Motivering
Finansutskottet konstaterar att Statens revisionsverk (SRV)
nu för första gången avlåter
sin berättelse till riksdagen om sin verksamhet. Sedan den
1 januari 2001 är revisionsverket ett ämbetsverk
i anknytning till riksdagen.
Revisionsverkets verksamhet 2001
Riksdagens erfarenheter av SRV:s verksamhet
Statens revisionsverk är per definition en opartisk
och oavhängig expertmyndighet med uppgift att granska statsfinanserna.
Verket har till uppgift att granska lagligheten av och ändamålsenligheten
i statsfinanserna samt iakttagandet av statsbudgeten. Enligt den
nya grundlagen skall riksdagen genom de statsrevisorer som riksdagen
väljer inom sig övervaka statsfinanserna och iakttagandet
av statsbudgeten.
Då Statens revisionsverk överfördes
till att arbeta i anknytning till riksdagen uppställdes
som mål för SRV att förse riksdagen,
statsrådet och övriga styrnivåer inom
förvaltningen med nyttiga och tillförlitliga revisionsuppgifter
om lagligheten i och ändamålsenligheten av skötseln
av statsfinanserna. Riksdagens förhoppningar gällde
framför allt möjligheter till bättre
information om revisionsresultaten. En av bakgrundsfaktorerna till överföringen
var att riksdagen under de senaste drygt tio åren har förlorat
en betydande del av sin budgetmakt. Bättre rapporter i efterhand
om revisionsresultaten har betraktats som ett sätt att
stärka riksdagens ställning då den utövar
sin budgetmakt.
Utskottet anser att SRV har arbetat en så kort tid
i anknytning till riksdagen att det är för tidigt att
dra några längregående slutsatser av överföringens
verkningar. Det är ändå skäl
att konstatera att överföringen var ett riktigt
beslut. Riksdagen har under denna tid fått bättre
rapporter om SRV:s revisioner och dessutom kunnat utnyttja uppgifterna
bättre än förr. Finansutskottet har tagit
ställning till flera revisionsresultat och använt
uppgifterna som bakgrundsmaterial vid behandlingen av statsbudgeten.
SRV har också avlåtit en särskild berättelse
till riksdagen, vilket gav finansutskottet möjlighet att
ta ställning till resultat- och ägarstyrningen
av statens affärsverk och samtidigt ge sin syn på innehållet
i lagen om statens affärsverk redan under beredningen.
Av berättelsen framgår det att vid revisionsverket
fanns 145 tjänster vid utgången av 2001. Personalens
medelålder var 45 år och den genomsnittliga anställningstiden
11,2 år. Av personalen hade 91,5 procent avlagt högskoleexamen.
Utskottet understryker betydelsen av sakkunskap i revisionsverksamheten.
Vid sidan av utbildningen är framför allt erfarenhet
av annan förvaltning viktigt.
Bättre information till riksdagen om fonder utanför
statsbudgeten
Staten har 11 fonder utanför budgeten. SRV kan verkställa
förvaltningsrevisioner i fonderna och rapportera om dessa
på normalt sätt. Dessa revisioner är
av engångsnatur, för fonderna ingår inte
i SRV:s ordinarie årsrevisioner. Årsrevisionerna
av fonderna sköts av utomstående, för
fonderna utnämnda revisorer som emellertid inte rapporterar
till riksdagen.
Finansutskottet framhåller att riksdagen inte för
närvarande får tillräckliga uppgifter
om de fonder som står utanför budgeten och inte
heller om deras verksamhet. Med tanke på riksdagens budgetmakt
har fonderna en speciell ställning. Fondernas ekonomi tangerar
vad beträffar penningflödet ofta budgetekonomin,
som revisionsverket granskar. Det nuvarande separerade revisionsförfarandet
kan resultera i att gränssnittet och kopplingarna mellan
fonderna och budgetekonomin inte uppmärksammas
tillräckligt.
