Allmän motivering

Med hänvisning till propositionen och övrig utredning finner utskottet propositionen behövlig och ändamålsenlig. Utskottet tillstyrker lagförslaget, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Företagshälsovården, dess betydelse och utvecklingsbehov

Utskottet har otaliga gånger pekat på företagshälsovårdens stora betydelse och ansvar när det gäller insatser för att bevara hälsan och orken att arbeta bland befolkningen i yrkesaktiv ålder. Hårdare arbetsvillkor, kravet på flexibilitet, ökad brådska och stress och ledarskapsproblem leder på många arbetsplatser till att arbetsklimatet skärps och att de psykiska problemen med därpåföljande pensioneringar blir frekventare. Företagshälsovården förväntas lägga på ett extra kol för att förbättra kvaliteten på arbetslivet. Såväl arbetsgivare som medarbetare behöver företagshälsovårdens hjälp att upptäcka missförhållanden inte bara i de fysiska arbetsförhållandena utan också i förhållanden som påverkar arbetshälsan, såsom trakasserier, möjligheter att påverka det egna arbetet och information om förändringar.

Vi har fått en ny lag om företagshälsovård och en arbetarskyddslag efter millennieskiftet. Båda lagarna utgår från att företagshälsovården spelar en viktig roll när det gäller att ta reda på vilka fysiska och psykiska riskfaktorer det förekommer på arbetsplatsen och fundera hur de kan elimineras.

Rehabiliteringslagstiftningen har setts över under de senaste åren. Numera är det möjligt att ingripa i ett tidigt skede och remittera en person till rehabilitering redan när de första tecknen på försämrad arbetsförmåga uppenbarar sig. Företagshälsovårdens insats i en tidig diagnos av rehabiliteringsbehovet och remitteringen till rehabilitering har givits stor tyngd. Utskottet vill här särskilt lyfta fram vikten av företagshälsovårdens samlade grepp visavi kartläggningen och diagnostiseringen och identifieringen av hot mot patienternas hälsa och ordnandet av prevention, vård, behandling och rehabilitering.

Det ställs oerhört stora förväntningar på företagshälsovården och utmaningarna är därför många. Hurdan hälso- och sjukvård personer i yrkesaktiv ålder får beror i mångt och mycket av hur bra företagshälsovården fungerar. Eftersom företagshälsovårdens tjänster ofta är de enda hälsovårdstjänster en anställd regelbundet utnyttjar beror det på om företagshälsovårdsläkaren har den yrkeskompetens och det holistiska grepp som behövs för att förebygga och behandla yrkesrelaterade krämpor och i ett tidigt skede upptäcka latenta riskfaktorer och sjukdomar.

För att företagshälsovården ska klara av alla utmaningar är det viktigt att företagshälsovårdspersonalen har en högkvalitativ bred utbildning och allsidig erfarenhet. Därför anser utskottet det nödvändigt att specialiseringsutbildningen för företagshälsovårdsläkare utvecklas både kvalitativt och kvantitativt.

Olika sätt att ordna företagshälsovården

Enligt lagen om företagshälsovård kan en arbetsgivare ordna företagshälsovården på en egen eller tillsammans med en annan arbetsgivare en gemensam företagshälsovårdscentral eller skaffa tjänsterna av en privat serviceproducent eller en hälsovårdscentral.

Det är inte egalt hur företagshälsovården är ordnad och efter vilka lösningar, eftersom det påverkar företagshälsovårdens möjligheter att klara av särskilt utmaningen att förbättra arbetsklimatet. Här väger arbetsplatsernas och företagens egna företagshälsovårdscentraler tungt, understryker utskottet. På ett företag med egen företagshälsovårdscentral kan personalen få mycket information om förhållandena på arbetsplatsen via informella kontakter, förtroendevalda och arbetarskyddspersonal samt genom att delta i olika utvecklingsarbetsgrupper. Då är det lätt att vara med och driva företagets personalpolitik, interna information och ledarskap i en arbetshälsofrämjande riktning.

Kraven på ekonomisk effektivitet har i många fall lett till beslutet att lägga ut företagshälsovården och i stället för att ha en egen företagshälsovårdscentral skaffa hälsovårdstjänster av en privat producent eller köpa företagshälsovårdsläkar- och företagshälsovårdartjänster av en hälsovårdscentral. Det måste helt enkelt göra det svårare för en företagshälsovårdsläkare eller företagshälsovårdare att sätta in sig i situationen på en enskild arbetsplats, om han eller hon i värsta fall ska ha hand om företagshälsovården för hundra olika arbetsplatser. Den enda chansen för utomstående företagshälsovårdsläkare och företagshälsovårdare att upptäcka problem på arbetsplatsen är i regel när de kommer på sina sporadiska besök. Eftersom varje besök på arbetsplatsen debiteras separat, är arbetsgivarna eventuellt inte särskilt benägna att öka dem och ser inte alltid att de behövs. Av samma orsaker kan företagshälsovårdens insatser i arbetet på att utveckla arbetsplatsen bli blygsamma.

