Allmänt

Kreditupplysningslagen (527/2007) tillämpas på insamling, produktion, registrering, utlämnande och annan behandling av kreditupplysningar. Både personkreditupplysningar och företagskreditupplysningar registreras i enlighet med den. Bestämmelserna i lagen är centrala i synnerhet när det gäller att bedriva kreditupplysningsverksamhet, men en del av dem gäller också kreditgivare och andra som använder kreditupplysningar. Sådan behandling av personuppgifter som avses i kreditupplysningslagen omfattas av tillämpningsområdet för EU:s dataskyddsförordning (EU, 2016/679) och dataskyddslagen (1050/2018) som kompletterar den. 

I propositionen föreslås ändringar som beror på EU:s dataskyddsbestämmelser i kreditupplysningslagen och i vissa andra lagar. Samtidigt föreslås det att lagringstiderna för vissa uppgifter om betalningsstörningar som regleras i kreditupplysningslagen förkortas. 

Sammantaget sett anser utskottet att propositionen behövs och är lämplig. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med anmärkningarna och ändringarna nedan. 

Ändringar till följd av EU:s dataskyddslagstiftning

Propositionens syfte och grundlagsutskottets utlåtande

Syftet med propositionen är att göra de nödvändiga ändringar i kreditupplysningslagen och betaltjänstlagen (290/2010) som följer av EU:s dataskyddsbestämmelser. Också i straffregisterlagen (770/1993) föreslås ändringar i detta syfte, även om lagens förhållande till EU:s dataskyddslagstiftning redan tidigare har utvärderats. 

Det föreslås att bestämmelser som överlappar EU:s allmänna dataskyddsförordning stryks ur kreditupplysningslagen. Syftet med propositionen är att rikta ändringarna till de nationella bestämmelser som är sakligt nödvändiga med tanke på tillämpningen av förordningen. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande om propositionen ansett att kreditupplysningar inte som sådana kan betraktas som sådana särskilda personuppgifter som avses i artikel 9 i dataskyddsförordningen och som det i princip är förbjudet att behandla på grund av att de är särskilt känsliga (se GrUU 8/2022 rd, s. 3). Utskottet anser att kreditupplysningar i princip inte heller bör betraktas som konstitutionellt känsliga uppgifter. Vissa kreditupplysningar kan dock innehålla sekretessbelagda uppgifter som kan jämställas med känsliga uppgifter, varför behandlingen av dem kan vara förenad med särskilda risker. Grundlagsutskottet anser därför att det inom ramen för dataskyddsförordningen är nödvändigt med detaljerade bestämmelser på lagnivå om behandlingen av kreditupplysningar. 

Grundlagsutskottet anser dock att lagutskottet bör försäkra sig om att regleringen till sitt innehåll är förenlig med EU:s allmänna dataskyddsförordning och fästa särskild uppmärksamhet vid bestämmelserna om automatiserat beslutsfattande och behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och överträdelser. Lagutskottet bör också försäkra sig om att de föreslagna skyddsåtgärderna är tillräckliga och att begränsningarna av den registrerades rättigheter är motiverade. 

Grundlagsutskottet har i sitt utlåtande bedömt kreditupplysningsverksamheten också med tanke på 124 § i grundlagen. Enligt grundlagsutskottet kan bedrivande av kreditupplysningsverksamhet på det sätt som avses i propositionen inte anses vara en offentlig förvaltningsuppgift. Utifrån dessa utgångspunkter anser utskottet i ljuset av det som sägs ovan att den föreslagna lagen inte heller medför något omedelbart behov av att med avvikelse från de etablerade principerna bedöma kreditupplysningsverksamhet som en offentlig uppgift. På grund av kreditupplysningsverksamhetens samhälleliga betydelse, riskerna i den behandling som hör till verksamheten och dess konsekvenser för privatpersoners ställning är det dock nödvändigt att reglera behandlingen av kreditupplysningar på lagnivå (GrUU 8/2022 rd, s. 5—6). 

Grundlagsutskottets anmärkningar gäller i synnerhet automatisk behandling av personuppgifter (16 § i lagförslag 1), begränsningar av den registrerades rättigheter (30 a § i lagförslag 1) samt behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och överträdelser (lagförslag 2 och 3). Lagutskottet uttalar följande i fråga om dem. 

Automatiserad behandling av personuppgifter (16 § i lagförslag 1)

Enligt artikel 22.1 i dataskyddsförordningen har en person rätt att inte bli föremål för ett beslut som enbart grundas på automatiserad behandling, inbegripet profilering, vilket har rättsliga följder för honom eller henne eller på liknande sätt i betydande grad påverkar honom eller henne. Detta förbud ska enligt artikel 22.2 b i förordningen dock inte tillämpas om automatiskt beslutsfattande tillåts enligt en medlemsstats nationella rätt som fastställer lämpliga åtgärder till skydd för den registrerades rättigheter, friheter och berättigade intressen. Profilering ska i enlighet med ingressen till dataskyddsförordningen förstås i vid bemärkelse så att den avser varje form av automatisk behandling av personuppgifter för bedömning av personliga egenskaper hos en fysisk person (skäl 71). 

I 16 § i den gällande kreditupplysningslagen föreskrivs om bedömning av kreditvärdighet. Med bedömning av kreditvärdighet avses att personuppgifter används för att utarbeta olika modeller som används för kreditvärdighetsklassificering eller för bildande av målgrupper för marknadsföring (se RP, s. 52). De kreditvärdighetsbedömningar som avses i bestämmelsen och som gäller en enskild fysisk person produceras automatiskt utan att en person deltar i processen. 

