Allmänt

I propositionen föreslås sådan kompletterande nationell lagstiftning som krävs till följd av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1805 av den 14 november 2018 om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande. Det handlar om straffprocessuellt samarbete mellan medlemsstaterna vid verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande som utfärdats av en annan medlemsstat. Med frysning avses i Finland kvarstad, tillfällig kvarstad eller beslag (4 § i lagförslag 1). 

Regeringen föreslår att det som komplement till förordningen stiftas en lag om tillämpning av förordningen om ömsesidigt erkännande av beslut om frysning och beslut om förverkande i Europeiska unionen (lagförslag 1, nedan tillämpningslagen). Dessutom ändras strafflagen (39/1889), lagen om verkställighet i Europeiska unionen av frysningsbeslut av egendom eller bevismaterial (540/2005, nedan frysningslagen), lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande och om tillämpning av rambeslutet (222/2008), tvångsmedelslagen (806/2011) och lagen om verkställighet av böter (672/2002). 

Eftersom den nya lagstiftningen ska komplettera förordningen utgör den inte någon självständig och heltäckande regleringshelhet, utan den tillämpas parallellt med förordningen. 

Det finns redan nu rambeslut om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om frysning och beslut om förverkande inom Europeiska unionens straffprocessuella samarbete. Rambeslutet om verkställighet i Europeiska unionen av beslut om frysning av egendom eller bevismaterial (2003/577/RIF, nedan rambeslutet om frysning) gör det möjligt att verkställa ett beslut om frysning som fattats av en medlemsstat i en annan medlemsstat, när den egendom som ska frysas finns där. Rambeslutet om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande (2006/783/RIF, nedan rambeslutet om konfiskation) gäller för sin del översändning av en förverkandedom för verkställighet i en annan medlemsstat, när den egendom som är föremål för förverkandepåföljden finns där. Innehållet i rambesluten motsvarar i stor utsträckning innehållet i förordningen. 

Förordningen ersätter rambesluten i samarbetet mellan de medlemsstater som är bundna av förordningen. Men i fråga om beslut om frysning gäller förordningen bara frysning för att verkställa en förverkandepåföljd som döms ut senare. För frysning av bevismaterial gäller för sin del direktivet om en europeisk utredningsorder på det straffrättsliga området (2014/41/EU), som antogs 2014. 

I den nationella lagstiftningen har rambeslutet om frysning genomförts genom den ovannämnda frysningslagen och rambeslutet om konfiskation genom lagen om det nationella genomförandet av de bestämmelser som hör till området för lagstiftningen i rambeslutet om tillämpning av principen om ömsesidigt erkännande på beslut om förverkande och om tillämpning av rambeslutet. De lagarna förblir i kraft i förhållande till de medlemsstater som inte tillämpar förordningen. 

Enligt de uppgifter utskottet fått ändrar förordningen inte området för det gällande samarbetet i någon större utsträckning. Målet är dock att ytterligare effektivisera det straffrättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna inom förordningens räckvidd. Förordningen innehåller bland annat detaljerade processrättsliga bestämmelser och tidsfrister för förfarandena. Förordningen utvidgar också i någon mån medlemsstaternas skyldigheter att verkställa de beslut om frysning och beslut om förverkandepåföljd som utfärdats i andra medlemsstater. Ett särskilt mål är dessutom att trygga ställningen för målsägande i brott så bra som möjligt på det sätt som förordningen möjliggör. Förordningen och de ändringar som följer av den ger bättre möjligheter att komma åt vinning av brott i det gränsöverskridande samarbetet och att effektivare förverka tillgångar som skaffats genom brottslig verksamhet till staten. 

Den föreslagna tillämpningslagen som kompletterar förordningen (lagförslag 1) innehåller bestämmelser om bland annat behöriga myndigheter, beslut om verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande och verkställighet av besluten samt sökande av ändring i beslut om erkännande och verkställighet av beslut om frysning och beslut om förverkande. Behöriga myndigheter i Finland i fråga om beslut om frysning är enligt propositionen den åklagare eller domstol som har fattat beslut om kvarstad, tillfällig kvarstad eller beslag och en åklagare i egenskap av verkställande myndighet. När det gäller beslut om förverkande är Rättsregistercentralen utfärdande myndighet och verkställande myndighet. Den föreslagna lagen innehåller också en sådan bestämmelse om beslut om återställande av egendom till den kränkta eller om ersättning till den kränkta som tryggar målsägandens ställning. 

