Regeringens proposition RP 124/2017 rd gäller den så kallade aktiveringsmodellen inom utkomstskydd för arbetslösa. Regeringen tror på att modellen ska öka sysselsättningen med nästan 10 000 personer. Samtidigt bedömer regeringen att utgifterna för utkomststöd ökar med 10 miljoner euro och för bostadsbidrag med 4 miljoner euro. 

Modellen är baserad på självriskdagar: självriskdagarna vid arbetslöshetens början minskas från nuvarande 7 till 5 dagar. Om arbetslösheten fortgår ökas självrisken. De arbetslösas aktivitet granskas i granskningsperioder om 65 förmånsdagar (tre månader). Om en person har varit aktiv under de föregående tre månaderna förblir utkomstskyddet oförändrat. Om aktivitetsvillkoret inte uppfylls, blir följden en självriskdag per månad under de följande tre månaderna. Självrisken ska genomföras genom att minska förmånen med 4,65 procent per utbetalningsdag. 

Aktiveringsvillkoret uppfylls om en person under granskningsperioden har förvärvsarbetat så att antalet timmar under en kalendervecka räcker för att räknas in i arbetsvillkoret. Analogt skulle förvärvsinkomst av företagsverksamhet under de senaste 3 månaderna tjänad under en vecka vara en tillräcklig relativ andel av det eurobelopp som krävs av en företagares arbetsvillkor. Aktivitetsvillkoret uppfylls också om den som får arbetslöshetsförmån under de senaste tre månaderna har deltagit minst 5 dagar i sysselsättningsfrämjande service eller visat aktivitet i verksamhet som rekryteringsförsök eller rekryteringsutbildning. 

Vid utskottets utfrågning av sakkunniga har det framförts mycket kritik mot modellen ur olika perspektiv. Det är svårt att förstå en modell enligt vilken utkomstskydd för arbetslösa skärs ner om en arbetslös person inte lyckas hitta jobb. Vi vill främja en arbetskraftspolitik som sporrar till aktivitet, men vi kan inte godkänna nedskärningar i utkomstskydd för arbetslösa. Vi ser det också som viktigt att omställningar i utkomstskydd för arbetslösa bereds i gott samarbete med arbetsmarknadsorganisationerna. Så har inte skett, och i praktiken strider modellen mot konkurrenskraftsavtalet då den skär i utkomstskyddet . 

Att visa aktivitet kan visa sig omöjligt

Som det sägs också i sakkunnigyttranden kokar propositionens svagheter ner till att målet endast genomförs om de som får arbetslöshetsförmåner faktiskt har regionala möjligheter att bli sysselsatta även på kort tid i jobb som motsvarar arbetsförmågan och kompetensen, och vid behov att delta i sysselsättningsfrämjande service. Om de faktiska möjligheterna till dessa åtgärder saknas, blir följden en långvarig nedsättning av arbetslöshetsförmånen. Det handlar således i praktiken om en nedskärning av utkomstskyddet för långtidsarbetslösa och arbetsoförmögna. 

Tillgången till jobb och sysselsättningsfrämjande service varierar regionalt. Av det följer att alla arbetssökande inte har lika möjligheter att uppfylla aktivitetsvillkoren. Följaktligen skärs utkomstskyddet ner av orsaker som inte är beroende av den arbetssökande. Utöver hemort inverkar också yrkesbranschen i avgörande grad på hurdana jobb som står till buds. Lagförslaget innehåller inga skrivningar om förfarandet i situationer där sysselsättningsmöjligheter eller sysselsättningsfrämjande service som motsvarar den arbetssökandes behov inte finns till förfogande. Den föreslagna lagen skulle öka de arbetslösas skyldigheter att sörja för sin sysselsättning, men samtidigt föreslås inga skyldigheter för myndigheterna att erbjuda sysselsättningstjänster så att alla arbetslösa faktiskt kan uppfylla den uppställda aktivitetsskyldigheten. Sakkunnigyttrandena aktualiserade också att propositionen utesluter tjänsten för att utreda arbetsförmågan. 

