Utskottet ställer sig bakom förslagen. Syftet med den föreslagna aktiveringsmodellen är att öka sysselsättningen genom att motivera arbetslösa arbetssökande till aktivitet och självständighet i arbetssökandet under hela den tid arbetslösheten varar. Syftet med de nya självriskdagarna för utkomstskyddet för arbetslösa arbetssökande är att de mer än förr ska söka sig också till kortvarigt arbete och deltidsarbete i det fall att heltidsarbete inte finns att få. Genom en aktivare jobbsökning kan lediga jobb besättas snabbare, samtidigt som arbetslöshetsperioderna förkortas, långtidsarbetslöshet förebyggs och arbetslösheten minskar. I propositionen uppskattas det att förslagen har en sysselsättande effekt på 5 000—12 000 årsverken.
Förändringar i självriskdagarna
I propositionen föreslås det att självrisktiden för utkomstskydd för arbetslösa i början av arbetslösheten förkortas från sju till fem dagar. Bortfallet av två självriskdagar höjer i huvudsak utkomstskyddet för alla arbetslösa i början av arbetslösheten. Vid kortvarig arbetslöshet höjs förmånens nivå jämfört med nuläget. Om arbetslösheten fortsätter ökar antalet självriskdagar för dem som inte uppfyller aktivitetskravet för att få arbetslöshetsförmån till fullt belopp.
I den föreslagna modellen ska en arbetslös arbetssökande uppfylla aktivitetskravet under en tre månader lång granskningsperiod. I annat fall sänks förmånen med 4,65 procent för de följande 65 utbetalningsdagarna. Det motsvarar en självriskdag per månad. Om en mottagare av en arbetslöshetsförmån uppfyller aktivitetskravet genom att bli sysselsatt i lönearbete eller företagsverksamhet, kan han eller hon få sin arbetslöshetsförmån jämkad. Vid jämkning av förmånen gäller ett skyddat belopp på 300 euro. Endast inkomster som överskrider beloppet inverkar sänkande på arbetslöshetsförmånen.
Den föreslagna modellen berör mottagare av såväl arbetsmarknadsstöd och grunddagpenning som inkomstrelaterad arbetslöshetsdagpenning. Utbetalarna av arbetslöshetsförmåner, det vill säga FPA och arbetslöshetskassorna, kontrollerar att aktivitetsvillkoret uppfylls. Förmånsmottagarens aktivitet kontrolleras inte om han eller hon är närståendevårdare eller familjevårdare. Aktiveringsmodellen gäller inte heller dem som har sökt invalidpension eller som får någon förmån på basis av partiell arbetsoförmåga, sjukdom eller skada.
Uppfyllande av aktivitetsvillkoret
Förmånstagaren kan uppfylla aktivitetsvillkoret och undvika en sänkning av arbetslöshetsförmånen genom att under granskningsperioden utföra arbete som räknas in i arbetsvillkoret eller delta i sysselsättningsfrämjande service eller verksamhet i en veckas tid eller arbeta som företagare. Enligt huvudregeln krävs det 18 timmars arbete under en kalendervecka för att uppfylla arbetsvillkoret. Undantag från huvudregeln kan göras inom branscher med avvikande reglering av arbetstiden. I företagsverksamhet uppfylls arbetsvillkoret om inkomsterna från verksamhet är minst 240 euro under 65 dagar.
Med sysselsättningsfrämjande service avses i propositionen sådan service som definieras i 1 kap. 5 § 15 punkten i lagen om utkomstskydd för arbetslösa. Utöver denna service finns det också andra tjänster som ordnas av arbetskraftsmyndigheten och som det föreskrivs om i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice (916/2012). Vägran att delta i dessa leder till att den arbetssökande förvägras förmån. Enligt social- och hälsovårdsutskottets uppfattning vore det oskäligt att deltagande i dessa tjänster inte uppfyller aktivitetskravet.
Med service som ordnas av arbetskraftsmyndigheten avses också service som upphandlats hos externa serviceleverantörer. Det finns därför anledning att till sysselsättningsfrämjande service även räkna exempelvis olika sysselsättningsförsök som pågår i olika regioner. Försöken innehåller träningselement och kan pågå i flera månader. De syftar till att den arbetssökande ska komma ut på den öppna arbetsmarknaden. I den föreslagna aktiveringsmodellen skulle den arbetssökande inte ha någon nytta av att delta i sådana tjänster. Utskottet föreslår att lagförslaget ändras så att deltagande också i de ovan beskrivna tjänsterna beaktas vid bedömningen av huruvida kravet på aktivitet uppfyllts.
