Allmänt

Patientförsäkring är en lagstadgad skadeförsäkring som syftar till att ge ett heltäckande försäkringsskydd vid en personskada som en patient orsakats vid hälso- och sjukvård i Finland och som anses vara en patientskada. Patientförsäkringen ger samtidigt dem som orsakat en skada ett försäkringsskydd med avseende på det skadeståndsansvar som de annars eventuellt skulle åläggas. Enligt patientskadelagen (585/1986) är det obligatoriskt att teckna en patientförsäkring för att garantera patienternas försäkringsskydd. De sammanslutningar och privata näringsidkare som bedriver hälso- eller sjukvårdsverksamhet i Finland är skyldiga att ha en försäkring. Ersättningar som betalas ut till dem som lidit skada finansieras genom försäkringspremierna. 

I propositionen föreslår regeringen att det stiftas en patientförsäkringslag som ska ersätta den gällande patientskadelagen. I den nya lagen omarbetas strukturen i den nuvarande lagstiftningen om patientförsäkring fullständigt. Propositionen undanröjer också vissa brister i lagstiftningen. Den innehåller inga betydande ändringar i patientförsäkringens grundläggande struktur, det vill säga i tillämpningsområdet, försäkringsskyldigheten eller genomförandet. Lagens geografiska tillämpningsområde föreslås bli utvidgat till att i vissa särskilda fall också omfatta vård som ges utanför Finlands gränser. Också bestämmelserna om skador som ersätts utvidgas. Personskador som orsakas av produkter som implanterats i kroppen ersätts, om en produkt inte har varit så säker som det har funnits orsak att anta. 

Regeringen föreslår också en lag om Patientförsäkringscentralen. I den lagen föreslås bestämmelser om försäkringsbolagens skyldighet att höra till centralen, om finansiering av centralens verksamhet och om dess förvaltning. 

Social- och hälsovårdsutskottet stöder målen att förtydliga lagstiftningen och anser de föreslagna ändringarna vara motiverade. 

Den nya patientförsäkringslagen avses träda i kraft 2021. I propositionen förutses lagstiftningspaketet om en reform som innebär att det inrättas landskap och att social- och hälsovården omorganiseras (landskaps- och vårdreformen). Förslaget behandlas för närvarande av riksdagen (RP 15/2017 rd, RP 16/2018 rd och RP 52/2017 rd). Lagförslagen är dock skrivna i en form som gör att de kan behandlas och godkännas oberoende av landskaps- och vårdreformen. 

Grundlagsutskottet anser i sitt utlåtande om propositionen (GrUU 70/2018 rd, s. 5) att det i lag måste föreskrivas om hur tillsynen ska vara ordnad och om tillsynsmyndigheten på behörigt sätt och på grundval av den gällande lagstiftningen. Enligt grundlagsutskottet måste 56 och 58 § i lagförslag 1 ändras på det sättet för att lagförslaget ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. Vidare förutsätter grundlagsutskottet att bestämmelser som innehåller hänvisningar till lagförslagen i propositionerna om vård- och landskapsreformen eller hänvisningar till myndigheter som avses i dem för tydlighetens skull inte tas in i den föreslagna lagen i detta läge. 

Med hänvisning till utlåtandet från grundlagsutskottet föreslår social- och hälsovårdsutskottet att 1, 56 och 58 § i lagförslag 1 ska hänvisa till den gällande lagstiftningen och de myndigheter som ingår i den. 

