Betänkande

Vi ställer oss bakom de föreslagna höjningarna av garantipensionen, det lägsta beloppet av rehabiliteringspenningen för unga och det lägsta beloppet av rehabiliteringspenningen för yrkesinriktad rehabilitering samt förslaget att minimiinkomstgränsen för att invalidpensionen ska lämnas vilande ska höjas så att den motsvarar garantipensionen. Vi backar också upp förslagen om att höja minimibeloppet av sjukdagpenningen, föräldradagpenningen, specialvårdspenningen och rehabiliteringspenningen. 

Vi lämnar trots det en reservation till betänkandet eftersom vi med avvikelse från propositionen föreslår att garantipensionen höjs mer, det vill säga så att den är 805,52 euro i månaden 2019. Med andra ord ska garantipensionen höjas med 30 euro mer än vad regeringen föreslår. För att trygga genomförandet av rehabilitering föreslår vi dessutom att minimibeloppet av rehabiliteringspenningen för unga och för yrkesinriktad rehabilitering höjs så att de motsvarar garantipensionen. 

Dessutom föreslår vi att de maximala boendeutgifterna i fråga om allmänt bostadsbidrag justeras enligt hyresindex och inte enligt levnadskostnadsindex, som är mer orättvist för stödtagaren. Vi vill också peka på de nedskärningar som regeringen gjort i grundtryggheten. Vi föreslår att regeringen snarast vidtar korrigerande åtgärder. I syfte att förbättra villkoren för låginkomsttagarna anser vi att regeringen bör bereda nivåhöjningar av andra förmåner än de nu föreslagna primära förmånerna, såsom folkpensionen, grunddagpenningen vid arbetslöshet och arbetsmarknadsstödet. 

Dessutom kräver vi att regeringen börjar bereda en reform av familjeledigheterna. 

Regeringens frysningar av folkpensionsindex innebär att grundtrygghetsförmånerna utan särskilda nivåhöjningar permanent kommer att stanna kvar på en lägre nivå också efter att frysningarna upphört. I de lagfästa bedömningarna av nivån på grundtryggheten har det tidigare konstaterats att nivån på grundtryggheten inte räcker till för att täcka utgifterna för skälig minimikonsumtion. Europarådets utskott för sociala rättigheter gav Finland en anmärkning om den låga nivån på grundtryggheten 2015 och 2017. Till följd av regeringens nedskärningar har människor med låga inkomster fått det svårare att försörja sig. Nedskärningarna har framför allt drabbat arbetslösa, barnfamiljer och studerande. 

De arbetslösas försörjning har kringskurits under regeringsperioden bland annat genom att inkomstrelaterad dagpenning nu betalas ut för en betydligt kortare tid och att en aktiveringsmodell för utkomstskyddet för arbetslösa införts. Aktiveringsmodellen skär bort minst 32,40 euro av arbetslöshetsersättningarna per månad för dem som inte hittar jobb eller får delta i aktiveringsåtgärder enligt villkoren i modellen. I fråga om inkomstrelaterad dagpenning är beloppet större, uttryckt i procent alltid 4,65 procent. I juli–september hade redan 158 000 arbetslösa fått sina ersättningar nedskurna eftersom de inte hade uppfyllt aktivitetsvillkoret. I april–juni var antalet 151 000. Procentandelen av alla stödtagare är uppe i 39 procent. Vi anser att det är viktigt att ge människorna stöd för att aktivt söka jobb och utbildning, men regeringens modell är orättvis. Den leder till nedskärning också i det fall att den arbetslösa påvisar sin aktivitet men det faktiskt inte finns något jobb att få eller någon aktiveringsåtgärd att delta i, eller hälsotillståndet inte gör det möjligt att ta emot jobb. Det är fel att skära i grundtryggheten för dem som trots sin aktivitet inte uppfyller kriterierna enligt aktiveringsmodellen. 

