De allmänna riktlinjerna i planen för de offentliga finanserna är i och för sig bra. På grund av undantagstillstånd och osäkerhet till följd av pandemin bedömer planen utvecklingen i de offentliga finansernas utveckling på medellång sikt och innehåller inget stabilitetsprogram. Det innehåller inga nya viktiga politiska beslut. Regeringens mål eller planer för att nå målen redovisas inte. Först räddas människoliv och företag. Det standardiserade stabilitetsprogrammet och granskningen av politiska vägval genomförs först vid budgetmanglingen. 

När fokus är inställt på det taktiska läget får man inget grepp om Finlands utsikter på lång sikt eller den internationella situationen. Både regeringen och tjänstemaskineriet är uppenbart ovilliga att offentligt dra upp riktlinjer för exempelvis den europeiska monetära unionens framtid. Sannfinländarna misstänker att avsaknaden av offentliga riktlinjer beror på att regeringen själv skäms över sina verkliga ståndpunkter. Men dessa bör underkastas offentlig debatt. Regeringen måste sluta gömma sig bakom tomma fraser. 

De svaga tillväxtutsikterna i ekonomin i kombination med ökad skuldsättning och ökade exponeringar samt den höga risknivån i prognoserna gör situationen sårbar. 

Sannfinländarna anser att skötseln av kostnadskonkurrenskraften och jämkningen av utgifterna inom den offentliga sektorn samt en bättre inriktning på den totala inhemska efterfrågan och den internationella konkurrenskraften är den enda vägen i strävan efter en hållbar ekonomisk utveckling. 

Det är viktigt att trygga förmånlig och leveranssäker energi, trafik, arbetskraft och snabba myndighetstjänster och myndighetsbeslut. Utländska företag investerar inte i Finland ens av imageskäl bara för att regeringen har basunerat ut att den är större än vad den i verkligheten är. Ett inhemskt företag kan till och med besluta att inte investera i ett land som anmäler sig som en föregångare när det gäller att skjuta sig i benet. 

De ekonomiska utsikterna avmattas, sannolikt för en längre tid

Före coronakrisen låg Finlands ekonomi ganska nära sin potential. Tillväxten höll på att sjunka till en lägre nivå än tidigare. Man kunde inte förvänta sig någon draghjälp av den internationella utvecklingen, snarare tvärtom. I och med coronakrisen blev utsikterna ännu sämre. Den negativa ekonomiska chocken är betydande, och om stagnationen blir kortvarig kommer Finland att klara av krisen och sina skulder med hjälp av en mer disciplinerad politik som väger in den svaga tillväxten i euroområdet och globalt. 

Vi måste acceptera att hushållens och den offentliga sektorns skuldsättning inte i sig kan få ekonomin att växa på ett hållbart sätt. Efter eurokrisen har den ekonomiska produktivitetsökningen varit obefintlig, vilket har lett till att den globala tillväxten i hög grad har byggt på skuldsättning och på en minskning av lånekostnaderna tack vare centralbankernas penningpolitiska åtgärder. 

Trots alla försök är det möjligt att produktivitetstillväxten inte kan ökas tillräckligt genom hållbar utveckling, digitalisering och andra liknande projekt. Det innebär att även en mycket lång period med mycket låg tillväxt inte bara är ett osannolikt riskscenario. En strategi för att klara sig ur en sådan period bör ges högsta prioritet i planeringen av finanspolitiken. 

Finanspolitiken är slapp och fel ordnad

Regeringens finanspolitik var mycket slapp redan före coronakrisen, men nu i och med krisen kan man säga att den blivit totalt hejdlös. Regeringen har i princip reagerat rätt på den exceptionella situationen, och ökningen av de behovsprövade utgifterna har tillsammans med de automatiska stabilisatorerna fått hjulen i ekonomin att fortsätta snurra i det akuta läget. 

Inte ens oppositionspartierna har kommit sig för att kräva stimulansåtgärder som inte redan skulle ha ingått i följande tilläggsbudget. Det skulle ha varit konstigt om den rödgröna regeringen av ideologiska skäl hade meddelat att den inte vill stimulera ekonomin med lånade pengar. 

Enligt en färsk rapport från Vihriäläs arbetsgrupp behövs det 240 000 nya arbetstillfällen för att få statens skuldkvot i balans före utgången av decenniet utan skattehöjningar eller utgiftsnedskärningar. Alltså helt nya heltidsjobb utan statliga och kommunala subventioner. Att ha 240 000 arbetstillfällen före slutet av decenniet som mål är helt orealistiskt. Om det inte sker helt oförutsedda produktivitetssprång, står vi alltså inför utgiftsnedskärningar och skattehöjningar i motsats till vad regeringen tidigare föresatt sig, att förbättrad sysselsättning möjliggör utgiftsökningar. 

De begränsningar som euron för med sig bör äntligen erkännas — utan en egen penningpolitik kan vi inte låta valutakursförändringarna stimulera, utan vi tvingas förlita oss på att Europeiska centralbanken använder sedelpressen i rätt tid och vi måste noggrant utnyttja vår återstående upplåningskapacitet. Denna kapacitet måste användas för att anpassa utgifterna, göra strukturella reformer, effektivisera och höja produktiviteten. 

