden eller på omständigheter som ändringssökanden fått kännedom om efter att tidsfristen för begäran om omprövning gått ut. 

Grundlagsutskottet konstaterar i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 50/2018 rd, s. 7—8) att i propositionsmotiven hänvisar man på denna punkt till EU-domstolens avgöranden i ärendena C-137/14 Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland), C-115/09 (Bund für Umwelt und Naturschutz Deutschland, Landesverband Nordrhein-Westfalen) och C-570/13 (Karoline Gruber). Med stöd av dessa sägs det att den föreslagna regleringen inte utgör något problem med hänsyn till unionsrätten. Grundlagsutskottet påpekar emellertid att enligt nyare rättspraxis ska avseende också fästas vid skyddet för rätten att försvara sig, rättstrygghetsprincipen och ett oantastligt förfarande och hänvisar till avgörandena C-505/14 (Klausner Holz Niedersachsen) och C-429/15 (Evelyn Danqua). Enligt utlåtandet har lagutskottet anledning att dryfta om begränsningen harmonierar med unionsrätten. 

Syftet med den föreslagna bestämmelsen i 15 § 3 mom. är att säkerställa att ändringssökandet inte efter den första fasen utökas till att gälla yrkanden som inte framställts i den första fasen av ändringssökandet. Enligt uppgifter till utskottet ställer EU-domstolens rättspraxis inga hinder för den föreslagna regleringen. 

Enligt en utredning som utskottet fått från justitieministeriet har EU-domstolen i fallet C-73/16 (Peter Puškár) konstaterat att artikel 47 i EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna inte utgör ett hinder för nationell lagstiftning enligt vilken det för att en person ska kunna göra gällande sin rätt vid en domstol krävs att han eller hon har uttömt alla tillgängliga rättsmedel hos nationella förvaltningsmyndigheter, så länge de konkreta procedurbestämmelser som gäller användning av dessa rättsmedel inte oproportionerligt påverkar den rätt till ett effektivt rättsmedel vid en domstol som avses i bestämmelsen i fråga. Särskilt förutsätts det att användningen av alla till buds stående administrativa rättsmedel först inte fördröjer prövningen i domstol så mycket att det avbryter preskriptionen av målsägandenas rättigheter och att den inte medför oskäliga kostnader. 

Enligt uppgift till utskottet har EU-domstolen i sin praxis ansett att en reglering enligt vilken en omständighet som inte lagts fram i förvaltningsförfarande inte får åberopas i domstol är oförenlig med unionsrätten (t.ex. C-137/14). I de nyare avgöranden av EU-domstolen som grundlagsutskottet nämner (C-505/14 ja C-429/15) handlar det enligt uppgift om situationer som är klart annorlunda än de som avses i förslaget. I det föreslagna momentet begränsas inte möjligheten att lägga fram nya grunder för förvaltningsdomstolen, och förslaget står inte heller i övrigt i strid med unionsrätten. I ljuset av det som sägs ovan anser lagutskottet att 3 mom. är korrekt till dessa delar. 

Komplettering av beslut

Enligt 103 § i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden kan förvaltningsdomstolen komplettera sitt beslut inom besvärstiden, dock senast inom 30 dagar från delfåendet av beslutet, om beslutet inte innehåller ett avgörande i fråga om alla de biyrkanden som framställts i ärendet. Ett beslut får dock inte kompletteras om det leder till ett resultat som är oskäligt för en part. I 104 § föreskrivs det om kompletteringsförfarandet. I paragrafen sägs inget om att höra parterna trots att avsikten är att bedöma om kompletteringen ska anses skälig. 

Grundlagsutskottet (GrUU 50/2018 rd, s. 8) hänvisar till 21 § 2 mom. i grundlagen och konstaterar att grundlagsbestämmelsen kräver att man i reglering på lagnivå säkerställer den grundlagsenliga huvudregeln att motparten i en rättegång ska höras. I utlåtandet noteras det att bestämmelsen i 11 kap. 10 § i lagen om rättegång i brottmål, om komplettering av dom när domstolen inte har uttalat sig om ett privaträttsligt anspråk som den borde ha uttalat sig om, föreskriver att parterna ska höras. Motsvarande bestämmelser om hörande finns i 24 kap. 11 § i rättegångsbalken som föreskriver om komplettering av dom i tvistemål. Enligt grundlagsutskottets utlåtande bör lagutskottet komplettera 104 § med bestämmelser om hörande av part. 

Lagutskottet anser att grundlagsutskottets kommentar är motiverad och föreslår att 104 § kompletteras med bestämmelser om hörande av part på det sätt som anges närmare i detaljmotiven. 