Vi menar att den sociala tryggheten som utgångspunkt måste ha dels arbete, dels stöd för att människorna själva ska vara aktiva, utveckla sig själv, utbilda sig och hitta jobb. Arbetslivet blir allt mer splittrat och människorna befinner sig i varierande situationer mellan studier, olika anställningar, företagsamhet, familjeledighet och eventuella arbetslöshetsperioder. Därför är det viktigt att nivån på förmånerna är förutsebar och att människorna inte drabbas av onödig byråkrati, fördröjda utbetalningar eller bidragsfällor när livssituationen förändras. 

Vi föreslår att reformen av den sociala tryggheten ska bygga på en generell trygghet, som är en stödmodell i tre steg enligt SDP:s förslag. Alla ska ha rätt till stödet oberoende av arbetsform, allt från företagare till stipendiater och från fast anställda till ströjobbare. Syftet med den generella tryggheten är att göra det lättare att samordna arbetsinkomster och social trygghet på så sätt att det alltid blir lönsamt att arbeta. En enda enhetlig generell trygghet på allmän nivå får byråkratifällorna att försvinna. Eftersom nivån på tryggheten och grunderna för att bestämma den är desamma även om orsakerna är olika blir ingen utesluten och utbetalningen blir inte fördröjd till följd av att orsaken till att man får tryggheten förändras. Genom att samordna datasystemen går det att automatisera processen för att konstatera orsaksgrunderna samtidigt som byråkratin minskar. Den generella tryggheten ska byggas upp tillsammans med stödtjänster, sysselsättningstjänster och ständigt lärande. Det behovsprövade och kompletterande utkomststödet och kostnadsersättningarna ska finnas kvar inom socialarbetet och socialförsäkringen. 

Vi anser att den samlade generella tryggheten kan genomföras etappvis fram till 2030. De första stegen mot en generell trygghet kan tas snabbt till exempel genom samordning av förmånsnivåerna och inkomstbegreppen bakom dem, utbetalningsdagarna, barnförhöjningarna och genom tydligare bestämning av karensdagar. 

Även om nivåhöjningar av den lägsta garantipensionen har gjorts för att kompensera för indexfrysningarna under regeringsperioden har situationen försämrats för de pensionärer som inte får garantipension. På grund av regeringens indexfrysningar har den ekonomiska situationen blivit oskälig för de pensionärer som får mindre än 1 400 euro i pension per månad. Vid sidan av indexfrysningarna har klientavgifterna inom social- och hälsovården höjts med 30 procent samtidigt som läkemedelsersättningarna och FPA:s reseersättningar har skurits ner. Också boendekostnaderna har stigit under regeringsperioden och stödet för boende har kringskurits. 

Nu måste vi med det snaraste förbereda en höjning av folkpensionen och ett helt åtgärdsprogram där situationen för pensionärer med små inkomster granskas över lag och genuint effektiva åtgärder presenteras för att underlätta deras försörjning och vardag. Vi föreslår att samordningen av folkpensionen och arbetspensionen ändras så att den som får en liten pension (under 1 400 euro per månad) ska få 30 euro mer per månad nästa år. Dessutom ska garantipensionen höjas med 21 euro per månad, så att den tillsammans med den höjning regeringen föreslår stiger med 30 euro per månad. Utöver de här ändringarna måste indexfrysningarna av förmånerna återtas så att pensionärernas försörjning förbättras och beskattningen lindras för pensionärer med små och medelstora inkomster. På längre sikt måste försörjningen för pensionärer med små inkomster höjas med 100 euro netto inom ramen för de offentliga finanserna. 

Regeringen tänker sänka nivån på det allmänna bostadsbidraget genom att förlänga frysningen av de maximala boendeutgifter som godkänns vid beviljande av bostadsbidrag. Regeringen har i budgetarna för 2016–2018 frusit utgifterna vid nivån för 2015. Dessutom har regeringen sänkt de maximala boendeutgifterna i kommungrupperna 3 och 4. I år har regeringen dessutom kopplat de maximala boendeutgifterna till levnadskostnadsindex i stället för hyresindex. 