Att klara sig ur krisen

Så som åtskilliga experter, allt från Vihriäläs arbetsgrupp till sakkunniga som hörts i utskottet, har påpekat är en effektiv hantering av coronaepidemin det bästa sättet att sköta ekonomin. Ju färre fall och ju mindre exponering, desto mindre begränsningar behövs det i människors rörlighet och aktivitet, och desto mer sannolikt är det att både konsumenter och företag är beredda att fortsatt vara aktiva. Samtidigt behöver det inte reserveras så mycket pengar för hälso- och sjukvården. 

I de offentliga finanserna kommer det en lång tid framöver att behövas flexibilitet, även betecknad som "dans" i en del källor. Då epidemiläget förändras regionalt eller branschvis eller forskningsrön avslöjar något nytt om smittomekanismerna, måste anvisningarna och den bindande lagstiftningen kunna ändras snabbt. Det är därför nödvändigt att ha kvar en inofficiell grupp på hög nivå även efter det akuta krisskedet, och ansvarsfrågorna och arbetsfördelningen måste utvecklas ytterligare. Denna process är ett kontinuerligt lärande, och oppositionen kommer säkert att förlåta regeringen för de oundvikliga felen — förutsatt att de medges omedelbart och åtgärdas snabbt. 

Fel ordning på stimulansåtgärderna

En helt exceptionell ny situation i kombination med den allmänna uppmaningen att stimulera och det breda politiska samförståndet i landet möjliggjorde massiva stimulansåtgärder på kort sikt. Vissa länder, allt från Danmark till Tyskland, lyckades sätta in åtgärder ännu snabbare. Här trädde kanske ideologin in och stödet till företagen upplevdes som problematiskt, eller så befarade man för ett ögonblick att politiken alltför mycket kunde likna oppositionens. 

Det skulle också ha varit konstigt om allt hade gått bra. Men det gick det inte. När snabba åtgärder behövdes och det inte ens fanns lagstiftning eller aktörer som möjliggjorde företagsstöd, blev man tvungen att trolla fram mycket ur tomma intet. EU meddelade till att börja med att det nu är fritt fram att vidta åtgärder, att lagar som förbjuder företagsstöd inte gäller tills vidare. 

Därefter släppte regeringen de stora bomberna: Business Finland ska betala ut stöd till företag för att utveckla affärsverksamheten. Utifrån uppgifter i tidningar är det uppenbart att det inte fanns några egentliga stödkriterier, utan alla som formellt sett hade ansökt rätt fick sina pengar. Utvecklingsstöden användes alltså för att kompensera förluster till följd av avbrott i verksamheten. Efter utvecklingsstöden kom regeringen med stöd till branscherna, till exempel paketet för restaurangbranschen. Näst i tur står det allmänna stödet för affärsverksamhet, som syftar till att kompensera de förluster som förorsakas av epidemin. 

Det är lätt att konstatera att det här är fel arbetsordning. Eftersom det inte fanns någon behörig och färdig stödmekanism skyfflades det först sorglöst ut pengar via de mekanismer som fanns. Även om det illa fördelade företagsstödet på ett eller annat sätt går i omlopp inom ekonomin och inte helt och hållet går till spillo, är det sannolikt att Business Finlands utvecklingsstöd inte har fungerat som ersättning för förlusterna till följd av avbrotten i verksamheten, utan snarare som stöd till företag som är skickliga på ansökningar. 

Den rätta tågordningen skulle ha varit att först generellt ersätta de förluster som föranleddes av myndighetsföreskrifterna och för den tid epidemin varar ersätta sådana rörelsekostnader som inte kan avbrytas. Först därefter skulle man ha fattat branschspecifika beslut, och till slut enskilda större beslut, såsom i fallet Finnair, och planerat punktinsatser i form av stödprojekt för utveckling av affärsverksamheten. 

Nu finns det en uppenbar risk för att vissa företag har kommit över hundratusen euro i stöd medan andra har fått otillräckliga branschstöd och slutligen har alla företag fått någonting för avbrottet på grund av epidemin. Och till råga på allt kan en stor del av företagen strunta blankt i att utveckla affärsverksamheten. 

Statens skulder och åtaganden

Utskottet går utförligt in på skuldsättningen i sitt utkast till betänkande, likaså Vihriälä i sina rapporter. Som vi nämnde i inledningen till denna reservation talas det inte tillräckligt om ansvaren inom euroområdet. Vi har redan länge påpekat att medlemskapet i europeiska monetära unionen medför betydande direkta och indirekta ansvar. 

Det är förståeligt att man av inrikes- och utrikespolitiska skäl inte vill föra någon diskussion om dessa åtaganden och osäkra fordringar. Det betyder dock inte att fenomenet inte är verkligt eller att det inte tvingar oss till åtgärder om det drabbar oss. Förutsatt att förhoppningen inte är att de värdepapper som har förlorat en stor del av sitt värde skulle kunna parkeras med borgen från Europeiska centralbanken och slutligen begravas i någon form av skräpbank, så att politikerna inte behöver ta ställning till frågan eller åtminstone inte behöver anpassa sina länders budgetar för att kompensera förlusterna. 

