Allmän motivering

Utskottet tillstyrker lagförslagen, men med följande anmärkningar och ändringsförslag.

Propositionen innehåller förslag till ändring av en lång rad skattelagar. Det huvudsakliga syftet med ändringarna är att få till stånd en rationellare, enklare och smidigare beskattning. Propositionen är ett led i en större översyn av beskattningsförfarandet. Ett av målen är att skatteförvaltningen för årsverkenas del ska kunna uppvisa ett minusresultat på ca 1 300 före 2012, något som enligt planerna ska ske genom naturlig avgång. Antalet anställda inom skatteförvaltningen minskar därmed från ca 6 300 till 5 000.

Utskottet omfattar den välmotiverade målformuleringen. Skatteadministrationen hör till de funktioner i samhället där informations- och kommunikationstekniken kan ta över en ansenlig del av de personella insatserna utan att kundernas rättssäkerhet, betjäning eller andra förmåner skulle försämras väsentligt. Tvärtom finns det mycket som tyder på att kunderna får bättre service på jämlikare villkor tack vare de nya rutinerna. Belägg för detta ger exempelvis den landsomfattande telefonservicen för ändringar i förskottsbeskattningen, det nya systemet med skatteförslag och en beskattning utifrån utplockningskriterier som är gemensamma för hela landet.

Ett smidigare beskattningsförfarande leder osvikligen till att beskattningen av enskilda kunder blir schablonmässigare. De ändringar som regeringen nu lägger fram får enligt utskottets bedömning trots allt mycket små konsekvenser, ofta inga alls. Å andra sidan har man inom beskattningen redan tidigare gått in för t.ex. formaliseringar typ självriskandelar som har större effekter än de nu föreslagna på beskattningens slutresultat. Införandet av en egenandel för arbetsresekostnader och ett tak för avdragets högsta belopp hör till de viktigaste på denna punkt.

Med hänvisning till kommentarerna ovan omfattar utskottet allmänt taget propositionen. De flesta förslagen passerar utan invändningar men för vissa omständigheter och detaljer som gäller procedurerna har utskottet stannat upp och gått in för preciseringar.

Sanktioner för försummelse av uppgiftsskyldighet

Regeringen föreslår i propositionen en ny administrativ sanktion, dvs. en försummelseavgift. Försummelseavgiften föreslås gälla utan undantag alla utomstående som enligt lagen är skyldiga att lämna för beskattningen behövliga uppgifter. Den viktigaste gruppen är arbetsgivarna vars årsanmälningar i allt väsentligt ligger till grund för beskattningen. Bestämmelsen tydliggör gränsen mellan försummelse av å ena sidan skattskyldigas eller betalares egen deklarationsskyldighet och å andra sidan utomståendes uppgiftsskyldighet. De förstnämnda påförs skatteförhöjning, de senare försummelseavgift. Ett annat argument för bestämmelsen är att den lämpar sig avsevärt bättre för ett massförfarande än det nuvarande vitet. Av propositionen framgår det att försummelseavgiften påförs enligt prövning och att man av grundad anledning kan avstå från att påföra den.

Det är, menar utskottet, helt motiverat att införa en sanktion mot försummelse av utomståendes uppgiftsskyldighet i en tydlig och administrativt fungerande bestämmelse. Jämfört med nuläget gör ändringen situationen klarare exempelvis för årsanmälningar. Trots det anser utskottet att försummelseavgiften inte rätt och slätt kan jämställas med skatteförhöjning, eftersom den inte är en post som läggs till kapitalet utan en särskild avgift. Det ändrar inte på saken, anser utskottet, att försummelseavgiften och skatteförhöjningen används i samma syfte. Utskottet föreslår därför att de föreslagna bestämmelserna om försummelseavgift i lagen om beskattningsförfarande ändras så att hänvisningarna till lagarna om betalning av skatt och försummelser på denna punkt byts ut mot hänvisningar till räntelagen.