Tillämpningsområdet

Den nya patientförsäkringslagen gäller enligt 1 § 2 mom. i propositionen ersättning från patientförsäkringen vid personskador som orsakas vid hälso- och sjukvård i Finland. Skadorna ersätts på samma sätt som enligt den gällande patientskadelagen. Patientförsäkringslagen ska tillämpas på all vård som ges i Finland oberoende av patientens medborgarskap eller stadigvarande bosättningsstat. Tillämpningen är begränsad och lagen tillämpas bara inom Finlands territorialgränser, det vill säga på hälso- och sjukvård som ges inom Finlands land-, luft- och havsområden. Enligt propositionen betraktas det som vård som getts i Finland också när en utövare av hälso- och sjukvård som är verksam i Finland skaffar hälso- och sjukvård i utlandet eller konsulterar en utländsk aktör utan att patienten har en vårdrelation med en vårdgivare i utlandet. 

Det geografiska tillämpningsområdet för patientförsäkringen föreslås således bli utvidgat. Lagen ska också gälla den vård som en patient får i utlandet när en finländsk verksamhetsenhet inom hälso- och sjukvård är skyldig att ordna vården och hälso- och sjukvården i utlandet är nödvändig för patientens hälsotillstånd, eftersom vården inte finns tillgänglig i Finland. Social- och hälsovårdsutskottet välkomnar förslaget. Lagen ska också tillämpas på skador som inträffar under resan när en patient flyttas för vård i utlandet eller tillbaka till Finland för vård. En sådan skada ska ersättas på samma grunder som en skada som inträffar under sjuktransport i Finland. Skador som sker när en patient söker vård i utlandet på ett initiativ ska fortfarande vara undantagna tillämpningsområdet. 

Vård som ingår i så kallad telemedicin anses ingå i patientförsäkringen bara när både vårdgivaren och patienten befinner sig i Finland, sägs det i propositionen. Med telemedicin avses kontakt mellan en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvården och en patient där kommunikationstekniska metoder tillämpas för undersökning, diagnos och medicinering. Telemedicinen är ett resultat av framför allt den kommunikationstekniska utvecklingen. 

Enligt utskottet är det problematiskt att en strikt territorial tolkning av tillämpningsområdet utesluter fall när antingen patienten eller en yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvård tillfälligt råkar befinna sig i utlandet och distanskontakt tillämpas som ett led i vårdprocessen, exempelvis för att ge råd för fortsatt vård per telefon eller via elektroniska medier. Tillämpningsområdet enligt 1 § 2 mom. i lagförslag 1 medger en bredare tolkning utan att formuleringen i paragrafen behöver ändras, menar utskottet. Fall när vårdrelationen uppenbart har inletts med en tjänsteleverantör som är registrerad i Finland, men antingen patienten eller exempelvis läkaren under vårdprocessen av slumpmässiga orsaker tillfälligt vistas utomlands och vårdkonsultation görs via distanskontakt ingår enligt utskottet också enligt formuleringen i 1 § 2 mom. i patientförsäkringen. Då handlar det enligt utskottet inte om att vården i strid med bestämmelsen är organiserad som vård som ges i utlandet. Annars kan tolkningen ha orimligt stora följder för patienten. 

Det gäller att följa upp utvecklingen inom telemedicinen i relation till patientförsäkringen och att i förekommande fall ta ställning till om tillämpningsområdet behöver ses över. 

Rätt till ersättning

Regeringen föreslår att ersättning för patientskador i huvudsak ska regleras på samma sätt som i dag. Huvudprincipen är fortfarande att det ska vara sannolikt att skadan har orsakats av undersökning, behandling, vård eller någon annan liknande åtgärd eller av att någon av dessa har försummats. Vid vårdfel krävs det dessutom att en erfaren yrkesutbildad person inom hälso- och sjukvård skulle ha undersökt, behandlat och vårdat patienten eller i övrigt handlagt patienten på något annat sätt och därmed sannolikt ha undvikit skadan. 

Precis som i dag ska ersättning betalas ut för en personskada, om det är sannolikt att den har orsakats av fel i produkter, anordningar eller utrustning för hälso- och sjukvård som har använts vid undersökning, behandling och vård. Frågan om en säkerhetsbrist i en produkt beror på brister i service och underhåll eller i själva produkten har i fortsättningen ingen betydelse med avseende på uppkomsten av ersättningsansvar. 