Den kommunala ekonomin

Den kommunala ekonomin befann sig redan före coronakrisen i djupa svårigheter. Inkomsterna har rasat och utgifterna ökar. Regeringens bedömning av situationen är överoptimistisk. Utöver de stigande hälsovårdskostnaderna till följd av epidemin belastas kommunerna av förpliktelser som anhopat sig under decenniernas lopp och vars kostnader trots statsandelarna delvis kommer att bli förluster för kommunerna. Kommunerna bör inte längre påföras nya skyldigheter, och de tidigare skyldigheterna bör lindras. Här finns en genuint intressant möjlighet till försök — en viss kommun skulle kunna specialisera sig till exempel på barnfamiljer och en annan på pensionärer. Kanske det går att effektivisera verksamheten genom en sådan här centralisering och konkurrensutsatta alternativ. Kommunerna kan själva påverka sin ekonomi. Bland de främsta åtgärderna finns att förbättra produktiviteten och förenkla förvaltningen. 

Mekanismen, som är känd som den nordiska välfärdsstaten, förutsätter beredskap för förändringar. Det är också bra att notera att många länder i samband med epidemin har tagit i bruk diverse egenskaper hos den nordiska modellen, till exempel möjligheten att permittera arbetstagare. Regeringen blir nog snart tvungen att föreslå heltäckande stöd till kommunerna, annars står många kommuner inför stora höjningar av kommunalskatten. 

Eurokrisen fortsätter

De upprepade kraven från euroområdet på nya stimulanspaket, resolutionsfonder och så vidare bör kunna avvisas. I nuläget sker det i praktiken aldrig. 

Som politisk ståndpunkt är det ytligt sett rätt att euroområdet måste federaliseras, men ståndpunkten tål inte en djupare analys. Det är viktigt att inse att det solidariska ansvaret till följd av en federalistisk utveckling faktiskt kan realiseras. Det enda som krävs är att ett land misslyckas, antingen avsiktligt (t.ex. utträde ur euron eller försummelse av skulder) eller oavsiktligt (t.ex. ohållbar skuldsättning eller oförutsedd asymmetrisk chock). 

Finlands ekonomi har i och med eurokrisen visat sig vara närmare Italien än Centraleuropa. Vår ekonomiska tillväxt har nästan helt och hållet byggt på en ökning av både den privata och den offentliga skulden, och produktiviteten har inte ökat i nämnvärd grad. Finlands ekonomi klarade sig ur eurokrisen med små skador på grund av att vi hade råd att ta mer lån. I nästa kris är det inte längre självklart att upplåningskapaciteten finns kvar. 

Det är viktigt att politikerna inser att en långsam försämring inte nödvändigtvis kommer att märkas i tid. Frankrike har nu insett sin egen mycket försämrade situation, och det är också därför som landet nu är med och efterlyser europeiska stimulansåtgärder. Frankrike har artigt underlåtit att säga ut att de franska bankerna har betydande innehav av italienska statsobligationer, att Frankrike i den nu föreslagna återhämtningsfonden skulle vara direkt nettomottagare och att Italien som nettomottagare dessutom indirekt skulle stärka Frankrikes position. 

Vi upprepar att Finland inte är någon framgångshistoria i Europa och att vi inte i all oändlighet kan stå för andras kostnader. Ibland måste man alltså i förhandlingarna kunna säga till motparten att var och en betalar sina räkningar själv. 

Regeringsprogrammet

Det är inte ovanligt att ett oppositionsparti uppmanar regeringen att slopa sitt ogenomförbara och över lag skadliga program. Men just nu är det en sådan situation. Det tidigare pratet om ett större klimatledarskap i Finland, större europeisk solidaritet, humanitär invandring från utvecklingsländer och uppfinnande av nya uppgifter och därmed utgifter för kommunerna måste nu upphöra. Regeringen kan mycket väl erkänna att situationen har förändrats; även om lånen nu är skenbart billiga kan vi nu inte längre ta lån för annat än investeringar som faktiskt är lönsamma. Studier är garanterat ett bra stödobjekt, men redan ett primitivt stipendiesystem skulle tjäna samma syfte bättre än avgiftsfri läroplikt på andra stadiet. 

Regeringen har två stora alternativ inför höstens budgetmangling. Om regeringen driver sitt eget program trots situationen kommer den att möta kraftigt motstånd från många håll, eftersom begränsningarna av anslagsramen åter kommer att gälla från och med 2021. Det är sannolikt att regeringen måste ge avkall på en stor del av de ideologiska mål som leder till permanenta utgiftsökningar när upplåningskapaciteten minskar. 

Allmän motivering

Finlands coronaåtgärder hittills har varit framgångsrika. Finländarna har iakttagit begränsningarna mycket bra, och antalet infektioner sjunker — för detta får vi sända ett tack till var och en. Vi måste komma ur coronakrisen så snabbt som möjligt. Det kostar Finland cirka en miljard euro varje vecka att hålla samhället nedstängt, och takten bara ökar. 