Utskottet anser det viktigt att regeringens rapportering till
riksdagen om de fonder som står utanför budgeten
förbättras t.ex. så att de behandlas
i regeringens så kallade statsverksberättelse,
som kunde kompletteras med ett särskilt kapitel som beskriver
fondernas verksamhet. Finansutskottet menar också att regeringen
bör utreda om årsrevisionen av de fonder som står
utanför budgeten borde centreras och genom lagstiftning
uppdras åt Statens revisionsverk. SRV kunde då komplettera
sina revisionsberättelser om de enskilda fonderna med rapporter
både till riksdagen och förvaltningen om hur fondernas ekonomi
och verksamhet sköts.
Finansministeriets erfarenheter
Finansutskottet har i detta sammanhang tagit reda på hur
statsrådet och särskilt finansministeriet har
upplevt Statens revisionsverks verksamhet under den tid verket arbetat
i anknytning till riksdagen. Orsaken till detta var den misstänksamhet
och det direkta motstånd som i tiden förekom då överföringen
av SRV var aktuell.
Finansministeriets iakttagelser om verksamheten så här
långt är delvis kritiska. Från finansministeriets
synpunkt förefaller det som om revisionsverkets självständighet
inte skulle ha ökat. Vid ministeriet har man upplevt ett
behov av ökad intern revision och också av att
köpa revisionstjänster utifrån. Överföringen
av SRV till riksdagen har inte medfört några förbättringar för
finansministeriet och förvaltningen utan det ser snarare
ut som om verkets tjänstemän löper risk
för att fjärma sig från den vardagliga
finansförvaltningen och även från den
finanspolitiska helhetsramen. Vidare anser man att det i någon mån
blivit svårare att utnyttja SRV:s tjänster och resultatet
av verkets arbete. Inte heller dialogen med verket fungerar så som
den borde. Å andra sidan är man beredd att medge
att förvaltningen knappast heller för egen del
har gjort vad den har kunnat för att utnyttja SRV:s sakkunskap.
Den nya synen på den externa revisionens betydelse
för utvecklingen av den interna tillsynen och
revisionen samt SRV:s förändrade institutionella
ställning har enligt finansministeriet ytterligare understrukit
ministeriets ansvar och förpliktelser då det gäller
att utveckla och styra tillsyns- och revisionsverksamheten. Enligt
vad som utretts ber ministerierna och ämbetsverken
allt oftare finansministeriet om expert- och konsulthjälp
då de själva utvecklar sin tillsyns- och revisionsverksamhet.
Finansministeriet har ännu inte lagt upp några
stödfunktioner och därtill ansluten koordinering
av den interna tillsynen och revisionen av ekonomi och verksamhet.
Frågan om hur organisationsmodellen skall se ut har emellertid
behandlats systematiskt i anslutning till utvecklingen av bokslutsförfarandena.
För tillfället utvärderas förutsättningarna
för att utifrån modeller inom den privata sektorn
och internationell praxis skapa ett system med controller-verksamhet
som anpassats för den finländska statsförvaltningens
behov och som skulle bestå av några personer.
Controller-verksamheten är inte avsedd att vara en ny revisionsenhet
utan den skall endast koordinera och stöda rapporteringen
samt samordna och utnyttja rapporteringen i det ekonomiska beslutsfattandet.
Verksamheten skall också omfatta den interna tillsynen,
revisionen och utvecklingsfrågor. Controller-verksamheten
skall enligt planerna ha rätt att få information
från olika förvaltningsområden och göra
utredningar till stöd för beslutsfattandet i statsrådet
och särskilt för bedömningen av bokslutsinformationens
riktighet och tillräcklighet.
Enligt finansutskottets mening är de synpunkter som
finansministeriet har framfört relevanta. Utskottet anser
det vara skäl att utreda i vilken utsträckning
Statens revisionsverk med nuvarande resurser kunde betjäna
också statsrådet och finansministeriet bättre än
för närvarande. För att informationsgången
skall förbättras vill utskottet att man överväger
om finansministeriets budgetavdelning borde vara representerad i
SRV:s delegation.
Revisionsiakttagelser
Revisionsverket har 2001 så som under tidigare år
utfört revisioner hos samtliga 115 räkenskapsverk.
Dessutom reviderades statens centralbokföring och bokslutskalkyler.