I propositionen jämställs kreditvärdighetsbedömningen med den profilering som avses i artikel 22 i dataskyddsförordningen (se s. 52 och 79). Detta motiveras med att artikel 22 i dataskyddsförordningen inte omfattar enbart automatiserat beslutsfattande, vilket innebär exempelvis beslutsfattande om kredit, utan också helt automatiserad profilering som har betydande konsekvenser för den registrerade. I propositionen anses det att kreditvärdighetsbedömningen har betydande konsekvenser för den registrerade, eftersom den kan leda till exempelvis ett negativt kreditbeslut av kreditgivaren. 

För att säkerställa skyddsåtgärder som gäller den registrerades rättigheter föreslås det i propositionen att det till 16 § i kreditupplysningslagen fogas ett nytt 2 mom. enligt vilket en fysisk person har rätt att uttrycka sin åsikt om kreditvärdighetsklassen och att kräva att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet gör en ny bedömning av kreditvärdighetsklassen, om personens kreditvärdighetsklass fastställs enbart utifrån automatiserad behandling av uppgifter. 

Enligt grundlagsutskottet bör lagutskottet försäkra sig om att de skyddsåtgärder som föreslås i 16 § är tillräckliga (GrUU 8/2022 rd, s. 3). 

Lagutskottet konstaterar att det i artikel 22.2 b i dataskyddsförordningen inte ställs några särskilda krav på skyddsåtgärder, men det framgår av skäl 71 i ingressen till förordningen att skyddsåtgärder bör omfatta information till den registrerade och rätt till mänskligt ingripande, att framföra sina synpunkter, att erhålla en förklaring till det beslut som fattas efter sådan bedömning och att överklaga beslutet. En del av dessa skyddsåtgärder följer direkt av dataskyddsförordningen och en del av bestämmelserna i kreditupplysningslagen. 

För det första har den registrerade med stöd av dataskyddsförordningen rätt att få information om en kreditvärdighetsbedömning som gäller honom eller henne själv. Personuppgifter som används vid automatiserad profilering samlas inte in från den registrerade själv, varvid artikel 14 i dataskyddsförordningen tillämpas på informationen till den registrerade. Enligt artikel 14.2 g i dataskyddsförordningen ska den personuppgiftsansvarige också uttryckligen informera den registrerade om förekomsten av automatiserat beslutsfattande, inbegripet profilering enligt artikel 22.1 och 22.4, varvid det åtminstone i dessa fall ska lämnas relevant information om logiken bakom samt betydelsen och de förutsedda följderna av sådan behandling för den registrerade. Dessutom har den registrerade enligt artikel 15.1 h i dataskyddsförordningen rätt att få tillgång även till dessa uppgifter och andra personuppgifter som gäller honom eller henne själv. Dessa bestämmelser kan anses uppfylla det krav på underrättelse om behandlingen som avses i skäl 71 i dataskyddsförordningen samt den rätt att få utredning om beslutet (kreditvärdighetsbedömning) som avses i skälet. Av artikel 35 i dataskyddsförordningen följer också ett krav på en konsekvensbedömning som gäller dataskydd (artikel 35.3 a). 

Av bestämmelserna i kreditupplysningslagen är bestämmelserna om den registrerades rättsmedel av betydelse. Enligt föreslagna 31 § 1 mom. i propositionen ska den som bedriver kreditupplysningsverksamhet utan obefogat dröjsmål rätta sådan felaktig, bristfällig, föråldrad eller annars vilseledande information som finns i ett kreditupplysningsregister eller i en bedömning av kreditvärdighet. Om en utövare av kreditupplysningsverksamhet vägrar att rätta en uppgift, ska verksamhetsutövaren enligt den föreslagna 31 a § meddela ett skriftligt beslut i ärendet. Till beslutet ska fogas information om rätten att få ärendet behandlat av dataombudsmannen. På rättelse av felaktiga personuppgifter tillämpas dessutom artikel 16 i dataskyddsförordningen. Lagutskottet anser att de nämnda bestämmelserna uppfyller skyddsåtgärden för att överklaga beslut som avses i dataskyddsförordningen. 

Av de övriga bestämmelserna i dataskyddsförordningen eller de nuvarande bestämmelserna i kreditupplysningslagen följer däremot inte det i dataskyddsförordningen avsedda mänskliga ingripandet i i behandlingen av uppgifter (rätt att kräva en ny bedömning) eller rätten att framföra synpunkter (rätt att uttrycka åsikt om kreditvärdighetsklassen). Därför är det motiverat att till 16 § i kreditupplysningslagen foga en ny bestämmelse enligt vilken den registrerade har möjlighet att framföra sin åsikt om kreditvärdighetsklassen och vid behov kräva en ny bedömning av kreditvärdigheten av den som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Lagutskottet anser att den föreslagna bestämmelsen och de skyddsåtgärder som den avser är nödvändiga med beaktande av betydelsen av och riskerna med behandlingen och den automatiserade profileringen av uppgifter om betalningsstörningar för den registrerade. 

Efter att ha bedömt det som anförts ovan anser lagutskottet att de skyddsåtgärder för den registrerade som gäller kreditvärdighetsbedömningen är tillräckliga med beaktande av de sammantagna bestämmelserna om skyddsåtgärder för den registrerade som beskrivs ovan och som består dels av dataskyddsförordningens bestämmelser om information och rättssäkerhet för den registrerade, dels av de föreslagna särskilda skyddsåtgärderna i kreditupplysningslagen (16 § 2 mom. i lagförslag 1) och rättsmedlen (31 och 31 a § i lagförslag 1). 

