Motivering

Ekonomiutskottet föreslår att statsrådets principbeslut om Teollisuuden Voima Oyj:s respektive Fennovoima Oy:s planerade kärnkraftverksenheter och om Posiva Oy:s utbyggda slutförvarsanläggning för utbränt kärnbränsle fortsatt ska gälla.

Utgångspunkter

Innan principbesluten godkänns är det viktigt att bedöma om den föreslagna tilläggskapaciteten behövs, och om så är, om utbyggnad av kärnkraft är den rätta metoden. Om svaren på frågorna är jakande måste man överväga om de föreslagna projekten uppfyller kraven för principbeslutsfasen. Bedömningen av det samhälleliga intresset bygger på dessa överväganden som dessutom villkoras av klimatmålen.

Som regeringen säger i sin klimat- och energistrategi på lång sikt (SRR 6/2008 rd) har klimatförändringen och bekämpningen av den blivit en av vår tids största utmaningar för hela mänskligheten. Ungefär 80 procent av de växthusgaser som förorsakar den globala uppvärmningen kommer från energiproduktion och energiförbrukning, inbegripet transporter. Därför har klimat- och energipolitiken blivit allt mer sammanflätade i varandra på senare år.

I maj 2010 fattade regeringen ett samlat avgörande om fortsatt utveckling av energisektornStatsministerns upplysning till riksdagen om regeringens energibeslut 11.5.2010. Bland de viktigaste elementen märks energieffektivitet, betydligt större satsningar på förnybar energi och den nu aktuella utbyggnaden av kärnkraften.

Energibeslutet är ett svar på de mål som riksdagen (RSk 19/2009 rd, EkUB 9/2009 rd) antagit för klimat- och energistrategin på lång sikt. Till de primära målen hör att stoppa ökningen av slutförbrukningen av energi och få den att vända neråt, öka användningen av förnybara energikällor och förbättra energieffektiviteten. Beträffande elenergi sägs det i strategin att målet för eltillförseln är att det ska finnas tillräckligt med el till ett skäligt pris, att leveransen ska vara tryggad och att eltillförseln samtidigt ska stödja de andra klimat- och energipolitiska målen. Produktionskapaciteten i landet måste kunna täcka in förbrukningen under topparna och eventuella störningar i elimporten. I uppbyggnaden av vår kapacitet har växthusgasfria och utsläppssnåla anläggningar högsta prioritet. För att elenergin ska räcka till behövs det ett principbeslut enligt kärnenergilagen om utbyggnad av kärnkraften, sägs det i strategin. Då kan kondenskraftskapaciteten, som ger upphov till utsläpp, ersättas med kapacitet utan utsläpp samtidigt som vi kan höja självförsörjningsgraden för eltillförsel. Principbeslutet måste bedömas utifrån tanken att kärnkraften inte byggs ut för att vi ska ha en permanent elexport.

Principbeslutet har beretts utifrån de riktlinjer som riksdagen har antagit. Riksdagen tar fasta på att energibesluten ska kunna garantera vår självförsörjning med el på ett sätt som är bra för våra klimatmål. Baskraften (inklusive kärnkraft) är inte dimensionerad för att klara av förbrukningstoppar, utan de hanteras med spets- och reglerkraft (dvs. gasturbiner, vattenkraft och kondenskraft). Dessutom håller man sig med reservkraft. Därmed kan vi undvika att kärnkraften förbereds för fortlöpande export.

Att energin håller ett skäligt pris, inte tar slut och går att få bäddar för ekonomisk tillväxt och konkurrenskraft, påpekar utskottet. Det handlar om en för försörjningsberedskapen och näringslivet vital konkurrensfaktor, som i mångt och mycket stabiliserar hela vår ekonomi. Leveranssäkerhet och ett rimligt pris bildar en god grund för inhemska och utländska investeringar och placeringar i Finland, och öppnar den vägen för mer företagsamhet, bättre sysselsättning och större välfärd.

Energifrågorna måste avgöras med siktet inställt långt in i framtiden. Kärnkraftverk byggs för att drivas i drygt sextio år, och innan de tas i drift planeras och byggs de under en lång tid. Om de aktuella projekten avancerar, kan de nya anläggningarna tas i drift tidigast 2020. Det gäller alltså att kunna bedöma och väga olika alternativ för flera decennier framåt.

Utvecklingen under flera decennier framöver påverkas av många olika faktorer, bland annat insatser för att bekämpa klimatförändringen, framtagning och användning av ny energiteknik, tillgången till energiråvaror, eventuella internationella konflikter och, inte minst i EU, integrationen på elmarknaden. På nationell nivå måste vi försöka förutse hur vår samhällsekonomi och produktionsstruktur kommer att utvecklas. Det är ett långt tidsspann och det finns många variabler. Följaktligen varierar också expertutlåtandena stort, till exempel kalkylerna för den totala elförbrukningen och hur elpriserna kommer att utvecklas.

I bedömningen av det övergripande samhällsintresset har utskottet anlagt ett omfattande energi- och klimatpolitiskt och ett totalekonomiskt perspektiv på principbesluten. Utskottet har beaktat utlåtandena från de övriga fackutskotten och hänvisar till dem i flera sammanhang.

Klimatmålen

De beslut som riksdagen nu står inför syftar till att trygga eltillförseln på ett sätt som är förenligt med målen för att bekämpa klimatförändringen. Besluten måste föra vårt land mot ett koldioxidsnålt samhälle.

EU-staterna har kommit överens om att minska utsläppen av växthusgaser och öka användningen av förnybar energi. Målet är att fram till 2020 minska utsläppen av växthusgaser med 20 procent jämfört med nivån 1990. Finland har också åtagit sig att höja andelen förnybara energikällor till 38 procent av den totala förbrukningen senast 2020. Dessutom har unionen gett rekommendationer för att öka energieffektiviteten med 20 procent. För närvarande behandlar riksdagen regeringens framtidsredogörelse (SRR 8/2009 rd) och där är Finlands mål att minska de nationella utsläppen med minst 80 procent jämfört med nivån 1990 fram till 2050.

Precis som miljöutskottet anser ekonomiutskottet att klimatmålen sätter ramen för valet av åtgärder. För att målen ska kunna nås krävs det att vi i vår energipolitik inte utesluter några som helst utsläppsfria eller utsläppssnåla energiformer. Som utskottet redan tidigare har påpekat blir åtgärder för att öka energieffektiviteten ett av de mest framträdande verktygen och regeringens energipaket från maj ligger väl i linje med detta. Det behövs framför allt mer förnybar energi och större energieffektivitet, men också en utbyggnad av kärnkraften.

Kärnenergi ger inga utsläpp av växthusgaser eller småpartiklar. I stället minskar växthusgaserna rentav i viss mån av kärnkraft. Siffran varierar en aning och uppges vara mellan 2 och 11 miljoner ton koldioxid beroende på i vilken utsträckning kärnkraftsproduktionen ersätter kolkondensproduktionen. Som miljöutskottet säger bör i princip en utbyggnad av kärnkraften minska produktionen av kondenskraft med fossila bränslen inom EU:s utsläppshandelsområde, eftersom kärnkraft är billigare än kolkraft och anläggningarna drivs i kostnadsordning.

Kärnenergilagen

Prövningen av principbesluten regleras av kärnenergilagen (990/1987). Enligt 6 § i den lagen ska användningen av kärnenergi vara säker och inte orsaka skada på människor, miljö eller egendom.

Bestämmelser om principbesluten vid en kärnkraftsutbyggnad ingår i 11—15 § i lagen. Ett principbeslut är det första steget i tillstånd för en utbyggnad av kärnkraften. Det finns tre steg som blir strängare för varje steg. Ett kärnkraftsprojekt som har fått positivt beslut kräver både tillstånd att uppföra anläggningen och driftstillstånd innan det får genomföras. Förfarandet kräver alltid dels att ett kärnkraftverk (termisk effektivitet över 50 MW) byggs, dels att ett slutförvar för utbränt kärnbränsle anläggs.

Som kärnenergilagen föreskriver måste det i samband med principbeslutet kontrolleras att förhandskraven för utbyggnad är uppfyllda. Projektet måste stoppas redan på detta stadium, om den planerade förläggningsorten motsätter sig projektet eller det i samband med principbeslutet kommer fram omständigheter som visar att kärnkraftverket inte kan bli säkert. Om förhandskraven är uppfyllda, som i de aktuella fallen, måste man ta ställning till om projektet ligger i linje med det övergripande samhällsintresset. I detaljmotiven till proposition RP 16/1985 rd sägs det att man särskilt ska beakta hur nödvändigt kärnkraftsprojektet är för energiförsörjningen i landet, om placeringsorten är lämplig och hur kärnbränsleförsörjningen och hanteringen av kärnavfallet är ordnade.

I 4 kap. i kärnenergiförordningen () föreskrivs det om de utredningar som ska bifogas ansökan om principbeslut. Kärnenergilagen utgår från att man i samband med principbeslutet utifrån relativt översiktliga planer bedömer om projektet har potential att avancera. Investeringarna är gigantiska och därför vill man i lagen (15 § 2 mom.) förhindra att sökanden gör längre gående förberedelser innan riksdagen har godkänt statsrådets positiva principbeslut. Tanken är att beslutsfattarna fritt ska kunna tillstyrka eller avstyrka projektet utan att beslutet påverkas av långtgående förberedelser och stora ekonomiska insatser. Detta innebär samtidigt att sökanden inte kan förutsättas ha särskilt detaljerade planer för projektet. Under principbeslutets gång finns det flera andra möjligheter att avancera i frågan. Mer detaljerade utredningar blir aktuella först när projektet anses vara förenligt med ett övergripande samhällsintresse och projektet går vidare mot byggfasen och driftstillstånd.

Om riksdagen anser att projektet är förenligt med ett övergripande samhällsintresse och godkänner statsrådets principbeslut, ger riksdagen samtidigt sökanden tillstånd att starta närmare undersökningar för en utbyggnad.

Elmarknaden

Elmarknaderna integreras i allt större utsträckning. Integrationen betyder redan nu att el rör sig fritt mellan länderna i den utsträckning överföringsförbindelserna tillåter.

Överföringskapaciteten från Sverige (2 000 MW), Ryssland (1 400 MW) och Estland (350 MW) till Finland är ca 3 750 MW. Fennoskan 2 mellan Finland och Sverige tas i drift 2011 och Estlink 2 mellan Finland och Estland 2014. Då ökar överföringskapaciteten ytterligare.

Den nordiska elmarknaden har kommit långt i integrationen. Finland, Sverige, Norge och Danmark bildar en gemensam grossistmarknad för el. Den årliga sammanlagda elförbrukningen på marknadsområdet är ca 400 TWh. Finlands andel varierar mellan 80 och 90 TWh. På grossistmarknaden bildas marknadspriset på el på elbörsen (Nord Pool) som säljer ca 70 procent (2008) av den förbrukade elen. I spothandeln på elbörsen noteras marknadspriset på el för varje timme nästa dygn utifrån köp- och säljanbud. Priset är detsamma på hela marknadsområdet om inte flaskhalsar i överföringsförbindelserna hindrar att el överförs. I liten omfattning handlar man med Elbas också inom samma dygn.

En av de största bristerna på den nordiska elmarknaden är att elproduktionen är ganska centraliserad både i Finland och i de övriga nordiska länderna. De tre största nordiska producenterna står nämligen för nästan hälften av elproduktionen i Norden. Hos oss står Fortum Abp för ca 40 procent och Pohjolan Voima Oy för ungefär 25 procent av elproduktionen. Konkurrensen ökar och elmarknadens funktion förbättras i och med att Fennovoima Ab kommer in på marknaden genom det nya kärnkraftverket.

Den nordiska elmarknaden står modell för integrationen av elmarknaden i EU. Också den inre europeiska marknaden utgår från tanken att varje medlemsstat själv svarar för att det finns tillräckligt med energi och för att det byggs upp kapacitet. I dagsläget är det bara Finland och Luxemburg som är beroende av import för sin kapacitet. På grund av den negativa effektbalansen är elmarknaden i Finland känslig för störningar i importen.

Integrationen av elmarknaden i EU regleras av det så kallade tredje lagstiftningspaketet för en inre marknad för gas och el - Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/72/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för el och om upphävande av direktiv 2003/54/EG - Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/73/EG av den 13 juli 2009 om gemensamma regler för den inre marknaden för naturgas och om upphävande av direktiv 2003/55/EG - - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 713/2009 av den 13 juli 2009 om inrättande av en byrå för samarbete mellan energitillsynsmyndigheter - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 714/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till nät för gränsöverskridande elhandel och om upphävande av förordning (EG) nr 1228/2003 - - Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 715/2009 av den 13 juli 2009 om villkor för tillträde till naturgasöverföringsnäten och om upphävande av förordning (EG) nr 1775/2005. Reglerna träder i kraft gradvis och ska tillämpas i sin helhet senast den 3 mars 2011 och därefter antas marknaden integreras så småningom. För närvarande håller EU på att ta fram gemensamma regler och teknisk kapacitet. Unionen har för avsikt att införa en tioårig plan för att utveckla nätet, men den är inte bindande för medlemsstaterna. Planen ska ses över vartannat år och den ska innehålla kalkyler för hur den europeiska elproduktionen kommer att räcka till. När integrationen fortskrider blir leveranserna säkrare, diversifieras energikällorna och ökar konkurrensen samtidigt som marknaden stabiliseras och snabba prisförändringar motverkas. Men de nödvändiga infrastrukturinvesteringarna är dyra och integrationen går långsamt. Integrationen bromsas delvis upp av de stora skillnaderna mellan medlemsstaterna i fråga om marknadernas öppenhet. Den regionala marknaden, också den nordiska elbörsen, kommer sannolikt att relativt länge fungera efter nuvarande mönster.

Följande statistik anger integrationsläget just nu och visar att elpriset fortfarande varierar stort i EU-länderna. Man kan också utläsa att trycket på att höja priset på el i Finland ökar när marknaden integreras.

Bilden bara i pdf-format.

Behov

Efterfrågan på el

Vid behandlingen av strategin bedömde ekonomiutskottet att man kan räkna med att elen får en större relativ andel av den totala elförbrukningen när samhället elektrifieras allt mer, trots att det kanske går att få den totala energiförbrukningen att minska. I basscenariot beräknas elförbrukningen öka till 103 TWh fram till 2020. I målscenariot ligger förbrukningen på 98 TWh, det vill säga på samma nivå som i antagandena bakom principbeslutet. Det ligger dessutom nära industrins uppskattning av det kommande behovet. För att målscenariot ska nås måste energieffektiviteten öka så mycket att elförbrukningen kan sänkas med 5 TWh som energieffektivitetskommissionenArbets- och näringsministeriet, betänkande från energieffektivitetskommissionen 9.6.2009 har föreslagit.