Revisionen omfattade budgeteringsförfarandena, bokslutet,
bokföringen och den övriga redovisningen, den
interna tillsynen samt budgeten och iakttagandet av de viktigaste
bestämmelserna om den.
Det är skäl att fästa avseende vid
det exceptionellt stora antalet laglighetsanmärkningar
som gavs med anledning av budgeten och iakttagandet av de viktigaste
bestämmelserna om den. En sådan anmärkning
gavs till 50 räkenskapsverk. En orsak till att antalet
anmärkningar ökade var budgeterings- och bokslutsförfarandena
i anslutning till donationsmedel och sponsorinkomster särskilt
vid universiteten. Räkenskapsverken gavs också ett
flertal anmärkningar som gällde brister i uppföljningen
av den avgiftsbelagda verksamhetens lönsamhet och det sätt
på vilket årsresultatet framställts.
Finansutskottet understryker att då det gäller universitetens
ekonomi är det skäl att beakta deras uppgift,
dvs. att meddela undervisning på högsta nivå och
forska, och att universiteten under de senaste åren fått
allt fler uppgifter. Universiteten avviker därför
väsentligt från s.k. normala statliga räkenskapsverk.
Detta skall i mån av möjlighet beaktas också vid
bedömning av deras ekonomi för att universiteten
skall kunna sköta de uppgifter som enligt lagstiftningen
ankommer på dem. Också undervisningsministeriet
skall se till att de förfaranden och bestämmelser
som gäller universitetens ekonomiförvaltning utvecklas
på ett sådant sätt att universiteten
kan sköta sina uppgifter smidigt och utan onödig
byråkrati.
Finansutskottet förenar sig om revisionsverkets konstaterande
att det med tanke på budgetens klarhet, överskådlighet
och kontroll vore önskvärt att utgiftsmomenten
skulle ha ett standardinnehåll som följs i budgeteringen.
Om avvikelser sker från denna princip borde detta beaktas
också vid uppföljningen av budgeten. Revisionsverket
har med all rätt konstaterat att verkens budgetering borde
utvecklas så att alla inkomster av deras verksamhet och
alla verksamhetsutgifter årligen tas in i budgeten.
I samband med behandlingen av den s.k. statsverksberättelsen
tar finansutskottet närmare ställning till ämbetsverkens
resultat och uppföljningen av de resultatmål som
ministerierna har godkänt.
De påpekade bristerna, felaktigheterna eller riskerna
som framkommit i samband med revisionen av statens centralbokföring
och statens bokslutskalkyler samt i revisionberättelserna
om de under statsrådet lydande räkenskapsverken utgör
inte med beaktande av väsentlighetsprincipen ett hinder
för att fastställa statens bokslut, om ett sådant
förfarande skulle existera. Denna iakttagelse är
enligt finansutskottet viktig. Statens bokslut har uppgjorts i enlighet
med gällande bestämmelser.
Finansutskottet vill i detta sammanhang fästa uppmärksamhet
vid kompetensen hos statens ekonomiförvaltningspersonal.
Personalens medelålder är rätt hög
och problem uppstår ofta också i organiseringen
av sakkunskapen. Enlig utskottets uppfattning är det viktigt
att framdeles se till att det finns en tillräckligt stor
och professionell personal så att ekonomiförvaltningen
kan skötas effektivt och sakkunnigt.
Tillståndet i förvaltningen 2001
I Statens revisionsverks berättelse till riksdagen ingår
ett sammandrag av tillståndet i förvaltningen
2001 utifrån revisionsresultaten. Verket har utvärderat
resultatstyrningen inom förvaltningen och särskilt
verksamhetens lönsamhet eller kostnadsuppgifterna dels
mot bakgrunden av de resultatmål som respektive ministerium
har uppställt, dels utifrån räkenskapsverkens
bokslutsuppgifter.
Av revisionsverkets utvärdering kan den slutsatsen
dras att situationen beträffande de ekonomiska resultatmålen år
2001 i stort sett motsvarade de uppskattningar som gjordes föregående år.