För tydlighetens skull konstaterar utskottet också att 16 § i kreditupplysningslagen tillämpas endast på dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet och i fråga om vilka profileringen inte baserar sig på ett kundförhållande eller den registrerades samtycke. Bestämmelsen tillämpas således inte på kreditgivare eller andra som utnyttjar kreditupplysningar. Exempelvis kreditinstitut ska således i sin egen verksamhet direkt tillämpa artikel 22 i dataskyddsförordningen på automatiserat beslutsfattande. 

Begränsning av den registrerades rättigheter (30 a § i lagförslag 1)

Grundlagsutskottet anser att lagutskottet bör försäkra sig om att inskränkningar i den registrerades rättigheter är motiverade (GrUU 8/2022 rd). 

Bestämmelser om begränsning av den registrerades rättigheter föreslås i 30 a § i kreditupplysningslagen. Det är inte fråga om en ny begränsning, eftersom en motsvarande begränsning redan ingår i 30 § 3 mom. i den gällande lagen. Syftet med den registrerades rätt till insyn är att man ska kunna säkerställa förebyggande, utredning och avslöjande eller lagföring av penningtvätt, av finansiering av terrorism och av förbrott i fråga om penningtvätt eller verkställighet av straffrättsliga påföljder (se RP, s. 62). 

Begränsningarna av den registrerades rättigheter i 30 § i den gällande kreditupplysningslagen regleras dock inte konsekvent med de begränsningar av den registrerades rättigheter som ingår i lagen om förhindrande av penningtvätt och av finansiering av terrorism (444/2017) och lagen om centralen för utredning av penningtvätt (445/2017). I propositionen föreslås därför att inskränkningarna i den registrerades rättigheter tydligare än för närvarande ska gälla situationer där det är fråga om antingen den rapporteringsskyldiges utredningsskyldighet i anslutning till en tvivelaktig transaktion eller centralen för utredning av penningtvätts utredning av en tvivelaktig transaktion. 

Enligt lagutskottet förtydligar propositionen bestämmelserna om begränsning av den registrerades rättigheter i kreditupplysningslagen och dess förhållande till den ovan nämnda övriga lagstiftningen. Dessutom uppfyller begränsningen av den registrerades rättigheter på det föreslagna sättet bättre än i den gällande regleringen kravet på att begränsningen ska vara nödvändig och proportionerlig. Därför anser utskottet att bestämmelsen är relevant. 

Behandling av personuppgifter i anslutning till fällande domar i brottmål och brott (lagförslag 2 och 3)

Grundlagsutskottet uppmanar lagutskottet att fästa särskild uppmärksamhet vid bestämmelserna om behandling av personuppgifter som rör fällande domar i brottmål och överträdelser (GrUU 8/2022 rd). Det som föreslås i utlåtandet hänför sig till de föreslagna ändringarna av betaltjänstlagen (lagförslag 2) och straffregisterlagen (lagförslag 3). 

Det föreslås att bestämmelserna i 86 § i betaltjänstlagen om behandling av så kallade kundanmärkningsuppgifter ersätts med en hänvisning till bestämmelserna om kundanmärkningsregistret i kreditinstitutslagen (610/2014). En motsvarande hänvisningsbestämmelse har redan tidigare tagits in i lagen om betalningsinstitut (297/2010). 

Lagutskottet anser det motiverat att bestämmelserna om kundanmärkningsregister är enhetliga oberoende av om det är fråga om ett kreditinstitut, ett betalningsinstitut eller någon annan betaltjänstleverantör. För hänvisningen till bestämmelserna i kreditinstitutslagen talar att de bestämmelserna är mer detaljerade och noggrannare avgränsade än i den gällande betaltjänstlagen och att de bättre beaktar skyddet för personuppgifter och privatlivet, vilket är viktigt på grund av att personuppgifter i brottmål är känsliga. 

I propositionen föreslås det också ändring av 4 a § 3 mom. i straffregisterlagen, med stöd av vilket straffregisteruppgifter i undantagsfall får lämnas ut för att utreda en persons tillförlitlighet. Enligt den föreslagna ändringen fattas beslut om utlämnande av beslut av Rättsregistercentralen, medan besluten för närvarande fattas av justitieministeriet. 

På basis av den utredning som lagutskottet fått understöder lagutskottet den föreslagna ändringen och anser att regleringen i och med den mer än för närvarande är förenlig med EU:s dataskyddslagstiftning, som förutsätter att den personuppgiftsansvarige ansvarar för utlämnandet av personuppgifter. I de föreslagna ändringarna beaktas dessutom de krav som följer av tolkningen av grundlagen och som gäller myndigheternas rätt att lämna ut och få uppgifter. 

Förkortning av lagringstiderna för vissa uppgifter om betalningsstörningar

När en försummad betalning som antecknats i ett kreditupplysningsregister betalas, avförs uppgiften om betalningsstörning för närvarande inte omedelbart ur registret, utan uppgifterna avförs efter en viss tid. Uppgifter om en borgenärs anmälan om betalningsstörning och om betalningsstörning som gäldenären erkänt ska exempelvis avföras ur registret inom två år från det att uppgiften har antecknats i registret (18 § 1 mom. 5 punkten). Av en myndighet konstaterade uppgifter om betalningsstörning och utsökning ska i sin tur avföras ur registret senast tre år från det att uppgiften registrerades i registret, om inte uppgiften ska avföras tidigare med stöd av bestämmelserna om avförande av utsökningsuppgifter (18 § 1 mom. 6 punkten). Om den personuppgiftsansvarige har fått besked om att den fordran betalats som av en myndighet konstaterade uppgifter om betalningsstörning och utsökning avser, ska uppgiften emellertid avföras inom två år från det att anteckningen gjorts (18 § 2 mom.). 