På grund av regeringen Marins åtgärder var Finlands offentliga finanser på en ohållbar bana redan före coronakrisen. Tack vare de tidigare regeringarnas arbete har det allmänna fortfarande råd att bära de kostnader som uppstår under krisen genom att ta nya lån. I kristider är även betydande tilläggsutgifter motiverade, om de allokeras rätt och i rätt tid. Stimulanspolitikens enda syfte måste vara att täcka de nödvändiga kostnader som coronaviruset orsakar, att bära företagen över krisen och att vidta väl genomtänkta stimulansåtgärder. Marins regering har visat slapphet vid utdelningen av pengar och likgiltighet när det gäller hållbar finansiering av viktiga tjänster i välfärdssamhället. 

Man kan inte skuldsätta sig i all oändlighet. Till följd av de ökande utgifterna och de sjunkande skatteinkomsterna riskerar den svaga utvecklingen av de offentliga finanserna att bli katastrofal. Till skillnad från våra jämförelseländer visar underskottsutvecklingen hos oss inte några tecken på att avta under de närmaste åren. Från och med nästa år tar vi 10 miljarder mer i lån varje år. En sådan utveckling är helt oacceptabel mot bakgrund av det växande hållbarhetsunderskottet. Planen för de offentliga finanserna är inne på en katastrofal kurs, men vi får inte bara acceptera det som en självklarhet. 

Samlingspartiet ansåg att det var oansvarigt att i regeringsprogrammet lova permanenta extra utgifter på 1,4 miljarder euro. Det hade inte varit möjligt att hålla detta löfte ens före krisen. Ännu mer oansvarigt är det att hålla fast vid ökningen av de offentliga finanserna under krisen. Regeringen håller fast vid att utgifterna ska finansieras genom försäljning av egendom samtidigt som egendomens värde har sjunkit dramatiskt. Den största ekonomiska krisen i världshistorien är säkert en tillräcklig orsak till att ändra lägesbilden. Kommunernas ökade uppgifter och de konsumtionsutgifter som kallas investeringar försvagar både kommunernas, fondernas och statens ekonomi. Det är klart att regeringsprogrammet måste ändras i grunden. 

Eftersom de ekonomiska utsikterna på lång sikt redan under krisen påverkar de ekonomiska förväntningarna, är det viktigt att staten redan under krisen utarbetar en handlingsplan för att permanent stärka samhällsekonomin och de offentliga finanserna. Ju mer vi lyckas bygga upp trovärdiga reformer som förbättrar sysselsättningen och produktionspotentialen, desto mer har vi råd att stimulera den offentliga ekonomin. De offentliga finansernas hållbarhet garanteras i sista hand av människor och företag som tror på en god framtid och som vågar konsumera och investera. 

Finlands bästa ekonomiska vetenskapsmän hänvisar i sin rapport, som utarbetats under ledning av Vesa Vihriälä, till denna fråga som är kritisk med tanke på politikens trovärdighet: ”… det är viktigt att man, samtidigt som man fattar viktiga beslut om ekonomisk återhämtning, också fastställer målen för anpassningen och för politiken för att stärka sysselsättningen och produktiviteten. Trovärdigheten förutsätter också att dessa riktlinjer kan preciseras och verkställas så snart som möjligt under innevarande regeringsperiod.” 

Efter den akuta krisen, när sjukdomen har övervunnits och begränsningsåtgärderna kan avvecklas, ska den ekonomiska aktiviteten stödjas med offentliga medel. En stimulerande finanspolitik måste vara noggrant avgränsad, tillfällig och endast inriktad på åtgärder som ökar produktionspotentialen inom ekonomin. En annan förutsättning är att åtgärderna främjar uppbyggandet av ett klimatneutralt samhälle. På längre sikt är det viktigt att säkerställa en tillräcklig finansiering av forskning och produktutveckling och se till att utsläppen omfattas av marknadsmekanismen. 

Vår uppgift som beslutsfattare är att bygga framtiden efter coronan. Det krävs stora reformer inom arbetslivet, kontinuerligt lärande, tjänster, beskattning och social trygghet. Det finns fortfarande ett behov av att reagera på klimatförändringen, och de utmaningar som åldrandet innebär måste övervinnas. Om vi vill trygga välfärdssamhällets tjänster och den ekonomiska kriståligheten också på 2030-talet, måste vi tillsammans finna genuint effektiva reformer. 

Företagen måste få coronahjälp – vi måste vara beredda på det värsta

Beredningen av stöd till företagen har varit långsam. Hittills har det fattats beslut om 1,45 miljarder euro i direkta stöd, och Finnveras lånefullmakter har höjts till 12 miljarder euro. De direkta stöden har använts flitigt, men regeringens huvudsakliga metod ”staten garanterar, bankerna fördelar” har inte fungerat. I många företag upplever man att det inte lönar sig att ta ett dyrt lån i en osäker situation. 

Återlåningen av de mervärdesskatter som betalats i början av året och kostnadsstödet är fortfarande under beredning. Dessa två metoder skulle ha fungerat, och de har i många av våra jämförelseländer snabbt tagits i bruk redan i början av krisen. Dessa metoder har också föreslagits av Samlingspartiet. Till följd av regeringens likgiltighet finns det risk för en våg av konkurser och arbetslöshet. Detta har betydande och långvariga konsekvenser för människors liv och långvariga konsekvenser för vår ekonomiska prestationsförmåga. Endast företag som är villiga och kapabla att ta risker och en hållbar offentlig ekonomi tillsammans kan säkerställa finansieringen av vårt välfärdssamhälle. 