I motsats till läget i dag ska också personskador som beror på ett fel i en medicinteknisk produkt som helt eller delvis har implanterats i patientens kropp, exempelvis en ledprotes, ersättas från patientförsäkringen. Utskottet anser det mycket motiverat att patientförsäkringen breddas i det här hänseendet i syfte att förbättra rättssäkerheten för patienter som lidit skada. Enligt propositionen är det lättare för patienten att få ersättning från patientförsäkringen än från produktansvarsförsäkringen. Dessutom har patientförsäkringslagen ett bredare skydd för fel i apparater och utrustning än produktansvarslagen, eftersom patientförsäkringen inte avkräver patienten någon utredning exempelvis vad beträffar marknadsföring av en produkt eller bruksanvisningar från tillverkaren. 

Vidare föreslås patienten få ersättning för nödvändig yrkesinriktad rehabilitering till följd av en patientskada. Utskottet anser breddningen vara motiverad eftersom patientförsäkringen också vid inkomstbortfall är det primära ersättningssystemet i relation till arbetspensionslagarna. Det faktum att patientförsäkringen har företräde framför arbetspensionslagarna beror på en lagändring som kom till när pensionsreformen trädde i kraft vid ingången av 2017. Då infördes samma princip om företräde för patientförsäkringen som redan tidigare gällde ersättningar dels enligt lagstiftningen om olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar, dels enligt trafikförsäkringslagen i relation till förmåner enligt arbetspensionslagarna. 

Regeringen bedömer att det vidgade tillämpningsområdet sannolikt gör att patientförsäkringspremierna kommer att stiga. Utskottet påpekar därför att man måste följa upp hur försäkringspremierna påverkas av reformen. 

Hur sjukvårdskostnader ersätts från patientförsäkringen

Av kostnader inom offentlig hälso- och sjukvård ersätter patientförsäkringen bara avgifter för vårddagar, åtgärder och besök som den skadelidande måste betala enligt lagen om klientavgifter. Den som vållar en skada ansvarar således inte för en indirekt skada, bland annat kostnader som orsakas den offentliga hälso- och sjukvården och som klientavgifterna inte täcker. Därmed kan det hända att mycket stora sjukvårdskostnader till följd av en patientskada nästan inte alls drabbar den utövare av hälso- och sjukvård som har orsakat skadan. Vid vårdkostnader som den offentliga hälso- och sjukvården orsakats av en skada täcks den andel som överstiger klientavgiften således med skattemedel. 

Beträffande trafikförsäkring och försäkring för olycksfall i arbetet och för yrkessjukdom har det gjorts avvikelser från denna princip med stöd av det så kallade fulla kostnadsansvaret för sjukvårdskostnader, som infördes från och med 2005. Det fulla kostnadsansvaret gäller sjukvård som getts i Finland och innebär att det exempelvis vid trafikförsäkringen är ägare och innehavare av motorfordon som står för en del av de kostnader för den offentliga hälso- och sjukvård som i övrigt bekostas med skattemedel. 

Regeringen tar ställning till möjligheten att utvidga det fulla kostnadsansvaret också till patientförsäkringen. Det kan göras genom att kostnadseffekten av en patientskada fullt ut belastar försäkringen för den vård som är orsaken till patientskadan. Med fullt kostnadsansvar skulle konkurrensneutraliteten mellan den offentliga och den privata hälso- och sjukvården öka. Å andra sidan säger regeringen att en övergång till fullt kostnadsansvar skulle göra att de sjukvårdskostnader som betalas från patientförsäkringen stiger. Därmed skulle också ersättningsbeloppen stiga. Samtidigt skulle det uppkomma nya administrativa kostnader, och de måste bedömas i förhållande till nyttan. Bedömningen i propositionen är att fördelarna med fullt kostnadsansvar skulle vara mindre än de administrativa kostnaderna. 

