Motivering

Regeringens proposition RP 31/2011 rd om tilltänkta ändringar i ramavtalet om det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet EFSI är helt fel sorts ekonomisk politik i Sannfinländarnas tycke. Enligt vår mening håller man nu på att utvidga befogenheterna och borgensåtagandena inom euroländernas finansiella stabiliseringssystem stick i stäv med Finlands intressen.

Samtidigt som den offentliga debatten är fokuserad på Finlands krav på säkerheter från Grekland står regeringen i begrepp att höja totalbeloppet av statsborgen till EFSI från 7,9 till 13,974 miljarder euro genom en ändring av ramavtalet. Dessutom möjliggör ändringen för skuldsatta länder bland annat att få förebyggande stöd, oavsett om de har ett fastställt finansiellt anpassningsprogram eller inte. Därtill kan Finland få lov att bevilja lån för rekapitalisering av ett skuldsatt lands finansinstitut, med andra ord att sticka handen djupt i skattebetalarnas fickor för att kunna finansiera andras bankstöd.

Genom de nya förebyggande insatserna bygger man upp ett system där länder som Spanien och Italien som kämpar med ekonomiska svårigheter kan be de andra euroländerna om stöd redan innan de gjort slut på pengarna. Deras anspråk skulle vara förpliktande också för Finland. Även om Finlands medgivande behövdes för stödbesluten skulle det ökade politiska trycket hindra beslut som beaktar Finlands intressen, precis som hittills. I praktiken betyder det här att vår statskassa skulle kunna dammsugas till sista slanten för att rädda eurojättarna och att vårt eget ekonomiska svängrum skulle reduceras till obefintlighet. Och till sist skulle lejonparten av stödpengarna ändå hamna i utomeuropeiska investerares fickor.

Trycket på att höja borgensåtagandena slutar ingalunda heller här. Det finns en verklig risk för att Finlands borgensåtaganden med tiden blir trefalt större. På marknaden bedömer man att EFSI/ESM i själva verket behöver utvidgas från nuvarande 726 till hela 2 000 miljarder euro för att råda bot på krisen. Finlands bidrag till potten ligger kring 40 miljarder euro, alltså nästan lika mycket som vår årliga statsbudget. Har vi råd med sådant? Nej, det har vi inte.

Ändå tillåts allt det här trots att Maastrichtfördraget på gemensam överenskommelse förbjuder betalning av andra medlemsstaters skulder.

Alla de här tilltänkta ändringarna för att rädda euron i dess dödskamp påskyndar samtidigt utvecklingen mot en federalistisk union. Ändringen i stödmekanismen binder framför allt små, välskötta euroländer till händer och fötter på ett sätt som inte ligger i Europas och ännu mindre Finlands och de finska skattebetalarnas intresse.

Motivering

Europeiska valutaunionen och den gemensamma valutan såg dagens ljus den 1 januari 1999. Det stod klart från första början att euroområdet blir ett monetärt förbund mellan mycket olika stater. Det skilde sig stort i ekonomisk struktur, produktivitetsutveckling och verksamhetskultur i olika delar av området.

När vi arbetade fram våra egna avgöranden 1997—1998 var Centern i Finland, bland annat med hänvisning till sagda olikheter, av den åsikten att Finland åtminstone inte i det läget bör gå med i den gemensamma valutan. Vi hänvisade också till att våra europeiska gelikar i Norden ställer sig utanför.

Vi föreslog en folkomröstning, precis som i Danmark, Sverige och en del andra länder. Det passade inte regeringen Lipponen—Niinistö. Med de dåvarande regeringspartiernas gemensamma krafter anslöts Finland till den monetära unionen.

Men den gemensamma monetära unionen visade sig inkapabel att bevaka den finanspolitiska disciplinen. Många länder bröt i åratal också mot de spelregler som man lyckades bygga upp.

Detta euroområde höll ut en fallskärm även för de mest släpphänta länderna, som med hjälp av fallskärmen i många års tid kunde göra av med mer pengar än de någonsin tjänade. Det blev kutym med underskott i den offentliga ekonomin och i många länder överskred skuldernas bnp-andel klart gränsen för vad som var hållbart.

Våren 2010, i efterdyningarna av den globala finanskrisen, stod gjutfelen i euroområdet avslöjade i all sin nakenhet. Grekland blev det första landet att drabbas av krisen. Inte långt därefter riktades misstankarna mot två andra små euroländer, Irland och Portugal, och deras kapacitet att klara av sina skuldåtaganden.

