Bakgrund

Genom propositionen verkställs den tredje och sista delen av genomförandet av EU:s batteriförordning (förordning (EU) 2023/1542). Genomförandet har skett stegvis i enlighet med övergångsbestämmelserna i förordningen. I det första skedet av genomförandet föreskrevs det om den myndighet som svarar för godkännande som och utseende till organ för bedömning av överensstämmelse (RP 81/2023 rd — MiUB 2/2023 rd). I det andra skedet föreskrevs det om marknadstillsynsmyndigheten enligt batteriförordningen (RP 103/2024 rd — MiUB 10/2024 rd). De övriga förslagen i propositionen hänför sig till genomförandet av EU:s nya avfallstransportförordning (förordning (EU) 2024/1157) och ändringen av WEEE-direktivet (direktiv (EU) 2024/884). Den nationella regleringen behöver ändras när det gäller transport av avfall för bortskaffande, eftersom bestämmelserna om detta i förordningen är noggrannare än de tidigare. I propositionen föreslås det också sådana kompletterande nationella bestämmelser som behövs för att tillämpa avfallstransportförordningen. Som ett led i genomförandet av WEEE-direktivet föreslås det att producentens kostnadsansvar för avfallshanteringskostnaderna för avfall som utgörs av eller innehåller elektriska eller elektroniska produkter begränsas på det sätt som direktivet förutsätter. 

Sammantaget sett anser miljöutskottet att propositionen behövs och fyller sitt syfte. Utskottet tillstyrker lagförslagen med ändringar och med följande anmärkningar. 

Batteriförordningen främjar cirkulär ekonomi

Syftet med batteriförordningen är att främja cirkulär ekonomi genom att ackumulatorer och batterier (”batterier” inkluderar båda enligt batteriförordningens terminologi) och deras hela livscykel omfattas av enhetlig reglering. Elektrifieringen inom trafiken och det växande antalet trådlösa och sladdlösa elektriska apparater beräknas 14-faldiga efterfrågan på batterier från 2018 till 2030. Syftet med förordningen är att hålla tillväxten och dess miljökonsekvenser under kontroll och på en hållbar nivå samt att öka återvinningen och återanvändningen av de värdefulla material som finns i ackumulatorer och batterier. I Finland finns det uppskattningsvis några tusen producenter inom batteribranschen vars verksamhet omfattas av batteriförordningens krav i fråga om avfallshantering och producentansvar. 

Utskottet anser att genomförandet av batteriförordningen har en positiv inverkan på elektrifieringen av samhället genom att den främjar tillverkning av säkra och hållbart producerade batterier och ansvarsfull återanvändning och återvinning av dem. Batteriernas betydelse ökar när trafiken elektrifieras. Lagring av el i batterier är också en del av energisystemet och det främjar självförsörjningen och försörjningsberedskapen i krissituationer inom eldistributionen. När batteriernas prestanda förbättras och priserna på dem sjunker ökar användningen av batterienergilagringssystem, vilket jämnar ut efterfrågetopparna på el och sänker nivån på de högsta priserna.  

Merparten av artiklarna i batteriförordningen är direkt tillämpliga, och innehållet i dem ska inte upprepas i den nationella lagstiftningen. Genomförandet av batteriförordningen förutsätter dock ändringar i avfallslagen, särskilt i fråga om producentansvaret enligt 6 kap. De viktigaste föreslagna ändringar av avfallslagen som behövs för att genomföra batteriförordningen gäller bestämmelserna om producentansvar. I flera av avfallslagens paragrafer föreslås det införas hänvisningar till de artiklar i batteriförordningen som innehåller direkt tillämpliga och mer detaljerade bestämmelser än avfallslagen. Vidare förutsätter en del av artiklarna i förordningen att bestämmelser om ackumulatorer och batterier i den gällande avfallslagen ändras eller upphävs till den del de står i strid med förordningen.  