För 18 procent av räkenskapsverken hade ekonomiska
mål ställts upp. Av räkenskapsverken
ger 52 procent riktiga och tillräckliga uppgifter i sina
bokslut om verksamhetens lönsamhet eller kostnadsutvecklingen.
På denna punkt har utfallet blivit bättre eftersom
motsvarande siffra 2000 var 36 procent.
Om kriterierna för målstyrning definieras
dels som mål i anslutning till lönsamhet eller
kostnadsutveckling, dels riktiga och tillräckliga bokslutsuppgifter är
situationen enligt revisionsverkets iakttagelser oförändrad:
Endast 14 procent av räkenskapsverken arbetar inom ramen
för målstyrning. Då det gäller
den avgiftsbelagda verksamheten är situationen bättre.
Enligt revisionsobservationerna har för ca 55 procent av
räkenskapsverken godkännts lönsamhetsmål
och 63 procent av räkenskapsverken har lämnat riktiga
och tillräckliga bokslutsuppgifter. Revisionsverket har
också påpekat att riktiga och tillräckliga
bokslutsuppgifter är en förutsättning
för adekvat information för statsverksberättelsen om
hur budgeten följts och om förvaltningens resultat.
För att ta ett exempel har finansutskottet uppmärksammat
lönsamhetsrapporten om Vilt- och fiskeriforskningsinstitutet.
Utskottet har haft tillgång till revisionsverkets berättelse
21/2002. I revisionen tog verket ställning till
hur resultatmålen uppställts, hur de definierats,
dess omfattning samt resultatrapporteringens tillförlitlighet och
tillräcklighet.
Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets resultatrapportering
ansågs i huvudsak tillförlitlig, heltäckande
och så utformad att den motsvarade målen. En bristfällighet
var ändå att det på basis av verkets
och ministeriets verksamhetsberättelse inte var lätt
att bilda sig en uppfattning om i vilken utsträckning verksamheten
kunde anses framgångsrik.
Många av de problem som uppdagats i samband med revisionen
kan anses bero på att de författningar som reglerar
resultatstyrningen är rätt summariska vilket leder
till obetydlig redovisningsskyldighet. Enligt revisionen sammanhänger
problemen också med att informationen om den egentliga
verksamheten (forskning) samt om sambandet mellan målen
och kostnaderna är knapphändig. För en
utomstående är det omöjligt att skapa
sig en bild av respektive måls ekonomiska verkningar.
Finansutskottet konstaterar att de iakttagelser som revisionsverket
har gjort om Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets resultatrapportering
i många avseenden är allmängiltiga. På några punkter
avviker ändå Vilt- och fiskeriforskningsinstitutets
rapportering på ett fördelaktigt sätt
från andra räkenskapsverks motsvarande rapporter.
Förvaltningsrevisioner
Revisionsverkets förvaltningsrevisioner tar alltid
fasta på ändamålsenlighetsfrågor, även
om det också utförts revisioner ur en laglighetssynvinkel.
Objekten för förvaltningsrevisionerna utses årligen.
Enligt berättelsen koncentrerades 2001 års förvaltningsrevisioner
på förvaltningens ekonomiska styrningssystem,
statsunderstöd och andra stöd, statens intäkter
och finansieringssystem samt investeringar och anskaffningar. Förvaltningsrevisionsberättelserna
innehåller också enstaka iakttagelser om andra
frågor.
Revisionsverket följer också upp alla förvaltningsrevisioner.
I detta sammanhang utreds vilka åtgärder förvaltningen
har vidtagit i de frågor som varit föremål
för revision samt utvärderas revisionens verkningar.
Uppföljningsrapporterna ges i allmänhet 2—3 år
efter att revisionsberättelsen har blivit färdig.
I uppföljningsrapporterna har det kunnat konstateras att
framsteg har gjorts på vissa punkter.
Finansutskottet noterar att det uppstår ett dröjsmål
med rapporteringen av de iakttagelser som gjorts i samband med revisionen.
Som exempel kan nämnas granskningen av hur SFA-beställningsfullmakten
användes. Förvaltningen hade kunnat vidta korrigerande åtgärder
mycket snabbare om den hade haft tillgång till revisionsrapporten.
