De offentliga finanserna har vunnit på att den ekonomiska tillväxten varit snabbare än väntat. Såväl den inhemska efterfrågan som utrikeshandeln, som högkonjunkturen i världsekonomin och tillväxten inom euroområdet har främjat, stödjer den ekonomiska tillväxten. Men hushållens konsumtion kommer sannolikt att dämpas under de närmaste åren och grundar sig förhoppningsvis i framtiden hellre på förbättrad sysselsättning än på skuldsättning. Den finländska ekonomin levde länge rätt gott på främst privat, lånebaserad konsumtionsefterfrågan medan exporten, investeringarna och den offentliga efterfrågan alla gick back samtidigt. I dagsläget är den privata skuldsättningen oroväckande hög.
Enligt en färsk uppskattning från finansministeriet uppgår de privata investeringarna till 20 procent av bruttonationalprodukten, vilket börjar närma sig den nivå som rådde innan den ekonomiska krisen. Investeringar görs nu också på en bredare bas. För att försnabba strukturförändringar som minskar belastningen på miljön och förbättrar produktiviteten vore det önskvärt att investeringskvoten höjs också framöver och att investeringar riktas mot branscher med hög produktivitet och en grön strukturomvandling. Det var ett historiskt misstag att dra ner på de offentliga investeringarna under den ekonomiska krisen. Lågkonjunkturen hade varit den rätta tidpunkten för att starta upp offentliga investeringar som stödjer en hållbar strukturomvandling som en del av en strategisk och målorienterad näringspolitik. Men det är aldrig för sent att tänka om. Tyvärr ger regeringens plan för den offentliga ekonomin inga indikationer i den riktningen.
Sysselsättningsläget har äntligen blivit bättre. Arbetslöshetsgraden sjunker emellertid klart långsammare än vad sysselsättningstalet stiger. Den positiva utvecklingen i ekonomi och sysselsättning beror i hög grad på världsekonomiska strukturer och en exceptionell penningpolitik, men visar också att Finland inte har haft sådana osedvanligt allvarliga strukturella problem som regeringen Sipilä har påtalat för att på det sättet motivera sina miljardnedskärningar och försämringar av arbetsmarknadens spelregler, inklusive det så kallade konkurrenskraftsavtalet som straffar löntagarna och belastar den offentliga ekonomin.
Flera indikatorer tyder på att åtstramningen av finanspolitiken kan avvecklas våren 2018. Det ser ut som om dimensionerna i finanspolitiken skulle stå sig under 2019 utan några nya beslut. I skenet av de ekonomiska konjunkturerna och eventuella kommande utgiftstryck kan man hävda att finanspolitiken inte borde vara expansiv under de närmaste åren. Regeringen ska inte under några omständigheter gå vidare med sina skattelättnader som försvagar den offentliga ekonomin och som dessutom är ineffektiva i makroekonomiskt hänseende och ökar ojämlikheten i samhället. Det vore tvärtom klokt att slopa lättnaderna. Däremot bör finansieringen av sådan funktioner i välfärdssamhället som grundtrygghet, utbildning och hälso- och sjukvård ökas. Nu är det också läge att i grunden se över exempelvis systemet med företagsstöd, finansieringen av forskning och utveckling samt familjeledigheterna. Men både planen för den offentliga ekonomin och resultatet av regeringens ramförhandlingar har varit en besvikelse i det hänseendet.
Vårdreformen innebär betydande ekonomiska risker
En avsevärd svaghet i planen för den offentliga ekonomin är att den inte alls beaktar effekterna av vård- och landskapsreformen. De mål som i tiden uppställdes för den motiverade reformeringen av social- och hälsovården kommer enligt sakkunniga inte att nås till följd av de misslyckade val som regeringen har gjort. Förutom social- och hälsovårdspolitiska mål eftersträvas nämligen en kraftig minskning av kostnadsökningen på området. Men sakkunnigyttrandena låter förstå att kostnaderna inte kommer att kunna stävjas med den struktur som regeringen har gått in för. Det föreligger tvärtom en stor risk för att kostnaderna ökar klart snabbare än förväntat i synnerhet i reformens första fas.
Förutom de kostnader som orsakas av övergångsfasen är betydande risker kopplade till den så kallade valfriheten som splittrar möjligheten till integrerade tjänster och leder till enorma extra kostnader utan motsvarande nytta för folkhälsan. Statsrådet har inte tillställt riksdagen realistiska och detaljerade ekonomiska kostnadskalkyler eller utredningar om vilka mekanismer som förväntas leda till att kostnadsökningen kan stoppas genom de åtgärder som föreslås.
Den dyra modellen för vårdreformen som regeringen i sin ansvarslöshet har valt hotar sabotera målen för balanserade offentliga finanser. Vårdreformen kan också leda till betydande försämringar i utbudet av tjänster eller till höjda skatter och patientavgifter. Vårdreformen skulle kunna genomföras kostnadseffektivare och med ett större ansvar om man slopade den så kallade valfriheten, eftersom en stor del av kostnadsriskerna uttryckligen hänger samman med den.
