Motivering

1, 94 och 95 §

Finlands medlemskap i Europeiska unionen behöver inte nämnas i grundlagens 1 §, så meningen kan strykas.

I och med Lissabonfördraget kan Finlands EU-medlemskap ses som ett internationellt fördrag som Finland när som helst kan säga upp genom ett beslut med enkel majoritet i riksdagen. Det är alltså inte befogat att behandla EU-medlemskapet som något slags statlig grundprincip, även om det inverkar på vår suveränitet.

Att nämna EU-medlemskapet i vår författning har dessutom tolkningspotential och kan i sammanhang med de föreslagna ändringarna i grundlagens 94 och 95 § medge mycket mer generösa tolkningar bl.a. av överföringen av befogenheter inte minst till EU, alltså att riksdagen inte behöver besluta om dem i grundlagsordning, utan kan godkänna dem med enkel majoritet av de avgivna rösterna eller genom beslut som får två tredjedels majoritet av rösterna bakom sig. Inom ramen för den nuvarande grundlagen var det motiverat att inta en sådan ståndpunkt till bl.a. Lissabonfördraget att beslut om att godkänna fördraget borde ha fattats i grundlagsordning och lagförslaget i förekommande fall förklarats brådskande.

De föreslagna ändringarna i 94 och 95 § bör inte göras, eftersom de gör det ännu lättare att föra över befogenheter på EU och internationella organisationer och institutioner. En betydande befogenhetsöverföring kan om den har formen av en internationell förpliktelse ställa grundlagens demokratiska principer på spel. Följaktligen bör det lagstiftas i grundlagsordning enligt 73 § om sådana befogenhetsöverföringar som spelar en roll för vår suveränitet.

39 §

Den föreslagna ändringen i 39 § innebär att statsrådet fullt ut bestämmer om överlämnande av propositioner till riksdagen. Ändå har en nära samverkan mellan republikens president och statsrådet ännu helt nyligen utgjort ett viktigt element i vår politiska kultur och därför kan ändringen i 39 § inte understödjas. Den skulle fjärma presidenten från den egentliga regeringen och det tjänar inget syfte.

58 §

Förslaget om att kringskära presidentens makt motiveras med parlamentarismen. Presidenten är en demokratisk och representativ institution som på ett positivt sätt balanserar upp maktutövningen i samhället. Därför är det inte motiverat att åberopa parlamentarismen för att kunna skära i presidentens maktbefogenheter genom de ändringar som föreslås i 58 §.

De kan dessutom bli ett praktiskt problem vid konflikter mellan regeringen och presidenten i och med att den parlamentariska arenan inte är en lämplig plats att behandla konflikter på. Man kan alltså med skäl fråga sig om 58 § kommer att fungera i praktiken eller om det hela slutar med att vi får ändra befogenhetsbestämmelserna i grundlagen redan i en nära framtid. Om saken väcker tvivel redan nu, bör man undvika att göra en sådan grundlagsändring.

66 §

Lissabonfördraget har varit i kraft bara en kort tid och då bör man helst inte ändra grundlagens 66 § så att det i fortsättningen bara är statsministern som kan företräda Finland på Europeiska rådets möten och i annan verksamhet i EU som kräver att den högsta statsledningen deltar, om inte statsrådet i undantagsfall bestämmer något annat. Enligt Lissabonfördraget representeras medlemsstaterna i rådet av antingen statschefen eller regeringschefen. I Finland är det presidenten som är statschefen.

Genom den föreslagna ändringen i 66 § hindrar man att Finland efter det att ändringen har trätt i kraft inför ett system — som Lissabonfördraget visserligen tillåter — där statschefen deltar i rådets möten som statens enda representant. Så länge republikens president är Finlands statschef kommer ändringar av detta slag inte i fråga.