Precis som regeringarna i de andra länderna ansåg den centerledda regeringen i Finland att det brådskade med en lösning som hindrade att problemen spred sig ytterligare. Därför var vi redo för gemensamma beslut med de övriga euroländerna och IMF för att lindra den akuta krisen i Grekland med ett låneprogram. En tillfällig europeisk finansiell stabiliseringsfacilitet inrättades som en beredskapsåtgärd inför möjligheten att problemen tillspetsas i Irland och Portugal.

Storleken på facilitetens utlåningskapacitet som omfattades av medlemsstaternas borgensåtagande bestämdes så att krisen skulle kunna begränsas till dessa små euroländer och inga andra.

De verksamhetsformer som faciliteten tillåter är snäva och noga avgränsade. Den kan låna ut pengar bara till ett land som går direkt med i skuldprogrammet. Villkoret för lån är ett stramt anpassningsprogram.

Den centerledda regeringens policy för att stabilisera euron var starkt villkorat, avsåg att bevara den nationella suveräniteten och krävde att problemländerna som motvikt till stöd följer ett anpassningsprogram i sin finansiella politik.

Våren och sommaren 2011 har gjort det klart att skuldproblemet inte kommer att lätta i alla de länder som redan omfattas av stödet. Det är framför allt Grekland som inte har gått i land med att anpassa sin ekonomi till programmet. Portugal har också problem. En alldeles ny hotbild som seglat upp med skuldkrisen i euroområdet är marknadens bristande förtroende för Italiens och Spaniens förmåga att klara av sina skuldåtaganden.

I linje med cheferna för euroländerna presenterar Finlands regering nu sin lösning på den djupnande krisen, ett förslag till lag om ändring av lagen om det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet.

Propositionen innebär att euroländernas borgensförbindelser gentemot den temporära krisfonden mer eller mindre fördubblas och att fonden får befogenhet för många nya åtgärder som de allt fåtaligare euroländerna med ekonomin i skick solidariskt får bära ansvaret för:

• Propositionen bemyndigar EFSI att köpa obligationslån på andrahandsmarknaden.
• Den möjliggör förebyggande stöd från EFSI till stater som saknar ett fastställt finansiellt anpassningsprogram.
• Den möjliggör för EFSI att rekapitalisera finansinstitut i ekonomiska problem på begäran av den behöriga staten.

De här policyerna går tvärt emot Finlands tidigare ståndpunkt. Regeringen motiverar sitt avgörande med att vi nu kan utverka säkerheter för våra borgensåtaganden. Även om vi lyckas få säkerheter till ett visst belopp finns det inga garantier för likvida säkerheter till fullt belopp. För denna uppfattning talar också det faktum att det inte står någonting om säkerheter för borgensländer i lagförslaget.

Vi kan inte acceptera den möjlighet som den föreslagna ändringen i EFSI ger krisländer och deras borgenärer till ytterligare finansiering. Lika lite kan vi acceptera de föreslagna ändringarna i EFSI:s verksamhetsformer, eftersom de för oss i riktning mot euroobligationer, nya finanspolitiska instrument med solidariskt ansvar.

Förfarandet resulterar i att den solidariska bördan inom euroområdet ökar ofantligt samtidigt som bördan läggs på allt färre axlar i den takt fler länder ser sig tvungna att ty sig till finansiering genom EFSI. Det förlänger, fördjupar och utvidgar krisen ytterligare. Med sin proposition bidrar regeringen till en utveckling som går genom en kris över ökad s.k. tvingande maktutövning i riktning mot en federal stat.

Det finnas inga bra och enkla alternativ för att hantera krisen. Alla alternativ målar upp en dyster framtid, inte minst för ekonomin i euroområdet. Det återverkar i sin tur på hela den globala ekonomin.

Allt fler vetenskapsmän och ekonomiska experter runtom i Europa förespråkar en kontrollerad skuldsanering som botemedel på krisen i stället för ökade gemensamma stödinsatser.

Vi delar denna syn. Genom att avstå från omfattande nya stöd kan vi påskynda kontrollerade skuldsaneringar i de mest skuldsatta länderna. Om krisländerna och deras finansiärer inte får nya stödpengar måste de själva ta fram lösningar på problemen genom skuldsanering.

• Därmed är det slut på krisländernas möjligheter att leva över sina tillgångar och ställer deras levnadsstandard på den nivå som deras samhällsekonomi medger.
• Därmed ställs banker och andra finansinstitut som varit släpphänta med lånepengar inför stora förluster. Det blir de här bankernas hemländer som får stå för rekapitaliseringen av bankerna i stället för skattebetalarna i solventa euroländer, som regeringens proposition innebär.

Vår åsikt är att Finland inte bör godkänna regeringens proposition om ändring av det europeiska finansiella stabiliseringsinstrumentet EFSI.