Förutsättningarna för företagande bör stärkas också under krisen. Konkurs- och saneringsförfarandet för företag måste reformeras för att underlätta en ny start för företagen och företagarna. Finland har inte råd att upprepa det misstag som gjordes under depressionen på 1990-talet, då tusentals företagare drevs in i en skuldspiral. Det måste utarbetas ett program för ett snabbt sanerings- och konkursförfarande, och förutsättningarna för företagande efter konkurs måste förbättras. Man får inte kväva människors handlingskraft. 

Tillväxt i ekonomin och minskade utsläpp

Samlingspartiet anser att statsfinanser i balans är den bästa garantin för den biologiska mångfalden och för klimatinvesteringar på både kortare och längre sikt. De ändringar som behövs på grund av krisen syns ännu knappt alls i statsrådets plan för de offentliga finanserna, utan regeringen har meddelat att den kommer att granska helheten under budgetmanglingen i höst. Enligt planen för de offentliga finanserna kommer den totala anslagsnivån för miljöministeriets huvudtitel att sjunka från 297 miljoner euro till 209 miljoner euro under ramperioden. Den kraftiga anslagsminskningen beror främst på att anslag för naturvård som är av engångsnatur inte längre beviljas. 

I det optimala fallet leder utsläppsminskningen till nya arbetstillfällen och tryggar den traditionella industrins konkurrenskraft. Omfattande utsläppsminskningar kan genomföras bland annat genom att stödja utvecklingen av ren teknik och genom att gallra ut skadliga företagsstöd. Det största problemet är att regeringen allt mer har skjutit upp de beslut som behöver fattas. Det finns ännu inga riktlinjer för reformerna av energibeskattningen. Detsamma gäller företagsstöden. Olika miljöskadliga stöd har ökat till 3,6 miljarder euro under den sittande regeringens tid. Genom målmedvetna men tillräckligt långsiktiga insatser har man redan kunna snabba upp investeringarna i nya uppvärmningslösningar till en rekordnivå. 

Som en följd av pandemin och de restriktioner som införts för att hindra spridningen av den har finländarnas intresse för friluftsliv och motion i närmiljön ökat. Men till exempel antalet besökare i nationalparkerna ökade kraftigt redan före krisen. Den ökade användningen av nationalparkerna har lett till ett eftersatt underhåll som kräver att regeringen beviljar Forststyrelsens naturtjänster tilläggsanslag. 

Vi uppmuntrar regeringen att fortsätta den budgetering utifrån hållbar utveckling som inleddes under föregående period. Verktygen för den ekonomiska politiken såsom beskattning och budgetering måste i ökad utsträckning utnyttjas i bekämpningen av klimatförändringen. 

Regeringen bör inrätta en brett förankrad klimatkommitté med företrädare för både regeringen och oppositionen. Kommittén kunde planera nationella åtgärder mot klimatförändringen i samma anda som den föregående periodens sammansättning där de olika partierna var representerade. Arbetet utmynnade i ett offentligt klimatåtagande av de åtta riksdagspartierna. Klimatförändringen är en så enorm utmaning att det krävs samarbete för att lösa den. 

Kommunernas uthållighet ska säkerställas

I statsrådets redogörelse om planen för de offentliga finanserna saknas till centrala delar en aktuell analys av läget inom den kommunala ekonomin och förändringarna i kommunernas finansieringsbas till följd av coronasituationen. I och med coronakrisen har den kommunala ekonomin, som redan tidigare varit hårt drabbad, hamnat i fritt fall. Vi måste hjälpa kommunerna över en situation som de inte själva har kunnat påverka eller förbereda sig på. Därför är de medel som regeringen anvisat kommunerna i planen för de offentliga finanserna otillräckliga. Regeringen bör inte ålägga kommunerna en enda ny skyldighet utan full finansiering. 

Regeringen måste skapa ett trovärdigt räddningspaket för kommunerna, genom vilket kommunernas förutsättningar att agera i kampen mot corona stärks och det säkerställs att den basservice som kommunerna producerar kan tryggas för varje finländare också i framtiden. Tilläggsmedlen ska riktas till kommunerna i proportion till de extra kostnader som coronasituationen medför och de förlorade skatteinkomsterna. Dessutom ska staten styra direkt stöd till sjukvårdsdistrikten i förhållande till beredskapen inför coronasituationen och de kostnader som uppkommit samt beakta specialomsorgsdistriktens stigande kostnader. Regeringen ska också kontinuerligt följa utvecklingen av kommunernas ekonomiska situation och reagera på kommunernas behov så att kommunernas förutsättningar att klara av hela planeringsperioden säkerställs. 

Finansieringen av de nya skyldigheter som ingår i planen för de offentliga finanserna vilar på lösan sand, och antagandena om hur de nya uppgifterna ska finansieras är ohållbara. Det är orealistiskt att man på det sätt som avses i planen skulle kunna finansiera vårdardimensioneringen bland annat genom att effektivisera digitaliseringen och tjänsteupphandlingen i kommunerna. Dessutom bör det noteras att regeringens förslag till vårdardimensionering gäller endast vård dygnet runt. Utanför förslaget blir bland annat hemvården, som omfattar över hälften av de äldre som anlitar äldreomsorgen. Likaså verkar den finansiering som anvisats för att utvidga läroplikten otillräcklig. Enligt Kommunförbundets uppskattning kommer en utvidgning av läroplikten att kosta kommunerna över 158 miljoner euro på årsnivå och enligt Helsingfors stads uppskattning upp till 40 procent mer än regeringens uppskattningar. I en situation där kommunerna har svårt att klara av även de nuvarande skyldigheterna, bör statsrådet noga överväga lagstiftningsprojekt som ytterligare ökar kommunernas uppgifter. 