I principbesluten säger statsrådet att det är mest kostnadseffektivt att producera el i vanliga energiproducerande kraftverk som uppfyller normerna för utsläpp m.m. Dessutom måste elförsörjningen kunna tryggas under efterfrågetoppar. Frågan om att tillgodose behovet av elkapacitet måste bygga på en hypotes om eftersträvad ekonomisk utveckling för att industrins behov av el ska kunna tillgodoses.

Till följd av den ekonomiska recessionen sjönk elförbrukningen snabbt 2009. Preliminära uppgifter pekar mot att den totala elförbrukningen rasade till ca 81 TWh men enligt de senaste siffrorna har elförbrukningen stigit snabbt i år. För närvarande räknar man med att den totala förbrukningen stiger till ca 84 TWh i slutet av året.

Bilden bara i pdf-format.

Industrin står för omkring hälften av vår totala elförbrukning. Denna andel utgör alltså en betydande del av den beräknade förbrukningen. När strategin behandlades var det oklart hur elförbrukningen inom skogsindustrin skulle komma att utvecklas. Massa- och pappersindustrin är den av våra industrigrenar som använder mest el, men den är samtidigt en stor producent av förnybar energi. Elförbrukningen inom branschen var som störst 2006 och låg på nästan 27 TWh. I recessionens spår sjönk elförbrukningen drastiskt och en del av produktionsanläggningarna har lagts ner för gott. Branschen själv räknar med att avvecklingarna av fabriker har minskat den årliga elförbrukningen bestående med omkring 3,5 TWh. I Finland finns det fortfarande 50 massa- och pappersbruk och kartongfabriker och 240 företag som tillverkar träprodukter i industriell skala. Skogsindustrin räknar med att elförbrukningen kommer upp till samma nivå som före den ekonomiska krisen, 27—28 TWh, senast 2020. Elförbrukningen ökar inte bara av återhämtningen inom den traditionella produktionen. Också de aktuella investeringarna i bioraffinaderier (ökar elförbrukningen med 1,5—2,5 TWh) och tillverkningen av nya produkter medverkar till ökad elförbrukning. Bland produktnyheterna märks biobränslen, kemikalier, nanocellulosa, mervärdesmat och nya träprodukter. Det ställs dessutom förhoppningar på en snabb ökning av träbyggandet.

Den mycket energiintensiva metallframställningsindustrin bedömer att elbehovet vid fabrikerna i Finland kommer att öka från uppskattningsvis 5,8 TWh i år till uppskattningsvis 7,8 TWh 2020. År 2030 beräknas förbrukningen ha stigit till nästan 8,3 TWh. I juni meddelade Outokumpu Oy att ferrokromfabriken kommer att byggas ut och det är ett investeringsbeslut som visar på en stigande efterfrågan på el. Att metallframställningsindustrin är elintensiv visar till exempel det faktum att elen står för drygt 30 procent av kostnaderna för att producera ferrokrom.

Vidare ökar elförbrukningen av den nya tekniken, bland annat elbilar och värmepumpar. Dessutom måste vi räkna med att det behövs mer el för den växande tjänstesektorn.

Genom större energieffektivitet och energisparande vill man dämpa ökningen av elförbrukningen och minska behovet av större kapacitet. Dessa åtgärder är en viktig del av regeringens sätt att lösa energifrågan. Målet i strategin är att den slutliga energiförbrukningen ska minska med ca 37 TWh fram till 2020 jämfört med basscenariot. Fokus ska sättas på värmereglering. Sparmålet för el är 5 TWh. Redan nu pågår åtgärder för att infria målen (glödlampor avskaffas, mer energieffektiva elapparater introduceras på marknaden, ljusdioder blir vanligare etc.).

I Finland har företagen redan länge ingått frivilliga kontrakt om energieffektivitet och det har gett goda resultat. De stora energianvändarna och ett stort antal mindre företag har haft kontrakt redan i över tio år. Kontrakten sprids bland allt fler företag och till nya branscher, bland annat handel, turism och restauranger.

Teknikutvecklingen och rimliga priser på produkterna är en extra potential för att ytterligare förbättra energieffektiviteten. Redan nu finns det frekvensomställare som förbättrar energieffektiviteten men priset är inte så konkurrenskraftigt att det uppmuntrar till användning i större skala.

I viss utsträckning kan efterfrågan styras så att belastningen fördelas så jämnt som möjligt. Redan nu finns det en marknadsbaserad efterfrågeelasticitet på el, men den utnyttjas bara av en del av industrin. Många elbolag erbjuder redan nu produkter baserade på spotpriser per timme, men distributionsbolagen saknar datasystem som kan behandla information om mätningar per timme. Arbets- och näringsministeriets arbetsgrupp för eleffekt säger i sin slutrapport (31.3.2010) att den marknadsbaserade efterfrågeelasticiteten är bra för att upprätthålla driftsäkerheten under förbrukningstoppar, eftersom den förbättrar effektbalansen. Elpriset kan också påverkas via elasticiteten under förbrukningstopparna. På sikt kan efterfrågeelasticiteten bli ett bestående alternativ eller ett komplement till effektreservsystemet baserat på produktionskapaciteten.

Med beaktande av att den extra kapaciteten byggs upp för behoven under flera decennier anser ekonomiutskottet att förbrukningsprognoserna måste kunna förutse elbehovet betydligt längre in i framtiden än 2020-talet. Redan en anspråkslös ekonomisk tillväxt (t.ex. 1,7 procent per år) betyder en bnp-fördubbling fram till 2050 och en femfaldig ökning fram till 2100. Det är en modest kalkyl, för de senaste 150 åren har vår ekonomi vuxit med i snitt två procent om året. Korrelationen mellan ekonomisk tillväxt och elförbrukning visar att elförbrukningen har ökat med det fyrdubbla när bnp har stigit med det tredubbla de fyrtio senaste åren. Även om man på goda grunder kan anta att den ekonomiska tillväxten inte kommer att vara lika energiintensiv som nu, anser ekonomiutskottet det osannolikt att elförbrukningen skulle minska samtidigt som den totala produktionen mångdubblas. Vi måste alltså räkna med ökad elförbrukning också efter 2020- och 2030-talet.

Elutbudet

De viktigaste energikällorna för elproduktion är kärnkraft, vattenkraft, stenkol, naturgas, träbränslen, torv och vindkraft. Dessutom importerar vi el från grannländerna (5—20 procent av den totala förbrukningen). På 00-talet har elförbrukningen varierat mellan 80 och 90 TWh.

Bilden bara i pdf-format.

Enligt strategin ska den nya kapaciteten vara uppbyggd på självförsörjning och utsläppsfri energiproduktion i största möjliga grad. Det betyder att vi måste komma ifrån vårt beroende av elimport och avstå från kolkondens i produktionen av baskraft.

Perioden 1999—2009 var den årliga nettoimporten av el 5—17 TWh, vilket är 6—20 procent av den totala förbrukningen. Som störst har det kalkylmässiga importbehovet varit ca 1 800 MW. Vid förbrukningstoppar har elimporten som mest varit 2 000—3 000 MW.

Bilden bara i pdf-format.

En knapp tredjedel av eltillförseln kommer från kraftvärme (CHP) där förnybar energi är den viktigaste råvaran. I EU:s energipaket har Finland åtagit sig att höja andelen förnybara energikällor till 38 procent av den totala energiförbrukningen senast 2020. I sitt betänkande om strategin går ekonomiutskottet i detalj in på möjligheterna att öka användningen av förnybar energi, dels för olika produktionsmetoder, dels för varje användningsändamål. Insatser för att öka användningen av förnybar energi är viktiga element i kampen mot klimatförändringen, anser utskottet. Det skapar en plattform för en ny grön teknik och en ny exportsektor. Också miljöutskottet och jord- och skogsbruksutskottet understryker i sina utlåtanden vikten av förnybar energi. Jord- och skogsbruksutskottet anser att 38 procent bör ses som ett minimimål. Regeringen planerar ett paket för förnybar energi som ska ge 25 TWh energi från skogsflis, 6 TWh från vindkraft, 0,7 TWh från biogas, 2 TWh från pellets, 8 TWh från värmepumpar och 2 TWh från returbränsle. Dessutom är det tänkt att vattenkraften och andelen biodrivmedel bland biobränslen ska höjas till 7 TWh. Den totala ökningen ska vara 38 TWh. Målet bygger på att slutanvändningen av energi beräknas till 327 TWh kring 2020 och på att andelen förnybar energi är 124 TWh. Regeringen bedömer att kostnaderna för åtgärderna uppgår till ca 341 miljoner euro per år senast 2020. Inmatningspriset för vindkraft och biogas beräknas till 200 miljoner euro per år av denna summa, beroende på marknadspriset på el. Därutöver behövs det uppskattningsvis 50—70 miljoner om året i investeringsstöd till andra energiformer än vindkraft, el från biogas och energi från skogen. För biodieselanläggningar i industriell skala avsätts det omkring 100 miljoner euro. Ekonomiutskottet förutsätter att riksdagen före årets slut föreläggs förslag till lagstiftning om och finansiering av förnybar energi (Utskottets förslag till uttalande 3).Utskottet har framhållit att styrmedlen för ökad användning av förnybar energi måste vara likriktade och väl samordnade. Dessutom ska de vara teknikneutrala och så kostnadseffektiva och marknadsbaserade som möjligt för att motverka konkurrenssnedvridningar. Vidare måste vi i styrningen ta hänsyn till den globala kapplöpningen om bidrag. Det är angeläget att se till att den förnybara energi som produceras här hjälper vårt land att nå målen för ökad användning av förnybar energi.

Den utbyggda elkapaciteten ger bland annat skogsindustrin bättre produktionsmöjligheter i en global konkurrenssituation och förbättrar samtidigt möjligheterna att producera förnybar energi i Finland. Redan nu är 70 procent av vår förnybara energi en biprodukt från skogsindustrin och potentialen ökar ytterligare av exempelvis de planerade bioraffinaderierna.

Elunderskottet och hur det ska täckas

Klimat- och energistrategin utgår från att eltillförseln primärt ska bygga på inhemsk kapacitet och att denna kapacitet måste kunna täcka in förbrukningen under topparna och eventuella störningar i elimporten. Kravet tillgodoses inte i nuläget utan obalansen mellan inhemsk förbrukning och produktion kan vara så stor som 2 000 MW. Ökningen i konsumtionsefterfrågan på el förvärrar obalansen.

Fingrid bedömer att den inhemska produktionskapaciteten just nu uppgår till 13 120 MW. I den kapaciteten finns inräknat kraftverkskapacitet på 600 MW som ingår i effektreserven (kondenskraft). Effektunderskottet var som störst vintern 2006—2007 och uppgick då till ca 1 800 MW. År 2007 överskred konsumtionen det inhemska utbudet under totalt 379 timmar. Vintern 2009—2010 överskred konsumtionen den till buds stående kapaciteten under 240 timmar.

Energimarknadsverket, som svarar för den finländska energimarknadens funktion, räknar med att kapacitetsfrågan ska lösas när Olkiluoto 3 tas i bruk, förutsatt att det då också finns 7 TWh förnybar el att tillgå på årsnivå och att den kondenskraftskapacitet som ingår i effektreserven på 600 MW inte tagits ur bruk. Dessutom måste alla kraftvärmeverk som håller på att bli omoderna ha ersatts med anläggningar med samma effekt. Utgående från dessa kalkyler tror verket att det dröjer till 2015 innan Finland åter blir importberoende under konsumtionstoppar.

Kapacitetsbehovet påverkas dels av hur mycket konsumtionsefterfrågan ökar och om vi lyckas befria oss från importberoendet, dels av behovet att ersätta avvecklad kapacitet. Man räknar med att ca 2 100 MW kondenskraft kommer att försvinna ur baskraftsproduktionen när IE-direktivetFörslag till direktiv om industriutsläpp KOM(2007) 844 slutlig (21.12.2007) träder i kraft. I slutet av 2020 bedöms kapaciteten reduceras med ca 500 MW kärnkraft och då blir Finland åter nettoimportör av el.

Tanken är att genom energieffektivisering få ner i synnerhet värmekonsumtionen. Som ovan konstaterats kan detta samtidigt minska mängden kraftvärmeproducerad el, eftersom kraftvärmen är lönsam endast om såväl värmen som elen kan tillvaratas effektivt. En annan orsak till att kraftvärmeelen kan minska är att man med samma värmelast får mindre el när naturgas ersätts med fasta bränslen och avfallskraftverk tas i bruk. Men det finns relativt få naturgaskraftverk vars drift närmar sig sitt slut. Anläggningarna får bättre kapacitet när de förnyas i enlighet med kraven i IE-direktivet.

Det bör finnas så mycket el i nätet att det täcker efterfrågan vid varje tidpunkt. När man uppskattar hur stor den sammantagna produktionskapaciteten och hurdan leveranskvaliteten då bör vara, måste man beakta att produktionskapacitet bör finnas tillgänglig för olika ändamål. Det behövs såväl bas-, regler-, topp- som reservkraft. Baskraft är el som behövs kontinuerligt, dygnet runt, och som tillgodoser merparten av elbehovet. Baskraft produceras normalt i kol-, vatten- och kärnkraftverk. Med reglerkraft jämnas dygnsvariationerna i elkonsumtionen ut. Den flexiblaste reglerkraften är vattenkraft, som kan regleras snabbt. Sådan kraft behövs också bland annat för att kompensera variationer i vindelsproduktionen. Här kan nämnas att man i Frankrike även använt kärnkraft som reglerkraft med goda resultat. Toppkraft behövs under plötsliga konsumtionstoppar, inte minst vid hård köld. Reservkraft produceras av försörjningsberedskapsskäl för att användas när de egentliga kraftverken ligger nere.

Bilden bara i pdf-format.

Utgående från antagandet att elkonsumtionen efter en effektivisering av energikonsumtionen är 98 TWh 2020 blir den kalkylerade toppförbrukningen ca 16 300 MWjfr 2006—2007 då förbrukningen var ca 90 TWh och den kalkylerade toppförbrukningen ca 15 000 MW. För att vara självförsörjande måste vi nationellt kunna tillgodose detta kapacitetsbehov med olika kraftalternativ. Om vi ser dels till den kapacitet som kommer att ha fallit bort före början av 2020-talet och att vi behöver frigöra oss från importberoendet, dels till att målen för förnybar energi ska nås och att energieffektiviteten kommer att öka särskilt i samband med användningen av värmeenergi, står vi inför en situation där kapaciteten under toppar är ungefär 16 200 MW minus sedvanlig kondenskraft, även när de två föreslagna kärnkraftverken tagits i bruk.