Rätt att lägga fram utredning

Enligt 39 § 2 mom. i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden kan domstolen lämna sådant material som uppenbart inte hänför sig till det aktuella ärendet utan avseende. Detta material faller också utanför skyldigheten enligt 44 § att höra parterna. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 50/2018 rd, s. 8—9) i fråga om den ovannämnda regleringen framhållit betydelsen av Europadomstolens rättspraxis, vilket också nämns i propositionsmotiven (s. 37). Enligt denna rättspraxis ska en part själv i regel få bestämma om något uttalande eller någon utredning är av sådan natur att det förutsätter ett ställningstagande från honom eller henne. Domstolen kan endast i ytterst exceptionella fall avvika från skyldigheten gällande hörande. 

Grundlagsutskottet konstaterar att Europadomstolen i sin rättspraxis i allmänhet har framhävt att en part ska erbjudas tillfälle att ta del av allt rättegångsmaterial och ges möjlighet att kommentera det. Domstolen kan alltså i allmänhet inte i en parts ställe bedöma om någon utredning är så betydande att parten måste höras om den (t.ex. Europadomstolen, Vilén mot Finland 2009 och Europadomstolen, Fortum mot Finland 2003). Enligt grundlagsutskottets utlåtande bör lagutskottet utreda vad formuleringen "som uppenbart inte hänför sig till" avser att täcka in och vid behov precisera bestämmelsen. 

Lagutskottet konstaterar att bestämmelsen i 2 mom. hänför sig till paragrafens 1 mom., enligt vilket en part har rätt att lägga fram all den utredning parten önskar för förvaltningsdomstolen, och klarlägger att material som uppenbart inte hänför sig till ärendet inte behöver tas med i rättegångsmaterialet. Det är då inte nödvändigt att höra de andra delaktiga om denna utredning. 

Den föreslagna bestämmelsen motsvarar till sitt innehåll och syfte 17 kap. 8 § i rättegångsbalken till dessa delar men är striktare avgränsad än bestämmelsen i rättegångsbalken på så sätt att den endast gäller material som uppenbart inte hänför sig till det aktuella ärendet. Det kan till exempel handla om en utredning om en annan konkurrensutsättning, till exempel en tidigare konkurrensutsättning eller en konkurrensutsättning som gjorts någon annanstans, i samband med en offentlig upphandling, eller en utredning om brister i valet till en tjänst i en kommun i samband med valet av en kommundirektör i samma kommun. 

På grundval av det som sägs ovan anser lagutskottet att den föreslagna bestämmelsen i 39 § 2 mom. är korrekt. 

Hörande av omyndiga

I 68 § i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden föreskrivs det om förutsättningarna och metoderna för att höra en omyndig personligen vid en muntlig förhandling i förvaltningsdomstolen i sitt eget eller något annat ärende. Vid bedömning av huruvida ett barn ska höras i sitt eget eller i något annat ärende ska hänsyn också tas till om hörande är ändamålsenligt med tanke på barnets mognad (se också RP, s. 110). 

Om det behövs för att skydda en omyndig eller för att klarlägga den omyndiges självständiga åsikt, ska han eller hon höras personligen i närvaro av endast en eller flera av förvaltningsdomstolens ledamöter. De delaktiga ska då ges tillfälle att ta del av det rättegångsmaterial som sammanställts eller upptagits vid hörandet och uttrycka sin åsikt om innehållet. Rätten att få uppgifter kan begränsas, om det behövs för att skydda den omyndige eller för att trygga något annat synnerligen viktigt intresse som berör den omyndige. Enligt motiven (s. 135) kräver en begränsning av tillgången till information alltid en bedömning från fall till fall. Vid bedömningen ska domstolen sträva efter att jämka samman till exempel olika aspekter på skyddet av den omyndiges privatliv och säkerhet samt kraven på en rättvis rättegång, som inkluderar opartiskhet och reciprocitet och en parts rätt att bli hörd. 

Det sägs i propositionsmotiven (s. 134) att det inte är nödvändigt att höra den omyndige i rättssalen. Lagutskottet anser att det är motiverat att omyndiga i mån av möjlighet hörs i barnvänliga lokaler. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande (GrUU 50/2018 rd, s. 9) att bestämmelserna går i rätt riktning med hänsyn till 6 § 3 mom. i grundlagen. Enligt det momentet ska barn bemötas som jämlika individer, och de ska ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva. Enligt utlåtandet begränsar 68 § rätten att bli hörd enligt 21 § 2 mom. i grundlagen och de möjligheter att påverka och bli hörd som tillförsäkras i 6 § 3 mom. i grundlagen och i artikel 12 i FN:s konvention om barnets rättigheter. Begränsningen sammanhänger dock med godtagbara och mycket tungt vägande skäl som gäller barnets bästa och barnskyddet. Med utgångspunkt i 21 § i grundlagen anser grundlagsutskottet ändå att bestämmelsen bör preciseras så att det på lagnivå framgår att kraven på en rättvis rättegång ska beaktas när man överväger om en omyndig ska höras eller rätten till information begränsas. Enligt utlåtandet bör lagutskottet dessutom granska hur den föreslagna regleringen förhåller sig till lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar och vid behov förtydliga bestämmelsen. 