Om regeringen ändå beslutar att driva igenom reformer som medför betydande merkostnader för kommunerna, måste den rätta till planen för de offentliga finanserna så att den finansiering som behövs för uppgifterna de facto finns i ramarna och kommunernas möjlighet att finansiera den nuvarande basservicen inte äventyras. Regeringen bör inte ålägga kommunerna en enda ny skyldighet utan full finansiering. 

Sociala problem och hälsoproblem måste förebyggas

Trycket på att garantera finansieringen av tjänsterna ökar ytterligare i och med epidemin. Behovet av tjänster kommer att öka efter krisen, och det behövs starkare aktörer som tar ansvar för att ordna tjänsterna. Social- och hälsovårdstjänsterna måste bygga på samarbete mellan kommunerna. Vi behöver tillräckligt starka samarbetsområden eller samkommuner för att ordna kvalitetstjänster runt om i landet. Utvecklandet av tjänsterna får inte köras över av försöken att reformera förvaltningen. 

Samlingspartiet är särskilt oroat över hur regeringen tänker trygga ett långsiktigt mentalvårdsarbete och vidta åtgärder för att förebygga mentala problem i en situation där risken för att psykiska problem uppstår och förvärras har ökat ytterligare till följd av krisen. Oron över försörjningen har ökat i många hushåll i och med permitteringar, uppsägningar och företagarnas trångmål. Man fruktar att isoleringen i hemmet fördjupar familjernas kriser. Det finns en stor oro för hur de barnfamiljer som har det sämst ställt ska klara sig, för familjevåld och våld i nära relationer och för ökad användning av berusningsmedel, för att föräldrarnas psykiska problem fördjupas och för att de blir trötta, för att parrelationsproblemen ökar och för att underhålls- och umgängestvisterna förvärras. Inom elevvården syns redan en ökad ångest och rädsla, som barnen och de unga inte nödvändigtvis får stöd hemma för att hantera. Även allt fler äldre riskerar att uppleva allvarlig ensamhet till följd av isoleringen. När rutinerna bryts kan användningen av berusningsmedel öka och den psykiska hälsan sättas på prov. Detta ökar risken för att psykiska problem bryter ut eller förvärras. 

Samlingspartiet anser att mentalvårdstjänsterna ska fås med låg tröskel och att det genom vårdgarantin ska gå att få vård klart snabbare än för närvarande. Mentalvårdstjänster i rätt tid ska vara tillgängliga på lika villkor för alla som behöver dem. Samlingspartiet anser att tillgången till mentalvårdstjänster ska tryggas i enlighet med initiativet om terapigaranti. Tillgången till missbrukarvård måste också förbättras. 

Om rätt behandling inte fås i tid finns det en risk för att hälsoproblemen förvärras. Detta kan i värsta fall leda till förtida förlust av många människoliv. Dröjsmål med vård i rätt tid leder dessutom till betydande mänskliga förluster och ökade hälsovårdsutgifter. Samlingspartiet anser att tillgången till vård i rätt tid måste tryggas. Eftersattheten och de köer som uppkommit måste kunna avvecklas snabbt. Det är också skäl att utnyttja privata tjänsteproducenters kapacitet för att säkerställa att vård kan fås i rätt tid. Samlingspartiet anser att man inte bör försvaga människors möjligheter att söka vård genom att skära ned FPA-ersättningarna. I en situation där vårdköerna växer och behovet av vård är större än tidigare ska man inte på något sätt försvåra eller försämra människornas möjligheter att få de tjänster de behöver. 

För att säkerställa en god omsorg om och ett mänskligt bemötande av äldre personer måste äldreomsorgslagen reformeras, och man måste få till stånd hållbara lösningar på den brist på vårdare som drabbat hela verksamhetsfältet för äldreomsorgen. Regeringens proposition med förslag till lag om vårdardimensionering är ojämlik när det gäller omsorgen om äldre, eftersom den helt åsidosätter över hälften av de äldre som använder äldreomsorgstjänster. Vårdardimensioneringen gäller endast vård dygnet runt och förbiser det allvarliga faktum att det råder skriande brist på vårdare också inom hemvården. De äldre som är beroende av hemvård är i allt sämre skick, och allt fler av dem är minnessjuka. Propositionen tvingar kommunerna att som en enskild åtgärd överföra personal till vård dygnet runt från hemvården, där det redan nu råder en alarmerande brist på personal. 

Tillräcklig kompetent vårdpersonal måste tryggas i alla tjänster för äldre, inte bara i fråga om tjänster dygnet runt som i regeringspropositionen. Regeringen måste i beredningsarbetet söka genomgripande lösningar som bättre än för närvarande tryggar personalens antal, kompetens och inriktning på samtliga tjänster för äldre, med beaktande även av behoven hos hemvården, som lider av brist på vårdare, och hos närståendevårdare som utför ett värdefullt men ofta tungt arbete. 