Arbets- och näringsministeriet har räknat ut att produktionskapaciteten måste ökas med 2 000—3 200 MW före 2020 och med 4 500—5 500 MW före 2030 (inkl. kompensering av de nuvarande kraftverken i Lovisa) för att vi ska kunna klara av konsumtionstopparna med egen produktion. Det behövs såväl bas- som toppkraftskapacitet. Kalkylerna bygger på att kraftvärmeverken ersätts med nya anläggningar av motsvarande typ och att en del av de konventionella kondenskraftverken kan utnyttjas för toppkraftsproduktion till utgången av 2023, trots att IE-direktivet kräver stegvisa förnyelser redan fr.o.m. 2016. Hypotesen är att vi snarare kommer att exportera el till Estland än importera el därifrån. Likaså antas importen från Ryssland fortsätta.

Med modern teknik kommer den förnybara energins största användningspotential, vattenkraft undantagen, att ligga i värmeproduktion. Inom elproduktionen spelar vindkraften den största rollen och förväntas generera 6 TWh 2020. Vindkraftspotentialen är trots allt begränsad med tanke på kapacitetsbehovet, eftersom variationerna i vindförhållandena gör att endast 6—10 procent av vindkraften, dvs. på sin höjd ungefär 200 MW enligt för de nuvarande tillbyggnadsplanerna, kan inkluderas i den sammantagna effektbedömningen. Vattenkraften går att effektivisera med ca 100 MW. Kraftvärmeproduktionen tros bli mer spridd, men enheterna kommer att bli så pass små att de inte inverkar på effektbedömningen. Smarta elnät och efterfrågeelasticitet kan jämna ut förbrukningstopparna och på så vis minska användningen av dyr toppkraft. Men behovet av baskraft påverkar de inte särskilt mycket.

Den kostnadseffektivaste utsläppsfria baskraften får man genom vattenkrafts- och kärnkraftsproduktion. Den nuvarande lagstiftningen tillåter inte någon större utbyggnad av vattenkraften. Att bygga ut kraftvärmeproduktionen i stor skala är åter inte kostnadseffektivt, eftersom efterfrågan på den värmelast som uppstår inte tros bli tillräcklig. Behovet av mer baskraft måste således tillgodoses antingen med kärnkraft eller med kolkondens. Fortsatt användning av kolkondens i stor skala, för att inte tala om en ökning, är oförenlig med klimatmålen.

Elförbrukningen, produktionen och målen i långtidsstrategin utgör en uppsättning variabler där målen är klara men alla andra faktorer osäkra. Ingen kan med säkerhet säga hur elförbrukningen sist och slutligen kommer att utvecklas eller på vilket sätt och hur snabbt energiproduktionstekniker och energieffektivitetshöjande tekniker tas fram. De ny energikällorna spelar just nu en stor roll inte minst inom värmeproduktionen. Kraftvärmen kan emellertid inte ökas kostnadseffektivt, eftersom det inte finns någon användning för den värmelast som uppstår när t.ex. allt fler tar i bruk värmepumpar och husen blir mer energieffektiva. Baskraftsproduktionen måste bygga på en leveranssäker och kostnadseffektiv källa. Det finns bara gott att säga om de befintliga finländska kraftverkens funktionssäkerhet. För alla fyra anläggningar som är i drift har den genomsnittliga årliga nyttjandegraden nästan undantagslöst överskridit 90 procent ända sedan 1983.

Konsekvenser

Ekonomiska konsekvenser

Det är tänkt att de föreslagna kärnkraftsprojekten ska genomföras på marknadsmässiga villkor utan direkta kostnader för samhället. Det handlar om ytterst betydelsefulla investeringsprojekt som kommer att få stora positiva effekter, såväl direkta som indirekta, för samhälls- och kommunekonomin.

Statens ekonomiska forskningscentral bedömer att en kärnkraftsinvestering på ca 1 700 MW skulle öka de sammantagna samhällsekonomiska investeringarna med 2—3 procent under byggtiden och dessutom investeringsnivån permanent. Projekten skulle synas i totalinvesteringarna och därigenom bruttonationalprodukten. Två anläggningar fördubblar investeringseffekterna under byggtiden, men de bestående effekterna blir relativt sett inte lika stora som för den första anläggningen. Bnp tros på längre sikt öka med en halv procent till följd av investeringarna och ett lägre elpris. En ökad sysselsättning leder till en bättre samhällsekonomi och livligare privat konsumtion. En utredning vid Åbo handelshögskola 2008 visar att maxeffekten av projektet Olkiluoto 3 har varit närapå 2 procent av bnp.

Som ovan konstaterats kommer marknadspriset på den el som konsumeras i Finland att i framtiden allt tydligare dikteras av den europeiska elmarknaden. Fortfarande produceras över hälften av elen i EU-länderna med fossila bränslen, företrädesvis stenkol. Eftersom elproduktionen omfattas av utsläppshandeln, kommer elpriset inom EU-området att i hög grad påverkas av priset på utsläppsrätter, förutsatt att man inte snabbt lyckas avveckla den fossila elproduktionen. Utskottet förmodar att priset på utsläppsrätter kommer att öka marknadspriset på el markant inom EU-området. Konkurrensmässigt försätter detta vår energiintensiva industri i en ohållbar situation i det fall att vår exportindustri tvingas betala ett avsevärt högre pris för elenergi än konkurrenterna i tredjeländer. De internationella förhandlingarna om ett klimatavtal som skulle jämna ut konkurrensförhållandena har framskridit mycket långsamt och ingen kan med säkerhet säga vilket resultatet blir. Kommissionen i sin tur planerar att ensidigt skärpa medlemsländernas utsläppsåtaganden. Mot denna bakgrund sett är tillgången till el till ett skäligt pris enligt självkostnadsprincipen ett livsvillkor för fortsatt energiintensiv industri i Finland.

Arbets- och näringsministeriet bedömer att alla sökande klarar av att finansiera respektive projekt. Både Teollisuuden Voima Oyj och Fennovoima Ab, som drivs enligt kommersiella principer, är övertygade om att deras projekt är lönsamma. Priset på utsläppsrätter sätter inte press på kärnkraftsel men kan ge kärnkraftselen en bättre konkurrensposition om utsläppshandeln får marknadspriset på el att stiga. De mycket höga investeringskostnaderna, som kan stiga ytterligare till följd av ett ökat intresse för kärnkraftsutbyggnad ute i världen, genererar högre kostnader. OECD/NEA räknar med att investeringarna utgör ca 60 procent av de totala kärnkraftskostnaderna, driften och underhållet 25 procent och kärnbränslecykeln 15 procent, varav råuranet står för ungefär en tredjedel. Också utgifterna för hantering av kärnavfall och ansvarsförsäkringen enligt atomansvarighetslagen bidrar till att höja kostnaderna. Men jämfört med hela investeringen är dessa kostnader trots allt relativt små.

Något som är värt att beakta när det gäller konsumentpriset är att ju mer el med lägre rörliga kostnader än kolkondensel och utmatad i jämna kvantiteter som elbörsen har att handla med, desto sannolikare är det att kondenselen som sätter marknadspriset undanträngs och priset på el sjunker. Men det är oerhört svårt att bedöma priskonsekvenserna, eftersom mängden kärnkraftsproducerad el inte är den enda variabeln. I och med att flera lokala energiverk är parter i de nu aktuella projekten kommer konsumenterna i vissa fall att dra fördel även av andelsel.

I det fall att marknadspriset sjunker måste förnybar energi få mer stöd. Som ovan konstaterats är det snarare integrationsutvecklingen och utsläppshandeln som sätter press på att höja elpriset hos oss. Också kostnaderna för att bygga ut elnätet höjer det slutliga elpriset i form av stigande överföringsavgifter.

Det finns de som befarar att investeringar i kärnkraftsutbyggnad minskar möjligheterna att investera i förnybar energi. Utskottet konstaterar att det handlar om stora (enligt bolagens uppskattning 7—10 miljoner euro) investeringsprojekt med betydande effekter för samhällsekonomin och att inget tyder på att motsvarande investeringar skulle göras i förnybar energi eller något annat objekt i Finland om projekten strandar. Däremot anser t.ex. skogsindustrin att en utbyggnad av kärnkraften uttryckligen öppnar för nya investeringar i förnybar energi.

Utbyggnaden av kärnkraften åsamkar inte samhället några direkta kostnader. Innehavaren av kärnkraftsverket svarar för bygg-, drift- och avfallskostnader. Företagen betalar också strålsäkerhetsmyndighetens (STUK) utgifter. På samhällets ansvar faller att anpassa myndighetsfunktionerna, såsom polis och räddningsväsen, efter verksamheten vid kärnkraftverken.

Indirekta kostnader uppstår också för att förstärka stamnätet och bygga nya överföringsförbindelser mellan Finland och Sverige. Dessa åtgärder avser förhindra att det finska stamnätet blir överbelastat. Nätet måste förstärkas på grund av de nya kärnkraftsenheterna och utbyggnaden av vindkraft med 2 000 MW. Det behövs en överföringsförbindelse mellan norra Finland och Sverige och mellan södra Finland och Sverige plus att den nord-sydliga förbindelsen i Finland måste förstärkas. Det behövs också mer reservkraft, vilket drar med sig kostnader. Utgångspunkten är att störningsreserven dimensioneras efter den största produktionsenheten eller det allvarligaste fel som kan uppstå i nätet. Fingrid har i sina planer berett sig på de omläggningar som två nya kärnkraftverk kräver. I kostnaderna har man redan räknat in ett nytt kärnkraftverk (utöver Olkiluoto 3) och en sammantagen utbyggd vindkraftskapacitet på 2 500 MW. Det betyder utgifter på uppskattningsvis 1,6 miljarder euro. Om det byggs två stora kärnkraftsenheter till, måste investeringsprogrammet utvidgas till 1,8 miljarder euro kring 2020. Behovet av reservkraft ökar till 1 300 MW när Olkiluoto 3 blir klar. Enheten producerar 1 600 MW, men behovet av reservkraft minskas med 300 MW genom att industribelastningen samtidigt kopplas loss. Behovet av reservkraft ökar till 1 600 MW i och med kärnkraftsutbyggnaden. Reservkraftskapaciteten ökar när en gasturbinanläggning på 240 MW blir klar i Forssa 2012 för att användas som reservkraftverk. Staten är för närvarande minoritetsägare (12 procent) i Fingrid Oyj. Fortum Power and Heat Oy och Nordkraft Ab är de största ägarna med 25 procent var. Institutionella investerare äger 38 procent av bolaget. EU-lagstiftningen kommer att kräva ändringar i ägarstrukturen så att ägandet i distributions- och produktionsbolagen splittas upp.

Regeringen har uttalat sin beredskap att öka sin ägarandel i Fingrid Oyj. När riksdagen godkände redogörelsen om en klimat- och energistrategi på lång sikt förutsatta också den i ett uttalande (RSk 19/2009 rd) att regeringen bereder sig på att öka statens ägarandel i Fingrid Oyj. Utskottet ser ambitionen att öka ägarandelen som ett positiv ägarpolitiskt vägval.

Mankalaprincipen

Meningen är att de föreslagna kärnkraftverken ska fungera enligt den så kallade Mankalaprincipen. Man talar om Mankalaprincipen i samband med en sådan bolagsordning där varje delägare i bolaget är skyldig att betala för kostnaderna för bolagets verksamhet i proportion till sitt innehav. I gengäld får delägarna el, processånga eller värme i samma proportion. Ett bolag som tilllämpar Mankalaprincipen drivs inte i vinstsyfte. Delägarna bär riskerna med verksamheten och får i stället för utdelning av bolagets produkt till självkostnadspris. Systemet är skatteneutralt, för den el eller produkt som den kooperativt producerade elen har använts till och som delägaren säljer vidare beskattas i försäljningsögonblicket.

Finansministeriet bedömer att Mankalaprincipen eventuellt sänker elproduktionskostnaderna, eftersom ett elkraftverk primärt ses som ett kooperativ som betjänar delägarna. Då är man inte ute efter en lika stor avkastning på det investerade kapitalet som på det kapital som delägarna investerat i den egentliga affärsverksamheten. Anläggningen utgör inte heller någon stor riskkoncentration i någon delägares balansräkning. Det betyder att de finansiella riskerna med kraftverket och samtidigt också finansiärernas krav på riskpremie kan vara lägre än om det fanns färre risktagare.

Mankalaprincipen tillämpades första gången på 1960-talet i samband med stora vattenkraftsbyggen och har därefter tillämpats vid värmeproduktion, i kärnkraftsprojekt och numera i projekt för vindkraftsparker. Principen har möjliggjort för små och medelstora företag att vara med i stora energiinvesteringar. Omkring 42 procent av den el som producerades i Finland 2008 genererades i kraftverk som drivs kooperativt. Dessutom producerade kraftverken stora mängder fjärrvärme, processånga för industrin och industrivärme. Produktionen fördelades som följer:

Tabell: Kooperativa kraftverk i proportion till elproduktionen i Finland enligt produktionsform 2008. (Källa: Finsk energiindustri rf 2010)

	Finland 2008	Kooperativa kraftverk	% av hela produktionen
PRODUKTION EL GWH	74475	31183	41,9 %
Vattenkraft	16909	8418	49,8 %
Vindkraft	261	136	52,1 %
Kärnkraft	22050	14380	65,2 %
Värmekraft	35 255	8249	23,4 %
- Kraftvärme	26476	2743	10,4 %
-- fjärrvärme	14591	1163	8,0 %
-- industri	11885	1580	13,3 %
- Särskild produktion	8779	5506	62,7 %

Siffrorna visar att Mankalaprincipen har bred tillämpning vid olika former av energiproduktion. När det gäller värmekraft tillämpas Mankalaprincipen på produktionsformer som använder alla i Finland tillgängliga energikällor (trä, torv, kol, naturgas, olja och till och med väte).

Principens juridiska giltighet utreddes nationellt på 1960-talet, då högsta förvaltningsdomstolen godkände den i två avgöranden 1963 respektive 1968 (HFD 1963 I 5 och HFD 1968 B II 521). Det första avgörandet gällde Oy Mankala Ab, som också fått ge namn åt principen. De sakkunniga som hörts i utskottet har inte sett några konkurrenssnedvridande inslag i principen. Konkurrensverket noterar i sin bedömning att sådana avtal mellan näringsidkare som på ett märkbart sätt hindrar, begränsar eller snedvrider konkurrensen i princip är förbjudna (4 § i lagen om konkurrensbegränsningar, FEU artikel 101.1). I en konkurrensrättslig bedömning av Mankalaprincipen bör man också beakta att syftet med konkurrensreglerna ändå inte är att hindra projekt som får marknaden att fungera bättre och som bara kan genomföras genom samarbete. Företagen måste kunna bevisa att samarbete är nödvändigt. Också om verksamheten tolkas som konkurrensbegränsande, kan det hända att 5 § i lagen om konkurrensbegränsningar (FEU artikel 101.3) är tillämplig på den. Där föreskrivs om undantag från 4 §. Enligt undantagsbestämmelsen gäller 4 § inte avtal vars fördelar överträffar nackdelarna med konkurrens. Verket ser som den främsta fördelen med Mankalaprincipen att den möjliggör för små aktörer att bygga upp en produktionskapacitet även om de inte ensamma har möjlighet till det. Verket har inte kännedom om några sådana faktorer som skulle ha gett anledning att inleda utredningsåtgärder enligt lagen om konkurrensbegränsningar mot Mankalasamarbete.

