Allmänt
(1) Regeringen föreslår att lagen om arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte (189/2001) ändras så att en aktiveringsplan i fortsättningen endast utarbetas för arbetslösa vars huvudsakliga inkomst består av utkomststöd. För arbetslösa som har rätt till arbetslöshetsförmån utarbetas i fortsättningen ingen aktiveringsplan, utan en sysselsättningsplan. Om ett hinder för arbete för en arbetslös person som får arbetslöshetsförmån är sådana begränsningar av arbets- och funktionsförmågan eller problem med livshanteringen som inte kan lösas enbart genom att myndigheterna konsulterar varandra, utarbetas för honom eller henne en sektorsövergripande sysselsättningsplan enligt lagen om sektorsövergripande främjande av sysselsättningen (381/2023).
(2) Syftet med propositionen är att minska de myndighetsuppgifter som hänför sig till aktiveringsplanering och att åtgärda de överlappningar som finns mellan aktiveringsplanen och den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet ställer sig positivt till propositionens syften. Sektorsövergripande stöd ska riktas till de personer som har behov av stödet. Det är också till fördel för kunden att servicesystemet förtydligas. Utskottet yttrar sig om propositionen till den del den gäller det egna ansvarsområdet.
Konsekvenser för arbetslösa
(3) Propositionens konsekvenser gäller arbetslösa som har rätt till arbetslöshetsförmån och för vilka det i fortsättningen inte utarbetas någon aktiveringsplan. I propositionen bedöms det att detta kan ha en positiv inverkan på ställningen för en arbetslös som har rätt till arbetslöshetsförmån, när den plan som han eller hon behöver kan utarbetas snabbare än tidigare.
(4) Arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte är socialservice som personen kan hänvisas att delta i antingen i aktiveringsplanen eller i den sektorsövergripande sysselsättningsplanen. Enligt propositionen behöver cirka 60 procent av de arbetslösa som i nuläget berörs av aktiveringsplaneringen och som får arbetslöshetsförmån inte samordning av arbetskraftsmyndighetens, välfärdsområdets och Folkpensionsanstaltens tjänster, och för dem utarbetas således ingen sektorsövergripande sysselsättningsplan. Dessa personer kan inte heller i fortsättningen hänvisas till arbetsverksamhet i rehabiliteringssyfte.
(5) Det nämns också i propositionen att det är möjligt att vissa klienter som samtidigt behöver både arbetskraftsservice och socialservice faller utanför arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte. Sådana personer kan vara till exempel arbetssökande som inte får utkomststöd men som på grund av arbetsoförmåga inte kan delta i någon sysselsättningsfrämjande service.
(6) Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet anser det vara viktigt att arbetsverksamheten i rehabiliteringssyfte allt mer ändamålsenligt riktas till de kunder som har störst nytta av servicen. Arbets- och funktionsförmågan samt livshanteringen kan främjas genom andra socialvårdstjänster, såsom social rehabilitering.
(7) Utskottet betonar vikten av att den arbetslösas servicebehov identifieras i ett så tidigt skede som möjligt och av ett nära samarbete mellan myndigheterna. Med tanke på det praktiska samarbetet är det viktigt att informationssystemen och informationsutbytet via dem fungerar.
Konsekvenser för arbetskraftsmyndigheterna
(8) I propositionen bedöms det att det i fortsättningen kommer att göras cirka 48 700 färre aktiveringsplaner eller uppdateringar av dem. Det beräknas också att cirka 40 procent av de personer som i fortsättningen inte får någon aktiveringsplan hänvisas till en sektorsövergripande bedömning av servicebehovet. Detta innebär cirka 11 700 nya bedömningar av servicebehovet och cirka 7 000 sektorsövergripande sysselsättningsplaner varje år efter lagens ikraftträdande.
(9) Utskottet påpekar att propositionen inte bedöms ha några konsekvenser som avsevärt minskar eller ökar arbetskraftsmyndigheternas kostnader och att regeringen inte föreslår några nya uppgifter för myndigheterna. Det är emellertid viktigt att följa utvecklingen av de sektorsövergripande bedömningarna av servicebehovet och antalet kunder i samarbetsmodellen för sektorsövergripande stöd och utvärdera propositionens konsekvenser för arbetskraftsmyndigheterna efter lagens ikraftträdande.
Samarbetet mellan arbetskraftsmyndigheterna och välfärdsområdena
(10) Enligt propositionen kan välfärdsområdets resurser i fortsättningen sannolikt bättre inriktas på de kunder som har behov av många olika stödformer. Vidare kan propositionen öka behovet av att stärka kunnandet inom arbetskraftsmyndigheten och bland Folkpensionsanstaltens personal när det gäller att i större utsträckning än tidigare identifiera kunders problem med arbets- och funktionsförmågan. Propositionen kan dessutom medföra ett ökat behov av att stärka samarbetet mellan myndigheterna och utveckla konsultationspraxis.
(11) Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet instämmer i det som sägs i propositionen, men betonar att tjänster som tillhandahålls av andra myndigheter inte kan ersätta de social- och hälsovårdstjänster som välfärdsområdena ansvarar för. De arbetslösa som behöver social- eller hälsovårdstjänster för att främja möjligheterna till arbete måste få tillgång dessa tjänster bättre än i nuläget. Utskottet anser det vara viktigt att man för att trygga kundernas tillgång till tjänster utreder möjligheten att införa incitament till välfärdsområdena för att främja sysselsättningen (se också AjUU 8/2025 rd, s. 5).