Återanvändning av batterier och förberedelse för återanvändning

Skyldigheterna enligt batteriförordningen att överlämna ackumulatorer och batterier är direkt förpliktande för aktörerna och innebär i praktiken att aktörerna ska överlämna insamlade kasserade förbrukade ackumulatorer och batterier till en producent eller producentansvarsorganisation. Skyldigheten gäller inte sådana ackumulatorer och batterier som återanvänds för samma ändamål. 

Med förberedelse för återanvändning avses enligt batteriförordningen förberedelse för återanvändning enligt definitionen i artikel 3.16 i avfallsdirektivet, det vill säga återvinningsförfaranden som går ut på kontroll, rengöring eller reparation, genom vilka produkter eller komponenter av produkter som har blivit avfall bereds för att användas igen utan någon annan förbehandling. I batteriförordningen används också termen återtillverkning, som enligt ingressen (skäl 17) till den förordningen avser förberedelse för återanvändning eller förberedelse för ändamålsändring av förbrukade batterier. Också den återtillverkning som avses i batteriförordningen gäller således förbrukade ackumulatorer och batterier. Med återanvändning avses varje förfarande som innebär att produkter eller komponenter som inte är avfall återanvänds i samma syfte för vilket de ursprungligen var avsedda. Förberedelse för återanvändning och återtillverkning gäller avfall och återanvändning en produkt som återanvänds för samma ändamål. 

Sakkunniga har framfört att genomförandet av batteriförordningen avsevärt skärper praxis jämfört med kraven enligt den ursprungliga förordningen, eftersom rätten för andra aktörer än producenter att tillhandahålla tjänster med anknytning till återanvändning av batterier kvarstår enligt förslaget, men rätten att tillhandahålla tjänster med anknytning till förberedelse för återanvändning stryks, om man inte kommer överens om saken med en producent. 

Utskottet förtydligar att den föreslagna bestämmelsen lämnar utrymme för en tolkning från fall till fall utifrån batteriets faktiska skick. I propositionens detaljmotiv beskrivs vad som avses med återanvändning och förberedelse för återanvändning enligt batteriförordningen och avfallsdirektivet. Förberedelse för återanvändning och återtillverkning gäller avfall, dvs. förbrukade ackumulatorer och batterier, och tjänster i anslutning till dem kan tillhandahållas endast genom överenskommelse med en producent. Återanvändning gäller produkter, dvs. batterier som återanvänds för samma ändamål, och tjänster i anslutning till dem kan fortfarande tillhandahållas utan någon separat överenskommelse med en producent. Propositionen innehåller inga bestämmelser som är strängare än bestämmelserna i batteriförordningen. I batteriförordningen föreskrivs det om en skyldighet för aktörer som bedriver anläggningar för behandling av avfall som utgörs av eller innehåller elektrisk eller elektronisk utrustning samt uttjänta fordon att överlämna alla förbrukade ackumulatorer och batterier som de samlat in till producenterna. Det är inte möjligt att nationellt avvika från denna skyldighet. Producentansvaret enligt batteriförordningen förutsätter att producenterna har en faktisk möjlighet att ordna insamlingen och hanteringen av förbrukade ackumulatorer och batterier samt att svara för kostnaderna för dem.  

Syftet med batteriförordningen är att stödja utvecklingen av marknaden för återvinning av ackumulatorer och batterier och att höja miljöskyddsnivån i verksamheten hos alla aktörer som deltar i ackumulatorernas och batteriernas livscykel. Dessutom är det viktigt att se till att alla batterier, även batterier som förberetts för återanvändning, är säkra för sina användare. Batteriförordningen förutsätter samarbete mellan alla aktörer som deltar i ackumulatorernas och batteriernas livscykel. Enligt batteriförordningen är alla tillverkare av återanvända batterier, såsom anläggningar för behandling av uttjänta fordon, producenter som i fortsättningen är skyldiga att ansluta sig till en producentansvarsorganisation. Genom att ansluta sig till producentansvarsorganisationen intensifieras samarbetet med producenterna. 