Däremot är utskottet av den meningen att de lagfästa straffrättsliga påföljderna inte hindrar att en administrativ sanktion av typen försummelseavgift tas i bruk. Den nu aktuella lagstiftningen är ingen novitet i detta avseende, för lagen om beskattningsförfarande har ju redan från tidigare bestämmelser om bl.a. skatteförhöjning och vite. Dessa bestämmelser kommer visserligen att upphävas i detta sammanhang. Utskottet instämmer i den åsikt som kommer till uttryck i den juridiska litteraturen, nämligen att skatteförhöjningen — och nu också försummelseavgiften — har ett annat syfte och tillämpningsområde än ett straff till följd av åtal för brott. I annat fall skulle ett åtal för brott förlora sin betydelse så gott som helt, eftersom skatteförhöjning, och i framtiden också försummelseavgift, vanligen alltid hinner påföras innan ärendet behandlas straffrättsligt. En annan sak är hur skatteförhöjningen eller försummelseavgiften vägs in i straffet.

I propositionens motiv lyfts fram såväl den prövningsmarginal som de rättsskyddsmedel som hänger samman med försummelseavgiften. Den uppgiftsskyldige ska alltid höras och beredas tillfälle att avhjälpa ett fel eller en brist. När det gäller mindre försummelser sägs det uttryckligen att man kan avstå från att påföra avgiften. Meningen är också att Skattestyrelsen ska gå ut med harmoniseringsanvisningar för att garantera en enhetlig tillämpning.

Utskottet understryker vikten av att den uppgiftsskyldiges rättssäkerhet och garantierna för den inte bara blir en tom fras och att det på ett lämpligt sätt övervakas att alla tillämpar bestämmelsen på samma sätt. Också sanktionsnivån som den beskrivs i propositionens motiv är riktlinjegivande med tanke på praxis. Utskottet instämmer i finansministeriets ståndpunkt att försummelseavgift inte kan påföras när den uppgiftsskyldige inte har de uppgifter som behövs.

Elektronisk dataöverföring

Lagen om beskattningsförfarande föreslås bli kompletterad med en bestämmelse om att Skattestyrelsen kan förordna en utomstående att lämna uppgifter med hjälp av en elektronisk dataöverföringsmetod. Ambitionen är att snabba upp möjligheterna att använda olika former av informationsteknik vid beskattningen.

Meningen är att skyldigheten att lämna uppgifter på elektronisk väg i initialskedet bara ska gälla företag med omfattande företagsamhet, dvs. företag med fler än 40 anställda. Finansministeriet uppger att gränsen, efter samråd med olika aktörer, kan sänkas efter hand som utvecklingen rullar på. Dessutom kommer man enligt ministeriet att se till att näringslivet inte åsamkas mer än obetydliga kostnader för skyldigheten. Bestämmelsen föreskriver också att uppgifterna kan lämnas först då skyddet av dem har utretts på det sätt som avses i personuppgiftslagen. Det faller på Skattestyrelsens lott att se till att dataöverföringsmetoderna fungerar som de ska.

Enligt utredning till utskottet är det hög tid och befogat att på författningsnivå bereda sig på en allt mer utbredd elektronisk dataöverföring. Under de närmaste åren kommer elektronisk dataöverföring att vinna terräng rejält. Regeringen avser i en snar framtid att bl.a. lämna en proposition om betalservice för små arbetsgivare. Tanken är att små arbetsgivare inom ett år ska få tillgång till ett avgiftsfritt ADB-system på webben med vars hjälp de på elektronisk väg kan lämna sina till arbetsgivarskyldigheten kopplade uppgifter till skatteförvaltningen och försäkringsbolagen. Skattestyrelsen planerar att i slutet av 2005 lägga ut på webben en interaktiv service för skattekortsändringar. Ambitionen är också att man vid beskattningen för 2005 ska kunna sända inkomstskattedeklarationen elektroniskt via webben 2006. För att det i regeringsprogrammet nämnda skattekontosystemet ska kunna tas i bruk måste elektronisk dataöverföring bli vanligare. Finansministeriet påpekar att elektronisk dataöverföring och en automatisering av processerna är ett absolut måste för att skatteförvaltningen ska nå sitt mål, dvs. att före 2012 genom naturlig avgång klara av att dra ned årsverkena med 1 300.