Enligt social- och hälsovårdsutskottet är det viktigt att följa upp hur sjukvårdskostnaderna till följd av patientskador fördelas och att i fortsättningen också ta ställning till om fullt kostnadsansvar kan införas. 

Regressrätt enligt handikappservicelagen

I 15 § i lagen om service och stöd på grund av handikapp (380/1987, nedan kallad handikappservicelagen) föreskrivs det om kommunens rätt att få ersättning från en försäkringsanstalt när kommunen har ordnat service för någon med funktionsnedsättning och försäkringsanstalten är skyldig att betala ersättning för servicen. På grundval av bestämmelsen har kommunerna vid trafikskador, patientskador eller olycksfall rätt att ta ut kostnader för serviceboende och personlig assistans för bland annat personer med svår funktionsnedsättning från trafik-, patient- och olycksfallsförsäkring. 

Enligt propositionen är det vanligt att tjänster enligt handikappservicelagen ordnas i flera decennier för de som har rätt att få tjänsterna. Följaktligen stiger försäkringsbolagens ersättningsskyldighet av att kommunerna räknar med återkrav enligt 15 § i handikappservicelagen. Samtidigt ökar osäkerheten kring åtagandena. Extra stor är effekten inom patientförsäkringen eftersom försäkringsbolagens premieintäkter är relativt små jämfört med försäkringen för olycksfall i arbetet och yrkessjukdomar och trafikförsäkringen. 

För närvarande behandlar riksdagen propositionen med förslag till lag om funktionshinderservice samt till lagar om ändring av socialvårdslagen och 13 § i lagen om klientavgifter inom småbarnspedagogiken (RP 159/2018 rd). Där föreslås det att regressrätten på grundval av handikappservicelagen avskaffas för ersättningar enligt patientskadelagen. Propositionen är fortfarande under behandling och utskottet föreslår därför att kommunernas regressrätt vid ersättningar enligt patientskadelagen slopas i 15 § i handikappservicelagen. Ändringen görs eftersom patientförsäkringen innehåller en del särdrag. Den påverkar inte regressrätten vid försäkringar enligt trafikförsäkringslagen och lagen om olycksfall i arbetet och om yrkessjukdomar. Ändringen ska också gälla tjänster som getts funktionshindrade på grundval av skador som skett innan lagen trädde i kraft, om ansökan om återkrav inte har gjorts innan lagen trädde i kraft. 

Övriga synpunkter

Rättstrygghet

I 54 § i lagförslag 1 om patientförsäkringslagen finns bestämmelser om behandling av ersättningsärenden i domstol. I 2 mom. avgränsas domstolens möjlighet att behandla ärendena. Ett yrkande på ersättning ska inte kunna prövas om inte Patientförsäkringscentralen har vägrat betala ut det skadestånd som yrkats. I sitt utlåtande anser grundlagsutskottet (s. 2–3) att paragrafen begränsar rättsskyddet enligt 21 § i grundlagen. 

Enligt propositionsmotiven behövs bestämmelsen för att säkerställa att patientförsäkringen är primär i förhållande till skadevållarens skadeståndsansvar. Ett sådant yrkande på ersättning för en skada som på någon annan grund än med stöd av den föreslagna lagen framställs vid domstol mot den som orsakat skadan får enligt den föreslagna paragrafen inte prövas om inte det visas att Patientförsäkringscentralen har vägrat betala det skadestånd som yrkats, står det i motiveringen. Med uttrycket "på någon annan grund" avses till exempel skadeståndslagen. Att Patientförsäkringscentralen vägrat att betala kan visas genom det negativa ersättningsbeslut som meddelats i ärendet. 

Social- och hälsovårdsutskottet påpekar att en motsvarande bestämmelse finns i 80 § 2 mom. i trafikförsäkringslagen. Enligt momentet får ett skadeståndsanspråk inte prövas om det inte visas att det försäkringsbolag som är ansvarigt för skadan har vägrat betala det skadestånd som yrkats. 