Samlingspartiet anser att reformen av tjänsterna för äldre bör göras så att man bär ansvar för alla äldre, oberoende av hurdana tjänster de omfattas av eller var de bor. 

Samlingspartiet lyfter fram oron över hur forskningsfinansieringen inom social- och hälsovården och vårdarbetet ska räcka till och anser det vara ytterst viktigt att statens forskningsfinansiering till enheterna inom hälso- och sjukvården för forskning på universitetsnivå stärks och åter bringas att växa för att säkerställa en verkningsfull forskning på hög nivå som främjar befolkningens hälsa och välfärd. Riksdagen har dessutom förutsatt att det säkerställs att forskningsfinansieringen är tillräcklig också i den nya social- och hälsovårdsstrukturen. Samlingspartiet anser att satsningarna på medicinsk forskning och särskilt på forskning på universitetsnivå för närvarande är otillräckliga och att regeringen bör bygga en trovärdig väg tillbaka till en finansiering på hållbar nivå. 

Verkliga reformer av utbildningen och av FoUI

Vårt mål är att varje ung person ska avlägga minst examen på andra stadiet, vilket är en minimiförutsättning för att klara sig på arbetsmarknaden. Grundskolan ska ge färdigheter för fortsatta studier och för att klara sig i framtiden. Detta mål kan uppnås genom att man säkerställer att grunden och färdigheterna är i skick. 

Regeringen bereder en utvidgning av läroplikten. De anslag som reserverats för att utvidga läroplikten stärker inte utbildningens kvalitet utan går till skolböcker och skoltransporter. Projektet förbättrar inte någons förutsättningar att avlägga examen på andra stadiet, utan kan i värsta fall leda till att kvantiteten av den undervisning som ges minskar och utbildningens kvalitet försämras. 

De tilläggsanslag som reserverats för utbildningen måste riktas till de mest verkningsfulla åtgärderna. Vid utfrågningen av sakkunniga lyftes det fram att utvidgad läroplikt inte är ett effektfullt sätt att åtgärda utslagning och skolavhopp bland barn och unga. Vi måste stärka grundskolan och början av skolgången, till exempel genom att genomföra en tvåårig förskola. För varje barn och ung person ska oberoende av skolstadiet säkerställas ett tillräckligt stöd för inlärning och multiprofessionella tjänster. 

Vi har förbundit oss att höja anslagen för forskning, utveckling och innovation till fyra procent av statens bruttonationalprodukt. Med regeringens förslag kommer det målet inte att uppnås. Den FoUI-färdplan som utarbetats innehåller viktiga förslag, men den innehåller inga riktlinjer för hur staten förbinder sig att öka finansieringen av verksamheten. 

Kristdemokratiska riksdagsgruppen kräver att regeringen aktiverar sig och tar ansvar för Finlands ekonomi. Att ta hand om coronakrisen betyder inte att det är fritt fram för regeringen att skuldsätta landet okontrollerat utan en plan för att balansera upp ekonomin. De offentliga finanserna justeras inte genom att besluten skjuts upp gång på gång. Sysselsättningen stiger inte av ambitiösa mål och färdplaner för att nå de ambitiösa målen. 

I hanteringen av coronakrisen är det viktigt att utforma åtgärderna på ett sätt som gör att samhället kan öppnas så snart som möjligt utan att människors hälsa och liv äventyras. Ju snabbare vi får näringslivet på fötter igen, desto mindre blir skadorna de kommande åren. Hur man hanterar situationen kommer också att ha en avgörande effekt på ekonomin under de aktuella åren. Kristdemokratiska riksdagsgruppen anser det vara viktigt att ekonomin öppnas systematiskt och att vi ser till att viruset inte sprids på nytt. Det behövs tydliga åtgärder, anvisningar och rekommendationer. Utöver testning, spårning och isolering behövs det en stark rekommendation att använda ansiktsskydd på offentliga platser. Allmänhetens förtroende återvänder först när coronaviruset har utrotats helt och hållet. 

De strukturella problem som försämrar de offentliga finanserna, framför allt en åldrande befolkning och reducerad arbetskraft, har inte försvunnit någonstans i och med coronakrisen. Det går inte att sopa problemen med regeringens ekonomiska politik under mattan. I redogörelsen konstateras det att de offentliga finanserna måste ”anpassas på ett bestående sätt, inkomstbasen för de offentliga finanserna stärkas ... och framtida utgiftstryck dämpas genom strukturella reformer”. Men inga sådana åtgärder presenteras i redogörelsen. Regeringen har hela tiden gjort tvärtom och nu vill man öka de offentliga utgifterna med hjälp av skuldsättning. Utöver nödvändiga stöd- och stimulansåtgärder vill regeringen öka de permanenta utgifterna. 

Kristdemokratiska riksdagsgruppen anser det vara viktigt att vi trots krisen håller fast vid åtgärderna för att höja nivån på äldreomsorgen. Men kostnaderna får inte vältras över på kommunerna. Enligt planen för de offentliga finanserna ska en förbättring finansieras med nedskärningar i läkemedelsersättningarna, digitalisering och effektivare upphandling. På så sätt vill regeringen generera årliga besparingar på 100 miljoner euro. Det låter mest som önsketänkande. Kommunerna måste få ersättning fullt ut för de merkostnader som lagändringen medför. 