Att den elektroniska dataöverföringen utvidgas på föreslaget sätt är befogat, menar utskottet, trots att det primära målet är att det såsom hittills ska vara frivilligt för uppgiftslämnaren. Dessutom är det enligt utskottet helt på sin plats att i lagen finns exakta krav på hur uppgifterna ska skyddas för att uppgiftsskyldighet ska kunna uppstå.

Skyldigheten att lämna uppgifter på elektronisk väg gäller enligt propositionen inte fysiska personer och dödsbon, förutsatt att det inte är fråga om uppgifter i anknytning till näringsverksamhet eller jord- och skogsbruk. Trots att de små arbetsgivarnas status håller på att ändras också i informationstekniskt hänseende, anser utskottet det ändamålsenligt att alla fysiska personer och dödsbon än så länge inte omfattas av den skyldighet som avses i Skattestyrelsens beslut. Utskottet motiverar förslaget i detaljmotiveringen.

Återbäringsräntan

Regeringen föreslår en vid marknadsräntenivå bunden återbäringsränta, som ses över kalenderårsvis, också för andra skatteformer än enbart inkomstskatten. Förslaget innebär att den årliga räntan på nio procent som förordningen om skatteuppbörd föreskriver frångås bl.a. för tullar, acciser, bilskatt och moms. I stället betalas på återbäringar en ränta som motsvarar den i 12 § i räntelagen avsedda referensräntan för den halvårsperiod som föregår respektive kalenderår minskad med två procentenheter. Detta skulle exempelvis i dagsläget innebära en årlig ränta på 0,5 procent. Återbäringsräntan skulle hädanefter inte vara beskattningsbar inkomst såsom fallet är nu. Enligt propositionen sparar staten årligen mer än 20 miljoner euro på omläggningen.

De flesta experter förträdande olika skattebetalarkategorier som utskottet hört har motsatt sig ändringen. Som motargument har bl.a. anförts att återbäringsräntan inte kan jämföras med den ränta som betalas på förskottsåterbäringar vid inkomstbeskattning, eftersom de tidsperioder för vilka ränta betalas normalt är kortare vid inkomstbeskattning än vid indirekt beskattning.

Ett flertal experter har visserligen godtagit att den nioprocentiga räntan slopas, men har föreslagit att återbäringsräntan binds direkt till marknadsräntan. Åsikten har varit att det inte är befogat att dra av två procentenheter, eftersom det handlar om en återbäringsränta till följd av rättelse av felaktigt utförd beskattning. Det finns också de som ansett att det här är fråga om mer generella rättssäkerhetsproblem i anknytning till beskattningen, eftersom skattetagaren inte längre skulle ha samma ränterisk som nu.

Utskottet anser det bra att den alltför stora återbäringsräntan på nio procent slopas. Regeringen har i propositionen gått in för linjen att jämställa alla skatteslag. Den föreslagna räntenivån motsvarar bankernas inlåningsränta och är alltså i förhållande till dem marknadsmässig och neutral i styrhänseende. Förslaget kan motiveras med dessa fakta. Finansministeriets åsikt är att om de två procentenheterna inte dras av gäller det att fundera vilka konsekvenser det får för inkomstbeskattningens återbäringsräntor. Då måste man också ta sig en funderare på kvarskatteräntan, eftersom kvarskatteräntan och återbäringsräntan bestäms enligt samma grunder. Detta skulle få direkta effekter för de fysiska personer och dödsbon som betalar kvarskatt. År 2002 fanns det över 780 000 av dem. Vilka pekuniära eller andra konsekvenser ändringarna skulle få har inte utretts eller bedömts när propositionen beretts.

Med hänvisning till det ovan anförda anser utskottet att det inte finns någon anledning att ändra propositionen. Däremot måste grunderna för räntorna i anslutning till skatteuppbörden absolut utredas bättre för att räntorna ska vara så rättvisa och neutrala som möjligt. Utskottet föreslår ett uttalande om detta.