Sammantaget sett anser lagutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag. 

Förordningar som instrument i det straffrättsliga samarbetet

Den EU-rättsakt som propositionen grundar sig på är en förordning och inte ett direktiv. Enligt artikel 82.1 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt kan både förordningar och direktiv användas i det straffrättsliga samarbete som grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande. I det utlåtande som lagutskottet gav under förhandlingarna om förordningen (LaUU 6/2017 rd) konstaterar utskottet att förordningar i allmänhet används när syftet är att skapa gemensam reglering för hela EU som kan tillämpas utan att bestämmelserna omvandlas till nationell reglering. Direktiv används å sin sida när man vill ge nationellt handlingsutrymme för att nå målen med regleringen. Lagutskottet säger i utlåtandet att det i den föreslagna förordningen handlar om regler för straffprocessuellt samarbete. Den omständigheten att detta samarbete inte försvåras av olika genomförandesätt i medlemsstaterna kan då tala för en förordning. Vid ömsesidigt erkännande har förordningar emellertid använts ytterst sällan som regleringsinstrument jämfört med direktiv. Lagutskottet betonade i sitt utlåtande att man i förhandlingarna måste säkerställa att den föreslagna regleringen fungerar och att den till sitt innehåll är sådan att användningen av förordningsinstrumentet kan motiveras. 

I den nu aktuella propositionen är det fråga om lagstiftning som kompletterar en redan godkänd förordning. Det handlar således inte längre om förhandlingsfasen. Den kompletterande lagstiftningen i propositionen är rätt omfattande. Enligt uppgift beror detta bland annat på att förordningen till innehållet påminner om ett direktiv. Med tanke på kommande lagstiftningsprojekt upprepar lagutskottet vad det under förhandlingarna om förordningen sade om att använda förordningsinstrumentet (LaUU 6/2017 rd). En sak som kan tala för en förordning i det straffprocessuella samarbetet är att det praktiska samarbetet inte försvåras av olika genomförandesätt i medlemsstaterna. Detta är av betydelse särskilt med tanke på ett effektivt myndighetssamarbete. Valet av instrument måste dock alltid göras från fall till fall. Utskottet hänvisar till skäl 53 i ingressen till förordningen, där det sägs följande: ”Den rättsliga formen för denna akt bör inte utgöra prejudikat för framtida unionsrättsakter på området för ömsesidigt erkännande av domar och straffrättsliga avgöranden. Valet av rättslig form för framtida unionsrättsakter bör noga bedömas från fall till fall med beaktande av, bland andra faktorer, rättsaktens effektivitet och proportionalitets- och subsidiaritetsprinciperna.” Lagutskottet lyfter fram bland annat straffprocessrätten som ett rättsområde där det är av särskild betydelse att den reglering som tillämpas är exakt och noga avgränsad. 

Frysning efter det att en dom har vunnit laga kraft och frysning på eget initiativ

Artikel 18 i förordningen gäller erkännande och verkställighet av beslut om förverkande. I dess punkt 5 behandlas en situation där det har utfärdats ett beslut om förverkande men inte ett beslut om frysning i den översändande medlemsstaten. I en sådan situation får den verkställande myndigheten på eget initiativ i enlighet med sin nationella rätt besluta att frysa den berörda egendomen, inför senare verkställighet av beslutet om förverkande. 

I 17 och 18 § i den föreslagna tillämpningslagen (lagförslag 1) finns det bestämmelser om frysning på eget initiativ enligt artikel 18.5 i förordningen för att verkställa ett beslut som utfärdats av en annan medlemsstat. Under utfrågningen i lagutskottet väcktes frågan om huruvida artikel 18.5 tillåter ett förfarande där den myndighet som utfärdat beslutet om förverkande också översänder ett beslut om frysning tillsammans med det beslutet. I det sammanhanget påpekades det att det hos oss inte är möjligt att utfärda ett beslut om frysning efter det att en dom som gäller förverkandepåföljd har vunnit laga kraft. Det ansågs att man i fråga om de beslut som Finland översänder inte nödvändigtvis skulle kunna trygga verkställigheten av förverkandepåföljder lika effektivt som i det motsatta fallet när det gäller medlemsstater där det är möjligt att utfärda och översända ett beslut om frysning efter det att en dom om förverkandepåföljd vunnit laga kraft. Detta gäller särskilt situationer där den andra medlemsstaten inte kan tillämpa frysning på eget initiativ för att trygga verkställigheten av domar som gäller förverkandepåföljder och som översänds från Finland så som avses i artikel 18.5 i förordningen och i 17 och 18 § i lagförslag 1. På den här punkten menade man att det handlar om en osymmetrisk situation, och det föreslogs att beslut om frysning ska kunna utfärdas i Finland också efter det att en dom om förverkande som meddelats i Finland har vunnit laga kraft. Å andra sidan sades det också under utfrågningen i lagutskottet att den frysning på eget initiativ som avses i 17 och 18 § i tillämpningslagen är onödig, eftersom ett beslut om förverkande enligt 15 § i lagförslag 1 ska verkställas i den ordning som föreskrivs i lagen om verkställighet av böter (672/2002), vilket tryggar en tillräckligt bra och effektiv verkställighet av beslut om förverkande. 

