Motivering

Propositionens utgångspunkter.

Regeringen föreslår att det stiftas en klimatlag som ska skapa förutsättningar för att planera och genomföra en långsiktig, förutsägbar och enhetlig klimatpolitik. Begränsningen av och anpassningen till klimatförändringen konstateras utgöra en komplex fråga som anses kräva en mer formbunden beredning, implementering och uppföljning av klimatpolitiken än vi hittills sett. Målet är en öppen planering och bättre utnyttjande av befintlig kunskap. Likaså understryks att riksdagens informationsbehov måste tillgodoses.

Den föreslagna lagen är en ramlag som främst riktar sig till de statliga myndigheterna. Lagen innehåller ingen materiell sektorlagstiftning och leder inte till några förändringar i myndigheternas nuvarande befogenheter. Lagförslaget lägger grunden för ett myndighetssamarbete inom beredningen av klimatpolitiken, uppföljningen av de valda åtgärderna och bedömningen av huruvida det behövs ytterligare åtgärder. I den föreslagna lagen finns bestämmelser om utsläppsmål, klimatpolitiska planer på lång och medel-lång sikt, en nationell plan för anpassning till klimatförändringen, information till riksdagen, de olika myndigheternas uppgifter inom klimatsektorn samt om en klimatpanel.

Med stöd av inkommen utredning ställer sig ekonomiutskottet kritiskt till lagförslaget. I och för sig håller utskottet med om att klimatpolitiken är viktig och sträcker sig över många sektorer. Denna komplexitet och de starka kopplingarna till andra centrala politikområden gör det å andra sidan problematiskt att skapa ett till synes separat beredningssystem för klimatpolitiken. Energiproduktionen står för omkring 80 procent av alla växthusgasutsläpp i Finland och klimatpolitiken har därför särskilt starka beröringspunkter med denna sektor. Enligt Statistikcentralen var Finlands totalutsläpp 2013 sammanlagt 60,6 miljoner ton CO2-ekv. Något över hälften av utsläppen härrör från den sektor som omfattas av utsläppshandeln. Besluten måste i vilket fall fattas först efter omfattande bedömningar av konsekvenserna och med hänsyn till att de politiska målen inom andra sektorer delvis kan vara avvikande. Sådana mål är i fråga om energipolitiken bland annat leveranssäkerhet, konkurrenskraft och självförsörjning.

Utskottet välkomnar att klimatlagens skyldigheter endast gäller myndigheterna. Företagen får inte påföras ytterligare administrativa bördor. Men lagen får inte heller leda till att det uppstår överlappningar inom myndigheternas arbete.

Målsättningen att bättre än i dag utnyttja befintlig kunskap är ytterst välkommet. Detta mål, liksom strävan till öppenhet i beredningen och samarbete mellan myndigheterna, är likväl allmänna principer för god förvaltning, så det borde inte finnas något behov av att föreskriva om dem i en enskild lag.

På ett allmänt plan konstaterar utskottet dessutom att det av bestämmelserna borde framgå klarare att de ekonomiska konsekvenserna av de föreslagna åtgärderna måste utredas. I detta sammanhang ser utskottet det som angeläget att klimatpanelen, som enligt utskottet bör fortsätta, har representanter som tillför tillräcklig ekonomisk expertis.

Tillämpningsområde.

Klimatlagen föreslås i princip gälla den sektor som inte omfattas av utsläppshandeln (däribland uppvärmning av enskilda hus, trafiken, avfallshanteringen, lantbruket, F-gaser och arbetsmaskiner). Regeringen föreslår dock att det till lagen fogas en bestämmelse (6 § 3 mom.) med ett mål för minskningen av de totala utsläppen av växthusgaser fram till år 2050.Målet är en minskning på 80 % jämfört med 1990. Detta långsiktiga mål förutsätter åtgärder både inom den sektor som omfattas av utsläppshandeln och den sektor som inte omfattas av handeln. Bestämmelserna i lagförslaget om planeringen av klimatpolitiken på lång sikt (7, 10—13 och 15 §) gäller därför också den sektor som omfattas av utsläppshandeln (bl.a. elproduktion, energiintensiv industri, en stor del av fjärrvärmeproduktionen och flygtrafiken).

