Allmänt

Syftena med propositionen, det vill säga att öka sysselsättningen och uppmuntra de arbetslösa till aktivitet och egna insatser, är i sig värda understöd. Vi kan dock inte se att den av regeringen föreslagna så kallade aktiveringsmodellen för utkomstskydd för arbetslösa skulle vara något fungerande eller rättvist sätt att höja sysselsättningen eller aktiviteten. Den föreslagna modellen är problematisk på många sätt, vilket påpekats i grundlagsutskottets och arbetslivs- och jämställdhetsutskottets utlåtanden och i social- och hälsovårdsutskottets betänkande. Ett stort antal sakkunniga har hörts om lagförslaget. Flertalet av dem har varit minst sagt kritiskt inställda till förslaget. Utifrån hörandet anser vi att regeringens modell inte bör godkännas. 

Aktiveringsmodellen är en sanktionsmodell

Tanken bakom regeringens modell är att då arbetslösheten förlängs ska det inte räcka enbart med att den arbetslöse aktivt söker jobb för att han eller hon ska få fullt utkomstskydd för arbetslösa. Aktiviteten måste i stället leda till att den arbetslöse får sysselsättning eller deltar i sysselsättningsfrämjande service. Självriskdagarna vid arbetslöshetens början minskas från nuvarande sju till fem dagar. Om arbetslösheten fortgår ökas självrisken. Aktivitetskravet uppfylls om personen under en granskningsperiod på 65 förmånsdagar (tre månader) har varit i förvärvsarbete eller bedrivit företagsverksamhet på så sätt att arbetet under en kalendervecka skulle räcka för att uppfylla arbetsvillkoret (i timmar) eller arbetsvillkoret för företagare (i euro). Aktivitetskravet uppfylls också om personen under granskningsperioden i minst fem dagar har deltagit i sysselsättningsfrämjande service eller i rekryteringsprövning eller rekryteringsutbildning. 

Om aktivitetskriterierna inte uppfylls följer en sänkning av utkomstskyddet för arbetslösa med 4,65 procent. Finlands modell grundar sig enbart på sanktioner, till skillnad från exempel den danska reform av arbetslöshetsersättningen som genomfördes 2015. Där kan den som får arbetslöshetsförmån genom att vara en dag i sysselsättning förlänga perioden med ersättning med två dagar. Aktiveringsmodellen hotar försämra utkomstskyddet oberoende av vad de arbetslösa själva gör. Modellen leder till ökad fattigdom och ökat utnyttjande av utkomststöd bland arbetslösa, vilket i sin tur leder till att de får ännu svårare att hitta jobb. 

Vid utskottets utfrågning av sakkunniga har det framförts mycket kritik mot modellen ur många olika perspektiv. Det är svårt att förstå en modell där utkomstskydd för arbetslösa skärs ner om en arbetslös person inte lyckas hitta jobb. Vi vill främja en arbetskraftspolitik som sporrar till aktivitet, men vi kan inte godkänna nedskärningar i utkomstskyddet. Vi ser det också som viktigt att omställningar i arbetslöshetsersättningen bereds i gott samarbete med arbetsmarknadsorganisationerna. Så har fallet inte varit nu. 

Effekterna av aktiveringsmodellen är osäkra

Regeringen uppskattar att propositionen ökar sysselsättningen med 5 000—12 000 årsverken. Effekterna beror framför allt på hur de arbetslösas beteende påverkas. Aktiveringsmodellens beteendekonsekvenser är dock förknippade med en stor osäkerhet, och enligt arbetslivs- och jämställdhetsutskottet kan vissa konsekvenser också gå emot regeringens mål. Ändringarna träder i kraft vid ingången av 2018, samtidigt som vissa andra ändringar som berör de arbetslösa. Det försvårar bedömningen av aktiveringsmodellens konsekvenser. Det går med andra ord inte att tillförlitligt utvärdera fördelarna och nackdelarna eller exempelvis konsekvenserna för förvaltningen. Det är ytterst beklagligt, särskilt som social- och hälsovårdsutskottet i sitt betänkande understryker och föreslår ett uttalande om en noggrann uppföljning av reformens konsekvenser och om att det vid behov görs ändringar. Det är svårt att bedöma vilken av reformerna kommer att påverka vad. 