Lagutskottet konstaterar utifrån inkommen utredning att förordningen är en rättsakt om ömsesidigt erkännande vars syfte inte är att harmonisera medlemsstaternas nationella lagstiftning, utan att möjliggöra samarbete oberoende av skillnaderna i medlemsstaternas system. Som det sägs i motiven till regeringens proposition (RP, s. 9) är det i fråga om nationella beslut inte möjligt inom det finländska systemet att besluta om nya frysningsåtgärder efter det att ett lagakraftvunnet beslut om förverkande utfärdats, utan verkställighetsåtgärderna vidtas i den ordning som anges i lagen om verkställighet av böter (672/2002). Lagutskottet anser inte utifrån den utredning det fått att det är motiverat att på grund av förordningens ikraftträdande företa sådana ändringar i de grundläggande lösningarna i vår nationella lagstiftning som förordningen inte kan anses kräva. Det handlar om en principiellt viktig ändring av lagstiftningen och verkställighetssystemet, och det skulle krävas en grundlig och omfattande beredning för att klarlägga om ändringen behövs. 

Enligt uppgifter från justitieministeriet kan artikel 18.5 i förordningen sannolikt inte tolkas så att den uttryckligen skulle möjliggöra att ett beslut om frysning översänds till en annan medlemsstat utöver ett lagakraftvunnet beslut om förverkandepåföljd. Däremot föreskriver punkten om en situation där beslutet om förverkande översänds utan något beslut om frysning. Frysning på eget initiativ är då möjlig i den verkställande medlemsstaten. Bestämmelsen utgår uttryckligen från att medlemsstaterna får översända ett beslut om förverkande utan något beslut om frysning. Den verkställande staten får då frysa egendomen på eget initiativ till exempel i en situation där de nationella verkställighetsåtgärderna annars inte skulle vara tillräckliga. 

Enligt de uppgifter utskottet fått är situationer där frysning behövs efter det att ett lagakraftvunnet beslut om förverkande utfärdats sannolikt sällsynta. Också enligt definitionsbestämmelsen i artikel 2.1 i förordningen avses med beslut om frysning ett avgörande som har utfärdats eller godkänts av en utfärdande myndighet för att förhindra att egendom förstörs, omvandlas, flyttas, överförs eller avyttras i syfte att förverka den egendomen. Således utgår också förordningen från att ett beslut om frysning tidsmässigt föregår ett beslut om förverkande. 

Enligt den utredning som lagutskottet fått från justitieministeriet kan det emellertid inte anses exceptionellt att den finska lagstiftningen kunde möjliggöra ett mer omfattande samarbete med sådana medlemsstater där ett beslut om frysning får utfärdas efter en lagakraftvunnen dom om förverkandepåföljd. En annan sak värd att notera är att inom det internationella samarbetet har 6 kap. 8 § och 7 kap. 21 § i tvångsmedelslagen (806/2011) sedan 1994 möjliggjort kvarstad och beslag i Finland på begäran av myndigheten i en främmande stat även i de fall när en förverkandepåföljd redan har dömts ut genom ett lagakraftvunnet beslut av en domstol i den främmande staten. 