Enligt grundlagsutskottets utlåtande krävs det ingen begränsning av det här slaget för att patientförsäkringen ska vara primär. Patientförsäkringscentralens synpunkter kan beaktas genom ett krav på att centralen ska höras när patientskadeärenden behandlas i domstolen. Social- och hälsovårdsutskottet noterar att en omskrivning av paragrafen på det sätt som grundlagsutskottet förutsätter kräver noggrann fortsatt beredning. Det är därför befogat att inte ta in bestämmelsen i den nya patientförsäkringslagen nu. Vid den fortsatta beredningen ska social- och hälsovårdsministeriet utreda hur regleringen kan genomföras så att den uppfyller kraven i grundlagsutskottets utlåtande. 

Automatiserade beslut

I 60 § i lagförslag 1 föreskrivs det om automatiserade beslut. Vid verkställigheten av denna lag har Patientförsäkringscentralen rätt att fatta automatiserade beslut enligt artikel 22.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2016/679 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter och om upphävande av direktiv 95/46/EG (allmän dataskyddsförordning), nedan dataskyddsförordningen, om det med beaktande av det behandlade ärendets art och omfattning samt kraven enligt denna lag och kraven på god förvaltning är möjligt att meddela ett automatiserat beslut, står det i den föreslagna paragrafen. 

I sitt utlåtande (s. 3–4) säger grundlagsutskottet att enligt motiveringen till lagstiftningsordningen (s. 117) är ett primärt syfte med tillåtandet av automatiserade beslut att effektivisera verkställigheten och att det finns godtagbara och vägande skäl för att tillåta automatiserade beslut. I den nationella lagstiftningen har det på det sätt som krävs i dataskyddsförordningen föreskrivits om lämpliga åtgärder för att säkerställa den registrerades rättigheter och friheter. Den registrerades rättigheter tryggas bland annat genom krav på god förvaltning och rätt att söka ändring. Grundlagsutskottet anser att social- och hälsovårdsutskottet har anledning att försäkra sig om att den föreslagna regleringen inte står i konflikt med dataskyddsförordningen. 

Grundlagsutskottet hänvisar till ett tidigare utlåtande om ett förslag till bestämmelse om automatiserade individuella beslut (GrUU 62/2018 rd, s. 6—8) och ansett att regleringen av automatiserat beslutsfattande är viktig med avseende på skyddet för personuppgifter men i synnerhet i skenet av principerna för god förvaltning enligt grundlagens 21 § och bestämmelserna i grundlagens 118 § om tjänsteansvar. I sig har grundlagsutskottet inget att anmärka på målen för automatiserat beslutsfattande enligt propositionen. Besluten ska enligt bestämmelsen få bygga på automatisk behandling bara om det med beaktande av det behandlade ärendets art och omfattning samt kraven enligt denna lag och kraven på god förvaltning är möjligt att meddela ett automatiserat beslut. 