Det står inte heller klart vilken effekt en kort period av sysselsättning har för arbetslöshetens totala längd. Att hitta och utföra kortvarigt arbete och delta i olika åtgärder binder upp den arbetslöse arbetssökandes tid och minskar möjligheterna att hitta ett bättre och lämpligare jobb på den öppna arbetsmarknaden. Ett bra arbetslöshetsskydd gör det möjligt att söka jobb som bättre passar den egna kompetensen. Undersökningar visar att ett längre inkomstrelaterat skydd leder till bättre jobb efter perioden av arbetslöshet. Det vore ytterst viktigt att bedöma hur aktiveringsmodellen påverkar den ekonomiska välfärden och möjligheterna att senare komma ut på arbetsmarknaden — men som det konstaterades tidigare är det i praktiken mycket svårt att göra en sådan bedömning. 

Aktiveringsmodellen leder till ökad ojämlikhet

Det stora problemet med aktiveringsmodellen är att den försätter arbetslösa arbetssökande i en ojämlik ställning. Det finns stora skillnader mellan olika regioner i fråga om tillgången till ens kortvariga jobb eller till sysselsättningsfrämjande service. De arbetslösas möjligheter att få sysselsättning varierar också av andra orsaker än bostadsorten. Också åldern, utbildningsnivån och arbetslöshetens längd påverkar i väsentlig grad den arbetslöses aktivitet. Modellen straffar hårdare dem som har sämre förutsättningar att hitta jobb eller få del av service. Om den arbetslöse inte lyckas påvisa att han eller hon är aktiv, leder modellen till att ersättningen sänks. Grundskyddet för arbetslösa i Finland är redan i dag svagt, och bland annat Europarådets utskott för sociala rättigheter har med anledning av det gett Finland en anmärkning. Nedskärningar i en primär förmån driver människor in i ett beroende av utkomststödet, som är avsett som en förmån i sista hand. 

Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att det till servicen ska räknas ett större antal tjänster än vad regeringen har föreslagit. Det är angeläget, men det undanröjer inte problemet med att alla arbetslösa inte har tillgång till ändamålsenliga tjänster. Utbudet av tjänster är helt enkelt för svagt i förhållande till regeringens mål. I det läget är det fel att skära i utkomstskyddet för arbetslösa. 

Det får inte bli så att en arbetslös gör allt som krävs för att påvisa sin aktivitet, men av skäl som är oberoende av honom eller henne själv inte lyckas uppfylla aktivitetskriteriet. I en sådan situation måste man kunna säkerställa att utkomstskyddet inte sänks. De arbetslösa måste ha lika möjligheter att uppfylla kravet på aktivitet. Det framhölls i såväl arbetslivs- och jämställdhetsutskottets som grundlagsutskottets utlåtanden. 

Aktiveringsmodellen är problematisk med avseende på grundlagen

I propositionens motiv till lagstiftningsordning understryks det att den arbetssökande själv kan påverka om dagpenningen kommer att nedsättas eller inte. I motiven understryker regeringen också att förslaget inte handlar om att frånta någon en arbetslöshetsförmån utan att där ingår ”en schablonmässig bestämmelse om beräkning av beloppet”. Grundlagsöverensstämmelsen motiveras dessutom med att aktivitetskravet inte ska tillämpas på den som får en förmån på grundval av arbetsoförmåga eller skada eller under den tid då en person har en pågående ansökan om invalidpension hos en pensionsanstalt. 

I konsekvensbedömningen säger regeringen delvis i strid med motiven till lagstiftningsordningen att en arbetslös med sin aktivitet inte nödvändigtvis själv kan medverka till att förmånerna ligger kvar på samma nivå som tidigare. Enligt motiven påverkas detta ”förutom av den arbetslösa arbetssökandens egen aktivitet också av antalet arbetsplatser och typen av arbetsplatser som står till buds. Om det på orten finns kortvariga arbetsplatser som lämpar sig för arbetssökanden är det naturligtvis lättare att bli sysselsatt än i regioner där sådana arbetsplatser inte finns. Också arbets- och näringsbyråernas möjligheter att erbjuda lönesubventionerat arbete eller sysselsättningsfrämjande service varierar i olika delar av landet.” 

Grundlagsutskottet konstaterade i sitt utlåtande att i tidigare propositioner av samma typ har nivån på förmånerna kopplats ihop med villkor som den arbetssökande själv kunnat påverka. De villkor som grundlagsutskottet har godkänt har i sak stått i motiverad proportion till hurdana sysselsättningsfrämjande åtgärder som stått till buds och vilka omständigheter som kan läggas den arbetslösa till last. Aktiveringsmodellen är dock ”också enligt motiven till den, 'en schablonmässig bestämmelse om beräkning av beloppet' utan individuell prövning”, sägs det i grundlagsutskottets utlåtande. Grundlagsutskottet konkluderar att förslaget inte kan ”anses vara oproblematiskt med avseende på grundlagen eftersom arbetslösa personer av ovannämnda skäl och av individuella orsaker trots flera försök inte nödvändigtvis lyckas leva upp till det lagstadgade aktivitetskravet”. 