En förnuftigare sysselsättningspolitik
Det ser ut som om regeringen skulle nå sitt mål för sysselsättningstalet, det vill säga 72 procent. I februari var trenden för det säsongrensade sysselsättningstalet 71,1 procent. Regeringens mål om 110 000 nysysselsatta ser också ut att kunna nås. Antalet sysselsatta har ökat med 90 000 sedan regeringsperiodens början.
Det förbättrade sysselsättningsläget är framförallt konjunkturrelaterat. I takt med att den totala efterfrågan och exporten ökat har antalet arbetstillfällen blivit fler. Siffran innehåller också en hel del personer som hänvisats till "aktiveringsåtgärder", personer som är sysselsatta på deltid plus ökningar som beror på statistisk praxis. Arbetslösheten har minskat i långsammare takt än sysselsättningen förbättrats. Det skulle krävas större förändringar i arbetspolitiken än vad regeringen är redo för.
Å andra sidan kan bristen på kompetent arbetskraft bli en besvärande flaskhals och redan nu har man konstaterat detta i flera regioner, branscher och företag. Samtidigt är arbetslösheten i hela landet fortfarande stor och tusentals unga människor lämnas varje år utanför arbetsmarknaden. För att lösa matchningsproblemet krävs det fler satsningar på omskolning och fortbildning och på rehabilitering och stödsysselsättning. De regionala resurserna för yrkesinriktad vuxenutbildning har minskat när en del av anslagen har överförts från arbets- och näringsministeriet till undervisningsministeriet.
Några enskilda lyckade beslut under ramförhandlingarna ändrar inte på det faktum att regeringens övergripande strävan är att försämra arbetslagstiftningen och undertrycka de arbetslösa. Regeringens försök att stödja sysselsättningen genom att öka osäkerheten på arbetsmarknaden är varken särskilt effektivt eller motiverat. Den tilläggsfinansiering (11,2 miljoner euro) som ramförhandlingarna resulterade är öronmärkta för den så kallade aktiveringsmodellen.
Modellen sänker grundtryggheten för dem som till att börja med befinner sig i en utsatt ställning. Enligt uppgifter från Folkpensionsanstalten kommer över hälften av de som får arbetslöshetsförmåner att drabbas av en nedskärning på ungefär 30 euro. Aktiveringsmodellen ökar byråkratin ytterligare men bestraffar ändå många arbetstagare trots att de är aktiva. Vänsterförbundet anser att aktiveringsmodellen ska upphävas. Regeringen har inte kunnat motivera sina planer på att göra uppsägningar av personliga skäl smidigare i små företag och tillåta grundlösa tidsbestämda arbetsavtal för personer under 30 år. Snuttavtalen är problematiska också med hänsyn till jämlikheten. Förslagen borde återtas.
Vi behöver en aktiv arbetskraftspolitik i stället för allehanda åtgärder som ökar byråkratin och bidragsberoendet. Planen för de offentliga finanserna tyder emellertid inte på att regeringen är beredd att utveckla fungerande och klientrelaterade tjänster även om det skulle finnas resurser. Under regeringsperioden har anslag som budgeterats för offentlig arbetskrafts- och företagsservice upprepade gånger blivit oanvända vilket har lett till att man nu i planen gör en minskning av engångsnatur av det anslag som överförs. Det är värt att påpeka att regeringen genom sina egna åtgärder har försvårat användningen av sysselsättningsanslag till exempel genom att införa en påhittad maximikvot för möjligheterna till stödsysselsättning inom tredje sektorn. Genom att slopa kvoten och reservera mera pengar för lönesubventioner skulle de långtidssysselsattas situation kunna hjälpas upp väsentligt. Den reform av finansieringen av lönesubventioner som regeringen genomfört på den privata sektorn har däremot inte alls ökat subventionsvolymen.
Regeringens beslut att stärka arbets- och näringsbyråerna personella resurser är däremot ett steg i rätt riktning, men dock en otillräcklig åtgärd. För att de arbetslösa ska få den personliga service de behöver krävs det tillräckliga resurser.
Vänsterförbundet anser att de arbetskraftspolitiska karenserna måste slopas. En arbetslös som uppfyller de föreskrivna villkoren ska vara berättigad till utkomstskydd. Om villkoren inte uppfylls ska utbetalningen av stödet avbrytas till dess att de igen uppfylls. Under den tid frågan eventuellt utreds ska vederbörande ha rätt till åtminstone ett belopp som motsvarar utkomststödets grunddel. Det här är viktigt för att ingen ska bli helt utan försörjning. På så sätt kunde man bli kvitt en viktig byråkratifälla som är ett hinder för att ta emot arbete.