Om riksdagen å sin sida skulle få revisionsrapporterna
i tid kunde det i vissa fall vara möjligt att reagera på dem
t.ex. i form av en budgetmotion.
Enligt utskottet är det viktigt att de positiva iakttagelser
som görs under revisionerna i någon form skulle
vidareförmedlas både till riksdagen och förvaltningen.
För tillfället är särskilt förvaltningsrevisionsberättelserna
något slags negationer. Revisionen avlutas om allting konstateras
stå väl till i verket. Å andra sidan
har utskottet förståelse för att det
inte med de begränsade resurser vi har i Finland är
möjligt att följa det förfarande som
vissa andra länder iakttar, dvs. där alla ärenden
gås igenom varje år.
Utskottet uppmärksammar också vissa ställningstaganden
av politisk natur som framgår av revisionsverkets revisionsberättelser.
Som ett sådant kan t.ex. vissa iakttagelser om hamnprojektet
i Nordsjö (15/2001) betraktas. Ett mera naturligt
forum för sådana ställningstaganden är riksdagens
utskottsväsende.
Då det gäller förvaltningsrevisionerna
konstaterar utskottet att granskningen särskilt av verksamhetsstrategier
förutsätter hög kompetens. År 2001
var särskilt anskaffningsstrategier föremål för
revision.
Nedan behandlar utskottet vissa enskilda revisionsiakttagelser.
Användningen av SFA-beställningsfullmakten (11/2001)
Användningen av beställningsfullmakten gällande
skapande av förutsättningar för forskningsverksamhet
och anskaffning inom försvarsmakten (SFA) granskades utifrån
landsstridskrafternas anskaffningar 1999 och 2000. I flera fall
visade det sig att SFA-beställningsfullmakten inte hade
använts på det sätt som budgetmotiveringarna
förutsatte. Bland annat ansågs materielanskaffningar
från utländska leverantörer samt normala
utrustningsanskaffningar utan anknytning till produktutveckling
rimma illa med motiveringarna. Också planeringen av hur
bevillningsfullmakten skulle användas var bristfällig. SFA-beställningsfullmakten
uppgår åren 1997—2001 till sammanlagt
2,7 miljarder mark (ca 450 miljoner euro).
Förutom allmänna iakttagelser och slutsatser om
problem i anknytning till försvarsförvaltningens
anskaffningsprocesser föreslog SRV vissa utvecklingsåtgärder.
Enligt utredning till utskottet har försvarsmakten och
försvarsförvaltningen därefter utifrån
inspektionsiakttagelserna vidtagit flera av dessa åtgärder.
En följd av detta är att det nu är möjligt
att åtgärda sådana missförhållanden
som nämndes i revisionsberättelsen. Numera kompletteras
budgetförslaget med allt mer detaljerade motiveringspromemorior
utifrån vilka noggranna dispositionsplaner görs
upp för beställningsfullmakten. Beredningen av
beställningsfullmakten har lagts om och detaljerade anvisningar
ges om hur och för vilka ändamål beställningsfullmakterna
skall användas. Ansvaret för beställningsfullmakternas
användning har också definierats klart och bestämmelserna
om anskaffningar har preciserats. En arbetsgrupp har tillsatts för
att bestämma hur stor del av materielanskaffningarna som
skall vara inhemska. De resultat som arbetsgruppen kommer fram till
torde beaktas redan 2003.
Enligt finansutskottet är de iakttagelser som revisionsverket
för fram i sin berättelse betydelsefulla. Å andra
sidan hade det varit möjligt att avhjälpa bristerna
i ett tidigare skede om informationen hade gått fram till
försvarsförvaltningen redan innan berättelsen
blev färdig. Efter att berättelsen publicerats
har både försvarsmakten och hela försvarsförvaltningen
vidtagit snabba åtgärder för att avhjälpa
de påtalade bristerna och för att i framtiden
kunna följa förfaringssätt som gör
det lättare att kontrollera att budgetmotiveringarna iakttas.
Kvittning av skattefordringar (18/2001)
Enligt de allmänna reglerna för kvittningsrätt kan
endast sådana ömsesidiga och likartade fordringar
som är lagliga, ostridiga och förfallna kvittas.