De situationer där frysning på eget initiativ tillämpas kommer sannolikt att vara sällsynta, och bestämmelserna om verkställighet i lagen om verkställighet av böter tryggar på ett tillräckligt och effektivt sätt verkställigheten av ett beslut om förverkande som en annan EU-medlemsstat översänder till Finland. Lagutskottet anser trots det att det är motiverat att lagförslag 1 innehåller bestämmelser om frysning på eget initiativ, i enlighet med 17 och 18 § i propositionen. Det beror särskilt på att artikel 18.5 i förordningen enligt uppgift också kan tolkas så att den verkställande myndigheten måste kunna besluta om frysning på eget initiativ utifrån prövning. Eftersom förordningen ska tillämpas direkt, kunde frysning på eget initiativ också vara möjlig direkt med stöd av artikel 18.5. För att förordningen ska kunna tillämpas effektivt är det därför motiverat att klarlägga förfarandet i den nationella lagstiftningen på det sätt som föreslås i propositionen. Utskottet menar att det inte kan anses problematiskt att regleringen troligen kommer att tillämpas ytterst sällan. 

Utifrån det som sägs ovan anser lagutskottet att de förslag i propositionen som gäller frysning efter det att en lagakraftvunnen dom har meddelats och frysning på eget initiativ i princip är lämpliga och motiverade. Lagutskottet föreslår dock på det sätt som anges närmare i detaljmotiveringen att 17 § i lagförslag 1 preciseras när det gäller den behöriga tingsrätten. 

Enligt uppgift från justitieministeriet tillsatte ministeriet den 10 juli 2020 en arbetsgrupp med uppgift att granska ändringsbehoven i tvångsmedelslagen. Arbetsgruppens mandattid är den 1 september 2020—31 december 2021. Utskottet anser det motiverat att arbetsgruppen gör en omfattande granskning av ändringsbehoven i tvångsmedelslagen och också bedömer de frågor som hänför sig till frysning efter en lagakraftvunnen dom och till det internationella samarbetet. 

Beslut om återställande av egendom till den kränkta eller om ersättning till den kränkta

I 27 § i lagförslag 1 finns bestämmelser om beslut om återställande av egendom till den kränkta eller om ersättning till den kränkta. Den föreslagna bestämmelsen hänför sig till artikel 30 i förordningen och målet att förbättra ställningen för målsägande i brott. 

Bestämmelsen är ett undantag från huvudregeln i 10 kap. 2 § 6 mom. i strafflagen. Enligt den döms vinning inte förverkad till den del den har återburits eller dömts eller döms att betalas till den kränkta i form av skadestånd eller återbäring av obehörig vinst. Å andra sidan innehåller det gällande 10 kap. 2 § 7 mom. i strafflagen redan nu ett undantag från huvudregeln i 6 mom. Undantaget stiftades med tanke på internationellt samarbete i fall där egendom som har frusits finns i en annan medlemsstat. Nu föreslår regeringen ytterligare ett undantag från huvudregeln. Bestämmelserna om undantaget finns i 27 § i lagförslag 1, och det hänvisas till den paragrafen i 10 kap. 2 § 8 mom. i strafflagen (lagförslag 2). 

Lagutskottet anser utifrån inhämtad utredning att de ovannämnda föreslagna bestämmelserna innehållsligt och sakligt är motiverade och överensstämmer med målen i förordningen. Men utskottet vill påpeka att regleringen blir rätt komplicerad till dessa delar till följd av undantagen. Enligt utskottet är det klart att det finns fog för att begränsa tillämpningsområdet för den föreslagna 27 § till att enbart gälla förordningen. Det är också motiverat att bara införa sådan nödvändig kompletterande lagstiftning som förordningen kräver. Enligt den utredning som utskottet fått kommer de fall som avses i artikel 30 i förordningen sannolikt att vara få. Den föreslagna 27 § kommer alltså inte att bli tillämplig särskilt ofta. 

I ljuset av det som sägs ovan anser lagutskottet att man inte på grund av ikraftträdandet av förordningen behöver utreda om det finns mer omfattande ändringsbehov i 10 kap. 2 § i strafflagen. Men om man i framtiden bedömer bestämmelserna i 10 kap. 2 § i strafflagen i något annat sammanhang, är det enligt utskottet motiverat att då också bedöma om regleringen som helhet är tillräckligt tydligt och konsekvent eller om det finns ett motiverat behov av att förtydliga den till någon del. 