Utskottet har erfarit att Mankalaprincipen har prövats i flera omgångar också i EU-kommissionen, men kommissionen har inte sett något behov av att befatta sig med tillämpningen. En talan har väckts och en skriftlig fråga i saken har initierats av två Europaparlamentariker i kommissionen.

Ekonomiutskottet konstaterar att Mankalaprincipen har gjort det möjligt att genomföra dyra energiinvesteringar och gett små aktörer tillträde till energiprojekt och den vägen ökat antalet producenter på energimarknaden. Den har också bidragit till våra förmånliga elpriser jämfört med Europa i snitt. Det har alltså inte kommit fram något sådant som skulle hindra att Mankalaprincipen tillämpas i kommande energiprojekt och som skulle inverka på prövningen av de aktuella principbesluten.

Sysselsättningseffekter

Statens tekniska forskningscentral (VATT) bedömer att investeringarna i kärnkraft på längre sikt kommer att öka nationalprodukten dels genom direkta sysselsättande effekter, dels genom sina effekter för konkurrenskraften.

Enligt principbesluten förväntas investeringarna höja sysselsättningen inte minst under byggtiden, men också på längre sikt. Sysselsättningseffekterna av en kärnkraftverksenhet under byggtiden beräknas ligga på omkring 30 000 årsverken, men andelen utländsk arbetskraft kan vara betydande. Multiplikatoreffekten medräknad kommer sysselsättningen i Finland att öka med ungefär 10 000 årsverken.

Det har också bedömts att de sysselsättande effekterna under byggtiden skulle kunna vara betydligt större, om en lika stor elproduktionskapacitet genererades med vilket som helst av alternativen. Men ekonomiutskottet påpekar att de sysselsättande effekterna inte är direkt jämförbara sinsemellan i ett totalekonomiskt perspektiv, eftersom produktionen av energi ur förnybara energikällor fortfarande kräver ett betydande stöd från samhällets sida.

MKB-beskrivningen från Teollisuuden Voima Oyj ger vid handen att den totala sysselsättningseffekten under byggtiden är 22 000—28 000 årsverken och av dem är 10 000—13 000 årsverken indirekta effekter. Enligt rapporten från Fennovoima Ab är den totala effekten ca 25 000 årsverken och av dem är ca 10 000 årsverken indirekta effekter.

En utredning vid Åbo handelshögskola visar att maxeffekten av projektet Olkiluoto 3 har varit 0,7—1,2 procent av alla sysselsatta. Ökningen i den totala sysselsättningen i Satakunta motsvarar ca 5 procent av den totala arbetsinsatsen i området. De största multiplikatoreffekterna genereras i byggverksamhet och tillverkning av maskiner och anläggningar. Inemot 800 finska företag i olika sektorer har varit med i projektet. Omkring 40 procent av dem har varit belägna i västra Finland.

I projektet Olkiluoto 3 deltar många utländska arbetstagare. De beräknas stå för ungefär två tredjedelar av årsverkena. Teollisuuden Voima och Fennovoima räknar med att andelen inhemskt arbete kommer att vara 35—45 procent. Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att den sysselsättande effekten i Finland minskar på grund av den stora andelen utländsk arbetskraft, men att den utländska arbetskraften trots allt har vissa effekter för den totala efterfrågan i den regionala ekonomin. Sådana indirekta effekter uppkommer när utländska arbetare efterfrågar bland annat bostäder, restaurangtjänster, utbildning och annan kommunal service. Också inköp till projekten och arbetstagarnas privata inköp har en viss sysselsättande effekt och den begränsar sig inte bara till det omedelbara kraftverksområdet.

Ekonomiutskottet poängterar att de positiva sysselsättningseffekterna bör bedömas i ett bredare perspektiv än bara med hänsyn till den arbetskraft som behövs för att bygga och driva kärnkraftverket. Genom en betydande utbyggnad av baskraften kan vi trygga vår energiintensiva industris konkurrensvillkor och den vägen också sysselsättningsmöjligheterna. Det beräknas att till exempel skogsindustrin sysselsätter omkring 200 000 personer direkt eller indirekt i Finland.

Arbetslivs- och jämställdhetsutskottet konstaterar i sitt utlåtande att de skatter som utländska arbetstagare betalat har haft en positiv effekt på den kommunala ekonomin i Euraåminne och Raumo. Fennovoimas projekt avser en helt ny anläggning som skulle skapa arbetstillfällen i norra Finland och därmed balansera upp den regionala utvecklingen.

Konsekvenser för hälsan

Enligt Strålsäkerhetscentralen har de radiologiska riskerna vid driften av kärnkraftverken varit mycket obetydliga både hos oss och i andra länder. De strålningsdoser som invånarna i den närmaste omgivningen utsatts för under varje tidsperiod av ett år har varit i samma storleksklass som de doser varje finländare utsätts för varje timme av sitt liv. Den här dosen härstammar från naturliga radioaktiva ämnen i människans egen kropp, från markstrålning och kosmisk strålning.

Senare tiders forskning kring för tidig död och cancer orsakade av kemiska och fysikaliska agenser i livs- och arbetsmiljönGemensam utredning från Institutet för hälsa och välfärd, Arbetshälsoinstitutet och Strålsäkerhetscentralen, tidningen Ympäristö ja Terveys 3/2010 visar att de största riskerna i miljön beror på småpartiklar från trafik, småskalig förbränning av trä, energiverk och andra källor, radon i inomhusluft och ultraviolett solstrålning. De största agenserna i livsmiljön är småpartiklar i utomhusluft (1 800 för tidiga dödsfall och fall av cancer per år), passiv rökning (inemot 300 fall), radon i inomhusluft (280 fall), ultraviolett solstrålning, miljöbuller och fuktskador i hemmet. De viktigaste agenserna i arbetsmiljön var arbetsolyckor, ökad risk för hudsjukdomar och astma på grund av damm och kemikalier och exponering för buller i arbetet, kvartsdamm, dieselavgaser och svetsångor.

Strålningsskyddet för arbetstagarna har förbättrats i den takt tekniken har utvecklats. Om man ser till exponeringen för strålning var arbetet 2009 mindre farligt för de anställda vid kärnkraftverken än till exempel för finländsk flygpersonal.

Social- och hälsovårdsutskottet ser i sitt utlåtande på hälsoriskerna och framhåller att det uppstår hälsorisker i någon fas av produktionskedjan oavsett vilken energiform det handlar om. Hälsoriskerna med kärnkraftverk är bevisligen mindre än riskerna med att använda fossila bränslen. Vid normal drift är ett kärnkraftverk i det närmaste riskfritt med tanke på hälsan. Riskerna hänger samman med bränsleförsörjningen, dvs. uranbrytningen, eventuella kraftverksolyckor och hanteringen och lagringen av använt bränsle. Utskottet konstaterar att riskerna kring brytningen svarar mot riskerna med gruvdrift över lag. Det behövs betydligt mindre mängder kärnbränsle än till exempel stenkol och det betyder färre bränsletransporter och den vägen också färre hälsorisker. Inte heller mellanlagringen av bränslet ger upphov till några betydande radiologiska utsläpp eller genererar stora mängder avfall. Utskottet återkommer till uranets och kärnbränslets livscykeleffekter i samband med behandlingen av kärnkraftens miljökonsekvenser.

Riskerna är avsevärda i samband med en eventuell radiologisk olycka. Social- och hälsovårdsutskottet poängterar att invånarna i omgivningen måste skyddas och strålningsexponeringen begränsas till minsta möjliga vid eventuell fara. Tack vare ny teknik har risken för en omfattande radiologisk olycka kunnat minimeras.

Miljökonsekvenser

Att producera kärnkraft ger inte upphov till utsläpp av växthusgaser eller småpartiklar och därmed är kärnkraften en energiform som stöder klimatmålen.

Miljökonsekvenserna av vart och ett av projekt i principbesluten har bedömts ur olika synvinklar i miljökonsekvensbedömningarna (MKB) och ytterligare utredningar följer i nästa tillståndsfas. Utskottet återkommer till de här frågorna längre fram när det behandlar de enskilda principbesluten. I det här sammanhanget koncentrerar sig utskottet på kärnkraftsbyggandets konsekvenser för markanvändningen, konsekvenserna av driften för vattnen och konsekvenserna av uran och kärnbränsle för miljön.

Markanvändningen.

Med tanke på markanvändningen kräver kärnkraftsbyggandet inte bara en egentlig förläggningsplats och ett kärnavfallsförvar utan också ett nät för elöverföring. Det behövs som sagt nya kraftledningar i närheten av såväl kärnkraftverk som vind- och biokraftverk och distributionsnät. Konsekvenserna av en säkrare energitillförsel för markanvändningen är således inte enbart kärnkraftsrelaterade.

Fingrid planerar att placera kraftledningarna primärt på samma ställe som eller bredvid de gamla ledningarna. På det sättet kan man anlägga merparten, eller omkring 85—90 procent, av de nödvändiga ledningsgatorna. Ekonomiutskottet noterar att det ligger i alla parters intresse att minimera byggandets konsekvenser för markanvändningen. Men helt och hållet kan de inte undvikas. Byggandet förutsätter ett smidigt samarbete mellan stamnätsbolaget, tillståndsmyndigheterna och markägarna. Detsamma poängterar miljöutskottet och jord- och skogsbruksutskottet i sina utlåtanden. Med hänsyn till byggschemat är det önskvärt att nödvändiga markanvändningsfrågor i största möjliga utsträckning klaras av genom föregående avtal. Ersättningar för marken bestäms i sista hand vid inlösningsförrättningen. Ersättningar betalas utifrån lagen om inlösen av fast egendom och särskilda rättigheter (603/1977). Där sägs att markägarna vid inlösning ska betalas ersättning enligt gängse pris.

Vattnen.

Konsekvenserna av kärnkraftverkens kylvatten för vattnen är väldokumenterade. En temperaturhöjning i utsläppsområdet påskyndar ämnesomsättning hos biota och ökar den biologiska produktionen och miljöinducerade stressen hos dem i förhållanden som är typiska för norra Östersjön, där biota förekommer sparsamt och är anpassade till låga temperaturer.

Kylvattensutsläppen har störst inverkan på havsvattentemperaturen på vintern. De inverkar i betydande grad på isförhållandena i kärnkraftverkens närhet och förlänger tillväxtperioderna i båda ändar. Att tillväxtperioden förlängs och övervintringstiden störs under förhållanden där biota är vana vid en tydlig viloperiod under vintern är den största miljökonsekvensen av värmebelastningen. Dessutom har vattenväxling och näringshalt konstaterats spela en avgörande roll för miljökonsekvensernaYdinvoimalaitosten radioaktiivisten aineiden ja lämminvesipäästöjen ympäristövaikutukset pohjoisen Itämeren murtovesiolosuheissa, Erkki Illus avhandling 25.9.2009. Miljöutskottet framhåller i sitt utlåtande att undersökningar visar att de biologiska konsekvenserna av varmvattensutsläpp har varit betydande i närheten av kylvattensutsläppen, men där är verkningsradien relativt begränsad.

Kärnbränsle.

Trots att Finland uteslutande importerar färdigt kärnbränsle finns det anledning att se på miljökonsekvenserna av hela produktionskedjan för kärnbränsle.

Råvaran i kärnbränsle är uran, som är en tungmetall och därmed kemiskt toxiskt. Malmmineralerna är svårlösliga under reducerande förhållanden, men när uran oxideras kan det bilda komplexa föreningar och hamna i vattenlösningar. Det bör beaktas alldeles särskilt när man planerar ett slutförvar för kärnbränslet. Det största problemet i radiologiskt hänseende är isotop U-238 i naturligt uran. Den har en mycket lång halveringstid (ca 4,5 miljarder år). Under den tiden har aktiviteten minskat till hälften av den ursprungliga. Dotternukliderna har kortare halveringstider, från 250 000 år till några sekunder.

I produktionskedjan för uran ingår följande faser att ta hänsyn till: malmletning, malmbrytning, förädling och koncentrering, transporter, framställning av kärnbränsle, mellanlagring, upparbetning av kärnbränsle och slutförvaring. På grund av uranets skadliga egenskaper måste det särskilt ses till att alla de här faserna är säkra.

Det uppkommer kärnavfall som innehåller radioaktiva ämnen i nästan alla faser av bränslecykeln. Det finns ingen industri i Finland som har med de tidiga faserna av bränslecykeln att göra, bara med slutändan av bränslekedjan som vi måste befatta oss nationellt med, dvs. lagring, transport och slutförvaring av medel- och lågaktivt anläggningsavfall från reaktordrift och högaktivt använt bränsle och till följd av att anläggningar läggs ner. I likhet med miljöutskottet anser ekonomiutskottet att även om vi inte har urangruvor eller kärnbränsleframställning eller upparbetning av kärnbränsle i Finland, bör vi ta ansvar för hurdana förhållanden det kärnbränsle vi använder produceras i.

Vid urankoncentrering, eller isotopanrikning, höjs halten till 4 procent. Det finns anläggningar för detta i Frankrike, Storbritannien, Tyskland, Holland, Ryssland, USA, Japan och Kina. I anläggningar där kärnbränsle framställs förvandlas den gasformiga uranföreningen till uranoxidpulver som pressas till kutsar, staplas i stavar och samlas i knippen. I de flesta länder som har kärnenergi finns det anläggningar av det här slaget. Det uran som importeras till Finland är i den här formen. Det ger inte upphov till några betydande radiologiska utsläpp.

Mellanlagringstekniken bygger sedan gammalt på vattenbassänger (till exempel Lovisa och Olkiluoto), medan nyare teknik bygger på torrlagring. Det har inte inträffat några allvarliga olyckor i samband med mellanlagringen och den ger inte heller upphov till några betydande radiologiska utsläpp.

Det kärnbränsle som används i Finland slutförvaras. I teorin skulle det också kunna upparbetas. Vid upparbetning avskiljs uran och plutonium från kärnbränslet för att användas på nytt som bränsle i kärnreaktorer. Bränslet är till omkring 96 procent upparbetbart. Kvar blir 3 procent avfall och 1 procent plutonium-239. Den högaktiva vätska som blir kvar innesluts i glas. En knapp tredjedel av allt det bränsle som samlats hittills har upparbetats. Det finns anläggningar i Frankrike, Storbritannien, Japan och Ryssland. Med nuvarande teknik har upparbetningen inga större miljökonsekvenser. Riskerna är säkerhetspolitiska, eftersom upparbetning också kan utnyttjas för att framställa plutoniumbaserade kärnvapen. Därför försöker man hålla verksamheten under kärnvapenstaternas kontroll och under sträng internationell övervakning.