Det finns särskilda bestämmelser om skattekvittning
genom vilka skatteåterbäringar på ett effektivt
sätt kan kvittas mot skatterester. En skatteåterbäring
måste också kvittas som en erlagd skatterest för
att uppfylla förutsättningarna för kvittning.
Om rätten att kvitta motsvariga fordringsrätter
finns det däremot inte några allmänna
bestämmelser. En av orsakerna till detta är att kvittningsyrkanden
kan framställas på mycket varierande grunder och
gälla olika typer av prestationer. Både i rättspraxis
och i den juridiska litteraturen har det utvecklats teorier om förutsättningarna
för sådan kvittning men dessa teoriers betydelse
vid kvittning av offentligrättsliga fordringar är
liten. Inte heller bestämmelserna om skattekvittning klargör
frågan om skatteverkets allmänna behörighet
annat än då det är fråga om
att kvitta skatteåterbäringar mot skatterester.
Vid justitieministeriet överväger man att
påbörja beredningen av allmänna bestämmelser
om indrivning av offentligrättsliga fordringar. Inom skatteförvaltningen
planeras ändringar i både bestämmelser
och förfaranden vilket skulle möjliggöra
separata skattekonton för de skattskyldiga. Finansutskottet
menar att dessa projekt bör föras vidare och att
målet skall vara bättre möjligheter att
kvitta sådana prestationer som staten skall betala mot
fordringar på prestationsmottagaren.
Verkställigheten av EU-finansieringen vid strukturfondsprojekt
under programperioden 1995—1999 (28/2002)
Vid revisionen av strukturfonderna utreddes vilka belopp som
betalts ur statsbudgeten på EU:s vägnar och hur
de svarade mot de intäkter som influtit från strukturfonderna
och hur systemet fungerade. Under programperioden beviljades Finland
stöd ur Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF),
Europeiska socialfonden (ESF) och Europeiska utvecklings- och garantifonden
för jordbruket (EUGFJ-U). Stödet uppgick till
ca tio miljarder mark. Vid revisionen konstaterades att Finland
på EU:s vägnar har betalat utgifter innan motsvarande
inkomster influtit från EU, vilket har förorsakat
staten ränteutgifter. Det har också förekommit
dröjsmål med att till EU sända ansökningar
om utbetalningar och EU:s utbetalningspraxis har förorsakat
staten ränteutgifter.
I samband med revisionen uppdagades det också att Finland
till följd av dålig uppföljning av utbetalningssystemet
sannolikt blev utan finansiering från Europeiska socialfonden.
Eftersom Finland hade varit berättigat till denna finansiering
kan bristen betraktas som allvarlig. En annan allvarlig brist var
att man inte försäkrat sig om att bokföringen
och de uppgifter som uppföljningssystemet ger avstämts
mot varandra. En del av de utbildnings- och arbetsmarknadsstöd
som anknöt till ESF-programmen hade under hela programperioden
fallit ur uppföljningssystemet och helt betalts av nationella medel.
Bristerna hade observerats både vid arbetsministeriets
interna revision och i samband med EU-kommissionens granskningar.
Vid den tidpunkt då SRV utförde sin revision hade
arbetsministeriet ännu inte åtgärdat
saken effektivt. Detta leder uppenbarligen till att Finland också blir
utan den ESF-finansiering som hänför sig till
programperioden.
Finansutskottet konstaterar att det vid förvaltningen
av strukturfonderna är viktigt att se till att utbetalningarna
sköts klanderfritt. Utskottet har i andra sammanhang påpekat
vikten av den reciproka finansieringens tillräcklighet.
Enligt utredning till utskottet har arbetsministeriet nu tillsammans
med andra myndigheter åtgärdat missförhållandena
i anslutning till ESF-stödet. Under innevarande programperiod
har framsteg gjorts på flera områden. ESF-programmen
omfattar projekt för att förbättra sysselsättningen,
utvecklingsprojekt för förvärvsarbetande
samt projekt som gäller regional utveckling och utveckling
av förvaltningen. Projekten har resulterat i nya och användbara
förfaranden som förmedlats till andra intressegrupper.