Återställande av fryst egendom till brottsoffret (artikel 29)

Artikel 29 i förordningen innehåller bestämmelser om återställande av fryst egendom till brottsoffret. Enligt propositionen (RP, s. 48) förutsätter artikeln inte kompletterande nationell lagstiftning utan kan tillämpas direkt. Vid behandlingen av propositionen bedömde lagutskottet om det i avvikelse från propositionen finns behov av att i tillämpningslagen också ta in särskilda bestämmelser om beslut i dessa situationer. 

I artikel 29.1 sägs det att om den utfärdande myndigheten eller en annan behörig myndighet i den utfärdande staten har utfärdat ett beslut i enlighet med dess nationella rätt om att återställa fryst egendom till brottsoffret ska den utfärdande myndigheten lämna information om det beslutet i intyget om frysning eller lämna information om det beslutet till den verkställande myndigheten i ett senare skede. I punkt 2 i artikeln sägs det att när den verkställande myndigheten har informerats om ett beslut om återställande av fryst egendom till brottsoffret som avses i punkt 1 ska den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att, när den berörda egendomen har blivit fryst, den återställs till brottsoffret så snart som möjligt i enlighet med de processrättsliga reglerna i den verkställande staten, vid behov via den utfärdande staten, förutsatt att brottsoffrets äganderätt till egendomen inte är bestridd, egendomen inte krävs som bevis i straffrättsliga förfaranden i den verkställande staten och rättigheterna för berörda personer inte påverkas negativt. 

Utifrån inkommen utredning instämmer lagutskottet i det som sägs i propositionen och anser inte att artikel 29 kräver att den medlemsstat som utfärdar beslutet om frysning fattar ett särskilt beslut om att be den andra staten översända den egendom som frysts i den staten till målsäganden. Däremot ska den verkställande staten enligt ordalydelsen i artikeln informeras om ett i enlighet med nationell rätt utfärdat beslut om att återställa fryst egendom till brottsoffret. 

Utifrån utredningen håller lagutskottet också med det som sägs i propositionen såtillvida att utskottet inte heller anser att förordningen kräver kompletterande reglering om beslutsfattandet i situationer där fryst egendom översänds till den utfärdande medlemsstaten. Enligt ordalydelsen i artikeln ska den verkställande myndigheten vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att egendomen återställs till brottsoffret så snart som möjligt i enlighet med de processrättsliga reglerna i den verkställande staten. 

För tydlighetens skull konstaterar utskottet i anslutning till de ovannämnda nationella situationer där artikel 29 ska tillämpas att det sägs i propositionen (s. 47) att man nationellt torde kunna anse att det i första hand är fråga om beslagssituationer, där beslag hävs antingen delvis eller helt med stöd av 7 kap. 17 § i tvångsmedelslagen. Det sägs också i propositionen att beslut om att återställa egendom fattas av den behöriga myndighet som har fattat beslutet om frysning. 

Enligt det nämnda 7 kap. 17 § 1 mom. i tvångsmedelslagen fattas beslut om att beslag ska hävas av en anhållningsberättigad tjänsteman. Under tiden för åtalsprövning får beslutet fattas endast av åklagaren utom när det endast är fråga om att föremål, egendom eller handlingar som tagits i beslag ska återlämnas till den som har rätt till dem. Enligt 2 mom. bestämmer domstolen att beslag ska hävas, om domstolen har beslutat om beslaget eller om det i rättegång har framställts anspråk på det föremål, den egendom eller den handling som tagits i beslag. Bestämmelser om frågor som gäller uppskov med återlämnande av föremål, egendom eller handlingar och verkställighetstiden för återlämnandet finns i 7 kap. 18 § i tvångsmedelslagen. 

Enligt 7 kap. 20 § i tvångsmedelslagen ska domstolen när den handlägger ett mål eller ett yrkande på förverkandepåföljd besluta om huruvida ett beslag ska bestå till dess förverkandepåföljden verkställs eller det bestäms något annat i saken. Enligt 7 kap. 22 § i tvångsmedelslagen får ändring sökas genom särskilda besvär i domstolens beslut om beslag eller om kopia av en handling. 

Enligt vad utskottet erfar beslutar domstolen när den häver ett beslag i praktiken om vem egendomen ska återlämnas till eller om den eventuellt ska dömas förverkad till staten med stöd av bestämmelserna i 10 kap. i strafflagen. Domstolen uttalar sig således vid behov om huruvida egendomen ska återlämnas till sin rätta ägare. I 7 kap. 23 § i tvångsmedelslagen finns det bestämmelser om förfarandet vid återlämnande av egendom och handlingar som tagits i beslag. 