Den andra helheten i propositionen handlar om att förkorta lagringstiden för vissa av de vanligaste anteckningarna om betalningsstörning som registreras som person- och företagskredituppgifter till följd av betalning av den fordran som ligger till grund för anteckningarna till en månad från det att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet har fått besked om att fordran har betalats. Till exempel i fråga om personkreditupplysningar gäller förslagen uppgifter om betalningsstörning som myndigheten konstaterat, utsökningsuppgifter och uppgifter om betalningsstörning som borgenären meddelat. Det föreslås att också den förlängande effekten av nya anteckningar om betalningsstörning slopas. 

Propositionen baserar sig på regeringsprogrammet, enligt vilket lagringstiderna för betalningsanmärkningar förkortas samtidigt som ett positivt kreditupplysningsregister införs. En proposition om förkortning av lagringstiderna har dock lämnats till riksdagen separat och tidigare än propositionen om ett positivt kreditupplysningsregister, enligt vilken ett positivt kreditupplysningsregister ska tas i bruk den 1 april 2024 i fråga om konsumentkrediter och den 1 april 2026 i fråga om andra krediter (se RP 22/2022 rd, s. 94). Bakgrunden till detta är riksdagens uttalande (RSv 69/2020 rd) som godkänts på basis av ekonomiutskottets betänkande (EkUB 12/2020 rd) och där det i fråga om förkortning av lagringstiderna för uppgifter om betalningsstörningar har krävts en snabbare tidtabell. I uttalandet förutsätts statsrådet påskynda lagstiftningen om registret över betalningsstörningar så att personer som har betalat de avgifter som ligger till grund för anteckningen om betalningsstörning på behörigt sätt avförs ur registret 1 månad efter att avgiften har betalats. 

I sitt utlåtande till lagutskottet om propositionen förordade ekonomiutskottet en förkortning av lagringstiderna för anteckningar om betalningsstörningar och ansåg att förslaget kan ha betydande positiva konsekvenser för konsumenterna, företagandet och den ekonomiska dynamiken (se EkUU 35/2021 rd). Samtidigt påskyndar ekonomiutskottet beredningen av ett positivt kreditupplysningsregister och anser att registret i fråga utgör en motsvarighet till det förslag som behandlas och att det för sin del lindrar de eventuella försämrande konsekvenserna av den föreslagna regleringen för bedömningen av kreditvärdigheten. Ikraftträdandet av det nu aktuella förslaget före det positiva kreditupplysningsregistret förutsätter enligt ekonomiutskottet noggrann uppföljning och bedömning av reformens konsekvenser. 

I lagutskottets sakkunnigutfrågningar har det i och för sig allmänt understötts att lagringstiderna för uppgifter om betalningsstörningar förkortas, men det har också framförts att de uppgifter som står till förfogande för att fatta kreditgivarnas kreditbeslut och bedöma gäldenärens kreditrisk minskar, vilket kan leda till kreditförluster. Det är möjligt att skaffa information för att fatta ett kreditbeslut också på annat håll, men detta förlänger behandlingstiderna och medför merkostnader. Det har också fästs uppmärksamhet vid att avförande av en anteckning om betalningsstörning ger möjlighet att uppta ny skuld, vilket för vissa gäldenärer kan leda till att skuldproblemen fördjupas. 

Åsikterna var också delade om längden på lagringstiden för uppgifter om betalningsstörningar. En del har understött den föreslagna lagringstiden på en månad, men den har också ansetts vara för kort. En mer balanserad lagringstid har bland annat ansetts vara tre månader, sex månader eller ett år från det att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet har fått kännedom om att fordran har betalats. Det har också föreslagits att lagringstiderna ska graderas. Dessutom har det vid sakkunnighörandena allmänt framförts att lagringstiderna för anteckningar om betalningsstörningar bör förkortas tillsammans med införandet av ett positivt kreditupplysningsregister. 

Lagutskottet förhåller sig allmänt taget positivt till förkortandet av de lagringstider för uppgifter om betalningsstörningar som föreslås i propositionen och anser att reformen är viktig. Utskottet har redan tidigare fäst vikt vid de ökade skuldproblemen och ansett att man bland annat skyndsamt bör bedöma längden på lagringstiden för uppgifter om betalningsstörningar som registrerats i ett kreditupplysningsregister. Man bör då på ett balanserat sätt väga in gäldenärernas och borgenärernas intressen samt de betydande förändringar som skett i samhället och på kreditmarknaden efter det att kreditupplysningslagen trädde i kraft (se LaUU 33/2018 rd, s. 7). Av konsekvensskäl anser utskottet det motiverat att förkortningen av lagringstiderna för uppgifter om betalningsstörningar inte bara gäller personkreditupplysningar utan också sådana uppgifter om företagskrediter som avses i propositionen. 

I propositionen bedöms inte olika alternativ till lagringstid för anteckningar om betalningsstörningar på grund av det som förutsätts i riksdagens uttalande. Konsekvenserna av den föreslagna lagringstiden bedöms dock på ett ur olika aktörers och samhällets synvinkel ganska omfattande sätt och det framförs öppet att propositionen utöver de positiva konsekvenserna kan ha negativa konsekvenser bland annat för kreditgivarna när det gäller bedömningen av kreditsökandenas kreditvärdighet och hanteringen av kreditrisker (se RP, s. 17—33 och 36). 

Lagutskottet konstaterar att lagringstiderna för anteckningar om betalningsstörningar i och med det som föreslås i propositionen blir betydligt kortare. Det är således fråga om en betydande förbättring ur gäldenärens synvinkel, eftersom anteckningen om betalningsstörning kan försvåra tillgången till exempelvis kredit, hyresbostad eller arbetsplats. Möjligheten att få en uppgift om betalningsstörning avförd ur kreditupplysningsregistret på betydligt kortare tid än för närvarande kan också utgöra ett incitament för betalning av fordringar. 