Lagen ska dock inte ange detaljerat i vilka situationer eller inom vilka ärendegrupper behandlingen kan ske helt automatiskt. Grundlagsutskottet menar följaktligen att regleringen måste preciseras. Det måste anges exaktare på vilka grunder ärenden kan avgöras genom automatiserat beslutsfattande. Utskottet understryker samtidigt att avsikten med förslaget inte är att avvika från förvaltningslagens bestämmelser om till exempel hörande av part. Rätten att bli hörd hör till en god förvaltning, som tryggas i grundlagens 21 § 2 mom. Regleringen måste också preciseras i relation till förvaltningslagen. Utskottet har med hänsyn till 21 § i grundlagen och kravet på att offentlig maktutövning ska grunda sig på lag noterat att man inte ens i en masshantering får äventyra kraven på god förvaltning eller parternas rättssäkerhet (GrUU 49/2017 rd, s. 5, och GrUU 35/2005 rd, s. 3). Här måste också rättssäkerhetens betydelse beaktas särskilt. Preciseringar av bestämmelserna om automatiska individuella beslut i 60 § i lagförslaget är enligt grundlagsutskottet en förutsättning för att lagförslag 1 ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Grundlagsutskottet upprepar sin uppfattning (GrUU 70/2018 rd) att statsrådet bör göra en utredning för att undersöka hur regleringen av automatiserat förvaltningsförfarande och beslutsfattande i de allmänna lagar som justitieministeriet har beredningsansvar för uppfyller de krav som följer av förvaltningens lagbundenhet, offentlighetsprincipen och rättsprinciperna för förvaltningen, som ligger till grund för en god förvaltning, samt hur rättstryggheten tillgodoses och tjänstemännens ansvar förverkligas. 

Social- och hälsovårdsutskottet noterar att riksdagen nu behandlar en proposition med förslag till ändring av socialtrygghets- och försäkringslagstiftningen med anledning av EU:s allmänna dataskyddsförordning (RP 52/2018 rd), där användningen av automatiserade beslut behandlas och motiveras med avseende på genomförandet av hela socialtrygghets- och försäkringslagstiftningen. Propositionen innehåller också ett förslag om att komplettera den gällande patientförsäkringslagen med en ny 10 c § om automatiserade beslut. Vid lagstadgad verksamhet är automatiserade beslut således i praktiken tillåtna när de är möjliga med tanke på ärendenas art och omfattning, står det i propositionen. Det är omöjligt att föreskriva i detalj i lagstiftningen om de ärendekategorier där automatiserade beslut kan fattas, eftersom datateknikens utveckling kan bredda användningsområdet för automatisk behandling. 

Grundlagsutskottet har lämnat utlåtande om propositionen (RP 52/2018 rd — GrUU 78/2018 rd) och ansett att bestämmelserna om automatiserade individuella beslut måste preciseras för att lagförslagen ska kunna behandlas i vanlig lagstiftningsordning. 

Enligt en utredning som social- och hälsovårdsutskottet fått fattar Patientförsäkringscentralen för närvarande inga automatiserade beslut. Syftet med bestämmelsen är att ge centralen möjlighet att fatta automatiserade beslut i framtiden. De automatiserade besluten kommer att gälla skadelidandes ersättningsanspråk som är positiva och direkt bygger på en faktura eller ett meddelande som visats upp. 

Social- och hälsovårdsutskottet hänvisar till grundlagsutskottets utlåtande och noterar att det inte nu är ändamålsenligt att ta in en bestämmelse om automatiserade beslut i patientförsäkringslagen, när behandlingen av proposition RP 52/2018 rd fortfarande pågår i riksdagen. Det kräver noggrann beredning att precisera bestämmelsen, som för närvarande inte omedelbart behövs. Social- och hälsovårdsutskottet föreslår att bestämmelsen inte tas in i den föreslagna lagen nu. Vid den fortsatta beredningen ska social- och hälsovårdsministeriet noggrant utreda om det behövs en bestämmelse och hur regleringen kan genomföras så att den uppfyller kraven i grundlagsutskottets utlåtande. 

Begränsning av den registrerades rätt

I 61 § i lagförslag 1 föreslås restriktioner i den registrerades rätt att begränsa behandlingen av personuppgifter enligt artikel 18 i dataskyddsförordningen. Restriktionen berör artikel 18.1 a, enligt vilken behandlingen begränsas, om den registrerade har bestridit personuppgifternas korrekthet. En registrerad ska enligt 61 § inte ha en i dataskyddsförordningen avsedd rätt att kräva att Patientförsäkringscentralen ska begränsa behandlingen av personuppgifter, om den registrerades krav är uppenbart ogrundat. En begränsning av den registrerades rätt ska tillämpas när Patientförsäkringscentralen sköter en uppgift enligt den nu föreslagna lagen. 