Enligt grundlagsutskottet kan problemen lindras på två sätt. Det första sättet är att säkerställa att de arbetslösa alltid kan delta i service som påvisar aktiviteten eller, om detta inte är möjligt, säkerställa att den som gör allt som skäligen kan krävas inte utsätts för en sänkning. Ett annat sätt är att ge den arbetssökande möjlighet att på något annat sätt visa att han eller hon aktivt försökt få arbete eller sysselsättningsfrämjande service under granskningsperioden. 

Social- och hälsovårdsutskottet konstaterar dock att servicen är beroende av prövning och att de tillgängliga anslagen inte garanterar service för alla. I betänkandet konstateras det vidare att det med anledning av propositionen är ”än viktigare att granska att anslagen fördelas i rätt tid utifrån regionernas varierande behov”. Angående grundlagsutskottets andra förslag konstateras det i betänkandet att propositionen är behäftad med de ”allmänna problem” som beskrivs i propositionen, men att en arbetslös arbetssökande likväl har många möjligheter att påvisa sin aktivitet. Vi anser att den ståndpunkt som framförs av majoriteten i social- och hälsovårdsutskottet är mycket löst underbyggd, särskilt när det är fråga om att tillgodose de grundläggande fri- och rättigheterna, det vill säga en aspekt över vilken grundlagsutskottet uttryckte allvarlig oro. I betänkandet vill man rätta till detta genom att föreslå ett uttalande. Det är enligt vår uppfattning fullständigt otillräckligt. 

Avslutningsvis

Som det sägs också i sakkunnigyttrandena försätter modellen människor i ytterst ojämlik ställning. Propositionens svagheter kan sammanfattas så att dess mål kan uppnås endast om den som får en arbetslöshetsförmån har faktisk möjlighet, med tanke på bosättningsregion, arbetsförmåga och kompetens, att ens kortvarigt bli sysselsatt eller delta i sysselsättningsfrämjande service. Om möjligheterna saknas, sänks arbetslöshetsförmånen också för en längre tid. Det handlar således i praktiken om en nedskärning av utkomstskyddet för långtidsarbetslösa. Vi ställer oss bakom en aktiv arbetskraftspolitik som utgår från de arbetslösas behov och att kortvariga jobb ska bli lönsammare, men denna proposition främjar inte dessa mål. Modellen bidrar inte till sysselsättning utan straffar tvärtom de svårsysselsatta och driver dem in i fattigdom. Vidare betonar vi att utkomststödet innebär den allra svagaste motivationen att ta emot tillfälliga jobb, vilket innebär att även med avseende på att locka till arbete leder modellen ur askan i elden. 

De här problemen och möjliga lösningar på dem har lyfts fram också i grundlagsutskottets utlåtande. Social- och hälsovårdsutskottet har dock ignorerat grundlagsutskottets ståndpunkt. Det är ytterst oroväckande. Grundlagsutskottets utlåtanden måste inta en särställning i riksdagsbehandlingen. Bortsett från klämmen är grundlagsutskottets anmärkningar visserligen inte lika tvingande, men om de negligeras bör detta åtminstone motiveras i betänkandet. Vi anser att så inte har gjorts i tillräcklig omfattning, utan man har velat driva vidare aktiveringsmodellen trots dess avsevärda brister. 

Regeringen föreslår också att självrisktiden i början av arbetslösheten ska förkortas från sju till fem dagar. Vi stöder denna förbättring. 

I övrigt anser vi att den föreslagna aktiveringsmodellen helt enkelt är oskälig och orättvis. Den kränker medborgarnas likställdhet och måste förkastas. 

Den i propositionen föreslagna så kallade aktiveringsmodellen innebär en sänkning av arbetslöshetsförmånerna, om den arbetslösa inte påvisar tillräcklig aktivitet. Sannfinländarna ser detta som problematiskt, och utgår då från att det också i propositionen konstateras att det är ytterst besvärligt att bedöma modellens sysselsättande effekter. 

Det finns också en konflikt mellan det som sägs om å ena sidan beredningen av propositionen, å andra sidan propositionens mål. En stor del av remissinstanserna var i förhållande till propositionen av annan mening om vilka metoder som ska användas för att stödja aktiviteten hos mottagarna av en arbetslöshetsförmån. Inte minst av medborgarorganisationernas yttranden kom det fram att det bland mottagarna av arbetsmarknadsstöd finns personer vars sysselsättningsmöjligheter inte är beroende endast av tillgången på arbetstillfällen, utan att arbetsförmågan och sysselsättningsmöjligheterna kan påverkas till exempel av utdragen arbetslöshet, frågor relaterade till hälsotillståndet och utslagning från arbetsmarknaden. 