Sammantaget sett har lagutskottet beslutat att understödja den föreslagna lagringstiden på en månad för att underlätta situationen för de gäldenärer som fått anteckning om betalningsstörning men betalat sina fordringar. Den föreslagna korta lagringstiden kan också understödjas med tanke på kravet på begränsning av lagringen av personuppgifter i EU:s dataskyddslagstiftning, eftersom det väsentliga enligt den är att uppgifterna raderas så snart som möjligt efter det att de inte längre behövs. 

Med beaktande av att även de föreslagna ändringarna enligt propositionen kan ha negativa konsekvenser och att lagringstiderna för uppgifter om betalningsstörningar förkortas redan innan ett positivt kreditupplysningsregister tas i bruk, anser lagutskottet att det är nödvändigt att man noga följer hur förkortade lagringstider för uppgifter om betalningsstörningar fungerar och vilka konsekvenser de har och att en utredning om detta lämnas till utskottet före utgången av 2026. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 1). 

Enligt regeringens proposition om ett positivt kreditupplysningsregister ska ett positivt kreditupplysningsregister tas i bruk den 1 april 2024 i fråga om konsumentkrediter och den 1 april 2026 i fråga om andra krediter (se RP 22/2022 rd). Enligt lagutskottet bör man följa upp hur den reform som gäller förkortning av lagringstiderna för uppgifter om betalningsstörningar och eventuella reformer som gäller ett positivt kreditupplysningsregister fungerar sinsemellan och vilka samverkanseffekter de har. En utredning om detta ska lämnas till lagutskottet senast fyra år efter det att ett positivt kreditupplysningsregister har tagits i bruk. Utskottet föreslår att riksdagen godkänner ett uttalande om detta (Utskottets förslag till uttalande 2). 

Anmälan om betalning av fordran till den som ansvarar för kreditupplysningsregistret

Det föreslås att de uppgifter om betalningsstörningar som avses i propositionen ska avföras ur kreditupplysningsregistret inom en månad från det att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet har fått kännedom om att fordran har betalats. Med tanke på avförandet av uppgifter om betalningsstörning är det således av betydelse att den som bedriver kreditupplysningsverksamhet får kännedom om att fordran har betalats. För närvarande får den som bedriver kreditupplysningsverksamhet sådana uppgifter av utmätningsmannen eller borgenären. 

När det är fråga om uppgifter om betalningsstörning som grundar sig på utsökning, ska utmätningsmannen enligt 1 kap. 32 § 3 mom. i utsökningsbalken (705/2007) på begäran av gäldenären anmäla betalning av en fordran till den som bedriver kreditupplysningsverksamhet. I lagmotionen LM 20/2020 rd, som kombinerats med behandlingen av propositionen, föreslås det att utsökningsbalken ändras så att utmätningsmannen är skyldig att underrätta den som bedriver kreditupplysningsverksamhet om betalningen av fordran. En sådan ändring ingår inte i propositionen. 

Enligt den utredning som lagutskottet fått av Utsökningsmyndigheten har den ändring som föreslås i lagmotionen betydande resurseffekter för utsökningsväsendet. Detta beror på att den ändring som föreslås i initiativet medför manuellt arbete, eftersom det i praktiken inte är möjligt att på tjänstens vägnar granska utsökningshistoriken för varje ärende som har slutförts för att säkerställa om samma fordran tidigare har orsakat en anteckning om betalningsstörning som fortfarande är i kraft. Vid undersökningen ska det beaktas att fordringarna har kunnat dömas ut i olika rättsinstanser och att de senare kan ha blivit föremål för beslut som meddelats med anledning av återvinningstalan, fastställd förlikning eller skuldsaneringsbeslut. I ett enda fall kan det finnas upp till tiotals frågor att reda ut. 

Mot bakgrund av den utredning som fåtts från utsökningsväsendet anser lagutskottet det inte motiverat att utmätningsmannen åläggs en skyldighet att på gäldenärens vägnar underrätta den som bedriver kreditupplysningsverksamhet om att fordran har betalats. Det är dock viktigt att gäldenären av utmätningsmannen får information och anvisningar om att gäldenären ska be utmätningsmannen meddela att en fordranär betalad till den som bedriver kreditupplysningsverksamhet för att få en anteckning om betalningsstörning avförd ur kreditupplysningsregistret. 

När det är fråga om en anteckning om betalningsstörning som baserar sig på en borgenärs anmälan, finns det redan nu en bestämmelse i kreditupplysningslagen om att borgenären ska underrätta den som ansvarar för ett kreditupplysningsregister om betalningen av en fordran (14 § 2 mom. i kreditupplysningslagen). Utskottet anser att bestämmelsen är viktig och betonar betydelsen av att anmälningsskyldigheten enligt den iakttas, eftersom den är en förutsättning för att uppgifter om betalningsstörningar ska kunna avlägsnas. 

Anteckning om betalningsstörning som grundar sig på en lagakraftvunnen dom av domstol

I 13 § i kreditupplysningslagen definieras hurdana försummelser av avgifter som får registreras i kreditupplysningsregistret. Enligt 1 mom. 3 punkten får i kreditupplysningsregistret som sådana uppgifter om betalningsstörning som myndigheten konstaterat föras in uppgifter om en betalningsförsummelse som har konstaterats genom en domstols lagakraftvunna dom, genom en domstols tredskodom eller i 2 kap. 26 § i utsökningsbalken avsedda dom om förlängning av utsökningsgrundens tidsfrist eller genom protest av en växel som gäldenären accepterat. Domstolars domar omfattas av ett krav på lagakraftvunnen dom, och därför lämnas uppgifterna om dem ut till dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet först när besvärstiderna har löpt ut. 