Ett av de vanligaste problemen med det allmänna bostadsbidraget är att den godtagbara hyresnivån är så låg i jämförelse med hyrorna på bostadsmarknaden. När bostadsbidraget kringskärs och de maximala boendeutgifterna fryses betyder det att allt fler får en ökande självriskandel. Många bidragstagare måste dryga ut det låga bostadsbidraget med långvarigt utkomststöd. Redan regeringens tidigare beslut har lett till ökat behov av utkomststöd. Långvarig användning av utkomststöd ökar fattigdomen och är fel väg att gå med tanke på elimineringen av bidragsfällorna. Samhällspolitiskt sett vore det en mer hållbar lösning med högre primära förmåner, så att utkomststödet, som är hjälp i sista hand, som regel ska kunna tillgripas vid akuta behov av ekonomiskt stöd. Efter att FPA vid ingången av 2017 tog över utbetalningen av grundläggande utkomststöd från kommunerna har stödtagarna till viss del fått sämre villkor bland annat eftersom tolkningarna av hur boendeutgifterna ska beaktas har skärpts. Vi ser det som viktigt att dämpa ökningen av boendeutgifterna, men det är fel att försöka nå det målet genom att försvaga den dagliga utkomsten för förmånstagarna. 

Vi vill systematiskt utveckla bostadspolitiken och boendestöden som ett element i ett hållbart samhälle. Vi föreslår att de maximala boendeutgifterna i fråga om bostadsbidraget fortsatt ska kopplas till hyresindex i stället för levnadskostnadsindex och att de inte ska frysas. 

Regeringens beslut att förlänga föräldrapenningsperioderna för adoptivfamiljer, ensamförsörjare och flerlingsfamiljer är en god gärning för jämställdhet med tanke på likabehandlingen av familjer. Likaså är det en viktig åtgärd att höja minimibeloppen av föräldradagpenningarna. Men de här åtgärderna blir marginella när det egentligen behövs en bredare översyn av föräldraledigheterna med tillhörande förmåner. Vi förutsätter att regeringen snarast börjar förbereda en reform av familjeledigheterna. Till underlag för det här arbetet erbjuder vi vår familjeledighetsmodell, som utgår från individuella och flexibla ledigheter för alla familjer, stöd för kvinnors arbetskarriärer, bättre möjligheter för pappor att vårda barn och möjlighet att överföra en förmån till någon annan än en förälder, beroende på situationen och familjens behov. 

De viktigaste förslagen i propositionen går ut på att höja garantipensionen, höja minimidagpenningarna enligt sjukförsäkringslagen, ändra föräldradagpenningarna enligt sjukförsäkringslagen för att underlätta för barnfamiljer och sänka den årliga självriskandelen för läkemedelsersättningar enligt sjukförsäkringslagen. I princip välkomnar jag de här förslagen. Men jag anser att propositionen i sig och i enlighet med betänkandet inte är godtagbar. Jag vill lyfta fram följande. 

Sannfinländarna är oroade över de mindre bemedlades situation och anser att ökningen av läkemedelskostnaderna måste dämpas. Läkemedelskostnaderna utgör en stor utgiftspost med tanke på försörjningen över lag för dem som har de minsta inkomsterna, arbetslösa och pensionärer. 

I propositionen föreslår regeringen ändringar i initialsjälvrisken i situationer där de sammanlagda kostnaderna överstiger 576,60 euro (årssjälvrisk), då den försäkrade har rätt till tilläggsersättning (8 § i lagförslag 1). De här förslagen räcker inte till för att underlätta för dem som har små inkomster och behöver läkemedel. 

Sannfinländarnas riksdagsgrupp anser att social- och hälsovårdsministeriet bör vidta behövliga åtgärder för att utreda hur det går att se till att även mindre bemedlade faktiskt kan köpa de läkemedel de behöver. Jag föreslår ett uttalande om detta (Reservationens förslag till uttalande 1). 

Sannfinländarna i utskottet anser att fattigdomen bland pensionärer är ett allvarligt problem. Pensionärer med små inkomster spenderar nästan alla sina pengar på konsumtion i hemlandet, det vill säga att pengarna går i omlopp. Försörjningen för de som lever på de allra minsta pensionsinkomsterna föreslås i propositionen bli förbättrad genom en höjning av garantipensionen. Enligt förslaget höjs den fulla garantipensionen till 631,69 euro i månaden vid ingången av 2019. I nuläget uppgår garantipensionen till 624,24 euro i månaden. 