Eftersom de arbetssökande har ett incentiv för att söka sig till en tjänst som tryggar nivån på utkomstskyddet för arbetslösa och arbets- och näringsbyråerna har ett incentiv för att erbjuda tjänsten för så många som möjligt, kan aktiveringsmodellen leda till att tjänsterna splittras på ett sätt som inte är ändamålsenligt med avseende på faktisk sysselsättning. För att motiveringen ska vara verklig bör begreppet aktiv åtgärd i större utsträckning täcka också frivilligverksamhet och självständig kompetensökning såsom studier vid arbetarinstitut. Frivilligverksamhet ökar de arbetslösas kompetens, stärker eller lär ut nya färdigheter och bidrar till att bilda nätverk. Allt detta kan vara till betydande nytta vid sökande av arbete och sysselsättning varvid verksamheten också med avseende på sysselsättningen har varit lönsam. 

Vi ställer oss bakom en aktiv arbetskraftspolitik som utgår från de arbetslösas behov och att kortvariga jobb ska bli lönsammare, men denna proposition främjar inte dessa mål. Modellen bidrar inte till sysselsättning utan straffar tvärtom de svårsysselsatta. 

Med avseende på att ta emot kortvariga jobb är det av avgörande betydelse att systemet för utkomstskydd är tydligt och förutsägbart. Trots att utkomstskyddets fria inkomstgräns på 300 euro delvis tryggar detta, visade det sig vid utfrågningen av sakkunniga att systemet redan nu är svårt att förutse och att de arbetslösa upplever att korta arbetspass äventyrar försörjningstryggheten. Aktiveringsmodellen förvärrar också denna byråkratifälla på två sätt: för det första blir systemet för utkomstskydd för arbetslösa åter en grad svårare att gestalta och för det andra ökar nedskärningen av utkomstskyddet för arbetslösa antalet arbetslösa som får utkomststöd. 

Att genomföra modellen skulle öka behovet av arbete i handläggningen av arbetslöshetsförmåner både hos Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna med uppskattningsvis 130—260 årsverken eftersom mängden förmånsbeslut på bägge hållen skulle öka med 385 000—770 000 beslut. Det innebär en betydande ökning av arbetsmängden. De knappa resurserna bör användas för åtgärder som faktiskt sysselsätter och producerar, inte för att öka byråkratin 

Arbetsoförmögna och partiellt arbetsföra behöver särskilt stöd, inte nedskärningar

Förväntningarna på att arbetsplatser ska producera är höga och därför förhåller man sig på jobben restriktivt till nedsatt arbetsförmåga. Över en halv miljon människor uppskattar att deras handikapp eller långtidssjukdom försvagar deras möjligheter att få jobb. Ändå är arbetets produktivitet inte alltid beroende av människans arbetsförmåga, utan av att saker sköts smartare. En stor del av nedsättningen av arbetsförmågan kan kompenseras genom tjänster, hjälpmedel, lämpliga arbetsarrangemang, modifierad arbetsbeskrivning eller rehabilitering. 

Enbart förlusten av arbetsinsatsen från människor som är arbetsoförmögna i arbetspensionssystemet uppskattades 2012 uppgå till åtta miljarder euro. Att stödja arbetsförmågan lönar sig. Att stödja fortsatt deltagande i arbete lönar sig. Det handlar inte bara om samhällsekonomisk nytta utan om att bevara kompetensen och människors livsinnehåll och försörjning. 

Möjligheterna för en människa som behöver särskilda arrangemang att bli sysselsatt i korta anställningar är svaga eftersom få arbetsgivare kan eller vill åta sig anpassningar för några arbetstimmar. Därför bemöter aktiveringsmodellen dessa arbetslösa orättvist. Eftersom aktiveringsmodellen inte sanktionerar för någon uttrycklig försummelse, kan personer med nedsatt arbetsförmåga inte undgå sanktioner exempelvis med läkarintyg. 