Sannfinländarna välkomnar inte nedskärningar i utkomstskyddet för arbetslösa. De nu föreslagna åtgärderna är misslyckade också i fråga om de fall där den arbetslösa inte lyckas hitta jobb trots att han eller hon är aktiv. Det är i det här läget nödvändigt att också fundera på vilka möjligheter det finns att på landsbygden verkligen hitta jobb och hur kortvariga anställningar kopplas till den föreslagna modellen. 

Under utskottsbehandlingen har det också aktualiserats att grundlagen garanterar var och en rätt att få sin grundläggande försörjning tryggad vid till exempel arbetslöshet. Bestämmelsen ålägger lagstiftaren att garantera var och en som behöver grundläggande försörjning en subjektiv rätt till den trygghet som det allmänna genom lag är skyldig att ordna. Grundlagsutskottet motiverar denna skyldighet som åligger det allmänna tämligen detaljerat och hänvisar till förarbetena till reformen gällande de grundläggande fri- och rättigheterna och till sina tidigare utlåtanden (se GrUU 45/2017 rd — RP 124/2017 rd, s. 3—4). 

Grundlagsutskottet konstaterar följande: ”Förslaget kan inte anses vara oproblematiskt med avseende på grundlagen eftersom arbetslösa personer av ovannämnda skäl och av individuella orsaker trots flera försök inte nödvändigtvis lyckas leva upp till det lagstadgade aktivitetskravet. Grundlagsutskottet har i sin praxis framhållit att frånkännande av rätten till en förmån bör stå i motiverad proportion till vilka sysselsättningsfrämjande åtgärder som stått till buds och vilka omständigheter som kan läggas den arbetslöse till last (Se GrUU 2/2012 rd, s. 2). Den aktuella propositionen avser däremot, också enligt motiven till den, 'en schablonmässig bestämmelse om beräkning av beloppet' utan individuell prövning.” 

På dessa grunder anser vi att regeringen behandlar dessa människor oskäligt och att lagförslagen därför inte kan godkännas. 

Endast genom en hållbar tillväxt och en hög sysselsättningsnivå som ger skatteintäkter kan välfärdssamhällets beständighet garanteras på lång sikt. Regeringens målsättning att skapa 110 000 nya jobb och höja sysselsättningen till 72 procent är rätt. Tyvärr har regeringen inte lyckats förvandla ord till handling. Jämfört med de andra nordiska länderna är Finlands sysselsättningsnivå klart lägre. Jag anser därför att åtgärder relaterade till att öka aktiviteten bland de arbetssökande och att öka sysselsättningen och förebygga en ökning av förlängd arbetslöshet är viktiga, men den föreslagna aktiveringsmodellen är inte rätt väg och skulle bemöta arbetslösa olika beroende på boplats och arbetslöshetens varaktighet. En risk är också att byråkratin ökar och att arbetskraftsbyråernas resurser inte räcker till. Systemet blir dyrt och det finns inga garantier för att propositionen verkligen främjar sysselsättningen. 

Svenska riksdagsgruppen har skapat sitt eget sysselsättningspaket med åtgärdsförslag för att förbättra sysselsättningen. Vi tror på att våra åtgärder skapar tillräckligt med arbetstillfällen för att nå regeringens mål och på lång sikt kan de till och med leda till en sysselsättningsnivå på 80 procent. Vi måste skapa nya arbetstillfällen och höja sysselsättningen genom att göra det lättare att bedriva företagsverksamhet, effektivisera arbetsförmedlingen och främja lokala avtal. Arbetshälsan bör främjas genom ett nationellt program och genom en översyn av familjeledigheterna. Vi skulle också satsa på att sänka ungdomsarbetslösheten och få in de unga i arbetslivet genom att höja inkomstgränserna för studiestödet och underlätta anställningen av unga, exempelvis genom lägre arbetsgivaravgifter. 

Det viktigaste målet är ändå att få fler arbetstillfällen genom att gripa tag i framtidens möjligheter. Finlands ekonomiska tillväxt beror således till stor del på hur företagen kan utnyttja nya inno-vationer och ny forskning. Finland bör arbeta proaktivt och se över lagstiftningen, beskattningen och strukturerna så att nya branscher får möjlighet att lyckas.