I propositionen föreslås ett tillägg till 13 § 1 mom. 3 punkten i kreditupplysningslagen, enligt vilket en betalningsförsummelse som konstaterats genom en lagakraftvunnen dom av domstolen får registreras i kreditupplysningsregistret ”förutsatt att betalningskravet inte bestridits med avseende på grunden eller beloppet”. Enligt propositionsmotiven ska i och med den föreslagna preciseringen endast uppgifter om sådana lagakraftvunna domar som de facto visar att gäldenären är insolvent eller ovillig att betala lämnas ut till dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet (s. 51). Bakgrunden till preciseringen av bestämmelsens ordalydelse är att uppgifter om alla lagakraftvunna domar, oberoende av deras innehåll, tidigare har lämnats ut ur det domregister som Rättsregistercentralen upprätthåller till dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Rättsregistercentralen har dock genomfört en ändring av informationssystemet genom vilken det nämnda problemet har avhjälpts. Syftet med propositionen är att precisera momentets ordalydelse så att det motsvarar det förfarande som tillämpas för närvarande. 

Ekonomiutskottet föreslår i sitt utlåtande att lagutskottet preciserar den föreslagna bestämmelsen i sitt betänkande (se EkUU 35/2021 rd, s. 4—5). Vid ekonomiutskottets sakkunnighörande har det uttryckts oro över att den föreslagna lagstiftningen kan öka antalet ogrundade rättstvister vars syfte endast är att avsiktligt undvika anteckning om betalningsstörning. 

Vid lagutskottets sakkunnigutfrågningar har den komplettering som föreslås i propositionen ansetts vara viktig, eftersom en anteckning om betalningsstörning tidigare har kunnat uppstå också i situationer där det inte har varit fråga om gäldenärens insolvens eller ovilja att betala. För att minska den oro som framförts i ekonomiutskottets utlåtande har det dock också framförts att den ordalydelse som föreslås i propositionen ytterligare kunde preciseras genom att uttrycket ”med fog” läggs till, varvid kompletteringen i sin helhet lyder som följer: förutsatt att betalningskravet inte ”med fog” bestridits med avseende på grunden eller beloppet. 

Lagutskottet har begärt ytterligare utlåtanden om den föreslagna ordalydelsen i propositionen och den kompletterande precisering som föreslås ovan och samtidigt utrett tillämpningspraxisen för lagakraftvunna domar. 

Enligt den tilläggsutredning som lagutskottet fått avslutas behandlingen av ett summariskt fordringsärende i enlighet med 5 kap. 13 § 1 mom. i rättegångsbalken genom en tredskodom, om svaranden 1) inte har avgivit svaromålet inom utsatt tid eller 2) inte i sitt svaromål har uppgett på vilka grunder han eller hon motsätter sig käromålet eller endast åberopar en grund som uppenbart saknar betydelse för målets avgörande. Om svaranden i sitt svaromål lägger fram en grund för bestridandet som kan vara av betydelse för avgörandet av ärendet, fortsätter behandlingen av ärendet i tingsrätten i vanlig behandlingsordning för tvistemål (RB 5:15 §). Betydelsen av den föreslagna grunden för bestridande avgörs i tingsrättens dom. 

Enligt den tilläggsutredning som utskottet fått behandlas i den omfattande behandlingsordningen i tvistemål i princip endast ärenden som är genuint tvistiga och där det inte är fråga om gäldenärens ovilja att betala eller insolvens. Om behandlingen av ärendet fortsätter som ett omfattande tvistemål ökar risken för att svaranden tvingas stå för rättegångskostnader avsevärt, varför det inte anses sannolikt att gäldenärerna i fordringsärenden gör ogrundade påståenden endast för att förhindra anteckning om betalningsstörning. Enligt den nuvarande tillämpningspraxisen för kreditupplysningslagen är det faktum att ett ärende behandlas i vanlig behandlingsordning i stället för summariskt ett hinder för en anteckning om betalningsstörning oberoende av om bestridandet senare visar sig vara ogrundat. 

Utifrån en sammantagen bedömning av inkommen utredning uttalar utskottet följande. 

Lagutskottet betonar att anteckningarna om betalningsstörning i kreditupplysningsregistret ska på det sätt som framgår av 6 § 1 mom. i kreditupplysningslagen påvisa att gäldenären är insolvent eller ovillig att betala. Fysiska personer har också i enlighet med 5 § i kreditupplysningslagen rätt att bli bedömda utifrån korrekta och relevanta uppgifter. Utskottet instämmer således i den uppfattning som framgår av propositionsmotiven att en anteckning om betalningsstörning endast ska föranledas av sådana försummelser av betalningsskyldigheten som beror på gäldenärens ovilja eller oförmåga att betala. Anteckningen ska således inte göras i ett sådant fall där gäldenären har bestridit grunden för betalningsskyldigheten eller beloppet och ärendet behandlas i ett sedvanligt tvistemål i stället för ett summariskt förfarande efter att tingsrätten har bedömt att grunden eventuellt inverkar på avgörandet av ärendet. Då ska följden inte bli en anteckning om betalningsstörning, även om svaranden förlorar rättegången. Gäldenären ska ha möjlighet att föra grunden för eller beloppet av den betalningsskyldighet som gäldenären bestrider till domstol för avgörande utan hot om anteckning om betalningsstörning. Utskottet välkomnar att man genom ändringarna i informationssystemen redan har sett till att det i praktiken inte förekommer anteckningar om betalningsstörningar i sådana fall, men dessutom är det motiverat och nödvändigt att se över bestämmelsens ordalydelse så att den motsvarar kreditupplysningslagens syfte och praxis. 