Frågor kring slutförvar av kärnavfall tas upp längre fram under punkten om kärnavfallshantering.

Uran

Icke-spridningsavtalet och andra internationella åtaganden reglerar produktionen av och handeln med uran. Dessutom har gruvindustrin på eget initiativ tagit fram moderna förhållningsregler. Uranbrytningen har sin egen organisation World Nuclear Association, som tagit fram programmet "WNA Uranium Stewardship", som de viktigaste handelsbolagen har åtagit sig att följa.

Urantillgångarna beräknas för tillfället räcka till för minst 80 år. När priset går upp utvinns också mindre förekomster. Det betyder att en förbrukning av nuvarande mått kan tillgodoses i 100—200 år. När bridreaktorer tas i drift räcker urantillgångarna till för en ännu längre tid. Efterfrågan har länge varit större än utbudet på marknaden och därför har uranpriset stigit på 2000-talet. Produktionen i världen är just nu omkring 50 000 ton per år och kraftverkens behov 68 000 ton per år. Kraftverken i EU behöver omkring 20 000 ton per år (behovet i Finland är omkring 500 ton per år).

Åtta länder producerar 90 procent av uranråvaran. Av de här länderna har bara Kanada, Ryssland och USA egen kärnkraftsproduktion. Japan, USA och EU-länderna, däribland Finland, är beroende av uranimport. Finlands kända urantillgångar är knappa, men det finns en geologisk potential för ekonomiskt utvinnbara uranförekomster i berggrunden.

Som ett led i avrustningen har uran som ursprungligen var avsett för kärnvapen i många år använts utspätt som kärnbränsle främst i USA. Detta ryska kärnvapenuran har tillgodosett upp till 30—40 procent av kärnkraftverkens hela globala uranbehov. Därför har bara omkring 60 procent av den uranmängd som behövts för elproduktion utvunnits på senare år.

Säkerhet

Användningen av kärnenergi står under noggrann internationell kontroll. De internationella organisationerna IAEA, OECD/NEA och Euratom bevakar efterlevnaden av överenskommelser om kärnbränsle och styr och handleder länder i hur de ska använda kärnkraft i fredligt syfte. IAEA upprätthåller allmänna råd om bästa praxis vid uranutvinning och arbetar aktivt för att främja branschkompetens och kunnande i u-länderna. Ambitionen är att samordna och harmonisera säkerhetskraven i medlemsländerna. IAEA har utarbetat en konvention om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle och radioaktivt avfall, som trädde i kraft i Finland 2001. OECD:s kärnenergiorganisation NEA stöder samarbetet mellan medlemsstaterna kring hantering av radioaktivt avfall och material och medverkar till att ta fram nationella och internationella kärnavfallshanteringsstrategier och myndighetspraxis. Den förenande länken för kärnenergiområdet i EU är Euratomfördraget och ENSREG, en högnivågrupp för nationella branschmyndigheter.

Enligt 6 § i kärnenergilagen ska användningen av kärnenergi vara säker och får inte orsaka skada på människor, miljö eller egendom. Kärnkraftverken byggs enligt den allra senaste tekniska kunskapen och de förbättras och servas regelbundet under hela sin livstid. Strålsäkerhetscentralens bedömning är att riskerna är små vid normal kraftverksdrift, men att olycksrisken inte helt kan uteslutas.

Strålsäkerhetscentralen spelar en framträdande roll i kontrollen av att användningen av kärnenergi är säker och av säkerhets- och beredskapsinsatser och i att utveckla regleringen. I 55 § i kärnenergilagen räknas Strålsäkerhetscentralens särskilda uppgifter upp. Lagens 10 kap. ger centralen omfattande befogenheter att förplikta en tillståndshavare att göra nödvändiga ändringar i kärnanläggningens konstruktion och drift och att avhjälpa brister och missförhållanden. De kan förstärkas med vite. Strålsäkerhetscentralen kan avbryta verksamheten eller begränsa den, om bristen eller missförhållandet medför omedelbar fara eller det annars finns motiverad anledning att misstänka att verksamheten medför sådan fara. Centralen bistås i säkerhetsfrågor av kärnsäkerhetsdelegationen och delegationen för skyddsarrangemang på kärnenergiområdet. Förberedande arbete utförs också i ledningsgrupper i anknytning till forskningsprogram för kärnsäkerhet (Safir och KYT).

Strålsäkerhetscentralen har en även internationellt sett betydande expertis på kärnkraftsbyggande och säker användning av kärnkraft. Det bevisas bl.a. av att säkerhetsreglerna för kärnkraftverk i Europa över lag utvecklas enligt finländska krav. Som ekonomiutskottet ser det är det mycket viktigt att säkerställa centralens resurser och att beakta behovet av extra resurser för de kärnkraftverksbyggen som eventuellt inleds samtidigt. År 2009 kostade kärnsäkerhetstillsynen Strålsäkerhetscentralen 16 miljoner euro. Den hade lika mycket inkomster av tillsynen.

Efter det att de nuvarande kärnkraftverken togs i drift har det gjorts förbättringar i dem för att garantera att reaktorns skyddshölje håller sig intakt också efter en eventuell härdsmälta. Olkiluoto 3, som är under arbete, är den första EPR-reaktorn, dvs. europeiska tryckvattenreaktorn, i världen. Den har fyra kylsystem. Man har också garderat sig för att avkylningen av en EPR-reaktor kan misslyckas trots alla säkerhetsåtgärder. Under reaktorn byggs det därför ett uppsamlingssystem för härden som kan avkylas och som möjliggör inneslutning av smält, radioaktivt bränsle och isolering av det från omgivningen. Säkerhetskraven för nya anläggningar har skärpts ytterligare. De ska bl.a. klara skadorna efter en krasch med ett stort passagerarflygplan utan risk för en radiologisk olycka. Enligt yttrande från Strålsäkerhetscentralen planeras nya kärnkraftverk i Finland utgående från att deras säkerhet är klart och bevisligen bättre än de anläggningars som nu är i drift.

Kärnenergilagen reglerar inte bara driftssäkerheten vid ett kärnkraftverk utan också anläggningsområdets säkerhet. Lagens 2 a kap. ställer stränga villkor för säkerhetsprinciper, beredskap och ingripande i noterade missförhållanden. Säkerheten regleras också i statsrådets förordning om säkerheten vid kärnkraftverk (733/2008). Säkerhetsplaneringen för ett kärnkraftverk bör täcka in alla andra situationer än beredskap för krigshandlingar. Kärnkraftverkens säkerhet ska bedömas i samband med ansökan om byggtillstånd och drifttillstånd, ändringar i anläggningen och med bestämda mellanrum under driften. Vid planering, uppförande, drift och underhåll ska särskild uppmärksamhet fästas vid att undvika, upptäcka och korrigera mänskliga fel. För att förebygga olyckor och lindra följderna av dem iakttas principen om funktionellt djupförsvar. För att hindra att radioaktiva ämnen sprider sig från kärnreaktorbränslet i omgivningen måste det finnas fyra successiva barriärer, dvs. själva bränslet och bränslekapslingen, kärnreaktorns kylkrets och reaktorinneslutningen. För att skydda anläggningen mot externa händelser måste man beakta åtminstone exceptionella väderförhållanden, seismiska fenomen och andra miljörelaterade faktorer eller faktorer som beror av mänsklig verksamhet.

Miljöutskottet hänvisar i sitt utlåtande till de problem som kommit fram i samband med Olkiluoto 3 och ser dem som ett argument för att inte tillstyrka en utbyggnad av kärnkraften. Till det konstaterar ekonomiutskottet att de problem som uppdagats och som behandlats och lösts mycket öppet för sin del visar att Strålsäkerhetscentralen mycket noggrant och orubbligt bevakar att säkerhetsnormerna följs. De sökande är införstådda med vår stränga säkerhetskultur och företagen får stå för eventuella extra kostnader för detta. Lärdomarna av Olkiluoto 3 kan utnyttjas vid fortsatta projekt. Utskottet anser att det inte är motiverat att förkasta nya projekt på de grunder som miljöutskottet anför.

Förvaltningsutskottet ser i sitt utlåtande särskilt på säkerhetsarrangemangen, försörjningstryggheten och beredskapen inför olyckssituationer. Det lyfter fram säkerhets- och räddningsplaneringen och de behöriga myndigheternas roll i planering, byggande och drift av kärnkraft. Polisen bör ha aktionsgrupper redan för operativa specialsituationer under byggtiden. Lokalpolisen och riksenheter och övriga säkerhetsmyndigheter måste tillsammans vara beredda att upprätthålla den allmänna ordningen. När man överväger att bevilja byggtillstånd bör man kräva att räddningsväsendet har säker tillgång till nödvändiga resurser för insatser både i byggfasen och under den egentliga driften. Utskottets uppfattning är att polisens behov av resurser på kärnkraftverksorter inte har beaktats fullt ut i tilldelningen av resurser till polisinrättningarna.

Kärnavfallshantering

Vid kärnenergiproduktion uppkommer det låg- och medelaktivt avfall och använt bränsle. Den avfallshanteringsskyldige har ansvar för att lagra detta avfall av varierande radioaktivitet och farlighet och för kostnaderna för lagringen.

Reglering.

Enligt 6 a § i kärnenergilagen ska kärnavfall som uppkommit i Finland hanteras, lagras och slutförvaras på ett bestående sätt i Finland. I 6 b § ingår i sin tur ett förbud mot att föra in kärnavfall. Kärnavfall som uppkommit utanför Finland i samband med användningen av kärnenergi eller som en följd därav får således inte hanteras, lagras eller slutförvaras på ett sätt som är avsett att bli bestående i Finland. Undantag utgör små mängder avfall som levererats för forskningsändamål.

Inte bara Finland utan åtminstone också Frankrike och Sverige har ett nationellt förbud mot att importera kärnavfall. Varken i EU-fördragen eller i sekundärlagstiftningen finns några explicita bestämmelser om export eller import av kärnavfall. EU-lagstiftningens eventuella effekter för den nationella lagstiftningen har bedömts bl.a. 2001, då riksdagen godkände ett principbeslut om Posivas ansökan om uppförande av en slutförvaringsanläggning (EkUB 6/2001 rd). Det konstaterades då att EU inte utan en medlemsstats medgivande kan förplikta den att ta emot kärnavfall från andra medlemsstater. Efter beslutet 2001 har en internationell konvention om säkerheten vid hantering av använt kärnbränsle (FördrS 36/2001; 16.6.2001) trätt i kraft, där det i inledningens punkt xii) sägs att de fördragsslutande parterna "inser att varje stat har rätt att förbjuda import av utländskt använt kärnbränsle och radioaktivt avfall till sitt territorium". Utöver EU:s medlemsstater har också Europeiska atomenergigemenskapen (Euratom) tillträtt konventionen. Kärnavfallstransporterna regleras också i direktivet om övervakning och kontroll av transporter av radioaktivt avfall och använt kärnbränsle (2006/117/Euratom) från 2006. Direktivet är av teknisk art. I ingressen (stycke 7—8) konstateras det emellertid klart och tydligt att ingenting i direktivet bör medföra att en medlemsstat måste godta transporter av avfall för slutförvaring eller begränsa medlemsstaternas existerande rätttigheter att invända mot en transport av sådant avfall som kräver deras medgivande. I direktivets artikel 9.2 b föreskrivs om medlemsstaternas rätt att vägra transport av kärnavfall utifrån nationell lagstiftning, EU-lagstiftning eller internationell lagstiftning. Kommissionen arbetar på ett nytt kärnavfallsdirektiv som enligt planerna ska antas före årsskiftet. Tanken är, har utskottet informerats, att förplikta medlemsstaterna att lägga upp planer för kärnavfallshanteringen. Direktivet kommer möjligen också att förbjuda export av kärnavfall till tredjeländer.

Ekonomiutskottet anser utifrån detta att det varken av internationell lagstiftning eller EU-lagstiftning går att härleda någon förpliktelse för Finland att mot sin vilja ta emot kärnavfall från andra länder. Lagstiftningen värnar snarare staternas suveräna bestämmanderätt på denna punkt. Principbesluten 2001 och 2002 om slutförvar är noga avgränsade att gälla en bindande maximimängd använt kärnbränsle endast från kärnkraftverk namngivna i besluten. Samma tillvägagångssätt föreslås i det nu aktuella principbeslutet.

Kärnenergilagen reglerar de krav som en avfallshanteringsskyldig, dvs. det företag som fått tillstånd att driva ett kärnkraftverk, ska uppfylla. Den avfallshanteringsskyldige ska alltså se till att alla avfallshanteringsåtgärder som gäller avfallet vidtas och göra lämpliga förberedelser för åtgärderna och svara för kostnaderna för dem. I kostnaderna räknas också in nedläggning av ett kärnkraftverk och slutförvar av rivningsavfallet. Den avfallshanteringsskyldige ska göra upp en plan för avfallshanteringen. Den ska läggas fram regelbundet med tre års mellanrum så länge kraftverket är i drift. Där ska också ingå en generell plan för de följande sex åren. Med sex års mellanrum ska det regelbundet också läggas fram en plan för nedläggning av kärnanläggningen.

Arbets- och näringsministeriet fastställer årligen utifrån kärnavfallshanteringsplanerna de avfallshanteringsskyldigas ansvarsbelopp och fondmål när det gäller kärnavfallshantering. Det ska samlas in medel för att sådana åtgärder för kärnavfallshantering som kan komma att krävas i framtiden säkert ska kunna vidtas under alla förhållanden.

Den avfallshanteringsskyldiges ansvar upphör senast när slutförvaringen och nedläggningen av kärnanläggningen har slutförts på ett sätt som Strålsäkerhetscentralen kan godkänna. Då flyttas ansvaret över på staten. Staten har rätt och skyldighet att vidta alla de åtgärder på slutförvarsplatsen som är nödvändiga för att övervaka och kontrollera avfallet och för att säkerställa ett säkert slutförvar av kärnavfallet.

Slutförvar.

Det låg- och medelaktiva kraftverksavfallet slutdeponeras i Finland i rum som ska byggas i berggrunden inom anläggningsområdet. Olkiluoto har haft ett sådant slutförvar sedan 1992. Slutförvaret i Lovisa togs i bruk 1998. Frågan om slutförvar av använt kärnbränsle undersöks fortfarande. Utgångspunkten är att avfallet ska kapslas in och deponeras djupt inne i berget. Före slutförvaret avkyls det använda kärnbränslet i mellanlager i flera årtionden.