En arbetsoförmögen person görs inte arbetsför genom regeringens aktiveringsmodell. Arbetslösa vars hälsotillstånd är långvarigt försvagat behöver rehabilitering och stöd för att förbättra hälsan och funktionsförmågan, och flexibilitet hos arbetsplatsen. På så sätt fås de bäst tillbaka till arbetslivet. Vi anser att servicesystemet bör förenklas för att det effektivt ska kunna fungera som stöd för en nedsatt arbetsförmåga: arbetskraftstjänster, rehabilitering, sociala trygghet, hälso- och sjukvård. Om stödet inte sätts in i tid kan det leda till omätliga skador i människors liv. Om hälsotillståndet förhindrar arbete eller aktiveringsåtgärder, är nedskärningen oskälig. Långvarig sjukdom medför kostnader för läkemedel och besök hos hälsocentralen och sjukhus. 

Avslutningsvis

Regeringen föreslår också att självrisktiden i början av arbetslösheten ska förkortas från sju till fem dagar (5 kap. 13 § i lagen om utkomstskydd för arbetslösa). Vi stöder denna förbättring. 

I övrigt anser vi att den föreslagna aktiveringsmodellen helt enkelt är oskälig och orättvis. Den kränker medborgarnas likställdhet och måste slopas. Vi undertecknade delar den oro som lyfts fram även i sakkunnigyttrandena över att modellen ställer människor i en mycket olik ställning på grundval av hemort, yrkesområde och arbetsförmåga. Också tillgången till arbetskraftspolitiska tjänster varierar kraftigt i olika delar av Finland. Vidare betonar vi att utkomststödet innebär den allra svagaste motivationen att ta emot tillfälliga jobb, vilket innebär att även med avseende på att locka till arbete leder modellen ur askan i elden. 

Propositionens huvudsakliga målsättning är att genom den så kallade aktiveringsmodellen öka sysselsättningen genom att sporra arbetslösa arbetssökande till att vara aktiva och ta egna initiativ när de söker arbete på den öppna arbetsmarknaden under hela arbetslöshetsperioden. Syftet med de nya självriskdagarna är att de arbetslösa mer än förr ska söka sig också till kortvarigt arbete och deltidsarbete, detta för att förebygga att arbetslösheten förlängs. Den föreslagna modellen ska gälla både sådana som får arbetslöshetsdagpenning och sådana som får arbetsmarknadsstöd. 

Jag anser att det i sig är gott och väl att försöka få människor aktivt ut på den öppna arbetsmarknaden. Men jag ställer mig i någon mån främmande för det aktuella förslaget, eftersom det för det första skär oskäligt i grundtryggheten för arbetslösa. För det andra ser jag det som ett särskilt problem att det kan vara så i detta samhällsläge, att en arbetssökande inte trots aktivt arbetssökande får en arbetsplats på arbetsmarknaden. I så fall anser jag att den nu föreslagna så kallade aktiveringsmodellen för mycket straffar de personer som exempelvis bor i landskap med liten befolkning eller annanstans på landsbygden. 

För det andra är jag orolig också över att det inte har gjorts tillräckliga bedömningar av de politiska konsekvenserna i fråga om de sociala och hälsomässiga verkningar som vidlåder förslaget. Sådana kan uppstå genom detta system, eftersom en del arbetslösa redan nu upplever att de blir diskriminerade. Jag ser också att effekterna av denna proposition tyvärr slår hårdast uttryckligen mot långtidsarbetslösa som redan under en lång tid har dragits med en anhopning av problem till följd av arbetslösheten. Jag ser det som en viktig utgångspunkt att aktiveringsmodellen inte får ge upphov till nya motiveringsproblem för medborgarna. Men jag förutser en annan utgång eftersom den aktuella propositionen inte enligt vår åsikt garanterar en tillräckligt förutsägbar trygghet. Aktiveringsmodellen med sina ökade byråkratiska arbeten får inte heller medföra en situation då beslut om utkomstskydd för arbetslösa fördröjs. Nu är denna risk ändå helt uppenbar. 

Jag gör också bedömningen att propositionen leder till att administrationens arbetsbörda ökar betydligt både hos Folkpensionsanstalten och arbetslöshetskassorna tvärtemot vad som förespeglas i propositionen. 