När det gäller ordalydelsen i 13 § 1 mom. 3 punkten i kreditupplysningslagen har lagutskottet stannat för den föreslagna ordalydelsen i propositionen, eftersom den i ljuset av motiveringen till propositionen och de tilläggsutredningar som utskottet fått kan anses vara förtydligande och tillräckligt noggrant avgränsad. Däremot förefaller det inte lämpligt att lägga till uttrycket ”med fog”, eftersom det i de kompletterande yttrandena till utskottet har bedömts kunna ge upphov till ytterligare oklarheter. 

Anteckning om betalningsstörning som grundar sig på tredskodom

I samband med behandlingen av propositionen har lagutskottet också utrett om den gällande 13 § 1 mom. 3 punkten i kreditupplysningslagen eller andra gällande bestämmelser i kreditupplysningslagen behöver ses över i fråga om tredskodomar. 

Enligt utredning till utskottet lämnas uppgifter om avgöranden i fråga om tredskodomar ut ur justitieförvaltningens nationella informationsresurs, som förvaltas av Rättsregistercentralen, till dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Utlämnandet sker två dagar efter avgörandet. Om gäldenären ansöker om återvinning och ansökan blir anhängig vid tingsrätten, ska tingsrätten enligt sina anvisningar underrätta Rättsregistercentralen om detta. Informationen förmedlas från Rättsregistercentralen till den som bedriver kreditupplysningsverksamhet så snart den har kommit in. Om återvinning leder till att en tredskodom upphävs, sänder tingsrätten uppgift om avgörandet till rättsregistret när avgörandet har vunnit laga kraft. 

Enligt utredning till utskottet är den gällande kreditupplysningslagen oklar i fråga om hur den som bedriver kreditupplysningsverksamhet ska förhålla sig till beskedet om en anhängig ansökan om återvinning. Den gällande 18 § i kreditupplysningslagen innehåller en bestämmelse om lagringstiden för uppgifter om betalningsstörningar konstaterade av en myndighet, men det framgår inte av bestämmelsen om ansökan om återvinning inverkar på lagringen av uppgifterna. 

Dataombudsmannen har i enskilda ärenden gett den personuppgiftsansvarige handledning i hur anhängiga ansökningar om återvinning påverkar lagringen av anteckningar om betalningsstörningar. Dataombudsmannen har ansett det möjligt att en anteckning om betalningsstörning avförs ur den registrerades kreditupplysningar åtminstone temporärt, när den som bedriver kreditupplysningsverksamhet får kännedom om en anhängig ansökan om återvinning. I sin styrning har dataombudsmannen också lagt vikt vid skyddet av den svagare parten, dvs. den registrerade. Enligt Suomen Asiakastieto Oy utplånas uppgifter om betalningsstörning som grundar sig på en tredskodom ur registret, om Asiakastieto får kännedom om att gäldenären har ansökt om återvinning. 

Sammantaget bedömer lagutskottet att kreditupplysningslagen inte är förenad med några omedelbara behov att se över bestämmelserna om tredskodomar. Utskottet betonar dock vikten av att lagens syfte och dataombudsmannens anvisningar beaktas i tillämpningspraxis. Utskottet anser också att det bör följas upp hur lagen tillämpas och hur anvisningarna fungerar och efterlevs. Om det uppstår problem bör behovet av att se över lagstiftningen omprövas. 

Lagutskottet betonar också i detta sammanhang betydelsen av de allmänt tillämpliga bestämmelserna i kreditupplysningslagen. Av 6 § 1 mom. i kreditupplysningslagen framgår att anteckningarna om betalningsstörning i kreditupplysningsregistret ska påvisa att gäldenären är insolvent eller ovillig att betala. Fysiska personer har också i enlighet med 5 § i kreditupplysningslagen rätt att bli bedömda utifrån korrekta och relevanta uppgifter. Det bör också noteras att om svarandens ansökan om återvinning bifalls, finns det inte längre någon grund för registrering av tredskodomen i registret enligt 13 § i kreditupplysningslagen. 

Näringsförbud

Med stöd av lagen om näringsförbud (1059/1985) har Rättsregistercentralen ett för allmänt bruk avsett register över näringsförbud i syfte att tillgodose offentligheten när det gäller näringsförbud samt efterlevnaden och kontrollen av förbuden. Vem som helst har rätt att få uppgifter om gällande näringsförbud som antecknats i registret. 

Uppgifter om näringsförbud ska finnas kvar i registret i fem år från det att förbudet upphörde. Under denna tid är uppgifterna om näringsförbud som upphört sekretessbelagda, men trots sekretessen får de lämnas ut till förundersökningsmyndigheter, åklagare och myndigheter som gör säkerhetsutredningar för de syften som närmare anges i lagen om näringsförbud. 

Uppgifterna om näringsförbud får för närvarande också föras in i kreditupplysningsregistret (23 § i kreditupplysningslagen), ur vilket de ska utplånas tre år efter det att anteckningen har avförts ur näringsförbudsregistret (28 § 1 mom. 8 punkten i kreditupplysningslagen). Nu föreslås det att anteckningen ska avföras ur kreditupplysningsregistret när näringsförbudet upphör (28 § 1 mom. 8 punkten i lagförslag 1). 

Sakkunniga har påpekat att uppgifter om näringsförbud som upphört kan ha betydelse för bekämpningen av svart ekonomi och ekonomisk brottslighet. 