När en anhållningsberättigad tjänsteman vid polisen fattar beslut om att häva beslag gör tjänstemannen enligt de uppgifter utskottet fått vid behov i sitt beslut, som antecknas i beslagsprotokollet, också en anteckning om att egendomen ska återlämnas till den rätta ägaren. Utifrån inhämtad utredning kan man anta att också en åklagare går till väga på detta sätt när åklagaren häver beslag. 

Som det sägs ovan konstateras det i propositionen (s. 48) att ett sådant beslut fattas av den behöriga myndighet som har fattat beslutet om frysning, alltså av en åklagare eller domstol, enligt 5 § i den föreslagna tillämpningslagen. Lagutskottet anser utifrån de uppgifter det fått att de ovannämnda besluten av åklagare och domstolar är sådana i artikel 29.1 i förordningen avsedda beslut om att återställa fryst egendom till brottsoffret som fattats i enlighet med nationell rätt och som den verkställande myndigheten ska informeras om. Utskottet vill förtydliga att beslutet inte i ljuset av det som sägs ovan nödvändigtvis har fattats av den behöriga myndighet som fattade det ursprungliga beslutet om frysning. Dessutom kan också beslut av någon annan anhållningsberättigad tjänsteman anses komma i fråga, eftersom också en annan behörig myndighet i den utfärdande staten enligt artikel 29.1 får utfärda ett beslut om att återställa fryst egendom till brottsoffret. 

När Finland är verkställande medlemsstat ska den behöriga verkställande myndigheten, dvs. åklagaren, på det sätt som anges i artikel 29.2 i förordningen vidta nödvändiga åtgärder för att säkerställa att egendomen i enlighet med de nationella processrättsliga reglerna återställs till brottsoffret så snart som möjligt. I praktiken kan det hända att beslutet om frysning redan håller på att verkställas. Då ska den verkställande myndigheten i Finland, åklagaren, med största sannolikhet också tillämpa artikel 27.3 om att inställa verkställigheten. I praktiken ska den nationella myndighet som ansvarar för verkställighetsåtgärderna och som innehar egendomen se till att egendomen återlämnas till den rätta ägaren. 

I ljuset av det som sägs ovan instämmer lagutskottet med det som sägs i propositionen (RP, s. 48) om att artikeln som utgångspunkt inte förutsätter kompletterande nationell lagstiftning utan kan tillämpas direkt. Men utskottet understryker behovet att noga följa tillämpningspraxis för bestämmelserna också till dessa delar. Om det utifrån tillämpningspraxis visar sig finnas behov av preciserande nationell lagstiftning, bör det göras en ny bedömning av behovet av kompletterande lagstiftning. De praktiska situationerna i anslutning till artikel 29 bör också beaktas när utbildning ges om tillämpningen av förordningen. 

Utbildning och uppföljning

De frågor som hänför sig till den nu aktuella förordningen och mer allmänt till den internationella straffprocessrätten och instrumenten för straffrättsligt samarbete inom EU är ofta komplicerade och svåra. Tillämpningssituationerna försvåras ytterligare av att kompletterande nationella bestämmelser kan bli tillämpliga utöver bestämmelserna i förordningen. Dessutom är det svårt att förvärva kompetens på grund av det relativt begränsade antalet ärenden. 

I ljuset av det som sägs ovan anser lagutskottet att det är ytterst viktigt att man tryggar en tillräcklig och lämplig utbildning för domstolarna och övriga myndigheter. Det är viktigt både för att ärendena ska kunna behandlas smidigt och med tanke på parternas rättssäkerhet. Det är viktigt med utbildning om bestämmelserna i förordningen och mer precisa praktiska nationella tillämpningssituationer också för att en förordning som utgångspunkt är i kraft som sådan och inte får förklaras eller preciseras med nationell reglering, vilket också framgår av propositionen (RP, s. 4). För att kunna förvärva kompetens är det också motiverat att koncentrera ärendena på det sätt som anges i propositionen. 

Vidare betonar lagutskottet att det är viktigt att följa hur den nu aktuella regleringen om frysning och förverkande tillämpas och att vidta behövliga åtgärder, till exempel genom att se över till-lämpningslagen, om det visar sig finnas problem i tillämpningspraxis som går att påverka genom nationell lagstiftning inom ramen för de villkor som gäller utfärdande av nationella bestämmelser som kompletterar EU-förordningar.