Lagutskottet konstaterar att det i paragrafen handlar om personligt hörande av en omyndig, där syftet är att klarlägga den omyndiges personliga åsikt i en rättegång. Bestämmelsen kompletterar 25 § om omyndigas talan, där utgångspunkten är att en omyndigs talan förs av den omyndiges intressebevakare, vårdnadshavare eller någon annan laglig företrädare. 

I 9 § i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar (381/2007) föreskrivs det om en parts rätt att ta del av en handling. Utgångspunkten är att en rättegångspart har rätt att ta del av också andra än offentliga rättegångshandlingar om de kan eller har kunnat påverka behandlingen av partens ärende. 

En parts rätt att ta del av handlingar är emellertid inte absolut. Undantag från rätten är till exempel de uppgifter som avses i 11 § 2 mom. 1 punkten i lagen om offentlighet i myndigheternas verksamhet (621/1999). Det handlar om uppgifter som skulle strida mot ett synnerligen viktigt allmänt intresse, ett barns intresse eller ett annat synnerligen viktigt enskilt intresse. Förvaltningsdomstolen kan då i enlighet med 9 § 3 mom. i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar låta bli att lämna ut uppgifter, om det är nödvändigt för att skydda ett sådant intresse som avses i sekretessbestämmelserna och genomförandet av en rättvis rättegång inte äventyras av att uppgifterna inte lämnas ut. 

Enligt uppgifter som utskottet fått från justitieministeriet är meningen att de föreslagna bestämmelserna om hörande av omyndiga och begränsningar i utlämnandet av uppgifter ska motsvara lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. De delaktigas rätt att få uppgifter kan begränsas om det behövs för att skydda den omyndige eller för att trygga något annat synnerligen viktigt intresse som berör den omyndige. Lagutskottet noterar dock att det föreslagna 68 § 2 mom. delvis står i strid med bestämmelsen i lagen om offentlighet vid rättegång i förvaltningsdomstolar. Enligt den lagen ska skyddandet vara nödvändigt, medan det i den föreslagna lagen förutsätts att begränsningen behövs. På grund av det som sägs ovan föreslår lagutskottet, på det sätt som anges närmare i detaljmotiven, att tröskeln i bestämmelserna förenhetligas så att det också i 68 § 2 mom. föreskrivs om ett nödvändighetskrav. 

Lagutskottet föreslår också, på det sätt som anges närmare i detaljmotiven, att bestämmelsen preciseras så att det på lagnivå framgår att kraven på en rättvis rättegång ska beaktas när man överväger om en omyndig ska höras eller rätten till information begränsas. 

Lagutskottet anser att det är viktigt att barnets rättigheter beaktas i förvaltningsprocessen. Utskottet framhåller att i situationer som gäller hörande av barn ska beaktas bland annat FN:s konvention om barnens rättigheter (FördrS 59—60/1991), vilket också sägs i propositionsmotiven (s. 134). 

Gemensam handläggning i en regional förvaltningsdomstol av ärenden med sakligt samband

I 10 § i förslaget till lag om rättegång i förvaltningsärenden ingår bestämmelser om behörig domstol och i 11 § bestämmelser om gemensam handläggning i en förvaltningsdomstol. Enligt den sistnämnda paragrafen är en regional förvaltningsdomstol behörig att på de villkor som nämns i paragrafen och trots 10 § handlägga "ett ärende som i sakligt hänseende hör till samma helhet som ett annat ärende som är anhängigt vid den förvaltningsdomstolen". Grundlagsutskottet konstaterar (GrUU 50/2018 rd, s. 9) att enligt propositionsmotiven avses med sammanläggning för gemensam behandling att ärenden behandlas samtidigt vid samma domstol, som meddelar sitt avgörande i ärendena samtidigt. Enligt motiven är det alltså inte fråga om sammanläggning av ärenden till en helhet (s. 82). Grundlagsutskottet menar att ordalydelsen bör preciseras. 

Lagutskottet anser att grundlagsutskottets anmärkningar är motiverade. Utskottet föreslår att regleringen preciseras på det sätt som anges i detaljmotiven till 11 § nedan.