Att målet för minskningen, som bygger på internationella förbindelser och EU-lagstiftning, skrivs in i lagen motiveras med att det skapar förutsebarhet på lång sikt i planeringen av de nationella åtgärderna. Ekonomiutskottet menar att formuleringen är onödig med hänsyn till Finlands skyldigheter och måluppställning. Även om målet inte skrivs in i lagen styr de internationella förbindelserna och EU:s politiska åtaganden redan i nuläget de nationella åtgärderna. Det är inte heller motiverat att de nationella målen skiljer sig från de internationella åtagandena. Den föreslagna passusen i klimatlagen kan snarare fördunkla än klargöra syftet med lagen. Åtskilliga sakkunniga har framfört att det är oklart i vilken utsträckning bestämmelserna de facto kommer att gälla också den sektor som omfattas av utsläppshandeln. Denna sektor är också i dag hårt reglerad genom EU-lagstiftning och omfattas av ett för hela EU allmänt utsläppsmål. Styrningen av utsläppshandelssektorn måste basera sig på en EU-gemensam reglering.

Information till riksdagen.

Det centrala innehållet i lagförslaget utgörs av bestämmelserna om olika utredningar genom vilka statsrådet ska informera riksdagen. Statsrådet ska minst vart tionde år ge riksdagen en plan för klimatpolitiken på lång sikt. Planen ska vid behov också innehålla uppgifter om en nationell anpassningsplan. Långtidsplanen täcker åtgärder inom såväl sektorn för utsläppshandel som den sektor som står utanför handeln och motsvarar dagens energi- och klimatredogörelse. En gång per valperiod ska riksdagen tillställas en plan för klimatpolitiken på medellång sikt. Denna plan ska täcka den sektor som står utanför utsläppshandeln. Statsrådet ska varje kalenderår sända riksdagen en klimatårsberättelse med uppgifter om utsläppsutvecklingen och om hur de fastslagna åtgärderna har fallit ut. En gång per valperiod ska årsberättelsen också innehålla uppgifter om förverkligandet av de åtgärder som gäller anpassningen till klimatförändringen. Klimatårsberättelsen avses ingå i regeringens årsberättelse. Vid sidan av dessa rapporter ska enligt propositionsmotiven energi- och klimatstrategier utarbetas också i fortsättningen.

Ekonomiutskottet konstaterar att riksdagen på basis av propositionen kommer att få avsevärt fler redogörelser och utredningar. Målen att tillhandahålla riklig information om verksamhetsplanerna och utfallet av dem är välkomna. Informationen till riksdagen i den form som utmålas i propositionen skulle dock vara splittrad på så sätt att den sektor som omfattas av utsläppshandeln och den sektor som står utanför handeln delvis skulle behandlas åtskilt från varandra. Som konstaterats ovan är de valda åtgärderna inom båda sektorerna och konsekvenserna av åtgärderna för klimatet och samhällsekonomin likväl i många avseenden sammankopplade. Beslutsfattarna måste kunna bedöma de samlade konsekvenserna av åtgärderna. Det är till exempel omöjligt att grundligt bedöma de samhällsekonomiska konsekvenserna av enskilda åtgärder om inte den nämnda komplexiteten beaktas. Det är därför motiverat att fråga sig om ett flertal enskilda utredningar ger beslutsfattarna den bästa möjliga informationen.

Ekonomiutskottet menar att den redogörelse om energi- och klimatstrategin som i nuläget lämnats en gång per valperiod har utgjort ett gott underlag för riksdagens beslut. Långtidsplaneringen styrs i sin tur av den parlamentariskt framtagna energi- och klimatkartan fram till 2050. Utskottet understryker vikten av att det nuvarande strategiarbetet fortsätter under ledning av arbets- och näringsministeriet. Likaså är det angeläget att arbets- och näringsministeriet har ansvar för samordningen av den långsiktiga klimatpolitiska planen och för att utarbeta de nationella planer för energi- och klimatpolitiken som krävs av kommissionen.

En fungerande lösning kan vara att utveckla regeringens årsberättelse så att en del av den behandlar målutfallen i högre grad än för närvarande. Detta kunde visserligen göras också utan den nu föreslagna lagen.

Avslutningsvis.

Utskottet menar alltså att propositionen på många punkter är problematiskt och att det är oklart vilket mervärde den ger.

De mål som tas upp i propositionen kunde uppnås genom betydligt lättare regleringTill exempel kunde man med stöd av lagen om statsrådet utfärda förordning om ordnandet av samarbetet mellan ministerierna. eller till och med utan ny reglering genom ökat samarbete mellan ministerierna. Det förblir också oklart om det inom ett enskilt politikområde, om än ett ytterst viktigt sådant, behövs ett så mångskiktat administrativt uppföljnings- och rapporteringssystem. Utskottet menar att det nuvarande förfarandet, där en uttömmande energi- och klimatstrategi behandlas en gång per valperiod, har fungerat mycket väl.