Med tanke på att företagshälsovårdens innehåll och metoder ska utvecklas är det enligt utskottets mening problematiskt att företagshälsovården allt mer läggs ut. Det är viktigt, anser utskottet, att man ger akt på i vilken riktning utläggningstrenden går och funderar på hur företagshälsovårdens innehåll och metoder kan utvecklas för att bättre motsvara de breda mål som uppställts för en bättre arbetshälsa.

Företagshälsovårdsläkarnas behörighetsvillkor och bristen på specialistläkare

Lagen om företagshälsovård kräver att en läkare inom företagshälsovården ska ha behörighet som specialist inom företagshälsovården eller som annan legitimerad läkare och ha den utbildning som behövs för att företagshälsovården ska kunna genomföras. De som var behöriga att arbeta inom företagshälsovården när lagen trädde i kraft är alltjämt behöriga för sina tidigare uppgifter. Enligt förordningen om principerna för god företagshälsovårdspraxis samt om företagshälsovårdens innehåll och den utbildning som krävs av yrkesutbildade personer och sakkunniga inom företagshälsovården ska en heltidsanställd läkare inom företagshälsovården vara specialist i företagshälsovård och en deltidsanställd läkare inom företagshälsovården ha utbildning i företagshälsovård som omfattar minst sju studieveckor.

När riksdagen stiftade lagen om specialiserad sjukvård tog den inte ställning till om alla heltidsanställda företagshälsovårdsläkare ska vara specialister i företagshälsovård. Beslutet togs när ovan nämnda förordning gavs. Av beslutet följer att läkare som länge arbetet inom företagshälsovården inte är behöriga att söka sig till uppgifter som är mer krävande än de nuvarande, även om de hade annan lämplig specialistläkarexamen och digra kompletteringsstudier inom företagshälsovård, förutsatt att de inte avlägger examen som specialist i företagshälsovård. Det här är orsaken till att majoriteten av dem som anmält sig till utbildning för specialister i företagshälsovård är medelålders företagshälsovårdsläkare som arbetat länge i branschen.

Det är viktigt, menar utskottet, att läkarna inom företagshälsovården är välutbildade och har de särskilda kunskaper och färdigheter som krävs inom företagshälsovården. Men det är enligt utskottet tvivelaktigt att kräva specialistexamen av alla de företagshälsovårdsläkare som arbetet länge i branschen och som nu vill komma framåt i karriären. Dessutom kan det leda till en oändamålsenlig användning av utbildningsresurserna. Utskottet uppmanar regeringen att utreda om det vore möjligt med ett system där företagshälsovårdsläkare som arbetat länge inom branschen kunde påvisa sin kompetens utan specialiseringsutbildning. Då kunde köerna till specialiseringsplatser kortas ner och de begränsade resurserna sättas in på specialiseringsutbildning för de läkare som står i beråd att börja arbeta inom företagshälsovården.

Utskottet vill fästa uppmärksamheten vid de konsekvenser den i lagförslaget avsedda specialistläkarutbildningen eventuellt får för läkarsituationen vid hälsovårdscentralerna. De kommunala hälsovårdscentralerna lider brist på såväl specialistläkare inom företagshälsovården som allmänläkare och läkare som specialiserar sig på företagshälsovård. Risken finns att den specialiseringsutbildning för företagshälsovårdsläkare som numera allt mer sker inom den privata sektorn lockar till sig anställda från den kommunala hälso- och sjukvården och därmed förvärrar arbetskraftsbristen vid hälsovårdscentralerna.

Lagförslaget om effektiviserad utbildning för specialister i företagshälsovård

Det finns en flaskhals i utbildningen för specialister i företagshälsovård och det är den obligatoriska tjänstgöringen på ett halvår vid institutet för arbetshygien. Av de 553 personer som deltar i specialistläkarutbildningen i företagshälsovård är ca 120 sådana som praktiskt taget bara saknar tjänstgöringen i fråga. Institutet för arbetshygien har i dagsläget 12 specialiseringsplatser av vilka fem finns vid regioninstituten. Enligt propositionen kommer det 5 platser till och då kan 34 personer genomgå halvårsutbildningen.