Använt kärnbränsle är farligast under de första 600 åren. Efter det har strålningen på bränslekapseln redan mattats av till den grad att exponeringen för strålning i dess omedelbara närhet inte skulle vara ens lika stor som när man tar flyget. När 10 000 år har gått sedan slutförvaringen är exponeringen för strålning på markytan enligt vilket som helst olycksscenario mindre än den naturliga strålningen.

Den sökande behöver som sagt ännu inte i samband med principbeslutet om byggande av ett kärnkraftverk ge någon utförlig beskrivning av slutförvaringsmetoden. Det fattas alltid ett särskilt principbeslut om slutförvaring av avfallet, och när beslutet har blivit godkänt i statsrådet avancerar det på normalt vis till riksdagen, som då kan antingen godkänna eller förkasta det. Det ska alltid lämnas en tillförlitlig utredning om slutförvaringen innan ett kärnkraftverk kan tas i drift.

När riksdagen 2001 och 2002 godkände principbesluten om byggande av ett slutförvar för använt kärnbränsle i Olkiluoto och byggande av ett utvidgat förvar, godkände den att slutförvaringsmetoden är inkapsling och att avfallet placeras djupt inne i berget. Meningen är att det avfall som uppkommer vid våra nuvarande kärnkraftverk ska slutförvaras på detta sätt. Den viktigaste säkerhetsaspekten med den här tekniken är att kärnbränsleknippena packas in i kapslar med ytterst obetydlig korrosion under slutförvaringen. Kapslarna placeras i ett lerhölje i förhållanden som effektivt minskar risken för korrosion. Enligt undersökningar håller kapslarna flera gånger längre än den tid som behövs för att oskadliggöra avfallet. Också om en kapsel bryts sönder, betyder det inte att avfallet kommer direkt ut i omgivningen. Avfallet är hårt bundet vid fasta keramiska bränslekutsar, och radioaktiva ämnen ska inte kunna lösgöra sig förrän det här keramiska ämnet långsamt börjat lösa upp sig i det omgivande grundvattnet.

Slutförvaringen måste säkerställas så att en istid som återkommer i cykler om ca 100 000 år inte kommer åt att skada kapslarna. Förvaringsplatsen ligger i Olkiluoto på över 400 meters djup i grundberget. Med placeringen djupt i berget vill man säkerställa att istidens permafrost inte når ner till förvarsrummen och skadar kapslarna. På det här sättet försöker man också hindra att kommande generationer av en slump kommer i kontakt med det radioaktiva avfallet. Man har också övervägt att eventuellt förse silor med varningsmeddelanden. Den enda vägen för radioaktiva ämnen att ta sig ut i omgivningen är att transporteras med grundvattnet, om avfallskapslarna inte längre är intakta. Vissa radioaktiva ämnen skulle kunna transporteras med grundvattnet ända upp till markytan, men de flesta skulle på vägen fästa sig kemiskt vid berggrunden och därefter sitta fast.

Berggrunden i Finland anses mycket stabil. Den har genomgått en istidscykel på 100 000 år ca 19 000 gånger. Grundberget är hårt, stabilt och obrutet och innehåller bara mycket trögflytande grundvatten. Ekonomiutskottet omfattar den utgångspunkten att frågan om slutförvaring i Finland ska lösas på ett sådant sätt att det inte hindrar framtida generationer att stanna för en annan lösning till exempel på grund av nya tekniska tillämpningar. Det finns tid för andra lösningar, för enligt nuvarande uppskattningar sluts det grottsystem som avsetts som slutförvar för gott först på 2100-talet. Att slutförvara använt kärnbränsle på ett bestående sätt i den finska berggrunden bedöms vara ett bättre sätt att ta hand om kärnavfallet än andra, nu kända alternativ. Det är inte praktiskt möjligt att upparbeta avfallet i Finland; det är lönsamt först när det använda bränslet från tiotals kärnkraftverksenheter behöver slutförvaras. Också upparbetning kräver slutförvaring av högaktivt upparbetat avfall. Långvarig mellanlagring kräver i sin tur fortsatt omsorg. Utskottet framhåller ändå att man fortsatt aktivt undersöker eventuella problem med valet att kapsla in avfallet och hur djupt det behöver lagras. Detsamma gäller eventuella nya slutförvarsalternativ, som djupborrning.

Kärnavfallshanteringsfonden.

De avfallshanteringsskyldiga måste förbereda sig för framtida kostnader genom att årligen betala in avgifter till Statens kärnavfallshanteringsfond, som står utanför statsbudgeten. Fondens medel används till kärnavfallshantering i det fall att en avfallshanteringsskyldig själv inte uppfyller sin lagfästa omsorgsplikt. Statens kärnavfallshanteringsfond har en Reserveringsfond som ska täcka in kostnaderna för kärnavfallshantering. Fonden förvaltar dessutom Kärnsäkerhetsforskningsfonden och Kärnavfallsforskningsfonden. I slutet av 2009 fanns det omkring 1 818 miljoner euro i Reserveringsfonden. De avfallshanteringsskyldigas, alltså Fortum Power and Heat Ab:s fondandel var omkring 786 miljoner euro, Teollisuuden Voima Oy:s andel omkring 1 026 miljoner euro och Statens tekniska forskningscentrals andel omkring 6 miljoner euro. Enligt principbeslutet uppgick det sammanräknade ansvarsbeloppet för de kärnkraftverksenheter i Olkiluoto och Lovisa som var i drift till drygt 2 miljarder euro i början av 2010. Beloppet är beräknat utifrån mängden kärnavfall som uppkommit dittills. Kraftbolagen har överlämnat säkerheter till staten för skillnaden mellan ansvarsbeloppet och de medel som redan satts in i fonden. En avfallshanteringsskyldig har rätt att mot betryggande säkerheter få lån för en bestämd tid ur Reserveringsfonden. Kärnkraftverket duger inte som säkerhet.

Ekonomiutskottet har fått en kalkyl som visar att de totala kostnaderna för de nuvarande kärnkraftverkens kärnavfallshantering uppgår till ca 6 miljarder euro. Av den summan används ca 3 miljarder euro till att bygga ett slutförvar för kärnavfall och slutförvara det, ca 1,5 miljarder euro till kostnader för att riva kärnkraftverken, hantera avfallet, sanera området och till andra kostnader för att lägga ner en anläggning och resterande ca 1,5 miljarder euro till andra kostnader. I slutet av 2009 var reserveringen för kostnaderna för kärnavfallshantering, inbegripet nedläggning av anläggningarna, 2 074 miljoner euro.

Atomansvarighet

Enligt 6 § i atomansvarighetslagen () är en atomanläggningsinnehavare skyldig att ersätta skador som orsakats av en atomolycka i anläggningen. Innehavaren har ett s.k. strikt ansvar som gäller oberoende av olycksorsaken. Enligt 18 § är ansvaret för innehavaren av en atomanläggning i Finland för en och samma olycka begränsad till 175 miljoner särskilda dragningsrätter (SDR), dvs. ungefär 210 miljoner euro (1 SDR = 1,20 euro 16.6.2010). De särskilda dragningsrätterna fastställs av Internationella valutafonden. Innehavaren av en atomanläggning måste ha en försäkring som täcker detta belopp. Om skadorna överstiger det nämnda beloppet av anläggningsinnehavarens ansvar, svarar de stater som anslutit sig till tillläggskonventionen i Bryssel (den internationella ersättningssammanslutningen) tillsammans för skador som uppgår till 125 miljoner SDR, dvs. ungefär 150 miljoner euro.

Riksdagen godkände 2005 en ändring av atomansvarighetslagen och därmed nya ansvarsbelopp som baserar sig på Pariskonventionen (RP 2/2005 rd — EkUB 8/2005 rd). Genom förordning bestäms om lagar om sättande i kraft av konventionen och om ändringen av atomansvarighetslagen. Lagarna stadfästes den 23 juni 2005 men eftersom alla avtalsstater ännu inte har ratificerat överenskommelserna har inte heller några ikraftträdandeförordningar utfärdats.

Det kompletterande protokollet till Pariskonventionen träder i kraft när minst två tredjedelar av avtalsstaterna (minst 11 stater av 16) har ratificerat det och tilläggsprotokollet till Brysselkonventionen träder i kraft när samtliga stater har ratificerat det. Enligt ett yttrande till ekonomiutskottet har ratificeringen försenats på grund av problem med att försäkra de allt mer omfattande och långvariga ansvarsförbindelserna. Försäkringsproblemen har i första hand att göra med person- och miljöskador. I fråga om personskador har tiden för väckande av talan förlängts från 10 till 30 år. Området för ersättningsansvaret har utvidgats till miljöskador med en tid om 10 år för att väcka talan.

Enligt den godkända men ännu inte ikraftsatta lagstiftningen svarar innehavaren av en atomanläggning för skador upp till 700 miljoner euro. För detta ändamål ska innehavaren ha en försäkring som täcker hela beloppet. Om skadorna blir större svarar värdlandet för dem upp till högst 500 miljoner euro, dvs. inalles upp till 1 200 miljoner euro. Om skadorna blir större ansvarar den internationella ersättningssammanslutningen för skador upp till 1 500 miljoner euro. För ännu större, i Finland uppkomna skador svarar anläggningsinnehavaren till följd av sitt obegränsade ansvar. Anläggningsinnehavarens obegränsade ansvar bygger på nationell lagstiftning.

Finland var den första medlemsstaten som anpassade sin nationella lagstiftning till bestämmelserna om ansvar vid radiologiska olyckor i internationella konventioner. Enligt uppgift till ekonomiutskottet diskuterade medlemsländerna vid ett EU-möte den 17—18 juni 2010 ratificeringssituationen när det gäller de nya protokollen till Pariskonventionen och Brysselkonventionen (tillläggskonventionen). Ratificeringen har inte avancerat och det går inte att uppskatta ikraftträdandetidpunkten. Kommissionen förefaller emellertid inte ha beredskap att göra ändringar och därför kommer frågan sannolikt att stampa på stället åtminstone i år.

Enligt den gällande lagstiftningen kan statsrådet befria en innehavare av en atomanläggning från försäkringsskyldigheten, om denne ställer annan lika betryggande säkerhet för sina förpliktelser.

Konventionsstaternas betalningsandelar beräknas så att 35 procent av andelen bestäms utifrån avtalsstatens bruttonationalprodukt och 65 procent utifrån dess reaktorers värmeeffekt. Finska statens ersättningsandel beräknades 2005 uppgå till ca 5,8 miljoner euro (RP 2/2005 rd).

Enligt uppgift till ekonomiutskottet är premierna för atomansvarighetsförsäkringarna vid Olkiluoto 1 och 2 inalles drygt 500 000 euro per år. Försäkringarnas kostnadsandel av kärnenergiproducerad el är ca 0,15 procent. För närvarande finns det inga exakta uppgifter om eventuella höjningar av försäkringspremierna för Olkiluoto 3 och eventuellt Olkiluoto 4 och premiernas effekter på elpriset. Men premiernas relativa andel av produktionskostnaden för el beräknas ligga ungefär på samma nivå.

Anläggningsinnehavarnas ansvar och de skador som försäkringarna täcker varierar avsevärt från land till land. I exempelvis Sverige är anläggningsinnehavarens ansvar enligt gällande lagstiftning ca 360 miljoner euro (300 miljoner SDR) som ska täckas med försäkring. Sveriges riksdag godkände den 17 juni 2010 en ny lag om ansvar och ersättningar vid radiologiska olyckor. Genom den nya lagen inför Sverige de ansvarsbelopp som avtalats i protokollen till Pariskonventionen och tilläggskonventionen med det undantaget att anläggningsinnehavarens ansvar vid olyckor i kärnkraftsreaktorer är 1 200 miljoner euro och vid olyckor i andra anläggningar, bl.a. anläggningar för hantering och slutförvar av kärnämnen och kärnavfall, 700 miljoner euro. Anläggningsinnehavaren ska ha en försäkring eller se till att annan ekonomisk säkerhet ställs som täcker ersättningsansvaret. I övrigt motsvarar den nya svenska lagstiftningen de bestämmelser i vår atomansvarighetslag som antogs 2005. Den nya svenska lagen träder i kraft den dag regeringen bestämmer. I Tyskland ska anläggningsinnehavarna täcka skador för upp till 250 miljoner euro genom försäkringar. För större skador ansvarar innehavarna (totalt 17 reaktorer) tillsammans för upp till 2,5 miljarder euro. För ännu större skador har anläggningsinnehavarna obegränsat ansvar. I Schweiz är anläggningsinnehavarens ansvar obegränsat och ansvaret ska försäkras upp till ca 727 miljoner euro (1 miljard schweizerfranc). I Frankrike går innehavarens ansvar upp till 91,5 miljoner euro, ett belopp som ska försäkras. Staten ansvarar dessutom för skador upp till 110 miljoner euro (91,1 miljoner SDR) och den internationella ersättningssammanslutningen för skador upp till ca 150 miljoner euro (175 miljoner SDR). Ryssland har anslutit sig till Wienkonventionen. Anläggningsinnehavarnas ersättningsansvar har inte reglerats i lag och OECD/NEA har inte fått några försäkringsuppgifter från Ryssland. Ansvarsbeloppen, de ansvar som ska försäkras, statens ansvar och andra arrangemang varierar klart i olika delar av världen.

Nordiska Kärnförsäkringspoolen.

Nordiska kärnförsäkringspoolen har 42 medlemmar som består av bolag som bedriver försäkringsverksamhet i Finland eller Sverige. Syftet med poolen är att täcka behovet av försäkringsskydd för ägare, brukare, konstruktörer eller leverantörer av reaktoranläggningar för framställning, rening, lagring eller motsvarande av reaktorbränslen eller reaktoravfall eller för utövare av verksamhet i anslutning därtill. Medlemsbolagen i poolen har solidariskt ansvar.

Det finns 27 kärnförsäkringspooler i hela världen som täcker i stort sett alla kärnkraftsländer. Ungefär 300 försäkringsbolag hör till dessa pooler. Poolerna delar inbördes på riskerna och alla pooler är beroende av hela poolsystemets förmåga att hantera risker. Riskhanteringen är starkt beroende av hur heltäckande försäkringsskyddet är.

Kärnkraftverk kan teckna tre olika typer av försäkringar: ansvarsförsäkring, egendomsförsäkring och avbrottsförsäkring. Ur ansvarsförsäkringen täcks skador som åsamkats tredje part och som berott på en kärnincident som inträffat vid kärnkraftverket eller under transport. Egendomsförsäkringen täcker skador på själva anläggningen och på radioaktivt material under transporter. Avbrottsförsäkringen täcker kostnader som uppkommer när man blir tvungen att köpa ersättande energi till anläggningens kunder till följd av avbrott i produktionen.