Alla projekt som ökar kostnaderna inom offentlig förvaltning och för företagen måste stoppas, bland annat projektet för en könsneutral personbeteckning som ger företagen och den offentliga ekonomin stora merkostnader. Däremot måste vi satsa på att förbättra försörjningsberedskapen. Vidare är det viktigt att ta tag i arbetskraftsproblemet och lönsamhetsproblemen inom jordbruket. Finländsk tillverkning av kritiska produkter måste säkerställas i framtiden. 

Extra viktigt är det nu att satsa på familjernas och barnens välfärd, eftersom åldersklasserna minskar och samhället då inte kan klarar av någon omfattande utslagning av barn. Det är barnen som i sinom tid ska betala coronaskulden utöver de utgifter vi kommer att ha för en åldrande befolkning. Vi behöver större satsningar på barns och ungas välfärd. Det behövs ytterligare satsningar på familjeservice och utbildning, men de måste riktas så att nyttan blir så stor som möjligt. I planen för de offentliga finanserna har det avsatts medel bland annat för förlängd läroplikt. Anslagsnivån är dock så låg att största delen av kostnaderna måste betalas av kommunerna. Det är inte hållbart och den här typen av reformer måste nu frysas. 

I betänkandet säger utskottet att vi behöver strukturella reformer som kan minska behovet av att anpassa de offentliga finanserna. Bland de stora reformerna märks vårdreformen och en social trygghetsreform. Regeringens planerade modell för vårdreformen ger emellertid inga besparingar. Senast nu måste vi frångå de partipolitiska målen och parlamentariskt bygga upp en hållbar modell för social- och hälsovården samtidigt som vi lyssnar på experter. 

Regeringen har uppgett sig ha många ambitiösa mål. Det skulle dock behövas större ambitioner och tydliga mål för att ro en reform av den sociala tryggheten i land. En social trygghetsreform måste backas upp med en gång och principen måste vara att den i alla lägen ska motivera människor att arbeta. Kristdemokraterna erbjuder en egen motiverande modell för grundtrygghet. 

För närvarande tar regeringen upp betydande belopp i ny skuld. Bara i år tar staten nya lån på 18,8 miljarder euro. Även om man i dag får lån till låg ränta är det ytterst viktigt att hålla skuldsättningen under kontroll. Som utskottet säger minskar den höga skuldkvoten dock det finanspolitiska handlingsutrymmet i samband med framtida recessioner. Vi kan inte låta arbetsmarknaden stagnera. Därför måste skuldsättningen börja peka nedåt senast vid ungefär 80 procent av bruttonationalprodukten, gärna redan tidigare. 

Sysselsättningen spelar en framträdande roll för en hållbar ekonomi. Vi kan inte överlåta på framtida regeringar att höja sysselsättningen, utan sysselsättningen måste höjas redan den här valperioden. Efter coronakrisen måste sysselsättningen höjas med ett par procentenheter redan den här valperioden och åtgärder vidtas för att höja den till 80 procent mot slutet av decenniet. Det räcker inte enbart med offentliga investeringar eller större lönesubventionen för att förbättra sysselsättningen. Det behövs också åtgärder som gör det möjligt att skapa nya arbetstillfällen inom den privata sektorn. Extra viktigt är det att förbättra konkurrenskraften inom exportindustrin. 

Det måste till flera olika åtgärder för att öka sysselsättningen. I det rådande läget får beskattningen av arbete och företagande inte skärpas. Dessutom måste man se till att människor har kvar sin köpkraft. För att förbättra produktiviteten och skapa nya företagsmöjligheter behövs mer forskning, utveckling och innovation. Utöver de offentliga FoUI-satsningarna behöver vi incitament för den privata sektorn. Vidare behövs det offentliga investeringar bland annat i infrastruktur och de måste kanaliseras så att de är till nytta för ekonomin. När det gäller att förbättra sysselsättningen spelar emellertid strukturella reformer på arbetsmarknaden en framträdande roll. Det behövs större flexibilitet på arbetsmarknaden och lokala avtal måste främjas skyndsamt. 

I betänkandet lyfter utskottet fram att Finland beviljar allt fler statsborgen och statsgarantier. Borgensförbindelserna inom Finlands offentliga finanser och statsfinanser var de högsta i förhållande till totalproduktionen bland EU-länderna 2018. I detta sammanhang beaktas dock inte de ökande EU-åtagandena. Rådet för utvärdering av den ekonomiska politiken har i sin rapport lyft fram den dolda risken för statsfinanserna i en stor borgensstock. Avsaknaden av en helhetsbedömning av det växande ekonomiska ansvaret — både nationellt och på EU-nivå — inverkar på om åtgärderna inom ramen för coronakrisen ens kan anses vara förenliga med grundlagen utan att äventyra statens ekonomi. Grundlagsutskottet har också påpekat att statsborgen för att genomföra en EU-förordning inte är något som det kan föreskrivas juridiskt bindande om i unionsrätten.