Vi måste också införa ett system med förhandsbesked där de arbetslösa kan få bindande förhandsbesked om hur till exempel partiellt arbete inverkar på deras arbetslöshetsdagpenning och andra förmåner. Systemet skulle förbättra rättssäkerheten för de arbetssökande som har möjlighet till kortvariga ströjobb. Alternativt kunde man skapa ett system där effekterna av partiellt arbete skulle beaktas först i följande månads förmåner. Då skulle förmånsbesluten bli smidigare och avbrott i utbetalningarna gå att undvika.
För att de arbetslösa bättre skulle klara av en situation mellan två jobb borde självständiga studier vara varje arbetslös arbetssökandes subjektiva rättighet och inte beroende av prövning.
För att förhindra utslagning av unga människor vore det helt nödvändigt att förlänga läroplikten till andra stadiet, som dessutom borde vara avgiftsfritt. Inom vissa branscher finns det helt enkelt inte kompetent arbetskraft i vårt land och därför borde det vara lättare och smidigare att anställa utländsk arbetskraft.
Satsa mer på kompetens
Nu är det dags att välja om vi i framtiden vill vara ett land med låg välfärd som konkurrerar med en förmånlig lönenivå eller om vi vill höra till de framgångsrika ekonomiernas skara som konkurrerar med hög kompetens. För att vi ska klara oss bra också framöver måste vi våga göra mycket större investeringar i forskning, utveckling och innovation (FoUI).
Efter den ekonomiska depressionen på 1990-talet ingick stora offentliga satsningar på FoUI i strategin för att förnya den finländska ekonomiska modellen. Men efter eurokrisen och de problem som Nokia och IKT-klustren har stött på har regeringarna hållit sig ifrån en konkurrensstrategi som bygger på kvalitet och innovationer. Regeringen Sipiläs nedskärningslinje har också omfattat innovationspolitiken. Planen för de offentliga finanserna följer denna trend trots vissa ljusglimtar och extra satsningar. Bland annat innebär planen att den satsning på att förnya Finlands näringsliv och växa globalt kommer att sjunka till en lägre anslagsnivå under ramperioden.
För närvarande ligger FoUI-satsningarna i Finland bara på 2,8 procent av bruttonationalprodukten. År 2009 var andelen en procentenhet högre. I förhållande till jämförelseländerna är trenden för FoUI-satsningar mycket otillfredsställande i Finland.
Den offentliga finansieringen av FoUI är i år uppskattningsvis 0,8 procent av bruttonationalprodukten och ungefär 3,5 procent av statens utgifter. Andelen borde ökas betydligt så att den utgör minst drygt en procent av BNP. Samtidigt borde regeringen uppmuntra företagen att satsa på sin egen forskning och utveckling. Den kraftiga nedgång i incitamenten för offentliga investeringar som vi har bevittnat under de senaste åren samtidigt som företagen själva satsar mindre på forskning och innovation är en farlig kombination för landet. Målet borde vara att såväl den privata som den offentliga nivån på FoUI-investeringar skulle vara i världsklass.
När det gäller forskningsanslag har den pågående regeringsperioden också inneburit lägre anslag för högskolornas grundforskning. Vänsterförbundet siktar på att öka just denna finansiering och att utveckla finansieringsmodellerna i en riktning som stärker en självständig vetenskaplig forskning. En stabil basfinansiering är en förutsättning för en långsiktig grundforskning och FoUI-verksamhet.
Företagsstöden bör ses över
Samtidigt som effektiva och nyskapande forsknings- och innovationssatsningar har skurits ner har miljöskadliga och totalekonomiskt sett ineffektivare företagsstöd utökats under regeringsperioden. Enbart energistöden till industrin uppgår till hundratals miljoner euro årligen.
Det är ytterst beklagligt att varken regeringen eller den parlamentariska arbetsgrupp som regeringen tillsatt förmådde komma med nya initiativ.
Vänsterförbundet talar för en strukturell översyn av företagsstöden på så sätt att de effektivare skulle stödja en ekologisk förnyelse och skapa nya arbetstillfällen. Vi bör gallra bort sådana miljöfarliga och i ekonomiskt hänseende ineffektiva stöd som inte kan motiveras på ett för samhället hållbart sätt. En del av de besparingar detta skulle leda till kunde användas för finansiering av forskning, utveckling och innovationer. Det skulle möjliggöra satsningar på cirkulär ekonomi, resurs- och energieffektivitet och projekt som skulle förbättra produktiviteten och förädlingsvärdet.
Vänsterförbundet anser att företagsstöden bör ses över med en ram på cirka 500 miljoner euro. Översynen borde resultera i att kompensationsstödet för de indirekta kostnaderna vid utsläppshandeln slopas, energiskatteåterbäringarna för energiintensiv industri och jordbruk jämkas och att skattesatsen för gruvdrift, torvskatten samt nivån på stenkolsskatten vid kraftvärmeproduktion höjs.