Enligt Nordiska Kärnförsäkringspoolens yttrande till ekonomiutskottet har det globala poolsystemets riskkapacitet ökat och försäkringen av ansvar upp till 700 miljoner euro i enlighet med den godkända atomansvarighetslagen är inte ett problem.

Poolen har upprepat vad den tidigare yttrat, nämligen att förpliktelsen enligt den nya atomansvarighetslagen att täcka hela risken genom försäkring åtminstone inte tills vidare går att uppfylla. Problemet ligger i att ersättningsansvaret för miljöskador lämnar utrymme för tolkning och att tiden för att väcka talan är 30 år för personskador. Enligt den gällande atomansvarighetslagen är tiden att väcka talan 10 år vid personskador och bestämmelser om ersättning för miljöskador finns över huvud taget inte.

Poolen har konstaterat att om försäkringsansvaret för miljöskador och den över 10 år långa tiden för väckande av talan lämnades bort, skulle de ekonomiska konsekvenserna av den försäkringspremie som följer av den nya atomansvarighetslagen för innehavarna av atomanläggningar och elkonsumenterna vara små.

Också de allra senaste uppgifterna ger vid handen att ratificeringen av internationella konventioner inom atomansvarighetsområdet inte avancerar och därför kan Finland ännu inte sätta i kraft redan godkända konventioner eller ändringen av atomansvarighetslagen genom förordning. Ekonomiutskottet anser det följaktligen viktigt att regeringen omedelbart bereder en ändring av atomansvarighetslagen i linje med den godkända lagstiftningen för att vi ska få ett mer heltäckande nationellt skydd vid radiologiska skador för ansvar som begränsar sig till Finlands territorium. (Utskottets förslag till uttalande 1)

Forskning och utveckling samt kompetens

Sammanlagt 32 länder använder sig av kärnteknologi. Det finns 439 reaktorer och ytterligare 57 som håller på att byggas och 151 anläggningar under planering. Siffrorna visar att användningen av kärnkraft är på uppåtgående. Intresset för kärnkraft blåser under också den teknologiska utvecklingen. En del av de anläggningar som just nu håller på att byggas är redan s.k. tredje generationens reaktorer och också fjärde generationens fissionsreaktortyper är under utveckling. Man räknar med att tidigast om 50 år kunna börja använda fusionskraft.

Också i Finland håller man på olika sätt uppe kompetensen inom kärnkraftsområdet. För närvarande ska det finnas ungefär 1 000 nationella experter på området. Högskoleundervisning ges bl.a. vid Villmanstrands tekniska universitet. Förutom den utbildning som ges vid högskolor och yrkeshögskolor ordnar olika myndigheter, högskolor och kärnkraftsanläggningar i samarbete kärnsäkerhetskurser som 350 kärnområdesexperter redan nu har deltagit i. Motsvarande kurser har ordnats om frågor kring kärnavfallsteknik. I år har dessutom ordnats skräddarsydda kurser för industrin. Ett konsortium av fler organisationer under namnet Finnuclear ansvarar för kurserna. Konsortiets avsikt är att utveckla den inhemska industrin på kärnkraftsområdet.

När det gäller forskning finns det å ena sidan offentliga nationella kärnsäkerhetsprogram (SAFIR2010 och KYT2010 som redan startat) och kärnkraftsbolagens och myndigheternas egna forskningsprojekt som har samband med övervakningen av eller tillståndsprocessen för redan existerande eller nya anläggningar och kärnavfall.

År 2007 startades SAFIR2010 (SAfety of nuclear power plants — FInnish national Research programme). Det är fråga om ett fyraårigt forskningsprojekt kring kärnkraftverk. Projektet följer upp tidigare motsvarande forskningsprogram. Projekten inom SAFIR2010 kan exempelvis handla om problem med gamla anläggningar, tekniska innovationer på olika området och organisationsförändringar. Programmet syftar till att uppehålla kompetens också på områden som inte berörs av stora förändringar men där en aktiv forskningsverksamhet är en förutsättning för säker användning av kärnkraft.

År 2006 inleddes också det nationella forskningsprogrammet KYT2010 (2006—2010) där man koncentrerar sig på kärnavfallshantering. Programmet finansierar forskning av teknisk-naturvetenskaplig karaktär. Avsikten är att säkerställa och skapa sådana allmänna basala kunskaper som behövs för att komma fram till och förverkliga olika lösningar för kärnavfallshantering. Forskning som främjar en långsiktig säkerhet för den geologiska slutförvaringen av använt bränsle och forskning kring de olika alternativen i Posiva-programmet är viktiga element i denna forskningshelhet.

Deltagande i internationell forskning är också högprioriterat. Bland de viktiga samarbetspartnerna kan nämnas det nordiska kärnsäkerhetsprogrammet NKS, EU:s dvs. Euratoms forskningsprogram för fissionsteknik, OECD:s kärnenergiorgan NEA:s och IAEA:s forskningsprogram. Genom Olkiluoto 3 har finländska forskare haft en stark ställning inom forskningsprojekt på kärnsäkerhetsområdet och i synnerhet i samarbetet mellan myndigheter i olika länder.

Ansvaret för finansieringen av nationella program vilar på de viktigaste organisationerna på kärnkraftsområdet. Statens kärnavfallsfond har sedan 2004 varit en stor finansiär av nationell kärnsäkerhetsforskning. Enligt en ändring av kärnenergilagen som trädde i kraft det året är de som har tillstånd att bygga eller använda en kärnanläggning av stor betydelse eller den för vilket statsrådet har fattat ett positivt principbeslut om att bygga en sådan anläggning och riksdagen beslutar att principbeslutet står fast skyldiga att betala avgifter till Kärnsäkerhetsforskningsfonden för att finansiera forskningsverksamheten. Fondens syfte är att säkerställa att finska myndigheter och andra har tillgång till högklassig och snabbtillgänglig expertis på kärnsäkerhetsområdet. Finansieringen tas ut hos kraftbolagen utifrån deras kärnkraftseffekt och kärnavfall.

Under 2010 hade fonden ungefär 3 miljoner euro för finansiering av SAFIR2010 medan finansieringen av hela programmet är ca 7 miljoner euro. För finansieringen av programmet KYT2010 hade fonden fått in ca 1,7 miljoner euro, vilket är nästan hela finansieringsbeloppet. De principbeslut som nu behandlas i riksdagen kommer att öka finansieringsbehovet med ungefär 1 miljon euro från 2011 om de godkänns.

Myndigheterna använder dessutom årligen några miljoner euro i synnerhet för fissionsforskning. Av den totalbudget på ca 50 miljoner euro som årligen läggs på kärnsäkerhetsforskning hänför sig merparten (ca 70 procent) till kraftbolagens eget forskningsarbete.

Ekonomiutskottet understryker behovet att uppehålla och utveckla den nationella forskningen och kompetensen när det gäller kärnkraftverk. Också arbetslivs- och jämställdhetsutskottet tar fasta på detta i sitt utlåtande. Utmaningar inom den närmaste framtiden är enligt utskottet den ökade efterfrågan på experter som följer av de nya projekten och samtidigt det faktum att många experter på området pensionerar sig.

Ekonomiutskottet anser det viktigt att den höga nivån på kompetensen när det gäller kärnkraft uppehålls i Finland. Utskottet förutsätter att nuläget kartläggs och att det vid behov vidtas åtgärder för att säkerställa tillgången till experter och möjligheterna till fortsatt högkvalitativ forskning.

Sökandebolagen

Nedan behandlar utskottet de viktigaste frågorna i principbeslutet i fråga om sökandebolagen och gör en utvärdering om ansökningarna uppfyller de villkor som ställs i principbeslutet.

Utgångspunkten för utvärderingen är att det i de myndighetsställningstaganden som kärnenergilagen kräver (Strålsäkerhetscentralen och miljöministeriet) inte har nämnts några hinder för att godkänna ansökningarna. I sina säkerhetsbedömningar har bland annat STUK konstaterat att de alternativa anläggningar som presenterats i vardera utbyggnadsprojektet kan förverkligas även om ändringar måste göras. De föreslagna placeringsorterna har samtyckt till projekten.

I fackutskottens utlåtanden till ekonomiutskottet har man i regel inte tagit ställning för att godkänna eller förkasta principbesluten. Framtidsutskottet säger i allmänna ordalag att även om det ser både för- och nackdelar med kärnkraft, precis som med all energiproduktion, pekar det vi vet nu mot att kärnkraften är förenlig med hela samhällets intresse. Miljöutskottet förordar i sitt utlåtande det principbeslut som gäller Posiva Ab medan det föreslår att de båda principbesluteten om utbyggnad av kärnkraften ska förkastas.

Teollisuuden Voima Oyj

Utgångspunkter.

I statsrådets principbeslut godkänns Teollisuuden Voima Oyj:s (TVO) ansökan utan ändringar. Principbeslutet förfaller om tillstånd att börja bygga den nya kärnkraftsverksenheten inte har sökts inom fem år från det att riksdagen fattat beslut om att principbeslutet förblir i kraft.

Den kärnkraftsenhet som ansökan avser (Olkiluoto 4) ska ha en lättvattenreaktor med en termisk effekt på högst 4 600 MW och enhetens nettoeleffekt ska vara 1 000—1 800 MW. Enheten ska placeras på kärnkraftsområdet på Olkiluoto där det redan finns två enheter i drift (Olkiluoto 1 och 2) och en tredje enhet under byggnad (Olkiluoto 3). Avsikten är att använt kärnbränsle ska slutförvaras i den slutförvaringsanläggning som Posiva Oy planerar att bygga på Olkiluoto i enlighet med den tidigare godkända planen för enheterna 1—3. Posiva Oy:s ansökan behandlas nedan.

TVO är ett privat aktiebolag grundat 1969 som hör till koncernen Pohjolan Voima. Genom aktiebolag har ägandet av TVO fördelats mellan många olika bolag. Ungefär hälften av den el som TVO producerar levereras till industriellt bruk vid de 65 industrianläggningarna på 40 orter medan andra hälften går till hushåll, jordbruket och servicesektorn. Inalles 140 finska kommuner har ägarandelar i TVO:s kärnanläggningar via Pohjolan Voima. Kommunerna äger nämligen tiotals energibolag som indirekt ingår i TVO:s kärnanläggningsprojekt.

Ekonomiutskottet konstaterar att en bred ägarbas gagnar det finska näringslivet och hushållen.

Placeringsort.

I samband med behandlingen av principbeslutet påtalades det att elproduktionen löper risk att i alltför hög grad koncentreras till ett och samma ställe om ansökan godkänns. Detta ansågs öka elproduktionens sårbarhet vid eventuella störningar.

Utifrån utredning anser ekonomiutskottet att koncentrationen av elproduktion på det sätt som avses i ansökan inte kan anses äventyra försörjningsberedskapen. Sårbarheten motverkas bland annat av att det är möjligt att skilja enheternas viktigaste system från varandra och placera anläggningarna fysiskt på olika ställen på ett sådant sätt att varje kärnanläggning har sina egna förbindelser till stamnätet på ungefär 100 kilometers avstånd. Dessutom måste uppmärksamhet fästas vid säkerhetsupplag för bränsle. Fingrid är berett att gardera med reservkraftsarrangemang vid driftsstopp vid landets största produktionsenhet. Också Försörjningsberedskapscentralen konstaterar i sitt yttrande att de säkerhets- och beredskapsarrangemang som framgår av ansökan motsvarar kriterierna för principbeslutsfasen.

Utskottet konstaterar att koncentrationen av produktionen också innebär betydande fördelar. Resurserna kan användas effektivt och brand- och räddningsväsendets behov ordnas koncentrerat.

Miljöutskottet har i sitt utlåtande framhållit behovet att beakta eventuella exceptionella förändringar i havsvattennivå när placeringshöjden för anläggningen bestäms. Ekonomiutskottet anser det viktigt att placeringshöjden bestäms noggrant i samband med att bygglovet prövas.

Miljökonsekvenser.

De största miljökonsekvenserna under driftstiden kommer sannolikt att gälla användningen av kylvatten. Också miljöutskottet framhåller detta i sitt utlåtande.

För att precisera miljökonsekvenserna lät man i ansökningsfasen göra en specialutredning om utbyggnadens konsekvenser för miljövärdena inom Natura 2000-området i Raumo skärgård. I utredningen görs den bedömningen att en ny enhet i anknytning till de redan existerande enheterna sannolikt inte kommer att ha några nämnvärda effekter på naturvärden inom nätverket Natura 2000.

Ekonomiutskottet konstaterar att modelleringen av miljökonsekvenserna är något osäker, eftersom uppgifter ännu inte finns att tillgå om den faktiska värmelasten från Olkiluoto 3, som ännu håller på att byggas. Ända sedan 1970-talet har man på Olkiluotoområdet gjort omfattande miljöutredningar och därför finns det osedvanligt mycket basfakta. Utredningarna tyder på att kylvattnens influensområde är relativt begränsat. Också det att Olkiluoto ligger invid öppet vatten minskar effekterna. Enligt utskottet är det viktigt att utredningarna fortsättningsvis preciseras under processens gång men anser att det inte nu har kommit fram något sådant som skulle göra det omöjligt att driva projektet vidare på grund av miljökonsekvenserna.

Kärnavfallshantering.

Avsikten är att sköta kärnavfallshanteringen enligt samma metoder som vid enheterna Olkiluoto 1—3, som redan har godkänts genom principbeslut.

Ekonomiutskottet har inga anmärkningar till denna del.

Posiva Oy

Utgångspunkter.

I enlighet med statsrådets principbeslut kan slutförvaringsutrymmen byggas för högst den mängd använt kärnbränsle som det uppskattade slutförvaringsbehovet kräver utifrån gällande driftstillstånd för Teollisuuden Voima Oyj:s nya kärnkraftverksenhet men för en mängd motsvarande högst 2 500 ton uran. Beslutet gäller fram till 19.5.2016 på samma villkor som de principbeslut som fattades i fråga om bolaget 2000 och 2001. Beslutet förfaller dock om principbeslutet om uppförande av den nya kärnkraftverksenhet som Teollisuuden Voima Oyj har föreslagit förfaller.

Posiva Oy grundades 1995. Dess huvudsakliga uppgift är att planera och genomföra slutförvar för använt kärnbränsle från kärnanläggningar som är i drift, under konstruktion eller planeras i Finland och som drivs av Posivas ägare, dvs. Teollisuuden Voima Oyj och Fortum Power and Heat Ab.

Ansökan.