Det måste absolut bli lättare att komma in till tjänstgöringsavsnittet vid institutet för arbetshygien, menar utskottet och föreslår att institutet i 2005 års budget får ett anslag som räcker till för att inrätta en lärartjänst och åtta specialiseringstjänster. Dessutom, framhåller utskottet, gäller det att utveckla de undantagsarrangemang som tillåter att avsnittet vid institutet för arbetshygien fullföljs genom att deltagaren exempelvis kommer till institutet en dag i veckan och bedriver olika kompletterande studier.

Kulturutskottet uttrycker sin oro med anledning av att de föreslagna ändringarna finansieras genom att medel förs över från den forskning som finns inskriven i lagen om specialiserad sjukvård. Anslaget för s.k. specialstatsandelar för klinisk forskning har sjunkit från 360 miljoner mark (60 547 653 euro) i 1999 års budget till 38 047 000 euro i budgetpropositionen för 2005. Kulturutskottet menar att det är ohållbart om anslaget till den kliniska forskningen fortsätter att minska.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet instämmer i kulturutskottets oro över att anslagen för specialstatsandelar till forskning krympt och hur villkoren för den kliniska medicinska forskningen påverkas av det. Specialstatsandelen för forskning används för medicinsk och hälsovetenskaplig forskning vid universitetscentralsjukhus, centralsjukhus och hälsocentraler. Den används bl.a. för forskningspatienters laboratorie- och röntgenundersökningar, poliklinikbesök och vårddagar. Universitetssjukhusen är viktiga aktörer när det gäller att göra nya rön, tillämpa dem och förmedla dem till nya läkare. Forskning och utbildning går hand i hand. Om den kliniska forskningen deklinerar försämras inte bara utbildningen också vårdkvaliteten.

Universitetscentralsjukhusen ska samordna den medicinska och hälsovetenskapliga forskningen och utveckla hälso- och sjukvården i samråd med hälso- och sjukvårdsenheterna inom respektive distrikt. Om anslaget krymper avsevärt finns det risk för att forskningsverksamheten koncentreras till universitetssjukhusen och centralsjukhusen och tynar bort vid hälsovårdscentralerna. Stödet till forskningen vid hälsovårdscentralerna har gett läkarna och andra yrkesutbildade personer vid hälsovårdscentralerna en chans att fördjupa och upprätthålla sina kunskaper och bedriva forskning för yrkesmässig specialisering. Det gör att läkarna vid hälsocentralerna inte behöver söka sig bort från hälsovårdscentralen för att bedriva fortsatta studier eller forskning. Detta är särskilt viktigt när lagstiftningen om rätt till vård träder i kraft och det behövs garantier för att det finns läkare på hälsovårdscentralerna.

Enligt lagförslaget börjar det betalas ersättning av statsmedel för kostnaderna för företagshälsovårdsläkare som specialiserar sig på privata företagshälsovårdscentraler. Enligt propositionsmotiven ska en privat serviceproducent av ersättningen betala arvode till en av universitetet godkänd utbildare, som ska se till att utbildningsförutsättningarna bibehålls och ge akt på att den individuella utbildningsplanen för läkare som deltar i specialiseringsutbildningen följs. Av propositionen framgår inte hur den utbildningsersättning som ges via institutet för arbetshygien kanaliseras till producenter av privat företagshälsovård eller vilka avtal och vilket kontroll- och uppföljningssystem betalningen av ersättningen bygger på.

Kulturutskottet understryker i sitt utlåtande att utbildningen av specialister i företagshälsovård i första hand bör ges vid universiteten och institutet för arbetshygien. De föreslagna ändringarna får inte leda till att utbildningen helt och håller glider över till den privata sektorn.

Statsrådet tog den 11 april 2002 ett principbeslut att 8 miljoner euro av den för forskningsverksamhet enligt lagen om specialiserad sjukvård avsedda statliga ersättningen ska användas för ersättning för läkar- och tandläkarutbildning 2003—2005. Återgången till normal praxis sker 2006.

Utskottet föreslår att lagförslaget träder i kraft stegvis så att 2005 avsätts 1 200 000 euro för ersättningar till universitet och institutet för arbetshygien för utbildning av specialister i företagshälsovård. Utskottet föreslår att lagförslaget inte träder i kraft i sin helhet förrän den 1 januari 2006. Ikraftträdandet bör ske med hänsyn till att specialstatsandelen inte längre minskar 2006.

Dessutom föreslår utskottet att lagen blir temporär och upphör att gälla den 31 december 2009. Utskottet förutsätter att regeringen ger akt på hur systemet fungerar och kommer med en uppföljningsrapport om bl.a. vilka effekter lagen haft på utbildningen av specialister i företagshälsovård i kvalitativt hänseende, antalet utexaminerade specialister i företagshälsovård och tillgången på läkare vid kommunala hälsovårdscentraler. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet vill ha rapporten före den 31 december 2007. (Utskottets förslag till uttalande).