Grundlagsutskottet kom i sitt utlåtande fram till att lagförslaget kan behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Grundlagsutskottet pekade i sitt utlåtande bland annat på utskottets praxis enligt vilken villkoren för att få stöd som tryggar grundläggande försörjning vid arbetslöshet exempelvis kunnat kopplas till om personen själv aktivt bidragit till åtgärder som i sista hand kan ha medverka till att han eller hon kunnat behålla sin arbetsförmåga och få arbete. Grundlagsutskottet har likaså ansett det vara godtagbart att ålägga en arbetssökande att delta i åtgärder som främjar sysselsättningen. Grundlagsutskottet påpekar dock att tidigare propositioner av samma typ som det har bedömt har handlat om att nivån på förmåner har kopplats ihop med villkor som den arbetssökande själv kunnat påverka. Det villkor som grundlagsutskottet har godkänt har i sak stått i motiverad proportion till hurdana sysselsättningsfrämjande åtgärder som stått till buds och vilka omständigheter som kan läggas den arbetslösa till last.
Enligt propositionsmotiven påverkas uppfyllandet av aktivitetskravet förutom av den arbetslösa arbetssökandens egen aktivitet också av antalet arbetstillfällen och typen av arbetstillfällen som står till buds. Om det på orten finns kortvariga jobb som lämpar sig för arbetssökanden är det naturligtvis lättare att bli sysselsatt än i regioner där sådana jobb inte finns.
Enligt grundlagsutskottet kan förslaget göras mindre problematiskt genom att garantera alla en faktisk möjlighet att delta i sysselsättningsfrämjande service eller verksamhet. Det skulle innebära en utökning av serviceutbudet. Det går dock inte att garantera heltäckande tillgång till service genom lagstiftning.
Social- och hälsovårdsutskottet noterat att all service som avses i lagen om offentlig arbetskrafts- och företagsservice är beroende av prövning, med undantag av vissa tjänster för äldre arbetslösa arbetssökande. Deltagande i servicen förutsätter alltså att det med beaktande av personens situation är arbetskraftspolitiskt ändamålsenligt att ordna servicen. Ändamålsenligheten bedöms av arbets- och näringsbyrån eller den leverantör som arbets- och näringsbyrån har skaffat servicen hos. De tillgängliga anslagen garanterar inte att arbetskraftsmyndigheten kan ordna service för alla som får arbetslöshetsförmån. Det är inte heller ändamålsenligt att styra arbetssökande till oändamålsenliga tjänster som i själva verket kan bidra till att förlänga deras arbetslöshet.
Regeringen föreslår i budgetpropositionen för 2018 en ökning på 25 miljoner euro av anslaget för offentlig arbetskrafts- och företagsservice (moment 32.30.51). Det föreslagna anslaget ska inte anvisas vissa tjänster, utan det ska gå att använda för de tjänster som är mest ändamålsenliga för arbetslösa arbetssökande. Anslaget räcker till att erbjuda tjänster till 8 000—10 000 olika personer. Under samma moment har det i budgetpropositionen för 2018 dock gjorts också andra ändringar, så den sammanlagda volymen för den sysselsättningsfrämjande servicen kommer enligt arbets- och näringsministeriet inte nödvändigtvis att öka jämfört med innevarande år. Utskottet konstaterar att det med anledning av propositionen är än viktigare att granska att anslagen fördelas i rätt tid utifrån regionernas varierande behov.
Grundlagsutskottet lyfter fram ett annat sätt att göra förslaget mindre problematiskt. Lagförslaget kan kompletteras med en bestämmelse om att en förmån inte sänks om den arbetssökande av skäl som är oberoende av honom eller henne själv inte får arbete eller tillgång till sysselsättningsfrämjande service eller att den arbetssökande ges möjlighet att på något annat sätt visa att han eller hon aktivt försökt få arbete eller sysselsättningsfrämjande service under granskningsperioden. Det skulle också undanröja de problem med regional ojämlikhet som regeringen refererar till i propositionen.
Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar att propositionen är behäftad med allmänna problem som följer av variationer i regionernas utbud av arbetstillfällen och i de arbetssökandes sysselsättningsförutsättningar. Dessa problem beskrivs i propositionen och i grundlagsutskottets utlåtande. Utskottet konstaterar dock att en arbetslös arbetssökande i regel har många möjligheter att påvisa sin aktivitet. Den arbetssökande kan för det första söka deltids- eller heltidsjobb på den öppna arbetsmarknaden. I början av nästa år träder dessutom en ändring av lagen om utkomstskydd för arbetslösa i kraft. Enligt ändringen ska rörlighetsunderstöd kunna betalas ut också för deltidsarbete, om man får jobb på längre avstånd från hemmet. Vidare kan man uppfylla aktivitetsvillkoret genom att delta i sysselsättningsfrämjande service eller verksamhet som ordnas av arbetskraftsmyndigheten. Sysselsättningsfrämjande service omfattar jobbsökarträning, karriärträning, arbetskraftsutbildning, arbetssökandes frivilliga med arbetslöshetsförmån stödda studier, arbetsprövning, frivilliga studier för främjande av integration och arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte. Utskottet föreslår att lagförslaget ändras så att fler tjänster räknas till den sysselsättningsfrämjande service som påvisar aktivitet. Dessutom kan aktivitetsvillkoret uppfyllas genom företagsverksamhet. Genom att villkoret kan uppfyllas på många olika sätt försöker man säkerställa att den arbetssökande kan uppfylla villkoret på det sätt som lämpar sig bäst för just honom eller henne och samtidigt hålla kvar förmånen oförändrad.
Med hänsyn till de mångsidiga möjligheterna att påvisa aktivitet godkänner utskottet den föreslagna aktiveringsmodellen, men förutsätter att konsekvenserna av reformen bevakas noggrant och att det vid behov görs möjligt att uppfylla aktivitetskravet också på andra sätt, i det fall att det visar sig att de nu föreslagna sätten inte räcker till för att hindra att en arbetssökande som aktivt sökt jobb eller försökt bli delaktig av en tjänst utsätts för en minskning av förmånen. (Utskottets förslag till uttalande)
Övrigt
Arbetslivs- och jämställdhetsutskottets uppfattning är att kravet på sysselsättning under minst fem dagar är orealistiskt för många långtidsarbetslösa, särskilt om det i bakgrunden finns problem med livshantering, missbruksproblem eller begränsningar relaterade till hälsotillståndet. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet vill inskärpa att för att bli sysselsatta behöver svårsysselsatta personer särskilt och ofta långvarigt personligt stöd baserat på kartläggning av servicebehovet. Utskottet påpekar att svårsysselsatta och långtidsarbetslösa bör erbjudas tillräckligt med aktiveringstjänster som lämpar sig för deras situation. Social- och hälsovårdsutskottet menar att oron över de partiellt arbetsföras möjligheter att få jobb är motiverad och framhåller behovet av individuellt anpassade tjänster.
Social- och hälsovårdsutskottet noterat i likhet med arbetslivs- och jämställdhetsutskottet att om den arbetssökandes arbetslöshetsförmån sänks för en period av 65 dagar, måste sänkningen i många fall kompenseras i form av utkomststöd. En sänkning av förmånen leder till ett ökat antal mottagare av utkomststöd och ökar också utgifterna för bostadsbidrag. Att vara beroende av utkomststöd höjer tröskeln för att få jobb och leder lätt till att arbetslösheten förlängs. Samtidigt leder en sänkning av förmånen till att den primära trygghetsförmånen försvagas i förhållande till den förmån som är tänkt som en sista möjlighet.
Social- och hälsovårdsutskottet påpekar dessutom att utvecklingen av utkomstskyddet för arbetslösa har syftat till att förenkla och samordna de olika stödformerna under arbetslösheten. Varierande krav på hur aktiviteten kan påvisas, olika grunder för sänkning av förmåner, olika långa granskningsperioder och en mångfald av karens- och självrisktider försvårar inte bara genomförandet utan gör också förmånssystemet svårbegripligt för förmånsmottagarna. Utskottet framhåller fortsatt att utkomstskyddet för arbetslösa behöver förenklas.
Det är angeläget att göra en uppföljande studie av reformen och att bedöma hur den påverkar de berörda personernas framtida sysselsättning och ekonomiska välfärd. Likaså bör det göras konsekvensbedömningar för olika grupper utifrån exempelvis kön, ålder, utbildningsnivå, bostadsområde och arbetslöshetens längd. I ett bredare perspektiv bör det också göras en samlad bedömning av den administrativa börda som aktiveringsmodellen medför. Även återverkningarna på andra förmåner måste granskas.