Med hänsyn till detta anser vi att förslagen om garantipensionsbeloppet pekar i rätt riktning men att det inte räcker med enbart nominella höjningar. Sannfinländarna anser att det är oskäligt att förmånerna höjs för lite när målgruppen är de som har byggt landet och fortfarande hör till dem som har de minsta inkomsterna. Jag föreslår ett uttalande om detta (Reservationens förslag till uttalande 2). 

I Finland går det inte att leva på grundtrygghetsförmåner för närvarande. Köpkraften i fråga om förmåner blir sämre år för år när priserna stiger, och fattigdomen bland barnfamiljer har ökat. Europarådets utskott för sociala rättigheter har flera gånger påpekat att miniminivån på den sociala tryggheten är för låg i Finland. Den sittande regeringens nedskärningar har slagit särskilt hårt mot dem som har små inkomster och lever på grundtrygghetsförmåner. 

Vi anser att de som är beroende av grundtrygghetsförmåner behöver omedelbar hjälp. Vi föreslår en nivåhöjning av de lägsta dagpenningarna med 50 euro per månad. Höjningen täcker alla nedskärningar som gjorts av regeringen Sipilä och höjer förmånsnivåerna betydligt. 

Pensionärernas försörjning har satts på prov flera gånger under den här regeringsperioden. Pensionärernas köpkraft har försämrats på många sätt: folkpensionsindex har skurits ner och frysts, klientavgifterna inom hälso- och sjukvården har höjts, reseersättningarna har sänkts och självrisken för läkemedelsersättningar har höjts. Försvagningarna av folkpensionsindex påverkar direkt köpkraften, eftersom förmånerna inte längre följer prisutvecklingen. 

Här är låginkomsttagarna och pensionärerna mest utsatta. Av dem har de som lever på garantipension, det vill säga de som har de allra minsta inkomsterna, lidit mest av regeringens nedskärningar. Märk väl att var femte pensionär i Finland får mindre än 1 000 euro i månaden. I genomsnitt får pensionärerna 1 656 euro i pension i månaden. Det behövs en gedigen nivåhöjning av garantipensionen, eftersom de höjningar som gjorts hittills inte kompenserar alla nedskärningar. Nivåhöjningarna förbättrar pensionärernas köpkraft och bidrar till att motverka fattigdom. 

Vid sidan av arbetslöshet är de höga boendekostnaderna den främsta orsaken till fattigdom särskilt i de större städerna. Många som får bostadsbidrag tar också emot utkomststöd. 

Regeringens beslut att flytta bostadsbidraget från hyresindex till levnadskostnadsindex är en nedskärning som slår mot de mest utsatta finländarna. Levnadskostnadsindex utvecklas långsammare än hyresindex, särskilt i de större stadsregionerna. 

De gröna framhåller att utgifterna för bostadsbidrag kan sänkas genom att det byggs tillräckligt många förmånliga hyresbostäder. Regeringens åtgärder gör det svårare för dem som får bostadsbidrag att flytta när de kunde få jobb på annat håll, eftersom den enskildes boendeutgifter ökar ytterligare och incitamentet för att ta det nya jobbet minskar. Enligt utredning av statsrådet höjer nedskärningen av bostadsbidraget utgifterna för utkomststödet med 11,6 miljoner euro och bidrar till ökade inkomstfällor. 

I enlighet med Vänsterförbundets riksdagsgrupps alternativa budget föreslår jag att garantipensionen höjs med 50 euro i månaden (höjningen blir 41 euro jämfört med regeringens budgetförslag, där en höjning med 9 euro ingår). I vår modell genomförs höjningarna på så sätt att folkpensionsindex återinförs samtidigt som garantipensionen genomgår en nivåhöjning med 14,67 euro. 