Efter principbeslutet 2001 har Posiva fortsatt sitt forsknings-, utvecklings- och planeringsarbete i anknytning till att bereda slutförvaret av använt kärnbränsle. Verksamheten har koncentrerats till Olkiluoto i Euraåminne där man håller på att bygga ett underjordiskt forskningsutrymme, Onkalo. I Onkalo utförs forskningsarbete kring slutförvaring och säkerhet. Under årets lopp har man undersökt och demonstrerat slutförvaringsteknik på det faktiska slutförvaringsdjupet.

Använt kärnbränsle från enheten Olkiluoto 4 ska mellanförvaras till dess slutförvaringen kan ske under 2075—2120. Med stöd av gällande principbeslut får högst ca 6 500 ton använt kärnbränsle placeras i slutförvaringsutrymmena. Att utvidga slutförvaringsenheten med tanke på använt kärnbränsle från Olkiluoto 4 innebär att mängden bränsle som ska slutförvaras ökar med ungefär en tredjedel, dvs. sammanlagt till ungefär 9 000 ton. Denna mängd använt kärnbränsle uppkommer när kärnkraftsanläggningarna har varit i drift 60 år.

När slutförvaringen har avslutats placeras det radioaktiva avfall som har funnits i inkapslingsanläggningen samt det radioaktiva materialet från den demonterade inkapslingsanläggningen och slutförvaringsanläggningen på en slutförvaringsplats som konstrueras för ändamålet. Därefter stängs slutförvaret för gott. Dessa faser räcker ungefär 10 år vilket innebär att slutförvaringsverksamheten i Olkiluoto upphör ungefär 2130.

Utskottet har ovan behandlat frågor i anslutning till kärnavfallshanteringen på ett allmänt plan. I samband med det har det uppstått diskussion kring vissa osäkra faktorer. Man har redan under många år forskat i slutförvaring av använt kärnbränsle enligt den metod som Posiva Oy föreslår. Forskningen har bekräftat uppfattningen att den lösning som nu föreslås uppfyller säkerhetsvillkoren för långt in i framtiden. Eftersom tidsspannet är synnerligen långt är det också i teorin omöjligt att få full klarhet i om lösningen är komplett säker.

Den undersökning av berggrunden som man hittills har gjort i Olkiluoto har koncentrerats till ett område där man har för avsikt att bygga en sluförvaringsanläggning och därefter det slutliga förvaret. Av bilagorna till principbeslutet framgår det att det använda bränslet från kärnkraftsanläggningar i drift och under uppförande kommer att fylla största delen (80—95 procent) av den välkända och till buds stående berggrunden i Olkiluoto. Den planerade utvidgningen av anläggningen kommer sannolikt att rikta sig österut från det undersökta området under förutsättning att också den berggrunden är lämplig för slutförvar.

Utifrån utredning anser ekonomiutskottet att det förslag till slutförvar av använt kärnbränsle som Posiva lägger fram och som riksdagen redan på principbeslutsnivå har godkänt i fråga om de kärnkraftsanläggningar som är i drift i Finland är den bästa bland de slutförvaringsmetoder man känner till för närvarande. Metoden är sådan att kommande generationer i takt med utvecklad teknologi också kan gå in för en annan lösning. Det återstår ännu mer än 100 år innan slutförvarsplatsen slutgiltigt förseglas. Men det finns fortfarande skäl att hålla igång forskningen. Ett intensivt internationellt samarbete på denna front rekommenderas, eftersom alla länder som utnyttjar kärnkraft kämpar med samma problem.

Fennovoima Ab

Utgångspunkter.

Statsrådet har i sitt principbeslut godkänt bolagets ansökan partiellt så att i stället för två får ett nytt kärnkraftverk uppföras på kärnkraftsområdet i Pyhäjoki eller Simo så att det består av en kärnkraftverksenhet som har en termisk effekt av högst 4 900 MW och har en slutförvaringsanläggning för det låg- och medelaktiva kärnavfall som uppkommer vid kärnkraftverket. Principbeslutet förfaller om tillstånd att bygga den nya kärnkraftverksenheten inte har sökts inom fem år från det att riksdagen fattat beslut om att principbeslutet förblir i kraft.

Principbeslutet innehåller också villkor om hur kärnavfallshanteringen ska ordnas. Enligt beslutet ska Fennovoima Ab när det lämnar in sin ansökan om byggnadstillstånd lämna en utredning om sina preciserade planer för att ordna kärnavfallshanteringen. Fennovoima Ab ska också utveckla sin plan för slutförvaringen av det använda kärnbränslet så att det inom sex år från det att principbeslutet fastställts av riksdagen ska förelägga arbets- och näringsministeriet antingen ett avtal om ett sådant samarbete kring kärnavfallshanteringen med de nuvarande avfallshanteringsskyldiga som föreslås i ansökan eller ett program i enlighet med lagen om förfarandet vid miljökonsekvensbedömning () för bedömning av miljökonsekvenserna av Fennovoima Ab:s egen slutförvaringsanläggning för använt kärnbränsle. Om Fennovoima Ab inte uppfyller villkoren kan inte något byggnadstillstånd enligt 18 § i kärnenergilagen beviljas för projektet. Om byggnadstillstånd beviljas innan tidsfristen på sex år löpt ut men bolaget inte lagt fram de nämnda handlingarna, ska statsrådet inkludera ett villkor om detta i byggnadstillståndet.

Ansökan handlar om en enhet av typen lättvattensreaktor med en eleffekt på 1 800 MW.

Fennovoima Ab är ett nytt bolag som har grundats för kärnkraftsprojektet och som har två huvuddelägare. Kraftaktiebolaget SF äger majoriteten av bolaget (66 procent) medan E.ON Kärnkraft Finland AB är minoritetsägare (34 procent). Delägare i kraftbolaget är 48 lokala energibolag och 15 företag i industri- och handelsbranschen.

Ekonomiutskottet konstaterar att Fennovoima Ab är en ny aktör och att dess projekt skulle främja konkurrensen på elmarknaden. Bolagets breda ägarbas innebär att det finländska näringslivet och hushållen gynnas stort. Ett viktigt faktum värt att notera är att de finländska delägarnas majoritetsägande i Fennovoima Ab har säkerställts genom delägaravtal.

I sin ansökan för Fennovoima Ab också fram möjligheten att utnyttja den spillvärme som uppkommer vid driften. Utskottet konstaterar att möjligheten att utnyttja spillvärmen klart skulle förbättra den totala verkningsgraden inom kärnkraftsproduktionen. Utskottet förordar fortsatta utredningar på detta område.

Placeringsort.

Bolaget har två alternativa placeringsorter, bägge i norra Finland. Placeringen bedöms ha betydande positiva effekter på den regionala ekonomin. Å andra sidan har också de kritiska synpunkter som framförts under utskottsbehandlingen i huvudsak haft att göra med val av placeringsort. Man har motsatt sig Hanhikivi udde i Pyhäjoki med hänvisning särskilt till områdets betydelsefulla naturvärden. När det gäller Karsikkoniemi i Simo har bosättningen inom den planerade skyddszonen betraktats som ett problem.

Strålsäkerhetscentralen och Lapplands räddningsverk har när det gäller Karsikkoniemi konstaterat att det finns vissa omständigheter som måste uppmärksammas särskilt i planeringen av anläggningen, i beredskaps- och räddningsplanen och i samarbetet mellan sökanden och myndigheterna. Men man har ändå inte ansett att de här omständigheterna är ett hinder för att principbeslutet ska kunna godkännas. Strålsäkerhetscentralen anser att inget av de föreslagna alternativen är behäftade med drag som skulle utgöra ett hinder för att uppföra det nya kraftverket och de i ansökan nämnda anknytande kärnkraftsanläggningarna i enlighet med säkerhetskraven eller att genomföra säkerhets- och beredskapsarrangemangen.

Miljökonsekvenser.

De föreslagna placeringsorterna saknar bebyggelse och befinner sig i stort sett i naturligt tillstånd. Båda platserna har naturvärden som bör beaktas noggrant vid ett eventuellt projekt. Miljöutskottet lyfter i sitt utlåtande fram projektets eventuella konsekvenser för vattendragen, fiskarnas vandrings- och lekplatser samt andra naturvärden. Det är inte möjligt att helt undvika konsekvenserna av byggande, men de utredningar som gjorts i samband med miljökonsekvensbedömningen och tilläggsutredningarna därefter tyder klart på att konsekvenserna blir rätt små och att de kan begränsas genom att naturvärdena beaktas noggrant i projektplaneringen. Det kan vidare konstateras att alla naturskyddsområden och naturområden som skyddats i lag ligger utanför det planerade området.

Kärnavfallshantering.

Principbeslutet omfattar uppförande av en slutförvaringsanläggning för låg- och medelaktivt driftavfall från kärnkraftverket. Strålsäkerhetscentralen har kommit fram till att berggrunden eller grundvattnet på de föreslagna placeringsorterna inte företer några sådana drag som skulle vara ett hinder för en säker slutförvaring.

I ansökan framställs alternativa sätt att sköta slutförvaringen av kärnbränslet. Det primära alternativet är att lösa slutförvaringsfrågan i samarbete med andra avfallshanteringsskyldiga i Finland. Det andra alternativet är att bygga en egen slutförvaringsanläggning inom ca 40 år. De preliminära undersökningarna av berggrunden i Finland visar enligt bolaget att det finns många slutförvaringsplatser som uppfyller de villkor som ställs på markgrunden.

Bolaget säger att en enhetlig nationell slutförvaringslösning skulle vara förenlig med kärnenergilagens anda. Bolaget hänvisar till 29 § i kärnenergilagen om obligatoriskt samarbete kring avfallshantering. Enligt paragrafen kan ministeriet förplikta företag som är skyldiga att hantera avfall till samarbete om det därigenom är möjligt att öka säkerheten eller avsevärt minska kostnaderna eller om andra vägande skäl kräver det. Samtidigt ska vid behov bestämmas om fördelningen av kostnaderna för gemensamma åtgärder. I detaljmotiven till denna paragraf (RP 16/1985 rd) konstateras bland annat att byggande av exempelvis en gemensam slutförvaringsanläggning kan vara såväl ekonomiskt fördelaktigare som säkrare än att uppföra flera separata slutförvaringsanläggningar. Bestämmelsen har aldrig tilllämpats och enligt utredning är det i någon mån oklart hur den skulle kunna tillämpas i praktiken med beaktande av att den inte har tillkommit i grundlagsordning.

Utan att i detta skede ta ställning till bestämmelsens tillämpningsområde konstaterar ekonomiutskottet att det med hänsyn till alla parter vore att föredra en överenskommelse om en fungerande nationell lösning. I den processen är det samtidigt nödvändigt att ta reda på om en gemensam, i Olkiluoto placerad, slutförvaringslösning för använt kärnbränsle är möjlig ens i teorin. (Utskottets förslag till uttalande 2)

Ekonomiutskottet konstaterar att principbeslutet ställer upp strikta villkor för den fortsatta beredningen av kärnavfallshanteringen. Dessutom kommer riksdagen i ett eget principbeslut att separat ta ställning till slutförvaringsmetoden och slutförvaringsstället. Med hänvisning till detta anser utskottet att Fennovoima Ab:s utredning om hur kärnavfallshanteringen ska ordnas är tillräcklig i detta skede.

Slutsatser

Med tanke på vår samhällsekonomi och invånarnas välfärd är det nödvändigt att garantera tillgången på el och ett skäligt elpris. Det handlar om en viktig produktionsfaktor som skapar investerings- och placeringsmöjligheter i Finland och främjar företagsamhet och sysselsättning. Vår samhällsekonomi är beroende av produktiviteten i exportindustrin, för varuexporten utgör nästan 40 procent av bnp. Vår energiintensiva industri står för nästan hälften av detta. Det finns inga snabba förändringar i sikte vad gäller produktionsstrukturen. Också i samhällsekonomiskt perspektiv är det mycket önskvärt att vårt samhälle blir energieffektivare. Samtidigt måste det tillstås att också en grön ekonomi behöver el. Tillgången på el får inte bli en flaskhals i utvecklingen.

Ovan har utskottet i detalj bedömt det kommande elbehovet med beaktande av målen i klimat- och energistrategin. Utifrån utredningar ser utskottet det som motiverat att anta att elförbrukningen kommer att öka så som regeringen väntar sig fram till 2020 och fortsätta öka också därefter. Finland bör utöka sin elproduktionskapacitet betydligt för att kompensera tillväxten i efterfrågan, bli kvitt importberoendet och ersätta den föråldrade kapaciteten. Behovet kommer på längre sikt att överstiga en volym som motsvarar den tilläggskapacitet som föreslås i vardera principbeslutet. För att tillgodose elbehovet måste baskraftskapaciteten höjas, men samtidigt måste vi markant förbättra energieffektiviteten och särskilt satsa på förnybar energi och hithörande teknik.

I teorin kan behovet av ökad baskraft tillgodoses antingen genom utökad vattenkraft, vindkraft, kärnkraft eller kolkondens- eller kraftvärmeproduktion. Ett annat alternativ är att öka elimporten. Men eftersom målet är att avveckla beroendet av elimport kan frågan inte lösas genom ökad import. Med nuvarande reglering är det inte möjligt att i någon högre grad bygga ut vattenkraften. För att nå klimatmålen vill man helt och hållet avveckla kolkondensproduktionen som baskraft. Det skulle bli mycket dyrt för samhället att massivt bygga ut vindkraften med dagens teknik och dessutom skulle det behövas en omfattande reglerkraftskapacitet som stöd. För att kraftvärmeproduktionen ska kunna utökas betydligt måste det för kostnadseffektivitetens skull finnas efterfrågan på den resulterande värmen. Framför allt med hänsyn till åtgärderna för energieffektiv uppvärmning anser utskottet inte att det alternativet är realistiskt. Då återstår kärnkraften som har positiva klimateffekter och är ett mycket konkurrenskraftigt alternativ med avseende på både produktionskostnader och leveranssäkerhet. Inte minst som investeringar får projekten stora samhällsekonomiska effekter, för att inte tala om regionala konsekvenser både för sysselsättningen och ekonomin över lag.

Utskottet noterar att olika myndigheter i en lång rad utredningar har ansett att alla ansökningarna fyller de krav som ställs på dem i principbeslutsfasen. Utskottet instämmer men påpekar att sakkunniga har lyft fram detaljer som beskrivs ovan och som noga bör beaktas när processen har kommit så långt att det är dags för eventuella byggnadstillstånd.

Posiva Oy.

Inför beslutet i riksdagen hänvisar utskottet till bestämmelsen om att statsrådets principbeslut om Posiva Oy förfaller om principbeslutet om uppförande av den nya kärnkraftverksenhet som Teollisuuden Voima Oyj har föreslagit förfaller.

Utskottet anser följaktligen att statsrådets principbeslut om Teollisuuden Voima Oyj, Posiva Oy och Fennovoima Ab är förenliga med samhällets helhetsintresse. Utskottet föreslår att de fortsätter att gälla utan ändringar.