Lagutskottet konstaterar att näringsförbudet karakteriseras som en näringsrättslig säkringsåtgärd vars syfte är att förhindra olämplig och skadlig affärsverksamhet och upprätthålla förtroendet för affärsverksamheten (RP 198/1996 rd och RP 269/2016 rd). Utskottet anser det inte befogat att uppgifter om näringsförbud finns kvar och lämnas ut ur kreditupplysningsregistret efter det att näringsförbudet upphört eftersom uppgifterna i fråga är sekretessbelagda i myndighetens näringsförbudsregister efter det att förbudet upphört och trots sekretessen får lämnas ut endast till vissa myndigheter i vissa syften på det sätt som föreskrivs i lagen om näringsförbud. Detta står i strid med bestämmelserna om näringsförbudsregistret i näringsförbudslagen och kan innebära att fysiska personers möjligheter att bedriva näringsverksamhet påverkas under en längre tid än vad som behövs och är tilltänkt. Det framgår av propositionen att uppgifter om näringsförbud som upphört i praktiken inte har lämnats ut ur kreditupplysningsregistret (se RP, s. 43—44), vilket innebär att den nuvarande bestämmelsen har blivit en död bokstav. 

Lagutskottet tillstyrker därför den lösning som föreslås i propositionen och anser att behovet av att registrera och lämna ut uppgifter om näringsförbud som upphört bör avgöras i lagen om näringsförbud som gäller näringsförbudsregistret. Utskottet lägger vikt vid bekämpningen av svart ekonomi och ekonomisk brottslighet och förutsätter att det framöver görs en bedömning av om bestämmelserna om näringsförbudsregistret i lagen om näringsförbud är tillräckliga och aktuella med tanke på tillsynen över näringsförbud, förundersökningen och åtalsprövningen samt behoven av att bekämpa svart ekonomi och ekonomisk brottslighet.  

Ekonomiska konsekvenser

Propositionens förslag om att en anteckning om betalningsstörning ska avföras ur kreditupplysningsregistret snabbare än för närvarande bedöms ha konsekvenser särskilt för utsökningsförfarandet och arbetsmängden inom utsökningen (se RP, s. 25—27). Arbetsmängden väntas öka i och med att utsökningen kommer att få ta emot fler begäranden om offentliga intyg över gäldenärens betalningsbeteende för bedömning av kreditrisken. Det bedöms också att begärandena om att utmätningsmannen ska underrätta den som bedriver kreditupplysningsverksamhet om att fordran har betalats kommer att öka. Bakgrunden till detta är 1 kap. 32 § 3 mom. i utsökningsbalken, där det föreskrivs att utmätningsmannen på gäldenärens begäran ska anmäla betalning av en fordran till den som bedriver kreditupplysningsverksamhet (1 kap. 32 § 3 mom. i utsökningsbalken). 

Enligt propositionen är det svårt att exakt uppskatta ökningen av arbetsmängden inom utsökningen, men enligt en försiktig bedömning är det fråga om 8—10 årsverken, vilket motsvarar ett behov av tilläggsanslag på cirka 400 000 euro per år. Enligt propositionen ska det extra arbete som utsökningen orsakas och de tilläggsresurser som behövs bedömas noggrannare i det inledande skedet av tillämpningen av lagen och eventuella tilläggsanslag anvisas inom ramarna genom omfördelning av anslag. 

Vid utskottsbehandlingen av propositionen har Utsökningsverket dock framfört att verkets arbetsmängd redan med det nuvarande antalet anställda är överdimensionerad, vilket innebär att bedömningen av det extra arbete som propositionen medför efter genomförandet av reformen innebär att ärendena anhopas ytterligare. Redan nu förekommer det flera månaders dröjsmål i fråga om begäranden om intyg och anmälningar till dem som bedriver kreditupplysningsverksamhet. Utsökningsverket har därför bedömt att förväntningarna om att gäldenärerna snabbt ska få sina kreditupplysningar korrigerade kan vara alltför optimistiska. 

På grund av utredningen från Utsökningsverket har lagutskottet bett justitieministeriet bedöma propositionens ekonomiska konsekvenser för verket på nytt. Enligt justitieministeriets tilläggsutredning kommer behovet av utökade resurser till Utsökningsverket på grund av ändringarna i tidsplanen för riksdagsbehandlingen av propositionen att infalla något senare än vad som föreslås i propositionen, men gäldenärernas kontakter med Utsökningsverket väntas öka redan under 2022. Justitieministeriet har för avsikt att närmare bedöma det tilläggsanslag som behövs för 2022 i samarbete med Utsökningsverket och föreslår att det ska beaktas i den andra tilläggsbudgeten för 2022. Det är fråga om en permanent anslagsökning, och därför bör ett beslut också fattas i frågan under våren i samband med rambeslutet för statsfinanserna 2023—2026. 

Lagutskottet anser därför att det är nödvändigt att garantera Utsökningsverkets resurser för att målen med reformen ska kunna nås. Utskottet förutsätter att det ses till att Utsökningsverket får de behövliga tilläggsanslagen för 2022 och också de permanenta tilläggsanslagen (Utskottets förslag till uttalande 3). 

Lagmotionerna

I lagmotion LM 20/2020 rd föreslås det att 18 och 20 § i kreditupplysningslagen och 1 kap. 32 § i utsökningsbalken ändras så att anteckningar om betalningsstörning ska avföras ur kreditupplysningsregistret alltid när en skuld har betalats eller preskriberats eller grund för skulden inte längre finns. 

I lagmotion LM 86/2020 rd föreslås det att 18 § i kreditupplysningslagen ändras så att anteckning om betalningsstörning i fråga om dem som skött sin skuld slopas senast sex månader efter det att skulden har anmälts vara betalad. 

Lagutskottet föreslår att lagmotionerna förkastas, eftersom utskottet tillstyrker propositionens förslag om kortare lagringstid för anteckningar om betalningsstörningar. Utskottet är heller inte för förslaget till ändring av 1 kap. 32 § i utsökningsbalken på de grunder som anförs ovan i den allmänna motiveringen.