Om man bortser från räntenivån kan man fråga sig vad beskattaren bör göra i tvetydiga fall. Bestämmelser om saken finns bl.a. i lagen om beskattningsförfarande. Självfallet bör myndigheterna bygga sina beslut på helt andra faktorer än en låg ränterisk i anknytning till ändringssökande.

Den föreslagna ränteändringen påverkar bl.a. ett otal inlämnade bilskattebesvär. Detta har vägts in i de föreslagna ikraftträdelsebestämmelserna. Enligt dem räknas räntan på skatteåterbäring enligt en årsränta om nio procent fram till utgången av månaden efter den dag då lagen träder i kraft och därefter enligt de nya bestämmelserna. Detta är korrekt och adekvat, menar utskottet och föreslår inget senare ikraftträdelsedatum för bestämmelserna. Enligt utredning till utskottet hinner också tullförvaltningen uppdatera sina system inom utsatt tid.

Egenandelen för utgifter för förvaltning eller förvaring av egendom

Regeringen föreslår en lagfäst egenandel på 50 euro i fråga om utgifterna för förvaltning av värdepapper, värdeandelar och annan med dessa jämförbar egendom. Egenandelen anses också täcka utgifter som inte berättigar till avdrag.

Bakom förslaget ligger rent förfarandemässiga orsaker. Det hänger nämligen samman med den föreslagna breddningen i lagen om beskattningsförfarande av utomståendes skyldighet att lämna uppgifter. Skyldigheten omfattar instanser som förvaltar egendom, såsom banker och värdepappersföretag, som förpliktas att till skatteförvaltningen lämna uppgifter om de avgifter de debiterat. I och med självriskandelen kan uppgifter lämnas utan att uppgiftslämnarna behöver differentiera avgiften beroende på om den är avdragbar eller inte. Förvaltningsavgifterna kan därmed skrivas in i så gott som alla skattskyldigas förifyllda deklarationer och i beskattningen behandlas på enahanda grunder. Då behöver skatteförslag inte heller returneras enbart på grund av avgifter för egendomsförvaltning.

Förslaget skärper något beskattningen av kapitalinkomster och slår i proportion hårdast mot dem med de minsta kapitalinkomsterna. På denna punkt uppmuntrar det inte till aktivitet i fråga om sparande och kapitalbildning.

Utskottet anser trots allt att propositionen är motiverad också när det gäller egenandelen, eftersom beskattningsförfarandet på detta sätt kan förbättras avsevärt och effekterna inte blir särskilt stora i enskilda fall. Som exempel kan nämnas att de deklarerade avgifterna för egendomsförvaltning sällan överstiger 50 euro.

Experter som utskottet hört har föreslagit att självriskandelen ska ersättas med ett särskilt kapitalinkomstavdrag. Avdragstaket skulle ligga vid 50 euro, dock inte över kapitalinkomstbeloppet. Modellen var enligt information till utskottet aktuell när ärendet bereddes, men visade sig vara problematisk i många hänseenden. Kalkyler visade att den skulle ha lett till ett skatteinkomstbortfall på ca 20 miljoner euro per år. Av denna anledning anser utskottet att alternativet inte är genomförbart.

Telekommunikationsförbindelse som arbetsgivaren ordnar

En telekommunikationsförbindelse som arbetsgivaren ordnar föreslås i skattefrihetshänseende bli reglerad som en normal personalförmån. Skattepliktig förmån uppkommer alltså inte av privat bruk av en telekommunikationsförbindelse som arbetsgivaren ordnat för arbetstagarens yrkesmässiga bruk. Det har ingen betydelse om förbindelsen tecknats till fast pris eller om debiteringen bygger på användning av förbindelsen. Förslaget har vunnit acceptans över hela linjen och följaktligen tillstyrker utskottet det.

Utskottet vill trots allt för tydlighetens skull påpeka att arbetsgivaren kan betala ersättning för utgifterna utan skattepåföljder, om arbetstagaren använder telekommunikationsförbindelser som han eller hon själv skaffat i arbetet. Om arbetsgivaren däremot betalar för utgifter som uppstått av privat bruk är betalningen skattepliktig inkomst som i alla andra fall där arbetsgivaren betalar för den anställdas egna levnadskostnader.