Eftersom det finns olika tolkningar av innehållet i regleringen, anser utskottet att det med tanke på genomförandet av förordningen är mycket viktigt att Tillstånds- och tillsynsverket tillsammans med andra myndigheter tar fram anvisningar som med exempel klargör i synnerhet frågor om gränssnittet mellan produkter och avfall och definitionerna i batteriförordningen. När anvisningarna utarbetas är det viktigt att föra en dialog med aktörerna inom sektorn för uttjänta fordon för att det ska vara möjligt att genomföra producentansvaret på det sätt som förordningen förutsätter och samtidigt beakta den praktiska verksamheten. 

Internationella avfallstransporter

Enligt propositionen slopas den nationella regleringen som gäller transport av avfall för bortskaffande. Detta betyder att bestämmelserna i EU:s avfallstransportförordning tillämpas direkt på dem. I artikel 11 i avfallstransportförordningen skärps villkoren för avfall som transporteras för bortskaffande (bl.a. för deponering). Regleringen gör det möjligt att vägra tillstånd för införsel av avfall från ett annat EU-land för deponering, om förutsättningarna för transporten inte uppfylls, om till exempel anmälaren inte kan visa att transporten överensstämmer med principen om självförsörjning.  

Utskottet välkomnar att det i avfallstransportförordningen fästs särskild uppmärksamhet vid att effektivisera tillsynen över avfallstransporter och att det för detta ändamål har inrättats en EU-tillsynsgrupp. Eftersom det är fråga om reglering på EU-nivå bör tillämpningspraxis vara så enhetlig som möjligt. Det finns ännu ingen enhetlig EU-linje exempelvis när det gäller tillämpningen av artikel 11, eftersom förordningen ännu inte tillämpas. Utskottet anser det vara viktigt att miljöministeriet följer hur importen av avfall för deponering utvecklas. Det är bra att diskutera och komma överens om praxis för enhetlig tillämpning också i den EU-omfattande expertgruppen för genomförande och upprätthållande av miljölagstiftning (Impel). Om den nationella uppföljningen påvisar ett behov, är det nödvändigt att bedöma vilka andra lagstiftningsmetoder eller exempelvis metoder i den riksomfattande avfallsplanen som vid behov kan användas för att ingripa i det avfall som förs till en avstjälpningsplats. 

Myndigheternas resurser

Till följd av regionförvaltningsreformen har uppgifterna i anslutning till tillsynen över producentansvaret överförts från Närings-, trafik- och miljöcentralen i Birkaland till det riksomfattande Tillstånds- och tillsynsverket, som är den myndighet som övervakar producentansvaret enligt 25 § i avfallslagen från och med den 1 januari 2026. Vid Tillstånds- och tillsynsverket sköter nio personer tillsynsuppgifter enligt avfallslagen. Tillsynen över producentansvaret för ackumulatorer och batterier sköts av en enda person. Tillstånds- och tillsynsverkets uppgifter ökar betydligt när bestämmelserna om producentansvar i batteriförordningen träder i kraft. 

Volymökningen innebär att antalet tillsynsobjekt ökar och förutsätter särskilt att tillsynen över fripassagerare (tillsynen över företag som uppsåtligen eller oavsiktligt inte fullgör sina producentansvarsskyldigheter) effektiviseras. En betydande del av batterierna kommer ut på marknaden via distanshandel, och även övervakningen av distanshandeln kräver ytterligare resurser. Jämfört med nuläget mångdubblas rapporteringen, samtidigt som den blir mer detaljerad. Dessutom utvidgas rapporteringskravet till att även gälla aktörer inom avfallshantering och materialåtervinning, de har inte tidigare omfattats av kravet. För att säkerställa att tillsynen över producentansvaret är effektiv bör en betydande del av tillsynsmyndighetens resurser riktas till tillsynen över onlineplattformar som finns utomlands men som säljer till Finland i stället för till onlineplattformar som finns i Finland. Producentansvarsskyldigheten gäller cirka 50 000 företag som är etablerade i Finland och flera hundratusen företag som är etablerade utomlands men som säljer produkter genom distansförsäljning till slutanvändare i Finland. 

Utskottet betonar att dessa omständigheter leder till ökad arbetsmängd och behov av tilläggsresurser, vilket innebär att det krävs tilläggspersonal och anslag för informationssystemen för att uppgifterna ska kunna skötas.