Mitt förslag innebär att garantipensionen höjs till 825,27 euro. Det ska genomföras genom att det fulla garantipensionsbeloppet höjs till 641,88 euro och indexnedskärningarna under regeringsperioden återtas på så sätt att poängtalet enligt folkpensionsindex blir 1674, så som vänsterförbundet föreslagit vid behandlingen av propositionen om folkpensionsindex (RP 160/2018 rd). Om motsvarande ändring eftersträvades med det poängtal som regeringen föreslår skulle garantipensionsbeloppet enligt lagen vara 664,50 euro. 

I enlighet med Vänsterförbundets riksdagsgrupps alternativa budget föreslår jag att de maximala boendeutgifterna i fråga om det allmänna bostadsbidraget åter ska kopplas till hyresindex och att de ska höjas enligt index åren 2016—2019. Det så kallade skyddade beloppet i bostadsbidraget ska höjas från 300 till 500 euro i månaden. (Reservationens förslag till uttalande) 

Den nuvarande modellen för föräldraledighet uppfyller inte de uppställda målen för att främja barnens välbefinnande och jämställdheten mellan könen. Kvinnor använder merparten av både föräldraledighet och vårdledighet. Pappornas andel är mindre än tio procent. 

I den modell som vi föreslår uppdateras moderskaps-, faderskaps- och föräldraledigheterna till föräldraledighet i 18 månader. Ledigheten delas in i tre perioder på sex månader, varav en ska användas av mamman och en av pappan medan en ska fördelas av föräldrarna sinsemellan. 

Ledigheten ska fördelas på samma sätt för samkönade föräldrar som för föräldrar av olika kön. En ensamförsörjare ska få fulla 18 månader. Ledighetsperioderna ska kunna användas fram till den dag barnet fyller tre år. (Reservationens förslag till uttalande) 

Garantipensionen tryggar i nuläget en minimipension på 775,27 euro i månaden för personer som är bosatta i Finland. Garantipensionens belopp är enligt lagen om garantipension för närvarande 624,24 euro i månaden. De pensionärer som är beroende av garantipension hör till de mest utsatta i samhället. I 2019 års budget föreslår regeringen att garantipensionen ska höjas med 9 euro i månaden. Svenska riksdagsgruppen anser att den här höjningen inte räcker till. Vi vill höja garantipensionen med ytterligare 10 euro i månaden utöver den höjning som regeringen föreslår. Vi föreslår därför att det aktuella momentet ökas med 11 miljoner euro. 

Dessutom föreslår vi att folkpensionen höjs. Åtgärden gäller de pensionärer som inte berörs av den höjda garantipensionen men som i varje fall lever på mycket små pensionsinkomster. Höjningen motsvarar den indexhöjning på 0,9 procent som saknas. Rent konkret innebär detta att folkpensionen undantas från den indexfrysning som regeringen planerar i fråga om inkomstöverföringar och socialförmåner 2019. Vi föreslår därför att det aktuella momentet ökas med 76 miljoner euro. 

Barnfattigdomen i Finland ökar. Samtidigt som den allmänna inkomstnivån stigit har fattigdomen bland barnfamiljer ökat. Antalet barn i mindre bemedlade familjer har nästan tredubblats på tjugo år. 

Barnfattigdom är vanligast i familjer med endast en försörjare. I ungefär 20 procent av samtliga familjer finns det bara en försörjare, och i de flesta fall (86 %) är det mamman som försörjer familjen. I dag är 20 procent av ensamförsörjarfamiljerna låginkomstfamiljer. I mitten av 1990-talet var andelen cirka 10 procent. För jämförelsens skull kan vi konstatera att 7 procent av familjerna med två försörjare hör till låginkomsttagarna. Att ensamförsörjarna har så låga inkomster beror på såväl arbetslösheten som indexfrysningen av inkomstöverföringar. 

De universella förmånerna och tjänsterna utgör grunden för bekämpningen av fattigdom bland barnfamiljer. Vi vill stärka situationen för ensamförsörjare ytterligare genom att anvisa 17 miljoner euro för barnbidragets ensamförsörjartillägg.