Den registrerades rättigheter får enligt dataskyddsförordningen begränsas om begränsningen genomförs på det sätt och enligt de villkor som anges i artikel 23 i förordningen. Begränsningen ska ske med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgöra en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle i syfte att säkerställa någon av de omständigheter som anges i artikel 23.1. 

Utskottet påpekar att regeringen i propositionen inte bedömer villkoren för den föreslagna begränsningen eller hur de uppfylls enligt artikel 23 i dataskyddsförordningen. Därför noterar utskottet följande med avseende på den föreslagna 61 §. 

Med stöd av artikel 23 i dataskyddsförordningen får den registrerades rätt enligt artikel 18 begränsas i nationell rätt på vissa villkor. Enligt artikel 23 får den registrerades rätt begränsas, om en sådan begränsning sker med respekt för andemeningen i de grundläggande rättigheterna och friheterna och utgör en nödvändig och proportionell åtgärd i ett demokratiskt samhälle för att säkerställa något av de syften som uppräknas i bestämmelsen. Utifrån artikel 23.1 e kan ett sådant syfte vara bland annat en medlemsstats viktiga mål av generellt allmänt intresse såsom social trygghet. 

Ersättningarna ur patientförsäkringen hör till den lagfästa sociala tryggheten. Vid verkställighet av socialförsäkring kan den som ansöker om en förmån, den som tecknar försäkring eller någon annan ersättningstagare, det vill säga den registrerade, bestrida korrektheten hos någon personuppgift som gäller honom eller henne, till exempel hälsotillstånd, arbetsinkomster eller omständigheterna kring skadefallet. En begränsning av behandlingen skulle kunna leda till att ett patientskadeärende inte kan behandlas och exempelvis till att de lagstadgade förmåner som betalas på grund av det inte kan beviljas eller betalas. Om den som ansöker om en förmån bestrider riktigheten av de uppgifter om hälsa eller inkomster som ligger till grund för beslutet och kräver att behandlingen begränsas, kan personen inte meddelas något beslut innan det har säkerställts att uppgifterna är korrekta. Med tanke på verkställandet av patientförsäkringen är det problematiskt om denna rätt kan utövas ogrundat för att skjuta upp eller förhindra en lagstadgad verksamhet. Genom att ogrundat kräva en begränsning av behandlingen kan den som ansöker om en förmån till exempel fördröja utfärdandet av ett negativt beslut i ett patientskadeärende. För den registrerade kan ett sådant krav leda till ett slutresultat som strider mot den registrerades intressen. Om Patientförsäkringscentralen inte får behandla den registrerades uppgifter eller meddela ett beslut i ett ersättningsärende innan det har säkerställts att uppgifterna är korrekta, kan den registrerade till exempel bli utan inkomst. Begränsningen av behandlingen kan också försvåra prioriteringen av förmåner till exempel mellan de olika ersättningssystemen. 

I detta avseende är det enligt utskottets åsikt nödvändigt att genom nationell lagstiftning begränsa den registrerades rätt att kräva att behandlingen ska begränsas. Den föreslagna restriktionen kan således ses som en nödvändig och proportionell åtgärd utifrån artikel 23.1 e i dataskyddsförordningen och hotar inte den registrerades grundläggande fri- och rättigheter. På behandlingen av ersättningsärenden vid Patientförsäkringscentralen tillämpas förvaltningslagen. I 68 § finns dessutom särskilda bestämmelser om tjänsteansvar. Rättsmedlen enligt patientförsäkringslagen utgör en garanti för den registrerades rättsskydd när den registrerade förvägras möjlighet att begränsa behandlingen av uppgifter. Begränsningen av den registrerades rätt fråntar inte den personuppgiftsansvarige skyldigheten att kontrollera den registrerades påstående om personuppgifternas korrekthet.