Endast genom en hållbar tillväxt och en hög sysselsättningsgrad som ger skatteintäkter kan välfärdssamhällets beständighet garanteras på lång sikt. Regeringens målsättning att skapa 110 000 nya jobb och höja sysselsättningsgraden till 72 procent är rätt. Tyvärr har regeringen inte lyckats förvandla ord och handling. Jämfört med de övriga nordiska länderna är Finlands sysselsättningsnivå klart lägre. Jag anser därför att åtgärder relaterade till att öka aktiviteten bland de arbetssökande och att öka sysselsättningen och förebygga en ökning av förlängd arbetslöshet är viktiga, men den föreslagna aktiveringsmodellen är inte rätt väg och skulle bemöta arbetslösa olika beroende på boplats och arbetslöshetens varaktighet. En risk är också att byråkratin ökar och att arbetskraftsbyråernas resurser inte räcker till. Den svenska riksdagsgruppen har skapat sitt eget sysselsättningspaket med åtgärdsförslag för att förbättra sysselsättningen. Vi tror på att våra åtgärder skapar tillräckligt med arbetstillfällen för att nå regeringens mål och på lång sikt kan de till och med leda till en sysselsättningsnivå på 80 procent. Ett av våra viktiga mål är att underlätta för företagsamheten genom att erbjuda småföretagare löneförvaltning och förena olika bikostnader till lönerna, höja hushållsavdraget som stödjer kvinnodominerade servicebranscher, förnya debattkulturen och öka lokala avtal och inrikta arbetsförmedlingen bättre genom privat arbetsförmedling för att företagen ska kunna finna lämpliga anställda snabbt och effektivt. Också satsningar på anställda höjer produktiviteten och därför efterlyser vi ett nationellt program för arbetshälsa för att minska invalidpensioner och sjukfrånvaro. Med bättre arbetshälsa kan samhället spara miljarder och samtidigt ge människor större livskvalitet. Arbetshälsan kan också förbättras genom att förnya familjeledigheter, så att familjerna får den flexibilitet de önskar och det blir enklare att samordna arbete och familj. Finland bör också slopa hinder för sysselsättning bland invandrare genom att slopa behovsprövningen i fråga om utländsk arbetskraft. Om behovsprövningen slopas blir det möjligt att anställa arbetstagare i branscher där det nu råder brist på kunnig arbetskraft. I synnerhet ett flertal uppstartsföretag lider av behovsprövningen. 

Ett viktigt mål är att sänka ungdomsarbetslösheten och att få med de unga i arbetslivet. Därför vill vi höja inkomstgränserna för studiestödet. I synnerhet nu när regeringen har skurit i studiestödet måste de studerandes försörjning tryggas samtidigt som de studerande skulle få viktig arbetserfarenhet för övergången till arbetslivet. För att få ner ungdomsarbetslösheten vill vi också skapa en ny minijobbmodell där unga under 30 år får tjäna 500 euro i månaden utan att det påverkar stöd eller andra förmåner. Arbetsgivarna betalar mindre arbetsgivaravgifter när de anställer unga. 

Det viktigaste målet är ändå att få fler arbetstillfällen genom att gripa tag i framtidens möjligheter. Enligt EU-kommissionen kommer EU:s nya avfallsdirektiv att skapa över 170 000 direkta arbetstillfällen inom industrin för materialåtervinning fram till 2035. Finland bör ha en klar strategi för hur vi håller täten i utvecklingen av återvinningsekonomin, som kommer att ha en hög prioritet i framtidens EU. Samtidigt ökar delningsekonomins popularitet stadigt bland folket, men lagstiftningen släpar efter. Möjligheterna med delningsekonomi är stora, men eftersom många av dem som aktivt verkar i branschen agerar på lagstiftningens grå sektor, når de inte sin fulla potential. Finland bör vara en proaktiv aktör och förnya lagstiftning och strukturer för att olika aktörers rättigheter och skyldigheter ska vara tydliga. Också beskattningen bör förnyas. Finlands ekonomiska tillväxt beror således till stor del på hur företagen kan utnyttja nya innovationer och ny forskning. När centrala politiska beslut fattas, måste det samtidigt utvärderas hur besluten inverkar på export och produktion med högt förädlingsvärde.